Page 1

Bluffen


Unni Drougge

Bluffen


ISBN: 978-91-86649-11-1 © Unni Drougge 2010 Svensk originalutgåva utgiven av Modernista, Stockholm Svensk pocketutgåva utgiven av Massolit Förlag 2011 Omslagsdesign: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Sättning och grafisk form: Stevali Production Tryckt i Litauen 2011 av UAB ’PRINT IT’ www.massolit.se


Denna roman är till 100% fiktion, och inte på något sätt baserad på sanningen eller saker som har hänt i verkligheten. Namn på riktiga personer, platser och händelser är endast inkluderade för att skapa realism i historien. »Till och med den enklaste redogörande text innehåller tolkningar, utfyllningar av hålen i faktaväven, textens eget sätt att binda ihop händelser och sammanhang som kanske inte har något verkligt sammanhang. Varje berättelse bär alltid på mer eller mindre tyd­liga spår av fiktion. För att formulera det drastiskt: Ingen talar någonsin sanning. Och ingen ljuger någonsin. Så fort en berättelse berättas upprättas ett spänningsfält mellan den absoluta sanningen och den absoluta lögnen, och berättelsens själva väsen, själva natur, är att oscillera fram och tillbaka mellan polerna, utan att någonsin fastna vid en av dem. Världen är – en roman.«

Jan Arnald


1 Å h n e j ! Vilket jävla ras! Bredvid Berit låg lufsen på rygg och snarkade med öppen mun. Skägget täckte delvis öppningen, men gjorde bara att han såg ännu dummare ut när stråna fladdrade av vinddraget från hans rosslande utandningar. Och han var inte ens gammal, 30, hade han sagt när hon bjöd honom på öl och Jäger i baren på… Åh nej! Nu kom hon också ihåg att hon var i Göteborg, av alla skitställen. Berit hade alltså just vaknat upp med blyluva i en nerlegad säng på ett göteborgskt hotellrum av den lägre rangen, vilket berodde på att denna västliga utpost blivit ett säte för författare och deras hantlangare varje höst, då Bok & Biblioteksmässan gick av stapeln. Att vara bakis hörde till när man bevistade bokmässan, eller snarare dess mingel och monterfester. Det var inte hennes fel. Att hon supit sig full redan på tåget ner och struntat i att besöka just mingel och monterfester var däremot hennes fel. Att hon följt ordern att åka ner till Göteborg för att jaga rätt på skvaller om kända journalister och författare var också hennes fel. Att hotellet var sjaskigt var å andra sidan tidningens fel, eller rättare: det var tidningens fel att hon inte fått inkvartera 7


sig på något av de mondäna och centrala hotell där cirkusdjuren höll hus. Chefredaktören skyllde på att de var full­bokade. My ass, tänkte Berit. Det berodde på snålhet. Men i ärlig­hetens namn passade det muggiga hotellet ihop med varumärket hon lierat sig med, fastän hon skrev under pseudonym. Tidningen Veckans OJ! tillhörde nämligen den absoluta bottennoteringen inom svensk publicistik. Inte för att den övriga boulevardpressen avhöll sig från skvaller och lögner, men Veckans OJ! var dessutom uselt layoutad och illa tryckt. För att ingen skulle missa hur värdelös tidningen var kostade den bara en tia och blev därför läst av dubbelt så många puckon eftersom puckona inte är så dumma att de köper ett dyrt lågvattenmärke när det finns ett billigt. Att det nu låg en varelse och snarkade bredvid Berit var dock uteslutande hennes eget fel. Dessutom var det en vanesak. Eller ovana, om man var nogräknad. Tillsammans med andra ovanor. Berit var på deken.

