Issuu on Google+

STIG LINDBERG

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 1

2014-02-18 17:25


Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 2

2014-02-18 17:25


ANNA LARSDOTTER

STIG LINDBERG MÄNNISKAN

FORMGIVAREN

HISTORISKA MEDIA

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 3

2014-02-18 17:25


Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 4

2014-02-18 17:25


Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 5

2014-02-18 17:25


Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

Citaten i början av kapitlen är hämtade ur intervjuer med Stig Lindberg i bland annat tidskriften Form, Dagens Nyheter, Västerbottens-Kuriren, Eskilstuna­ kuriren, Sydsvenskan och tidningen Vi. Mönstret på för- och eftersättsbladen är omslagspapper för det japanska varuhuset Seibu.

© Historiska Media och Anna Larsdotter 2014 Faktagranskning: Kjell Lööw Grafisk form och omslag: Lönegård & Co Omslagsfoto: Nationalmuseum Tryck: GPS Group, Slovenien 2014 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-035-3

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 6

2014-02-18 17:25


Innehåll Inledning 1 En kapad tumme 2 Resan till Gustavsberg 3 Kärlek – och sjukdom 4 En färgexplosion på Birger Jarlsgatan 5 Fred och expansion 6 Kraftmätning 7 Ingen kan motstå Stig 8 To go with the flow … 9 Den klarast lysande stjärnan 10 Älskad – och hatad 11 Gröna blad 12 I det allmännas tjänst 13 ”Vi är inte helt överens, jag och hjärtat” 14 Det mörknar – sedan ljusnar det

9 19 37 53 63 75 87 107 131 145 157 173 183 197 209

Efterord 227 Tack 231 Stig Lindberg idag 232 Litteratur 234 Signaturförteckning 237 Bildförteckning 238

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 7

2014-02-18 17:25


Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 8

2014-02-18 17:25


Inledning Det är en iskall blåsig dag i november när jag för första gången besöker Gustavsberg med vetskapen om att jag ska skriva en bok om Stig Lindberg, hans tid och hans ting. Farstavikens vatten är svart och oroligt, nere vid strandpromenaden matar en frusen barnfamilj änder. Jag kliver av bussen i en vägkorsning, mitt emellan samhällets två delar. På ena sidan ligger centrumet, anlagt på sextiotalet, med livsmedelsbutiker och systembolag. På den andra det gamla fabriksområdet med rötter i 1800-talet. För bara ett halvsekel sedan var det en myllrande arbetsplats, fylld av de hundratals människor som ännu krävdes för att hålla igång en porslinsindustri. Idag är det tystare och stängdare: en blandning av museikvarter, sluten fabriksmiljö och handelsplats. Tyska koncernen Villeroy & Boch tillverkar ännu badrumsinredningar i Gustavsbergs namn. Kaféer, småbutiker och anonyma outlets ger liv åt en plats som på många sätt förlorat sin funktion. Men de tillför också en känsla av ytterligare splittring. En gång var allt en ändamålsenlig helhet. I mer än fyrtio år var platsen också centrum i Stig Lindbergs tillvaro. Han gav den sin kreativitet från första dagen. När han kom till fabriken, i juni 1937, skedde det mesta av porslinstillverkningen ännu på hantverkets grund. De anställda arbetade på ungefär samma sätt som de gjort i decennier. Fortfarande krävdes en hel kader av yrkesmän och -kvinnor: mönsterritare, slamhusarbetare, porslinsmakare och drejare, gjutare, målare,

Stig Lindbergs förslag till utformning av Gustavsbergs nya sextiotalscentrum. Han kallade det för ”Glädjens torg”, men det genomfördes aldrig.

