9789113021515

Michael Parkinson

Mitt liv Översättning av Erland Törngren

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2008 The Parkinson Partnership Limited och Norstedts, Stockholm 2009 Originalets titel: Parky. My autobiography Originalförlag: Hodder & Stoughton Ltd, London Översättning: Erland Törngren Omslag: Anders Timrén Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2009 ISBN 978-91-1-302151-5

Ali på hösten ”Nu är Gud inblandad, nu deltar du i ett andligt, heligt krig när du möter mig.”

Muhammad Ali i programmet Parkinson, december 1974 Jag träffade Muhammad Ali och hans följe på Mayfair Theatre där vi skulle spela in en enmansshow. Han åtföljdes av en rad livvakter i mörka kostymer och mörka glasögon. Ali nickade åt deras håll och sa: ”Det här är broder …” och fortsatte på det viset längs hela raddan. Jag gick fram med handen utsträckt. De tittade bort.

Ali firade sin återuppståndelse. Han hade besegrat George Foreman i en match som blev känd som ”The Rumble in the Jungle” och var nu världsmästare. Han hade inte bara besegrat store fule gamle George, han hade förnedrat honom. Som vår bäste sportskribent Hugh McIlvanney skrev: ”Vi borde ha förstått att Muhammad Ali inte skulle nöja sig med någon gammal vanlig återuppståndelse.

Han måste göra något lite extra. Så när han väl rullat undan stenen dängde han den i skallen på George Foreman.”

Vi hade bestämt att det här skulle bli en intervju där vi undvek showandet och försökte koncentrera oss på hans karaktär. Problemet med att intervjua Muhammad Ali var att man aldrig var säker på vad som skulle inträffa. Det här var en man som uppfann sig själv på nytt varje morgon då han vaknade.

Vi behövde en lugn studio för att kunna samtala. Istället befann vi oss i en teaterlokal i West End, fylld av tillbedjande beundrare och med en stämning som var högt upptrissad. Allt gick mer eller mindre som planerat tills jag tog fram en bok av Budd Schulberg, en vän till Ali. Jag sa att det var en intressant bok och pekade på ett eller ett par motsägelsefulla drag i Alis personlighet, som blev desto mer relevanta 178

eftersom Schulberg kände honom så väl och var vän med honom.

Ali la band på sig och sa att Schulberg var en ”bekant” och inte en vän.

Jag läste upp ett citat ur boken för honom: ”Han [Ali] är anhängare av en religiös rörelse som betraktar den vita rasen som djävlar som snart ska förgöras så som de förtjänat, och ändå har han fler verkliga vänner bland vita än någon annan svart boxare jag har känt.”

Ali betonade än en gång att de inte var vänner utan ”bekanta”. Jag pressade honom lite till och frågade hur han såg på sin tränare under många år, Angelo Dundee. Ali sa att han var en ”bekant”.

Sedan gav han sig in i ett hätskt utfall om hur mycket vita hatade svarta och han påpekade också att jag var alldeles för mentalt och fysiskt svag för att kunna ”snärja” honom i min tv-show, som i vilket fall som helst var rena skämtet. Det här var första gången jag sett Ali bli riktigt arg. Ögonen lyste av vrede. Jag hade bevittnat hur han spelade vildsint då han jönsade omkring eller sålde biljetter, men det här var något annat.

Publiken kände det också. Det här var en sida av Ali som de aldrig tidigare sett. I Amerika delade Ali nationen i två hälfter. I Storbritannien var han allmänt beundrad både som proffsboxare och som en kul kille på tv. Ali på scenen på Mayfair Theatre var en helt annan – argsint, rasistisk och stridslysten.

Jag satt och lyssnade på hur han gormade och undrade hur jag skulle hantera det. Sedan bestämde jag mig för att det enda kloka var att sitta stilla och vänta tills vredesutbrottet avtog. Jag försökte reda ut vad som kunde ha framkallat det och kom fram till att Ali kanske varit rädd att bli ombedd att själv läsa det anstötliga avsnittet ur Schulbergs bok, något som skulle ha kunnat bli problematiskt, eftersom det märkligaste med denne märklige man är att han bara är till hälften läs- och skrivkunnig.

