Issuu on Google+

Björn Kjellgren

modern historia

Kina – modern historia redogör för landets historia efter kejsar­dömets fall 1912, via krigsherrar, försvarskrig mot Japan och ett återupptaget inbördes­ krig, till den radikala kommunistiska ortodoxin under Mao Zedong och den kombination av politisk diktatur och marknadsekonomiska reformer som präglat och fortfarande präglar landets post-maoistiska utveckling. Författaren Björn Kjellgren är sinolog verksam vid Stockholms universitet. Bokserien ”Kina” är skriven av svenska sinologer. Serien ger läsaren en historisk och kulturell bakgrund samtidigt som den också be­ rättar om det Kina vi möter idag. Böcker i samma serie: Kina – äldre historia 978-91-40-66370-2 Kina – modern historia 978-91-40-66372-6 Kina – idag 978-91-40-66361-0 Kina – kultur och tradition 978-91-40-66373-3

kina modern historia

Kina har under de senaste hundra åren förvandlats från ett traditions­tyngt kejsardöme på väg att styckas av utländska kolonial­­makter till en modern nation med supermaktsambi­tioner. Vägen dit har varit lång, våldsam och långt ifrån rak – landets nittonhundratalshistoria är till stora delar berättel­ sen om revolu­tioner, krig och förödande politiska kampanjer som tagit livet av miljontals människor. Men det är också berättelsen om en om­värdering av landets traditioner och en politisk agenda för nationell återupprättelse som först nu börjar förverkligas.

Björn Kjellgren

kina

kina

modern historia

Björn Kjellgren


Innehåll

中华民国 中华民国 中华民国 中华民国

REPUBLIKEN KINA

(1912–1949)

Höga ideal och krass realpolitik . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Republik.med.födslovåndor...8 Krigsherrarnas rike . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 Fjärde.majrörelsen...11 Herr.D,.herr.V.och.andra.idéer...12 Halva.himlen...14 Guomindang.–.partistatspartiet...15 Norra.expeditionen...17 Slutet.på.den.enade.fronten.. . och.utrensningen.av.kommunister...18 Nanjing-decenniet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 Inre.och.yttre.fiender...21 Det.japanska.hotet...23 Nationalisternas.. . reformerade.ideologi...24 Xi’an-incidenten.. . och.den.andra.enade.fronten...25

4

Det andra sino-japanska kriget . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 Japanska.framgångar...27 Japanska.krigsförbrytelser.. . och.brott.mot.mänskligheten...28 Det.utdragna.kriget...30 Kommunisternas.krig...32 Andra.världskriget.i.Kina...34 Krigsslutet...36 Efter kriget väntar kriget .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. 38 Inbördeskriget.. . och.republikens.undergång...39


红色中国 红色中国 红色中国 红色中国

改革开放 改革开放 改革开放 改革开放

KINA UNDER MAO

KINA EFTER MAO

(1949–1976)

(1976 och framåt)

Krig och ”befrielse” 43 Kampanjernas rike (1949–1966) . . . . . . . . . . . . . . . . 45 Jord, klasstillhörighet, kontrarevolutionärer och annat 45 Den första femårsplanen och Mao som ledare 47 Låt hundra blommor blomma och kampanjen mot högerelement 48

Maoism utan Mao . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 De fyras gäng får skulden 68 ”Det utländska stora språnget” 69 Det post-maoistiska Kina

........................

Dengs återkomst, Pekingvåren och domen över Mao 70 Wei Jingsheng och demokratimuren 72

Stora språnget och svältkatastrofen 50

Kapitalism eller socialism? 76

Mao i bakgrunden 54

Reformvågor 77

Uppror i Tibet och brytning med Sovjet 55

Studentrörelsen 1989 78

Kulturrevolutionen

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57

Rödgardisterna och kulturrevolutionens ledning 59 Pacificering av rödgardisterna 61 Öppnandet mot väst och Maos död 63 Kina vid Maos död: en kort summering 65

70

Fjärde juni 80 Från fjärde juni till södra resan 81 Kina under Jiang Zemin 82 En skål för det kinesiska århundradet? 84 Register 86 Bildförteckning 88

5


42   k i n a – m o d e r n h i s t o r i a


红色 红色中国 红色中国 红色中国

kina unDeR MaO

(1949–1976)

e

fter ett drygt århundrade av utländska aggressioner och upp­ repade inbördeskrig var tillståndet i landet så dåligt att det i princip bara kunde bli bättre. Det blev det också på många sätt, men landets befolkning skulle under Mao Zedongs led­ ning också få uppleva några av sina mörkaste år och miljontals män­ niskor skulle komma att dö och lida som en direkt följd av hans politiska beslut.

