Page 1

D

u trodde att du var en kristallklar bäck, befriad från bråte, särskilt från den enorma mängd fakta och citat du tidigt hade fått lära dig och senare trängt undan, så att du till slut hade blivit precis det Den gamle så föraktfullt hade kallat dig, en ”filmentusiast”. Men i själva verket var du en flod av skräck, uppdämd och grumlig och med din egen mörka underström. Du vet hur djupt flodens lopp var när du märker vad som har flutit upp från dess dyiga botten, en hel värld av begravd läsning. Du minns plötsligt Tolstojs ”Tre dödsfall”. Du minns hur du läste berättelsen, om det första dödsfallet och sedan det andra, och började känna en anspänning när slutet närmade sig utan att någon tredje person hade dött och det inte fanns någon mer som sannolikt skulle göra det. Då, med en yxa liggande över axeln, kommer en arbetare traskande över en begravningsplats i riktning mot ett stort träd. Vid det första yxhugget känner du det stora trädet skälva. Dess utbredda grenar skakar i panik. Du känner trädets fasa i varje darrande löv. Med varje hugg försvagas det och livskraften sinar tills det mördade trädet slutligen med ett jämrande knakande faller och blir berättelsens tredje dödsfall. Nu virvlar fyra dödsfall runt dig som de kvarvarande spill9


rorna efter ett förlist skepp. Du känner en antydan till oväntad fuktighet på din fingertopp, vatten som stiger runt fotknölarna, ett stycke regndränkt svart smidesjärn, en tung gren. En vakt visar sig, och på sig har han en bricka som bara skymtar otydligt i det grå dunklet. Ändå kan du under ett ögonblick inte fokusera något annat än brickan. Så glimtar det till intensivt i den, som i en kamerablixt, och du undrar om det var så hon såg den, bländande och på något sätt oförsonlig. Vakten drar cellens ståldörr åt sidan. ”Kommissarie Petrie vill tala med er nu”, säger han. Du reser dig från britsen, går över betonggolvet, bort längs korridoren och in i ett rum där du väntar dig att Petrie ska sitta och vänta på att få höra din version av vad som hände. Du har sagt att du inte behöver ha något ombud och själv kommer att berätta din historia. Men kommissarie Petrie finns ännu inte där, så du ägnar en stund åt att se dig om i rummet och orientera dig så gott du kan. Där finns ett litet bord med en kaffebryggare vars glaskanna redan är full av kaffe. Ett antal plastmuggar står staplade i varandra bredvid bryggaren. På väggen sitter en klocka och en kalender. Du går fram till fönstret och blickar ut på den avgränsade del av världen som har hållit ditt lilla liv som en småsten i sin handflata. Du har blivit en som studerar rekonstruerade mord. Du minns en TV-film om Hillside-stryparen, hur åklagaren tog med sig juryn till en kulle och beordrade att polishelikopterns strålkastare skulle riktas först ditåt, sedan ditåt, sedan till platsen där borta, till alla ställen där en kropp hade hittats. Till sist riktades ljuskäglan mot mördarens hus, dådens monstruösa geometriska mittpunkt. Nu stirrar du ut genom fönstret och låter blicken svepa som en strålkastare från Victor Hugo Street till Dolphin Pond, till Carey Towers, 10


till Salzburg Garden. Du föreställer dig hur långa gula plastband löper från plats till plats och knyter samman förmodade brottsplatser. ”Mr Sears.” Du vänder dig om. Petrie går in i rummet och stänger dörren bakom sig. ”Var så god och sitt.” Han nickar mot ett bord och ett par stolar. Du ser en bandspelare, ett anteckningsblock, en blå penna. Du känner igen föremålen som de vanliga hjälpmedlen vid ett förhör, men du vet att du är allt annat än en vanlig misstänkt. Du går fram till bordet och sätter dig ned. Petrie sätter sig ned på stolen mittemot, startar bandspelaren, rabblar upp sitt namn, ditt namn, datum, klockslag, plats. Han är mycket prydligt klädd, med allt på rätt plats, kavajen knäppt, slipsknuten åtdragen och rak, en kylig yrkesman som är övertygad om att han har hört allt och inte kommer att bli illa berörd av det du har att berätta. ”Redo?” frågar han. Du vet inte var du ska börja. Det finns så mycket att berätta, så många strömmar i floden. ”Redo?” frågar Petrie igen. En kvinnoröst mässar i ditt inre.

