__MAIN_TEXT__

Page 1


Förmoderna offentligheter Arenor och uttryck för politisk debatt 1550  –1830

Leif Runefelt & Oskar Sjöström (red.)

nordic academic press


Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd.

Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund www.nordicacademicpress.com

© Nordic Academic Press och författarna 2014 Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström, sbmolle.com Omslag: Per Idborg Omslagsbild: 1500-talsvy över Elbogen (Malmö) ca 1588 © Mary Evans/IBL Bildbyrå Tryck: ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-87351-12-9


Innehåll Förmoderna offentligheter En introduktion Leif Runefelt & Oskar Sjöström

7

1. Den förmoderna offentligheten

21

2. Rättvis lön i kronans tjänst

39

3. Privat och publikt i det förmoderna samhället

57

4. Den skandalöse diakonen i Stockholm

75

5. Manifestation och kommunikation

89

En begreppshistorisk exposé Bo Lindberg

Anders Gyldenklous traktat om ämbetsmannaavgifter 1654 Heiko Droste Konflikter om allmännyttan i frihetstidens Sverige Mats Hallenberg & Magnus Linnarsson Olaus Petris giftermål som politisk manifestation Erik Petersson & Annika Sandén Tacksägelsedagar som offentlighet i Sverige och Frankrike under 1600-talet Anna Maria Forssberg

6. Att tala för bönder på latin

109

7. Heder och ära i tidigmodern politisk offentlighet

129

Universitetet som opinionsbildare inför 1743 års kris Andreas Hellerstedt Erik Bodensten


8. Lokalsamhällets offentlighet

147

9. Hertiginnan Charlotte i det gustavianska hovets politiserade sällskapsliv

169

10. Färgbruk i det offentliga

189

Om författarna

211

Makt och människor i reformationstidens Malmö Christopher Collstedt

My Hellsing

Fallet ”brokig” 1600–1830 Leif Runefelt

Personregister 215


inledning

Förmoderna offentligheter En introduktion Leif Runefelt & Oskar Sjöström Denna antologi är produkten av två seminarier finansierade inom ramen för en satsning på forskning kring det förmoderna, initierad av Riksbankens jubileumsfond 2011. Både ”förmodernitet” och ”offentlighet” är omstridda begrepp, och i denna inledning ska först sägas något litet längre om det senare, och sedan något kort om det tidigare. Det finns ingen mänsklig kultur utan en offentlig arena. Ändå är offentlighet som begrepp starkt förknippat med det moderna samhället – och en välintegrerad del i det moderna, borgerliga, västerländska samhällets berättelse om sig självt. I det moderna Sverige har vi en offentlighetsprincip som dikterar statens öppenhet mot medborgarna. Vi har en offentlig arena som präglas av det fria ordet, men också av den kommersialisering som följer av friheten inom ett modernt kapitalistiskt system. Vi har en allmän opinion som bär upp och konstituerar denna offentliga arena. I vår allmänna historieskrivning tillskriver vi dessa företeelser det borgerliga samhället såsom det växte fram från det sena 1700-talet och under 1800-talet. Det finns en utvecklingslinje under denna period som inbegriper pressens genombrott, framväxten av en uppfattning om en allmän opinion, en ökad tryck- och yttrandefrihet, en ökad näringsfrihet och ett avskaffat ståndssamhälle – samhällets liberalisering. Vi ser under 1800-talet också framväxten av en byråkrati som inte endast styr och reglerar människans liv utan också skyddar henne mot vissa former av statliga åtgärder. 7