2 N ä r hon dragit tre djupa bloss på sin röda Prince blåste Berit ut rök i ansiktet på den unge luffaren. Tätt intill hans näsborrar. Då började han hosta. Berit slängde nacken bakåt. Fan, vad han stank. Hon hade för länge sedan, på den tiden då hon fortfarande befann sig i någor­lunda anständigt sällskap, frågat en läkare varför det luktade så jävligt när man kom in i ett rum där någon sov. Han hade sakligt förklarat denna likdoft med att det var just likdoft, som kom sig av förruttnelsebakterier, vilka frodades i munhåla 8


och svalg när slem­hinnorna torkade under sömnen och ytskiktet dog. Det var därför som Berit alltid tog ett tuggummi innan hon gick till sängs. Men det hade hon tydligen svalt. Eller också råkat spotta ut. Den ovårdade killen öppnade ögonen, pastellfärgade i ljusblått och rosa. Han stödde sig på armbågen och visste först inte heller var han hamnat, visste inte vem Berit var och knappt ens vem han själv var. Jo, han var en fattig poet. Arbetslös på papperet, men poet i själen. Och ruggugglan där framför honom… Det sista han mindes var hur hon ridit honom, med gungande fettvolanger och bröst som liknade enorma auberginer. Nu måste han spy! Han kastade sig upp ur sängen och hamnade med hjälp av yrselns centrifugalkraft i bad­rummet där han kalvade med ett jätteplask som stänkte upp längs holkens brungula avlagringar och träffade hans ena öga. Han hann knappt hämta andan innan nästa hulkning sölade ner hans hår. Berit hade nu sett vart hennes tuggummi tagit vägen. Det hade fastnat i den unge mannens yviga barr. Platt och ordentligt fastklist­rat. Det log hon åt. Men när hon hörde att han vred om duschkranen blev hon för­bannad. – Åh nej, min bäste herre! utstötte hon barskt och drog bort duschdraperiet vars mönster bestod av segelbåtar där färgen på seglen blivit flammigt ljusbrun. Damerna först! Jag ska jobba, du får ställa dig längst bak i kön. När Berit självsvåldigt vridit av kranen stod han där som en skändad Jesus med händerna framför snoppen och det blöta håret och skägget hängande längs de urgröpta kinderna. Blicken han gav henne var dock inte from. – Du är ju för fan helt cp ju! rosslade han ilsket. Jävla padda! 9


– Så där, nu har du förverkat även köplatsen, avgjorde Berit och pekade mot dörren. Pallra dig i väg, annars ringer jag snuten och anmäler våldtäkt. – Ingen snut skulle tro dig! halvskrek killen medan han ryckte åt sig ett badlakan som han snodde om sin rangliga bål där ändå en liten ölkula buktade. Han var rädd, det märktes. Hon stod kvar i öppningen till badrummet medan han snabbt och småsvärande klädde sig. Vilket psyko, tänkte han skärrat. Hur i helvete kunde han sätta på ett sådant skåp? En ful och fet sugga som stod och glodde på honom utan att ens skyla sig. När han drog upp håret från tröjkra­gen fastnade ena långfingret i en härva. Fan, ett tuggummi. Vilket nerköp. – Bitch! Han brände av en loska på den solkiga heltäckningsmat­tan och lät bli att stänga dörren efter sig. – Tack, sa Berit och låste den bruna paneldörren. Hon brydde sig inte det minsta om vad män sa eller tyckte om henne. Och hon tyckte aldrig synd om dem heller. De klarade sig alltid. De tog för sig. Och det gjorde hon också. På sitt sätt. Fast det var inte alls därför som hon hette Hård i efternamn.

3 B o k & B i b l i o t e k s m ä s s a n i Göteborg hade i snart tre decennier kallats för pr-cirkus, bestsellerorgie, månglartempel, krämarspektakel och andra nedsättande benämningar som följer när pretentiösa anspråk möter populasens gillande. På vägen mellan Gothiahotellens foajé och spärren till själva 10


