Issuu on Google+

erövraren del ii

Bågens mästare

w

CONN IGGULDEN

Översättning av LENNART OLOFSSON

Albert Bonniers Förlag

Bågens mästare.indd 3

08-09-09 11.36.33


Av Conn Iggulden har tidigare utgivits: Kejsaren. Roms portar 2003 Kejsaren. Kungars död 2004 Kejsaren. Svärdens fält 2005 Kejsaren. Krigets gudar 2006 Erövraren. Stäppens krigare 2007

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011509-8 Engelska originalets titel: The Conqueror Series. Lords of the Bow Copyright © Conn Iggulden 2008 ScandBook AB, Falun 2008

Bågens mästare.indd 4

08-09-09 11.36.33


”Se, ett folk kommer norrifrån; ett stort folk. De föra båge och lans, de äro grymma och utan förbarmande. Dånet av dem är som havets brus, och på sina hästar rida de fram, rustade såsom kämpar till strid.” Jeremia 50: 41, 42

Bågens mästare.indd 5

08-09-09 11.36.33


Till min dotter Sophie

BaĚŠgens maĚˆstare.indd 6

08-09-09 11.36.33


Prolog

w

Naimanernas khan var gammal. Han huttrande i vinden som blåste över höjden. Långt nedanför honom höll hären som han hade dragit samman stånd mot mannen som kallade sig Djingis. Drygt ett dussin stammar stod tillsammans med naimanerna vid utlöparna medan fienden anföll dem i vågor. Khanen hörde rop och skrik i den klara bergsluften, men han var nästan blind och kunde inte se striden. ”Berätta vad som händer”, mumlade han än en gång till sin schaman. Kokchu hade ännu inte fyllt trettio år, och hans ögon var skarpa, även om skuggor av ånger spelade över dem. ”Jajiraterna har lagt ner sina pilbågar och svärd, herre. De har förlorat modet, precis som ni sa att de kunde göra.” ”De hedrar honom för mycket med sin fruktan”, sa khanen och drog kappan snävare om sin magra kropp. ”Berätta om mina naimaner. Kämpar de fortfarande?” Kokchu svarade inte på en lång stund medan han iakttog den myllrande massan av män och hästar där nere. Djingis hade tagit allihop med överraskning och dykt upp från gräsmarkerna i gryningen sedan deras bästa spanare hade sagt att han fortfarande var tiotals mil bort. De hade slagit till mot naimanernas allians med vildsintheten hos män som var vana vid att segra, men det hade ändå funnits en möjlighet att hejda deras anfall. Kokchu förbannade stumt jajiraternas stam, som hade kommit med så många män från bergen att han hade trott att de rentav kunde vinna över fienden. Under en kort tid hade deras allians varit något storslaget, något som varit omöjligt bara några år 7

Bågens mästare.indd 7

08-09-09 11.36.33


tidigare. Den hade varat lika länge som det första anfallet, och sedan hade fruktan upplöst den, och jajiraterna hade klivit åt sidan. Medan Kokchu såg på svor han tyst för sig själv när han noterade att några av de män som khanen hade välkomnat rentav kämpade mot sina bröder. De hade samma sinnelag som en flock hundar och vände sig med vinden när den blåste som hårdast. ”De kämpar fortfarande, herre”, sa han till slut. ”De har bemött anfallet, och deras pilar spetsar Djingis män och sårar dem.” Naimanernas khan förde ihop sina knotiga händer så att knogarna vitnade. ”Det är bra, Kokchu, men jag borde bege mig ner till dem för att inge dem mod.” Schamanen riktade sin förfärade blick mot mannen som han hade tjänat i hela sitt vuxna liv. ”Ni kommer att dö om ni gör det, herre. Jag har sett det. Era rådsmän kommer att försvara den här höjden, även mot de dödas själar.” Han dolde sin skam. Khanen hade litat på hans råd, men när Kokchu såg de första naimanska leden ge vika såg han sin egen död närma sig med de vinande pilarna. Det enda han ville var att komma därifrån. Khanen suckade. ”Du har tjänat mig väl, Kokchu. Jag har varit tacksam. Berätta nu igen vad du ser.” Kokchu tog ett snabbt och djupt andetag innan han svarade. ”Nu har Djingis bröder anslutit sig till striden. En av dem har lett ett anfall mot våra krigares flank. Det tränger djupt in i deras led.” Han hejdade sig och bet sig i läppen. Han såg en pil komma farande mot dem likt en surrande fluga och såg den borra sig ner ända till styrfjädrarna i marken bara ett par meter nedanför stället där de satt på huk. ”Vi måste ta oss högre upp, herre”, sa han och rätade på sig utan att ta blicken från det vildsinta dödandet långt nedanför. Den gamle khanen reste sig bredvid honom, hjälpt av två krigare. Deras miner var barska medan de bevittnade hur deras vänner och vapenbröder nedkämpades, men de fortsatte uppför höjden på Kokchus anmodan och hjälpte gamlingen att klättra. ”Har vi slagit tillbaka, Kokchu?” frågade han med skälvande röst. Kokchu vände sig om och grimaserade åt det han såg. Pilar hängde i luften nedanför och verkade röra sig med oljig tröghet. Anfallet hade 8