Far/syster Stormen yr. Far/dotter Livet flyr. Du är en flod av skräck där kroppar virvlar runt i det ännu upprörda vattnet. Du är vid flodens tragiska slut och måste nu gå tillbaka till dess ursprung. ”Var vill ni att jag ska börja?” frågar du. 11


Petrie verkar lika solid och ogenomtränglig som ovittrad sten. ”Välj själv ett ställe att börja på”, säger han. Och du gör så.

12


Ett

V

i bodde på Victor Hugo Street i ett stort gammalt kråkslott som var familjens sista kvarvarande tillgång. I åratal hade Den gamle hankat sig fram på det ena lilla ynka uppdraget efter det andra, frilansat med redaktörsuppdrag, bokrecensioner, lite faktakoll här och där, småsmulorna från det litterära yrkeslivets bord. Ibland, när hans ständigt skiftande sinnesstämningar så medgav, hade han till och med vikarierat som lärare på den lokala gymnasieskolan. Han kallade det för sitt ”daglönarslit i utbildningsväsendet” och föraktade det. Hans elever var honom ovärdiga, och samma sak gällde för de ynkliga fast anställda lärare som han sade strävade på mot sina futtiga pensioner som om deras pensionsbesked vore fragment av Den heliga skrift. Hans förakt var bottenlöst, och det flammade upp i utbrott av tilltagande raseri. När han var mitt i ett sådant anfall brukade han använda telefonen som en piska. I rummet där jag satts att studera, liten och obetydlig nedanför dess skyhöga bokhyllor, hörde jag honom bläddra sig fram genom det ständigt ökande antalet sidor i den ”fiendelista” som han hade liggande fullt synlig på sitt skrivbord, och där varje post bestod av fiendens namn och yrke samt Den gamles domslut avkunnat med ett enda ord: James Elton, professor, lakej; Carolyn Bender, redaktör, ynkrygg; Stephen Horowitz, rektor, charlatan, och så vidare. Vid en viss punkt valde han sedan slutgiltigt ut vissa namn ur sin förteck13


ning över fördömda. Så började han ringa. Jag minns särskilt en eftermiddag när jag stannade upp utanför dörren till hans arbetsrum och kikade in genom den smala dörrspringan. Han satt bakom sitt skrivbord och skrek i telefonen: Du är en bluff, hör du det! Du är en plagiator! Jag fortsatte lyssna medan han rasade vidare och åberopade alla brott och överträdelser som begåtts av den han hade ringt upp. Han fortsatte och fortsatte och slutade sedan med ens, så att jag hörde rösten i luren, metallisk och uttryckslös: Den tillgängliga tiden för detta meddelande är slut. Var vänlig ring upp igen för att fortsätta. Det var beklämmande, hade jag tyckt då, med all denna våldsamma vrede fruktlöst förslösad i en telefonsvarares livlösa öra. Kung Lear hade rasat ut mot vår svåra belägenhet i världen. Den gamles vrede framstod vid en jämförelse som knappt mer än ett futtigt missnöje som blåsts upp till enorma proportioner. När han dog kände jag att en mörk och förtärande kraft äntligen hade slutat verka. Jag bar hans död som ett par vingar. Vid graven sade jag precis så till min syster, och tillade sedan: ”Du kan gå vidare i livet nu, Diana. Du behöver inte ta hand om honom mer.” Hon nickade tyst, och så kastade hon en ensam ros ned i hans grav. Och jag tänkte: Äntligen är hon fri från honom. Äntligen kan hon vara lycklig. Men sedan kom Döden, som Den gamle kanske skulle ha uttryckt det på sitt uppstyltade och ålderdomliga vis, en för tidig död som kom likt den sagans stråtrövare om vars poetiska bravader Diana så ofta hade deklamerat för att göra honom glad – Ridande, ridande, ridande, och jag hör henne fortfarande, fram till det gamla värdshusets dörr.

