Page 1

Wahlstrรถm & Widstrand

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 3

11-04-18 15.34.31


Till Jack och Flora

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 5

11-04-18 15.34.31


”You West Side. You musta heard of Charlie Sollers, right?” ”No.” ”Goes all the way back to Franklin and Fremont. I mean all the way back to the 60’s and shit.” ”Sollers?” ”Sold heroin like it was water. I mean, the motherfucker made himself some money.” ”I don’t know who the fuck you are talking about.” ”I know you don’t. And the police don’t. And the stick up boys wouldn’t have a fucking clue either. Cause Charlie Sollers just sold dope. No profile. No street rep. Just buy for a dollar, sell for two.” Proposition Joe snackar med Stringer Bell. The Wire, andra säsongen.

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 6

11-04-18 15.34.31


Prolog

Det var andra gången i livet jag besökte Stockholm för ett jobb. Första gången var jag här på ett bröllop, som livvakt åt en gäst. Det var sjutton år sedan och jag var ung då. Jag kommer ihåg hur jag såg fram emot att dagen efter få festa runt i Stock­ holm och fixa blondiner. Själva bröllopet var en stor tillställning jämfört med de i mitt hemland. De sa att det räknades som stort även i Sverige, kanske var det trehundra gäster. Och visst, det var fint ordnat. Det nygifta paret kom ut ur kyrkan klädda i vinterpälsar. De hade ett litet barn också, en söt flicka, även hon i päls. Brudparet kördes från kyrkan i en släde som drogs av fyra vita hästar. Deras lilla flicka stod med sin barnvakt och vinkade på kyrktrappan. Luften var ren, snön gnistrade och himlen var klar. Jag minns vad jag tänkte: att Sverige måste vara det renaste landet i världen. Sedan såg jag gästernas ansik­ ten. Vissa visade glädje och andra beundran. Men en sak visade de alla – respekt. Han som gifte sig då var den jag skulle ta hand om nu: Radovan Kranjic. Det var ödets ironi – att ha sett det nya liv inledas som jag nu skulle avsluta. Jag brukar inte känna efter. Tvärtom, jag dödar mig själv in­ för varje uppdrag. Jag är beställd, betald, oberoende – det finns inget personligt i det jag gör. Men att komma till Stockholm den här gången kändes på något sätt fullkomligt. Cirkeln skulle slutas. En balans skulle återställas.

7

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 7

11-04-18 15.34.31


Så hände något. Jag hade suttit i Volvon hela dagen. När jag kom upp på rum­ met bestämde jag mig för att rengöra mina handeldvapen. Jag hade införskaffat dem i Danmark där jag har kontakter – efter amerikanernas så kallade krig mot terrorismen reser jag inte in i EU med vapen längre. Det var en Accuracy International L96A1 – ett prickskytte­ gevär av finare sort – och en Makarovpistol. Jag tog isär dem och la dem på en duk på sängen, rengjorda och blänkande. Det sista vapnet, en revolver, höll jag i handen. Då öppnades dörren. Jag insåg att jag glömt att låsa den, som jag annars alltid gör. Det var en städerska. Jag undrade vad det var för skithotell jag bodde på egentligen, där personalen inte knackade först. Hon stirrade på mina vapen i några sekunder. Sedan bad hon om ursäkt och började backa ut i korridoren. Men det var för sent, hon hade redan sett för mycket. Jag reste mig, höll upp revolvern och bad henne komma in i rummet. Hon såg vettskrämd ut. Jag har förståelse för det, det var me­ ningen. Jag sa till henne att även dra in sin städvagn i rummet, och sedan stängde jag dörren bakom henne. Hela tiden riktade jag mitt vapen mot henne. Sedan lät jag henne städa mitt rum. Det tog henne max tio minuter, det märktes att hon var van. Hon dammsög den lilla golvytan, torkade av alla ytor och sköljde handfat och toalett. Det var viktigt för mig att det blev noggrant gjort. Under tiden packade jag min väska. När hon var färdig bad jag henne titta ut i korridoren och se om det fanns någon där. Den var tom. Jag föste henne framför mig ut, och sa till henne att låsa upp något annat rum. Hon tog ett som låg två dörrar ner. Vi gick in. Det var ett stökigt rum. Den som bodde där njöt tydligen av att plåga hotellstäderskor. Jag stängde dörren. Hon tittade på mig. Jag höll upp en kudde. Jag lyfte revolvern och sköt henne genom kudden, i ögat.