INLEDNING | 9

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 9

2014-02-18 17:25


packare och smeder, tryckerskor, formare, gravörer och klippflickor, springpojkar och konstnärer, murare, kontorister och ugnsarbetare, ingenjörer, sorterare, brännare, blommakare … Det fanns en byggnad för varje tillverkningsmoment. Röken stod tjock ur skorstenarna, det bullrade och slamrade från tillverkningen, och från körslor med lastbilar och hästskjutsar. Ångbåtar lastade och lossade. Malningen av djurben till det dyrbara benporslinet bäddade emellanåt in platsen i en stickande, obehaglig lukt. Farstavikens vatten – invid vilket Stig själv skulle komma att bo – var knappast lämpligt att bada i. Stig närde Gustavsberg med sitt skapande, men energin och resurserna gick förstås också åt andra hållet. Fabriken försåg Stig med både andlig och lekamlig näring. Hela dess komplexa liv med maskinpark, yrkeskunniga arbetare, konstnärliga idéer och slipad försäljningsavdelning blev i någon mån ett instrument i hans händer. Det är inte enkelt att se dem skilda från varandra. Nästan inte möjligt faktiskt. När Gustavsberg upphörde att existera i eget namn 1987 var Stig död. Han hade drabbats av cancer, men det var hans ansträngda hjärta som gav upp först. Fabrikens utförslöpa från slutet av sjuttiotalet var förstås inte en effekt av Stigs sjukdom och frånvaro – snarare tycks det som om tiden gäckade dem båda. Den färdades i en annan riktning. I ett kallare åttiotal fanns ingen plats för de värden Stig och Kooperativa Förbundets en gång så stolta flaggskepp representerade. När Gustavsberg gick samman med ärkerivalen Rörstrand, under finska industrikonglomeratet Wärtsiläs paraply, drogs dess djupa rottrådar upp. Både ur bygden och ur den folkhemsgrundade, kooperativa tanken. Fabrikens äldsta kvarvarande hus är Gula byggningen, uppfört 1826. Där fanns kontor, bostäder, lager och kyrksal. Det var där, på planen utanför kontoret, som Stig erbjöd chefen för porslinsfabriken sina tjänster på sommaren 1937. Han kom dit som tjugoåring, fylld av ungdomlig upptäckarlusta och en god portion självförtroende. Blygsamhet var inget för Stig.

10 | INLEDNING

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 10

2014-02-18 17:25


Gustavsberg ligger på Värmdö i Stockholms innerskärgård. Här har tillverkats porslin i snart tvåhundra år.

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 11

2014-02-18 17:25


På andra sidan gatan låg det så kallade torkhuset. Idag är det museum, fyllt av den porslinsskatt som producerats på Gustavs­ berg under etthundrasjuttio år. Gigantiska utställnings­pjäser och hyllningspokaler blandat med vardagsserviser, prydnadsfigurer och fajanser från fyrtiotalets storhetsår. Och så ett rum med wc-stolar förstås. För det var ju tillverkningen av sanitetsporslin som under decennierna kring förra seklets mitt byggde Gustavsbergs välstånd. Och även, till viss del, finansierade konstnärernas avundsvärt fria verksamhet. Stig Lindberg var en av dem som fick fria händer att göra det han ville och trodde på, som en del av fabrikens varumärkesbyggande. Som fick bostad, lön och fria arbetstider, assistenter och ändamåls­ enliga lokaler. ”Vi betraktade hela tiden konstnärerna som männi­skor som inte skulle ha några andra gränser än dem de drog upp åt sig själva”, sa chefen Hjalmar Olson. En drömtillvaro som var unik för det kooperativa Gustavsberg. I längden höll den inte. Konstnärerna höll till i vad som kallades G-studion, inrymd i ett före detta emaljugnshus. Idag finns det ateljéer att hyra där. Studion var fabrikens konstnärliga hjärta, en experimentverkstad där nya porslinsmodeller och konstkeramik tog form. Den skulle vara ”en andlig cykelväg vid sidan av massproduktionens autostrada”, som konstkritikern Eva von Zweigbergk högtidligt uttryckte det i Dagens Nyheter 1942. Det var då Studion invigdes. I ateljéerna arbetade formgivare och keramiker som för alltid skrivit in sina namn i den svenska designhistorien. När jag under arbetet med den här boken pratat med några av dem har jag märkt hur olika deras syn på det förflutna är. Liksom deras bild av Stig Lindberg. Det är deras bilder, tillsammans med böcker, artiklar, arkivmaterial och tidningsklipp, som utgör grundstommen till berättelsen. På ömse sidor om dörren till Studion sitter fortfarande Stigs keramiktavlor med den berömda ”Studiohanden”. Handen ritades av Wilhelm Kåge, Studions förste konstnärlige ledare. Den blev verkstadens logotyp. 12 | INLEDNING

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 12

2014-02-18 17:25


När den tillkom 1942 hade porslinsproduktionen i Gustavs­ berg gått in i en ny fas. Massproduktion och löpande band började ta över. Det var en förutsättning för fabrikens lönsamhet, men också för framväxten av det välfärdssamhälle som nu tog form. Med Studiohanden ville fabriken visa att hantverkets själ inte var död. Det konstnärliga hjärtat bultade fortfarande. Ja, det var en given grund för fabrikens framgång. Studions designers och hantverkare gjorde unika föremål som prydde svenska hem under decennier. Stengodsvaser och fajanser, chamotteskulpturer och silverciselerade urnor märktes med den spretiga handen. Den stod för kvalitet och historiska traditioner.