förmoderna offentligheter

Habermas och offentlighetens diskurser Begreppet ”offentlighet” är idéhistoriskt starkt kopplat till moderniteten, tack vare Jürgen Habermas ytterst inflytelserika arbete om den borgerliga offentlighetens framväxt (Strukturwandel der Öffentlichkeit, 1962, sv. övers. Borgerlig offentlighet, 1984). Det är Habermas som mest effektivt har kopplat samman offentligheten med den framväxande borgarklassen under den senare delen av 1700-talet. Han argumenterade för att denna process skapade en ny samhällssfär, vilket lade grunden för den (relativt) fria opinion och diskussion som präglar de moderna demokratierna. En central del i Habermas teori är mediernas avgörande roll i denna process – och även medierna och mediesamhället ses i gängse historieskrivning som ett fenomen som hör den moderna tiden till.1 Habermas såg den borgerliga offentligheten som en arena eller sfär som låg mellan statens offentlighet – dess förvaltning och dess representation – och det privata. Den nya borgerligheten, betraktad som en medelklass, bestod inte av ett eller få styrande huvuden som bedömde och dömde politiska röster och handlingar godtyckligt och ogenomskådligt. Den utgjorde en sorts massa – en stor mängd enskilda medelklassrepresentanter – och blev på så sätt en opinion. Bedömningarna gjordes då inte godtyckligt utan efter rationell diskussion inom gruppen.2 En känd arena där den borgerliga offentligen växte fram är 1700-talets kaffehus. Även om Habermas själv inte förlade den borgerliga offentligheten till just (de engelska) kaffehusen förefaller han bland lekmannahistoriker ändå ha blivit mest känd för att ha gjort det. I själva verket såg Habermas inte offentligheten som särskilt platsbunden, utan det var snarare så att den konstruerade de platser den behövde för att kunna verka.3 Som Mats Dahlkvist skriver i inledningen till den svenska utgåvan av Habermas bok, arbetade han efter en systematisk och syntetiserande tvärvetenskaplig metod som gick på tvärs med då självklara och oproblematiserade disciplinbundna uppfattningar om vad offentlighet var.4 Med tiden har dock även Habermas teori uppnått status av slentrianmässigt åberopad självklarhet. Det är omöjligt att idag föra offentlighet på tal i historiska sammanhang utan att nämna 8


förmoderna offentligheter

Habermas. Trots Habermas stora förtjänster är detta olyckligt. Dels finns det en omfattande forskning kring den offentliga sfären som utgår från Habermas men som har reviderat och omtolkat teorin. Denna forskning har framför allt prövat teorin mot empiri, vilket Habermas aldrig gjorde – och det i sådan utsträckning att Habermas skrift i hög grad är obsolet vad gäller forskning på offentligheter kring det modernas genombrott. Dels finns det en tydlig och medveten begränsning i Habermas teori som de slentrianmässiga referenserna förbigår, nämligen hans definition av offentligheten som en specifikt politisk offentlighet. Karin Sennefelt har nyligen lyft fram två problem hos Habermas som är särskilt centrala och som försvagar hans teori. För det första är han totalt könsblind, på så sätt att han aldrig själv diskuterar eller ens noterar en självklarhet i sin studie, nämligen att allt han skriver bara rör män. Varje resonemang om kön saknas: offentligheten är en man. För det andra är Habermas otydlig på en viktig punkt i beskrivningen av vad det var som den borgerliga offentligheten ersatte.5 Båda dessa svagheter kommer av den begränsade definitionen av vad det offentliga är. För att börja med vad som ersattes eller försvann: Habermas me­ nar att den borgerliga offentligheten föregicks av en ”representativ offentlighet”. Ordvalet har inget med politisk representativitet att göra utan syftar på att offentligheten endast fanns såsom en representation, eller en presentation, av kungamakt, kyrka och aristokratisk överhet. Dit hör sådant som maktens insignier såsom vapensköldar eller regalier; dit hör maktens ritualer, såsom begravnings- och kröningsakter och processioner. Dit hör maktens habitus och gestus, det vill säga dess kläder, åtbörder, manér och kroppshållningar. Denna offentlighet är motsatsen till den borgerliga, som drivs på av den nya medelklassen, ofta som en motkraft till och granskare av överheterna. Den representativa offentligheten rymmer ingen annan kommunikation än överheternas, och ingen dialog.6 Bilden visar att Habermas begränsade offentligheten till att gälla en ganska snäv politisk offentlighet med fokus på statens förvaltning och drift. Den utesluter den offentlighet som finns runt omkring oss när vi går utanför dörren och interagerar med andra och som utövar ett varierande inflytande över våra liv. Måhända kanske den 9


