Issuu on Google+

Lena Arro

Blommor på Höökens grav

Opal


© Lena Arro, 2006 Omslag: Katarina Strömgård Bokförlaget Opal AB Printed in Finland, 2006 ISBN: 91-7299-193-3 2


Lena Arro

BLOMMOR PÅ HÖÖKENS GRAV

Opal 3


4


KAPITEL ETT

Det var redan eftermiddag när vi äntligen såg

skylten. ”Långsjön” stod det. Mirjas lillebror Anders sov djupt med huvudet lutat mot sin stora nalle. Mirja och jag hade också nästan somnat bredvid honom i baksätet, men nu blev vi pigga igen. – Vi är framme! sa Mirja och sedan ropade hon i Anders öra: Vakna, Anders! Vi är framme vid Långsjön! Hon ruskade honom och han fick upp ögonen så pass att han kunde titta ut genom bilfönstret. – Jag ser ingen sjö, sa han besviket. – Vänta lite bara, sa Monika, Mirjas och Anders mamma, från framsätet. Vi ska svänga in på en mindre väg här någonstans … ja, där är den! Hon saktade farten och så svängde bilen in på en grusväg med höga tallar på båda sidor. Efter en liten stund såg vi vatten blänka mellan tallstammarna. Håkan, Mirjas och Anders pappa, läste på en karta.

5


– Stugan ska ligga alldeles vid en brygga, sa han. Ja, titta, där är den. Bilen stannade och vi kunde äntligen gå ut och sträcka på benen. Anders for iväg ner mot sjön och Monika följde efter honom. – Ni kan lasta ur bilen så länge, ropade hon åt oss. – Typiskt! sa Mirja. Håkan ställde sig med händerna i sidorna och tog några djupa andetag. – Känn vilken luft! sa han. Jag kände efter jag också. Det luktade tallskog och sjö. Det var fint med det glittrande vattnet och de smala tallarna på den sandiga marken och timmerstugan vid stranden. Håkan tittade på sin karta en gång till. – Det finns fler stugor vid sjön, men de ligger en bit bort, så vi får ha den här bryggan och stranden för oss själva. Han fick fram en nyckel ur fickan och gav den till Mirja och mig. – Gå och se om den här passar. Vi gick upp på den lilla verandan framför stugan och Mirja satte nyckeln i låset och dörren gick upp. – Kom och hjälp till att bära! ropade Håkan men Mirja hade redan fortsatt in i stugan och jag följde efter henne. – Här ska vi bo! sa Mirja och sprang in i ett rum och kom ut lika fort. Nej, förresten, här kanske! 6


Det fanns tre sovrum och ett vardagsrum med öppen spis, och så ett litet kök och ett duschrum. Vi gick in i alla rummen i tur och ordning. Från vardagsrummet hade man utsikt över sjön genom ett stort fönster. Nu ropade Håkan en gång till. – Bäst att vi hjälper till, sa jag. Vi gick flera vändor med väskor och kassar och kuddar. Konstigt vad mycket man måste ta med sig när man åker bort på semester. När vi hade burit in allting kom Monika och Anders tillbaka. Anders sprang in i stugan och jag hörde hur Mirja och han grälade om vilka rum de skulle bo i. Jag har inga syskon. Ibland när jag hör Mirja och Anders bråka som värst, så är jag ganska glad för det, men ibland blir det lite ensamt att vara enda barnet, utan vare sig syskon eller pappa. Jo, jag har ju en pappa förstås, men jag har aldrig träffat honom. För mig är det helt naturligt att det bara är mamma och jag. Den här sommaren var mamma tvungen att jobba nästan hela tiden, så hon blev glad när Mirjas föräldrar bjöd med mig till Långsjön några veckor av sommarlovet. – Vilken tur du har! tyckte mamma. Du kan bada och gå i skogen och ha det skönt! Först var jag lite tveksam. Tänk om jag skulle få hemlängtan. Men mamma övertalade mig och nu var jag här. 7


Mirja och Anders hade slutat gräla. Jag gick in till dem i ett av sovrummen. Anders hade klättrat upp på den översta våningssängen och Mirja satt på den nedersta och plockade fram saker ur en resväska. – Anders ska sova i rummet längst in, sa Mirja. Och vi kan ta det här. Det var nästan snopet att påminna henne om att vi skulle sova i tält. – Ja, men det kan vara bra att ha ett rum i nödfall, sa Mirja. Ifall det regnar. – Eller om det kommer monster, sa Anders. – Det finns ju inga monster, suckade Mirja. Vi gick ut för att leta reda på en bra plats att sätta upp tältet på. Det fanns en lagom stor plätt med tunt gräs alldeles bakom stugan. Tältet hade mamma köpt innan jag åkte. Det var blått och luktade nytt. Vi arbetade länge med att få det på plats med tältpinnar och snören och det rasade ihop flera gånger, men till slut stod det där, och vi kände oss väldigt stolta. När man drog upp blixtlåset och kröp in kändes det som att komma någon helt annanstans. Allting var blått och varmt och stilla tills Anders ryckte upp dörrfliken och skrek: TITTUT! Mirja rusade ut och jagade honom och jag följde efter och då hittade vi en roddbåt som låg fastbunden vid bryggan. – Den där båten hör till stugan, sa Håkan. Ni kan väl passa på att lära er att ro. – Det kan väl inte vara så svårt, sa Mirja. 8