Krig och ”befrielse” Det skulle ta röda armén ytterligare ett tag innan den hade erövrat – eller ”befriat” som det heter i kina – hela landet. Det som återstod 1949 var dels små fickor med kvardröjande nationalistförband, dels Xinjiang som åtminstone delvis fungerat självständigt under 1930­ och 1940­ta­ len och dels Tibet, som förklarat sig självständigt 1913 efter Qingdy­ nastins fall. ett geopolitiskt bakslag var att Mongoliet, som efter Qing förklarat sig självständigt men som redan på 1920­talet ombildats till en folkrepublik med stöd av Sovjet, inte återlämnades till kina. Det var ett önskemål som Mao Zedong framförde vid sitt första utrikesbesök, till Moskva 1949, men som avslogs av Stalin. Det amerikanska intresset av att stödja Chiang kai­shek var litet och kommunisterna gjorde sig redo för att följa upp sina planer och ”befria” även Taiwan. Men innan de hunnit så långt bröt Koreakriget ut. korea hade efter krigsslutet 1945 delats i två förvaltningsområden, ett nordligt kontrollerat av Sovjetunionen och ett sydligt under uSa. År 1948, när Kulten av den stora rorsmannen. De samlingar som morgon och kväll under kulturrevolutionen ägnades Mao Zedong hade struktur och drag likt religiösa ceremonier. Här högläsning ur Maos lilla röda 1968. kina under mao (1949–1976)

43


Närmare två tredje­ delar av de drygt 20 000 kinesiska krigsfångar som togs i kriget kom att skickas till Taiwan istället för tillbaka till Kina. Bilden från januari 1954 visar några av de soldat­ erna, nu med Republikens flagga i händerna, på väg till båtarna.

kalla kriget var ett faktum, hade dessa ombildats till Nord- respektive Sydkorea och 1950 bröt krig ut mellan dem. I förlängningen var Koreakriget en kraftmätning mellan Sovjet och USA. Sovjet hade som en av de segrande i andra världskriget en per­ manent plats i det nyligen upprättade FN:s säkerhetsråd, men i protest över att nationalisterna under Chiang Kai-shek fortsatt fick representera Kina som en av säkerhetsrådets permanenta medlemmar bojkottade de FN:s arbete och kunde därför inte lägga in sitt veto när säkerhetsrådet fördömde Nordkoreas anfall. När FN gick in i kriget för att förhindra vad som först verkade bli en snabb seger för Nordkorea var det framför allt amerikanska trupper som skeppades över från Japan för att slå till­ baka kommunisterna. Samtidigt lät president Truman beordra den amerikanska sjunde flottan att lägga sig i Taiwan-sundet och skydda resterna av Republiken Kina från invasion. Från kinesiskt håll såg det fientliga USA, som redan hade stora militära styrkor i Japan, ut att komma närmare. Med Stalins samtycke gick Kina in i kriget på Nordkoreas sida i oktober 1950. Som svar drev FN igenom ett handelsembargo mot Kina. Att Kina gick in i kriget – med upp till tre gånger så många man som Nordkorea för­fogade över – gjorde att Sovjet kunde undvika direkt konfron­ tation med USA. Koreakriget, i Kina känt som ”motstånd mot USA – stöd åt Korea”, skulle komma att kosta minst 150 000, kanske långt fler än 400 000, kinesiska soldater livet – däribland en av Maos söner – och sluta tre år senare med ganska exakt samma delning av den kore­anska halvön som det börjat med. En konsekvens av kriget var att Tai­ wan i praktiken blev omöjligt för Kina att invadera, även om något fredsavtal aldrig slöts. En annan konsekvens var att kriget stängde den politiska och ekonomiska dörren mellan Kina och Väst och gjorde Kina helt beroende av Sovjetblocket för handel och utvecklingshjälp – ”bambu­ ridån” hade gått ned.

