9789173516242

ALEXANDER McCALL SMITH

kärlek på

skotska Illustrerad av iain mcintosh

Översättning Lars Ryding

Scotland Street 44: Detta har hänt Mot slutet av den andra delen i serien om Scotland Street 44 fick vi vara med när Domenica reste iväg till Malackasundet för att bedriva antropologisk forskning. Vi såg Bruce resa iväg i god ordning till London. Nu ska Pat börja läsa konsthistoria på universitetet i Edinburgh. Hon flyttar ifrån Scotland Street till South Side, men det betyder inte att hon kapar alla förbindelser med New Town.

Stackars Matthew. Trots den betydande gåva som han nyligen fick av sin far är han fortfarande rastlös och otillfredsställd. Matthew vill förstås bli tillfredsställd med Pat, men Pat vill inte nå tillfredsställelse med Matthew.

I den andra delen kom Angus Lordie inte någon vart. Han saknar dock Domenica och hoppas att den roll hon spelade i hans liv ska tas över av Antonia Collie, en vän som Domenica låtit flytta in i sin lägenhet under sin frånvaro. Antonia visar sig dock vara en ganska knepig figur.

Vi såg Bertie tillbringa mer tid med sin far, Stuart, som hade lyckats tvinga Irene till en del eftergifter, men dessvärre är sådant ljus i tunneln ofta nog ett sken. Irene förändras inte. Att ändra på henne vore att beröva denna historia det starka inslag av realism som genom­ syrat den så här långt. För detta är ingen fantasifull skildring av livet i Edinburgh, det är precis så här det är.

Kärlek på skotska.indd 7

10-06-11 11.12.11

1. Pat distraheras på en tråkig konstkurs Pat lät blicken långsamt glida runt rummet, över personerna som satt runt bordet i lektionssalen. De var tio, elva om man räknade doktor Fantouse själv, även om han var just den sorts person som man inte räknar. Doktor Fantouse, lärare i konsthistoria och författare till Den insiktsfulla blicken under Quattrocento var en mild, ganska mus­ aktig man som studenterna alltid av någon anledning tyckte synd om.

Inte så att de tyckte illa om honom – för detta var han alltför snäll och artig – utan på ett vagt och oförklarligt sätt beklagade de att han alls fanns till med sin slitna kavaj och Paisley-mönstrade slipsar. Ingen insikt där, hade någon sagt och varit ganska belåten med ironin. Och så var det själva namnet som lät så likt det där fantastiska, men alltför sällan använda, skotska ordet som Pats far använde för att beskriva det alltför pråliga: fantoosh. Doktor Fantouse var inte på något vis fantoosh, men det var inte heller … Pats blick hade svept hela varvet runt bordet, förbi alla tio och snabbt hoppat över doktor Fantouse, liksom av sympati, och återkom nu till killen som satt mittemot.

Han hette Wolf, hade hon upptäckt. Vid första träffen i gruppen hade alla runt bordet presenterat sig på förslag av doktor Fantouse själv (”Jag heter Geoffrey Fantouse, som ni kanske vet. Mitt ämne är egentligen 1400-talets italienska kultur och musik, Quattrocento, men jag intresserar mig mycket för estetik vilket jag knappast behöver påminna er om är ämnet vi ska diskutera på denna kurs.”). Det hade följts av en lång rad namn: Ginny, Karen, Mark, Greg, Alice och så vidare tills Wolf, på slutet, hade sagt ”Wolf” medan han blygt tittade ned i bordet. Pat hade sett de bara lätt dolda, uppskattande blickarna från Karen and Ginny.

Wolf. Det var ett mycket bra namn på en kille, tänkte Pat. Idealiskt i själva verket. Wolf var ett namn fyllt av löften. Och denne Wolf, som satt mittemot henne, passade perfekt till sitt namn. Han var lång och 9

Kärlek på skotska.indd 9

10-06-11 11.12.12

Alexander McCall Smith

bredaxlad, med stort blont hår och ett brett leende. Sådana killar kunde se ut som, och vara, själlösa surfartyper med begränsat ordförråd och så korkade att man tappar intresset. Men inte Wolf. Hans ansikte utstrålade begåvning, hans lysande ögon avslöjade intelligens bakom de vackra dragen.

Nu, vid det andra mötet med gruppen, kämpade Pat för att hänga med i den diskussion som doktor Fantouse försökte stimulera. De hade ombetts kommentera Joseph Beuys påstående att åtskillnaden mellan vad som är konst och vad som inte är konst i människans strävanden är både skadlig och meningslös. Diskussionen, som kunde ha blivit så engagerad, lyfte sig aldrig över det banala. Långa pauser hade uppstått, till och med när namnet Damien Hirst hade nämnts och doktor Fantouse, i ett försök att få igång debatten, hade uttryckt tveksamhet inför uppvisningen av en halv ko i formaldehyd. ”Jag är inte säker på”, framhöll han, ”att en annan tids konstnär, säg Donatello, hade betraktat detta som konst. Slakt, möjligen, eller kanske rentav vetenskap, men kanske inte konst.”

Denna kommentar hade mötts med tystnad. Därefter började flickan med det smala ansiktet, som satt bredvid Pat, att tala. ”Kan Damien Hirst egentligen teckna?” undrade hon. ”Jag menar, om man bad honom rita ett hus, skulle han då klara av det? Skulle det likna ett hus?”

De stirrade på henne. ”Jag förstår inte vad detta …” började en ung man. ”Det väcker den intressanta frågan om avbildande”, avbröt doktor Fantouse. ”Jag är inte så säker på att konstens kärna är dess förmåga att avbilda. Jag föreslår att vi kanske vänder oss till Benedetto Croces tankar för att se om han kan kasta något ljus över saken. Som ni vet trodde Croce att det finns en estetisk funktion som är, så att säga, inbyggd i människans intellekt. Den funktionen …”

Pat tittade upp i taket. Vid terminsstarten hade hon varit fylld av entusiasm inför allt som skulle komma. Tanken att studera konstens historia föreföll henne väldigt spännande – ett hett efterlängtat intellektuellt äventyr – men på något vis hade upplevelsen i verkligheten inte nått upp till hennes förväntningar. Hon hade inte räknat med 10

Kärlek på skotska.indd 10

10-06-11 11.12.12

kär lek på skotska

dessa torra föreläsningar med doktor Fantouse och Croces ökentorra tankar, de långa tystnaderna under seminarierna och avsaknaden av gnista.