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 8

11-04-18 15.34.31


del 1

1 Strippklubben på Roslagsgatan abonnerad. Jorge spanade stället: röda spotlights i taket, sammetsfåtöljer på golvet och neonreklam för Heineken på väggarna. Runda bord med stearinfläckar, ölfläckar – han ville inte gissa vilka andra sorters fläckar. En bar längs ena långsidan, en dj i ett hörn, en liten scen längs andra långsidan. Strippstången brudlös än så länge. Men bakom baren: fyra guzzar i mer hud än kläder hällde upp bubbel. Snart skulle de slingra sig runt stången. Visa rubbet för snubbarna. Inte toklyxig feeling direkt. Men det var skit samma – folket gjorde stämningen. Jorge kände igen många. Kommit dit med sin kusin Sergio och polarn Javier. Han såg Mahmud längre in vid fåtöljerna – hermanon sippade på ett glas skumpa. Bondade med sina egna polare: Tom Lehtimäki, Robban, Denko, Birra. Jorge nickade åt Mahmud, blinkade med ena ögat. Signalerade: jag ser dig, kompis, vi surrar sen. De behövde prata om i morgon. J-boy: kunde nästan inte vänta. En stor grej kanske på gång. Steget tillbaka till g-livet. Bort från m-livet. M alltså, som i muffins. Jorge sovit taskigt i natt. Hela grejen: som Agent Smith mot Neo. Det mörka mot det ljusa. Svennebananlivet: något som tärde. The dark side. Samtidigt: grejen de skulle iväg på – något härligt. Den goda sidan skulle få chansen – kom de bara iväg till det där mötet i morgon skulle allt ordna sig. Kanske.

9

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 9

11-04-18 15.34.31


”Rymmarn!” Jorge tittade åt sidan. Babak kom emot honom. Öppna armar – falskt smajl. Iraniern kramade honom. Dunkade honom i ryggen. Högg honom med verbala knivar. ”Hur går fiket, kompis? Säkert att det inte är bättre marginaler på kebab än på kaffe?” Jorge drog bak skallen. Spanade in snubben på tre decimeters avstånd. Höll fram presenten: en Dom Pérignon 2002 – tydligen råfin. Babak: Mahmuds äldste homie. Babak: iransk langarprofet, fittmagnet, fett med förortskaxighet – trodde han själv i alla fall. Babak: gjort resan som Jorge en gång själv planerat. Snott vägen som varit vikt åt honom. Börjat nere på gatan. Lärt sig gejmet. Greppat marknaden – hur vanliga förortslirarna börjat bruka som värsta Stureplansfolket gånger en lax. Fattat framtiden. Koks i dag: vanligare hemma hos tjugoåringarna än gräs hos femton­ åringarna. Kunde varit Jorges spel. Hans lir. Men så blev det inte. Och i dag: iraniern bjöd alla grabbar på lokal. Festade med strippor, champagne och fri bira i baren. Inbjudningskortet delats ut direkt till Jorge av någon hjälpreda till Babak. Tryckt i gotiska bokstäver: Fira som en äkta bandit! Jag fyller 25 och bjuder på bubbel, buffé och brudar. Red Light-klubben på Roslagsgatan. Kom som du är. Irriterade som ett myggbett på röven: Babaks attityd. Iranierns glitter i ögonen. Hans tonläge: spottloskor i fejan. Den lille tönten visste att Jorge och Mahmud slet varje dag som rumänska horor en lördagskväll. Visste att de inte ens snurrade hälften så mycket para på en månad som han själv gjorde på en vecka. Visste att juggarna sög extra cash för sitt beskydd. Säkert: visste att skattmasen jagade dem med blåslampa. Hundra procent: Babakfittan fattade att fiklivet inte funkade för J-boy. Det Jorge inte kunde fatta var att Mahmud inte bara gav snubben en feting och sa upp kontakten. Det var risigt. Men risigast av allt var ordet Babak nyss använt – Rymmarn. Det namnet … ärligt, Jorge fixade det inte. Rymmarn – vilken 10

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 10

11-04-18 15.34.31


bullshit. Babak kickade på en som låg ner. Vred om kniven ett extra varv, strödde chili i såren. Det var nästan fem år sedan Jorge stuckit från Österåker. Visst, många shunnar där ute hade hört hans story tusen gånger. En idolgrej bland folket i höghusen. En saga du drömde om när cementen i cellens väggar kvävde dig. Fast också, precis som med alla sagor: grabbarna där ute visste hur den slutade. Latinon, legenden, J-boy, Rymmarn – tvungen att krypa tillbaka in. Som en loser. Frihet adios. Det var en pissig story. Och det missade Babak aldrig att påminna honom om. Några BMC-snubbar hängde i baren: lädervästarna som svarta uniformer. Enprocentsmärken, MC Sweden-badges och The Fat Mexican på brösten och ryggarna. Tatueringar på halsen, underarmarna, kring ögonen. Jorge kände några av de här lirarna. Inga kaféägare direkt, men schyssta killar. Fast han visste hur nio-tillfemmarna tänkte när de såg grabbarna. Typ som det stått skrivet med blinkande bokstäver på västarna – en känsla: fruktan. Han tog sig från Babak. Längre in vid sidan av scenen såg han kusinerna och släktingarna. Små fjuniga Babak-kopior i klasar. För dem – att få vara på samma fest som halva Bandidos MC Stockholm var som värsta kändispartyt. En snubbe började gå mot Jorge. Silhuetten: som en apas. Överbreda axlar, armar som räckte långt ner på låren. Killen: anabolabitig men tydligen glömt benen – stack ut som två snortrör längst ner. Det var Peppe. En kåkpolare från Österåkeranstalten. Jorge inte sett honom sedan dess. Peppe bar väst. På vänstra bröstet: ordet Prospect. Han höll helt klart på att bli tung. ”Tjena, brushan!” De kramade varandra. Jorge noga med att inte nudda västen med händerna. Enprocentarnas regler onödiga att fucka med. Peppe sa: ”Läget då, brushan? Får du rulla nåt?” Killen säkert rasist in i märgen, ändå – hans miljonärssvenska 11