44   k i n a – m o d e r n h i s t o r i a


Kampanjernas rike (1949–1966) Nya Kina, som var det vanliga sättet att referera till den nya ordningen, kom i väldigt hög grad att präglas av stora och små politiskt initierade kampanjer som syftade till att på kort tid genomföra förändringar av samhället. Även om en del av dessa kampanjer kom att gynna vanligt folk var det också till följd av kampanjer som tiotals miljoner skulle komma att dö i det nya Kina.

Jord, klasstillhörighet, kontrarevolutionärer och annat Redan före Folkrepublikens grundande hade kommunisterna återupp­ tagit sina jordreformer i de av dem hållna områdena, och dessa ge­ nomfördes nu på nationell skala. Mark drogs in från storgodsägare och omfördelades till de landlösa och fattigaste i området. Även om antalet stora jordägare var begränsat, bara några få procent av befolkningen, levde stora delar av landsbygdsbefolkningen som arrendebönder utan egen jord eller på mycket små åkerlappar. Kampanjen skapade en myck­ et jämlikare situation som gynnade flertalet bönder och säkrade deras stöd för regimen. Analysen av landsbygdsbefolkningen i termer av klasstillhörighet var naturlig för ett kommunistparti och Kinas medborgare delades i samband med jordreformen officiellt in i olika klasser beroende på ”familjebakgrund”. Vad de kadrar (politiska tjänstemän) som skötte klassificeringen intresserade sig för var inte vilken klass enskilda in­ divider kunde tänkas tillhöra när undersökningen gjordes. Människor klassificerades i princip på grundval av deras familjs socioekonomiska situation före 1949. Högst upp i landsbygdens samhällspyramid – och längst ned på den politiska skalan – stod de få storgodsägarna. Därefter kom rika bönder, sedan mellanbönder och längst ned fattigbönder, familjer utan jord el­ ler med mycket lite jord. Eftersom jorden fördelades om kunde man tänka sig att de här indelningarna snabbt skulle ses som historia, men tvärtom permanentades de och hängde kvar som officiella stämplar av människor i 30 år; ”familjetillhörighet” var en lika obligatorisk uppgift när man fyllde i officiella papper som namn och födelsedatum. En ofördelaktig familjetillhörighet – som alltså även gällde barn och barnbarn till en person med denna tillhörighet – gav negativ utdelning

k i n a u n d e r m a o ( 1 9 4 9 – 1 9 7 6 )    45


Deng Xiaopings reformpaket Att man inte visste exakt hur det skulle gå till att genomföra de fyra moderniseringarna som 1978 utpekats som landets mål var en viktig grundsten i Dengs projekt. Istället för att som under planekonomins tid dra upp komplexa detaljplaner som sedan inte fungerade, fick man som Deng beskrev det, ”känna sig fram när man vadar över floden”. Några år senare kunde man dock lista många av de grundläggande punkterna:

74

• Skilja på parti och stat. De hade tidigare varit svåra eller omöjliga att skilja på. Kommunist­ partiet skulle dra upp de riktlinjerna och be­ stämma de mål landet skulle utvecklas mot, men ansvaret för att utveckla ett legalt ram­ verk för detta, och förvaltning, skulle ligga på statsapparaten.

• På mikronivån skulle det planekonomiska sys­ temet ersättas med marknadskrafter. I prakti­ ken skulle det under lång tid komma att finnas två parallella system och många inom parti och förvaltning kunde tjäna stora pengar på att köpa upp billigt i det statliga systemet och sälja dyrt på den privata marknaden.

• Statsapparaten skulle sköta sina uppgifter ge­ nom att följa gällande lagar och förordningar. Sådana hade funnits tidigare, men i praktiken hade beslut oftare baserats på politiska bedöm­ ningar. På många områden var reglerna otydliga eller saknades, något som skulle åtgärdas.