Det hade föralldel inträffat mycket nytt i hennes liv. Hon hade flyttat från lägenheten på Scotland Street, hon hade tagit farväl av Bruce, som rest till London, och hon hade också vinkat adjö till sin vän och granne Domenica Macdonald som hade stigit på ett tåg på Waverley Station som en första etapp på resan till Malackasundet och sitt antropologiska projekt. Och så hade hon dessutom flyttat till sin nya lägenhet på Spottiswoode Street, vilken hon nu delade med tre andra studenter, alla kvinnliga. Det där var alldeles tillräckligt med förändringar i vilket liv som helst och kursen hade bara ökat stressen. ”Du känner dig snart bättre”, hade hennes pappa sagt när hon ringt honom för att klaga på att hon kände sig så nedstämd. ”Sånt går över.”

Och sedan hade han tvekat och hon visste att han var på vippen att säga ”du kan förstås komma hem”, men hade avstått från det. För hon visste, lika bra som han, att hon inte kunde återvända till familjens hem i The Grange, till sitt rum som stått orört sedan hon rest därifrån, därför att det vore att ge upp inför livet innan hon ens hade börjat leva det. Således hade ingenting mera blivit sagt.

Och nu, medan doktor Fantouse sa något mer om Benedetto Croce – något som gruppen mötte med fullständig tystnad – såg Pat över bordet mot den plats där Wolf satt och såg att han tittade på henne.

De såg på varandra en liten stund och sedan satte Wolf långsamt ett finger mot munnen och höll det där några sekunder samtidigt som han såg på henne. Så mimade han något som hon naturligtvis inte kunde uppfatta helt, men som hon tyckte var detta: Hallå där, lilla Rödluvan!

2. En bild i en veckotidning Efter seminariet, när doktor Fantouse hade hasat iväg, i vad som måste kallas besvikelse och nederlag, tillbaka till Quattrocento, slog studenterna ihop sina anteckningsböcker, gäspade, kliade sig i 11

Kärlek på skotska.indd 11

10-06-11 11.12.12

Alexander McCall Smith

huvudet och tog sig ut ur seminarierummet till korridoren. Pat hade avsiktligt avstått från att titta på Wolf, men hon var medveten om att han dröjde sig kvar i rummet eftersom han hade tappat något på golvet och höll på att leta efter det. Alldeles utanför dörren hängde en anslagstavla och hon stannade framför den och tittade på röran av lappar som hade nålats fast där av olika studentklubbar och -föreningar. Ingen av dem intresserade henne egentligen. Hon ville inte börja glidflyga och salsalektioner hade hon bara ett flyktigt intresse av. Hon var heller inte intresserad av att undervisa på ett amerikanskt sommarläger, för vilket inga förkunskaper krävdes även om entusiasm kunde vara till hjälp. Men lapparna gav henne ändå en ursäkt att vänta på att Wolf skulle komma, vilket han gjorde en liten stund senare.

Hon stod alldeles stilla och kisade på det finstilta på lappen om sommarlägret. Där stod något om en introduktionshelg och om försäkring och så var det nödvändigt att betala in en deposition såvida inte … ”Inget trevligt sätt att tillbringa sommaren på”, sa en röst bakom henne. ”Hundratals bortskämda snorungar. Ingen ledighet. Rena tortyren.”

Hon vände sig om och låtsades bli överraskad. ”Ja”, sa hon. ”Jag tänkte egentligen inte göra det.” ”Jag hade en vän som gjorde det en gång”, sa Wolf. ”Han stack. Han flydde rent fysiskt till New York efter två veckor.” Han såg på klockan och nickade sedan mot dörren i slutet av korridoren. ”Är du hungrig?”

Det var inte Pat, men hon sa ja. ”Vrålhungrig.” ”Vi skulle kunna gå upp till Elephant House”, sa Wolf och kastade ett öga på klockan. ”Vi kan ta kaffe och en macka.”

De gick över George Square och över den stora öppna platsen framför McEwan Hall. I ett hörn, med sina skateboard vid fötterna, satt en grupp tonårskillar och kurade ihop sig inför världen med kepsarna bak och fram och säckiga byxor, nedhasade i grenen till halva låren. Pat hade undrat vad dessa ungar pratade om och kommit till slutsatsen att de inte pratade om någonting för det var inte coolt att prata. Domenica kanske kunde bedriva fältarbete utanför McEwan Hall, när hon väl hade klarat av sina pirater i Malackasundet, och bo 12

Kärlek på skotska.indd 12

10-06-11 11.12.12

kär lek på skotska

bland skejtarna i ett litet tält vid rhododendronbuskarna i utkanten av torget för att observera gruppens sociodynamik, maktkamperna, statusmarkeringarna. Skulle de acceptera henne? undrade hon. Eller skulle hon betraktas med misstänksamhet som en oönskad besökare från omvärlden, pratvärlden?

Hon fick veta lite mer om Wolf medan de gick till Elephant House.

När de korsade gatan vid Napier’s Health Food Shop berättade Wolf för henne att hans mamma var mycket intresserad av vitaminer och homeopatiska preparat. Som pojke hade han matats med vitaminer och tagits till en homeopatidoktor som gav honom små doser av noggrant utvalt gift. Hela familjen åt regelbundet Echinacea mot förkylningar, men blev förkylda ändå. ”Det håller henne på gott humör”, sa han. ”Du vet hur mammor är. Och jag tycker att det är okej om det gör henne lugn. Förstår du vad jag menar?”

Det trodde Pat att hon gjorde. ”Visst”, sa hon.

Och så berättade han att han kom från Aberdeen. Hans pappa arbetade i oljeindustrin. Han hade en firma som gjorde ventiler för borrhålen ute till havs. De sålde ventiler över hela världen och hans far var ofta bortrest till platser som Houston och Brunei. Han samlade flygbonus som han överlät till Wolf. ”Jag kan resa vart jag vill”, sa han. ”Jag skulle kunna resa till Sydamerika om jag ville. Imorgon. På bonuspoäng.” ”Jag har inga bonuspoäng på flyget”, sa Pat. ”Inga alls?” ”Nej.” Wolf ryckte på axlarna. ”Ingen fara”, sa han. ”Man behöver dem egentligen inte.” ”Tror du att doktor Fantouse har några bonuspoäng på flyget?” sa Pat plötsligt.