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 11

11-04-18 15.34.31


gungade. Jorge garvade. Snubben med samma humor som förr. Jorge svarade: ”Det händer brushan, det händer.” Han uttalade ordet brorsan på samma sätt som Peppe. Sedan sa han: ”Och du har skaffat väst, ser jag.” ”Du fattar inte hur mycket jag får rulla med den här, alltså. Helt sjukt.” ”Har du västen på då?” Peppe körde stenansikte. Jorge skulle säga något. Stannade upp. Spanade Peppe. Snubben blängde. Till slut: ”Skoja inte om den.” Jorge sket i grejen. Vissa snubbar tog sina färger för allvarligt. Men efter tio sekunder flinade Peppe igen. ”Läder i bingen är inte min grej. Men har du testat handbojor? Riktigt fint, alltså.” De flabbade tillsammans. Bandidospolarn bytte ämne, snackade vidare. Smarta upplägg i byggbranschen. Momsbedrägerier, fakturabluffar, svarta löner. Jorge nickade med. Det var intressant. Det var viktigt. Han funderade till och med på att fråga Peppe om hjälp med juggarna. Samtidigt visste han regeln: alla sköter sin skit själva. Och hela tiden: han kunde inte sluta tänka på i morgon. I morgon. Jorge svepte sitt glas med bubbel. Dagen efter. Påsfeeling under ögonen. Bakfyllevärk i pallet. Andedräkt som en bajskorv doppad i T-röd. Ändå: ett slags avslappning. Med sin bäste vän, Mahmud. På väg mot Södertälje. På väg mot kanske det viktigaste mötet i J-boys liv. Klockan var halv tre. Han och araben i deras bil. Eller egentligen: bilen ägdes av kafébolaget. En av de få fördelarna: så mycket grejer som gick att köpa på företaget. Mobiler, datorer, dvd-filmer, 3D WiFi Full LED-tevear. Typ allt – så tyckte de i alla fall. Men så tyckte inte Skatteverket, hade det visat sig. Det de skulle till: något stort. Den stora grejen i banditernas toppskikt. Framgångssagorna i betongen kryllade: Hallunda­ kuppen, Arlandastöten, helikopterrånet. Och alla visste att verkli12

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 12

11-04-18 15.34.31


gen inte många hade koll på planeringen, att bara några få satt på recept. Men Jorge fixat en ingång. Och det var en sådan de skulle träffa nu. En som visste hur det gick till. En hjärna. Det hade börjat regna, vintern höll på att tappa greppet. Mahmud knäppte av stolsvärmen i sitt säte. ”Jag blir för het om pungen alltså, man kan bli steril.” ”Vadå, har du tänkt bli farsa, eller? Vem ska du göra på smällen då? Beatrice?” Mahmud vände sig om. ”Beatrice är bra på att sälja latte, men hon är nog en värdelös morsa.” ”Hon är fan inte bra på att sälja kaffe heller. Vi borde anställa nån ny.” ”Ja, men inte för snygg, jag fixar inte det.” De körde förbi Ikea på vänster sida. Jorge tänkte på sin syrra. Paola älskade Ikea. Hon försökte inreda hemma. Sätta upp bokhyllor som tog hundra år att fatta hur de skulle skruvas ihop, spika upp inramade planscher på putsväggarna där X-krokarna alltid lossnade efter några timmar. Bygga ett liv. Smälta in. Men vart skulle det ta henne, trodde hon? Bara för att hon försökte bli svenne skulle hon inte bli svensk. Hon var naiv. Ändå: Jorge älskade henne och Jorgito mer än vad som var nyttigt. Mahmud surrade på om Babaks fest kvällen innan. Vem av stripporna som varit läckrast. Vem av Robert och Tom som fått scora. Vem av Babak och Peppe som drog in mest cash. Jorge orkade inte lyssna – hela tiden den här dyrkan av iraniern. Utanför fönstret: Tumba pendeltågstation. En skylt hängde över vägen: Alby. Mahmud vände på sig igen: ”Mina hoods ligger där borta. Det vet du.” ”Skämtar du, eller? Du har ju Alby och röda linjen tatuerat över halva kroppen. Klart jag vet.” ”Och nu ska vi till Södertälje, det är nästan mina hoods, det också.” ”Och? Du har varit där förut.” ”Tänk om jag känner den här killen vi ska träffa.” 13