14


Det var fredag eftermiddag när rätten meddelade sitt utslag att ingen bar skulden för Jasons död och att ingen skulle ställas till svars för den. Eftersom Diana vid det laget redan hade separerat från sin man Mark hade jag följt med henne till rådhuset i stället, och vi satt tillsammans längst fram i en nästan tom rättssal och hörde på under tystnad medan domaren förkunnade att Jason var ”offer för en olyckshändelse”. ”Grunt”, viskade Diana. Sedan fäste hon blicken rakt på domaren och såg på medan han reste sig upp och lämnade rummet. ”Grunt”, upprepade hon med ett tonfall precis som Den gamles när han slog igen en bok och med ett ord meddelade sitt domslut. Jag började resa på mig och trodde att Diana skulle göra det också, men hon rörde sig inte. ”Inte ännu”, sade hon och drog mig varsamt tillbaka ned på bänken där hon satt. Hon satt kvar länge, med sin hand vilande på min, och nu väntade vi båda medan Mark reste sig upp och lämnade rättssalen. Han hade på sig vit skjorta och mörkblå byxor, vilket var hans vanliga klädsel. När han gick kastade han en snabb blick på Diana och tittade sedan lika hastigt bort igen. Diana å sin sida tittade aldrig bort mot Mark, utan höll i stället hela tiden blicken riktad mot bilden med den mytiska framställningen av den blinda rättvisan som satt på träpanelen bakom domarens säte. Hon andades sakta och rytmiskt och hennes händer var stadiga och darrade inte det minsta. Hon satt rak i ryggen med högburet huvud och verkade fast besluten att fortsätta att göra så, att inte sjunka ihop eller svimma av. Hennes hållning fick henne att se ut mer som en krigare än som en sörjande mor, som om själva sorgen hade blivit till ett höjt svärd. Hon hade inga tårar i ögonen och hon höll läpparna hårt sammanpressade, som någon som håller inne med ett skrik, 15


men förutom de få ord hon redan hade sagt gav hon inte ifrån sig något ljud alls. Efter en kort stund blundade hon, och under dessa få sekunder såg hon faktiskt ut att finna sig i rättens beslut och vara redo att acceptera det och gå vidare. ”Diana”, sade jag stilla. ”Vi ska nog gå nu.” Hon nickade, men blundade fortfarande och satt sällsamt orörlig. Efter en stund började det droppa in folk i rättssalen igen, och bland dem fanns Bill Carnegie, passande formellt klädd i prydlig grå kostym. Han hade varit Marks ombud i skilsmässoförhandlingarna, men han hade inte behövt göra mycket utöver att lämna det erbjudande som Diana omgående hade accepterat. ”Hej, Dave”, sade han när han gick förbi på väg mot svarandesidans bord. Diana öppnade ögonen och stirrade på honom. ”Hej, mrs Regan”, sade Carnegie. ”Jag är miss Sears nu”, sade Diana till honom, men utan spår av bitterhet, bara som en faktagranskare som gör en liten korrigering. ”Ja just det, det är klart”, sade Carnegie. ”Rätten har kommit fram till att min son dog genom en olyckshändelse”, tillade Diana. Bill gav mig en försiktig blick och vände sig sedan mot Diana igen. ”Ja, i alla fall, det var trevligt att träffas”, sade han och fortsatte snabbt bort mellan bänkraderna. Vi reste oss upp och lämnade rättssalen och gick ut i en strålande septembereftermiddag fylld av ett dagsljus som var så intensivt att det kändes gnistrande. Diana satte upp håret i en knut, och det fick hennes högresta vita nacke att framträda på ett sådant sätt att hon såg märkligt offerlik ut, som en kvinna som skulle dödas i utbyte mot regn. Vi kom fram till min bil, och utan ett ord intog Diana sin 16