• Även på det individuella planet skulle vissa til­ låtas ”gå ett steg före” – det nya slagordet löd ”det är ärorikt att bli rik”. Både på det individu­ ella och på de högre planen tänktes rikedomen sedan sprida sig genom ökad konsumtion och investeringar.

• En viss maktdecentralisering. Handels­ och in­ dustridepartementen gavs ökad självständighet i förhållande till regeringen och provinserna skulle få större frihet att själva utforma planer; ett visst mått av lokalt experimenterande upp­ muntrades.

• Privat ägande, kollektiva och privata initiativ skulle tillåtas och uppmuntras.

• Provinserna Guangdong och Fujian, skulle få ”gå ett steg före” och fyra stora så kallade speciella ekonomiska zoner (SEZ) inrättades. Zonerna var tänkta som modeller och experimentverkstä­ der för inlandet att ta efter, men också som ett sätt att visa Taiwan, Hongkong och Macao att Kina kunde klara av att sköta marknadsekono­ miska system och på så sätt underlätta för en återförening.

• Öppnande mot utlandet: Användning av ut­ ländskt kapital och kunnande skulle upp­ muntras, liksom exportinriktad industri. Helt utländskt ägda företag tilläts dock inte inled­ ningsvis utan den dominerande företagsformen kom att bli samriskföretag (joint venture) med både utländska och kinesiska ägare. Individuell turism tilläts från 1981, men bara till städer eller områden som förklarats öppnade för sådan.

kina – modern historia

• Statligt ägda företag skulle skötas affärsmäs­ sigt; subventioneringen skulle minska för att ersättas av lönsamhetskrav.


De ekonomiska reformerna drev upp takten inte bara i fabrikerna, hela landet började röra sig snabbare. Slagorden på bilden fotograferades 2008 i Shenzhen, där de hängt sedan de lanserades 1982.

• Den så kallade risskålen av järn – den fasta statliga anställningen – skulle bytas mot ett kontraktssystem där företag och myndigheter hade rätt att själva anställa och avskeda folk. • Marknadsekonomin förutsätter en rörlig ar­ betskraft och även om mantalsskrivningssys­ temet behölls blev det tillåtet att söka arbete på annan ort – ett system som skapade en mångmiljonhövdad skara av migrantarbetare som sökte sig till de stora kuststäderna från fattigare delar av inlandets landsbygd.

• På landsbygden skulle folkkommunerna ersättas av ett familjebaserat ansvarssystem där jorden fortsatt var statlig, men där bönderna familjevis hade rätt att bruka den mot att de sålde en viss mängd produkter till staten för fastställt pris. Det som producerades därutöver kunde säljas på den fria marknaden till bästa pris. • Förutom jordbruk uppmuntrades på lands­ bygden och i småorter bildandet av mindre kollektivt ägda företag, så kallade Township and Village enterprises (TVE).

kina efter mao (1976 och framåt)

75


Kapitalism eller socialism? Efter årtionden av maoistisk ortodoxi var Deng Xiaopings reformlinje revolutionerande, och när fokus skiftade från kommunistisk ideologi till ekonomisk utveckling följde också en avpolitisering av folks vardagsliv som stod i bjärt kontrast till kulturrevolutionens ibland totala avsaknad av privatliv. Som del av avpolitiseringen avskaffades familjebakgrunds­ registreringen. Stämpeln ”högerelement” från slutet av 1950-talet togs bort i samband med att ”felaktiga” beslut tagna under Mao rättades till. Kombinationen avpolitisering, marknadsekonomi och öppnande mot omvärlden lade grunden till den unika ekonomiska utveckling som skulle prägla Kina efter Mao och som på ett fundamentalt sätt skulle förändra både den kinesiska verkligheten och Kinas plats i det internationella system­et. Reformerna öppnade dessutom upp för något av en renässans inom kulturlivet med en ny generation av författare, poeter och film­ skapare, samtidigt som skolsystemet började fungera normalt igen. Samtidigt var det uppenbart att de kinesiska reformerna inte var tänkta att leda till politisk pluralism eller till att partiet tappade kontroll. Redan i mars 1979 hade Deng pekat ut ”de fyra kardinalprinciperna” som skulle fungera som en politisk bas för reformerna: Kina skulle hålla fast vid den socialistiska vägen, folkets demokratiska diktatur, kommunist­ partiets ledar­skap samt marxism-leninism och Mao Zedong-tänkande. För Deng var det strategiskt viktigt att framhålla att det var fråga om ekonomiska reformer, snarare än politiska, och att han ville behålla Mao

Deng Xiaoping skulle snart styra in landet på en helt annan väg än den som följts under Maos tid.