Ingången till den legendariska G-studion, som bildades 1942. Stigs keramiktavlor hänger fortfarande kvar på ömse sidor om dörren.

INLEDNING | 13

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 13

2014-02-18 17:25


Ännu tillverkas det porslin i Gustavsberg. Ett par kvarter från Studion finns en liten porslinsindustri, som bland annat gör Stig Lindbergs serviser på licens. Dess butik huserar i fabrikens gamla omklädningsrum, där vitt kakel fortfarande klär väggarna och duschbåsen finns kvar. Till de här rummen tog fabriksledningen gärna sina besökare, för att visa hur modernt Gustavsberg var. Duschar och moderna omklädningsrum gjorde att arbetare kunde gå lika snyggt klädda till och från jobbet som tjänstemän. Stig Lindbergs kreationer Spisa Ribb, Berså, Prunus, Salix och Adam fyller många hyllor. Mönster och former som en gång ritades och modellerades i Studion. Den industriella värld som en gång var Gustavsberg har onekligen krympt. Men Stig är fortfarande där. långt in på 1900-talet var Gustavsberg i grunden en traditionell bruksort, där människor bodde och arbetade inom ett begränsat område. Både bostäder och fabrikslokaler ritades av KF-arkitekten Olof Thunberg. Efterhand som mönstersamhället behövde nya byggnader födde ”Thun-Olle” fram dem med sin penna. Det var så Gustavsberg växte, bit för bit, efter nödvändig­hetens princip. Fabriksbyggnader, bostäder, kommunalhuset med sin runda form. Fast förortscentrumet ritade han inte, det gjorde en annan KF-arkitekt, Claes Tottie. Det var i mitten av sextiotalet, och debatten om hur centrumet borde utformas var högljudd. Stig hade sina planer: han skissade själv på vad tidningarna kom att kalla ”Glädjens torg”. Ritningarna finns kvar: ganska utflippade bilder av flint­ ugnsliknande torn, totempålar, uppspända tältdukar och små kryddgårdar. Stjärnformade skulpturer och lekrum grupperade kring smala gator. Stig ville ha täthet, lekfullhet och gemenskap. Ett bilfritt centrum utan fokus på kommers där både barn, tonåringar, medelålders och gamla skulle få plats. En Krakel Spektakeldröm som aldrig vann gehör. Som var en utopi. Stigs förslag röstades ner, och Totties togs i produktion. En bergknalle sprängdes bort, och ett förortscentrum likt tusentals andra uppfördes, komplett med Konsumlada och blåsigt busstorg. 14 | INLEDNING

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 14

2014-02-18 17:25


Efter detta nederlag ebbade Stigs engagemang i Gustavsberg ut. Men det blev aldrig något tydligt brott. Han sade inte upp sig som kollegan Lisa Larson, eller fick sparken, som sin forne elev, Bengt Berglund. Hans makt minskade bara, i takt med att hälsan svek honom och marknadsavdelningens röst ljöd allt starkare. De talade inte längre med samma stämma. När han under sina sista år sökte sig till Italien var det för en ny kärleks skull, men också för att få tid för eget fritt skapande. Hur det skulle ha sett ut får vi aldrig veta. Sjukdomar kom i vägen. Det är möjligt att det inte fungerat, att hans konstnärskap inte kunde leva utan den energi och det maskineri som var Gustavsberg. De hörde så tydligt ihop, de var varandras förutsättningar.

INLEDNING | 15

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 15

2014-02-18 17:25


62 | KAPITEL

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 62

2014-02-18 17:25


En färgexplosion på Birger Jarlsgatan Så under kriget var allt så omöjligt, man måste kämpa emot bristen och allvaret, få det att blomma.

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 63

2014-02-18 17:25


Föregående uppslag: Fajansateljén på Gustavsberg under fyrtiotalet. Här dekorerade en grupp skickliga fajansmålare vaser, krukor och fat efter Stigs mönster. Lilla bilden: Fajansfat från 1942.

