Page 1


Dan Tollén NIOHUNDRANITTIONIO

www.dmtbocker.se


www.dmtbocker.se ISBN 12345689910 Copyright Dan Tollén DMT BÖCKER 2014


Till Pernilla med k채rlek Ett stort tack till Gabriella


KAPITEL 1 För Benjamins del började allt på hans artonde födelsedag i ett förfallet betonggetto i utkanten av staden. Höghusen i området var sedan länge utdömda och naturligtvis inte tänkta att inhysa några hyresgäster, men eftersom det var olönsamt att renovera eller bygga nytt, var valmöjligheterna få och någonstans måste ju folk bo. Invånarna utgjordes till största delen av de som varit först med att falla igenom det grovmaskiga skyddsnätet när den globala finanskrisen, trots experternas löften, aldrig avstannat utan bara blivit värre för varje år som gått. Benjamin och Mikaels lägenhet låg på nionde våningen i ett hus som visserligen saknade både elektricitet och rinnande vatten, men det var fortfarande intakt och till skillnad från de övriga byggnaderna i området, skulle det förhoppningsvis inte rasa samman inom en alltför snar framtid. Mikael, en glad skit som inte klagade i första taget, tyckte att de klarade sig riktigt fint. Han hade lyckats koppla in en telefon mot det antika, markbundna telefonnätet. Alla de där smarta mobiltelefonerna som folk hade gått och stirrat ner i, var nu för tiden helt obrukbara. Som en direkt följd av massarbetslösheten, hade teleoperatörerna snabbt fått stora problem med att sköta underhållet av sina nätverk och

5


satelliter eftersom det saknades både kunder och reservdelar. Att tanka en raket och skicka upp en ny satellit när behovet uppstod, var inte att tänka på. Speciellt inte efter den globala överenskommelsen om att förstatliga oljebolagen och reglera användningen av fossila bränslen till ett minimum. Oljan var på väg att ta slut och endast de allra nödvändigaste transporterna fick tillstånd att använda de dyrbara dropparna. För den som tvunget ville köra bil, fanns det visserligen alternativa drivmedel, men eftersom tekniken var för kostsam, fick den stora majoriteten nöja sig med att gå eller cykla. Att ensam äga och använda ett motordrivet fordon, tillhörde det förflutna, om man inte var en av de lyckliga få som fortfarande hade en inkomst värd namnet. Eftersom köksspisen var värdelös utan ström, hade Mikael införskaffat en kokplatta som gick på gasol. Det gick fortfarande att hitta de hett eftertraktade tuberna i övergivna sommarstugor och husvagnar, men som allt annat, var det bara en tidsfråga innan även de skulle ta slut. I vardagsrummet stod en enorm vedkamin som de värmde upp lägenheten med. Mikael, som var en fixare och trixare av rang, hade knackat ut ett hål i väggen och böjt till ett rör som ledde ut den värsta röken. Framför kaminen stod rummets enda möbel, en sliten skinnfåtölj som de hittat i en obebodd lägenhet på bottenvåningen. Nu stod Mikael bredvid vedkaminen och fingrade uppspelt med något. Benjamin tyckte att han såg skum ut, men det var å andra sidan hans normaltillstånd. ”Grattis på artonårsdagen”, sade Mikael och höll upp ett vitt piller mellan tummen och sitt nikotingula pekfinger. ”När ska du få in i din tjocka skalle att jag inte är intresserad av sånt där syntetiskt skit?” sade Benjamin och lade demonstrativt armarna i kors. 6


