Page 1


f r å n fä l l e n © Einar Askestad 2010 Omslagsbild: Perro semihundido av Francisco Goya Målningen finns hos Museo Nacional del Prado, Madrid Omslag och grafisk form: Micael Bäckström Inlagan är satt med Berling Nova och är tryckt på F S C -godkänt Munken Pure från Arctic Paper

Tryck: Printing Partners, Riga 2010 I S B N 978-91-865050-1-1

m b m fö r l ag Alströmergatan 32 S , 112 47 Stockholm kontakt@mbm-forlag.com www.mbm-forlag.com


i Uppvaknandet  9 ii Doña Rosa  51 Mötet  57 Hotell Victoria  63 Ron och Pam  71 Vad är det du tänker?  79 Beduinens dröm  85 De två katterna  89 Medan det ännu slog  95 iii Alfred  103 Cabañas  117 Kulhålet  123 Skjulet  127 Cykeln vid broräcket  131 Gabriel  137 Barnet  141 Insikten  147 Väntan  151


i


Uppvaknandet i Nä r jag va k na de förvånades jag över hur mörkt det var. Jag låg en stund och tänkte att klockan kunde ­vara unge­fär sju, hade det inte varit för att det var så mörkt. Den var mellan fem och sex, tänkte jag, mindre kunde inte klockan vara, för jag kände mig utsövd och inte alls så trött som jag känt mig på senare tid. Men innan jag hann gå upp eller bestämma mig för att försöka somna om hörde jag att min fru reste sig upp i sängen. Jag låtsades sova för jag var inte upplagd för att prata, och hon steg upp för att gå till badrummet. Jag låg och tänkte på den sista tiden och jag minns inte vad jag tänkte mer än att jag länge upplevt att jag på något vis måste få till en ändring – vilken visste jag inte. Jag labo­re­ra­de med idéer om att bryta upp från mitt äkten­skap, som gått i stå sedan flera år, jag tänkte på en kvinna på mitt kontor och flera andra, och jag fanti­ serade om att ge mig på ett annat yrke, ja mina t­ ankar kom och gick och flög än åt det ena hållet och än åt det andra – vad jag visste var att någonting ­måste ­göras innan det var för sent, tänkte jag, och kände som jag brukade att jag förspillt mitt liv med att längta ­efter 9


u p p va k n a n d e t

någonting annat utan att ens kunna njuta av det som gavs mig. Jag hörde att min fru var på väg till­baka från badrummet och jag ansträngde mig för att verka avslappnad – jag har alltid sovit gott, om man bortser från tiden efter ett uppbrott från en tidig relation, och jag har fått ­höra att jag sover alldeles stilla och utan att göra ifrån mig det minsta ljud under natten. Min fru lade sig och gjorde det i vanlig ordning lite klumpigt och med mycket mer ljud än nödvändigt, någonting som jag visserligen kommit att vänja mig vid men ­ändå inte helt kunde förlika mig med. Det är då det ­händer. Detta som jag aldrig hade tänkt på ens var möj­ligt att det kunde hända. Visserligen hade jag läst om liknande fall men de tycktes mig vara mer be­rät­ tel­ser än verklighet, någonting som visar på hur sällan vi lever i det som också är verklighet och hur ofta vi är skyddade av de berättelser vi befinner oss i. Min fru ställde mig en fråga, hon frågade om jag sov. Sover du? frågade hon, och ­efter­­som jag känner min fru visste jag att hon v ­ iss­te att jag var vaken och jag skulle just till att svara henne – nej, så var det inte, jag svarade, men gjorde det ändå inte, jag tänkte mitt svar och jag hörde mig säga mina ord men jag förstod att någonting var fel för hon sade ingenting, hon som alltid säger någon­ting så fort jag säger någonting var alldeles tyst, vilket gjorde att jag upprepade vad jag sagt lite högre och lite mer vaket, så att säga. Men hon sade ingenting. Istället ­hörde jag att hon reste sig upp i sängen, vände 10