Å

r 1939 stod en toppmodern fabrik för tillverkning av sanitetsporslin klar i Gustavsberg. I en ny tid skulle den förse Lubbe Nordströms lortiga svenskar med toa­lett­ stolar och handfat. Som chef anställdes Eugen Altman, vilken just avskedats från sitt jobb som ledare för en keramisk fabrik i Italien. Orsaken var att han var jude. ”Sanitet” blev en god affär. På sikt hade den ju hela miljonprogrammets badrum att fylla. Anläggningen kom, tillsammans med den senare tillkomna badkarsfabriken, att bekosta de färg- och formexperiment som just börjat spraka i Wilhelm Kåges och Stig Lindbergs ateljéer. Även hushållsfabriken stod inför omfattande modernise­ ringar. Tanken var att skapa en anläggning där alla arbets­mo­ ment inrymdes i en enda byggnad. Stommen var de gaseldade tunnelugnar som de förra ägarna investerat i under mitten av trettiotalet. Där lastades porslinet på vagnar i ena änden och kom ut färdigbränt i den andra. De gamla, flaskformade rundugnarna hade eldats med kol. Varje gång de fyllts med gods som skulle brännas eller glaseras murades de igen och värmdes upp i en process som tog mer än ett dygn. Tempot höjdes när maskiner fick styra arbetarens produktionstakt istället för tvärtom. Ingenjörer anställdes som arbetsledare och man började utföra tidsstudier, där olika arbetsmoment klockades före och efter en förändring. Det var en sådan tidsstudieman som ersatte Calle Blomqvist som chef för Argentaavdelningen. Deras metoder orsakade stor bitterhet, för att inte säga raseri, hos de anställda. I juni 1942 kulminerade protesterna, när en grupp arbetare lyfte ut den nya driftschefen Fredrik Möller ur fabriken. Porslinsjobbarna hotade att lägga ner arbetet om Möller satte sin fot inom industrianläggningen igen. Men den avskydde driftschefen blev kvar. Vad Stig tyckte om saken finns inga vittnesmål om. Troligen hade han inte tid att engagera sig. Han hade nog med sin egen rivstartade karriär, med att hålla andra medarbetare ifrån sig och upprätthålla den goda relationen till Wilhelm Kåge. Med

64 | EN FÄRGEXPLOSION PÅ BIRGER JARLSGATAN

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 64

2014-02-18 17:25


Wilhelms patriarkala hand över sig fick Stig fritt spelrum, plats att utvecklas. Inte minst syns det i den produktion av fajanser som de nu började arbeta med. I en reklamfilm från Gustavsberg, Eld, lera och människor från 1942 sitter de två intill varandra i ateljén. Den yngre av de båda dekorerar ett fajanskrus medan den äldre tittar på, faderligt intresserad men samtidigt lite frånvarande. Som sentida åskådare förundras man över främst Stig. Det är nästan ofattbart att denne unge man, i sin lite för stora målarrock, sin slängiga lugg och sitt barnsliga ansikte är fast anställd konstnär, tillika en gift herre som för inte så länge sedan tagit sig igenom ett livstrauma: hans hustrus oväntade och snabba sjukdomsförlopp. Erfarenheten syns inte i hans kropp, den syns inte i hans ansikte. Men Wilhelm Kåge gillar vad han ser. Kanske har han redan nu tankar på att Stig skulle kunna ersätta honom som konstnärlig ledare på Gustavsberg när han själv så småningom ska dra sig tillbaka? Runtomkring paret, på bord och hyllor, står rader av fajansföremål: fat, vaser, krus och skålar. Sakerna ska snart bli hyllat blickfång i utställningen ”Fajanser målade i vår”, som öppnade den 16 maj 1942 i Gustavsbergsbutiken.

Inbjudan till vernissage av den legendariska utställningen ”Fajanser målade i vår” 1942.

EN FÄRGEXPLOSION PÅ BIRGER JARLSGATAN | 65

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 65

2014-02-18 17:25


Stigs handmålade fajanser gillades av stockholmspubliken.