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 13

11-04-18 15.34.31


”Jag tror inte det. Denny kallar honom Finnen. Du känner väl inga finnar utom Tompa Lehtimäki?” ”Nä, men han kanske inte är finne. Han kanske är från söderort. Du vet, det var mycket knas för några år sen. Gängkriget mot Eddie Ljublic och hans folk. Så om Finnen är härifrån kanske han var med i det där. Och då är det femtio procents risk att han var på fel sida. Att han var med fittorna.” ”Vad då femtio procent? Det är ju mycket mindre risk.” ”Ja, fast ändå inte. Antingen var han med fittorna eller inte, det är två alternativ. Det ena eller det andra, det bli ju femtio-femtio. Så jag tycker man kan säga att det är femtio procent.” Jorge flinade. ”Du är för skön, alltså.” Samtidigt: frågorna radade upp sig i skallen. Vem var det egentligen de skulle träffa? Hur visste de att det inte var en snut­ infiltratör? Skulle det bli någon deal med honom? Och om inte, vad skulle de göra med Skatteverket och juggarna? Sveriges stat och undre världens stat höll på att fucka kaféet. Bilens värmefläktar sprutade ljud. Vindrutetorkarna gnisslade. Kanske: på väg mot sin största grej någonsin. Kanske: på väg mot en omstart. Tjugo minuter senare. Södertälje. Förstaden de turades om att åka till varannan morgon. Stället där vänsterextremisterna brände ner mataffärer, Ronnakidsen besköt polishuset med automatvapen, X-team krigade mot Syrianska brödraskapet och industribagerierna bakade den saftigaste ciabattan norr om Italien. Staden från vilken Suryoyo TV och Suryoyo Sat sände teve över hela världen, stället som egentligen kallades Lilla Bagdad. Södertälje: platsen där det ryktades att över hälften av alla värde­transportrån i Sverige planerades. De parkerade i ett p-hus bakom gågatan i centrum. Mahmud tog upp ett rattlås. Jorge sa: ”Vad gör du?” ”Det här är Södertälje, vet du, varannan unge som föds här är fotbollsproffs och varannan biltjuv.” 14

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 14

11-04-18 15.34.31


”Jamen, vi åker ju hit varje dag.” ”Men inte just hit. Inte till centrum.” Jorge flinade igen. ”Du är lite spårad, tror jag. Vi står ju i ett parkeringshus.” De klev ut. Promenerade ner till Storgatan. Fortfarande trist väder. Runtomkring: mest pensionärer, kids och mustaschfarbröder som satt och drack te på fiken. Mahmud pekade på gubbarna. ”Exakt så där ser min farsa ut. Eller hur?” Jorge nickade. Visste: om Mahmud väl gick igång kunde han surra i timmar om hur lassesverige svikit hans pappa. Hur Beshar först inte fått något jobb, levt på socialen, sedan fått jobb – som pajat ryggen på honom så han blev sjukskriven för resten av livet. Och kompisen hade rätt – men Jorge orkade inte lyssna. De tog en tvärgata bort från Storgatan. Det ringde på Jorges telefon. Paola: ”Det är jag. Vad gör du?” Jorge tänkte: Ska jag säga som det är? Han sa: ”Jag är i Södertälje.” ”Hos nåt bageri?” Paola: J-boy älskade henne. Ändå pallade han inte. Han sa: ”Ja, ja, det är klart jag är hos ett bageri. Men vi får höras sen, jag står med händerna fulla av muffins här.” De la på. Mahmud sneglade på honom. Stället längre fram som de skulle till: Gabbes Pizzeria. Det plingade i en klocka när de öppnade dörren. Sunkpizzeria rätt ut. Ena väggen var råtegel, på andra väggen satt en urblekt affisch: Nyhet, mexikanska tacopizzor. Jorge tänkte: Jättenyhet, den där reklamen måste suttit uppe sedan typ nittiotalet. På borden låg gamla damtidningar och bilagor till Aftonbladet. Klockan var fyra. Det var helt tomt. En snubbe kom ut från köket. Mjöligt förkläde, t-shirt med röda bokstäver: Gabbes gör det bättre. Runt halsen hängde två feta guldlänkar. Jorge blinkade åt pizzabagarn. ”Vadúr skickade mig.” 15

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 15

11-04-18 15.34.31


Snubben stirrade på dem. Mahmud rörde sig nervöst bakom Jorge. Pizzabagarn gick in i rummet bakom disken igen. Snackade tyst med någon, eller i telefon. Kom ut igen. Nickade. De klev ut på baksidan. En svart Opel. Jorge kollade snabbt in bilen: passagerarsätet och baksätet fullt med pizzakartonger. Pizza­snubben satte sig bakom ratten. Jorge och Mahmud fick hoppa in bland kartongerna där bak. De rullade ut ur centrum. Förbi gallerian, tingsrätten, parkeringsplatserna. Utanför stan: miljonprojektshusen ringlade sig som bergskedjor – så likt hans hemterritorium. Hittills hade pizzabagarn inte sagt ett enda ord till dem. Mahmud böjde sig mot Jorge, viskade i hans öra: ”Den där liraren riskerar att drunkna, så mycket som han måste väga.” Jorge viskade tillbaka: ”Vadårå?” ”Jo, det där guldet han har runt halsen väger ju mer än ett bowlingklot. Om snubben inte passar sig nästa gång han gör tomatsås, kanske han trillar i och aldrig kommer upp igen.” Jorge skrattade nästan till. Kändes skönt att Mahmud skämtade, bröt stelheten lite. Egentligen fanns inget att vara rädd för just i dag. Funkade det så funkade det. De klev av vid ett höghus. Pizzabagarn tryckte ner hissen. De väntade. Metalldörrarna gnisslade. Ristningar med tags, telefonnummer till påstådda horor, arabiska svordomar. De åkte upp. Jorge tyckte nästan att det sög till i magen, som med snabba hissar. Sjätte våningen. De klev ur. Gubben plockade upp nycklar. Låste upp en dörr. Jorge hann se namnet på brev­ inkastet: Eden. Det kändes som ett tecken. Lägenheten såg tom ut. Inga kläder, inga hängare, inga skor eller skoställ. Inga mattor, speglar, hallbyråer. Bara en ensam glödlampa som hängde från taket i hallen. Pizzabagarn visade med händerna: jag måste muddra er. Jorge tittade på Mahmud. Snubben såg inte lika skämtsam ut längre. Nu måste de bara go with the flow. Snabba, lätta rörelser: ett proffs. 16