Bågens mästare.indd 8

08-09-09 11.36.33


delat upp naimanernas styrka. Den Jininspirerade rustning som Djingis män bar var bättre än det kokta läder som naimanerna använde. Hundratals fingerbreda järnstycken hade sytts in i tjock smärting, och under den bar de en tunika av silke. Rustningen kunde ändå inte stoppa en direktträff, men pilspetsen fastnade ofta i silket. Kokchu såg att Djingis krigare överlevde skuren av pilar. Merkiternas standar med en hästsvans blev nertrampat, och även de slängde ifrån sig vapnen och ställde sig flåsande på knä. Det var bara oiraterna och naimanerna som ursinnigt kämpade vidare, medvetna om att de inte skulle klara sig länge till. Den stora alliansen hade bildats för att bekämpa en enda fiende, och med dess undergång försvann allt hopp om frihet. Kokchu rynkade pannan och tänkte på sin framtid. ”Krigarna kämpar med stolthet, herre. De tänker inte fly från de här männen, inte medan ni är här.” Han såg att ett hundratal av Djingis krigare hade nått fram till foten av höjden och att de stirrade ondskefullt på raderna av rådsmän. Vinden var skoningslöst kall så högt upp, och Kokchu kände förtvivlan och ilska. Han hade varit med om för mycket för att dö på en karg höjd med det kalla solskenet i ansiktet. Alla hemligheter som han hade fått lära sig av sin far och fler därtill skulle försvinna med ett svärdshugg eller en pil som ändade hans liv. För ett ögonblick hatade han den gamle khanen som hade försökt stå emot den nya styrkan på slätten. Han hade misslyckats, och det gjorde honom till en dåre, oavsett hur stark han en gång hade verkat. Kokchu svor tyst över den otur som fortfarande förföljde honom. Naimanernas khan flämtade medan de klättrade, och han viftade trött med handen åt männen som höll i hans armar. ”Jag måste vila här”, sa han och skakade på huvudet. ”De är för nära, herre”, svarade Kokchu. Rådsmännen ignorerade schamanen och sänkte ner khanen så att han kunde sätta sig på en gräsklädd avsats. ”Då har vi alltså förlorat?” sa khanen. ”Hur skulle Djingis hundar ha kunnat ta sig fram till den här höjden om inte över döda naimaner?” Kokchu mötte inte rådsmännens blickar. De visste sanningen precis som han, men ingen ville uttala orden och omintetgöra en gammal mans sista hopp. Nedanför låg döda män i grupper och rader på marken, likt blodiga skrivtecken i gräset. Även oiraterna hade kämpat 9

