Page 1

”Jag läste, kände, reflekterade och blev varm i hjärtat.” ERNST KIRCHSTEIGER

PETRA BACKTEMAN

JOHANNA ÖBERG

INSPIRATIONS SPRIDAREN 65 KORTA BERÄTTELSER UR VERKLIGA LIVET


INS PIRAT IO NS S P RIDAREN


Petra Backteman & Johanna Öberg

INSPIRATIONSSPRIDAREN

W W W. M A G I C WO N D E R S . S E


Inspirationsspridaren © 2013 Petra Backteman, Johanna Öberg, Magic Wonders AB ISBN 978-91-86763-06-0 ILLUSTRATÖR Åsa Rosén OMSLAG Anders Timrén OMSLAGSFOTO Shutterstock GRAFISK FORM Elysium.se TRYCK Dotgain, EU 2013 Magic Wonders AB WWW.MAGICWONDERS.SE


Till dig som hüller i denna bok, fÜr allt inspirerande som du, medvetet eller omedvetet, bidrar med i andra människors liv.


Förord.................................................................................................10 Om att se sina medmänniskor.............................................................13 Tunnelbaneresan..................................................................................15 Konjak till falukorven..........................................................................17 Pojken och stoppljusen.........................................................................21 Saker och ting är inte alltid som de ser ut.............................................23 Skrivuppgiften.....................................................................................25 Ett oväntat telefonsamtal......................................................................27 Taggarna som mjuknade......................................................................28 Istället för att titta på TV en fredagskväll..............................................31 Veckans SPA-behandling......................................................................33 En utsträckt hand.................................................................................34 Den autistiska simmardrottningen.......................................................36 Dödsdömd men benådad.....................................................................38 Om att följa sina drömmar..................................................................41 Drömmen om Afrika...........................................................................43 Tankens kraft kan flytta berg................................................................46 Den stora resan....................................................................................48 Fladdermöss framför scenografi............................................................52 Drömmen om en stor familj.................................................................55 Det börjar i tanken...............................................................................58 Om att bli inspirerad av andra.............................................................63 De exklusiva glasen..............................................................................65 Mitt möte med Charles Lindbergh.......................................................67 Ärlighetens härlighet............................................................................69 En hjälte som präglat mitt liv...............................................................72 Vikten av att fortsätta framåt................................................................75 Mänsklighet och hopp.........................................................................76 Stödet från min mamma......................................................................78 Basketlaget...........................................................................................80 Julklappsutdelningen............................................................................82 Om kärlek...........................................................................................85 Vägar som korsas..................................................................................87 En kärlekshistoria.................................................................................89 Nytändningen......................................................................................91 Cirkeln är sluten..................................................................................94 Ögonblicket.........................................................................................96 Inställningen gör hela skillnaden.........................................................99 En brandmans berättelse....................................................................101


Att få möta förfädernas land ..............................................................103 Om att glädjas för andra.....................................................................106 En olycka som fick mig att leva i nuet................................................108 Den högsta vinsten.............................................................................110 Afrikanen som hjälpte oss att hitta oss själva.......................................112 Livets guldkorn..................................................................................117 Hobbyn blev vårt nya liv....................................................................119 Att hjälpa ödet på traven....................................................................121 Om att vara tacksam för det man har.................................................124 Vem har ett handikapp?......................................................................126 En busschaufförs synvinkel.................................................................128 Om drivkraft och självtillit................................................................131 En bulle räddar ett barn.....................................................................133 Vikten av att lita på sin magkänsla.....................................................135 Tillsammans är vi själva nyckeln till förändring..................................137 Om att ha tilltro.................................................................................139 Ett samtal som inspirerade till handling..............................................141 Vikten av att fatta beslut....................................................................143 Lyckan i att få barn............................................................................144 En seger för Kattegatts sällsynta arter.................................................147 Om att inte förlora sig själv................................................................149 Manifestation för de mänskliga rättigheterna......................................151 Om mötens betydelse........................................................................155 Spontana möten.................................................................................157 ”Jei e fra Hellas”.................................................................................158 En tågresa...........................................................................................160 Värdet av en gåva...............................................................................163 Insikten..............................................................................................164 Möten med främlingar.......................................................................166 Om tacksamhet.................................................................................169 Svärmor.............................................................................................171 Taxichauffören...................................................................................173 Ett nytt perspektiv på vardagen..........................................................175 Ett enkelt tack....................................................................................178 Att ge tillbaka.....................................................................................180 Presentationer av deltagarna..............................................................185 Förverkligandet av en dröm...............................................................196 Deltagarregister.................................................................................198