Jag frågade honom om hans lässvårigheter. ”Jag studerar livet”, sa han. ”Jag studerar människor och jag är utbildad på det, men när det gäller att läsa och skriva är jag inte utbildad. Det kan hända att jag är analfabet, men när det gäller sunt förnuft … då är jag rikt begåvad.”

179

Intervjun stapplade i mål och vi lutade oss båda tillbaka på våra platser. V årt kroppsspråk visade tydligt vad vi ansåg om varandra. Efter showen blev det inga omfamningar och inga ömsesidiga ryggdunkningar till farväl. Han gick med sitt följe utan att säga adjö och jag minns att jag kände att det tyvärr verkade ganska otroligt att vi skulle träffas igen.

Jag gick till min loge och satte mig och funderade på vad som hänt och varför. Jag kände att jag hade varit klumpig då jag försökte få honom att besvara frågan om sina vita vänner och jag var orolig för att det utbrott som frågan framkallat kunde ha gjort en del av publiken avogt inställd till honom, folk som dittills hade hört till hans beundrare. Min oro grundade sig på min övertygelse att Alis religiösa tro visserligen var äkta men att han exploaterades i propagandasyfte av folk vars extrema åsikter han kanske återgav men inte delade.

Allt det här satt jag och grubblade på då det knackade på dörren.

Det var min far, som suttit i publiken. Som vanligt var han rakt på sak. ”Vad tyckte du om det här då?” frågade han. ”Inget vidare, pappa”, sa jag. ”Det tyckte inte jag heller.” Sedan sa han: “Får jag fråga dig en sak?”

Jag nickade. ”Vad var det med dig ikväll, Michael?” ”Vad menar du? Vad i all världen kunde jag göra?” ”Varför klippte du inte till honom?” sa far.

Jag tittade på honom en hel minut, på hans ilsket beslutsamma min, och så började jag skratta.

Jag träffade faktiskt Ali ännu en gång. Sju år senare kom han till London för att göra reklam för en film och vi tyckte att det kunde vara en god idé att ha med honom i showen tillsammans med Freddie Starr, som på den tiden var mer berömd som underhållare än som en person som käkat en hamster. Under åren som gått efter vårt möte i Mayfair hade Ali vunnit och förlorat titeln som världsmästare. Det kom oroande rapporter om hans hälsa. Hans läkare, Ferdie 180

­ acheco, hade dragit sig tillbaka fyra år tidigare, 1977, då han förklarat P att Ali borde sluta boxas för att undvika allvarliga hjärnskador men förlorat mot Alis rådgivare.

Ali hade gått en match mot Larry Holmes i oktober 1980 och fått ordentligt med stryk. Efter matchen avslöjades det att han kort tid dessförinnan hade blivit undersökt på Mayo Clinic, där man upptäckt att han sluddrade och att hans rörlighet var ”begränsad”. Två månader efter att Holmes besegrat honom slog sig Ali ner mitt emot mig i BBC:s studio till det som skulle visa sig bli vårt sista möte och dessutom mitt favoritmöte.

De första intrycken var inte bra. Han hasade visserligen inte fram på scenen, men han var långsammare och klumpigare. Anletsdragen var svullna, han hade blivit tjockare, rösten lät sliten och lite sluddrig. ”Jag är trött”, sa han då han satte sig, som för att förklara det som skulle följa.

Det som följde var dämpat jämfört med våra tidigare möten. Intervjun hade en prägel av höst, en känsla av att vi båda blivit äldre och mer eftertänksamma. I realiteten var vi båda på väg ut. Jag skulle lämna BBC och gå vidare och Ali stod, trots allt hans snack om att fortsätta karriären, för första gången ansikte mot ansikte med sin egen dödlighet. Naturligtvis övervägde han inte att dra sig tillbaka.

Han pratade om returmatchen mot Holmes.