76   k i n a – m o d e r n h i s t o r i a


Zedong-tänkandet. Reformerna saknade nämligen inte kritiker inom partiet. För många var det svårt att förlika sig med tanken att Deng ville tillåta och uppmuntra en del företeelser som partiet strävat efter att göra sig av med i flera årtionden. Saker som tidigare hade stämplats som kapitalistiska (exempelvis marknadsekonomi, strävan efter profit) eller imperialistiska (utländskt ägande i Kina) och som framstått som hinder i vägen mot det kommunistiska idealsamhället. Reformerna förde också med sig en rad nygamla problem: brotts­ lighet, prostitution, droger, penningkorruption (vänskapskorruption hade varit ett problem ända sedan 1949) men också ”degenererad” västerländsk populärkultur som ansågs leda till en ohälsosam egoist­ isk individualism hos framför allt de unga. Genom att döpa sin mo­ dell till ”socialism med kinesiska särdrag” ville Deng visa att det var socialism, men en ny sådan. Kina var bara i början av en socialistisk utveckling och måste koncentrera sig på modernisering för att slut­ ligen kunna bli, som det stod i grundlagen, ”ett starkt och blomstrande socialistiskt land med en hög grad av kultur och demokrati”. För de som ändå ifrågasatte kursändringen förklarade han: ”Fattigdom är inte socialism.” Fokus, menade Deng, måste ligga på att ge vanligt folk ett bättre liv. Även enbarnspolitiken som införts för att hejda befolknings­ ökningen motiverades i ekonomiska termer.

Reformvågor De första åren var reformerna inte så märkbara utan skedde till stor del i de fyra ekonomiska specialzonerna i Guangdong och Fujian. Men i mit­ ten av 1980-talet spred sig reformerna. Först och främst till 14 utvalda städer längs Kinas kust där i princip alla viktigare hamnar i landet fanns. Dessa städer hade bara 8 % av landets befolkning men stod för 97 % av all hamntransport och runt en fjärdedel av Kinas industriproduktion. Därifrån spred sig reformerna längs kusten och upp för Pärlflods­ deltat i en triangel mellan Macao, Hongkong och provinshuvudstaden Guangzho­u. Hela den stora ön Hainan i södra Guangdong utropades till speciell ekonomisk zon med inriktning på jordbruk och senare, 1988, gjordes den till en egen provins. Även internationellt firade Kina segrar. År 1984 träffades en över­ enskommelse med Storbritannien om att överlämna Hongkong till Kina under Dengs koncept ”ett land – två system”. Konceptet innebar att Hongkong skulle få behålla sitt eget system i åtminstone 50 år. Ett k i n a e f t e r m a o ( 1 9 7 6 o c h f r a m å t )    77


党和国家领导人

中华民国总统

Ledare i Folkrepubliken Kina

Republiken Kinas presidenter Sun Yat-sen hade efter revolutionen 1911 utsetts till provisorisk president men den posten gick redan 1912 till Yuan Shikai, som 1916 gjorde ett misslyckat försök att återupprätta kejsardömet med sig själv som dynastigrundare. Efter Yuans död 1916 låg den reella makten i händerna på olika krigsherrar och den handfull presidenter som ledde den så kallade Beiyangregimen i Beijing 1916–28 hade lika lite som periodens ungefär dubbelt så många tillförordnade presidenter någon större kontroll över områden utanför sina egna respektive maktsfärer. Från 1928 leddes republiken av nationalistpartiet, Guomindang, även om stora delar av landet hade förklarat sig självständiga eller kontrollerades av kommunister eller japaner.