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 16

11-04-18 15.34.31


Pizzasnubben visade med handen igen: ni kan gå in. Jorge gick först. Korta, tysta steg. En korridor. Gråa väggar. Dåligt med ljus. De kom till ett större rum. Tre stolar uppställda. Gubben lämnade dem. En annan man kom in i rummet. Han hade svarta jeans, mörk huvtröja och en rånarluva över huvudet. Mannen sa: ”Välkomna, sätt er ner.” Det knakade i stolarna. Jorge tog ett djupt andetag. Personen talade perfekt svenska. ”Ni kan kalla mig Finnen. Och du, Jorge Salinas Barrio, satt med min polare Denny Vadúr. Så jag har anledning att lita på dig. Vadúr känner jag sen länge.” Jorge sa: ”Denny är en grym kille.” Snubben var tyst en stund. Sedan sa han: ”Ja, han är trevlig. Men han är inte grym, det var dina ord. Han snackar för mycket. Och han gjorde bort sig senast. Du vet ju var du träffade honom. Han försökte en egen grej. Då går det så. Men med mig är det annorlunda.” Det lät som om Finnen åt på något – han smackade med munnen i slutet av varje mening. Jorge väntade på mer. Finnen sa: ”Ni har sökt upp mig för att ni vill ha ett recept.” ”Ja.” ”Det är ju inget man bara ger bort så där. Det förstår ni?” ”Ja visst, det kostar.” ”Det kostar, just det. Men det är inte bara det. Det handlar om rätt känsla också. Jag måste lita till hundra procent på alla inblandade. Låt mig säga så här: Jag är en handlare i planering. Jag säljer ett upplägg. Ett recept. Men inget upplägg funkar, hur bra det än är, om det inte är rätt folk som är inblandade. Det är en helhet. Förstår ni?” Jorge nickade, utan att säga något. Osäker på om han fattade allt. ”Ni skulle kunna vara rätt. Ni skulle kunna utgöra delarna som skapar helheten.” Jorge och Mahmud vågade inte avbryta. 17

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 17

11-04-18 15.34.31


Snubben fortsatte smacka med munnen. ”Jag vill att ni samlar fem grabbar som ni litar på. Och de får inte vara idioter. Sen vill jag ha en lista med deras namn och personnummer. Hand­ skriven.” Jorge väntade på om något mer skulle komma. Finnen var tyst. Jorge sa till slut: ”Inga problem, det fixar vi.” ”Och det räcker inte. Vet ni vad som behövs mer?” Tystnad igen. Jorge visste inte vad han skulle svara. Hela grejen: skum. Inte så här han tänkt att det skulle gå till. Han hade väntat sig en snubbe som han själv, några år äldre kanske: typ en betong­ shunne som lyckats. En som gjort sig själv till höjdare. Lutat sig tillbaka – lät andra göra grovjobbet. Men det här med rånarluvan och finsnacket – okej att folk kanske ville dölja sig, men det verkade mer Beckfilm än på riktigt. Samtidigt, Jorge visste: det var äkta. Hört stories på kåken, i Sollentuna, från polare och polares polare: de som satt på recepten var seriösa. Noggranna. Överförsiktiga. Mahmud tittade på Jorge. Han måste säga något nu. Han svarade: ”Det är mycket som behövs. Bra planering behövs. Bra organisation behövs.” Finnen bollade tillbaka direkt. ”Det är riktigt. Men lyssna och lär nu. Här kommer mitt första tips. Ingen storskalig grej har nånsin lyckats utan nån som är på insidan. Man behöver en insider, det är den grundläggande delen av varje stöt. Nån som har insikt om – och gärna access till – den värdetransport det gäller. Och jag har planterat såna sen många år tillbaka.” Jorge kunde bara få fram en grej: ”Åh fan.” ”Så kan man säga. Den som jag har haft kontakt med längst har jobbat över sju år i väktarbranschen. Han är betrodd med alla uppdrag. Så om vi gör nåt, gör vi det stort.” Inombords: Jorge kunde inte sluta smajla. Det här var så stort. Det här var början på slutet som kaféägare. Början på slutet som utpressad fattiglapp. El grand muffinsdöd. Han såg bilder i huvudet. Rånarluvor. Mörka värdeväskor. Buntar med femhundrasedlar. Han såg snabba cash. 18