Bågens mästare.indd 9

08-09-09 11.36.33


tappert och väl, men till slut hade de också fått ge vika. Djingis här rörde sig smidigt och utnyttjade varje svaghet i linjerna. Kokchu såg dem röra sig över slagfältet i klungor om tio eller hundra män, och deras befäl gav order förbluffande snabbt. Naimanernas storartade mod var det enda som återstod för att hålla tillbaka anstormningen, och det skulle inte räcka. Kokchu kände ett ögonblicks hopp när krigarna återerövrade höjdens fot, men det var ett mindre antal utmattade män, och de blev nedkämpade av nästa anfallsvåg mot dem. ”Era rådsmän är fortfarande beredda att dö för er skull, herre”, mumlade Kokchu. Det var allt han kunde säga. Resten av den styrka som hade stått så färggrann och kraftfull kvällen innan låg tillintetgjord. Han kunde höra skriken från döende män. Khanen nickade och slöt ögonen. ”Jag trodde att vi kunde segra den här dagen”, sa han med en röst som knappt var mer än en viskning. ”Om det är över, säg då åt mina söner att de ska lägga ifrån sig sina svärd. Jag vill inte att de ska gå en meningslös död till mötes.” Khanens söner hade blivit dödade när Djingis här kom dånande. De båda rådsmännen stirrade på Kokchu när de hörde ordern, och de visade ingenting av sin sorg och sin ilska. Den äldre av dem drog sitt svärd och synade eggen. Ådrorna i hans ansikte och hals syntes tydligt, likt tunna trådar under huden. ”Jag ska vidarebefordra det till era söner, herre, om ni låter mig gå.” Khanen höjde huvudet. ”Säg åt dem att fortsätta leva, Murak, så att de kan se vart denne Djingis tänker föra oss allihop.” Murak hade tårar i ögonen och torkade argt bort dem när han vände sig mot den andre rådsmannen och ignorerade Kokchu som om han inte var där. ”Skydda khanen, min son”, sa han med dämpad röst. Den yngre mannen sänkte huvudet, och Murak lade handen på hans axel och lutade sig framåt så att deras pannor snuddade vid varandra ett ögonblick. Utan att ens snegla på schamanen som hade tagit med dem till höjden började Murak ta sig nerför sluttningen. Khanen suckade, fylld av tankar som hopade sig likt mörka moln. ”Säg åt dem att de ska släppa fram erövraren”, viskade han. Kok10

Bågens mästare.indd 10

08-09-09 11.36.33


chu såg att det hängde en darrande svettdroppe på hans näsa. ”Han kommer kanske att visa barmhärtighet mot mina söner när han väl har dödat mig.” Långt där nere såg Kokchu att rådsman Murak kom fram till de sista försvararna. De rätade på sig i hans närvaro, utmattade, modfällda män som trots det höjde huvudet och försökte låta bli att visa att de hade varit rädda. Kokchu hörde att de ropade farväl till varandra när de började gå mot fienden med lätta steg. Kokchu såg att Djingis själv tog sig genom mängderna av krigare nedanför höjden, och hans rustning var strimmig av blod. Kokchu kände att mannens blick gled över honom. Han ryste till och rörde vid skaftet på sin kniv. Skulle Djingis skona en schaman som hade dragit den över sin egen khans strupe? Gamlingen satt med sänkt huvud, och halsen var plågsamt mager. Ett sådant mord kunde kanske rädda Kokchus liv, och just då var han förtvivlat rädd för att dö. Djingis stirrade uppåt utan att röra sig på en lång stund, och Kokchu lät handen sjunka. Han kände inte denne kallblodige krigare som kom från ingenstans tillsammans med gryningens sol. Kokchu satte sig bredvid sin khan och såg de sista naimanerna stupa. Han sjöng en gammal beskyddande trollformel som fadern hade lärt honom, en som skulle få fiender att byta sida. De rabblade orden verkade lugna den gamle khanen. Murak hade varit naimanernas förstekrigare, och han hade inte deltagit i striderna den dagen. Med ett ylande tjut störtade han mot leden med Djingis män utan en tanke på att försvara sig. De sista naimanerna skrek bakom honom, och deras trötthet försvann. Deras pilar fällde Djingis män, men de kom snabbt på fötter igen, bröt av dem och blottade tänderna när de ryckte fram. När Murak dödade den förste som hamnade framför honom närmade sig ett dussin andra från alla håll och färgade hans revben röda med sina svärdshugg. Kokchu fortsatte att mässa, och hans ögon vidgades när Djingis blåste i ett horn och hans män drog sig undan från de flämtande naimaner som fortfarande levde. Murak hade överlevt och stod omtöcknad där. Kokchu såg att Djingis ropade åt honom, men han uppfattade inte orden. Murak skakade på huvudet och spottade blod på marken när han höjde svärdet på 11