Republiken Kinas presidenter 1928–1949 1928–31 Chiang Kai-shek 1931–41 Lin Sen (Chiang Kai-shek behöll de facto makten) 1943–49 Chiang Kai-shek

Republiken Kina på Taiwans presidenter 1949–idag 1949–50

Li Zongren (tillförordnad)

1950–75

Chiang Kai-shek

1975–78

Yan Jiagan (satt Chiang Kai-sheks period ut efter dennes död)

1978–88

Chiang Ching-kuo

1988–2000 Lee Teng-hui (vald i landets första demokratiska val 1996) 2000–2008 Chen Shui-bian (Chen, från Demokratiska framstegspartiet, är hittills den enda efter 1928 som inte kommit från nationalistpartiet) 2008–

Ma Ying-jeou (mandatperioden löper ut 2012)

Vilka poster som har varit de mest betydelsefulla i Kina har varierat och de som lett landet på pappret har inte alltid varit de mest inflytelserika. Deng Xiaoping var exempelvis de facto Kinas ledare från 1978 till mitten av 1990-talet trots att han formellt varken styrde partiet eller statsapparaten. I praktiken har partiets ledare varit mer betydelsefull än landets ledare, men idag har Kinas ledare både den formella och faktiska makten i partiet såväl som i statsförvaltningen.

Generalsekreterare

Ledare i Kinas kommunistparti

Mao Zedong, 1954–1959

Ordförande

Liu Shaoqi, 1959–1968

Mao Zedong, 1943–1976 Hua Guofeng, 1976–1981 Hu Yaobang, 1981–1982, tillika partiets generalsekreterare 1982 avskaffades posten som partiordförande, och det formella ledarskapet för partiet övergick till generalsekreteraren, en post som tidigare haft en framförallt administrativ funktion. Deng Xiaoping hade dock den huvudsakliga makten över partiet fram till sin död och var också ordförande över kommunistpartiets politiskt viktiga Centrala militärkommission 1981–1989.

Hu Yaobang, 1980–1987 Zhao Ziyang, 1987–1989 Jiang Zemin, 1989–2002 Hu Jintao, 2002–

Folkrepubliken Kinas presidenter Titeln som president (”Kinas ordförande” på kinesiska) tillkom 1954, men Mao Zedong hade i praktiken den rollen redan från Folkrepublikens grundande 1949

Efter 1968 tillsattes inte posten som president, men Song Qingling fullgjorde en del av presidentens plikter 1968–1972, och Dong Biwu gjorde det 1972–1975. Posten avskaffades formellt 1975. År 1981 installerades Song Qingling igen, då som hederspresident, en post som dock avskaffades senare samma år. Posten som president återinfördes 1983 Li Xiannian, 1983–1988 Yang Shangkun, 1988–1993 Jiang Zemin, 1993–2003 Hu Jintao, 2003– (den nuvarande mandatperioden löper ut 2013)


党和国家领导人

中华民国总统

Ledare i Folkrepubliken Kina

Republiken Kinas presidenter Sun Yat-sen hade efter revolutionen 1911 utsetts till provisorisk president men den posten gick redan 1912 till Yuan Shikai, som 1916 gjorde ett misslyckat försök att återupprätta kejsardömet med sig själv som dynastigrundare. Efter Yuans död 1916 låg den reella makten i händerna på olika krigsherrar och den handfull presidenter som ledde den så kallade Beiyangregimen i Beijing 1916–28 hade lika lite som periodens ungefär dubbelt så många tillförordnade presidenter någon större kontroll över områden utanför sina egna respektive maktsfärer. Från 1928 leddes republiken av nationalistpartiet, Guomindang, även om stora delar av landet hade förklarat sig självständiga eller kontrollerades av kommunister eller japaner.