Båda skrattade. ”Absolut inte”, sa Wolf. ”Stackarn. Bussbonus, kanske.”

På Elephant House började det bli fullt och de fick vänta innan de fick beställa. Wolf föreslog att Pat skulle hitta ett bord medan han ordnade kaffe och smörgåsar.

13

Kärlek på skotska.indd 13

10-06-11 11.12.12

Alexander McCall Smith

Medan hon väntade på Wolf bläddrade Pat igenom en glansig tidskrift som hon hittat i ett väggställ. Det var den sortens tidning som alla låtsades hata, men som alla samtidigt tyckte rätt bra om – sida upp och sida ner med bilder av kändisar som slappade vid en pool, kom ut från dyra restauranger, anlände till fester. Platserna och kläderna andades lyx även om det var en lyx med väldigt dålig smak och människorna rätt mycket liknade vaxdockor: uppstyltade, uppställda som i rörelse, men av vax. Det berodde på att fotograferna kletade dem fulla med smink, hade någon förklarat för henne. Det var därför de såg så konstgjorda ut.

Hon vände blad och hejdade sig. Det hade hållits en fest, någons 21-årsdag, på Gleneagles. Eleganta unga kvinnor i glittrande klänningar syntes draperade kring unga män i högtidskilt, smoking och blommiga sidenflugor. Och där stod Wolf bredvid en rödhårig kvinna och med ett glas champagne i handen. Pat stirrade på bilden. Det kunde väl ändå inte vara han? Ingen som hon kände förekom i tidningen Hi!, det var en annan värld. Men det måste vara han, för leendet och håret och den där blicken fanns där.

Hon tittade upp. Wolf stod vid bordet med en bricka i händerna.

Han satte ner brickan och kastade en blick på tidningen. ”Är det här du, Wolf?” frågade hon. ”Titta. Jag kan inte fatta att jag känner någon i Hi! ” Wolf tittade hastigt på fotot och rynkade pannan. ”Det gör du inte”, sa han. ”Det där är inte jag.”

Pat tittade på bilden en gång till och sedan på Wolf. Om det inte var han så var det hans dubbelgångare.

Wolf tog tidningen ifrån henne och slängde iväg den bortåt bordsänden. ”Jag står inte ut med de där tidningarna”, sa han. ”Fyllda av ingenting. Dumskallar.”

Han vände sig leende mot henne och visade sina tänder, som var mycket vita, och jämna, och som hon av någon besvärande anledning ville röra vid.

14

Kärlek på skotska.indd 14

10-06-11 11.12.12

3. Ett sammanträffande på Spottiswoode Street ”Ditt namn”, sa Pat till Wolf när de satt och drack kaffe på Elephant House. ”Ditt namn fascinerar mig. Jag tror inte att jag någonsin mött någon som heter Wolf.” Hon gjorde en paus. Kanske var detta en öm tå för honom. Folk kunde vara konstigt känsliga med sina namn och kanske skämdes Wolf för sitt. ”Det är förstås inget fel på …”

Wolf log. ”Oroa dig inte”, sa han. ”Människor blir ofta förvånade när jag talar om vad jag heter. Det finns en enkel förklaring. Det är inte det namn jag fick från början. Det var …”

Pat väntade på att han skulle avsluta meningen, men han hade fört kaffemuggen till munnen och tittade på henne över kanten. Hon såg att hans ögon lyste, som om han retades med henne. ”Du behöver inte berätta”, sa hon lågmält.

Han satte ner muggen. ”Men du vill gärna veta det, eller hur?”

Pat ryckte på axlarna. ”Bara om du vill berätta det.” ”Okej”, sa Wolf. ”Från början hette jag Wilfred.”

Pat kände en plötslig lust att skratta och gjorde det nästan. Visst fanns det pinsammare namn än det där – Cuthbert, till exempel – men hon kunde inte föreställa sig Wolf som Wilfred. Det fanns ingen tyngd i Wilfred, inget av det lätt hotfulla som låg i Wolf. ”Jag stod inte ut med att kallas Wilfred”, fortsatte Wolf. ”Och det blev värre när det kortades till Wilf. Så jag bestämde, när jag var omkring tio år, att jag skulle heta Wolfred och mina föräldrar gick med på det. Så jag hette Wolfred från den dagen. Det är vad det står på student­legitimationen. I skolan kallade de mig Wolf. Du heter Patricia, förmodar jag?” ”Ja”, sa Pat. ”Men jag kan inte minnas att jag någonsin har kallats för det, utom av rektorn som alltid använde allas fullständiga namn.

Men, vet du, det är inget större fel på Wilfred. Det är …”

15

Kärlek på skotska.indd 15

10-06-11 11.12.12

Alexander McCall Smith

Wolf avbröt henne. ”Nu slutar vi prata om namn”, sa han. Han kastade en blick på sin smörgås. ”Jag måste äta upp den här snabbt.

Jag måste gå och träffa någon.”

Pat kände plötsligt ett styng av besvikelse. Hon ville vara tillsammans med honom längre. Bara att sitta där i hans sällskap fick henne att glömma att hon hade känt sig lite nedslagen. Det var något med hur skönhetens närvaro verkade förändra hela luften runtomkring. Och Wolf var vacker, det hade hon bestämt sig för. Hon tänkte på hur de hade suttit där i seminarierummet och talat om skönhet – vilket hon ansåg vara vad estetik handlade om – och där fanns skönheten rakt framför ögonen på dem; trygg, belåten med det utrymme den tog, som skönheten alltid var.

Hon tog en tugga av sin smörgås. Hon kunde inte låta honom lämna henne där, det var ett sådant erkännande av ens sociala misslyckande att bli lämnad kvar vid bordet när den andre går därifrån. Det var sådant som kunde hända doktor Fantouse. Han var typen som ofta kunde bli lämnad vid bordet av andra, arme man, med sitt Quattrocento och sina Paisley-slipsar, lämnad ensam vid bordet medan alla hans kolleger, renässansmänniskorna och viktorianerna sköt ut sina stolar och reste sig.