u p p va k n a n d e t

sig mot mig och kanske lade en hand på mig, det s­ kulle hon ha gjort i vanliga fall, det gjorde hon säkert, och hon sade mitt namn, lite för högt, lite för ängsligt för att det skulle vara helt normalt, och jag sade förvånat ja, ja, vad är det? eller jag tänkte det, och jag hörde mig själv säga det inom mig, för ens röst har man ju med sig vad som än händer. Ja, sade jag, och hon ­måste ha rört på mig eller ruskat om mig för plötsligt skrek hon till och ryggade som tillbaka, sängen ryckte nämli­ gen till så att jag tyckte mig se det hela framför mig, och så blev det tyst och jag hann tänka att detta var kons­­tigt, att detta var mycket konstigt, och kanske började jag känna en oro men jag tror inte det, jag tror inte jag anade någonting, utan jag tänkte som jag brukade, för mina tankar var desamma som alltid och jag hörde min röst inom mig och jag hörde att min fru fanns där och att hennes tankar rusa­de och hon hade varit på badrummet och hon hade återvänt och nu satt hon upp i sängen och tycktes inte veta varken ut eller in. Hennes andning var nämligen häftig, hennes rörelser ovanligt behärskade och jag är säker på att hennes ögon var vidöppna, ja att de hade någonting skrämt över sig. Hon steg upp, gick runt sängen och hon stod intill säng­kanten när hon upprepade mitt namn och sade Hör du mig? Kanske ruskade om mig igen, för hon upprepade orden än mer otåligt Hör du mig? och ännu en gång Hör du mig? och jag förstod att någonting allvarligt måste ha inträffat. Svara, svara! utropade hon 11


u p p va k n a n d e t

och s­ edan var det tyst, innan hon började gå fram och tillbaka i rummet. Det är inte möjligt, sade hon. Det är inte möjligt. Hon tog på sig tofflorna, kanske morgonrocken, och gick ut i hallen. Jag hörde att hon talade i telefon. Jag hörde att hon gick in i köket. Jag hörde att hon gjorde i ordning kaffe och jag hörde att hon satte sig vid köksbordet. Det måste ha gått en kvart, kanske mer, innan hon reste sig och vankade fram och till­baka i köket och plötsligt skyndade till sovrummet och kom fram till sängen och upprepade mitt namn, en, två och tre gånger, liksom bestämt, som hon inte längre förväntade sig ett svar, som hon bara ville få bekräftat att jag inte sade någonting fastän jag hela tiden svarade att ja, ja jag är här, vad är det? är det någonting som är fel? jag är ju här, jag svarar dig ju? och kanske ruskade hon om mig ännu en gång för sedan skyndade hon ut i ­hallen och in i köket och jag fick för mig att hon gick fram till köksfönstret bara för att vända om och gå till ytter­­dörren och låsa upp den och lämna den halv­­ öppen. Jag fick nämligen för mig att jag kände en fläkt av den kalla luften utifrån trappuppgången, men det var antagligen bara det bekanta ljudet av ytterdörren som öppnades som vilseledde mig, och nu hade jag på allvar börjat undra över vad som bara fanns i mitt ­huvud och vad som var på riktigt, jag förstod att det mörker jag vaknat i inte var ett vanligt mörker, jag förstod att min fru rörde sig genom rummen och att det inte kunde vara mörkt utan att det var ljust, eller i alla 12


u p p va k n a n d e t

fall tillräckligt ljust för att röra sig obehindrat och ­utan att behöva tända en lampa, jag förstod klart och tydligt att någonting inte stod rätt till utan att jag ­kunde veta var det var, jag förstod att det jag tänkte inte n ­ ådde ut till min fru, att jag måste ha förlorat ­inte ­bara min syn utan även min förmåga att känna med min kropp, om man kan uttrycka det så, och jag förstod att mina känslor var helt mina egna och inte ­längre hade n ­ ågon koppling till omgivningen. Min fru ­hade gått ut igen, och jag fick för mig att hon hade ställt sig framför hallspegeln och stod och stirrade in i sina e­ gna ögon, jag fick för mig att hon tänkte att hon nu blivit änka eller någonting sådant och att hon mindes att vi som nyförlovade brukade skämta om olika tänkbara namn på begravningsbyråer, kanske mindes hon begravningsbyrån slut i rutan eller änt­ligen ensam ­eller mer än så var det inte, jag fick för mig att hon stod framför spegeln och stirrade in i sina egna ögon och att hon tänkte alla möjliga underliga tankar och att hon först vaknade till när hissen gick igång ute i trappupp­gången och hon skyndade sig att med några handrörelser ordna frisyren och fixa till morgonrocken vid brösten innan hon gick och ställde sig vid den halv­öppna ytterdörren, redo att ta emot vem eller vil­ ka det nu var. Jag hörde hissdörren gå upp och min fru sade vad bra att ni kommer med en lättad och ändå spänd röst, och en mansröst svarade med ett kort men rymligt hej som vore rösten förstärkt av trappupp13