plats i passagerarsätet och väntade på att jag skulle sätta mig bakom ratten. Hon sade ingenting medan jag satte in nyckeln i tändningslåset, vred om den och började backa ut från den skuggiga platsen där jag hade parkerat. Vi hade hunnit ända ut till huvudleden innan hon sade något. ”Sanningen är viktig, eller hur, Davey?” frågade hon. Hennes fråga återförde mig burdust till de utfrågningar vid middagsbordet som jag hade fått utstå från Den gamle, filosofiska frågor på vilka han hade krävt att få citatspäckade svar. Hans strängt uppfordrande stämma skar genom luften: Vad säger du, min unge Daidalos? ”Du låter som Den gamle”, sade jag till henne. ”Det var inte meningen att påminna dig om pappa”, sade Diana. Jag ryckte på axlarna, som om jag var helt likgiltig inför att han nämnts, men jag fortsatte att minnas kvällsförhören vid middagsbordet när Den gamle hade avfyrat frågor eller krävt att jag skulle rabbla upp de passager han tilldelade mig. Jag hade alltid svarat tvekande och stammade, kommit av mig, glömt bort rader och blivit tyst. Och då hade alltid Diana ryckt in och höjt sin lilla vita hand i luften och räddat mig från ytterligare hån eller förödmjukelser. ”Bleak House”, mumlade Diana. Före Den gamles död hade det varit typiskt för Diana att sammanfatta allt i en boktitel, som om hennes intellekt arbetade med ett slags snabb stenografi. Men den vanan hade med ens försvunnit vid hans gravsättning, och det förvånade mig att hon plötsligt hade tagit upp den igen. ”Inte för dig”, sade jag. ”Du var hans lysande stjärna.” På nytt fann jag mig själv åter i huset på Victor Hugo Street, och jag betraktade Diana från det skuggiga hörn där jag stod som en fattig släkting och hörde på när hon deklamerade passage efter passage medan Den gamle satt rakryggad på en stol 17


framför henne, andades lugnt och fixerade henne med sina lysande svarta ögon. Dessa uppläsningar hade varit hennes enda sätt att dämpa de eldar som brann inom honom, vreden han kände mot världens likgiltighet inför hans genialitet, dess korruption och medelmåttighet, det som han med ett citat ur Rubáiját kallade ”alltings sorgliga tragedi”. ”Han kunde vara grym”, sade Diana. ”Som det där han sade till dig den sista dagen.” Jag såg honom vända sig om när Diana ledde mig in i hans arbetsrum, det kalla blänket i hans ögon, den där förvridna munnen, de fruktansvärda ord den formade. Du är bara stoft för mig. ”Men han var galen”, sade Diana. ”Han visste inte vad han gjorde.” Det var tydligt att en förstämning började komma över henne. Jag gjorde ett försök att motverka den. ”Du kan väl äta middag hemma hos oss i kväll”, sade jag. ”Så kan vi koppla av lite tillsammans allihop. Det har varit en lång dag.” Hon nickade tyst. ”Bra”, sade jag, och så tryckte jag på den lilla knappen på instrumentbrädan och låste alla dörrarna. Hon vände snabbt blicken mot mig. ”Jag tänker inte hoppa ut ur bilen, Davey”, sade hon. ”Jag vet vad jag gör.” Hon verkade plötsligt gripas av ett kvalfyllt minne. ”Tro aldrig någonsin att jag är som pappa.”

18


S

å ni såg inget som gav skäl till större oro?” frågar Petrie. Du vet att Petrie om detta hade varit en gammal hårdkokt detektivhistoria på film skulle ha suttit hopsjunken på sin stol och varit iklädd en skrynklig skjorta, kanske också hängslen, och han skulle definitivt ha rökt. Han skulle ha använt en tuff och hård jargong och kallat dig ”kompis” eller ”grabben” när han uppmanade dig att ”sjunga ut”. Men den moderna versionen är prydlig och välkammad – Petrie är akademiker, har examen i kriminologi från John Jay-universitetet, är en granskare av profiler och skarpsinnig när det gäller att definiera mänskligt beteende. ”Inga tidiga varningssignaler?” tillägger Petrie. Du söker i minnet efter sådana signaler. Fanns det något vilt i Dianas ögon den där dagen? Såg du några spår av vansinne i dem? Dessa frågor lotsar dina tankar mot en annan och än mer djupliggande: Var på en lång resa av förvillelser kommer man första gången på villovägar? När du ställer frågan blir du en liten pojke som sitter i en mörk trappa vänd mot ytterdörren och kramar om en röd gummiboll. Du ser dörren öppnas och Diana avteckna sig mot solljuset. Var det där det började? Petrie håller kvar blicken. ”Ingenting … misstänkt?” 19