det kommersiella slagfältet hann Berit i ögonvrån lägga märke till en grupp välbekanta ansikten. Det var den ständige sekreteraren i Svenska Akademien, en programledare för ett finkulturprogram, en skivbolagskung som blivit synonym med dålig smak, en känd svensk deckarförfattare, en ettrig kvällismurvel och rikspolischefen, som satt och hinkade öl tillsammans i en av baravdelningens soffgrupper. Det var sådant som spelades upp inför öppen ridå på tillställningar som denna. Oheliga allianser. Och ymnig alkoholförtäring under dygnets alla timmar. Men om sådant kunde inte Berit skriva i det simplaste av skvallerorgan. Det varken intresserade eller förvånade läsekretsen. Att påtala skillnader mellan högt och lågt och därvid jämföra Svenska Akademiens ständige sekreterare med en författare som sket ur sig kioskvältare i parti och minut skulle enligt dem vara som att dra upp en dikotomi mellan Paris Hilton och en bergstopp. De skulle inte förstå vad akademiledamoten hade med saken att göra. För dem var skillnaden mellan högt och lågt densamma som skillnaden mellan Lady Gaga (hög) och Britney Spears (låg). Det Berit skulle skvallra om var »hemliga romanser« mellan kändisarna som var på plats (alla kändisar skrev ju böcker), om hur deckardrottningarna var klädda och om giganternas kamp, det vill säga den rivalitet som kunde utläsas mellan exempelvis Jan Guillou, som var landets mest rubrikskapande författare, och Leif GW Persson, den folkkäre kriminologen som bara låg en hårsmån efter Guillou vad gällde mediala utspel och utrymmen. Berit blev med ens hågad att sjunka ner i baren och sänka ett järn. Men hon hade alltid hållit stenhårt på principen att inte köra med återställare, i varje fall inte förrän på kvällen. Och nu var klockan bara ett. Så hon ryckte sig ur lockelsen och svepte sin skinnkappa om sig som en förbudskorsett. 11


Nu skulle hon in i mässhallen och reka åt sina idioter till läsare. Eller fluktare. Hon hade kameran med sig. Egentligen borde hon ha dubbelt så bra betalt när hon skötte två jobb samtidigt: bild och text. Fast texten var å andra sidan underordnad, nästan betydelselös. Dess enda existensberättigande var att generera en skandalrubrik som heller aldrig riktigt gick att härröra till texten. Därför var rub­rikerna i Veckans OJ! nästan genomgående formulerade som frågor. Jaha, där kom en fråga gående i korridoren. Det var Idolstjärnan Omar som gick tätt intill den snygga, turkfödda teveprogramleda­ren Yesim. Berit bad att få ta en bild. De log rutinerat mot kameran, tandblekta och välpudrade bägge två. Berit visste att Omar var böckling, men det spelade ingen roll. »Hur ska de kunna dölja sin heta passion?« Berit gjorde en äcklad grimas när hon närmade sig mässhallens trängsel. Inte åt trängseln, utan åt sig själv. Att hon sjunkit så lågt. Hon tänkte väl inte så ofta på det, hon fick ihop till hyran och lite mer, jobbet var inte heller krävande, en apa skulle kunna utföra det om apor kunde utveckla den typiskt mänskliga egenskapen cynism. Den enda fortbildningen i arbetet bestod i att enträget studera allting i medieutbudet som var fullkomligt intelligensbefriat. Visserligen var denna uppgift mer tidsslukande och bisarr nuför­tiden, med tanke på dumhetens både kvalitativa och kvantitativa ut­bredning, men det gick bra att tänka på annat medan realitysåporna och tramsprogrammen fladdrade på teveskärmen. Ibland kunde det till och med kännas en gnutta upplyftande att läsa National Enquirer och annan anglosaxisk skvallerpress eftersom texterna inte uteslutande vände sig till analfabeter. Det var de texterna som Berit rewritade och som utgjorde stommen i Veckans OJ! Hon gjorde det så vant 12