Förord Det finns en amerikansk bok fylld av historier, dikter och texter, vars syfte är att få läsaren att må bra. En kväll i februari 2011 bestämde vi oss för att skapa något liknande i Sverige. Vi ville ge ut en bok som skulle innehålla människors verkliga erfarenheter. Erfarenheter som skulle beröra och glädja läsaren eller kanske förmedla en eller annan insikt. Inspirationsspridaren är resultatet av vårt beslut den där kvällen och är skriven utifrån det material som vi under åren har samlat på oss i form av nedtecknade intervjuer, inskickade textutkast och inspelade samtal. Vi har valt att skriva berättelserna utifrån en liknande röst för att få en generisk ton i samlingen. Det är just upplevelserna, insikterna och händelserna vi har velat lyfta fram. Samlingen innehåller också texter där vi endast ändrat ett fåtal ord eller meningar, då de i sitt ursprungliga skick passat in väl i det format vi från början hade tänkt oss. Några av personerna i boken har valt att delta under pseudonym. Vi har träffat och pratat med många olika människor under arbetets gång. Människor i olika åldrar som kommit från olika bakgrunder och som har haft olika erfarenheter i bagaget. Människor som på ett ödmjukt sätt delat med sig av sina upplevelser.  Vi har mött personer som har kämpat, som gett, som tagit risker och som sett sina medmänniskor. En sak har de alla haft gemensamt: De har valt att se möjligheterna i tillvaron. Några berättelser i boken berör svåra upplevelser. Vi vill inte på något sätt förringa vad det innebär att gå igenom en stor sorg, att återhämta sig från ett trauma, att leva med en kronisk sjukdom

10


eller på annat sätt uppleva något svårt. Men det har inte heller varit vårt syfte i den här boken att detaljerat berätta om det känslomässiga kring sådana upplevelser. Vi har istället velat belysa de möjligheter som finns i tillvaron – en tillvaro som kan se ut på många olika sätt. Varje berättelse i den här boken har sitt eget budskap, sin egen tänkvärdhet. Det finns något unikt i varje historia. Vårt förslag är därför att du inte läser boken från pärm till pärm, utan istället slår upp en eller några berättelser på måfå och tar dig tid att ta in just den eller dessa innan du går vidare till nästa. När någon berättelse får dig att tänka på en person som skulle behöva höra just den – dela med dig. När en beskriven händelse får dig att vilja hjälpa till eller göra en förändring – ta första steget nu, på en gång. Vi hoppas att du ska tycka om att läsa den här boken lika mycket som vi tyckte om att skapa den. Petra Backteman och Johanna Öberg