Men det var svårt. Särskilt när man skrattade samtidigt. Vi rodde runt, runt i stora cirklar och ibland slog vi i bryggan eller fastnade i strandkanten. Anders stod på bryggan och skrattade så att han fick hicka. Mirja blev arg för att han skrattade, men kunde inte låta bli att skratta själv. I alla fall blev vi bättre och bättre. Vi kunde nästan ro rakt när det var dags att äta middag. Sent på kvällen, när vi hade gått och lagt oss i våra sovsäckar, berättade Mirja spökhistorier för mig. De handlade om spöken som gick rakt genom väggar och om blodfläckar som inte gick att tvätta bort. Spökhistorier är det bästa Mirja vet. Hennes högsta önskan är att få se ett riktigt spöke. Jag tror egentligen inte på spöken, men ifall de finns, så vill jag nog inte träffa dem. Medan Mirja berättade med låg röst, tänkte jag på mitt rum där hemma och på min mamma, som nog redan sov, för hon skulle upp tidigt nästa morgon. Jag fick lite hemlängtan. Då försökte jag lyssna på alla ljud utanför tältet. Myggor som surrade och en fågel som visslade. Knarrande och knakande ljud som jag inte vet varifrån de kom. En gång plaskade det till, nästan som om någon hade hoppat från bryggan ner i sjön. Mirja hade slutat berätta. – Läskigt va? sa hon. – Ja, sa jag, fast jag inte hade hört slutet på historien. 9


Vi låg alldeles tysta en stund. Sedan sa Mirja ur mörkret: – Du Marie … det var bra att du följde med hit, tycker jag. Godnatt. Det där fick nästan min hemlängtan att försvinna helt. – Det tycker jag också. Godnatt, sa jag.

10


KAPITEL TVÅ

I två dagar rodde vi så att armarna värkte och vi

blev riktigt bra på det. Sedan klagade Håkan på att han aldrig fick ha båten. Han skulle fiska, sa han, fast det gjorde han inte. När han hade rott ut mitt på sjön, så lade han sig och läste deckare. Visserligen tog han med sig ett metspö, men han hade inte ens en krok i änden på linan. Det gjorde ingenting att vi inte fick ta båten, för Mirja och jag hade hittat två gamla cyklar i skjulet utanför stugan. Vi cyklade omkring överallt och i början gnällde Anders över att han inte fick följa med. Men sedan träffade han Oskar, som också var sex år och som bodde med sina föräldrar i en annan stuga i närheten så han behövde inte hänga efter oss hela tiden. En dag när vi cyklade längs en smal grusväg i skogen, kom några mopedkillar farande förbi. Gruset stänkte omkring dem och Mirja och jag blev tvungna att hoppa av cyklarna och dra ner dem i diket för att inte bli påkörda. Vi såg inte hur killarna såg ut, för de hade hjälmar. 11


– Vilka typer! sa Mirja argt och borstade av sig dammet. Sedan cyklade vi till Långsjöviken som var det närmaste samhället. Där fanns det en affär och en korvkiosk, ett bibliotek och en mack. Vid korvkiosken stod två mopeder och vi tittade på varandra, Mirja och jag. – Det är dom, förstås, sa jag. – Säkert, sa Mirja. Killarna hade tagit av sig hjälmarna, när de handlade korv. Båda hade ljust hår, den enes var kort och stod rätt upp, den andres var långt och ganska stripigt. Vi stannade mittemot korvkiosken och gick in i affären för att köpa varsin dricka. När vi kom ut höll killarna på att starta mopederna igen. – Nu ska dom väl iväg och välta fler cyklar, sa Mirja och öppnade sin dricka. – Ja, det ligger väl cyklar och folk i dikena överallt där dom har åkt, sa jag. Och sedan skrattade vi för det lät så dumt med diken alldeles fulla av folk, som låg och sprattlade med benen och försökte komma upp. Mirja gick för att slänga sin burk i en papperskorg och precis när hon vände ryggen till såg jag en kille komma fram bakom korvkiosken och gå tvärs över vägen bort mot macken. – Undrar om han också välter cyklar, sa jag när Mirja kom tillbaka. – Vem då? sa hon. 12


ta.