och snabbt att de andra två skribenterna blev nervösa att förlora jobbet. På sin arbetsplats gjorde hon alltså skäl för sin lön, och uppdraget att bevaka kändisar på bokmässan i Göteborg var att betrakta som en belöning. Men i den här miljön, i den brokiga ljudmattan från författare som på olika scener mer eller mindre desperat marknadsförde sina senaste alster, i detta potpurri av förlagsfolk som visade sin rang med hjälp av montrarnas storlek och placering, bland de hitskeppade journalisterna som visste sitt värde genom helt andra kriterier än saldot på sina lönebesked, här i denna demonstration av hackord­ningar kände Berit sin låga status lysa i pannan som gruvarbetarens pannlampa bland tiaror. Det var inte det att hon skämdes, hon hade en gång för alla slängt den sortens onödigt känslogods överbord. Hon var snarare rädd att vara så betydelselös att hon inte ens skulle kunna sköta skitjobbet hon blivit hitkommenderad för. Det var ju nätt och jämnt att hon hade blivit pressackrediterad, och några mingelpartyn var hon inte bjuden till. Hon hoppades nästan att något skulle hända som gav henne en perfekt ursäkt till utebliven leverans. Att mässan skulle bli utsatt för terrorhot och tvingas stänga eller något liknande, som givetvis var helt osannolikt.

4 M a g e n knorrade, så Berit gick en våning upp för att hitta press­kaféet. Där fick man gratis baguetter med ost och skinka, kaffe och bakverk. Hon mindes det från förra gången då hon besökt bokmässan. För mycket länge sedan. På oskuldens tid, 13


alldeles före syndafallet. Berit ruskade av sig minnet med en rent fysisk gest, så obehagligt var det. På det övre våningsplanet sprang folk omkring och letade efter seminarier de ville närvara vid. Hon såg en kvinnlig kändispräst stå och språka med en megapopulär rockpoet. Kändisprästen hade hamnat i blåsväder då hon efter resor i Asien och Sydamerika för­ordat att kyrkan borde öppna sig mer för alternativa gudsbegrepp. Innan dess hade hon varit omtvistad för att hon ofta frekventerade Stockholms mest stjärnspäckade inneklubb. Präster förväntades inte roa sig med vare sig den promiskuösa nöjeseliten eller med flummiga new age-tomtar. Nu hade det varit tyst om henne så länge att hen­nes namn fallit i glömska bland skvallerpresskonsumenterna. Men Berit fiskade ändå upp digitalkameran och knäppte ett par bilder på avstånd. Rubrikfrågan kunde lyda: »Kan handpåläggning läka Bobs brustna hjärta?« eller något i den stilen. Det hade nyligen tagit slut med hans senaste flickvän. Bilden på hur den kände poeten slängde sin röda hårman bakåt och hade en hand på prästens axel skulle kunna illustrera frågan väl, Berit hade lyckats fånga en min som såg plågad ut, fast egentligen var ansiktsuttrycket bara förstadiet till det brakande skratt som han brast ut i när Berit passerade. Hon drogs med massrörelsen bort mot en plats där man kunde skåda hela cirkusen, ställde sig vid räcket och spanade ut över folk­havet nere på mässgolvet. Liksom förr dominerade de gamla anrika förlagen Bonniers, Norstedts och Natur & Kultur. Deras jättelika logotyper hängde ner från taket i kraftiga vajrar och gick att se var man än befann sig i jättehangaren. Men de hade fått en aggressiv konkurrent i uppstickaren Gerillaförlaget som strategiskt placerat sig precis vid foten till den mest 14