Vid dörren sa Wolf: ”Åt vilket håll ska du?” och Pat svarade: ”Förbi the Meadows.” ”Okej”, sa Wolf. ”Jag följer med dig. Jag ska också åt det hållet.”

De promenerade och pratade obesvärat med varann. De talade om de andra i gruppen, där Wolf kände en del bättre än Pat gjorde. Wolf var med i universitetes renässanssångare och hade varit på sångturné med en av de andra. ”Han är hopplös”, sa han. ”Det enda han vill göra är att gå på krogen och bli full. Och han tjatar om någon tjej som heter Jean som han träffat i Glasgow. Hon ska tydligen ha den mest fantastiska röst och studerar opera på Akademin där. Han kan inte sluta prata om henne. Han kommer säkert att dra fram hennes namn på seminariet: ’Jean säger att Benedetto Croce …’ ” De pratade och skvallrade en stund och sedan frågade han vad Pat hade gjort året innan. Hon berättade för honom om året på konstgalleriet, där hon fortfarande jobbade deltid och även om Scotland Street.

16

Kärlek på skotska.indd 16

10-06-11 11.12.12

kär lek på skotska

”Det är mer intressant i New Town”, sa han. ”Uppe i Marchmont är det bara studenter. Det finns inga … ja, inga riktiga människor. New Town är annorlunda. Vem delade du lägenhet med?”

Pat undrade hur man skulle kunna beskriva Bruce. Det var svårt att veta i vilken ände man skulle börja. ”En kille”, sa hon. ”Bruce Andersson. Vi var inte … alltså, det var inget mellan oss.” Men det hade det ju varit, tänkte hon, och rodnade vid minnet av sin plötsliga förälskelse. Var den ingenting? ”Naturligtvis inte”, sa Wolf. ”De man delar lägenhet med är inte lovliga. Om det blir problem måste man flytta därifrån. Eller så måste de göra det.”

Pat instämde. ”Och jag kände alla andra i samma trappuppgång”, sa hon. ”Där fanns en kvinna som heter Domenica Macdonald. Hon bodde mittemot. Och ett par som heter Irene och Stuart som har en liten pojke, Bertie. Han spelade saxofon och jag brukade höra ’ A s Time Goes By’ tona fram genom huset. Och två killar på första våningen.”

De hade nu korsat Melville Drive och gått uppför backen mot det mäktiga stenkomplexet Warrender Park Terrace, med dess svindlande vindskupor som skjuter fram ur de branta skiffertaken, så att de stod i början av Spottiswoode Street. Några portar bort låg Pats ingång med namnlistan och knappar för ringklockorna. Hon antog att Wolf skulle fortsätta, kanske till Thirlestane Road, där så många människor verkade bo, men när hon sa att hon var framme stannade han också och log. ”Men det är ju jag också”, sa han.

Hennes hjärta hoppade till. Låg det någon undermening i detta?

Förväntade han sig att hon skulle be honom komma med in? Det skulle hon förstås göra. Hon ville inte att han skulle försvinna. Hon ville vara med honom, ville bli tjusad. ”Jag bor här”, sa hon tvekande. ”Vilken våning?” ”Andra. Mittlägenheten.”

Wolf strök undan håret som blåst ner i pannan. ”Men det är ju helt enormt”, sa han med ögonen uppspärrade av förvåning. ”Det gör min flickvän också, Tessie. Du måste dela lägenhet med henne.”

17

Kärlek på skotska.indd 17

10-06-11 11.12.12

4. I Domenicas lägenhet Angus Lordie, porträttmålare och sporadisk poet, gick långsamt nedför Scotland Street och tittade upp mot fönstren. Han tyckte om att titta in hos andra människor, om tillfälle gavs. Det var inte nyfikenhet, självklart inte, konstnärer hade rätt att titta, menade han.

Ingen konstnär kunde egentligen anses vara voyeur. Att betrakta var vad en konstnär var utbildad att göra och om en konstnär inte tittade så skulle han heller inte se något. Kvällar var den bästa tiden för att studera hur andra ordnat sina hem eftersom folk ofta hade lamporna tända och gardinerna fråndragna och på så sätt skapade en tablå som de förbipasserande kunde betrakta. I det avseendet erbjöd New Town i Edinburgh en god teaterupplevelse, särkilt längs de förnäma gatorna i georgiansk stil där höga fönster i gatuplanet tillät god inblick i vardags­r um och arbetsrum. Naturligtvis kunde gardiner ha dragits för dessa fönster, men oftast inte och Angus Lordie var övertygad om att det berodde på att de som bodde där ville att folk skulle se vad de hade, ville att de skulle se deras flyglar, deras tavlor med tunga ramar och deras gytter av små kinesiska porslinsfigurer. Heriot Row och Moray Place var bra för detta, även om inredningen i de flesta våningarna kring Moray Place var rätt tråkig. Men det stod en särskilt fin flygel i fönstret vid Ainslie Place och på Great Stuart Street hängde en Ferguson-målning av en kvinna i hatt.

Medan han gick längs Scotland Street funderade Angus Lordie på det melankoliska inslaget i sitt ärende. Jag har gått den här vägen så många gånger, tänkte han, för att hälsa på min gamla vän Domenica Macdonald, och nu är jag på väg till hennes tomma lägenhet. Men så påminde han sig själv: Domenica är inte död och jag får inte tänka på henne på det viset. Hon har helt enkelt rest till Malackasundet och det är inte detsamma som att vara död. Och ändå undrade han hur lång tid det skulle ta innan han fick träffa henne igen. Hon hade inte sagt 18

Kärlek på skotska.indd 18

10-06-11 11.12.12

kär lek på skotska

något om när hon skulle komma hem, bara antytt att det kunde bli om ett år, kanske mer. Ett år! Han hade velat säga till henne: ”Men jag då, Domenica? Vad ska jag göra det året?”

Angus såg på sin hund, Cyril, och Cyril mötte dystert hans blick.