”Men det här är annorlunda.” ”Det säger du alltid. Jag fattar inte vad det är för fel med att röka på?” Benjamin nickade mot marijuanaplantorna i fönstret. ”Man kan ju åtminstone odla skiten själv. Fattar inte varför du alltid måste leta efter nästa stora grej?” ”Det togs fram av militären, du vet, när de invaderade det där arablandet i jakten på den sista oljan”, fortsatte Mikael utan att bry sig om Benjamins negativa inställning. ”Det skulle göra soldaternas långa tjänstgöring lättare och mer behaglig, men nått gick snett och soldaterna ville plötsligt inte slåss längre. Ryktet går att en snubbe som städade laboratoriet där det framställdes, snodde ett gäng lådor innan de la ner hela skiten. Det kallas visst för Alice eller nått sånt.” ”Du är så jävla lättlurad. Sånt där skit pajar hjärncellerna. Om jag vore du, skulle jag vara rädd om de få jag har kvar.” Benjamin skrattade och skakade på huvudet. ”Har inte testat det själv, ska vara som LSD, fast med en twist”, sade Mikael. ”Du borde sluta knarka och börja motionera eller nått.” ”Jag köpte det av Dmitrijs polare. Han berättade att han alltid velat bli farsa, men aldrig träffat en tjej som också ville ha barn.” ”Kan ju försvåra saken.” ”Han tog ett sånt här”, fortsatte Mikael och nickade mot pillret i handen. ”Han sa att det var det bästa han hade varit med om i hela sitt liv. Hela grejen var tydligen superverklig. Han berättade att han hängde en hel dag på stranden med sin grabb. De kickade boll, flög drake och allt sånt där far och son skit. Jag tänkte faktiskt på dig när jag hörde det.” ”På mig?” ”Ja, du snackar ju alltid om din farsa, som lämnade dig och morsan. Att det liksom har lämnat ett stort hål i dig.” 7


Benjamin kände hur kinderna blossade upp. ”Lägg av.” ”Det här pillret är kanske precis vad du behöver?” ”Du är fan inte klok.” Men Benjamin visste i samma stund att han så klart skulle testa. Hans nyfikenhet var ju väckt. ”Ja, grattis på födelsedagen då”, sade Mikael och räckte Benjamin pillret. ”Ja, vad fan har man att förlora?” Benjamin tog emot pillret från Mikaels utsträckta hand och slängde snabbt in det i munnen och svalde med en knyck. ”Du ska nog sätta dig ner”, sade Mikael och pekade på skinnfåtöljen. ”Det kickar tydligen in jävligt fort.” Benjamin som redan började känna sig vimmelkantig, tog sig mödosamt bort till fåtöljen och satte sig ner. Men istället för att känna skinnets skrovliga textur eller höra det välbekanta knarrandet... ...kände han fukt och kyla tränga in genom byxbaken. Han flög förvånat upp från vad han trodde var fåtöljen, men som istället visade sig vara en stor stenbumling täckt av grön mossa. Han stod som förtrollad och stirrade på stenbumlingen. Han vågade inte flytta blicken, ville inte se vad som fanns runtomkring honom. Vilket var löjligt, man behövde inte vara ett geni för att fatta att han inte var kvar i lägenheten. Han kunde känna solens varma strålar mot nacken och varje gång han andades in, kände han smaken och doften av jord, mossa och fuktiga löv. Han kunde höra trädgrenar som knarrade, en bäck som porlade och någonstans högt ovanför honom kvittrade fåglar. Vad är det här för knark egentligen? Kan en hallucination kännas så här verklig? Och är man verkligen medveten om att man hallucinerar? Han blev rädd. Men det 8


fanns något som skrämde honom ännu mer. Till skillnad från vad Mikael trodde, var han inte ett dugg intresserad av att träffa en fantasiversion av sin farsa. Han hade haft chansen men övergivit familjen. För Benjamin var han död och var han inte det, kunde han dra åt helvete. När Benjamin svalde pillret hade han önskat sig ett gäng nakna brudar med jättebröst och världens största joint, men nu fruktade han istället att hans döende mamma skulle stå där bakom honom och peka med ett knotigt, anklagande finger. ”Är det här allt du har åstadkommit med ditt liv? Knarka. Du flyr, precis som din far gjorde. Du som skulle göra något av ditt liv. Åstadkomma något”, skulle hon säga besviket. För i en hallucination kunde hon prata så man förstod. Efter vad som kändes som en evighet, lyckades Benjamin till slut samla tillräckligt mycket mod för att våga vända sig om. Ingen där. Bara träd. Han kunde inte sätta fingret på det, men det var något underligt med träden. De var friska och starka och fulla av liv, men såg samtidigt uråldriga ut. Som om de stått där i tusentals år, helt opåverkade av människornas framfart. Han fick en obeskrivlig lust att utforska skogen, knuffade undan rädslan och började gå. Hallucination eller inte, jag är ju här, kan lika gärna flyta med. Han kände ett fånigt leende sprida sig över läpparna och tänkte: Det här är verkligen utflippat, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill se mer av det här stället. Han hade inte gått särskilt länge, kanske en halvtimme, när han fick en obehaglig känsla av att vara iakttagen. Han stannade upp, men varken såg eller hörde något. Den obehagliga känslan dröjde sig dock kvar. Han skulle just fortsätta när han hörde ett gnyende läte. Han lutade sig försiktigt fram och upptäckte till sin förvåning att det var en lurvig hundvalp. Hur har den hamnat här? Och alldeles ensam? 9


