__MAIN_TEXT__

Page 1


Karin, du och jag EN ILLUSTRERAD THRILLER

Kenneth Österlin


P.S. ”Post Scriptum” är inget man kastar fram bara sådär. Det är något man kommer på efteråt att man glömt och vill lägga till. Någon eftertänksam insikt man vill förmedla. Och visst ska ett P.S. komma sist. Det hör man ju på namnet! Men tänk om man hade haft vetskapen redan innan! Att det funnits ett P.S. som alla kunnat läsa, redan innan allting hunnit hända. Jag frågar mig: hade någonting av allt detta då nånsin hänt? Hade saker varit annorlunda då? Karin är bredvid mig här på britsen. Jag har berättat allt för henne och hon för mig. Det är nog ingen fara. Jag tror jag förstår mig bättre på henne, än vad hon själv gör. Det har jag sagt till henne också. Dig Johannes tror jag allt att jag förstod hur du fungerade du med. Vi hade ju tillfälle att pratas vid en hel del. Det är faktiskt inte så svårt att räkna ut hur folk kommer att bete sig. Men att det skulle gå så här bra, det hade jag aldrig kunnat ana. Nu vill jag bara ta det lugnt ett tag. Jag är så trött. Vila upp mig. Börja om från början. Bara Karin och jag.

-------oXo------4


Karin


Hemkomsten Karin stod i morgonrocken och spanade ut genom dörrkikaren. Visst hade det knackat på dörren, men det var ingen där! Var det någon ute i trappan? Allt hon såg var den cremegula väggpanelen mitt emot och trappan ner. Visst hade det knackat ändå och på något välbekant sätt också? Precis som Johannes brukade. Men han hade ju stuckit till sjöss för väl ett år sedan för att göra sin praktik och få examen, så honom kunde det ju inte vara. Hade det inte varit för den där dumma blomvasen, så hade han varit kvar här hemma nu! Duschen hade stått på, så det hade inte varit lätt att höra. Hon hade skyndat sig att torka sig, klivit i tofflorna och krängt på sig den gula frottémorgonrocken. Fukten dröp om badrumsspegeln, så där gick inte att se att ordna till håret. Får väl ta och öppna och se efter, tänkte hon, vred om låsvredet och öppnade långsamt dörren så långt säkerhetskedjan räckte. - Karin! hörde hon genom dörrglipan en mjuk röst som kallade och med ens kände hon igen rösten. Det var verkligen Johannes! Och nu kunde hon inte få upp dörren fort nog. Säkerhetskedjan ville visst aldrig loss. 7


Så äntligen åkte den av och hon kunde öppna dörren på vid gavel. Och där stod Johannes! Lite blygt avvaktande. Det var ju mer än året sedan de senast sett varandra och ännu längre sedan de varit nära. - Hej! sa hon glatt, för hon kunde inte annat än känna sig glad, fastän allting varit så upp och ner mellan dem när han for. Armarna hade hon korsslagna över bröstet för att hålla ihop badrocken. Håret kände hon stod på ända som en riktig kalufs, men det var för sent att göra något åt nu. - Här har du mig som jag är! utbrast hon och slog ut armarna för att hålla om honom, den som hon hade saknat så mycket. Johannes var inte sen att slänga sjömanssäcken i golvet och omfamna Karin varmt och ömt. - Skönt att vara hemma igen! På den där båten kunde jag ändå inte stanna, viskade han. Hon la huvudet mot hans axel och kände att nu skulle de kunna börja om. Nu kunde de lägga allt bakom sig. Hon kände den salta doften av havet i hans tröja. Hon kände kryddor och tjära och diesel om vartannat. Det fanns så mycket att fråga om. Hur hade Johannes ändrats? Med ens gled hon mjukt ur hans armar och tog ett stort steg bakåt för att studera den hemvändande sjömannen. Den mörkblå tröjan spände över bröstet hans. Overallbyxorna hade sina oljefläckar. Skäggstubben var väl dygnsgammal. Men visst var det hennes Johannes som hade kommit tillbaka! 9