förmoderna offentligheter

vardagliga offentligheten var svagt närvarande för en människa i en av det sena 1900-talets stora industristäder. Men för människor i små lokalsamhällen, ofta präglade av olika hedersuppfattningar som många äldre samhällen var, var denna offentlighet livsavgörande. Det gäller inte endast förmoderna samhällen före den borgerliga epoken. Det var en borgerlig offentlighet – men en helt annan än Habermas – som låg som en drivkraft bakom tragedierna i flera av 1800-talets stora romanprojekt, såsom Madame Bovary och Effi Briest. Denna offentlighet fanns i skuggan av såväl en äldre representativ offentlighet som Habermas politiska borgerliga offentlighet. Habermas är helt medveten om denna begränsning; han behandlar en aspekt av det offentliga livet. Det går också att ha ett pluralistiskt förhållningssätt till offentligheten: den går att kategorisera på olika sätt och angripa från olika vinklar. Ett sätt är att se på olika offentligheter. Habermas gör själv en tydlig distinktion mellan en litterär offentlighet och en politisk. Den litterära borgerliga offentligheten består av salonger likaväl som av romaner och dikter. Det fanns en litterär offentlighet före den borgerliga, vid sidan av den representativa, i till exempel 1600-talets Frankrike. Man kan också, med vetenskapshistorikern Steven Shapin och andra, tala om en vetenskaplig offentlighet, den ”lärda republiken” som bygger på den vetenskapliga ackumulationen och utbytet av kunskap och metoder som uppstod i och med den vetenskapliga revolutionen under 1600-talet.7 En medierad offentlighet förekom på flera olika sätt långt före framväxten av pressen under 1700-talet. Det framgår tydligt av det kapitel i denna bok som handlar om när den unge diakonen Olaus Petri gifte sig inför allmänheten, en offentlig handling som till ytan hade mer gemensamt med alla som avslöjar hemligheter och bryter mot normer inför allas ögon idag än med ett rationellt politiskt samtal i en borgerlig offentlighet à la Habermas.

Privat och offentligt Inga av dessa offentligheter kommer dock åt den vardagslivets offentlighet som nämndes ovan och som så tydligt formar och sätter upp ramar och normer för den enskilda människans liv. Flera forskare har påpekat att äldre tiders samhällen präglades av vad den norske 10


förmoderna offentligheter

historikern Erling Sandmo kallar ”den permanenta offentligheten”.8 Olika forskare beskriver denna offentlighet på olika sätt – Sandmo tjänar som grund för Christopher Collstedts bidrag i denna antologi – men i grunden bygger forskningen på att dessa samhällen i hög utsträckning var hederskulturer där individens ställning var beroende av rykte och heder i lokalsamhället, vilket gjorde hela livet till en offentlig arena. En viktig del av kritiken mot Habermas har utgått från att hans teori helt förbigår denna offentlighet. Den permanenta offentligheten kan inte kontrasteras mot den borgerliga offentligheten. Den är inte ett utpräglat förmodernt fenomen som kom att ersättas av en borgerlig offentlighet, den är en annan offentlighet som är omöjlig att nå om man utgår från en habermasisk teori. För att återknyta till Madame Bovary är det lätt att i litteraturen se vilken betydelse den permanenta offentligheten hade i 1800-talets europeiska borgerlighet, där alla handlingar, även de till synes mest banala, bevakades, bedömdes och fylldes med social och politisk mening. Det finns en paradox i den moderna diskussionen om offentlighet, som gärna ser offentlighet som något modernt samtidigt som den förknippar heder och ära med förmodernitet. Heder och ära förutsätter dock en offentlighet. Om det inte finns någon offentlighet är heder och ära meningslösa begrepp. Alla samhällen som tillskriver heder och ära kulturell och social betydelse har en stark offentlighet av permanent karaktär. Ett annat sätt att studera offentligheten är att utforska dess gränser: Var slutar den och var börjar det privata? Detta var centralt även för Habermas, särskilt i de delar av hans studie som rörde hans samtid. Habermas studie tar sin utgångspunkt i den tydliga uppdelning mellan privat och offentligt som gjordes i det gamla Grekland. Vi förbigår den självklara kritiken att Habermas tar ideal och normer som beskrivs i bevarade filosofiska texter som belägg för hur det verkligen var – filosofens privilegium, historikerns dödssynd. Istället vill vi ta fasta på att det idag blir allt tydligare att Habermas är en produkt av ett 1900-tal som trodde sig kunna dra tydliga gränser mellan det privata och det offentliga; mellan en privat sfär och en allmän; mellan det privata, samhälleligt ovidkommande, och det offentliga, det politiska, det gemensamma. Bara i den svenska debatten har frågan om det offentliga aktu11