centrala rulltrappan. Deras logotyp snirklade sig som en ormlik knallorange, nästan fluorescerande, banderoll uppe vid taket, lika väl synlig som förlagskolossernas. Berit hade redan noterat hur var och varannan mässbesökare bar på en påkostad, dragkedjeförsedd bärkasse i skinande guld och med Gerillaförlagets varumärke. Därför bar utsikten över mässan täta guldstänk av detta smarta pr-trick. Bokbranschen var inte Berits specialitet, hon hade alltid upp­fattat den som gråmossig och introvert, men ståhejet kring Gerilla­förlagets tillblivelse hade inte undgått henne. Det var ett liv och kiv kring deras påstådda stöld av de storsäljande författare som de andra förlagen ansåg sig ha byggt upp, inte minst Jan Guillou, som var en av Gerillaförlagets grundare. Men det där hade Berit inga åsikter om. På den fria marknaden var väl avknoppningar inget att hetsa upp sig över. Och om det var Gerillaförlagets förtjänst att många författare numera fått star value kunde hon heller inte svara på. Hon kunde bara konstatera att deras mest kommersiella deckar­författare Liza Marklund flera gånger figurerat som omslagsflicka åt samtliga tidningar, även Veckans OJ!, och att hon jagades som om hon vore en statsminister efter avslöjandet om att en sann berät­telse hon skrivit i själva verket varit uppdiktad. Inga träd fick ju växa upp till himlen i det patologiskt missunnsamma landet Sverige. Så förklarade även Liza Marklund den skandaljournalistik hon på senare tid blivit offer för. Berit lutade sig en bit över räcket och undrade vad som skulle hända om hon skickade ner en stadig loska, om någon skulle märka ifall den landade i vederbörandes hår. Som en fågelskit. Eller vad som skulle bli följden om en bomb sprängde hela jävla stället i luf­ten, om det skulle medföra en kulturell atomvinter. 15


Detta var tankar Berit brukade finna roande i sammanhang där hon inte kände sig hemma. Det var nog bara på saggiga syltor hon kände sig hemma, dem fick hon aldrig fantasier om att bomba. Som ung hyste hon stor respekt för litteratur. Hon hade till och med drömt om att skriva en roman, men den drömmen delade hon förmodligen med majoriteten. De böcker hon numera använde som sömnpiller hade hon rivit åt sig från ett 7-Eleven efter ett krogbesök. Och vad som stod i dem glömde hon lika snabbt som smaken på den Big Bite hon köpte samtidigt. Just det, hon behövde något i kistan. Var fanns presskaféet nu igen? En tjock trängsel framför en seminariedörr hindrade hennes framfart. Det var tanternas favorit, riksfikusen Oliver Cederskiöld, som skulle framträda. Där kom han hastande med sitt permanenta leende, säkerligen nyss avrunkad i ett annat framträdande. Hans popularitet riskerade att tippa ner i graven tillsammans med den åldersstigna publiken. Berit knäppte ett par bilder medan han press­ade sig förbi folkhopen. Frågan fick hon tänka ut sedan. Kanske: »Jagad av kvinnorna, måste söka skydd?« När Berit försäkrat sin kroppshydda om att den inte behövde oroa sig för viktnedgång och också försäkrat sig om att det övriga pressfolket som kalasade på skråets förmåner inte kände igen henne, kom det fram en gubbe som ändå kände igen henne. Hon hade hunnit en bit bort i gången och funnit sig redo att snoka runt nere på själva mässan då hon hörde en bekant, slapp mansröst. – Tjena, är det Kåta Berit som gått vilse i korridorerna igen? Den folkkäre Leif GW Persson, av samma folk kallad Gewe, 16


hade gått ikapp henne och tittade nu från sidan, belåtet och retsamt med tungspetsen mot överläppen, fast med en skygg blick som bara fokuserade någon sekund åt gången. Han ägde verkligen ett hästminne, den där enorma flodhästen, tänkte Berit harmset. När skulle han mula? Sedan urminnes tider hade han haft problem med pumpen. Gewe klappade henne på baken, hon var fan sexig ändå, kärr­ingen, efter alla dessa år. Det fanns fruntimmer som hade vett på att sätta sprätt på det de hade, tänkte han med en skön pirrning. Fet var hon, men med den där korta läderkjolen som snörpte åt om kärlekshandtagen, och med de högklackade stövlarna skulle det inte vara några problem att sätta på häxan. Han hade hört att hon bar porriga raffset också. Strumpebandshållare, det stuket. Och de blanksvarta korpgluggarna och röda kuksugarläpparna; man behövde inte ens vara könsmogen för att se att hon var kåt utav bara helvete. – Förlåt, men är detta en av maktens korridorer? frågade Berit försmädligt och slog bort hans gorillanäve. Det är ju där gubbslem­men håller till. Satans skvaller, tänkte hon surt. Kåta Berit! Allt det där var så passé att hon trodde det var lika begravt som den bordellhärva kriminologen en gång läckt ut. Visserligen fanns bordellskandalen kvar någonstans i murvelpatraskets medvetande – avslöjandet om att flera av sjuttiotalets toppolitiker knullade barnprostituerade – men saken tystades ner gång på gång. Det var bara i de framtida historieböckerna, när alla var döda, som affären skulle nystas upp på allvar. Som med de flesta manliga, systematiska övergrepp på härskarnivå. Varför kunde då inte Berits futtiga felsteg förpassas in i skuggriket? – Du kanske vill tillbaka till brottsplatsen, grymtade Gewe 17