u p p va k n a n d e t

gången och sedan var de inne i hallen och min fru ­sade att nej, det behövs inte och i nästa ögonblick var de i sovrummet och jag hörde att de var två och att de gick med tunga och bestämda steg fram till mig och att ­deras andning kom overkligt nära, kanske lutade de sig över mig eller kanske hade jag börjat inbilla mig saker, för jag var orolig nu, jag var orolig för att det inte fanns någon väg ut ur denna situation som var min och som jag inte visste vad det var för en situation mer än att den kändes mer verklig nu när någon annan än min fru blivit en del av den. Den ene främlingen var ­tyngre än den andre, det hördes på hur han rörde sig och jag inbillar mig att den andre stod bakom honom, att han var som en assistent, för han räckte över någon­ting till han som stod närmast eller kanske rent av ­hade satt sig på sängkanten för han fi ­ ngrade med n ­ ågonting som lät som en plastförpackning av hård men tunn plast, liknande de som finns s­ öder­ut runt sug­rören man får på kaféerna, och de sade saker till ­varandra som jag inte kunde upp­fatta mer än att det var ett mer tekniskt språk som nog var vardag för dem men gans­ka obegripligt för mig och plötsligt var de klara, för den tyngre av dem sade ett långdraget okej och de packade ihop sina saker – jag såg framför mig en verktygslåda, men jag förstår mycket väl att det knappast kan ha varit en sådan, och med lite vänligare steg gick de ut ur rummet, ut i hallen, och jag hörde att de gick in i köket och att min fru serverade dem kaffe och att de slog sig 14


u p p va k n a n d e t

ned vid köksbordet och sedan måste jag ha somnat för jag kan inte minnas att de r­ este sig från köksbordet.

ii När jag vaknade var det till en tystnad. Jag befann mig i sovrummet, för även tystnaden talade och vårt hems tystnad hade jag lärt mig att uppskatta trots att jag aldrig trivts i det. Jag undrade över hur jag såg ut. Jag ­menar att jag vet hur jag brukar se ut när jag har lagt mig för att sova, men att jag kunde inte veta om jag ­hade på mig min pyjamas eller om jag låg naken. Jag fick för mig att min fru och jag hade älskat kvällen innan och då kunde det hända att jag hade somnat ifrån min pyja­mas. Tankar är underliga, tänker jag nu, de kommer och går utan något synligt slut och jag kan inte se att de har förändrats för att jag befinner mig mitt i dem, så att säga, och inte ens kan svara på om jag har en pyjamas på mig eller inte. Mina tankar lever sitt eget liv och självklart är jag tacksam över det, för vad vore jag utan dem? Och vem kan säga vad ett med­ vetande är? Och hur beskriver man ett sådant? M ­ ina tankar är mina egna, men om de bara är mina egna blir de ensamma för att inte säga över­givna. Och ändå verkar det i praktiken inte göra någon skillnad om de är övergivna eller inte, för de finns där i vilket fall. När jag tänker efter har det alltid varit så, ända sedan jag 15


u p p va k n a n d e t

var barn har jag tänkt mina tankar utan att jag känt att de har så mycket med min omgivning att g ­ öra. ­Eller kanske var det tvärtom? Kanske omgivningen ­inte brydde sig om mina tankar, ignorerade dem, och lät dem vara för sig själva genom att på något vis se ned på dem, ja när jag nu tänker efter har det alltid varit så att omgivningen inte låtsats om mina tankar, som ville människorna säga att de ändå bara var till besvär och ändå inte spelade någon roll i det ­stora hela. Det är som om de blev illa till mods av att bli på­minda om att det fanns ett annat medvetande och därför fick det där slutna och samtidigt avvisande uttrycket i ansiktet. Man ­kände en skuld inför dem fast man inte var skyldig till någonting. Man blev påmind om någonting som man inte visste vad det var och man blev påmind om att man skulle skämmas över detta som man inte kunde förstå var det var och på detta k ­ ons­tiga vis förflöt min barndom och när jag nu tänker efter har det bara fortsatt på det där v ­ iset fram till i dag. Och jag känner p ­ lötsligt en vrede över detta, och jag vet inte vad jag skall göra av den, för först nu inser jag att jag på något vis för­lorat min kropp, eller i alla fall inte har någon kontakt med den, för mina tankar rör sig än hit än dit ­utan att de påverkar annat än tankarna ­själva – men vad är nu med­vetandet för en under­ lig sak! Jag ser framför mig sovrummet, in i minsta ­detalj, från tavlorna, ­byrån, den lilla bok­hyllan, till nattduksbordet med den elektro­niska väckarklockan 16