förmoderna offentligheter

aliserats under de senaste 25 åren, ur flera olika aspekter som tillsammans visar på problemområdets komplexitet. Dels har frågan om det offentliga rummet kontra privata livssfärer aktualiserats, både i den fysiska världen – till exempel i påståenden om att våra offentliga miljöer i städer görs privata, glasas in och kommersialiseras – och i den virtuella världen, de sociala medierna, som präglas av en långtgående sammanblandning av offentligt och privat. Dels har privatiseringar och avregleringar av offentlig verksamhet framställts som någonting kännetecknande för vår samtid, där mycket av det som var allmänt blir privat. Många handlingar som tidigare utfördes av staten ska nu i ökande grad utföras av enskilda: inte bara en lång rad val utan också tunga och svåra uppdrag som att vårda gamla och sjuka i hemmet. Alla dessa processer förändrar vår bild av vad det offentliga är, och det lär komma att befrukta forskningen om det offentliga i äldre tider. Synen på kaffehusen kan tjäna som exempel. Habermas såg dem som en plats där män kunde diskutera politik och nyheter på ett jämlikt sätt bortom samhällets sociala regler och konventioner, inte som borgare eller adelsmän utan som kaffehusgäster – och som medborgare. Bilden har förts fram även för svensk del: Magnus Nyman såg 1988 kaffehusen i det sena 1700-talets Sverige som en plats för ett kritiskt och konstruktivt samtal i syfte att omforma samhället.9 Ser man till 1700-talets beskrivningar av kaffehus framgår dock att de var platser för skryt, förställning, hot, skämt och alla typer av ungtuppars och sprätthökars fäktningar i kamp om utrymme och status: en arena för lappri och fåfänga men också för att bryta mot normer, överskrida ordningar och bete sig utmanande. Dessa bilder kan i och för sig vara osanna och överdrivna – tillrättalagda och moralistiska. Det vi dock vill peka på är att sådana beteenden inte fick rum i 1900-talets bild av offentligheten därför att de inte ansågs handla om politik och därmed inte var offentliga handlingar utan privata. Däremot finns det en arena i dag där lappri, fåfänga och skryt, men också normbrott, överskridande av ordningar och utmanande beteenden är självklara inslag – de sociala medierna, en offentlig miljö som hade varit helt otänkbar under 1900-talet. Det som framför allt ägde rum på ett kaffehus är något vi länge sett som 12


förmoderna offentligheter

utpräglat privat: sällskapsliv, umgänge med vänner, bekanta och okända. Några vänner som tar en kopp kaffe, skvallrar om sina medmänniskor, diskuterar sina vardagsbestyr och sina bekymmer och träffar varandras bekanta. I en habermasisk världsbild är detta en apolitisk privat verksamhet som inte har med det offentliga politiska samtalet att göra. På 2000-talet vet vi bättre: med de sociala medierna har gränserna mellan privat och offentligt blivit suddiga och det står allt mer klart för oss att vardagspolitik bedrivs i det offentliga, på de mest skilda sätt och med de mest subtila medel. Vännerna fick på kaffehuset en arena för att utmana normer och regler i en hierarkiskt ordnad offentlighet. De kanske läste de senaste politiska tidskrifterna, som habermasiska idealtypiska kaffehusgäster, men deras offentliga handling låg lika mycket i hur de rörde sig när de gick genom lokalen, i deras ordval eller i att de hade på sig förbjudna klädespersedlar. Den politiken är osynlig i 1900-talets uppfattning om offentlighet. Det finns i det ljuset en större likhet mellan kaffehusen, såsom de framträder i källmaterialet, och de sociala mediernas offentlighet än mellan kaffehusen och 1900-talets borgerliga offentlighet. Här kan vi återkoppla till Habermas könsblindhet och hur den går hand i hand med den begränsade synen på vad offentlighet är: när de manliga vännerna träffades på kaffehuset träffades deras hustrur och systrar hemma i en utvecklad visit- och besökskultur. Där gjorde de samma sak som männen: tog en kopp kaffe och skvallrade om sina medmänniskor, diskuterade sina vardagsbestyr och sina bekymmer och träffade varandras bekanta. 1700-talslitteraturen är full av bilder av hur kvinnorna vid dessa träffar konkurrerade om utrymme, visade upp sig, utmanade normerna för hur man skulle bete sig och klä sig – kort sagt: de bedrev statusprojekt och vardagspolitik där de försökte tänja på samhällsordningen och på de etablerade normerna för hur man skulle uppträda. Denna ”banala politik” går inte att fånga med teorin om den borgerliga offentligheten där den konventionella politiken bedrevs av män i manliga fora. Kampen i det offentliga, om företräde, rättigheter och privilegier i det offentliga, i det mellanmänskliga umgänget, utkämpas däremot ofta i sammanhang som enligt Habermas teori är ”privata”. Det är fullt tänkbart att den pågående diskussionen 13