Bågens mästare.indd 11

08-09-09 11.36.33


nytt. De få naimaner som fortfarande stod upp var allihop sårade, och blod rann nerför deras ben. De höjde också sina klingor och vinglade till. ”Ni har kämpat väl”, ropade Djingis. ”Kapitulera för mig, så ska jag välkomna er vid mina eldar.” Murak flinade mot honom med röda tänder. ”Jag spottar på Vargarnas heder”, sa han. Djingis satt orörlig på sin häst innan han till slut ryckte på axlarna och gjorde ännu en huggande rörelse med armen. Leden med krigare rusade fram, och Murak och de andra blev uppslukade av mängden av stampande och huggande män. Högt upp på höjden reste sig Kokchu, och mässandet dog i hans hals när Djingis satt av och började ta sig upp. Striderna var över. De döda låg i hundratals, men tusentals andra hade gett upp. Kokchu brydde sig inte om vad som hände med dem. ”Han kommer hit”, sa Kokchu tyst och såg nerför sluttningen. Det knöt sig i hans mage, och musklerna i hans ben darrade som en häst som plågades av flugor. Mannen som hade samlat slätternas stammar under sitt standar fortsatte målmedvetet uppåt med uttryckslöst ansikte. Kokchu såg att hans rustning var illa åtgången, och flera av metallstyckena hängde bara i trådar. Striderna hade varit hårda, men Djingis klättrade med stängd mun, som om ansträngningen inte bekom honom det minsta. ”Överlevde mina söner?” viskade khanen och bröt tystnaden. Han höjde handen och grep tag i ärmen på Kokchus kappa. ”Nej, det gjorde de inte”, sa Kokchu och kände en plötslig våg av bitterhet. Handen sänktes, och gamlingen sjönk ihop. Medan Kokchu såg på riktades de grumliga ögonen mot honom än en gång, och det fanns åter styrka i hans hållning. ”Låt då denne Djingis komma”, sa khanen. ”Vad bryr jag mig om honom nu?” Kokchu svarade inte. Han kunde inte slita blicken från krigaren som tog sig uppför sluttningen. Vinden var kall mot hans nacke, och han visste att känslan var intensivare än den någonsin varit. Han hade sett män som stod inför döden. Han hade skänkt den till dem med de mörkaste av riter och sänt iväg deras själar. Nu såg han sin egen död 12

Bågens mästare.indd 12

08-09-09 11.36.33


närma sig i den klättrande mannens skepnad, och han var nära att bryta samman och fly. Det var inte mod som höll honom kvar. Han var en man som behärskade ord och trollformler, och han var mer fruktad bland naimanerna än fadern varit. Att fly var detsamma som att dö med vissheten om den annalkande vintern. Han hörde det raspande ljudet när Muraks son drog sitt svärd, men det lugnade honom inte. Det var något vördnadsbjudande med förgörarens stadiga steg. Härar hade inte kunnat stoppa honom. Den gamle khanen höjde huvudet och såg honom komma. Han uppfattade att mannen närmade sig på samma sätt som hans blinda ögon fortfarande kunde uppfatta solen. Djingis stannade när han kom fram till de tre männen och stirrade på dem. Han var reslig, och hans hy glänste av olja och hälsa. Ögonen var gula som en vargs, och Kokchu såg ingen misskund i dem. Medan Kokchu stod som förstenad drog Djingis ett svärd som fortfarande var fläckat av torkande blod. Muraks son tog ett steg framåt och ställde sig mellan de båda khanerna. Djingis såg på honom med något av irritation, och den unge mannen spände sig. ”Ta dig nerför sluttningen, pojk, om du vill överleva”, sa Djingis. ”Jag har sett tillräckligt många av mitt folk dö i dag.” Den unge krigaren skakade på huvudet utan att säga någonting, och Djingis suckade. Med ett svepande hugg slog han naimanens svärd åt sidan samtidigt som han for ut med den andra handen och körde en dolk i ynglingens hals. När livet lämnade Muraks son sjönk han ihop mot Djingis med öppna armar. Djingis grymtade till när han fångade upp tyngden och vräkte undan honom. Kokchu såg hur den slappa kroppen dunsade nerför sluttningen. Djingis torkade lugnt av dolken och stoppade den i skidan som han bar vid höften, och med ens märktes det att han var trött. ”Jag skulle ha hedrat naimanerna om du hade anslutit dig till mig”, sa han. Den gamle khanen stirrade på honom med tomma ögon. ”Du har hört mitt svar”, sa han med kraftfull stämma. ���Skicka mig nu till mina söner.” Djingis nickade. Han lät svärdet falla på ett till synes långsamt sätt. Det avlägsnade khanens huvud från axlarna och fick det att börja rulla nerför sluttningen. Kroppen ryckte knappt till när klingan träffade 13