11


12


13


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

14


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

Tunnelbaneresan Jag var på väg hem från jobbet mitt i veckan. Det var rusningstid på tunnelbanan, så alla sittplatser var upptagna och några personer stod i mittgången. Jag hade själv haft turen att få en sittplats. En bit framför mig i vagnen satt en utländsk man med en stor matkasse proppfull med varor. Vid första stoppet lade en kvinna sin hand på den utländske mannens axel och pekade på golvet. Mannen hade tappat några av sina varor som nu låg mitt i gången. Han nickade tacksamt mot kvinnan och böjde sig sedan ned för att plocka upp varorna. Men när han stoppade tillbaka den första i påsen ramlade en ny ut på golvet. Han provade igen med nästa artikel – att lägga ett stort paket mjölk längst upp, men det resulterade bara i att fler varor åkte ut – en ost, tonfisk, bröd, marmelad. Det visade sig att mannen hade ett stort hål längst ned i sin påse. Mannen försökte hålla igen hålet med ena handen samtidigt som han plockade varor med den andra, men varje gång han stoppade tillbaka något ramlade något annat ut. Då reste sig en ung kvinna upp. Hon hade suttit en bit bort. Jag antar att hon också hade bevittnat hur mannen försökte lösa sin situation. Kvinnan hade också en påse, men hade plockat ut sina matvaror ur den och höll dem i händerna. Hon hade fem, sex relativt stora artiklar, frysvaror, frukter och annat. Hon gick fram till mannen, knackade honom på axeln och räckte över sin påse. Uttrycket i mannens ansikte gick inte att ta miste på – han formligen strålade av tacksamhet, log stort och tog emot den. Den unga kvinnan slog sig ned igen.

15


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

Mannen började flytta sina matvaror från den överfulla påsen till den nya och vände sig flera gånger om och log lyckligt mot kvinnan. Hon i sin tur verkade mest upptagen av musiken i sina hörlurar och med att balansera de egna artiklarna i sina händer. Jag såg mig omkring i vagnen och märkte att hela stämningen hade förändrats. Människor log lite för sig själva och flera tittade åt flickans håll. Man tänkte inte på att det var rusningstrafik – det var som att hela energin hade förvandlats. Två stationer senare gick flickan av tåget. Någon bakom mig kommenterade hennes gärning och nya människor klev på. Men stämningen av det som skett fanns kvar hela vägen hem. Mannen med påsen satt och log för sig själv. Han hade handlat så många matvaror att han inte hade haft en chans att bära dem utan en påse eller väska. Som tur var fanns det någon som var vänlig nog att uppmärksamma det och göra något åt saken. Tage Johansson

16


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

Konjak till falukorven ”Han är lite speciell, den där”, säger de på högkvarteret. ”Ge inte upp bara, det kan ta en stund innan han öppnar.” Det är sommar och jag arbetar som hemsamarit. Jag är sexton år fyllda och min första dag inleds med ett informationsmöte inne på högkvarteret. Några erfarna damer står för utbildningen. Vi instrueras i hur vi ska behandla brukarna, att det finns en och annan som säkert kommer att försöka utnyttja att vi är nya, att de kommer att vilja ha en massa saker. Men det ska vi inte bry oss om. Det viktiga är att vi alltid håller ett öga på klockan och ser till att vi hinner det vi ska. Jag cyklar iväg till ett långt och lågt hyreshus och på andra våningen hittar jag ”Pettersson” på en brevlåda och knackar på. Inget händer. Jag knackar igen. ​”Ge er iväg”, hör jag lågt från andra sidan dörren. ​”Det är från hemtjänsten...” ​”Ge er iväg, jag klarar mig.” ​”Jag kommer för att städa och fixa lite mat åt dig.” ​En nyckel vrids om, dörren öppnas och där står en gammal krokig gubbe klädd i något som ser ut att passa i en cowboyfilm. I alla fall så som revolvermännen ser ut när de ska sova – vit undertröja och långkalsonger i ett. ​”Jag behöver ingen hjälp.” ”Dom sa på kontoret…” ”Dom där säger så mycket.” ​”Jag ska bara städa lite snabbt, du kan göra vad du vill”, förklarar jag med all pondus jag kan uppbringa. ”Det tar inte så lång tid.” ​”Ja, ja...”