Jag frågade om han inte oroade sig över det som Ferdie Pacheco hade sagt om att han till slut kunde råka ut för en hjärnskada. Läkaren hade sagt: ”Du kommer att bli ett hasande ringvrak. Gå till gymmet och kolla de där killarna som pratar konstigt, sån kommer du att bli.”

Ali sa: ”Om jag hade låg IQ skulle jag gilla den här intervjun.”

Han fortsatte med att hävda att det låg i yrkets natur att ta risker. ”Titta på mitt ansikte. Tjugosju år som boxare och inte en skråma”, sa han och bortsåg från att det som oroade oss och som vi inte kunde se var skador som kunde ha uppstått bakom fasaden.

Vi pratade om andra tänkbara karriärer. Han hade just medverkat 181

i en spelfilm, så han kanske kunde bli skådespelare? ”Jag har spelat ända sedan första gången vi sågs”, sa han.

Han medverkade i showen för att göra reklam för en film som hette Freedom Road. Ali spelade en slav som med tiden blev politiker.

Det var inte någon särskilt bra film. Å andra sidan var premiären i London en av de mest minnesvärda jag varit med om. Ali fick en plats längst fram på balkongen, omgiven av sitt följe med Black Muslims, och på raden bakom satt hans speciellt inbjudna gäster, där­ ibland Daley Thompson och Freddie Starr. Ali kommenterade hela tiden filmen och puffade på sina bänkgrannar eller vände sig mot oss och sa: ”Kolla den här scenen nu. Den är fantastisk.”

Mot slutet av filmen, där Ali hade blivit vithårig och låg på sin dödsbädd, vände han sig mot oss och sa: ”Det här är verkligen en sorglig scen. Så titta noga nu.”

Vi gjorde som han sa och såg honom dö på ett sätt som var mer melodramatiskt än gripande, och medan vi gjorde det bröts tystnaden av en ljudlig fjärt som tycktes komma från högra sidan av balkongen, så kom det en till från vänstra sidan och därpå ännu en rakt bakom den store mannen där Freddie Starr satt. Starr var en skicklig imitatör och till hans dolda talanger hörde att framställa ljudet av en fjärt och kunna sprida det runt rummet för att undgå upptäckt. Hans bemödanden vid det här tillfället skapade bestörtning på första bänk och fick Alis följeslagare att granska balkongen efter upphovsmannen till en så gemen skymf.

Det var en kalkylerad risk att låta Starr uppträda i programmet tillsammans med Ali. Men det gick bra, framför allt för att Ali var den enda person i världen som Starr kunde erkänna var mer intressant än han själv.

I ett nummer där Freddie imiterade olika sångare, något som han är lysande skicklig på, drog han en svart strumpa över huvudet, satte på sig mörka glasögon och imiterade Ray Charles. Jag blev skräckslagen. Det blev liv och rörelse bland Alis anhängare i publiken. Ali tittade på mig, log och skakade på huvudet.

Blev han arg så visade han det inte, men han fick sin hämnd under 182

en paus lite senare då Freddie dansade omkring i studion och sa att han var snabbare och snyggare än Ali och skulle kunna klå honom.

Ali viskade till mig: ”Ställ dig bakom mig och ta tag i mina armar.”

Jag gjorde det och han låtsades försöka göra sig fri då Freddie – som vid det här laget själv trodde att han var en riktig utmanare – började skuggboxas mot Alis ansikte. ”Släpp”, sa Ali till mig och då jag gjorde det gled han framåt och slog fem blixtsnabba jabbar runt Freddies huvud, var och en bara någon centimeter från att träffa honom.

Skulle något av slagen ha träffat hade Freddies leende anletsdrag kunnat bli illa tilltygade. Efter det lugnade sig Starr.

Att Freddie Starr slutade uppträda som estradör var särskilt sorgligt för dem av oss som ansåg att han hade chansen att bli en av de riktigt stora. Jag såg hans nummer innan missbruket av valium ödelade hans karriär och gjorde honom oredig, och han var skickligare än de flesta andra underhållare.

