fröken kommit till hans plats. Bettan som satt främst vid dörren och Evert som satt främst vid fönstret hade det värst. De måste kunna versen redan när de kom till sko lan. Nån gång började fröken med de bakersta raderna, och då blev det nästan alltid kvarsittning. I dag blev det inte psalmförhör alls. Till och med innan de sjöng ”Din klara sol går åter opp” stod fröken vid kate dern. ”Jag har en glad nyhet åt er, barn”, sa hon. Hon tog av sig glasögonen och putsade dem med näsduken. Faktiskt putsade hon näsan också. Det såg nästan ut som om hon grät. ”Kriget är slut, barn.” Det blev alldeles dödstyst först. Dom tittade osäkert på varandra. Han märkte att alla ville prata, och det fick dom tillåtelse till. Fröken hjälpte till och berättade om dom underbara tider som nu skulle komma. Det dröjde ett tag innan hon upptäckte att han satt och lipade som en unge. Det hade gått bra så länge det bara var tårarna som rann men sen kunde han inte låta bli att snörvla också, han hade ju ingen näsduk. Han drog med den tra siga tröjärmen över ögonen. Alla såg på honom. Fröken också. ”Gråt inte, gosse”, sa hon vänligt. ”Du får nog stanna här i Sverige, ska du se.”
* Det hade börjat regna när Antti var på hemväg. Det kvill rade i bäckarna. Våren var äntligen på väg. Det hade varit en väldigt konstig dag. Först fick dom sjunga länge, inte bara psalmer utan flera av dom glada visorna i frökens sångbok, och sen hade fröken tagit fram kartan över Europa och berättat hur kriget tagit slut och att allting skulle bli bättre. Det hade dom andra barnen 7