Issuu on Google+


Only young twice – Historien om Europe


Only young twice – Historien om Europe © Mattias Kling, Kalla kulor förlag 2011 Omslagsfoto: Michael Johansson Omslagsdesign: Oscar Norling Inlaga design: Johan Holm Tryckt hos Scandbook, Falun 2011 ISBN: 978-91-85535-83-5 info@kallakulor.com www.kallakulor.com


Only young twice – Historien om Europe Mattias Kling


Intro Det är mindre än en kvart kvar av 1900-talet då Joey Tempest sjunger den där inledningsfrasen: ”We’re leaving together/But still it’s farewell…” Andedräkten står som en plym av ånga ur sångarens mun då stämbanden kämpar mot de förlamande meteorologiska förutsättningarna. Varje frasering följs av en halv miljon i livepubliken via en enorm skärm som vecklar ut sig likt en fotbollsplansstor sprakande färgfest ovanför scenen. Den 31 december 1999 har också varit en ovanligt kall vinterdag i den svenska huvudstaden. Det är som att det döende århundradet med isande näbbar och klor försöker klamra sig kvar i folks medvetande med en envishet som blott den som inte längre har något att förlora kan uppbåda. Den dödsdömdes sista kamp. Lika tragisk som vacker i sin trotsiga meningslöshet. Det är minuter då ett sekel drar sina sista flämtande andetag, samtidigt som en ny och löftesrik framtid som bäst lurar på andra sidan fyrverkerierna och champagnekorkarna. Ungefär samtidigt som stubinerna börjar glöda inför tolvslagets krutosande utlösning tycks allt stanna upp för några sekunder. Vädra mot en atmosfär som även den tycks hålla andan och rikta sitt kollektiva medvetande mot det område i centrala Stockholm som har valts till epicentrum för århundradets fest. 7


Det är just i den stunden som en välkänd fanfar rullar över Riddarfjärden, en salut för kommande gnistregn och färgexplosioner. Från en scen mitt ute i det dödligt frostiga vattnet strömmar en låt vars titel, trots att den rent textmässigt egentligen inte har något med själva saken att göra, tycks komponerad för att beskriva sekundvisarens envisa avancemang mot nollpunkten. Det är en unik stund. Ett ögonblick som lika mycket är en senkommen gravskrift över en karriär med få motsvarigheter i svensk musikhistoria, som minuter då nya drömmar föds. För det är som en sammanfattning av en drömbubbla som punkterades nästan lika abrupt som den blåstes upp som ”The final countdown” framförs. Av en grupp som inte existerar i något annat sammanhang än i just det här ögonblicket, men som ändå spelar som om varje ton är rent livsavgörande och i sammanhanget lika nödvändig. Som en hyllning till den lugnande insikten att drömmar – oavsett storlek och egentligt uppsåt – faktiskt kan besannas spelar gitarristerna John Norum och Kee Marcello solot som om deras fingrar fick blod från ett och samma hjärta. Samtidigt spricker den decemberdunkla himlen upp i en färgsprakande, respektfull hyllning. Det är några ögonblick då det gamla dör och det nya står redo att ta över. Vi lämnar det tillsammans. Men den här gången blir det inget farväl. Bara en önskan om ett snart återseende. En ny tid – för de som får vara unga två gånger.

8

Only young twice – Historien om Europe


Kapitel 1

Vännerna i Vilda Väsby För de allra flesta är Upplands Väsby något som bara passeras. En snabb blinkning i ögonvrån på väg till eller från det egentliga målet. Belägen cirka 25 kilometer norr om Stockholm klamrar sig orten fast vid en europaväg som klyver den på mitten, och som därigenom också skapar två halvor som skiljs åt av mer än en hårt trafikerad asfaltsträcka. Lika mycket är E4:an en social barriär som distanserar de välmående östra delarna från miljonprogramområdena i närheten av det omfattande köpcenterkomplex som utgör stadens egentliga centrum. Likt många andra socialt skiktade samhällen är det mentala och monetära avståndet ofta större än det geografiska. Speciellt då de vänligt uppmuntrande förutsättningar som ges på en viss plats bara några kilometer därifrån kan vara ouppnåeliga drömmar, lika ogripbara som förflutna andetag. Men det är också en plats där mötet mellan de båda ytterligheterna kan ge ett resultat som är långt större än delarna i sig. En plats där vision i kombination med envist slit kan göra att olikheter fokuseras och samlas till en kollektiv styrka som skakar världen. En plats där drömmar både föds och slår in. Hur overkliga de än kan te sig. Och att detta ska hända i just Upplands Väsby är på samma gång lika 11


rimligt som det är oväntat. För i mitten av 1970-talet finns det ingen uppenbar koppling mellan orten i sig och den hårdrockvärld som domineras av Deep Purple, Black Sabbath, Led Zeppelin och Kiss. Visst finns det band som lirar och musiker som håller igång på det lokala planet, men utanför kommungränsen är deras ansträngningar nära nog lika anonyma som betydelselösa. I stället är det ett ställe där ungdomarna, på hormonstint tonårsvis, ägnar sig åt småkriminalitet, att dricka öl och experimentera med illegala rökverk. – Det var mycket sånt här i Upplands Väsby på den tiden. Så på så sätt var det inte det bästa stället att växa upp på. Säkert femton av våra kompisar från den tiden finns inte längre. Det är ju tragiskt men samtidigt väljer man sin egen väg i livet och kan inte skylla på någon annan, berättar WC-gitarristen Micke Kling. Men om festandet är ett viktigt inslag för ungarna från västra Väsby är ändå musiken själva det kitt som håller dem samman. De delaktiga beskriver det som en tajt sammanslutning på uppemot 60– 70 personer som hänger nere vid Pappas grillkiosk i östra änden av köpcentret varje kväll. Vardag eller helg spelar mindre roll – här möts ungdomarna och festar, bråkar och snackar om nya grupper de har upptäckt och skivor de just hört. – Det var en jävla gemenskap. Vi var ju så unga, bara tolv bast, när vi var ute och söp på fredagarna och låg utanför gatuköken. Men de värsta rötäggen det var inte vi utan kompisar och kompisars kompisar, de försökte alltid göra något ballt så att man skulle bli polare. Så det var mycket att åka och göra inbrott hos företag. En gång klantade de sig. Det fanns en långtradarparkering nere vid centrum och det var intressant att rensa runt där på helgerna. En gång så stod det en skåpbil som bara hade en presenning över flaket och när den öppnades var den helt full med Bristol Cream, och det var ju inte helt ärlig sprit det heller. Så den bilen blev tagen till grustaget och där 12

Only young twice – Historien om Europe


lastades allting ur. Och sen kunde snuten i princip åka ner till Pappas och se vilka som hade snott den för det låg hundratals Bristol Creamflaskor över hela centrum. Men jag tror inte någon åkte fast för den stölden, berättar Micke Kling. Dylika påhitt är inte bara uppenbara typexempel på den småkriminalitet som utgick från centrum – det var också ett sätt för nytillkomna att imponera på musikerna i gänget. För högst upp i hierarkin på detta löst sammansatta och ombytliga sällskap stod de som redan i mellanstadieåldern hade plockat upp instrumenten. – Vi hade bra rang bland polarna, för vi behövde inte bry oss så mycket. Vi var coola och balla – speciellt vi som var hårdrockmusiker, säger Micke Kling. Inte konstigt då att Sveriges största och mest framgångsrika hårdrockband genom tiderna har sina allra djupaste rötter i det här gänget vid Pappas grillkiosk. Och bland de coolaste av de coola fanns en ung och begåvad gitarrist som redan då imponerade stort på killarna och tjejerna som hängde i centrum. *** Det är här i närheten som själva historien har sin egen Big Bang – en smäll som får de närvarande att fly hals över huvud i panik. Vi kan skriva 1976 i almanackan och en då tolvårig John Norum har bjudit in polarna på föräldrafri fest hemma i sin mammas lägenhet på Dragonvägen, bara ett stenkast från centrum. I fullt ansiktssmink bjussar gitarrbegåvningen sina gäster på konsert hemma i pojkrummet tillsammans med kompisarna Stefan Kéry och Micke ”Björkis” Björkholm under namnet Dragonfly. Repertoaren består till stor del av Kiss-covers och för att leva upp till förebildernas iögonfallande scenframträdande – och servera de som trängs inne i kammaren en 13


extra häftig upplevelse – har trion tillverkat egna bomber som de bränner av i takt med att den dånande musiken försöker trycka ut väggarna i det sju våningar höga hyreshuset. Problemet är bara att röken snabbt fyller det snålt tilltagna utrymmet och publiken pressas att hals över huvud kasta sig ut i friska luften. Lite gröna i ansiktet, något omtumlade. Precis så yra som man kan bli av att andas in den rök som uppstår då man bränner upp söndersmulade pingisbollar. Denna förmåga att nå uppseendeväckande resultat med små medel är egentligen inget som krävs. För redan som mellanstadieung kille är den norskfödde John Norum, eller Jonta som vännerna brukar kalla honom, känd bland de rockintresserade ungdomarna i nedre tonåren i Upplands Väsby för sitt imponerande kunnande. Peter Olsson, basisten som senare kom att vara högst delaktig i att förlösa Europe-prologen Force, säger så här i dag: – Självklart visste jag vem han var. Jag brukade ofta stå utanför hans fönster och lyssna när han lirade, för han var den enda i gänget som hade en Marshallstärkare. Jag har alltid varit trollbunden av hans spel. Han har aldrig behövt öva sig till någonting, det har alltid funnits där. Jag har aldrig hört honom vara dålig någon gång, inte ens spela fel. Redan då bestämde jag mig – honom ska jag lira med. Men innan Olsson, född 1961, kan göra verklighet av sina bandplaner behöver gitarristtalangen växa till sig. Få nya influenser, slipa på finessen. Och hjälpen till detta skulle komma från det mest oväntade håll. *** Bara några år tidigare kunde man på andra sidan motorvägen mötas av två unga musikanter som gick runt på gångvägarna och på lekplatserna i området Tolan, nära Odenslundaskolan. 14

Only young twice – Historien om Europe


Med femwattsförstärkare på ryggen och varsin Telecasterkopia på magen kryssar två elvaåringar mellan föräldrabostäderna på Ingeborgs och Fritiofs väg och bjuder den som – frivilligt eller ofrivilligt – kommer i deras väg på några osnutna riff. Det låter må hända inte särskilt bra. Men det som klasskamraterna Joakim ”Jocke” Larsson och Mats ”Matte” Jonason, båda födda 1963, förenas i är en kärlek till musiken. Speciellt den visuellt pråliga glamrockvåg som med full kraft sveper in från de brittiska öarna med Sweet, Slade, T-Rex och David Bowie i spetsen. Att de båda pojkarna skulle liera sig och tillsammans odla sitt intresse var dock aldrig någon självklarhet. Utan det hände, som så mycket gör i den åldern, mest genom att likasinnade söker av sin närmaste krets efter hjärnor och fingrar som trevar efter samma mål. Och vänskapen med killen som bara några år senare blir världskändis som Joey Tempest inleddes med en bruten arm, minns Mats Jonason: – Jag och Jocke gick och spelade trumpet i samma grupp, det var bara vi och läraren. Men av någon anledning hamnade vi i slagsmål utanför skolan när vi gick i trean. Jag minns inte varför vi fajtades, men det slutade i alla fall med att jag ramlade bakåt och bröt armen. I sig kan en sådan episod vara grunden till livslång ovänskap, men då gipset togs bort började killarna hänga mer och mer, en bekantskap som ytterligare stärks då Jonasons nyskilda mamma tar med sig sonen och flyttar från Sjukyrkoberget ner till ett radhus i Tolanområdet. – Jag kommer ihåg att första gången jag var hemma hos Jocke så hade han den där plattan med Rockfolket, ”Hey baberiba”, som vi lyssnade mycket på. Och där fanns även Elvis Live from Hawaii, men jag vet inte om det var hans skiva eller hans föräldrars, säger Mats Jonason. Killarna umgås helst i ett gäng på tre, där även Christer ”Kirre” Hermansson ingår. Och tillsammans tar de sina första stapplande 15


steg som musiker, inför klassen på roliga timmen. – Jocke och Kirre kom och ringde på hemma hos mig, för de hade koll på att min farsa hade en gammal elgitarr från 50-talet. Kirre hade lånat ett trumset och Jocke skulle sjunga och vi körde bara en låt, den där gamla “You keep a knockin’ (But you can’t come in)” som vi hade hört med Rockfolket. Men jag minns att gitarren hade en väldigt konstig koppling och vi hade ingen sladd till den, så jag körde med en tvättlina rakt in i en Tandbergbandspelare. Så allt som lät var väl egentligen trummor och sång och jag stod väl mest där och låtsades spela på något sätt. Även om grabbarnas sound och utförande befinner sig på just den nivå som deras ålder garanterar satsar trion i alla fall på det visuella genom att låna ihop svarta skinnjackor. Just den färgen fick även inspirera till namnet – Black Rock ’N’ Roll. – Min pappa tyckte att det var lite konstigt, eftersom det kunde missuppfattas så att folk skulle tro att vi var svarta. Det hade vi inte alls reflekterat över, utan vi tyckte väl bara att det var coolt med ”Black” och ”Rock ’n’ Roll” i samma namn, berättar Jonason. Första repertoaren består som sagt bara av en låt, men den ger gossarna sån mersmak att de beslutar sig för att bilda ett riktigt band. Först kallar de sig Jet, men tvingas kassera det namnet då de upptäcker att det redan är upptaget. I sann sjuttiotalsanda testas då i stället JHL – en förkortning för Jonason, Hermansson och Larsson – innan man slutligen enas om Made In Hong Kong. – Det var den sämsta skiten som tillverkades på den tiden, värre än det som kommer från Kina i dag. Vi var väl lite anspråkslösa. Vi var ju inte så duktiga, vi hade ju just börjat lira. Kirre och jag var sådana, lite självironiska och gillade sån humor. Jag kommer inte ihåg vad Jocke tyckte om det, men det var säkert jag och Kirre som drev igenom namnet. Ironi eller inte, för att vara ett band på denna absoluta gräsrots16

Only young twice – Historien om Europe


nivå så finns det ändå ambitioner och en tydlig nyfikenhet inför det nya uttryckssättet. Replokalen förläggs till familjen Larssons gillestuga och trots att det oväsen som kommer ur instrumenten mest kan liknas vid ett rådjurskids första rangliga steg låter pappa Rolf och mamma Eva dem hållas. Kanske ser de talangen som börjar göra sig påmind hos deras näst yngste son. Kanske hör de att den musik han framför på pianot på villans övervåning – bland annat Mott The Hooples ”The golden age of rock ’n’ roll” och idolen Elton Johns ”Crocodile rock” – rymmer något större än husets begränsande väggar. Något mer omfattande än Upplands Väsby självt. Något som inom en inte alltför avlägsen framtid ska komma att ta världen med storm. *** Ålandsbåten ska inom kort anlöpa Stockholm och passagerarna laddar för att ta festen vidare ut på stan. Thomas Witt, 27, vet det inte just i detta ögonblick, men han ska snart träffa en tjej som får honom på fall. En ensamstående mamma bosatt i Upplands Väsby tillsammans med sina två barn, John och Tone. När det bara är någon timme kvar till kajen i huvudstaden kommer Witts äldsta barndomskamrat fram. Lite ivrig över något han måste berätta: – Thomas, jag har sett en brud… och när jag tittar på dig och när jag tittar på henne – ni kommer att passa ihop. Witt blir så klart nyfiken på vem detta kan vara och söker upp Sofie Norum, 31. Och precis som vännen har förutspått – paret finner varandra över kryssningens sista drinkar och bestämmer sig för att träffas igen, snart, innan deras vägar skiljs åt för kvällen. Thomas Witt gör det man gör som ungkarl – fortsätter festen ute i Stockholmsnatten medan Sofie Norum åker hem till sina barn i förorten. 17


Så långt är historien ganska så typisk. Två tillgängliga själar finner varandra i ett inte alltför ovanligt forum och tycke uppstår. Men viktigt för just denna berättelse är att Thomas Witt jobbar på skivbolaget CBS, som ansvarig för dess USA-etiketter. En branscherfarenhet och ett musikaliskt kunnande som ska visa sig bli ytterst viktig för den då tolvårige John Norum. Thomas och Sofie träffas i alla fall igen, dagen efter kryssningen, på en restaurang på Södermalm och konstaterar att det finns något att bygga vidare på. – Sen tog det nog bara två tre veckor innan jag var ute i Väsby för första gången. Jag var nog lite restriktiv, det där att en tjej som jag hade fallit för hade två ungar. Men John och jag fann varandra ganska snabbt. Det räckte med att vi började prata musik och jag såg hans lilla skivsamling, som var lite singlar och några lp-plattor som inte var speciellt intressanta. Han hade väl lite Bowie och någon dansbandsplatta som Sofie hade tagit med sig från Norge. Så jag tänkte: ”Jaha, här behövs fixas lite.” Men sen berättade han för mig att han spelade gitarr och när jag hörde honom spela akustiskt förstod jag: ”Herregud, vad är det här för snubbe?”, berättar Thomas Witt, i dag 62 år. Den unge gitarristens talang är så tydlig att den imponerar stort på den erfarne skivbolagsmannen. Han beslutar sig då för att plocka med sig några plattor vid ett kommande besök i ett försök att mjuka upp barnens tveksamhet inför mammas nye pojkvän, speciellt den reserverade hållning han känt från den då elvaåriga Tones sida. – Hon gick igång direkt på The Runaways. John fick Peter Green och Clapton-plattorna med John Mayall. Jag tror att John Mayall’s Bluesbreakers Crusade-platta hängde med på ett hörn också. Och så hade vi ju andra Thin Lizzy-plattan… den förändrade John totalt. Här inleds en unik relation, speciellt mellan en nytillkommen pojkvän och hans flickväns son. För Thomas Witt tar sig an John. 18

Only young twice – Historien om Europe


Ger honom skivor att lyssna på, sporrar honom. Kommer med tips och uppmuntran. – Jag märkte ju att han var fruktansvärt bra. Redan då. Jag såg det i ansiktet på honom, han hade feeling. Det var tonen, känslan och sättet som han spelade på. Det är ju det som är mest slående med John Norum som gitarrist, det är känslan som är så fantastisk. Just denna så hyllade feeling är kanske inget som huvudpersonen själv just då sätter i första rummet. I stället reser han två rebelliska fingrar mot skyn, antar artistnamnet Johnny Fuckfaster och drar ihop bandet Dog Wayst med några polare. Helt i enlighet med dåtidens upprorsideal färgas håret i utmanande färger, frisyren ställs på högkant och de gröna militärbyxorna framkallar bilden av Norum som Upplands Väsbys Johnny Rotten. Eller i alla fall dess Steve Jones. – Det var nog inte riktig punk. Väldigt bra i så fall, har han senare beskrivit den musik som då låg honom närmast om hjärtat. Återigen träder den där bekanta ironin in i bilden. För det är just en drift med den då så dominerande punkrörelsen som snart ska ge John Norum en försmak på livet som artist. *** Medan betongbarnen nära Väsby centrum skriker om anarki och langar verbala brandbomber mot etablissemanget står de tre vännerna Jocke, Matte och Kirre i familjen Larssons gillestuga och övar för fullt på sin repertoar. Genom en Hagströmförstärkare, lånad av Mats Jonasons granne, slussas gitarrer och sång medan Kirre får hålla takten på ett enkelt Wesperset. Om oljudet på undervåningen störde föräldrarna i huset är det inget de påpekar eller gnäller om. I stället brukar mamma Eva komma ner och fråga om de vill ha saft och bullar för att fylla på energidepåerna under repetitionerna. 19


Här beslutar sig Made In Hong Kong också för att spela in sin första kassett. Det är vintern 1976 och det bandspelaren fångar upp är så grundläggande att det befinner sig under egentlig marknivå. På tejpen, som finns kvar än i dag, spelar de unga musikerna med ett trevande anslag. Första låten ”Status rock” är ett 15 minuter långt utdraget bluesstycke utan egentligt mål, medan ”I wonder” sjungs av en Jocke Larsson som inte ens har nått målbrottet. – Vi jammade fram låtarna. I det här stadiet fanns det inte ens några egentliga texter, jag tror att Jocke hittade på dem medan vi spelade. Men vi skrev egna låtar från start. Mest för att vi nog inte kunde spela något annat, minns Mats Jonason. De regelbundna repetitionerna gör i alla fall att gruppen sakta men säkert jobbar sig till en repertoar. ”I wonder” får sällskap av ”Norge”, ”PP” och ”Funkar det?” och trion får visa upp sina färdigheter på klassfester i Ekeboskolan och i Runbyskolan. – Jag minns vid ett tillfälle så började Jocke plötsligt spela ”Jag vill vara din, Margareta” och vi bara hänger på. Jag fattade inte riktigt vad det var. Jag trodde att det var en gammal låt, men den var gjord bara några år tidigare så han måste ha hört den på radion. Enda skillnaden var att han sjöng ”Magdalena” i stället för ”Margareta”, annars var det samma låt. Redan här visar alltså Jocke Larsson prov på en grundläggande förmåga att fånga publiken. Låt gå för att det just här handlar om en Sten & Stanley-tolkning; det är ett tidigt exempel på den fingertoppskänsla och en tilltro till goda melodier som senare ska bli så karakteristisk och framgångsrik. Trots det musikaliska avancemanget – och en rockad i sättningen då Jocke byter till bas efter att Hasse Hagman värvats som gitarrist – faller Made In Hong Kong snart offer för svensk skolbyråkrati. I och med invigningen av Grimstaskolan splittrades kamraternas klass, när Jocke och Kirre flyttades ner till de nybyggda lokalerna i närheten av Bollstanäs. 20

Only young twice – Historien om Europe


Och så enkelt är det. Kirre och Matte fortsätter att spela tillsammans i en rad konstellationer, medan Jocke går via Blazer till Roxanne. Ryktet byggs upp i Upplands Väsby om hans fallenhet för musik och – inte minst – låtskrivande. – Det där melodiska tänket fanns ju där redan från början, säger Mats Jonason. Detta till trots hittar han inte rätt samarbetspartner förrän han träffar en strulig men begåvad gitarrist från västra Väsby. Ett möte mellan två motsatser, som ska bli inledningen på ett kompanjonskap som det slår stjärnor om. *** Trots det på sitt sätt ambitiösa namnbytet blir John Norums period som punkare vare sig speciellt långvarig eller seriös. I stället börjar han mer och mer lyssna på grupper som sätter schysta gitarrslingor och flitig fingerexercis före onyanserad vrede och alla kan spelamentalitet. Sökandet efter musikalisk förfining till trots, i ett avseende lever punkaren ändå kvar i den unge herr Norums medvetande. Att han är ett busfrö är många överens om. Vissa går till och med så långt som att kalla honom gangster, om än i kärleksfulla ordalag. Klart är i alla fall att Jonta har en allt annat än hälsobringande förmåga att skada sig själv. Han bryter armar och ben. Åker ut och in på sjukhus. Till hans mer ryktbara upptåg står försöket att elda upp Runbyskogen i en klass för sig. Inte för att han lyckas med sitt uppsåt, utan för att det enda som verkligen fattar eld är han själv. – Det var hemskt. Jag fick brinnande bensin på benen och sedan dess har jag tredje gradens brännskador där. Jag har ingen känsel i benen, har han sagt om incidenten i tidningen Okej 1986. Trots dylika, och det måste erkännas rätt allvarliga, tilltag lyck21


as den unge Norum klara sig undan mer kritiska sammanstötningar med den svenska rättvisan. Den pojkaktiga uppsynen gör att han ofta lyckas nästla sig ur de flesta trångmål. – Ja, han klarade sig alltid med leende och charm. Och tjejerna var ju tokiga i honom, berättar Thomas Witt. För det är så han beskrivs av många i sin närhet, John Norum. Som fängslande, rolig att hänga med och otroligt begåvad på sitt instrument. Samtidigt har han en väldigt känslig sida som gör att han har en tendens att dra sig tillbaka och inte aktivt söka den uppmärksamhet som i allt större grad börjar ägnas honom. – Han har aldrig gått ut och tagit plats, inte haft attityden att han ska stå i centrum. Det finns en ödmjukhet hos honom som jag är jävligt stolt över. Sen att han kunde busa på andra sätt, det skötte han ju väldigt smart. Vad jag vet gick han aldrig över gränsen, säger Witt. Grabben med de gudabenådade gitarrfingrarna är född den 23 februari 1964 i Vardø i norska Finnmarken. Familjen, också bestående av den ett år yngre systern Tone, mamma Sofie och pappa Alf, övergav emellertid ganska snabbt det arktiskt tempererade området och slog sig ner i Upplands Väsby. Snart står det klart att det är musiken som ska trollbinda och ta upp större delen av John Norums vardag. Skolan ger han inte mycket för. Då sitter han hellre och övar på den Morrisgitarr som Thomas Witt har köpt till honom. – Från vårt sovrum, som låg vägg i vägg med Jontas, kunde jag höra honom sitta med en gitarr utan stärkare två tre timmar varje kväll. Han övade något kolossalt. Och det var bland annat så han fick upp sin snabbhet. Men han glömde aldrig bort känslan, berättar Witt. Det är också extrapappan som tar på sig ansvaret för den musikaliska uppfostran. John får följa med CBS-medarbetaren till Gröna Lund för att se brittiska Lone Star. Han får kolla in The Eagles. Så ofta det ges möjlighet bjuds han med, som för att trumma in att rock 22

Only young twice – Historien om Europe


är lika mycket publik utlevelse som det är en känsla som levereras i 33 eller 45 varv i minuten. Men det gig som ska bli mest betydelsefullt för den identitetssökande John Norum äger rum den 10 augusti 1977 på Gröna Lund. Då gästas nöjesfältets stora scen av Thin Lizzy. – Om han var pojke när han åkte in för att se dem så var han en man när han åkte hem. Det var helt sjukt. Han var knäckt av Phil Lynotts sätt att bygga en låt. Det satte sig i huvudet på John, säger Thomas Witt. Det är tydligt hur stolt den erfarne produktchefen och musikern är över sin skyddsling. Och han ser snart ett sätt att utnyttja den spirande talangen. Blott 14 år ung är det nämligen dags för skivdebut för Norum. Den nyss så inbitne rebellrockaren Johnny Fuckfaster anlitas, på Thomas Witts rekommendation, av raggarkungen Eddie Meduza för att spela på singeln ”Punkjävlar”, en föga försynt drift med dåtidens största musiktrend. Den då 31-årige låtskrivaren och provokatören hade redan gjort mindre succé med några egenutgivna kassetter, under pseudonymen E Hitler & Luftwaffe, sålda via annonser i herrtidningarna Lektyr och Fib Aktuellt. Men det är först när Errol Nordstedt, som är hans riktiga namn, tecknar kontrakt med CBS Records som han gör sig ett namn även utanför kretsarna för de mest skabröst intresserade. – Johan Langer på CBS kontaktade mig angående ”Punkjävlar”, som han tyckte behövde ett rejält gitarrsolo. ”Jag tar med mig brudens son, John. Han är ruggig. Han kommer att fixa det som behövs”, sa jag då. John var nervös som fan men så fick han prova ett par gånger. Och på tredje tagningen så satte han det han skulle göra. ”Då måste vi ha lite fetare gitarr på b-sidan på singeln också”, tyckte Errol då och visade hur låten gick. Och när allt hade släppt för John så krävdes det bara ett par tagningar – sen var det klart. Han kände nog att jag trodde som fan på honom och Errol gav honom fria tyglar när 23


han märkte att han kunde låtarna. John fick ett otroligt självförtroende av det där, berättar Thomas Witt. Så presenterar sig den 14-årige John Norum för de svenska rocklyssnarna. Med en låt som närmast kan liknas vid en signaturmelodi till kommande kravallartade konflikter mellan raggare och punkare. Säkert ett stycke som Johnny Fuckfaster hade avskytt värre än en mattelektion i skolan. *** Lika mycket som sin kommande parhäst från andra sidan E4:an är Joakim Larsson ett barn av sina omgivande förutsättningar. Född den 19 augusti 1963 på Karolinska sjukhuset i Solna är han mellanbarnet i en syskonskara av tre och som för så många unga pojkar blir hans första riktiga intressen sport av alla de slag. Han spelar fotboll nära Odenslundaskolan, kör gocart inspirerad av den tidige idolen och Formel 1-föraren Niki Lauda, men gillar också gymnastik väldigt mycket. Tidigt börjar han också intressera sig för äldre systern Lottas kassettband. Och via några inspelade låtar från radioprogrammet Tio i topp hittar han den första idolen Elton John, vars stycken han kämpar med att lära sig på familjens piano. – ”Crocodile rock” var ju inte svår att ta ut. Det blev värre när jag försökte mig på att lira boogie, har han berättat i Anders Tengners officiella Europe-bok Den stora rockdrömmen (1987). Ganska snart upptäcker han även Elvis Presley och den där gitarren som hans syrra har på sitt rum blir mer och mer spännande. Lockad av rockkungens sexiga sväng och träffsäkra melodier lyckas han få en kompis till pappa Rolf att lära honom några ackord. Men ännu är pianot huvudinstrumentet. Den blivande superstjärnan har berättat att han, precis som sin framtida radarpartner, bru24

Only young twice – Historien om Europe


kade anordna små konserter då klasskompisarna samlades utanför familjen Larssons fönster på Rosendalsvägen för att lyssna på den spirande musikaliska talangen. Och när han köper sin första egna skiva, Nazareths ”Love hurts”, påbörjas utforskandet av den musik som senare i livet blir hans egen. – Jag kan inte säga att vi lyssnade mycket på någon slags tyngre hårdrock. Inte då. Och jag har inget minne av att Jocke lyssnade på det heller. Därför blev jag lite förvånad när han berättade i tv-programmet The Seventies att han lyssnade på Led Zeppelin och Deep Purple. Det har jag inget minne av att han gjorde. Men var det så, så var det väl så, säger klasskompisen Mats Jonason. Jocke börjar i alla fall jobba med några låtidéer som han klinkar fram på Lottas instrument. Han övar hårt och koncentrerat på att bli bättre, såväl på själva komponerandet som på den elgitarr han får i julklapp av sina föräldrar. Trots sin ringa ålder är det tydligt att han inte ryggar för att lägga ner mycket tid på sitt intresse. Men trots ambitionerna är han en kille bland andra på Odenslundaskolan. – Han var ganska så avslappnad och social i plugget. Vi spelade fotboll på rasterna och lirade musik. Men det är möjligt att han hade en sida som var lite reserverad. Även om man inte tänkte på det på den tiden, säger Mats Jonason. Avslappnad, ambitiös och social. En grabb som inte utmärker sig mer än att han verkligen anstränger sig för att bli bäst på de saker han tar sig för. Det är den unge Joey Tempest – en stjärna som bara väntar på att tändas. *** Namnet i sig kan ju tyckas en smula dassigt, men det är väl ungefär så seriöst en grupp som främst ägnar sig åt att tolka andra artisters låtar behöver ta sin tillvaro. För det är ungefär på den nivån WC star25


tar. Med några hårdrocksvinyler i ryggsäcken, en lagom dos folköl innanför västen, bensin i blodet och krut i fingrarna. Minnesbilderna av exakt hur det går till när medlemmarna Michael ”Micke” Kling (gitarr och sång), Jan-Erik ”Jante” Bäckström (bas), Tony ”Pippi” Niemistö (trummor) och John ”Jonta” Norum (gitarr och sång) slår sig samman är allt annat än kristallklara (”några liter alkohol och lite annat gick ju ner på den tiden”) ett troligt startår är 1977. Micke Kling har då lärt känna Jonta via sin granne på Holmvägen, Stefan Kéry, och som så många andra i sin omgivning insett hans begåvning. – Han kunde sitta och nästan gå in i någon slags psykos, det bara rann om honom. Så mycket gick han in i det. Han var riktigt bra redan då. Det fanns ingen i vår ålder i Väsby som spelade bättre än honom, säger Micke Kling. Den gryende musikaliska kompetensen till trots sätts ambitionsribban avslappnat lågt. Kvartetten lyckas i alla fall säkra en egen replokal i Smedkärrskolan och i ett skyddsrum kallat Gluggen, beläget i källaren under matsalen, börjar de nöta fram covers. – Det var nästan som en fritidsgård. Och där gjorde man mycket andra saker än att repa också, det kan jag säga. Men det gör alla när de är yngre, berättar Micke Kling. På så sätt är WC, som gruppen nu kallas, en förlängning av de kompisband som knutits runt Pappas grillkiosk. De dricker öl som äldre syskon har försett dem med. Kör trimmade mopeder och snackar om musik. Och repar ett par tre gånger i veckan i en lokal som de inte behöver dela med någon annan grupp. De tidiga favoriterna Kiss, David Bowie, Alice Cooper och Ramones byts snart ut mot tuffare grupper, vilket också avspeglar sig i repertoaren. – Det kunde gå till så att Jonta föreslog ”Jailbreak” med Lizzy, 26

Only young twice – Historien om Europe


och sen kom jag med ”On with the action” av UFO. Det var så det funkade. Jag tror inte att vi hade några direkta ambitioner, det var för tidigt. Man måste väl hinna bli 15 år innan man fattar nånting. Vi var så unga att det var på någon slags sandlådenivå, säger Micke Kling. Men någon som ser gruppens möjligheter är Thomas Witt. Och i sin iver att stötta och utveckla John kommer han med en rad idéer som kan lyfta verksamheten ett snäpp. Bland annat ser han till att bandet får möjlighet att medverka i SVT-programmet Diskotaket med en låt – en unik möjlighet för ett gäng på WC:s nivå. Tv-framträdandet blir emellertid aldrig av. Och det är det där dassiga namnet som gör att inbjudan dras tillbaka. 
– Vi skulle vara tvungna att byta namn om vi skulle vara med i tv. Och det vägrade vi att göra. Så vi fick inte vara med. Witt blev säkert lite putt på oss där, eftersom han hade fixat allt. Han kom med alla möjliga grejer till oss, säger Micke Kling. Kaxigt och kompromisslöst är i alla fall agerandet. Men kanske att gruppen ändå bättre borde ha uppskattat den sällsynta uppbackningen från någon ur den äldre generationen. För den allmänna inställningen till hårdrockare är vid denna tid allt annat än välvillig i Upplands Väsby. – Från kommunens sida hade man ingen status alls. Vi var bara långhåriga drägg som inte orkade gå i skolan. För den äldre generationen så var man nog en rätt så sleazy och trött människa som bara satt och trummade på bänken i stället för att läsa böckerna, säger Micke Kling. Det allmänna stödet och respekten må vara obefintlig, men det finns ändå krafter i Väsby som arbetar hårt för de lokala musikerna. Det var vänsterfolk, i folkmun kallade ”kottplockare”, som via föreningen Tonkällan satte upp spelningar för områdets förmågor. Ofta på Centrumgården, men också större evenemang. Onsdagen den 23 maj 1979, anmärkningsvärt nog samma dag 27


som Kiss släpper sitt utskällda discoalbum Dynasty, anordnas just ett sådant i Folkets Park. På denna kristi himmelsfärdsafton hålls en rockfestival som pågår från tidig eftermiddag till sen kväll och bland grupperna som uppträder hittas i dag mer eller mindre bortglömda konstellationer som Argus, Timotej, Roger Moore och Hertz. En sen eftermiddagstid har vikts åt WC, som inleder med Eurovisionens signaturmelodi – ett intro de använder sig av under hela den korta karriären. I programbladet konstateras att gruppen spelar ”heavy rock” och att framträdandet är ”garanterat fritt från dasshumor”. Däremot bjuds det på en för kvartetten typisk repertoar. Thin Lizzy representeras via tre låtar (setöppnande ”Are you ready?”, ”Jailbreak” och ”Massacre”), UFO tolkas via ”Hot ’n’ ready” och ”On with the action”, och gruppen gör även Jimi Hendrix ”Hey Joe” och Deep Purples ”Highway star” innan Chuck Berrys ”Bye bye Johnny” knyter ihop påsen. Den enda egna låt gruppen skrev, kallad ”In my head”, är inte med i setet. – Det var första gången jag såg WC live. Och jag tänkte ”herrejävlar vad bra John är”. Men ett band som försökte göra någon slags hårdrock i Sverige på den tiden… man blev bara utskrattad, säger Thomas Witt. Riktigt den reaktionen får bandet däremot inte denna kväll. Och på den inspelning som finns sparad till eftervärlden hörs en grupp som egentligen är bättre än vad den låter. Det mest bristande är sången, delad mellan Jonta och Kling, medan det imponerande är gitarrspelet i sig. Speciellt stursk är John Norum, vars självförtroende nu har fått en extra skjuts uppåt via sin medverkan på ”Punkjävlar”-singeln. Trots att han bara går i åttan har han på kort tid lyckats få mer erfarenhet och övat till sig en skicklighet som de äldre kamraterna inte är i närheten av. – Ingen kan säga att jag spelar dåligt. Och i WC körde vi växel28

Only young twice – Historien om Europe


solon, så det var inte så att Jonta var sologitarristen. Men, visst. Man såg att han hade mer talang än mig. I dag kan jag säga att han är en bättre gitarrist. Men där, strax efter ”Punkjävlar”, började vi nog glida isär. Jonta tyckte kanske att han var ett snäpp vassare än oss andra, säger Micke Kling. Det har blivit dags att spola ner WC. En gång för alla.

29


9789185535835