Bågens mästare.indd 13

08-09-09 11.36.33


och lutades bara en aning åt sidan. Kokchu hörde hur blodet stänkte mot stenarna medan vart och ett av hans sinnen skrek för att överleva. Han bleknade när Djingis vände sig mot honom och började häva ur sig en desperat ström av ord. ”Ni kan inte spilla en schamans blod, herre. Det kan ni inte. Jag är en mäktig man, en som förstår sig på makt. Försöker ni döda mig kommer ni att finna att min hud är av järn. Låt mig istället tjäna er. Låt mig förkunna er seger.” ”Hur väl tjänade du naimanernas khan när du förde hit honom för att dö?” svarade Djingis. ”Förde jag honom inte långt från striderna? Jag såg er komma i mina drömmar, herre. Jag beredde väg för er så gott jag kunde. Är ni inte stammarnas framtid? Min röst är andarnas röst. Jag står i vatten medan ni står mellan jord och himmel. Låt mig tjäna er.” Djingis tvekade och höll svärdet alldeles stilla. Mannen som han hade framför sig var iförd en mörkbrun kappa över en lortig tunika och benkläder. Kappan var prydd med broderier, purpurröda slingor som färgats nästan svarta av flott och smuts. Stövlarna som Kokchu bar var ombundna med rep och av den sort som en man kunde gå i om den senaste ägaren inte hade någon användning för dem längre. Trots det var det någonting med ögonens sätt att glöda i det mörka ansiktet. Djingis mindes hur Vargarnas Iluk hade dödat faderns schaman. Iluks öde hade kanske beseglats den blodiga dagen för så många år sedan. Kokchu iakttog honom och väntade på hugget som skulle bli hans död. ”Jag behöver inte en historieberättare till”, sa Djingis. ”Jag har redan tre män som hävdar att de för andarnas talan.” Kokchu såg nyfikenheten i mannens blick och tvekade inte. ”De är bara barn, herre. Låt mig visa er”, sa han. Utan att vänta på ett svar stoppade han handen innanför kappan och tog fram en smal stålklinga som fästs klumpigt vid ett skaft av horn. När Kokchu anade att Djingis höjde sitt svärd höll han upp den andra handen för att hejda hugget och slöt ögonen. Med en enorm viljeansträngning höll schamanen vinden borta från huden och trängde undan den kalla fruktan som gnagde i hans mage. Han mumlade orden som fadern hade bankat in i honom och kände hur ett transtillstånds lugn närmade sig starkare och snabbare än han 14