”Nej.” ”När var då första gången ni tyckte er märka en liten antydan om något?” Du är inte riktigt säker. Var det när hon nämnde Bleak House? Eller var det när hon blev dystrare till sinnes när du första gången nämnde Den gamle? ”Mr Sears?” Det är Petries formella tilltal som för dig tillbaka till rummet, bordet, bandspelarens dämpade surrande. Mr Sears. Som om du vore en klient eller en patient. Mr Sears. Som om du skulle kunna resa dig upp och gå. Mr Sears. Som om du inte hade något blod på dina händer. ”En antydan”, upprepar Petrie för att återföra dig till den fråga det nu gällde, mordets vältrampade väg, som kanske var en krokig väg men som det vanligtvis gick att följa ganska väl, kantad som den var av vägskyltar med texten sex eller pengar. ”Er syster”, tillägger Petrie. ”Någon liten antydan.” Du vet att du måste ge honom något. Så du gör det. ”Kanske hemma hos mig senare på kvällen”, svarar du. ”Det där med aporna.”

20


Två

J

ag bodde i ett villaområde där alla hus låg helt nära varandra i ett enkelt och okomplicerat rutmönster, och där alla vilda stigar hade offrats för det välordnade. Om jag hade kunnat hitta en inhägnad stad hade jag förmodligen valt den, medveten som jag var om att Den gamle ofta hade vandrat runt på vår stads oskyddade gator. Vi hade gått ut och letat efter honom många gånger, men när jag körde hemåt med Diana i bilen den eftermiddagen mindes jag särskilt ett tillfälle. Diana hade varit tillräckligt gammal för att ha körkort då, så jag måste ha varit runt tretton år, för ung att göra uppror och alltså fortfarande bunden av Den gamles stränga befallning att läsa och läsa och läsa. Vi hade fått syn på honom i utkanten av det universitetsområde där han senare hade ställt till ett sådant fruktansvärt spektakel, blivit omhändertagen av vakterna och sedan förflyttats till Brighams mentalsjukhus. ”Där är han”, sade jag när jag såg honom lufsa fram över ett öppet område, stor, kraftig och bredaxlad, utan ytterrock och huvudbonad, bara klädd i säckiga manchesterbyxor och en fläckig grå sweatshirt trots den kyliga vind och det iskalla regn som fick folk runtomkring att skynda förbi honom så snabbt att de förmodligen inte hörde ett ord av det han muttrade. Diana körde in till vägkanten, och vi steg ur bilen och började gå mot honom medan Diana ropade: ”Pappa, pappa.” 21


Han vände sig om när han hörde henne och stod sedan kvar och väntade tills vi nådde fram till honom. ”Du måste komma hem nu”, sade Diana till honom. Jag rörde vid hans arm men sade ingenting. Han kände att jag rörde vid honom och drog undan sin arm. ”Du är brädspel”, sade han till mig. Sedan tittade han på Diana. ”Du är schack.” Det var första gången han hade gjort en sådan öppet illvillig jämförelse, och under hela den följande natten hade jag vänt och vridit på den inom mig; Diana hade senare märkt min oro och försökt lindra den med vänliga ord: Du är världens bästa bror, Davey. Nu verkade det vara min tur att trösta. ”Du kanske skulle fundera på att ta och flytta till den här delen av stan”, sade jag till henne. ”Kanske ett hus här i kvarteren.” ”Mark ville bo utanför stan”, sade Diana som om hon tänkte över saken på nytt. ”Långt utanför”, fortsatte hon. ”Isolerat.” Så de hade hyrt ett gammalt stenhus flera kilometer utanför stan, avsides beläget och omgivet av skog, och med en sjö bara en kort promenad bort. ”Han sade att det var bättre för Jason”, sade Diana. Och det hade förmodligen varit bättre för honom, tänkte jag, eftersom avskildheten innebar att han inte hade blivit utsatt för lika många av de störningsmoment som annars skulle ha plågat honom – trafiken och ljudet av andra barn – saker som var helt alldagliga men som skulle ha fyllt Jason med onda aningar. ”Kommer du att bo kvar i huset?” frågade jag. Hon skakade på huvudet. ”Inte utan Jason.” Jag såg hennes son framför mig, en liten pojke med samma ljusa hår och hy som sin mamma, men med sin pappas mörkt glittrande ögon. Så tänkte jag på min dotter Patty, på livet 22