förmoderna offentligheter

om gränsen mellan det privata och det offentliga i det fysiska rummet, eller i det ekonomiska livets organisering, kan förnya bilderna av äldre offentligheter.

Förmodernitet Så långt begreppet ”offentlig”. Vad kan sägas om begreppet ”förmodern” i ljuset av det sagda? Har vi inte redan sagt att offentlighetens problematik är allmänmänsklig? Jo – och det är den. Det finns uppsättningar av regler för hur vi – beroende på vem vi är, vårt kön, vår klass, vår ålder, vår etnicitet och så vidare – kan interagera med vår omvärld. Det finns vissa saker man får göra, vissa man måste göra och vissa man inte får göra. Det är kanske inte främst genom att diskutera dessa regler på en hemsida eller ett kaffehus som man agerar politiskt, utan genom att utmana dem. Likaså måste det ekonomiska livet vara organiserat på något sätt, och gränsen mellan det offentliga och privata blir en politisk fråga i många komplexa ekonomier, inte endast vår egen tids. Som framgår av Mats Hallenbergs och Magnus Linnarssons bidrag i denna antologi, och som är känt sedan tidigare, är den nu så aktuella frågan om privat eller offentlig drift av kollektiva nyttigheter ingenting nytt – den svenska 1600-talsstaten lade ut mer eller mindre alltihop, inklusive stora delar av krigsmaktens verksamhet, på entreprenad. Men som vi konstaterade inledningsvis är varje offentlighet platsoch tidsbunden. Normer och regelverk finns alltid, men de ser alltid olika ut. Precis som Habermas med sin studie av en offentlig arenas framväxt vitaliserade diskussionen om vår egen tids samhällsordning kan ett studium av äldre tiders offentligheter belysa och problematisera våra egna ofta slentrianmässiga och ideologiskt präglade uppfattningar, som kanske inte alltid är i fas med den snabbt förändrade värld vi lever i. Begreppet ”förmodernitet” är inte oproblematiskt. I denna antologi används det främst – ska villigt erkännas – därför att det så att säga aktualiserades av en av Sveriges största forskningsfinansiärer, Riksbankens jubileumsfond. Författarna i antologin förhåller sig tämligen fritt till begreppet. Vi har olika synsätt. En av bokens redaktörer hade redan före Riksbankens satsning i en bok argumenterat för att 14


förmoderna offentligheter

det finns vissa särpräglade och gemensamma drag för många västerländska förmoderna kulturer, som inte finns i vår moderna tid – att det finns vissa kriterier för förmodernitet.10 Andra bland författarna tycker att begreppet är unket, påminner om 1960-talssociologin, kan ses som pejorativt och framför allt förminskar likheterna mellan oss och de sekler som föregick den fossila (industriella) revolutionen. Man måste notera att begreppet ”förmodern” är oförenligt med det i Sverige så väl etablerade ”tidigmodern tid”. Begreppet ”tidigmodern” är laddat och implicerar att människor under perioden 1500‒1800 var mer moderna än på medeltiden, alltså mer lika oss, men inte lika moderna som vi. De var som vi men hade inte nått lika långt fram. Begreppet ”tidigmodern tid” är teleologisk historieskrivning. Begreppet ”förmodern tid” är dock inte nödvändigtvis mindre värdeladdat. Det rymmer ett antagande om att skillnaderna mellan oss och 1700-talets samhällen är större än vad vi tidigare kanske trott, medan skillnaderna mellan dem och medeltidens – eller stenålderns – samhällen är mindre. Det är ett antagande med djupa implikationer, som inte kan tas upp här. Begreppsröran visar kanske framför allt att det finns ett behov bland historiker av att diskutera frågan om det allmänmänskliga kontra det tids- och platsspecifika på en mer principiell eller övergripande nivå. Denna antologi speglar i viss mån ambitioner på det området. Det finns säkert en och annan läsare som tycker att boken kunde ha hetat ”tidigmoderna offentligheter” – det finns med all säkerhet skribenter i boken som tycker det.