De färgrika och idylliskt dekorerade fajanserna är ett omtalat och ikoniskt kapitel i såväl Stig Lindbergs som Gustavsbergs historia. De innebar Stigs publika genombrott. Deras tillkomst sammanfaller dessutom med ombildningen av Kågeavdelningen till Gustavsbergs Studio. Fajans är lergodskeramik (”krukmakargods” kallar Stig själv det i boken Vårt vackra hem där han medverkade 1949), täckt med en vit tennglasyr. Det är glasyren som ger föremålen den mjuka och vänliga anblicken. Den gör dem också lena att ta på. Uppfinningen var från början européernas sätt att efterlikna porslin innan de själva kunde framställa sådant. I Sverige var fajans dekorerad i blått mycket populär under 1700-talet. Materialet är ganska okomplicerat att framställa, men passar inte så bra till vardags. Det är skört och blir lätt kantstött. Gustavsbergs fajanskollektion bestod av en rad prydnadsföremål förklädda till brukskeramik. Formerna förde tankarna till gamla italienska vinkrus, bägare och uppläggningsfat för druvor. Dekoren ser ut att vara målad i en stundens ingivelse utan speciell hänsyn till föremålets form. Det var den förmodligen också. Kåge och Lindberg målade sur cru, det vill säga direkt på den glaserade men ännu obrända ytan. Färgen sögs upp snabbt och mönstret gick inte att ändra eller tvätta bort. Stockholmspubliken var förförd och undrade varför ingen kommit på att göra det här förut? Kritikerna associerade till 1500-talets Italien, då fajansen var på modet. Det var mjuka bårder och streck, ”vaggande ränder och små sprittande ängsblommor”, men också kvinnoansikten som fick breda ut sig över stora fat. Damerna var vackra på ett klassiskt sätt, med raka näsor och mandelformade ögon. Kåges pensel var ”bred och saftig”, skrev tidskriften Form, medan Stig hade ett ”spensligare och torrare manér”. Ja, munnarna på Kåges kvinnor var verkligen breda och fylliga, medan de på Stigs var mindre och rosenknoppsartade. Sådana söta munnar skulle han göra under större delen av sin karriär. Perspektiven var ibland uppbrutna, som hämtade hos Picasso. Men vaser och fat kunde också visa upp flaggor på stänger

66 | EN FÄRGEXPLOSION PÅ BIRGER JARLSGATAN

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 66

2014-02-18 17:25


Interiör från utställningen ”Fajanser målade i vår” i Gustavsbergs butik på Birger Jarlsgatan i Stockholm.

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 67

2014-02-18 17:25


Stigs fat med dekor av tvätt på lina väckte uppseende. Något liknande hade knappast förekommit inom svensk keramik tidigare.

eller, en aning udda, tvätt på linor. Lena Larsson minns att hon och andra Konstfackselever vallfärdade till utställningen och ömsom log, ömsom skakade på huvudet. ”Vilken surrealism!” skriver hon. Och påminner om att poeten Erik Lindegren samma år utkom med sin första diktsamling, den banbrytande modernistiska mannen utan väg. En av få kritiska röster var konstnären Tyra Lundgren. Hon var sedan 1941 knuten till Gustavsberg. I sin dagbok skriver Lundgren: ”Kl 3 vernissage, ”Fajanser målade i vår” av Kåge och Lindberg. Ganska svagt.” Annars grundlades många av de epitet som skulle följa Stig Lindberg livet ut den här våren på Birger Jarlsgatan. Naivisten, fantasimänniskan, poeten och spelemannen. Det fanns inget tungt hos honom, inget svårt. Inget grubblande. Visst tog han