Cyril var en intelligent hund – alltför intelligent för sitt eget bästa, enligt somliga – och han visste att detta var en tråkig utflykt ur hundsynvinkel. Cyril gillade att gå på promenad upp till Northumberland Street där han kunde lyfta benet mot trappräckena framför varenda port. Han tyckte också om att gå till Cumberland Bar där han alltid fick ett litet glas öl och där det fanns människor att titta på. Han var inte så förtjust i Scotland Street där han visste att han skulle bli bunden vid staketet medan Angus gick in i huset. Och så fanns det katter på Scotland Street också, skandalösa katter som, medvetna om hans begränsade rörelsefrihet, släntrade ostraffat över gatan medan de stirrade på honom med den typiska kattarrogans som hundar finner outhärdlig.

Angus kom fram till porten vid nummer 44 och skulle just av gammal vana ringa på Domenicas dörrklocka då han kom ihåg att han inte behövde göra det och att det var meningslöst. Han hade nyckel till lägenheten på översta våningen och kunde ta sig in själv. Han suckade och sköt upp porten. Där innanför möttes han av den välbekanta doft

19

Kärlek på skotska.indd 19

10-06-11 11.12.13

Alexander McCall Smith

han förknippade med hennes trapphus; stenens kalkdoft, den söta doften av blomsterkrasse som någon på första våningen odlade i en balja utanför sin dörr.

Han gick uppför trapporna och stannade ett slag på en av de lägre våningarna. Någon spelade ett instrument, en saxofon, tänkte han.

Han lyssnade. Ja, visst. ”As Time Goes By”. Casablanca. Och då kom han ihåg att här bodde den där lille pojken som Domenica hade berättat om, han med den förskräckligt framfusiga mamman som Cyril hade bitit i vristen på Dundas Street. Hon hade fört ett sådant liv om det där och han hade varit tvungen att lappa till Cyril med en hoprullad tidning för att visa henne att han blev bestraffad. Men det hade varit svårt för honom att hålla sig för skratt. Kvinnan hade förolämpat Cyril och han hade bitit henne. Vad annat kunde hon vänta sig? Men hundar gör alltid fel när de biter någon – det ingår i det sociala kontraktet mellan människa och hund. Du får bo tillsammans med oss, ja, men inte bita oss.

Han fortsatte uppför trappan och stod framför Domenicas dörr där han satte nyckeln i låset. Det fanns post att plocka upp – en liten hög brev och några reklamblad från affärer i området. Han bläddrade igenom alltihop, slängde reklamen i papperskorgen och stoppade breven i kavajfickan. De skulle han lägga i ett av de stora kuvert som Domenica gett honom och skicka iväg det till adressen i Malacka­ sundet. Han var inte säker på om hon någonsin skulle få sin post – den adress hon angett verkade en smula osannolik – men han hade gjort sin plikt i samma ögonblick som han lade kuvertet på lådan. Han gick igenom hallen och bort till Domenicas arbetsrum. Hon hade lämnat det oklanderligt städat och hennes skrivbord var helt tomt. Här hade de suttit så många timmar medan Domenica pratade om sådant som hon gillade att prata om, det vill säga allting, tänkte han, allting. Och nu var det tyst och ingen att tala med. ”Jag kommer ensam till detta rum”, sa han tyst. ”Detta rum där du satt Och fyllde min värld med bilder Jag vill svara, men kan ej tala Jag vill gråta, men inga tårar har jag.”

20

Kärlek på skotska.indd 20

10-06-11 11.12.13

kär lek på skotska

Han hejdade sig och såg på klockan. Han tänkte inte tillåta sig att bli känslosam. Domenica var bara en vän, inget annat, och han skulle inte trängta efter henne. Jag är inte här för att tänka på henne, sa han till sig själv. Jag är här för att släppa in den nya hyresgästen i lägenheten och förklara varmvattensystemet för henne. Livet handlar inte om att tänka på förlust och separation, det handlar om varmvattensystem och att komma ihåg att ta ut soporna och ställa saker i ordning på alla de olika sätt som vi måste iordningställa saker.

5. Neuroestetikens bedömning ”Jaha, ja”, sa damen som stod på tröskeln till Domenicas lägenhet. ”Du måste vara Angus Lordie. Tack för att du släppte in mig. Jag hoppas att du inte har väntat länge.” ”Nej, då”, sa Angus och betraktade kvinnan som stod framför honom. ”Inte alls.” Av gammal vana noterade hans konstnärsöga de höga kindknotorna och den lätta uppnäsan, och noterade dem med gillande, och med förståelse likaså, eftersom han visste att ett kvinnoansikte som detta var undermedvetet oemotståndligt för män. Män tycker om ansikten som påminner dem om spädbarn – en hög panna, en gullig näsa. Det signalerade till männen: skydda mig, jag är sårbar.

Den beteckning han hade sett för denna nya vetenskap var neuro­ estetik, fast den kunde förstås inte lära honom, såsom målare och kännare av det mänskliga ansiktet, någonting. Regelbundenhet var bra, men inte alltför regelbundet, vilket blev tråkigt, nästan obehagligt.

Självklart fanns det mycket mer som Angus kunde utläsa av Antonia Collies utseende där hon stod framför honom. De hade precis presenterat sig för varandra och ändå kände han sig säker på hennes sociala bakgrund, hennes intressen och hennes tillgänglighet. Kläderna talade sitt tydliga språk: en kashmirkjol i diskret peruanskt mönster (eller åtminstone helt säkert sydamerikanskt och Peru var mycket populärt), en vit linneblus (endast de som hade tid nog att stryka kunde ha linnekläder), och så en marinblå kavaj med en guld21

Kärlek på skotska.indd 21

10-06-11 11.12.13

Alexander McCall Smith

brosch i form av en hare på språng. Den marinblå kavajen antydde lojalitet med den bestående ordningen, eller rentav en ordning som inte längre existerade, medan broschen visade att detta var en person som bott på landet eller åtminstone visste hur det är på landet. Det faktum att denna Antonia Collie var nära vän till Domenica hade naturligtvis kunnat säga Angus allt detta om han hade tänkt på att människors nära vänner ofta är stöpta i samma form som de själva. Således skulle Antonia vara en blåstrumpa, en kvinna med intellektuell läggning och bestämda åsikter.

Angus log vid tanken och njöt av utsikten att få en ersättare till Domenica. Allting kändes så bra: hans möten med Domenica, hans uppskattning av deras konversation – och hennes vin – skulle nu ersättas av en exakt motsvarighet i form av Antonia Collie. Det var en mycket tillfredsställande tanke. ”Låt mig ta hand om den där”, sa han och pekade på den lilla bruna väskan bredvid henne. ”Är det allt du har med dig?” ”Det räcker för dagen”, sa Antonia och gick åt sidan så att han kunde ta väskan. ”Jag behövde inte ta med mycket av mina egna grejer.