och tänjde ut sitt ena hängsle med tummen, varefter han släppte det så att det smällde mot ölkaggen. Han bar jämt jeans med hängslen, åtminstone av alla bilder att döma. Och han befolkade offentligheten så intensivt att han antag­ligen aldrig hann hem och byta om. Berit spanade längs gången, som märkligt nog var folktom för tillfället. Hon kunde i och för sig ta en bild på kräket: »Hur mår Leif GW Persson egentligen?« Men hon avstod. Kriminologen var en respektingivande figur. Så respektingivande att man gjorde klokt i att inte befatta sig med honom över huvud taget. Berit såg en toalettskylt och gick raka vägen in på damrummet. Jävla kobra, tänkte Leif. Jävla kuk, tänkte Berit och upptäckte att hon inte var ensam. Några klimakteriekärringar stod i kö för att få kissa. Njuggt gransk­ade de Berit för att avgöra om hon gjort inträde i deras värld av vallningar och ådernät. Hon fick fram puderdosan och forcerade ett osynligt moln av tung Chanel 5-parfym som överlevt sitt bäst­föredatum, liksom den trehövdade samlingen surfittor. Framme vid spegeln dammade hon på ett lager puder medan hon krasst slog fast att även hon passerat sitt bästföredatum. De mörka ögonen låg inbäddade i plufs, och vore hon mager skulle hon ha behövt glasögon med behå. Nu bars påsarna i stället upp av fett och vätske­ansamlingar som bildade korviga ojämnheter. Hon bättrade på de purpurröda läpparna och stramade till frisyren med silverspännet hon fått ärva av sin galna mor. Håret också, förstås. Berits mamma hade haft tur med håret. Svart, tjockt, blankt och rakt. Tyvärr satt inte lyckan i hennes stolta man, och även detta faktum gick i arv. Mamman hade spelat bort allt, förutom silverspännet, och Berit hade själv drivit ett högt spel utan att begripa det, fast på en annan spelplan. »Kåta Berit«. 18


Namnet klädde henne inte. Berit, alltså. Berit lät snipigt. Själv var hon snarare yppig. Eller fläskig, för all del. Det bekom henne dock föga. Däremot ogillade hon de ogillande blickarna från den lilla toakön. Mobbning var riktnumret till lynch­ning, och landsnumret kunde hon utläsa i de intoleranta ögonkas­ten: Ingen älskar en fet och halvgammal slampa. Berit lämnade därför sanitetsregionen trots att hon gärna hade tömt sin blåsa först. Inte för att snörptanterna skrämde henne. Hon skrämdes snarare av sina sadistiska fantasier. Berit förde nämligen en daglig närstrid med sin alltmer tilltag­ande misantropi. Det var därför hon undvek att komma nära själva mänskligheten. Och nu var det dessvärre dags att återvända till »brotts­ platsen«.

5 B e r i t hade inte alltid varit ett patetiskt low life. Senast hon åkte till bokmässan, för 13 år sedan, jobbade hon som nöjes­ reporter på Extrabladet. Det var väl i och för sig ingen position att skryta med, men det var många som skulle kunna tänka sig att utan skrupler gå sängvägen dit. Det hade inte Berit gjort. Hon hade tagit sängvägen därifrån. Just en bedrift, tänkte hon sarkastiskt. Att ta sängvägen ut i stället för in. Detta förflutna slog emot henne än en gång när hon råkade gå förbi Extrabladets mässmonter. Ingen av de gamla arbetskamraterna var där. Alltid ett plus. 19