68 | EN FÄRGEXPLOSION PÅ BIRGER JARLSGATAN

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 68

2014-02-18 17:25


spjärn mot surrealisterna, precis som Lena Larsson antydde. Den modernistiska konstens uppror mot avbildningskonventioner måste ha talat till hans hjärta. Men dess samhällskritiska eller mörka sidor infogades aldrig i hans konstnärskap. Utställningen tycks ha spolat bort några av de orosmoln och den dysterhet som vilade över Stockholm detta år. Recensenterna dröjde sig tacksamt kvar vid det ”det vårliga och glada” i Kåges och Lindbergs uttryck. Kriget var inne på sitt tredje år, USA hade skickat sina första trupper till Europa, nazisterna hade vid Wannseekonferensen i januari beslutat om ”den slutgiltiga lösningen”. Hela Europa stod i brand. Men Sverige var ännu fritt och obrutet. Isoleringen under kriget innebar att det funktionalistiska perspektiv som dittills präglat formdebatten sjönk undan. Åtminstone i dess mer intellektuella form. De internationella perspektiven försvann ur blickfokus – stålrörsmöbler och hem som liknades vid maskiner kändes inte så angelägna denna vår när nationen just genomlidit den kallaste vintern i mannaminne. Istället fick funktionalismen mogna långsamt, till en mer lågmäld, inhemsk version. Människor vände sig inåt, i en sorts trygghetstörstande cocooning. Konstnärerna och formgivarna kom med lindring. Det blommade mycket under det svenska fyrtiotalet, inte bara på Stigs och Wilhelm Kåges fajanser utan också på gardiner, tapeter, klänningar och glas. De föremål som publiken beundrade i butiken på Birger Jarlsgatan hade en speciell märkning i botten: Studiohanden. Den bestod av ett versalt G tillsammans med en stiliserad högerhand. Handen visade att fatet eller vasen var ett unikt konstföremål och ingen standardvara från löpande bandet i hushållsporslinsfabriken. Det var skapat av konstnärerna i den nybildade Gustavsbergs Studio. I Studion fick Stig och de andra formgivarna samma uppbackning och resurser som ingenjörerna och kemisterna. Fast med konstnärliga förtecken. Hjalmar Olson kallade den för ”ett

Stigs signatur tillsammans med hans tolkning av Gustavsbergshanden.

EN FÄRGEXPLOSION PÅ BIRGER JARLSGATAN | 69

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 69

2014-02-18 17:25


Det ovanliga manshuvudet från 1939 visar på Stig Lindbergs klassiska influenser. Snurran i handmålad fajans var en kombinerad vas och ljusstake som gjordes både tre- och femdelad. Den marknadsfördes bland annat i tidskriften Form.

estetiskt laboratorium” och jämställde därmed konst och teknik. Båda var lika viktiga för företagets livskraft och utveckling, menade han. Studions artistiska fristad har med tiden blivit lika mytomspunnen som fajansutställningen. Och den som jämför vad Hjalmar Olson skriver i boken Gustavsberg, verktyg för en idé med formgivares situation idag har en del att fundera över. Att konstnärerna fick kosta var direktör Olsons fasta övertygelse: ”Vi betraktade hela tiden /dem/ som människor som inte skulle ha några andra gränser än dem de drog upp åt sig själva … Jag tror aldrig att de kände sig bundna av kontorstider – de hade alltid arbetet med sig. När de behövde resa utomlands och studera och få nya intryck så var det faktiskt bara att resa.” Rörstrand och andra keramikcentra hade också anställda konstnärer, men det är osäkert om de skulle känna igen sig i Olsons ord. Kooperationens välfyllda kassa och folkbildarperspektiv gjorde Gustavsbergs ställning unik. För Stig Lindberg blev den omedelbart självklar – han hade aldrig arbetat på något annat ställe och hade inget att jämföra med. Fajansproduktionen växte och i Studion fanns snart en hel rad skickliga målare som med tiden utförde det mesta av dekorationsarbetet. De hade förvisso Stigs mönsterpärmar och skisser att gå efter, men utöver dessa en stor frihet. Inom vissa ramar kunde de byta ut färger och former. Streck kunde bli vågor, prickar ovaler, lila bli grönt. Stig godkände och satte sin signatur jämte Studiohanden – i blått – i botten. I en intervju från 1951 uppger Stig att han och Kåge från början haft idéer om att utveckla Studion till en mönstergivningsbyrå för hela kooperationen. Där skulle alltså inte bara formges porslin utan också en rad andra föremål som hamnat under KF:s allt vidare paraply. Förbundets aptit på nya erövringar var massiv vid den här tiden. 1941 anordnade man utställningen ”Familjen Svenskman sätter bo” på varuhuset PUB, med KF:s egna möbler. Sedan tidigare drev förbundet bokförlag, tillverkade skor och glödlampor. Kooperationen ägde också en syfabrik, och producerade allt från husgeråd till