En mångfacetterad bild I denna antologi vill vi samla ett antal forskare inom de historiska vetenskaperna och därigenom ge plats åt några olika offentliga arenor och diskussioner om privat och offentligt som fanns i Sverige före den industriella revolutionen. Boken är indelad i tre delar, som motsvarar några aspekter av det offentliga i enlighet med vad som skrevs ovan. Första delen handlar om gränsdragningar mellan det offentliga och det privata, andra delen om medier och offentlighet och tredje delen om den permanenta offentligheten i ljuset av det svenska samhällets hierarkiska ordningar. 15


förmoderna offentligheter

I första kapitlet reder Bo Lindberg ut begreppet ”offentlighet” och de ord som användes under framför allt 1600-talet för att uttrycka det offentliga: adjektiv som ”publik” och ”allmän” och fraser som ”det allmänna bästa”. Redogörelsen visar att det fanns en dikotomi mellan det privata och det offentliga men att gränsdragningarna inte var klara utan föremål för diskussioner. Det framgår också tydligt i ett försvar för tidens inofficiella avgiftssystem inom byråkratin, författat av den framgångsrika kanslisekreteraren Anders Gylden­ klou år 1654. Heiko Droste visar hur Gyldenklou försökte hantera gränsdragningen mellan privata och offentliga inkomster för ämbetsmän inom en snabbt växande byråkrati där det fanns ett system av informella avgifter i ersättning för tjänster. När en ämbetsman tar betalt för en tjänst, som han endast kan utöva som ämbetsman men som han inte behöver utöva inom sitt ämbete, kan han då belasta den privatperson som beställt tjänsten och se den inkomsten som sina privata medel? I tider när gränserna mellan att utöva sitt ämbete och utföra privata tjänster är oklara är det möjligt. Mats Hallenbergs och Magnus Linnarssons bidrag avslutar den första delen. De visar hur den framväxande statens ökade resursbehov under 1600-talet ledde fram till en rad experiment med driftsformerna för statens verksamheter. Varken privatiseringar eller entreprenader är något unikt för vår tid, olika driftsformers nytta har debatterats sedan 1600-talet. Vid riksdagen 1723 uppstod till exempel en argumentation om frågan om tullens adminstration: skulle den även fortsättningsvis handhas av staten eller skulle den läggas ut på entreprenad, och vilket av dessa alternativ tillvaratog bäst det gemensammas intressen? Riksdagens beslut blev att tullen skulle stanna under staten, men tullen lades ändå ut på entreprenad några år senare, 1726. Den andra delens huvudfokus är den mediala offentligheten. Den nya mediehistoriska forskningen har lett till att vi frångått 1900-­talets ytterst trångsynta syn på medier som tv, radio, press och film. Medier är kommunikationstekniker med vilkas hjälp människor producerar och sprider budskap.11 Att utgå från den enkla definitionen har två fördelar: dels får vi en betydligt bredare definition av medier, som gör att vi ser medier i äldre tider. Dels blir det tydligt att medier är verktyg för aktörer att uppnå vissa mål. Båda dessa aspekter framträder i denna bok. 16