Folksamlingarna framför de montrar där populära författare framträdde var kompakta och larmet från högtalaranläggningarna öronbedövande, detta var intryck som mässbesökarna självmant ut­satte sig för. De författare som drog mest folk tycktes för närvarande bestå av en kvinnlig tevekock som lanserade en ny receptsamling för den som ville hålla sig smal, en gammal skönhetsdrottning som saluförde recept på hur man höll sig ung samt en kvinnlig själv­hjälpsguru som tillhandahöll ett nytt recept på lycka, vilket kallades »att duga till«. Medan Berit navigerade förbi de feta, medelålders och olyckliga kvinnohjorderna försökte hon räkna ut i vilken ord­ning man skulle läsa dessa tre receptböcker för att de inte skulle ta ut varandra. Skulle man först bli smal och ung för att »duga till«, eller skulle man först »duga till« och sedan inte behöva bli smal eller ung? Innan hon hunnit avgöra saken hindrades hon av en ännu större hop, tätt sammanpackad framför Jan Guillou som från Gerillaförlagets monter marknadsförde… krig, tänkte Berit när hon lyssnat någon minut på en av rikets mest säljande författare. Han lät som en radioapparat och såg ut som en telefonhytt. Vilket passade väl ihop med det faktum att han stolt och enträget skrev sina böcker på en hederlig gammeldags skrivmaskin. Men nu avslutade han sin föreställning och en rultig dam på­annonserade signering av hans senaste självbiografiska bok Seger­ordet. Två lastpallar med böcker kördes fram till kassan, boktravarna decimerades i rasande fart och kön framför signeringsbordet skulle ha behövt en dörrvaktsjugge för att avstyra oredan som uppstått bland kacklande kärringar och brummande gubbar som alla ville köpa boken till vrakpris och få hans höghets kråka i den. Den rund­hylta kvinnan ropade ut i micken att Guillou hade ett annat tal med påföljande signering borta i 20


Kvällsextras monter om tio minuter, så att alla som ännu inte hunnit köpa en signerad bok skulle få en ny chans. Till samma pris, betonade hon. Berit stod kvar och beskådade den ivriga kön samtidigt som hon förundrades över att en sådan massanslutning kunde uppstå kring denne Guillou. Liksom Leif GW Persson hade han i åratal överdoserat sin närvaro i varenda fläck av det mediala landskapet. Överdriven exponeringshunger brukade förr om åren spä ut intresset hos både publicister och allmänhet, men nu spädde den uppenbarligen bara på populariteten. Fast såg han ändå inte lite rädd ut där han satt, Jan Guillou, omgiven av den frodiga skogen av beundrare? Berit var tränad i att läsa kroppsspråk och ansiktsmimik, det var en förmåga hon förvärvat och som hon saknat när hon bäst behövt den. Nu visste hon egentligen inte vad hon skulle ha den till, den var lika onödig som en flytväst på en landkrabba, men den var där, och den fälldes ut i hennes medvetande som antenner. Guillou skrev metodiskt sin autograf i böckerna och gav ett lika metodiskt leende åt var och en som fick den stora äran att befinna sig en armlängd från sin idol, men stresshormonet läckte ändå ut och uppfångades just av Berits antenner. Skälen till det som hennes känselspröt vibbade in kunde hon däremot inte utläsa. Hon hade alltså ingen aning om varför succé­maskinen några meter bort stänkte ut adrenalin. Snart skulle han få tennisarm, tänkte Berit och betraktade den kraftiga nedre bicepsmuskeln på hans konstant blottade arm. Han bar en röd pikétröja. I dag röd, i morgon död, tänkte Berit ironiskt. Nej, då passade det bättre med devisen »I dag röd, i morgon rik«. En anmärknings­värt stor andel ekonomiskt välgödda människor 21