som låg framför henne, sedan återigen på Jason och på hur lite av livets rikedom han hade fått del av, inte bara för att hans liv hade förkortats utan för att också de få år han hade fått hade varit miserabla, för att den värld han bebodde var så fylld av invaderande skuggor att han förmodligen aldrig hade sett minsta glimt av ljus. Abby satt på verandan när Diana och jag kom. Hon är lång och smal och har brunt hår och stora gröna ögon. Vi hade träffats i Old Salsbury, där jag under en kort period hade arbetat på en juristfirma. Hon hade varit advokatassistent på firman, och jag hade uppfattat henne som tystlåten och självutplånande och inte det minsta benägen att ta strid om saker och ting. Vi hade gift oss ett år senare, och sedan dess ägnat oss åt att bygga ett liv baserat på att utjämna motsättningarna och undvika konflikter, en värld där far visste bäst, eller där i alla fall någon gjorde det, där inga konturer någonsin blev otydliga eller förlorade sig ut i oändligheten. Abby reste sig upp och kom gående längs trädgårdsgången när Diana och jag steg ut ur bilen. ”Trevligt att se dig, Diana”, sade Abby muntert. ”Domaren kom fram till att Jason dog genom en olyckshändelse”, sade jag till henne för att få frågan ur världen. Abby nickade sakta. ”Ja, jag antar att det är skönt att kunna lägga det bakom sig”, sade hon. ”Lägga det bakom sig”, upprepade Diana, som om hon gick igenom uttryckets möjliga betydelser och försökte komma fram till om någon av dem stämde överens med hennes sinnestillstånd. ”Diana stannar och äter middag”, skyndade jag mig att tillägga. ”Jag tänkte att vi kunde sitta ute. Så pass varmt är det ju.” Vi gick tillsammans in i köket. Jag hällde upp ett glas vin åt 23


var och en av oss och gick sedan ut på altanen för att tända grillen. Mellan altanen och grillen fanns en glasdörr, och genom den såg jag Abby göra en sallad medan Diana satt på en stol någon meter bort. Abby pratade på sitt vanliga livliga sätt. Diana hörde på men sade ingenting där hon satt med fingrarna bara i ett löst grepp runt glaset, som om det som fanns i det, tillvarons själva livgivande födoämnen, knappast var något mer än en reflektion i efterhand. Vår dotter Patty hade hunnit komma hem när bordet var dukat. Hon var femton år och kunde knappast vara mer som alla andra än hon faktiskt var – medlem i skolorkestern, rader av B-betyg i skolan, klädd i plagg från Gap eller Old Navy, den totala motsatsen till Nina, min affärskompanjon Charlies dotter, en tonårsflicka som klädde sig i svarta gothkläder, som ständigt hade nya självlysande hårfärger och vars plötsliga uppdykande på kontoret alltid hade fått mig att undra vad hon kunde ha nedstoppat i fickan på sin långa svarta rock. ”Hej, faster Diana”, sade Patty artigt samtidigt som hon satte sig ned på en av stolarna. Diana gav henne en märkligt genomträngande blick, som någon som ägnar sig åt att riva bort murbruk från en vägg för att undersöka den underliggande strukturen. ”Hur är det med dig, Patty?” frågade hon med ett tonfall som var oväntat allvarligt, och som Patty inte verkade vara riktigt förberedd på. ”Det är bra”, svarade Patty. Diana smuttade lite på sitt vin men fortsatte hela tiden att se Patty i ögonen. ”Visste du att apor aldrig kan tala?” frågade hon. Patty skakade på huvudet. ”Jag läste om det i går kväll”, fortsatte Diana. ”Även om en apa var lika intelligent som en människa skulle den inte kunna tala.” 24