Och där stod de länge, leende mitt framför varandra. Skärpet hennes hade gått upp och morgonrocken hade glidit isär. Hennes två bröst putade ut, som om de båda var ivriga att se vem som kommit på besök. Han tog ett steg framåt, som ville han röra vid henne, men hejdade sig finkänsligt och sa bara: - Vad fin du är Karin, alldeles nyduschad! - Ja, jag var nästan färdig, när jag tyckte att det knackade, sa hon. Jag hann precis torka mig. - Inte riktigt, sa han, och hon kände hur han strök henne ner över håret på ena sidan där det fortfarande droppade och att han nu inte kunde låta bli att fortsätta smeka ner över hennes ena bröst. - Har du äntligen kommit hem nu, sa Karin och log. Ska inte du också duscha? la hon till och glipade skälmskt lite extra på morgonrocken. Sedan vände hon sig om och gick före mot badrummet och satte på vattnet igen. Johannes kom efter. - Ja, det är kanske bäst, sa han. Jag skulle behöva tvätta mig hela jag och kläderna också. Det var ganska svettigt att jobba nere i lastrummet tidigare idag. - Ja, då så! sa Karin och putte honom överraskande och resolut rakt in under duschstrålen. Johannes frustade till och skrek och skrattade om vartannat. Karin lät morgonrocken glida av, ner i golvet, och följde med in efter.

10


Resan Det var jämna månader sedan Johannes kommit tillbaka och hon och han börjat om. Karin gick fortfarande i ett lyckoskimmer även om saker hade börjat skifta så smått i vardagsgrått. Efter året de varit från varandra, låg det liksom en spänning i luften. De där små irritationsmomenten hade hela tiden en olycksalig vana, att på något sätt växa till riktiga urladdningar. Ibland drog också mörka åskmoln fram över deras himmel. Men de ville så innerligt gärna! Så nu skulle de fira med att åka till Vickan. Bara på en liten, romantisk fika hade de tänkt. Karin tycke att det skulle bli så fint! Tänk, det var den krogen där de hade träffats allra första gången den där Midsommaraftonen. Hon hade tagit på sig samma blommiga blus hon haft den gången och kammat sitt långa, blonda hår i samma frisyr. Det var så nostalgiskt det kunde bli! Sedan var de bjudna till hennes gamla barndomsvän på middag. Karin och Johannes hade satt sig i bilen. Hon hade startat bilmotorn och skulle precis köra iväg när han frågade: - Hur långt är det? - Vadå? hade hon undrat. - Ja, hur långt är det att köra? 11


- Två mil, svarade hon. - Det kan det väl inte vara! Högst 1,5 invände han då. - Det tror inte jag, sa Karin, samtidigt som hon tänkte att det väl inte kunde vara så noga. Tids nog var de framme. - Vi ställer trippmätaren och kollar, sa han. - Den är trasig. - Att du aldrig kan laga den, svarade han trött. - Du har ju haft några månader själv på dig, att ordna det, protesterade hon. Egentligen brydde hon sig inte. Huvudsaken var att bilen rullade. - Inte kan du väl mena att jag skulle komma tillbaks hem bara för att fixa till din bil? - Nej inte bara för den förstås. Jag skriver upp vad vägmätaren står på nu, så kan vi kolla sedan. Har du en penna? - Här, sa han, grävde i en ficka och räckte över en blå kulspetspenna. Fastän de satt alldeles bredvid varandra blev det på något sätt ändå fippel när deras händer möttes och de stötte emot varandra. Pennan slant ur greppet, studsade mot växelspaken och for ner i springan mellan stolarna. Båda fäktade de förgäves med händerna i luften för att försöka fånga pennan i fallet. - Helvete! svor han inom sig, med sammanbitna tänder. - Ska det vara nödvändigt att klanta till det på det sättet! väste hon åt missödet. Båda satt sedan tysta och såg ut genom vindrutan en lång stund och försökte lägga band på sig. 12


Miniförord Vad är det här? En deckare? Det verkar inte så. Är det en bilderbok? Nej, alldeles för mycket text. Och för lång för en kärleksnovel? Fundera nu inte mera på det! Varsågod, En illustrerad thriller!

’Karin, du och jag’ www.skissbox.se © Kenneth Österlin 2015 - 2017 Text, illustrationer, bokomslag och layout: Kenneth Österlin mejlkontakt: kenneth@skissbox.se Skissbox är experimentförlag under designinfo.se Upplaga: 1:1 Papper: Munken Lynx 100g (inlaga), Rives Tradition Nature 250 g (omslag) Tryckuppgifter se inlagans sista blad Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. ISBN: 978-91-639-3331-8


Profile for Smakprov Media AB

9789163933318  

9789163933318  

Profile for smakprov