i medieindustrin hade börjat sin bana inom rödvinsvänstern. Berit var ingen vänsteranhängare, hade heller aldrig varit. Hon röstade inte ens. Varje gång hon försökte sätta sig in i politiken såg hon bara maktspel och personlig vinning. Hon sneglade på den oorganiserade kön som oavbrutet omformades av mässbesökare som ville ta sig fram i den tilltäppta gången. Folk vill bli lurade, tänkte hon. Fösta som en fårskock. Och nu reste sig Guillou, varpå skocken oroligt trampade runt för att veta vart herden skulle leda dem. Ett av fåren, som snarare liknade en gammal get, med vitt bockskägg och vit snagg, klackade Berits ena tå så att hon fick hålla igen om ett skrik. Hon grävde fram kameran, några bilder på Guillou kunde inte skada. – Ni som inte hunnit få en bok signerad kan återkomma om exakt tjugotvå minuter, det är en ytterst kort promenad mellan Kvällsextras och Gerillaförlagets montrar, deklarerade fält­översten Guillou. Därefter beblandade han sig med den klumpiga armé som beslutat sig för att följa honom till nästa uppträdande. Det inne­bar att folk blev tvungna att förflytta sig förbi rulltrappans hårda trafik, varför tillfällig förstoppning uppstod. Berit knäppte en bild i sekunden, hon hade ingen rubrik klar ännu, men det syntes att Guillou delade hennes inställning till mänskligheten på en punkt: den äcklade honom. Åtminstone äcklade det honom att bli knuffad hit och dit av folk som säkerligen njöt av att känna den påtagliga fysiska närheten till en man de annars bara såg via det oöverbrygg­liga avståndet mellan en tevesändning eller kvällstidningsrubrik och den egna grå vardagen. Nu hade Berit blivit inträngd i geggan så att även hon snuddade vid Guillou, vilket hon inte kände sig det minsta tacksam över eftersom hon framför allt ville ta fler bilder. Hon lyckades tränga sig förbi honom till priset av att hennes ena 22


nylonstrumpa rispades av något vasst, kanske kanten på en av de där förbannade guldväskorna som Gerillaförlaget så generöst delade ut åt alla som köpte en bok i deras monter. Fan! Det var dyra strumpor med söm. Där fick hon en bra vinkel i alla fall, när hon med ilskan som motor lyckats knuffa sig flera meter bort så att Guillou nu kom emot henne. Hon skulle hinna få minst 20 bilder till, men han gjorde sig sällan bra på bild, det var vida känt. Inte av direkta fotogeniska skäl, utan för att han oftast blundade eller hade munnen öppnad på ett konstigt vis. Sådana bilder gick inte att publicera, inte ens av elakhet, de var som korrfel. Därför slog hon snart över till videofunktionen. Men Guillou rörde sig inte framåt längre. Och han öppnade munnen, inte bara tillfälligt. Berit såg inte riktigt, det stod så många personer i vägen, hon fick höja kameran över huvudet och försöka ta sig mot rulltrappan. På avstånd uppfattade hon att Guillou höll sin näve knuten framför bröstet. Sedan vrålade han: – AAAJ! HJÄLP ! AAAH ! HJÄLP ! Han tog några stapplande steg och utstötte ett par oartikulerade läten. Fortfarande med handen knuten över hjärtat segnade han ner mitt bland fansen.

6 D e t var som fan, tänkte Berit. Hon fortsatte filma, men blev bryskt bortskuffad av snubblande människor som i sin tur knuffats åt sidan av en reslig man med enorm näsa och kort, rak lugg som lystrat till frågan om det fanns en läkare på plats. Han böjde sig över den fällde rikstjuren, och kollade puls medan han skrek att någon skulle larma ambulans och polis. 23

Profile for Smakprov Media AB

9789186649111  

Bluffen Bluffen unni Drougge ISBn: 978-91-86649-11-1 © unni Drougge 2010 Svensk originalutgåva utgiven av Modernista, Stockholm Svensk pocke...

9789186649111  

Bluffen Bluffen unni Drougge ISBn: 978-91-86649-11-1 © unni Drougge 2010 Svensk originalutgåva utgiven av Modernista, Stockholm Svensk pocke...

Profile for smakprov