”Varför inte det?” frågade Patty, som hade blivit nyfiken på ett sätt som överraskade mig. ”Därför att passagen från stämbanden till munnen och nosen är för kort”, svarade Diana. ”Det finns inte tillräckligt mycket plats för luften att vibrera, så den kan inte forma några ord.” Hon såg ut att dra sig undan till någon avlägsen plats och stanna där ett ögonblick för att sedan återvända, nu med blicken på Patty igen. ”Läser du mycket?” frågade hon. Patty gav mig en undrande blick och tittade sedan på Diana igen. ”Bara det de säger åt oss att läsa.” ”Pappa hade oss att läsa för jämnan”, sade jag. Diana tittade på mig. ”Schiller”, sade hon. ”Minns du Schiller?” Det gjorde jag, men jag skakade på huvudet för att hävda att jag inte gjorde det, eftersom jag visste att Diana oavsett hur mycket jag mindes om honom skulle komma ihåg ofantligt mycket mer. ”Han sade att innan kärleken skulle vi inte ha känt något inför att andra människor dog”, sade Diana. ”Inte ens om det gällde våra egna barn. Vi skulle ha varit helt känslolösa.” Hon tittade på Patty igen och höjde sitt glas. ”Låt oss hoppas att ditt liv blir allt annat än sådant”, sade hon. Strax efter middagen körde jag Diana hem till hennes hus på Old Farmhouse Road. Det var en kylig och stjärnklar kväll, och jag mindes Dianas ansiktsuttryck första gången hon såg Van Goghs berömda målning av en stjärnhimmel. Den gamle hade tagit oss med till Museum of Modern Art, på en av sina ”bildningsresor” som han kallade dem och som ofta innebar besök på närbelägna slagfält och i historiska byar. Det var vår första resa till New York. Diana var tolv år och hade på sig en mörkblå klänning, svarta skor och vita strumpor, vacker på ett sätt som flickor ibland kan vara på tröskeln till tonåren. 25


Hon höll hela tiden sin hand under Den gamles arm som för att stadga honom, fastän han de senaste veckorna hade verkat nästan normal, och lagat mat när det faktiskt var matdags och gått igenom tidningen för att hitta olika jobb. ”Penseldragen är väldigt djupa”, sade Diana där hon stod framför målningen. Min far nickade. ”Van Gogh dog mycket ung”, sade han med låg röst. Diana betraktade de djupa virvlarna av blått. ”Han kanske visste om det hela tiden”, sade hon. Jag kastade en blick på henne nu, och såg hennes ansikte nästan som det hade sett ut den där eftermiddagen på museet, allvarsamt och märkligt utforskande, med ögonen som höll en fast, som på krok. ”Brukar du tala med Mark?” frågade hon. ”Jag tänkte om han hade ringt eller så.” ”Nej, han har inte ringt mig.” Hon nickade hastigt och steg sedan ur bilen och väntade på att jag skulle göra henne sällskap vid början av trädgårdsgången. När jag kom fram till henne vände hon sig om och vi började gå mot huset tillsammans. ”Varför trodde du att Mark kanske hade ringt mig?” frågade jag. ”Jag trodde att han kanske ville fråga något.” ”Om vad då?” ”Om mig”, svarade hon. ”Om att jag skrämmer honom.” Hon tittade på mig. ”Han använde det ordet. Som om jag skulle dra kniv mot honom.” Jag skrattade åt visionen av min systers våldsbenägenhet, åt hur överdriven den framstod, lika osannolik som om hon plötsligt skulle lätta från marken och flyga i väg. ”Han sade att han blir skrämd av mina ögon”, tillade hon. 26