17


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

​ annen bor i en etta, med ett separat litet kök. Överallt ligger M det kläder och skräp, köket är fläckigt av matrester och golvet fullt av tomma kartonger. Det ser ut som att han sluppit släppa in någon de senaste veckorna. Mannen kryper ner i sängen, låter mig hållas och stirrar rakt upp i taket. Jag försöker få igång ett samtal. ​”Har du bott här länge?” ​”Alltför länge.” ​”Vad vill du ha till lunch?” ​”Nåt.” ”Var ska jag ställa dom här sakerna?” ​”Nånstans.” Jag besöker mannen hela veckan. Den fjärde dagen frågar jag om det är något han verkligen önskar sig. Det blir tyst. Men så säger han: ​”En konjagare vore gott…” ​”En…?” ​”Konjak”, mumlar han. ”Jävligt gott skulle det vara.” ​Jag tänker tillbaka på introduktionen på högkvarteret, hör damerna säga ”och självfallet ingen alkohol”. ​”Tyvärr, det är lite speciellt med sprit och så… dessutom får jag inte köpa ut på Bolaget, jag är för ung.” ​”Förstod väl det.” ​Men på hemvägen funderar jag över varför en gammal gubbe inte ska kunna få sig en konjak, när det trots allt är det enda han önskar sig. Jag berättar om saken för morsan och hon tycker som jag. ​På måndagen efteråt ligger mannen i sitt vita ställ och tittar i taket. Jag frågar hur han mår och han förklarar som vanligt sitt

18


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

tillstånd med orden: ​”Spelar väl ingen jäkla roll.” ​”Funderar på om jag ska köpa lite konjak till dig.” ​Aldrig har jag sett honom röra sig så snabbt som då. Han vrider huvudet och stirrar på mig. ”Men du fick ju inte…” ​”Det är mycket man inte får.” ​”Du var ju för ung…” ​”Jag har en medhjälpare. Morsan.” ​”Din morsa?” ​”Ja, så har du en hundring fixar jag en flaska till imorron.” ​Nästa dag kommer jag till hans dörr och hinner knappt knacka. ”Hej, hej, kul å se dig grabben.” ​Han har byxor på sig. Vi sätter oss vid matbordet. Dagens rätt är falukorv med mos och… konjak. Men vad mamma inte har räknat med är att Pettersson inte hade planerat att sitta där mitt på ljusa dagen och dricka ensam. Så när städningen är klar visslar jag hela vägen hem och tycker att livet som samarit inte alls är pjåkigt. Sen den dagen har Gunnar, som brukaren heter, och jag riktigt trevligt. På högkvarteret misstänker man ingenting. Jag berättar inte heller om picknicken eller att jag också blivit vän med gumman ett par portar längre ner på gatan, hon som inte varit ute på flera år i den natur hon älskar så högt. Det är liksom ingen idé.​ Men det är samtidigt synd att ingen av damerna från högkvarteret var med oss den dagen när vi hade en underbar sommareftermiddag. Trots att inget av det som vi gjorde ingick i manualen var det för mig en vattendelare när morsan dukade upp en massa gott på picknickfilten. Vi njöt av solen tillsammans med en kon-

19


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

jaksälskande gubbe och en närmast salig naturälskare som plötsligt, efter år av instängdhet, vågade sig ut i gräset igen. Dessa brukare kom att lära mig en hel del om livet, inte minst att det finns andra former av belöning än hög timlön. Jan Gunnarsson

20


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

Pojken och stoppljusen En ung kvinna berättade för mig om hur hon hjälpt en autistisk pojke genom tålamod och kreativt tänkande: ”Jag var bara en ung och oerfaren person som fick arbete som assistent till en besvärlig femåring på dagis. Det var så man kal�lade Elias. En besvärlig femåring. Ingen i personalen visste vad det handlade om och jag fick ingen vägledning i hur jag skulle arbeta. Han var en ovanligt vacker liten pojke med lockigt blont hår och stora milda ögon. För det mesta satt han och vaggade fram och tillbaka för sig själv i dockvrån och snurrade på ett litet blankt hjul från en trasig leksakslastbil. Många gånger fann han sig i att bli skuffad runt, men när det blev för mycket blev han utom sig. Han hade inget talat språk, men kunde få flera stora utbrott per dag när han skrek, slogs och bet. Det var svårt att få honom intresserad av något. Han levde ett ensligt liv bland de andra barnen som lekte tillsammans och tyckte om att lära sig nya saker. Jag blev engagerad i pojken. Jag började läsa på om vad som kunde tänkas vara annorlunda med honom. Jag insåg snart att han eventuellt hade autism. Det dröjde någon vecka innan jag upptäckte en ingångskanal. Elias gillade stoppljus. Jag lade märke till det under en av promenaderna. Det fanns ett stoppljus strax bortanför dagiset och när vi kom dit stannade han till, var som förtrollad och bara stirrade. Jag frågade hans pappa som brukade hämta honom på eftermiddagarna: Joo, stoppljus var det bästa Elias visste. Så jag började tala med honom om stoppljus. Jag började rita dem, tog fram rött, gult och grönt papper som vi klippte rundlar