u p p va k n a n d e t

som inte låter det minsta med sina röda s­ iffror stumt blinkande i mörkret om det nu är mörker där ute och jag kan vandra ut i hallen in i ­köket och ut i vardagsrummet och jag be­höver inte stanna där, utan jag kan öppna balkong­dörren och känna den kalla luften mot ansik­tet och jag kan stiga ut och se ut över parken och jag kan se barnen leka nere på lekplatsen och molnen skynda fram över himlen och jag kan höra b ­ ruset från staden ­bortom husen på andra sidan parken och jag kan till och med ställa mig på balkongräcket och ge efter för impulsen att dyka och sedan falla genom den kalla luften och efter att ha fallit ett tiotal meter höja mina armar och vända upp igen och nudda träd­top­ parna med fingrarna för att sedan sväva ut över lek­ platsen där barnen upptäcker mig en efter en och jag gör allt detta bara genom att tänka det och jag kan tänka mycket mer men jag kan inte, nej jag kan ­inte – vad kan jag inte? Jag kan inte få min fru att höra vad jag säger, jag kan inte ­svara henne för mina ord når ­inte ut till henne, de stannar vid att ­vara mina ord och jag vet inte vad som kan ha hänt för att det skulle bli så här. Och nu slår kyrkklockan. Jag ­tappar ­räkningen men det måste vara mitt i natten för det är alldeles tyst i lägenheten, om man bortser från ett och annat som alltid hörs i vår lägen­het ­under n ­ atten. Jag undrar förstås var min fru är. De nätter vi inte sovit ihop är lätt räknade och jag brukar tänka att vi inte skulle klara oss utan varandra även om vi ville ta död på varandra. 17


u p p va k n a n d e t

Vi har vuxit samman, inte i ­tankarna, för de är väldigt mycket våra ­egna, men i allt annat som hör vardagen till. Vi delar vardagen och när jag tänker efter är den ungefär allt vi delar. Vi ­delar en tystnad som är ­ganska stum, och när jag tänker efter påminner den om den stumhet jag nyss t­ änkte på och som fanns i min barndom, en ängslighet, en ­tvekan, en blick som ­hellre ­tittade bort än såg i ögonen – ja den blicken har vi båda två, även om vi nu inte ­behöver titta bort ­längre utan kan se varand­ra i ögonen utan att det gör någon skillnad. Jag kanske överdriver men ibland måste man nog överdriva för att få syn på ­annat än det som redan är välbekant. Min fru är inte ­hemma. Jag inser att jag måste räkna med att min omgivning tror att jag är död. Jag inser att jag mycket väl kan ­vara död. Att jag tänker mina tankar skulle kunna t­ ala emot att jag är död, men ingenting säger att man i­nte kan ha t­ ankar även om man är död. Troligen är jag vid liv men att det blivit något ­missförstånd. Att min kropp domnat bort så pass mycket att jag tas som död fast hjärnverksamheten fortsätter – kanske alla som dör går igenom vad jag just nu upplever. Som en bilmotor är varm i flera timmar efter att man stängt av den kanske hjärnan fortsätter att tänka ett tag till innan kylan ­tränger in i hjärncellerna och får stopp på dem och lik­ställer organismen med omgivningens och vardagens mer stilla­ stående och naturligt livlösa ting. Vad vet jag? Jag kommer att tänka på mitt enda snedsprång. Min fru 18


u p p va k n a n d e t

var bortrest över helgen och jag bjöd hem en k ­ vinna från kontoret. Vi hamnade i ­soffan och det hela fick ett ganska snabbt slut. Jag minns hennes blus mer än hennes bröst, som var overkligt bleka och livlösa, och jag minns mer hennes fötter som var ofattbart fula än låren, som jag annars är mest svag för. Det hela fick någon­ting sakligt över sig, klumpigt, jag ­hittar inga bättre ord, och jag kände en skam när det var över för det var en höjdpunkt som saknade höjdpunkt och därför mer liknande sin motsats, som luften som går ur en luftmadrass som redan är nästan tom på luft, nej jag vill inte tänka på det snedsprånget för det på­minner allt för mycket om vad jag gjort och inte gjort av mitt liv. Jag har levt ­utan passion, så är det, men inte för att jag inte har den i mig utan för att omgivningen jag vuxit upp i och ­sedan fortsatt att leva i inte vill veta av den, och vad värre är, den vet inte ens vad passion är. Nu slår kyrkklockan igen. Jag orkar inte tänka mer. Död eller inte död, jag försöker somna om.

iii När jag vaknade var det fullt av liv omkring mig. Fönstren stod vidöppna, för jag hörde stadens larm där ute och ett flitigt biltutande sade mig att det var rusnings­trafiken jag hörde. Rummet höll på att vädras ut uppenbarligen, och jag tänkte att min gamla 19


9789186505011  

mbm förlag Alströmergatan 32 S , 112 47 Stockholm kontakt@mbm-forlag.com www.mbm-forlag.com i Uppvaknandet 9 ii Doña Rosa 51 Mötet 57 Hotell...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you