Domenica och jag har samma storlek, förstår du. Hon sa att jag helt enkelt kunde använda hennes kläder om jag ville. Och använda hennes bil också. Hon är en så generös vän!”

Angus nickade. Han avslöjade inte sin förvåning, men han tyckte att det var ett ganska märkligt arrangemang. Kläder var högst personliga och han kunde inte tänka sig att han skulle trivas med vetskapen att någon annan bar hans kläder. En gång hade han upptäckt att han hade på sig ett par strumpor som han inte kände igen och blivit förfärad av tanken att han oavsiktligt hade tagit sin värds strumpor när han bodde hos vänner i Kelso. Så hemskt! De följande dagarna granskade han sina tår noga på spaning efter tecken på fotsvamp, eller försvann den lömska svampen i vanlig tvätt? Hans värd hade varit en alldeles hedervärd person – advokat, minsann – men fotsvampen brydde sig inte om yrkesställning. Den kunde även drabba en ledamot av Advokat­samfundet. Kvinnor hade förstås en mer avslappnad attityd till sådant där, tänkte han. De använder gärna samma kläder. Det kanske beror på att de inte finner varandra fysiskt motbjudande. Män 22

Kärlek på skotska.indd 22

10-06-11 11.12.13

kär lek på skotska

tycker i allmänhet att andra män är aningen frånstötande. Kvinnor är annorlunda.

Med dessa tankar i huvudet bar Angus Antonias lilla resväska till arbetsrummet och satte ned den intill den öppna spisen. Antonia hade gått fram till fönstret och kikade ned på gatan. ”Det var länge sedan jag var i den här lägenheten”, konstaterade hon medan hon sträckte på nacken för att se bättre. ”Jag vill minnas att Domenica hade en lite bättre utsikt än så här. Men det spelar ingen roll. Jag tvivlar på att jag kommer att ägna särskilt mycket tid åt att titta ut genom fönstret.”

Hon vände sig om och såg på Angus. ”Domenica talade ofta om dig”, sa hon. ”Hon tyckte om de samtal ni hade.” ”Det gjorde jag med”, sa Angus. ”Hon var …” Han såg på henne och hon såg hans ledsna min. ”Vi ska väl inte använda imperfekt när vi talar om henne”, sa Antonia glatt. ”Hon är inte död precis, eller hur? Hon är vid Malacka­ sundet. Det lär väl betyda att hon hör till de levande, skulle jag tro.” ”Självklart”, sa Angus hastigt, men tillade: ”Det känns verkligen som om det är långt bort. Och det kommer att dröja många månader innan vi får träffa henne igen.”

Antonia kastade en snabb blick på honom. Var denne man Domenicas älskare? Det var svårt att föreställa sig Domenica med en älskare och hon hade aldrig sett henne tillsammans med honom. Men sådana människor som Domenica tyckte om ett visst mått av mystik i sina privatliv och han kan ha betytt något särskilt för henne. Fast det var konstigt att hon skulle ha valt en man som han, med hans påträngande blick och de där störande guldtänderna. Att ha en älskare med guldtänder var klart exotiskt. Och ändå såg han bra ut, tänkte hon, med det där vågiga håret och de där ögonen. Mörkt hår och blå ögon var en farlig kombination hos en man.

Och Angus, som mötte hennes blick, tänkte: hon är åtskilliga år yngre än Domenica, yngre än jag, faktiskt. Och utan tvekan snygg.

Har hon en man? Antagligen inte, för en kvinna med make skulle inte komma och bo sex månader i en väninnas våning utan att ta med sig mannen. En älskare, då? Nej. Hon såg ut på det där lika odefinier­ 23

Kärlek på skotska.indd 23

10-06-11 11.12.13

Alexander McCall Smith

bara som omisskännliga sättet som folk gör när de är ensamma här i världen. Och om hon nu var singel, hur länge skulle det vara, med den där speciella näsan som får varje hjärta att börja bulta utom mullvadsmannens? Det var en anspelning på en dikt om mullvaden och mullvadsmannen, och den dök upp i hans huvud, bara helt apropå, så som oväntade poetiska tankar kan komma till ytan vid de konstigaste tillfällen och göra oss oroliga, förvånade och undrande. Mullvadens små ögon charmar alla utom mullvadsjägaren.

6. Guruer som faderssubstitut Medan Antonia bar in sin väska i sovrummet ordnade Angus kaffe åt dem båda i köket. Efter fikat skulle han visa henne runt i lägenheten. Han skulle behöva förklara en knepighet med värmereglaget för henne (tiduret gick av någon anledning baklänges vilket krävde en del uträkning när det skulle ställas in) och han måste förklara säkringsskåpet för henne också, det hade också sina egenheter.

De var tvungna att dricka kaffet svart för det fanns ingen mjölk i kylskåpet. En kvinna skulle ha tänkt på att ladda kylen med sådant som en nyanländ hyresgäst kunde tänkas behöva: bröd, mjölk, lite 24

Kärlek på skotska.indd 24

10-06-11 11.12.13

kär lek på skotska

smör. Men karlar tänkte inte på sådant, och Angus hade inte tagit med sig någonting. Hans eget kylskåp var vanligtvis tomt så det fanns ingen anledning för honom att tänka på att fylla på Domenicas. ”Har du och Domenica känt varandra länge?” frågade han när Antonia kom tillbaka och satte sig mittemot honom vid köksbordet. ”Tjugo år”, sa hon kort. ”Fast det känns som om jag alltid känt henne. Tycker inte du att det är så med vissa vänner? Man tycker att man känt dem hela livet.”

Angus nickade. ”Jag tycker också att jag alltid känt Domenica. Det är därför …” Han hejdade sig. Han hade tänkt säga att det var därför som han kände hennes frånvaro så starkt, men det skulle låta som självömkan och inget var mindre tilldragande än självömkan.