Efter att ha mött Freddie under showen utsåg Ali honom till sin nya bästa vän. V id ett tillfälle under festen efter filmpremiären kunde man se Ali gå omkring i rummet med Freddie instoppad under armen som en trofé.

Skådespelaren Liam Neeson har berättat för mig hur han hade stått i kö för att få träffa Ali och när den store mannen närmade sig funderade han på vad han skulle säga till honom, hur han med bara några ord skulle uttrycka sin genuina beundran. När Ali till slut stod framför honom och skakade hand med honom var det enda Liam kunde få ur sig: ”Trevligt att råkas. Jag tror jag älskar dig.”

Ali gick en match till. Han förlorade mot Trevor Berbick och fick stryk av en boxare vars närvaro i samma ring som Ali var det tydligaste tecknet på att den store boxaren var på väg utför. Två år efter den matchen vårdades Ali av doktor Stanley Fahn på Columbian Presbytarian Medical Center. Doktor Fahn ställde diagnosen ”posttraumatisk parkinsonism på grund av boxningsskador”.

Han förklarade vidare: ”Enligt mitt förmenande beror Alis fysiska tillstånd på upprepade slag mot huvudet under lång tid … Eftersom parkinsonism bland annat leder till långsammare rörelser kan man 183

dessutom fråga sig om inte de slag som Ali fick ta emot under de sista matcherna berodde på att han inte kunde röra sig lika snabbt och därför var mer utsatt för slag.”

Ali är inte den första boxaren, och inte den sista, som skadats för livet av sitt yrke. Man kan diskutera i all evighet vem som bär skulden, men då det gäller Muhammad Ali är det egentliga skälet till att han fortsatte att kämpa så länge det som också gjorde honom till mästare: hans okuvliga mod, orubbliga beslutsamhet och obetvingliga viljestyrka. Om man hade väntat sig att han lugnt och stilla och metodiskt skulle arbeta sig fram till pensionen, då har man inte förstått hur en proffsboxares sinne är funtat. Då skulle man lika gärna kunna kräva av en kapplöpningshäst att den skulle sluta sina dagar med att dra en glasskärra.

Det finns folk som skulle behöva granska sin roll och fråga sig om de kunde ha övertalat honom att sluta tidigare än han gjorde. Men å andra sidan sa Ali till doktor Fahn att han trodde att skadorna hade börjat uppkomma under den tredje matchen mot Frazier i Manila, en kort tid innan de första tecknen på att talet var sluddrigt och rörelserna långsammare visade sig. Dessutom kan var och en som har träffat Ali, om också helt flyktigt, vittna om hans okuvliga viljestyrka.

Man kan hävda att den störste boxaren också är det mest tragiska fallet inom boxningen. Den lärdom man kan dra beträffande den här sporten är att om en så stor boxare som Ali kan råka så illa ut, då kan vem som helst göra det. V i träffades inte mer efter 1981. År 2000 vann Ali omröstningen om millenniets störste idrottsman. Jag blev ombedd att presentera honom och hans utmärkelse vid BBC TV Centre. Jag tackade nej, för jag ville inte på nära håll möta den en gång så lysande mannen som nu ödelagts av en fruktansvärd sjukdom.

Jag kände, möjligen felaktigt, att jag inte kunde fira det som lett till hans undergång. Alleftersom åren gick kom jag mer och mer att beundra och tycka om honom, och alldeles särskilt vid vårt sista möte, då jag märkte hur han med oklanderligt mod och gott humör 184

handskades med sina sviktande själsförmögenheter. Jag ville minnas honom som han en gång var och som han beskrev sig själv: ”När kommer det någonsin mer att finnas en boxare som skriver poesi, förutsäger hur det ska gå i varenda rond, besegrar alla, får folk att skratta och gråta och är lika reslig och stilig som jag? Aldrig i världshistorien och från tidernas begynnelse har det funnits någon boxare som liknar mig.”

Och det kommer det inte att finnas i framtiden heller, vågar jag påstå.

185