Han satte sig på huk för att ta sig en närmare titt. Jag är ingen expert, men det där är fan ingen hund. Han kände hur magen knöt sig när han till sin fasa insåg att det var en livs levande vargunge. Var är mamman? Vargungen visade inga tecken på rädsla. Tvärtom försökte den fånga Benjamins fötter, men snubblade gång på gång över sina egna tassar. Benjamin kunde inte låta bli att skratta åt den lilla pälsbollen som övergått till att sprattlandes på rygg, försöka döda sin egen svans. Han sträckte fram handen för att klappa, men hörde i samma ögonblick ett hotfullt morrande. I ögonvrån såg han en fullvuxen varg. Den var gigantisk, ögonen lyste av hat och överläppen var uppdragen i ett elakt grin som blottade sylvassa tänder. Vad är det här för jävla tripp? Jag är så rädd att jag pissar på mig, tänkte Benjamin och kände samtidigt värmen sprida sig mellan benen. Han upptäckte en stor sten på marken. Som i slow motion letade han med handen utan att släppa blicken från vargen och tog försiktigt upp den. Han kom på sig själv med att hålla andan och be till en gud han inte trodde på, att hans skenmanöver skulle fungera, och i nästa sekund slungade han iväg stenen in i skogen. Den landade i en buske och fick grenarna att rassla till. Otroligt nog gick vargen på det. Den släppte honom med blicken, tog några steg till höger och bröstade upp sig. Den spetsade öronen, vädrade och försökte lokalisera det nya hotet. Benjamin kom snabbt upp på fötter och började springa och hann tänka: Om jag klarar mig med livet i behåll, då ska jag fan slå ihjäl Mikael för att han övertalade mig att svälja det där förbannade pillret. Efter en stund kände han igen terrängen och upptäckte 10


sina egna fotspår i motsatt riktning. Han lyfte blicken och såg stenbumlingen en bit bort. Han visste inte varför, men av någon anledning var det viktigt att ta sig fram till den. När det bara var några meter kvar, föll han. Han hade fastnat med foten i en trädrot och låg nu platt på marken med näsan nedkörd i fuktig mossa. Bakom honom hördes flämtande andetag och ett svagt morrande. Han vred på huvudet och såg vargen stå tio meter bakom honom. Den tog sats och gjorde sig redo för att gå till attack. Benjamin reste sig upp på alla fyra och kröp så snabbt han bara kunde mot stenbumlingen. Jag skiter i om jag dör på kuppen, jag ska nå den. Benjamin nådde stenen och satte handen mot den. Men ytan var inte kall eller täckt av mossa...

… utan torr, skrovlig och välbekant. Han stod på knäna i vardagsrummet med en hand på skinnfåtöljen. Han var dyblöt av svett och flämtade tungt efter språngmarschen i skogen. När han reste sig upp på darriga ben, kände han sig genast fånig och började fnissa, samtidigt som han försökte övertyga sig själv om att det så klart hade varit en tripp. En sjuhelvetes jävla tripp... visst, men naturligtvis hade allt det där inte varit på riktigt. Det hade ju varit löjligt, eller hur? Lägenheten luktade stekt ägg och från köket hördes slammer med en stekpanna och Mikael som gnolade på ledmotivet till en teve-serie som han kände igen från när de var små. Jag ska tvinga honom att göra mig en äggmacka, sen slår jag ihjäl honom. Benjamin tog sig för magen. Den kurrade högt. Hur länge var jag borta egentligen? Jag är vrålhungrig.