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 18

11-04-18 15.34.32


2 Kriminalinspektör Martin Hägerström körde Sturegatan ner mot Stureplan. Kostymfolket utanför var på väg till sina banker och advokatkontor. De var ordentligt klädda, väl kammade, tillräckligt stressade. Vissa lätt framåtböjda, som om de jagade något i livet och behövde sträcka sig för att nå dit. Samtidigt visste Hägerström att han generaliserade – han kände alltför många kostymnissar privat för att tro att deras liv bara handlade om att jaga pengar. Hans tre år yngre bror, Carl, jobbade hundra meter härifrån. Hans blivande svåger arbetade här. Många av hans gamla kompisar höll till i de här kvarteren. Men morgonen var ingen tid för djupare tänk, så Hägerström gav sig rätten att förenkla tillvaron. Det var inte svårt att förfalla till dåliga tankar så här dags. Och det var inte svårt att förutse vilka två spår hans dåliga tankar skulle ta. Det hade bara gått fyra månader sedan pappa Görans begravning, och sju månader sedan han insjuknat. Och det hade gått ett år, tre månader och fjorton dagar sedan Pravat tagits ifrån honom. Han räknade varje timme som en atomklocka. Bilderna i huvudet var klara som om det hänt i morse. Hur Anna slog igen dörren och gick därifrån med Pravat i handen. Hur Hägerström varit rasande, men inte velat att Pravat skulle se honom tappa kontrollen. Hur hon varit helt lugn. Så här i efterhand var det nästan läskigt hur strukturerat hon agerat. Han hade väntat i lägenheten i två timmar och lugnat ner sig. Sedan började han ringa. Men hon svarade inte, och hon kom inte tillbaka. Han hade ringt till dagis och till hennes syster. Han hade ringt till hennes väninna i Saltis. Men han fick inte reda på vart hon stuckit. Vart hon tagit Pravat. Sedan, nästan en vecka senare, lyckades han få information. Pravat var i en lägenhet på Lidingö. Anna hade hyrt den i hemlighet redan för två månader sedan. Pravat skulle äta sina mellanmål på Lidingö, sova i sin lilla säng på Lidingö, tydligen fått en dagisplats på helvetes jävla Lidingö. 19

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 19

11-04-18 15.34.32


Ett år, tre månader, fjorton dagar. De sa att han fick skylla sig själv. I början hade han bönat och bett. ”Kom tillbaka, kom hem, snälla.” Hon struntade i honom. La på luren när han ringde, svarade inte på sms, mejl eller Facebookmeddelanden. Först efter ytterligare en vecka valde hon att svara. Då hade hon redan börjat skola in Pravat på det nya dagiset. Papperskriget tog vid. Advokater, medlingsmöten, domstolshandlingar. Meningslösa ansträngningar att försöka få henne att förstå. Man kan inte skilja ett barn från dess pappa utan anled­ ning. Ett barn har behov av båda sina föräldrar. Hon struntade i vilket – det fanns anledningar, skrev hennes advokat. Det fanns folk som inte var lämpade att vara föräldrar. Folk som aldrig borde ha fått adoptera ett barn. Hägerström hade agerat djupt oansvarigt, enligt advokaten, när han deltagit i en polisinsats med Pravat i baksätet. Hägerström visste att det var idiotiskt gjort. Men han var fortfarande en bra pappa. Och hans son borde fortfarande få träffa honom oftare än några få dagar i månaden. Han körde upp vid polishuset på Kungsholmen. Utanför huvudingången var det fullt med motorcyklar. Män med hoj var klart överrepresenterade bland Stockholms poliser. Kronoberg: Stockholmspolisens högkvarter. Ett stort hus – fler korridorer, förhörsrum och fikautrymmen än han ens kände till. Han nickade åt väktaren i huvudentrén samtidigt som han drog sitt passerkort genom läsaren och följde med den automatiska snurrslussen in. Hans rum låg på femte våningen. Klockan var åtta. I hissen upp tittade han sig själv i spegeln. Hans snedbena var lite rufsig och ansiktet såg blekt ut. Han tyckte rynkorna på kinderna hade vuxit bara sedan i går. Rum 547: hans värld. Stökigt som vanligt, men för Hägerström fanns en intern ordning som var osynlig för andra. Hans före detta kollega Thomas Andrén brukade säga att man skulle kunna gömma en motorcykel där och inte ens teknikerna på SKL skulle kunna hitta den. Kanske låg det något i det. Inte en motorcykel, men möjligen en mountainbike. Hägerström flinade för sig själv – 20