förmoderna offentligheter

Ett medium kan förstås vara ett verktyg för kommunikation mellan två människor – en burktelefon eller en postkurir – men vanligen är begreppet starkt förknippat med offentligheten. Avsändaren har ofta en viss publik i åtanke, men det är lika ofta en månghövdad publik, och avsändaren tar gärna risken att nå fler eller fel personer. Annika Sandén och Erik Petersson visar i sin artikel hur en katolsk rit – äktenskapet – kan omvandlas till en offentlig handling och kyrkorummet och dess ceremonier till ett medium, med utgångspunkt i den katolske diakonen Olaus Petris giftermål i Storkyrkan i Stockholm 1525. Nu vet vi att Olaus Petri blev en central gestalt i den svenska reformationen – när äktenskapet ägde rum låg det i en oskriven framtid och giftermålet var en radikal politisk manifestation. Anna Maria Forssberg problematiserar den representativa offentligheten genom att jämföra hur staten manifesterade sig och kommunicerade till undersåtarna i samband med tacksägelsedagar i Frankrike och Sverige under 1600-talet. Tacksägelsedagarna kan ses som ett statligt massmedium som användes både för att informera undersåtarna och för att forma dem. Såsom de iscensattes förefaller den franska tacksägelsedagen ha legat närmare Habermas syn på representativ demokrati än den svenska, eftersom den svenska staten inte hade samma intresse av att glänsa inför undersåtarna. En genre av betydelse – om än inte ett massmedium i vår mening – var den akademiska dissertationslitteraturen, på samma sätt som den akademiska sfären i samhället utgjorde en offentlighet. Andreas Hellerstedt visar att en avhandling på latin om ett bondeuppror på 1500-talet kunde ses som otillåten politisk radikalism i vetenskapliga kläder på 1740-talet. Tydligen kolliderade ett sorts tänkande i avhandlingen som liknar den habermasiska borgerliga offentligheten – en deliberativ, det vill säga argumentativ och vägande, framställning av aktuella politiska frågor – med en diskurs om statsnytta och samhällsordning. Vissa intellektuella resonemang bedömdes som otillåtna och samhällsfarliga – allt inom universitetets ramar. Bokens tredje del inleds med en artikel om medial offentlighet. Det är inte ett misstag, utan snarare ett tecken på att våra gränsdragningar må vara pedagogiska och heuristiska men ofta är anakronistiska och försöker kategorisera en verklighet som inte går att kategorisera utan att man gör våld på den. Under 1700-talet växte 17


förmoderna offentligheter

det fram en oppositionell medieform: de handskrivna politiska pamfletterna, som trots att de inte trycktes blev spridna, i form av avskrifter, framför allt i Stockholm. Det är lätt att reflexmässigt se dem som uttryck för en borgerlig offentlighet – det var de också med största säkerhet, tillkomna i Stockholm, författade av borgare eller ståndspersoner, med ett politiskt syfte. Men det är inte en habermasisk borgerlig offentlighet: Erik Bodensten analyserar några sådana handskrifter från den tidiga frihetstiden, och det framgår att de är tämligen förmoderna inte endast till sin form – handskrivna blad för avskrift och spridning – utan även till sitt innehåll. Det är påfallande hur litet denna pamflettlitteratur var strukturerad kring politisk sakdiskussion, även när den rörde politiska sakfrågor – här finns ingen deliberation, inget rationellt politiskt samtal i termer av för eller emot. I stället var pamfletternas mål att ifrågasätta olika politikers heder och ära och på så sätt försvaga dem och undergräva deras legitimitet. Detta var ingen obetydlig verksamhet – en anonym handskrift var en utmaning som ofta tvingade fram en svarsskrift som försvarade den angripnes heder. Den offentlighet Bodensten berör är lokalsamhällets permanenta offentlighet – på 1700-talet höll den på att föras in i skrift eftersom skriftens betydelse i de lokala kulturerna ökade vid denna tid. En bild av en tidigare permanent offentlighet, dominerad av andra utsagor, muntliga och symboler och skrift på kroppar och ting, tonar fram i Christopher Collstedts artikel om den lokala offentligheten i Malmö under 1500-talet. Såväl den världsliga lagstiftningens som reformationens syn på offentligt liv präglades av en uppfattning av världen som en skrift, som en avspegling av en gudomlig övergripande ordning. Denna ordning framträdde i lokalsamhällets sätt att lösa rättsliga tvister, där frågan om sanning och lögn inte var polisiär eller utredningsteknisk utan tätt sammanfogad med begrepp som heder, rykte och status i samhället. En lögn var inte allvarlig därför att den försvårade utredningen av skuldfrågan utan därför att den utgjorde ett angrepp på den givna ordningen. Följderna såväl för dem som drabbades av den påstådda lögnen som för den påstådda lögnaren kunde bli mycket svåra. En helt annan permanent offentlighet står i centrum i My Hellsings kapitel om hovpolitik vid det sena 1700-talets hov. ”Hovpolitik” 18