21


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

ur. Vi klistrade upp dem under varandra, ritade refuger och gator med stoppljus. Elias var förtjust. Först började han säga ja och nej och färgorden. Utifrån stoppljusen blev det bilar, gator och vägen mellan dagis och lekparken. Varje dag när han kom till dagis sade han ”toppus” eller något liknande. Jag gjorde en pappskylt med rödljus som jag visade för honom när vi skulle avsluta något, efter att först ha visat gul skylt som förberedelse. Varje gång ett nytt moment skulle börja och han var med på det fick han sätta en pappskiva med en stor grön cirkel över bilden som visade sysslan. Grönt för att sätta igång, rött för att sluta. Om man ville veta om han var kvar på toa tittade man efter var hans gröna cirkel fanns. Satt han kvar för länge sköt man in den röda skylten under dörren. En annan sak jag gjorde var att sätta rött, gult och grönt papper över tre ficklampor. Nu kunde vi ha dem som belöning för att han tränat på saker som han tyckte var långtråkiga. Att sitta och blinka med de tre färgerna blev hans älsklingssyssla. Allting – promenadslingor, vändor i simhallen, enkel räkning, nya färger – kunde utgå från detta lustfyllda med tre rundlar i olika färger. Det var otroligt hur lätt allting gick när jag väl vunnit hans förtroende genom att visa att jag delade hans intresse. Denna gemensamma upplevelse betydde mer för både honom och mig än alla böcker och tips jag läste om pedagogik vid autism. Efter ett år kunde Elias säga en hel massa saker, och han skrattade och hade roligt. Genom att någon gett honom tillfälle att vara med och hålla i rodret hade han gått med på att börja segla.” Vanna Beckman 22


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

Saker och ting är inte alltid som de ser ut Curt Degerman, av allmänheten mer känd som Burk-Curt, vandrade under flera decennier omkring med sin cykel på Skellefteås gator och samlade burkar. Han var en del av gatubilden, en utanförmänniska som uppfattades som en uteliggare, någon som knappt ägde mer än kläderna han hade på kroppen. Någon som alltid var skitig och luktade illa. Alla visste vem han var och alla såg honom – men ändå inte. En del undvek honom, gick omvägar. Andra stirrade och glodde, skakade på huvudet. De flesta såg kanske förbi honom, valde att inte titta. När Burk-Curt dog allhelgonahelgen 2008, 60 år fyllda, uppmärksammades han i tidningar både i Sverige och utomlands, då det framkom att han var god för över tolv miljoner kronor. Känd hade han ju varit länge, åtminstone i den stad där han levde hela sitt liv, men efter sin död blev han plötsligt världsberömd då det visade sig att han hade investerat pengarna han fått från pantburkarna och inte var fattig så som alla trott. Curts kusin Torgny ringde strax efter Curts död och bad mig att skriva en bok om honom. Först tvekade jag. Men så fick jag tillgång till det arkiv som Curt hade efterlämnat sig: brev, foton, papper och handlingar av alla de slag. I myllret av pusselbitar framträdde en bild av en människa och när jag såg ett gammalt foto av honom som barn bestämde jag mig för att skriva boken. Att berätta om en människas liv är som att lägga ett pussel. Bitarna är många och det fattas alltid några. Vi kan aldrig fylla igen alla luckor, men kanske kan vi ändå komma en liten bit närmare sanningen om vi ser fler delar. Alla har vi en gång varit barn. Alla har vi historier att berätta. Och alla har vi någon gång blivit missbedömda. Medan folk hade sina fördomar om Curt,