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 20

11-04-18 15.34.32


det konstiga var att hemma hos honom rådde en ordning av tysk anal karaktär. Längs ena väggen stod en bokhylla med böcker, tidningar och framför allt pärmar. Bredvid bokhyllan låg proppfulla aktmappar i högar. Resten av golvet täcktes av förundersökningar, händelse­ rapporter, beslagsprotokoll, informationsmaterial, spaningsredo­ görelser, med och utan plastfickor. Skrivbordet var belamrat med liknande grejer. Dessutom var det fullt med kaffekoppar, halvt urdruckna Ramlösaflaskor och post-it-lappar. I en hög mitt framför dataskärmen låg ett trettiotal pennor. Mitt i kaoset stod en inramad bild på Pravat och bredvid den hade Hägerström nyligen lutat ett annat fotografi. Det var på pappa i sommarskjorta, linnebyxor och loafers utan strumpor, taget för tio år sedan ute på Avesjö. Pennorna och bilderna – pelarna på vilket hans arbete vilade. Han behövde sina pennor – genomgång och åter genomgång var hans metod. Markera i materialet, stryka under, göra pilar och anteckningar i marginalen. Lägga pusselbit till pusselbit. Och bilderna: Pravat tänkte han på hela tiden. Bilden gav styrka. Pappa tänkte han på oroväckande lite. Fotografiet kunde kanske påminna honom oftare. Det pågick fikapaus ute i fikarummet. Hägerström hörde kollegornas röster på avstånd. Micke drog bögskämt som vanligt. Isak skrattade för högt som vanligt. Han tänkte på vad pappa brukade säga om pauserna: ”Fikarast, för det heter fika, va, i statlig sektor? Ni fikar väl mer än ni jobbar?” Hans pappa hade varit en inbiten fiende till ”ofantliga sektorn” som han kallade den. Men inte ens pappa hade tyckt att polisen borde privatiseras. Och dessutom var Hägerström övertygad om att det skulle fikas precis lika mycket även om någon riskkapitalist köpte upp hela skiten. Kaffedrickande satt i snutars gener. Men kanske var han mer påverkad av sin pappas inställning än han ville, för han brukade hoppa över kafferasterna. Tiden räckte knappt till som det var ändå. Det knackade på hans dörr. Cecilia Lennartsdotter tittade in. 21

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 21

11-04-18 15.34.32


”Martin, ska du inte komma ut och ta en kopp kaffe?” Hägerström tittade upp på henne. Hon hade hölstret och tjänste­ vapnet på sig fast hon var här. Dessutom hade hon spänt fast ett extra magasin i bältet. Han undrade för hundrade gången om Cecilia trodde att det skulle bli skarpt läge här uppe på femte våningen – kanske någon av polissekreterarna kunde få för sig att råna kylskåpet? Det fanns alltid kollegor som spelade över. Fast å andra sidan: kanske spelade de alla över här. Han hade inget emot Lennartsdotter. I själva verket tyckte han om henne. Han sa: ”Nej, tyvärr, jag hinner inte i dag.” ”Som vanligt då? När vi andra har trevligt har du tråkigt.” ”Ja, som vanligt.” Hon blinkade med ena ögat. Hägerström vände sig mot sitt skrivbord igen. Låtsades att han inte förstod att hon skämtade. Timmarna tickade på. Hägerström satt med en förundersökning avseende grovt narkotikabrott. Amfetamin som smugglats från Estland i dubbelsvetsade golv på minibussar. Sju misstänkta hade suttit häktade i fem månader. Förhörts i sammanlagt fyrahundra timmar. Tusentals sidor att gå igenom. Några var kurirer, några var langare och en var hjärnan bakom smugglingen. Det gällde bara att komma fram till vem som var vem. Det ringde på telefonen. Ett polisnummer som Hägerström inte kände igen. ”God middag, det här är kommissarie Lennart Torsfjäll.” Hägerström reagerade direkt på namnet. Kriminalkommissarie Torsfjäll var en höjdare. En supersnut. En legend bland poliser – känd från flera jätteoperationer. Men enligt ryktena var Torsfjälls arbetsmetoder inte alltid helt kosher. Tydligen hade han blivit omflyttad på grund av oenighet med länspolismästaren om vissa tillslag. Kommissarien beordrade inte bara var och hur hans styrkor skulle slå till – han hade även kommenderat hur mycket våld de skulle använda. Och i de allra flesta fall hade ordern varit tydlig: grip misstänkta så bryskt som möjligt. 22

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 22

11-04-18 15.34.32


Nu för tiden sysslade han med något annat. Hägerström visste inte exakt vad. En timme senare stod han utanför dörren till Torsfjälls kontorsrum. Kommissarien hade bett honom att ta sig dit omedelbart. Torsfjäll satt inte på Polhemsgatan där alla andra höjdare satt. Han satt inte heller på någon av länets andra ordinarie polisstationer. Kontoret låg i betydligt oansenligare utrymmen – Torsfjäll huserade i delgivningssektionens lokaler på Norrtullsgatan. Delgivning: näst efter beslagsavdelningen var det kanske det tristaste, osexigaste en polis kunde pyssla med. Men Hägerström misstänkte att han egentligen höll på med mer avancerade verksamheter. Han hade inte en aning om vad Torsfjäll ville honom. Men att be honom komma dit hade inte varit en fråga. Det var en klockren order. Han knackade och gick in. Kommissarie Torsfjälls rum såg ut som ett museum, eller kanske snarare som ett kitschigt konstgalleri. Han hade ramat in och satt upp vartenda diplom, kursbevis och intyg han någonsin mottagit. Det var examensbevis från Polishögskolan anno 1980, intyg om skytteprov, en vapensköld från Norrmalmspiketen daterad 1988, diplom för tjugo poäng i kriminologi vid Stockholms universitet, kurser i dna-sökning och avlyssningsteknologi, ledarskap, åklagarmyndighetens poliskurser del ett till fem, intyg om samarbetskurser med Interpol, State Police Department i Texas och EU:s olika polisenheter. Hägerström kom bara på ett ord för att beskriva rummet: opolisiärt. Han undrade hur Torsfjäll haft tid att jobba de senaste tjugofem åren. Dessutom hade kommissarien satt upp så många bilder på barn och barnbarn att man kunde få för sig att han var mormon. Torsfjäll avbröt hans stirrande. ”Välkommen. Varsågod och sitt. Visst är de söta?” ”Absolut. Hur många är de?” Hägerström frågade fast han redan räknat ut svaret. ”Sju stycken. Och jag har varit barnvakt åt alla.” 23