Antonia fortsatte. ”Jag träffade henne när jag var student”, sa hon. ”Jag var tjugo och hon var … ja, jag antar att hon måste ha varit omkring fyrtio då. Hon var min handledare på en kurs i antropologi som jag gick. Det var inte mitt huvudämne – det var skotsk historia – men jag var fascinerad av henne. Professorerna tyckte att hon var lite av en frifräsare. Till slut tvingade de bort henne.” ”Väldigt orättvist”, sa Angus. Han kunde inte föreställa sig Domenica bli borttvingad från någonting, men kanske var det lättare när hon var yngre. ”Väldigt dumt, snarare”, sa Antonia. ”Problemet var att hon var mycket smartare än de där professorerna. Hon skrämde dem därför att hon kunde tala om allt mellan himmel och jord medan deras kunskaper begränsade sig till trånga små hörn av världen. Det störde dem.

Och, du vet, det är fortfarande fullt av sådana människor på universiteten. Folk med bred bildning kan tycka att det är svårt att vistas där. Återhållna, byråkratiska ställen. Och fulla av politisk konformism.” ”Jag vet inte, jag”, sa Angus. ”Nog är några av dem …” ”Visst”, sa Antonia. ”Men, men … problemet är att de är så upptagna med sin sociala ingenjörskonst att de förlorat all känsla för vad det innebär att vara en frisinnad institution.” ”Jag vet inte, jag”, sa Angus. ”Så illa är det väl ändå inte …” ”Inte för att jag är en sådan som går omkring och muttrar ’O, tempora, O, mores’”, fortsatte Antonia. ”Fast jag förmodar att det inte är 25

Kärlek på skotska.indd 25

10-06-11 11.12.14

Alexander McCall Smith

många på dagens universitet som vet vad det betyder.”

Angus skrattade. Han hade alltid uppskattat Domenicas kvickhet och redan saknat den, men nu verkade det som om räddningen var i sikte … ”Skotsk historia”, sa Angus.

Antonia nickade. ”Jag läste för Gordon Donaldson och sedan för den store John Macqueen. En sådan intressant akademiker, Mac­ queen med sina böcker om numerologi och liknande. Man visste aldrig vad han skulle ta tag i nästa gång. Hans son skriver också böcker – Hector Macqueen. Han kom fram till en del spännande saker men skrev sedan av någon anledning en bok om historien bakom Heriot’s Cricket Club – en väldigt konstig bok, men den måste ha intresserat någon. Kan du föreställa dig crickethistoria? Kan du det?” ”Den har väl listor om vem som tog vilka poäng”, sa Angus. ”Och vem som spelade först och liknande.”

De satt tysta en stund medan båda övervägde hela den ökenartade torrhet som cricketens historia måste innebära. Sedan bröt Antonia tystnaden. ”Jag har aldrig spelat cricket”, sa hon. ”Ändå finns det kvinnliga cricketlag. Man hör talas om dem då och då. Jag kan inte tänka mig hur de har det. Men jag antar att de har kul. Det är sådant som ganska hurtiga kvinnor gärna gör. Du vet vilka jag menar.”

Det gjorde Angus. Han trivdes mycket bra med detta samtal och hade bestämt sig för att verkligen gilla Domenicas nya hyresgäst. Han undrade om han skulle kunna bjuda henne på middag samma kväll eller om det skulle anses lite framfusigt så tidigt i deras bekantskap.

Han tvekade en stund: varför inte? Hon hade inte sagt något som antydde att hon var upptagen, och även om hon var det så var det inget fel med en grannmiddag à deux. Så han frågade henne och föreslog att hon kunde chansa på hans kök eftersom detta var hennes första dag i lägenheten och hon därför inte kunnat fylla förråden.

Antonia tvekade, men bara ett kort ögonblick. ”Så frestande”, sa hon tystlåtet. ”Du har verkligen varit alldeles för vänlig mot mig. Och det skulle vara trevligt att tacka ja, men jag tror att jag måste arbeta ikväll. Det måste jag verkligen.”

26

Kärlek på skotska.indd 26

10-06-11 11.12.14

kär lek på skotska

”Arbeta?”

Antonia suckade. ”Min stackars bok, förstår du. Jag skriver en bok och den saknar sin mamma. Det som kallas Bowlbys anknytningsteori.” ”Bowlby?” ”Någon psykolog. Han var ett slags guru och ansåg att dåligt uppförande berodde på bristande moderlig omsorg.”

Angus tänkte efter ett slag. Jag behöver en guru, sa han till sig själv.

Skulle Antonia vilja vara hans guru? Han rodnade vid den outtalade tanken. Det skulle vara underbart att ha en guru: det skulle vara som att ha en socialassistent eller en personlig tränare, även om människor som hade sådana inte nödvändigtvis brukade uppskatta de råd de fick. ”Det är förstås absurt med detta sökande efter guruer”, sa Antonia. ”Folk som behöver en guru letar egentligen efter något helt annat, eller hur? I grunden osäkra personer. Letar efter en far.”

Angus såg på henne. Han började tycka illa om Antonia. Så märkligt, tänkte han, att våra känslor kan svänga så snabbt. Så där. Bara så där. Och så tänkte han på hur himlen över Edinburgh kan förändras på ett ögonblick från sommar till vinter, likt en kuliss på teatern, draperier nedsänkta från himlen i båda fallen, så att allt blir annorlunda.

7. Angus tröttnar på Antonia, rejält Angus Lordie gick i djupa tankar på vägen hem. Cyril, som gick vid hans sida och kände hur frånvarande hans husse var, hade ryckt lite i kopplet där Dundonald Street kommer fram till Drummond Place i förhoppningen om att Angus kunde förmås att titta in på Cumberland Bar, men hans förslag hade ignorerats. Cyril förstod. Han visste att han levde ett adjungerat liv i skuggan av sin husse och att hans hundsynpunkter inte var värda någonting. Men det hade varit trevligt, tänkte han, att få sitta på barens svartvitrutiga golv och smutta på en skål Guinness och stirra på de olika vristerna under bordet. Men så 27

Kärlek på skotska.indd 27

10-06-11 11.12.14

Alexander McCall Smith

skulle det inte bli och hans uppmärksamhet flyttade snart från denna behagliga fantasi till den verkliga världens ljud och dofter. Luktvärlden är stor för en hund och Drummond Place var, även om det var ett bekant område, fullt av möjligheter. Varje förbipasserande lämnade spår av var han hade varit och vad han gjort. En hel berättelse kunde ligga på trottoaren, likt aboriginernas sånglinjer i den australiensiska öknen, enbart möjlig att upptäcka för den som har det rätta luktsinnet. Andra dofter var som en palimpsest: lukt lagd på lukt, lukter som kunde skalas bort för att avslöja ytterligare en längre ner.