23


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

satt han själv på banken och investerade pengarna han fått för sina pantade burkar och skapade på så sätt en stor förmögenhet. Att den person som uppfattades som en lodis som inte visste bättre än att leta burkar i sopor, istället var en person med ett enormt affärssinne lär oss att saker och ting inte alltid är som de ser ut och att vi inte ska döma någon. Åke Lundgren

24


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

Skrivuppgiften Kristoffer är en av eleverna i den lågstadieklass som jag undervisar i. Han är en pojke som ofta ser grubblande ut och alltid ställer många frågor. När Kristoffer gick i tvåan förra året fick de en skrivuppgift där de skulle skriva om ensamhet. Det resulterade i alla möjliga historier om tjejer, killar, sniglar och hundar som var ensamma. När alla lämnat in diskuterade vi temat. Kristoffer hade skrivit om en vuxen person. Hans historia handlade om en man som brukade synas på närbutiken då han köpte sill, potatis och färdigrätter. En man som ibland gick en promenad vid vattnet, men som oftast satt hemma ensam och tittade på TV. Historien avslutades med att ingen någonsin hälsade på hos mannen, eftersom han inte hade några vänner eller släktingar. Vi pratade fritt i klassen och barnen fick föreslå saker man kunde göra för att förebygga ensamhet. Bland annat så föreslog en tjej, eftersom det var december, att man kunde bjuda hem den ensamma personen för att fira jul. När vårterminen drog igång igen fick jag ett telefonsamtal av Kristoffers mamma. Jag fick reda på att hans berättelse varit baserad på en verklig person, att den handlat om en man som jag själv kände till då vi bor i en småstad och man vet vilka de flesta människor är. Kristoffer hade i början av jullovet tagit reda på var mannen bodde, plingat på och bjudit in honom till att fira jul med dem. Mannen hade först tackat nej. Men efter att Kristoffer kommit hem och gråtit, hade mamman själv ringt upp mannen. Efter ett långt samtal bestämde de till slut att mannen skulle komma över lagom till Kalle Anka och på julafton dök

25


OM ATT SE SINA MEDMÄNNISKOR

han mycket riktigt upp i tid med en chokladask i handen. Det visade sig att mannen inte hade umgåtts med någon på det sättet på över tjugo år. Idag träffar han Kristoffers familj regelbundet och har även gått med i den lokala PRO-föreningen. Det som berör mig mest med den här historien är att vi alla i samhället hade sett mannen. Vi vuxna visste exakt vem han var och att han verkade ensam. Och det var inte av ondo – men ingen av oss tänkte nog mer på det, vi fortsatte bara med våra egna liv. Den här historien får mig att tänka på alla som är ensamma, inte bara på små orter, utan även i större städer. Alla som inte har någon annan, ingen alls. Jag är säker på att den siffran skulle sjunka, om vi alla lite oftare vågade vara lika omtänksamma som Kristoffer. Camilla Björk

26


Berättelser som inte lämnar någon oberörd. Berättelser värda att dela med sig av. I denna samling korta berättelser får vi ta del av upplevelser och insikter som på olika sätt har förändrat människors liv. Händelser, ögonblick och perspektiv som gjort hela skillnaden. Felicia som över en natt – genom ett nätklick – fick 10 000 människor att samlas på Sergels torg i Stockholm. Emil som med kroppen full av titanskruvar ensam cyklade till Kina och Milla som räddar barn med sina bullar. Vi får ta del av Peter Stormares magkänsla och Åsa Jinders beslut om att följa sin dröm. Berättelser ur verkliga livet. Berättelser som speglar möjligheterna i tillvaron.

En del av författarnas intäkter går till olika projekt och/eller organisationer som de engagerar sig i. För mer info, gå in på www.inspirationsspridaren.se

www.magicwonders.se ISBN 978-91-86763-06-0

9

789186 763060

Omslagsfoton: Shutterstock Omslag: Anders Timrén

9789186763060  
9789186763060