”Av uttrycket i mina ögon.” Hennes blick blev spänt fokuserad, som hos någon som iakttar något mycket stort eller något mycket litet. Jag kunde inte avgöra vilket. ”Du, ring mig inte på ett tag”, sade hon. ”Jag vet att du vill kolla hur det är med mig, men gör inte det är du snäll. Det är en del saker jag vill tänka igenom.” Hon log. ”Det är ingen fara med mig. Jag lovar. Jag behöver bara lite tid för mig själv.” ”Okej”, sade jag. ”Jag ringer dig”, försäkrade hon. ”Du behöver inte vara orolig. Jag ringer dig när jag är redo.” När jag är redo. Under de följande dagarna tänkte jag ofta på de orden, på vad de faktiskt betydde. Först såg jag ingen dold undermening alls, och antog att Diana bara sade att hon var redo att gå resten av vägen till huset, redo att öppna dörren och stiga in. Allt detta gjorde hon bara några sekunder senare. Men senare kom jag till slutsatsen att det hon hade sagt att hon var redo för den kvällen var något annat, och att hon var redo att kasta loss från det som hade bundit henne så länge, sitt livs trygga förtöjningar, och segla i väg mot den plats vars faror gamla tiders kartritare varken kunde gissa eller ingripa mot, förutom genom den dunkla och fåfänga varning de nedtecknade på sina kartor: Här finnes drakar.

27


S

å hon sade märkliga saker?” frågar Petrie. Han vill att det här ska vara en enkel frågestund, en med enkla frågor och enkla svar. Ett strikt förhör: färgen på bilen, kulans kaliber. Du ser att hans liv är grundat i de konkreta bevisens påtagliga bestämdhet. Han vill ha positiva identifikationer och matchande fingeravtryck. Hur kommer du någonsin att kunna visa honom töcknet och dimman, där sikten skyms av regn, halvmörker, avstånd, fingeravtryck vars vindlingar virvlar in i ovetskapens tomrum? Du tittar på anteckningsblocket som balanserar på hans knä och på den lilla blå penna som han har skrivit med. En av hans anteckningar lyder: ”Bleak House.” ”Är det märkligt att nämna en boktitel?” frågar du. ”Ni verkar tycka att det är det.” ”Det kanske jag gör”, medger du. ”Eller gjorde.” ”Och varför det?” frågar Petrie. ”Jag vet inte”, svarar du. ”Det var bara att det var märkligt att Diana gjorde så där igen. Talade på det sättet. Hon hade inte gjort det sedan Den gamle dog.” Petrie verkar för ett kort ögonblick dra sig till minnes den där regniga dagen tio år tidigare, när han var en ung kriminalpolis, lite smalare, men bara lite, allt annat var likadant, självförtroendet, tilliten till det han såg och hörde, vittnesmål 28


som kom ur talande munnar. ”Det var dåligt väder”, fortsätter du dämpat. ”Den där dagen. Kallt. Vi hade problem med elden.” Du undrar hur mycket Petrie minns av den gruvliga anblick rummet erbjöd – Den gamle död i sin fåtölj, med ögonen stängda och öppen mun, varsamt omfamnad av Diana, du själv sittande på den slitna brokadklädda soffan, blickande ut mot bakgården där det ännu pyrde i en askhög med återstoden av en morgonrock, ett par slitna innetofflor och en stor grön kudde. ”Så det här sättet att tala framstod för er som något slags regression?” frågar Petrie. Regression. En fackterm. Det slags ord som Petrie tydligt föredrar och kan ha stött på under någon av sina lektioner i kriminalpsykologi: Före psykosutbrott kan vissa former av regression uppträda. Det kan röra sig om sängvätning, barnsligt tal och olika typer av fixeringar vid det förgångna. ”Som när någon plötsligt börjar använda en gammal dialekt”, förklarar Petrie, ”från platsen där han bodde som liten, och återgår till det förflutna. Gjorde Diana ofta så?” ”Bara litterära anspelningar”, säger du till honom. ”Ingen annan … regression.” Petrie är uppenbart besviken på ditt svar, han hade hellre velat ha ett som tydligt visade vägen. ”Okej”, säger han. ”Märkte ni några andra förändringar hos Diana?” De var så många, tänker du nu, och de hade verkat så stora. Men var de det? Var de verkligen det? ”Ja”, svarar du. ”Det fanns andra förändringar.” ”Vad då till exempel?” Listan över dem är lång. Du väljer en på måfå. ”Hennes musik. Hon hade alltid lyssnat på många olika sorters musik. Klassiskt. Folkmusik. Rock. Allt möjligt, många 29


9789146219835  

9 10 Du är en flod av skräck där kroppar virvlar runt i det ännu upprörda vattnet. Du är vid flodens tragiska slut och måste nu gå tillbaka...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you