Republiken Kinas presidenter 1928–1949 1928–31 Chiang Kai-shek 1931–41 Lin Sen (Chiang Kai-shek behöll de facto makten) 1943–49 Chiang Kai-shek

Republiken Kina på Taiwans presidenter 1949–idag 1949–50

Li Zongren (tillförordnad)

1950–75

Chiang Kai-shek

1975–78

Yan Jiagan (satt Chiang Kai-sheks period ut efter dennes död)

1978–88

Chiang Ching-kuo

1988–2000 Lee Teng-hui (vald i landets första demokratiska val 1996) 2000–2008 Chen Shui-bian (Chen, från Demokratiska framstegspartiet, är hittills den enda efter 1928 som inte kommit från nationalistpartiet) 2008–

Ma Ying-jeou (mandatperioden löper ut 2012)

Vilka poster som har varit de mest betydelsefulla i Kina har varierat och de som lett landet på pappret har inte alltid varit de mest inflytelserika. Deng Xiaoping var exempelvis de facto Kinas ledare från 1978 till mitten av 1990-talet trots att han formellt varken styrde partiet eller statsapparaten. I praktiken har partiets ledare varit mer betydelsefull än landets ledare, men idag har Kinas ledare både den formella och faktiska makten i partiet såväl som i statsförvaltningen.

Generalsekreterare

Ledare i Kinas kommunistparti

Mao Zedong, 1954–1959

Ordförande

Liu Shaoqi, 1959–1968

Mao Zedong, 1943–1976 Hua Guofeng, 1976–1981 Hu Yaobang, 1981–1982, tillika partiets generalsekreterare 1982 avskaffades posten som partiordförande, och det formella ledarskapet för partiet övergick till generalsekreteraren, en post som tidigare haft en framförallt administrativ funktion. Deng Xiaoping hade dock den huvudsakliga makten över partiet fram till sin död och var också ordförande över kommunistpartiets politiskt viktiga Centrala militärkommission 1981–1989.

Hu Yaobang, 1980–1987 Zhao Ziyang, 1987–1989 Jiang Zemin, 1989–2002 Hu Jintao, 2002–

Folkrepubliken Kinas presidenter Titeln som president (”Kinas ordförande” på kinesiska) tillkom 1954, men Mao Zedong hade i praktiken den rollen redan från Folkrepublikens grundande 1949

Efter 1968 tillsattes inte posten som president, men Song Qingling fullgjorde en del av presidentens plikter 1968–1972, och Dong Biwu gjorde det 1972–1975. Posten avskaffades formellt 1975. År 1981 installerades Song Qingling igen, då som hederspresident, en post som dock avskaffades senare samma år. Posten som president återinfördes 1983 Li Xiannian, 1983–1988 Yang Shangkun, 1988–1993 Jiang Zemin, 1993–2003 Hu Jintao, 2003– (den nuvarande mandatperioden löper ut 2013)


Björn Kjellgren

modern historia

Kina – modern historia redogör för landets historia efter kejsar­dömets fall 1912, via krigsherrar, försvarskrig mot Japan och ett återupptaget inbördes­ krig, till den radikala kommunistiska ortodoxin under Mao Zedong och den kombination av politisk diktatur och marknadsekonomiska reformer som präglat och fortfarande präglar landets post-maoistiska utveckling. Författaren Björn Kjellgren är sinolog verksam vid Stockholms universitet. Bokserien ”Kina” är skriven av svenska sinologer. Serien ger läsaren en historisk och kulturell bakgrund samtidigt som den också be­ rättar om det Kina vi möter idag. Böcker i samma serie: Kina – äldre historia 978-91-40-66370-2 Kina – modern historia 978-91-40-66372-6 Kina – idag 978-91-40-66361-0 Kina – kultur och tradition 978-91-40-66373-3

kina modern historia

Kina har under de senaste hundra åren förvandlats från ett traditions­tyngt kejsardöme på väg att styckas av utländska kolonial­­makter till en modern nation med supermaktsambi­tioner. Vägen dit har varit lång, våldsam och långt ifrån rak – landets nittonhundratalshistoria är till stora delar berättel­ sen om revolu­tioner, krig och förödande politiska kampanjer som tagit livet av miljontals människor. Men det är också berättelsen om en om­värdering av landets traditioner och en politisk agenda för nationell återupprättelse som först nu börjar förverkligas.

Björn Kjellgren

kina

kina

modern historia

Björn Kjellgren


9789140663726