Jag tittade mot macken men nu var killen bor-

– Han gick över vägen, sa jag. En kille med grå tröja och brunt hår. Jag tänkte att han kanske också hade moped. I alla fall såg han ut att vara lika gammal som de där andra. Sedan cyklade vi hem till stugan och jag tänkte inte mer på den där killen med grå tröja. På eftermiddagen tog Håkan med sig Anders och Oskar på skogspromenad. Mirja och jag satt på trappan framför stugan och kliade myggbett när Monika kom och frågade om vi ville se en riktig, äkta spökplats. – Vadå för en spökplats? frågade Mirja. – Jag var och handlade förut, sa Monika, och då var det en i affären som berättade om en grav mitt i skogen. Där har de sett huvudlösa vålnader och allt möjligt hemskt på nätterna. Det är visst en mördare som ligger begravd där. Mirja blev förstås jätteintresserad. Hon har en anteckningsbok där hon skriver upp alla spöken och spökplatser hon hör talas om. Den tog hon fram nu. Jag tyckte också att det lät roligt. Så där mitt på dagen, i solsken, kunde ju inga spökställen vara särskilt farliga. – Du kanske inte vågar, du som är så liten, retades Mirja. Bara tio år, stackars barn. Hon brukar retas så där, eftersom hon fyller år i juni och jag i september. När hon fyllde elva fick 13


hon en luddig väska av mig. Jag hade redan önskat mig en sak av henne till min elvaårsdag, en dagbok med lås, och jag hade sett efter i smyg i hennes garderob och där låg det ett paket med snöre om, lagom stort för att vara en dagbok. Monika packade ner en flaska saft och en påse bullar och sedan tog vi båten och rodde tvärs över sjön. Vattnet var alldeles blankt och guldfärgat och det flög trollsländor fram och tillbaka över ytan. Vi turades om att ro och det tog inte särskilt lång stund att komma till andra sidan. Där gick vi i land på en smal sandstrand och drog upp båten så långt vi orkade. Monika knöt fast den i en krokig tall med spretiga rötter och sedan såg hon sig omkring. – Den där graven ska ligga en bit in i skogen, sa hon. Vid gamla landsvägen. Men jag undrar hur vi ska hitta den. Vi följde en stig som ledde in i skogen och efter en stund kom vi till en bredare stig, som Monika trodde kunde vara den gamla landsvägen. Den var alldeles igenväxt, förstås, för ingen hade använt den på många år. När vi hade gått en bit, kom vi till en plats med höga tallar och en liten kulle på marken, täckt av gula barr. Bredvid kullen stod ett svart kors och då förstod vi att vi hade hittat graven. Mirja sprang först och det var hon som hittade träskylten som hängde på en av tallarna. – ”Här vilar Mats Höök”, läste hon, ”dömd för 14


rånmord och avrättad genom halshuggning på denna plats tidigt om morgonen den 5 augusti år 1840.” Vi bara stod där en stund, framför korset. Det var alldeles tyst, inga fåglar sjöng, inga flugor surrade. Jag tyckte plötsligt att det var en otäck plats. Mirja tog fram sin kamera för att ta kort på graven, och jag gick en bit bort. Högt uppe i tallarnas kronor susade det, svagt, svagt, fast det inte alls blåste. Precis när jag skulle vända och gå tillbaka till de andra, såg jag något som rörde sig längre bort. Jag hann bara se en skymt av någon som gick bland träden, någon i grå tröja och med brunt hår. Konstigt. Kunde det vara samma kille som jag hade sett förut, i Långsjöviken? Vad gjorde han här ute i skogen? När jag kom tillbaka till graven stod Monika och Mirja och tittade ner på korset nästan som om de var på begravning. – Titta, sa Mirja. Jag tittade. Nu såg jag att det låg en liten bukett med gula och vita blommor bredvid korset. – Vem har lagt dit dom? frågade jag. Har ni? Monika skakade på huvudet. – Dom sa i affären att det alltid ligger blommor på Höökens grav. Men ingen vet vem som lägger dit dom. Ganska kusligt, eller hur?

15


I skogen finns en gammal grav med ett svart kors. Där ligger Mats Höök begravd, en man som blev dömd till döden för mord för mer än hundra år sedan. Det sägs att det alltid ligger nyplockade blommor på graven, och att det spökar där om nätterna, men är det verkligen sant? Marie och Mirja vet inte vad de ska tro. Var det Mats Höök som begick det där mordet för så länge sedan? Om inte, vem var den verklige mördaren? Och vem är det som lägger blommor på graven? Marie och Mirja bestämmer sig för att undersöka saken, men för att få svar på sina frågor måste de övernatta vid Höökens grav … Omslag: Katarina Strömgård

ISBN: 91-7299-193-3

Opal


9789172991934