70 | EN FÄRGEXPLOSION PÅ BIRGER JARLSGATAN

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 70

2014-02-18 17:25


Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 71

2014-02-18 17:25


galoscher. Varje år tillkännagavs nya satsningar och förvärv. Här tänkte sig alltså Lindberg och Kåge att Studion skulle ha en viktig roll att fylla. Resonemanget var tidstypiskt och hängde med all sannolikhet samman med det hypermoderna begreppet industriformgivning. 1942 hade det just introducerats i Sverige. Termen presenterades av Bror Zachrisson i en artikel i Form. Tidskriften var redan ett husorgan för den ständigt nyhetstörstande Stig. Att som tidigare skilja på industri och hantverk var inte längre fruktbart, ansåg Zachrisson. Det gjorde man inte i USA och Storbritannien, varifrån termen industrial design hade importerats. Maskiner tillverkade saker snabbare och billigare än människor, vilket förde det goda med sig att produkterna kunde köpas av fler till ett lägre pris. Men fortfarande behövdes det ju någon som kunde ge form åt dessa massproducerade ting. Här hade industrikonstnären en viktig roll att fylla. En sådan måste, enligt Zachrisson, förutom konstnärlig utbildning både ha teknisk skolning och ett utvecklat marknadstänkande. Han skulle kunna designa allt från lokomotiv och bilar till läppstift och köksgeråd. Och sedan sälja det. Om den gediget hantverksskolade Wilhelm Kåge verkligen var beredd att hoppa på det här tåget är osäkert. Men att Stig omedelbart kände sig redo är högst sannolikt. Han skulle ofta tala sig ofta varm för formgivarens multikompetens och viktiga roll i industrin. Visserligen kom han själv aldrig att formge lok (och inte heller läppstift), men väl grillar, termosar och tv-apparater. På femtiotalet designade han såväl vattenkannor och serviser som soffbord och dricksglas. Han debatterade gärna med folk som ansåg att konstnärerna borde bli vid sin läst. Att de skulle dreja kannor och tekoppar och låta tekniska experter ta hand om mer komplicerade föremål. Ofta var dock hans uttalanden mer retorik än uttryck för praktisk verklighet. Ingenjörens tekniska kompetens ägde Stig faktiskt aldrig.

72 | EN FÄRGEXPLOSION PÅ BIRGER JARLSGATAN

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 72

2014-02-18 17:25


År 1942 målade han ännu fajanser, och formgav figurer i det älskade stengodset. Zoo, ”en serie små roliga djurskulpturer”, marknadsfördes samma år. De påminner lite om den kollektion djur Lisa Larson senare skulle göra till storsäljare för Gustavsberg. Runda flodhästar, lejon och björnar. Samtidigt grunnade han på sin första fullständiga servismodell, LA, och ritade dagspressannonser för Gustavsberg. Allt intensivare följde han den intellektuella debatten, och fick kontakt med de inflytelserika personerna i Svenska slöjdföreningen. Han anslöt sig till dess facksektion av utövande konstnärer. 1944 skulle de samla sig till en stor utställning på Nationalmuseum: ”Kontakt med nyttokonstnärerna”. Nyttokonst blev ordet för dagen – ett konsthantverk skapat i industrin för vardagsbruk. En kommande svensk paradgren där Stig Lindberg blev en av de främsta. Mitt i denna framgångssaga kan man inte låta bli att tänka på Gunnel. Hur mycket hon vistades i stugan i Gustavsberg de första åren är osäkert – hon kom också att tillbringa en del tid på olika sjukhem. Kring 1940 verkar det ha funnits planer på att hon på något sätt skulle medverka som konstnär på fabriken. Gunnels namn finns med i listorna över konstnärer. Någon bevarad dekor existerar dock inte. Gjorde hon något mönster kom det aldrig i produktion – sjukdomen kom i vägen. Det skulle dröja ett tag innan makarna Lindbergs lilla hus renoverades och byggdes om enligt modern standard. Det skedde först i slutet av fyrtiotalet. Då fick stugan två tillbyggnader: först en bostadsdel i två våningar, med kök och badrum, därefter en ateljé med dubbel takhöjd. Äntligen förenklades vardagen för Gunnel. Men någon trapphiss fanns förstås inte. En sådan fick inte Gunnel förrän familjen nästan tjugo år senare flyttade in till en före detta doktorsvilla i centrala Gustavsberg. Det är faktiskt svårt att tänka sig något annat än att det också fanns en sorgsen, mörk dimension i det annars så framgångsrika lindbergska fyrtiotalet.

Björn ur serien Zoo.

EN FÄRGEXPLOSION PÅ BIRGER JARLSGATAN | 73

Stig_Lindberg_inlaga_140207.indd 73

2014-02-18 17:25


9789175450353