Cyril var på helspänn. En märklig doft drev ut från en port, en mustig, oförklarlig lukt som påminde honom om något han hade varit med om någonstans förr, i sitt tidigare liv i Lochboisdale, för länge sedan. Han stannade och ryckte i kopplet, men Angus brydde sig inte om hans signal utan slet bryskt tillbaka honom intill sig. Cyril hade aldrig bitit sin husse, men det fanns tillfällen …

Angus funderade på vad Antonia hade sagt. Han hade snabbt styrt undan konversationen från guruer och frågat henne om hennes bok.

Så många i Edinburgh skrev böcker – nästan alla, faktiskt – och Angus hade slutat förvånas när någon nämnde ett gryende litterärt projekt.

Så han hade artigt frågat om Antonias bok. Hon hade sett på honom med skarp blick, som om hon bedömde om han var värdig att få veta, om hans fråga var allvarligt menad. Man kunde ju inte berätta för vem som helst om sin bok. ”Det är inget märkvärdigt”, sa hon efter en stunds tvekan. ”En roman, bara.”

Han hade väntat på någon ytterligare förklaring, men hon hade bara fortsatt att stirra på honom. Till slut sa han: ”En roman.” Och hon hade nickat. ”Jaha”, sa han, ”får man fråga vad för slags roman det är?” ”Historisk”, sa hon. ”Mycket tidig. Den utspelar sig i det tidiga Skottland. 500-talet, faktiskt.”

Angus hade lett. ”Det är mycket klokt av dig att välja en period som det finns så få bevis från”, sa han. ”Man kan inte ha fel om man skriver om en tid som vi egentligen inte vet något om. När folk börjar skriva om 1600- eller 1700-talen – eller för den delen 2000-talet – kan 28

Kärlek på skotska.indd 28

10-06-11 11.12.14

kär lek på skotska

de få det rysligt besvärligt om de fått något om bakfoten. Och det får de ofta, eller hur?” ”Författare kan göra misstag som alla andra”, sa Antonia ganska irriterat. ”Vi är ju människor vi också.” Hon såg på Angus som om hon väntade sig en invändning, men det kom ingen. ”Var det till exempel inte en amerikansk författare som på sidan 1 skrev att en av personerna olyckligtvis var enarmad? På sidan 140 klappar samma person entusiastiskt i händerna.”

Angus log. ”Mycket roligt”, sa han. ”Fast nuförtiden skulle en del personer tycka att det är fel att skratta åt något sådant. Precis som de inte ser något roligt i historien om mannen som reste till Lourdes och upplevde ett mirakel. Stackaren kunde inte gå och miraklet var att han hittade nya däck till rullstolen.”

Antonia blängde på honom. ”Det där tycker jag faktiskt inte var roligt.” Hon skakade på huvudet. ”Inte ett dugg. Hur som helst, om jag får återvända till frågan om vad vi vet och vad vi inte vet. Vi råkar ha en hel del kunskap om Skottland under tidig medeltid. Vi har dokument från olika kloster och vi kan dra många slutsatser av arkeologiska fynd. Vi famlar inte alldeles i mörker.”

Angus såg tankfull ut. ”Okej”, sa han. ”Svara mig då på detta: fanns det näsdukar i det medeltida Skottland?”

Antonia rynkade pannan. ”Näsdukar?” ”Ja”, sa Angus. ”Hade folk näsdukar att snyta sig i?”

Antonia var tyst. Det hade inte fallit henne in att tänka på näs­dukar i det medeltida Skottland eftersom det helt enkelt inte hade dykt upp någon anledning att göra det. Den sortens författare är jag inte, tänkte hon. Jag är inte en sådan författare som beskriver sina personer när de snyter sig. Men om jag vore det, hur skulle det då … ”Jag har inte tänkt på den saken”, sa hon till slut. ”Men jag kan inte föreställa mig att det fanns näsdukar. Tyg var alldeles för dyrbart för att slösa bort på näsdukar. Jag förmodar att folk helt enkelt tog till enklare metoder för att rensa näsan.” ”Jag läste någonstans att de snöt sig i halm”, sa Angus. ”Ganska obekvämt, skulle jag tro.” ”Det var det nog”, sa Antonia. ”Men jag skriver om de tidiga hel29

Kärlek på skotska.indd 29

10-06-11 11.12.14

Alexander McCall Smith

gonen. Näsor och … och andra utväxter har egentligen inte kommit in i bilden i någon högre grad.” ”Och hur som helst”, fortsatte hon, ”ska du inte vänta dig att skönlitteratur är realistisk. De som tror att skönlitteraturens roll enbart är att beskriva verkligheten har grundligt missuppfattat vad det handlar om.”

Angus Lordies näsvingar rörde sig en aning utåt, om än omärkligt.

Hans konversation med Domenica byggde på jämställdhet, medan Antonias kommentar antydde att han inte skulle veta vad skönlitteratur är. Det var väl … ”Du förstår”, fortsatte Antonia och studerade sina naglar medan hon pratade, ”romanen destillerar. Den tar den mänskliga erfarenheten, betraktar den, skakar om den litegrann och kommer sedan fram till en skildring av vad den ser som den centrala frågan. Detta är skillnaden mellan en ren beskrivning och konst.”

Angus tittade på henne. Hans näsvingar hade börjat fladdra mer synligt nu och han gjorde ett försök att kontrollera detta oönskade tecken på irritation. Han hade lekt med, och nu övergett, tanken att han skulle kunna lära känna Antonia närmare och att hon skulle ersätta Domenica och att det till och med, som det brukar stå i kontaktannonser, kanske skulle kunna bli ”någonting mer”.

Han funderade på vad han skulle säga om han skulle sänka sig till att sätta in en annons. ”Konstnär med sinne för humor önskar träffa likasinnad dam för samtal och kanske någonting mer. Författare av historiska romaner undanbedes.”

30

Kärlek på skotska.indd 30

10-06-11 11.12.14