11


Det första han såg när han kom ut i köket var Mikaels nakna rumpa. ”Det där ser farligt ut”, sade Benjamin. Mikael snurrade runt med stekpannan i vänster hand. Magen var rödprickig. Vilken idiot. Han måste vara hög som en skorsten, tänkte Benjamin. Mikael stirrade chockat på Benjamin och tappade stekpannan på sin högra stortå. Han drog upp foten, masserade tån och skrek och hoppade runt som en enbent groda. Benjamin skrattade rått och sade: ”Kan du gott ha din jävel.” Mikael tappade balansen, snubblade till och föll framåt. Han slog huvudet i köksskåpet och rasade ner på golvet. ”Sluta fåna dig”, sade Benjamin. Mikael låg orörlig på golvet. ”Shit.” Benjamin satte sig på huk och kände efter pulsen på halsen. Jodå, idioten levde fortfarande. Efter vad som kändes som en timme, men snarare var två minuter, öppnade Mikael ögonen och stirrade åter chockat på Benjamin. ”Du... bara... försvann”, sade Mikael. Hans röst var svag. ”Du slog i huvudet i köksskåpet, din klantskalle. Du svimmade”, sade Benjamin och skrattade lättat. ”Men du verkar okej.” ”Nä... innan.” ”Vad yrar du om?” ”Du svalde det där pillret och vinglade bort till fåtöljen. Jag var fullt upptagen med att tända kaminen och såg inte vad som hände, men när jag vände mig om för att kolla hur det var med dig, så var du inte där. Vart tog du vägen? Du kan omöjligt ha gått ut, det hade jag märkt.” 12


”Lägg av”, sade Benjamin och kände sig alldeles kall inombords. ”Det är sant, jag lovar.” ”Men för fan, se på dig. Står naken framför spisen som en senil gammal gubbe. Du kommer få en miljon blåsor på magen. Du är ju hög som ett höghus.” ”Men jag var inte det då”, sade Mikael och blängde ilsket på Benjamin. ”Res dig upp nu och gör mig en jävla macka.” Mikael grep tag i stekpannans handtag och reste sig förvånansvärt snabbt och smidigt upp. ”Din morsa ringde”, sade Mikael och hällde i några droppar matolja i stekpannan. Som om föregående samtal aldrig hade ägt rum. ”Sa hon något vettigt eller var det samma rappakalja som vanligt?” ”Stegen på påsen på vargen.” ”Va?” ”Det var vad hon sa. Och varje gång jag sa ’va?’ eller att jag inte förstod, kunde man höra hennes frustration och ilska spraka genom telefonledningen. Fan det vet ju du, hur hon snackar. Helt omöjligt att hänga med”, sade Mikael och slängde ner två brödskivor i stekpannan och täckte dem med äggpulver. Nog visste han alltid. Ända sedan blodproppen i hjärnan, hade hon förlorat all förmåga att föra ett vettigt samtal. Hon visste vad hon ville säga, men ut kom bara ord som inte hade med något att göra. De vanligaste orden var stegen och påsen. Men aldrig varg. Benjamin rös till vid minnet av besten i skogen. Han undrade ofta om det fanns någon mer otursförföljd kvinna än hans morsa i hela världen. Först blodproppen och två år senare cancer. För att inte snacka om hennes ständigt 13


närvarande KOL som gjorde henne andfådd för minsta lilla. Lungsjukdomen var faktiskt den märkligaste sjukdomen av dem alla. Hon som inte hade rökt en cigarett i hela sitt liv. Benjamin satte sig vid köksbordet och väntade på att mackorna skulle bli klara. Hur länge sedan var det jag hälsade på henne egentligen?

14

9789175752389  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you