förmoderna offentligheter

avser inte hovets politiska verksamhet utan den politik som hovets olika representanter bedrev inom hovet som en politisk arena – inför olika publiker. Karaktären på denna politiska verksamhet framträder genom att fokus riktas mot hovets kvinnor, som formellt sett inte ägde tillträde till politiken. I det vardagliga hovlivet – framför allt i sällskapslivet – bedrev dock kvinnor politik. I centrum i kapitlet står hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotte, hertig Karls hustru, som hade en egen politisk agenda som ibland sammanföll med makens intressen, ibland gick på tvärs med dem. Genom att utnyttja helt informella kanaler möjliggjorda av ett halvoffentligt sällskapsliv fick Charlotte en stark politisk plattform och ett omfattande nätverk. Hellsings artikel sätter fingret på politik inte som diskussion och beslutsfattande på en officiell politisk arena utan som symboliska handlingar i vardagen. Detta står i fokus i antologins avslutande bidrag, av Leif Runefelt, som diskuterar begreppet ”brokig”, alltså flerfärgad. Att klä sig i flerfärgade kläder var länge ett privilegium för samhällets högre kretsar. I och med 1700-talets växande konsumtion av textilier i allmänhet, och i synnerhet bomullens ankomst och därmed möjligheten att trycka flerfärgade mönster till låg kostnad, kom dock brokigheten att demokratiseras. Genom att klä sig i flerfärgade kläder kunde man rubba samhällets hierarkiska ordning – en till synes modemedveten fåfänga var en politisk handling som kunde ses som radikal, som ett ifrågasättande av samhällsordningen. Vid 1800-talets ingång hade brokighetens värde devalverats så pass att allmogen församlad på kyrkbacken såg ut som ett färgglatt lapptäcke. Allmogens anammande av brokigheten var en politisk handling, både i ett lokalsamhälle med inbördes tävlan och på en högre nivå där det handlade om rättigheten att få klä sig som man ville och hade råd. Tryckningen av denna bok har finansierats av Kungl. Patriotiska Stiftelsen, Åke Wibergs stiftelse, Magnus Bergvalls stiftelse, Stiftelsen Lars Hiertas Minne samt Stiftelsen Olle Enqvist Byggmästare. Boken är tillkommen inom ”Nätverket för studier i förmodern politik”, ett forskarnätverk med huvudsaklig förankring i de tre stora lärosätena i Mälardalen: Stockholms universitet, Södertörns högskola och Uppsala universitet. Verksamheten finansierades 2012–2014 av Riksbankens jubileumsfond. Texterna i denna bok har ventilerats 19


förmoderna offentligheter

och diskuterats vid två workshopar på Stockholms universitet och på Häringe slott under 2011 och 2012.

Noter 1 Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet. Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället (Lund 2003) §. 12f; Mats Dahlkvist, ”Jürgen Habermas’ teori om ’privat’ och ’offentligt’”, i Habermas (2003) s. xxi–xxii; om traditionell 1900tals- och mediehistoria, se t.ex. Anders Ekström, Solveig Jülich & Pelle Snickars, ”Inledning: I mediearkivet”, i desamma (red.) 1897. Mediehistorier kring Stockholmsutställningen (Stockholm 2006). 2 Dahlkvist (2003); Karin Sennefelt, Politikens hjärta. Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm (Stockholm 2011) s. 20f. 3 Habermas (2003) § 5. 4 Dahlkvist (2003) s. v. 5 Sennefelt (2011) s. 22. 6 Habermas (2003) § 2; Dahlkvist (2003) s. vi‒viii. 7 Steven Shapin, ”Pump and Circumstance: Robert Boyle’s Literary Technology”, Social Studies of Science, vol. 14 (1984) s. 497, 508. 8 Erling Sandmo, Voldssamfunnets undergang. Om disiplineringen av Norge på 1600-tallet (Oslo 1999) s. 151. 9 Magnus Nyman, Press mot friheten. Opinionsbildning i de svenska tidningarna och åsiktsbrytningar om minoriteter 1772–1786 (Uppsala 1988) s. 84–88. 10 Leif Runefelt, En idyll försvarad. Ortsbeskrivningar, herrgårdskultur och den gamla samhällsordningen, 1800–1860 (Lund 2011) kap. 6. 11 Ekström, Jülich & Snickars (2006) s. 16.

20

Profile for Smakprov Media AB

9789187351129  

9789187351129  

Profile for smakprov