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 23

11-04-18 15.34.32


”Fint.” Hägerström satte sig ner. Stolskarmen knarrade när han lutade sig bakåt. Torsfjälls skrivbord var tomt förutom en akt som låg framför honom. Solstrålar lyste in från fönstret. Hägerström noterade att inte ett dammkorn glimmade i ljuset. Torsfjäll öppnade akten på bordet framför sig. ”Jag vet inte hur bekant du är med utvecklingen inom den organiserade brottsligheten i Stockholmsområdet i dag, så jag tänkte gå igenom lite bakgrund.” Hägerström såg honom i ögonen. Förstod fortfarande inte vart det här var på väg. Men han frågade inte. Torsfjäll fick säga vad han ville först. Kommissarien började beskriva verkligheten i stan. Han rabblade siffror, statistik, teoretiska sanningar. De hade gjort trettio tillslag mot nya designerdrogen Mefedron bara under vintern. Nya ligor bildades i förorterna snabbare än man hann säga ordet integrationspolitik. Internetbedrägerierna hade ökat med trehundra procent bara sedan nyår. Plötsligt tystnade han. Hägerström väntade på fortsättningen. Torsfjäll log. Sedan böjde han sig framåt och snuddade vid Hägerströms arm. ”Låt mig få fortsätta ge lite bakgrund.” Hägerström kände hur det ryckte till i armen, men han kopplade bort det så att det inte skulle synas. ”För fem år sen gjorde vi ett av de största tillslagen nånsin av kokain i Sverige. Operation Snöfall. Över hundra kilo. Vet du hur de hade smugglat in skiten?” ”Ja, jag kommer ihåg det där, de hade låtit det växa in i grönsaker.” ”Bra, bra. Du känner till fallet. Vi knep ju några av dem som var inblandade. En heter Mrado Slovovic, känd torped och mellanchef i den så kallade juggemaffian som styrs av Radovan Kranjic. En annan är Nenad Korhan, även han var verksam i Kranjics nätverk och aktiv inom narkotikadelen av organisationen. Den tredje heter Abdulkarim Haij, en arab som sålde för jugoslaverna. Sen var det en udda fågel där också.” 24

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 24

11-04-18 15.34.32


Hägerström avbröt honom: ”Johan Westlund, JW, killen från Norrland som levde dubbelliv. Han kom undan mordåtalet, dömdes för grovt narkotikabrott.” Torsfjäll log sitt hittills bredaste leende. Hägerström tänkte att det måste vara omöjligt för en människa att le bredare. ”Du är bra, Hägerström. Hur kommer det sig att du vet såna detaljer?” ”Caset intresserade mig.” ”Föredömligt. Ditt minne är uppenbarligen inget att klaga på heller. Alltså, Johan Westlund var verkligen en annorlunda figur. Kanske var det därför han bara fick åtta år. Med tanke på den enorma mängden kokain borde han ha fått fjorton, om du frågar mig. Men domstolarna i det här landet är fjollor, hela bunten. I praktiken blir det ju inte mer än drygt fem år. Han kommer snart ut villkorligt. För närvarande avtjänar JW sina allra sista månader på Salbergaanstalten.” Hägerström försökte analysera vad Torsfjäll pratade om, men han såg fortfarande ingen koppling till sig själv. Torsfjäll kanske såg på honom hur han tänkte. Han sa: ”Snart kommer du in, oroa dig inte.” Han tittade ner i akten på bordet. ”Hägerström, du är som klippt och skuren för en operation som jag har tänkt mig. Jag har tittat igenom din historia och din karriär. Låt mig förklara. Du växte upp i en fyrahundra kvadrats paradvåning på Östermalm. Din pappa var vd på Svenska Skogs AB, ett framgångsrikt företag i råvarubranschen. Din mamma var sjukgymnast men kommer från förmögen bakgrund. Gamla pengar, som det heter, markägarpengar, som jag brukar säga. Du har en bror som är advokat och en syster som är fastighetsmäklare, men du gick vårdlinjen på Östra Reals gymnasium. En solid familj, helt enkelt, med förväntade yrkesval. Förutom ditt.” Hägerström la sin ena hand över den andra. ”Jag hörde dig inte säga att det här var en Stasigenomgång.” Torsfjäll skrattade till. Den här gången verkade det mer äkta. ”Jag förstår om det känns konstigt. Men det finns en poäng, jag lovar. Låt mig fortsätta. I sista ring på gymnasiet mönstrade du. Du var redan då vältränad, år av tennis på Kungliga. Men även 25

Lapidus__Livet deluxe_20299_CS3.indd 25

11-04-18 15.34.32

Profile for Smakprov Media AB

9789146220299  

Wahlström & Widstrand Till Jack och Flora Proposition Joe snackar med Stringer Bell. The Wire, andra säsongen.

9789146220299  

Wahlström & Widstrand Till Jack och Flora Proposition Joe snackar med Stringer Bell. The Wire, andra säsongen.

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded