9789175250441

Page 1

donna leon

Klädd för döden Översättning Ing-Britt Björklund

I_leon_Klädd för döden_s1-4.indd 3

2012-09-26 10:40:33


Fenix tidigare böcker om kommissarie Brunetti: Ond bråd död i Venedig Död i främmande land

Dessa och andra böcker hittar du på fenixbok.se

www.fenixbok.se Originalets titel Dressed for Death Copyright © 1994 by Donna Leon and 1997 Diogenes Verlag AG Zürich All rights reserved Omslagsfoto © Michael Manzanero/Arcangel Omslagsdesign Malin Westman Första svenska utgåva Bokförlaget Forum 2000 Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-044-1

I_leon_Klädd för döden_s1-4.indd 4

2012-09-26 10:40:33


Ah, forse adesso Sul morir mio delusa Priva d’ogni speranza e di consiglio Lagrime di dolor versa dal ciglio. Mozart, Lucio Silla Ah, kanske i detta nu Lurad på min död Berövad allt hopp och råd smärtans tårar hon fäller

I_Leon_Klädd för döden_s1­295.indd 5

2012­10­01 16:45:51


I_Leon_Klädd för döden_s1­295.indd 6

2012­10­01 16:45:51


Skon var röd, den hade samma röda färg som telefon­hytterna i London och brandbilarna i New York, fast det var inte det man­ nen som fick syn på den kom att tänka på. Det han såg framför sig var snarare den röda Ferrarin, la Testarossa, på kalendern som hängde på väggen i slaktarnas omklädningsrum, där en ­naken blondin låg och vräkte sig på motorhuven och såg ut att vara inbegripen i en passionerad kärleksakt med vänster strål­ kastare. Han fick se skon ligga slängd där, med tån precis intill en av de oljepölar som låg som en prickig förbannelse på det obebyggda området bakom slakteriet. När han såg den kom han naturligtvis också att tänka på blod. Många år tidigare hade man på något sätt lyckats få tillstånd att bygga slakteriet där. Det var långt innan Marghera hade blommat upp (även om det verbet kanske inte passar så bra i sammanhanget) och blivit ett av Italiens ledande industricentra och innan oljeraffinaderierna och de kemiska fabrikerna hade börjat sprida ut sig över sumpmarkerna på andra sidan lagunen, mitt emot Adriatiska havets pärla, Venedig. Den låga, hemska byggnaden i betong låg där inhägnad av ett högt taggtråds­ stängsel. Hade stängslet månne satts upp när slakteriet byggdes för länge sedan, när får och nötkreatur fortfarande drevs dit

I_Leon_Klädd för döden_s1­295.indd 7

2012­10­01 16:45:51


längs de dammiga vägarna? Var det från början till för att hindra dem från att fly innan de hann ledas, fösas och piskas uppför rampen mot sitt öde? Nu för tiden kördes djuren dit i lastbilar som backade ända fram till ramperna, vilka numera hade höga sidor så att djuren inte hade någon möjlighet att fly. Det var ju inte särskilt troligt att någon utomstående skulle vilja komma i närheten av byggnaden, så stängslet kunde knappast behövas för att hålla folk därifrån. Det var kanske därför som de stora hålen aldrig blev lagade. Men ibland tog sig herrelösa hundar som kände stanken in den vägen på nätterna och ylade längtansfullt efter det som de kände vittring av. Fälten runt slakteriet var obebyggda och fabrikerna hade place­ rats långt från den låga byggnaden, som om de hade underkastat sig ett uråldrigt tabu. Själva fabriksbyggnaderna låg således på behörigt avstånd, men gifterna som de släppte ut i luften och de dödliga vätskor som leddes ner i marken hade aldrig hört talas om något som hette tabu utan smög sig för varje år närmare och närmare slakteriet. En svart sörja bubblade upp i den vattensjuka marken och det låg en påfågelsblå, skimrande oljehinna på ytan i de små pölarna som aldrig torkade, hur varmt och torrt det än var. Den omgivande naturen hade blivit förgiftad och ändå var det det som pågick inne i slakteriet som folk tyckte var så fasansfullt. Den röda skon låg precis utanför stängslet, ungefär hundra meter bakom slakteriet, strax till vänster om en hög vassrugge som såg ut att frodas i den giftiga marken. Klockan halv tolv en varm augustidag slängde en liten satt karl iklädd ett blodigt skinnförkläde upp metalldörren på baksidan av slakteriet och gick ut i det gassande solskenet, bort från hettan, lukten och skriken. Solen gjorde att det knappast kändes svalare där ute, men den vidriga stanken av slaktavfall var åtminstone inte lika påträngande och de ljud som hördes var inte djurens hemska vrål utan trafikbruset en kilometer bort, där turisterna vällde in mot Venedig så här i semestertider. 8

I_Leon_Klädd för döden_s1­295.indd 8

2012­10­01 16:45:51


När han skulle torka av sin blodiga hand på förklädet fick han böja sig fram för att hitta en torr fläck längst ner, och därefter tog han upp ett paket Nazionale ur skjortfickan. Han tände ciga­ retten med en plasttändare, drog några ivriga bloss och njöt av lukten och den fräna smaken av billig tobak. Från dörren bakom honom hördes ett avgrundsvrål som fick honom att gå bort mot stängslet och in i skuggan under en akacia med förkrympta blad som med möda hade lyckats uppnå en höjd av fyra meter. Där ställde han sig med ryggen mot slakteriet och såg ut över skogen av fabriksskorstenar som bredde ut sig bort mot Mestre. Ur vissa kom det eldslågor och andra släppte ut grå eller grön­ aktiga moln som drevs åt hans håll av en vind som var så svag att han inte ens kände den mot huden. Han drog ett bloss till och tittade ner på marken, eftersom han alltid var noga med var han satte fötterna när han gick här ute. Han tittade ner och fick syn på skon som låg bakom stängslet. Den var gjord av något slags tyg, inte läder. Kunde det vara siden? Satäng? Bettino Cola var inte så hemma på sådana saker, men han visste i alla fall att hans fru hade ett par liknande som hon gett över hundratusen lire för. Han var tvungen att slakta femtio får eller tjugo kalvar för att få ihop så mycket pengar, och ändå kunde hon utan att blinka lägga dem på ett par skor, som hon använde en gång, stoppade längst in i garderoben och sedan aldrig mer såg åt. Eftersom det inte fanns något annat att titta på i de här fula omgivningarna, stod han och studerade skon en stund medan han drog ännu några bloss på cigaretten. Han flyttade sig lite åt vänster och betraktade den ur en annan vinkel. Även om den låg alldeles intill en stor oljepöl verkade den ha hamnat på en torr fläck. Cola tog ett steg till åt vänster och hamnade då mitt i det gassande solskenet. Han tittade på marken runt omkring skon för att försöka hitta maken. Borta vid vassruggen fick han se något avlångt som såg ut att kunna vara sulan på den andra skon. 9

I_Leon_Klädd för döden_s1­295.indd 9

2012­10­01 16:45:51


Han släppte cigaretten och trampade med ena tåspetsen ner den i den mjuka jorden, gick några meter längs stängslet och böjde sig sedan ner och kröp igenom ett stort hål så försiktigt han kunde för att inte haka i de utstickande, rostiga hullingarna. Han reste sig upp och gick bort till skon. Nu när det var ett par kanske man skulle ta vara på dem. ”Roba di puttana”, mumlade han tyst när han fick se hur hög klacken var. Den var högre än cigarettpaketet som han hade i fickan: sådana skor var det bara luder som använde. Han böjde sig ner och tog upp den första skon och var noga med att inte smutsa ner tyget. Som han hade hoppats hade den inte fått någon olja på sig. Han tog några steg åt höger, böjde sig ner och tog tag i klacken på maken, men den verkade sitta fast i en grästuva eller vad det nu kunde vara. Han satte ner ena knät på en torr fläck och ryckte till så hårt han kunde. Skon lossnade, men när Bettino Cola fick se att det som han hade ryckt loss den från var en människofot for han bakåt som skjuten ur en kanon och tap­ pade den första skon i den svarta pöl som den hela natten hade lyckats klara sig undan.

10

I_Leon_Klädd för döden_s1­295.indd 10

2012­10­01 16:45:51


Polisen anlände till fyndplatsen tjugo minuter senare i två blåvita bilar från utryckningsenheten i Mestre. Vid det laget hade en massa karlar som arbetade inne i slakteriet lockats ut i solen av nyfikenhet på den här annorlunda sortens slakt. När Cola hade fått syn på foten och benet som den satt på hade han alldeles omtöcknad sprungit in till förmannen och berättat att det låg en död kvinna på andra sidan stängslet. Cola var en duktig arbetare och för övrigt en rejäl männi­ ska, så förmannen trodde på vad han sade och ringde genast till polisen utan att själv först gå ut och se efter om Cola talade sanning. Flera av de andra arbetarna hade sett när Cola kom inrusande och frågade vad som hade hänt, vad det var han hade sett. Förmannen morrade åt dem att fortsätta jobba, att frys­ bilarna stod och väntade vid lastkajerna och att de minsann inte hade tid att stå där och babbla hela dagen om något luder som hade fått halsen avskuren. Han menade förstås inte detta bokstavligen, eftersom Cola bara hade berättat om skon och foten. Men alla som arbetade i det här området kände väl till fälten runt omkring – och kvin­ norna som uppehöll sig där. Om det var där ute hon hade blivit mördad var hon säkerligen en av de där spacklade, eländiga 11

I_Leon_Klädd för döden_s1­295.indd 11

2012­10­01 16:45:51


stackarna som sent på eftermiddagarna brukade stå längs vägen mellan industriområdet och Mestre. Jobbet var slut för dagen, dags att åka hem, men varför inte först stanna till vid vägkanten och gå den korta biten bort till en filt som låg utbredd i det höga gräset? Det gick fort och det enda hororna begärde av en var tiotusen lire. Nu för tiden var de flesta blondiner från Östeuropa som var alldeles för fattiga för att kunna kräva att man skyd­ dade sig. Men när i historien hade å andra sidan en prostituerad kunnat säga åt en kund vad han skulle göra eller var han skulle stoppa in den? Förmodligen var det det hon hade gjort, stått på sig, och så hade karlen satt hårt mot hårt. Och horor fanns det ju hur många som helst av, för att inte tala om alla nya som tog sig över gränsen varje månad. Bilarna stannade och två uniformerade poliser steg ur. De började gå mot huvudingången, men innan de hade hunnit dit var förmannen framme hos dem. Cola stod bakom förmannen och kände sig ganska stolt över att få stå i centrum för all denna uppmärksamhet, även om han fortfarande mådde lite lätt illa efter att ha hittat den där foten. ”Var det ni som ringde?” frågade den förste polisen. Han hade ett runt ansikte som glänste av svett, och han stirrade genom solglasögonen på förmannen. ”Ja”, svarade denne. ”Det ligger en död kvinna där borta.” ”Har ni sett henne?” ”Nej”, svarade förmannen, tog ett steg åt sidan och gjorde tecken åt Cola att stiga fram. ”Men det har han.” Polisen som hade kommit i den första bilen nickade åt sin kollega som tog fram en blå anteckningsbok ur fickan på uni­ formsjackan, slog upp den, tog av locket på pennan och höll den beredd över papperet. ”Namn?” frågade den förste polisen och riktade sin mörka blick mot slaktaren. ”Cola, Bettino.” 12

I_Leon_Klädd för döden_s1­295.indd 12

2012­10­01 16:45:51


”Adress?” ”Vad ska ni med hans adress till?” avbröt förmannen. ”Det ligger faktiskt en död kvinna där borta.” Den förste polisen tittade nu på förmannen i stället och böjde lite lätt på huvudet för att kunna kika på honom ovanför solglas­ ögonen. ”Hon ska ingenstans.” Sedan vände han sig till Cola igen och upprepade: ”Adress?” ”Castello 3453.” ”Hur länge har ni arbetat här?” frågade han och nickade mot byggnaden bakom Cola. ”Femton år.” ”Hur dags kom ni hit i morse?” ”Halv åtta, precis som vanligt.” ”Och vad gjorde ni ute på fältet?” Det var något i hans sätt att ställa frågorna och hur den andre skrev ner svaren som fick Cola att känna det som om han var misstänkt för något. ”Jag gick dit för att röka.” ”Menar ni verkligen att ni gick och ställde er i solen för att röka, i den här värmen?” frågade den förste polisen och fick det att låta som rena dårskapen. Eller som en lögn. ”Jag hade rast”, svarade Cola som nu började ilskna till. ”Jag brukar alltid gå ut för att slippa stanken ett tag.” När poliserna hörde ordet fick det plötsligt en påtaglig innebörd för dem. De tittade bort mot slakteriet och han med anteckningsboken kunde inte dölja att hans näsborrar drog ihop sig. ”Var är hon någonstans?” ”Precis bakom stängslet. Hon ligger inne i en vassrugge, så jag såg henne inte först.” ”Varför gick ni ända dit bort?” ”Jag fick syn på en sko.” ”Ni fick vad då?” ”Jag fick syn på en sko. Den låg där ute på fältet och sedan fick jag se den andra också. Jag tänkte att de kanske var i bra skick, 13

I_Leon_Klädd för döden_s1­295.indd 13

2012­10­01 16:45:51


så jag kröp igenom stängslet för att hämta dem. Jag tänkte att min fru kanske ville ha dem.” Det sista var lögn. Egentligen hade han tänkt försöka sälja dem, men det ville han inte berätta för polisen. Detta var ju bara en liten oskyldig nödlögn, men likväl den första i raden av alla de lögner som polisen skulle få höra beträffande skon och den person som hade haft den på sig. ”Vad hände sedan?” frågade den förste polisen när Cola inte sade något mer. ”Sedan gick jag tillbaka hit.” ”Nej, innan dess”, sade den förste polisen och skakade irriterat på huvudet. ”När ni fick syn på skon, och henne. Vad gjorde ni då?” Cola pratade fort och hoppades att det här förhöret på så sätt skulle ta slut fortare. ”Jag tog först upp den ena skon och sedan fick jag syn på den andra. Den låg där i vassruggen. Jag drog i den. Först trodde jag att den hade fastnat, så jag drog en gång till och då fick jag loss den.” Han svalde flera gånger. ”Den satt kvar på foten. Det var därför jag fick dra så hårt.” ”Stannade ni där länge?” Den här gången var det Cola som misstänkte att den andre var helt från vettet. ”Nej, verkligen inte. Jag gick in igen och berättade det för Banditelli, och han ringde till er.” Förmannen nickade bekräftande. ”Gick ni omkring där ute?” frågade den förste polisen Cola. ”Gick omkring?” ”Rökte ni? Tappade ni något i närheten av kroppen?” Cola skakade energiskt på huvudet. Den andre polisen vände blad i sin anteckningsbok och den förste sade: ”Jag ställde en fråga till er.” ”Nej. När jag fick syn på henne tappade jag skon och gick in igen.” ”Rörde ni vid henne?” frågade den förste. Cola tittade häpet och storögt på honom. ”En död människa. Det är klart att jag inte rörde vid henne.” 14

I_Leon_Klädd för döden_s1­295.indd 14

2012­10­01 16:45:51


”Ni rörde ju vid hennes fot”, sade den andre polisen och tittade ner i sina anteckningar. ”Det gjorde jag inte alls”, sade Cola, trots att han inte längre kom ihåg om han hade gjort det eller inte. ”Jag drog i skon och då åkte den av foten. Varför skulle jag röra vid henne?” Det kunde ingen av poliserna svara på. Den förste vände sig om och nickade åt den andre, varpå denne slog igen antecknings­ boken. ”Jaha, då kan ni få visa var hon ligger.” Cola stod som fastvuxen i marken och skakade på huvudet flera gånger. Blodet som hade stänkt på förklädet hade torkat i solen och flugorna surrade omkring honom. Han undvek att titta på de båda poliserna. ”Hon ligger där borta bakom det där stora hålet i stängslet.” ”Jag vill gärna att ni visar oss var kroppen ligger”, sade den förste polisen. ”Det har jag ju precis berättat”, fräste Cola till. De båda poliserna utbytte en blick som uttryckte att Cola var anmärkningsvärt motsträvig och att det var något de borde lägga på minnet. Men de sade ingenting utan vände sig bara om och vek runt hörnet av byggnaden. Det var mitt på dagen och solen gassade på de båda poliser­ nas platta uniformsmössor. Under dessa var håret genomblött och svetten rann nedför halsen på dem. Bakom slakteriet såg de det stora hålet i stängslet och styrde stegen ditåt. Genom döds­ skriken som fortfarande hördes inifrån byggnaden kunde de även urskilja mänskliga ljud och vände sig därför om. Utanför dörren på baksidan stod fem eller sex karlar och trängdes, alla iklädda förkläden som var lika röda av torkat blod som Colas. Poliserna var vana vid nyfikna människor och fortsatte bort mot hålet i stängslet. De böjde sig ner och kröp igenom det en i taget och gick sedan till vänster bort mot en klunga styva vassrör. Poliserna stannade några meter därifrån. Eftersom de visste 15

I_Leon_Klädd för döden_s1­295.indd 15

2012­10­01 16:45:51


vad de letade efter upptäckte de snart fotsulan som stack fram. Bägge skorna låg alldeles intill. De båda poliserna gick långsamt närmare foten och var noga med var de satte ner fötterna, både för att undvika de giftiga pölarna och för att inte trampa på något som kunde vara ett fot­ avtryck. Den förste polisen ställde sig på knä alldeles intill skorna och förde de midjehöga vassrören åt sidan med ena handen. Kroppen låg på rygg och utsidan av vristerna hade tryckts ner i jorden. Polisen sträckte sig fram och såg en bit av en hårlös vad. Han tog av sig solglasögonen, kikade längre in bland vassrören och lät blicken vandra längs de muskulösa vaderna, över det knotiga knät och upp till de röda spetstrosorna som var fullt synliga eftersom den klarröda klänningen var uppdragen över ansiktet. Han stirrade på kroppen en lång stund. ”Cazzo”, utropade han och tog bort handen så att vassrören reste sig igen. ”Vad är det?” frågade den andre. ”Det är en man.”

16

I_Leon_Klädd för döden_s1­295.indd 16

2012­10­01 16:45:51