Bågens mästare.indd 14

08-09-09 11.36.33


själv hade väntat sig. Andarna var med honom, och deras smekning fick hans hjärta att slå långsammare. I nästa ögonblick var han någon annanstans och iakttog det hela. Djingis spärrade upp ögonen när Kokchu tryckte dolken mot sin egen underarm så att det smala bladet trängde in. Schamanen verkade inte känna någon smärta när metallen gled genom hans hull, och Djingis såg fascinerat på när spetsen tänjde ut huden på andra sidan. Metallen var mörk när den trängde igenom, och Kokchu blinkade sakta, nästan slött, när han drog ut dolken igen. Under tiden iakttog han den unge khanens ögon. Djingis blick var fäst på såret. Kokchu tog ett djupt andetag och kände hur transtillståndet fördjupades tills han fick en djup kyla i sina armar och ben. ”Ser ni något blod, herre?” viskade han och visste svaret. Djingis rynkade pannan. Han stack inte svärdet i skidan, men han klev fram och drog sin grova tumme över det ovala såret i Kokchus arm. ”Inget. Det är en användbar förmåga”, medgav han motvilligt. ”Kan man lära sig den?” Kokchu log och var inte längre rädd. ”Andarna kommer inte till sådana som de inte har valt ut, herre.” Djingis nickade och klev undan. Trots den kalla vinden stank schamanen som en gammal get, och han visste inte vad han skulle tro om det underliga såret som inte blödde. Han drog fingrarna över svärdsklingan och körde ner den i skidan. ”Jag ska ge dig ett års liv, schaman. Det räcker för att du ska kunna visa ditt värde.” Kokchu sjönk ner på knä och tryckte ansiktet mot marken. ”Ni är den store khanen, så som jag har förutsett”, sa han medan tårar blötte dammet på hans kinder. Då kände han hur de viskande andarnas kyla lämnade honom. Han skakade ner ärmen för att dölja den snabbt växande blodfläcken. ”Det är jag”, svarade Djingis. Han såg nerför sluttningen på hären, som väntade på att han skulle komma tillbaka. ”Världen kommer att få höra talas om mitt namn.” När han fortsatte talade han så tyst att Kokchu måste anstränga sig för att höra honom. ”Det här är inte en tid för död, schaman. Vi är ett enda folk, och det kommer inte att bli fler strider mellan oss. Jag tänker samla oss alla. 15

Bågens mästare.indd 15

08-09-09 11.36.33


Städer kommer att falla för vår övermakt, och vi kommer att erövra nya länder där vi kan rida. Kvinnor kommer att gråta, och jag kommer att bli belåten när jag hör det.” Han såg ner på den knäböjande schamanen och rynkade pannan. ”Du kommer att få leva, schaman. Det har jag sagt. Res dig upp och följ med mig ner.” Nedanför höjden nickade Djingis mot sina bröder, Kachiun och Kassar. Båda hade fått utökad auktoritet under åren som gått sedan de började samla stammarna, men de var fortfarande unga, och Kachiun log när brodern gick bland männen. ”Vem är det här?” frågade Kassar och stirrade på Kokchu med den sjabbiga kappan. ”Naimanernas schaman”, svarade Djingis. En annan man red fram och satt av med blicken fäst på Kokchu. Arslan hade en gång i tiden varit naimanernas vapensmed, och Kokchu kände igen honom när han kom närmare. Han kom ihåg att mannen var en mördare som blivit förvisad. Det kom inte som någon överraskning att hitta någon som han bland Djingis betrodda befäl. ”Jag kommer ihåg dig”, sa Arslan. ”Din far har alltså dött?” ”För många år sedan, edsbrytare”, svarade Kokchu, irriterad på den andres tonfall. För första gången insåg han att han hade förlorat den myndighet som han så plågsamt hade tillkämpat sig bland naimanerna. Det fanns få män i den stammen som skulle ha tittat på honom utan att slå ner blicken av fruktan för att bli anklagade för illojalitet och drabbas av hans knivar och eld. Kokchu mötte den naimanske förrädarens blick utan att röra en min. De skulle få lära känna honom. Djingis uppfattade den spända stämningen mellan männen med något som liknade förnöjelse. ”Väck inte förargelse, schaman. Inte från den förste krigare som kom till mig. Det finns inga naimaner längre, inga band till den stammen. Jag har gjort anspråk på dem alla.” ”Jag har sett det i visioner”, svarade Kokchu genast. ”Ni har blivit välsignad av andarna.” Djingis ansikte blev spänt när han hörde orden. ”Det har varit en omild välsignelse. Hären som du ser omkring dig har skapats av styrka och skicklighet. Om våra förfäders själar har 16

Bågens mästare.indd 16

08-09-09 11.36.34


hjälpt oss var de för diskreta för att jag skulle märka dem.” Kokchu blinkade. Naimanernas khan hade varit godtrogen och lätt att påverka. Han insåg att den här mannen inte var lika mottaglig. Luften kändes emellertid ljuv i hans lungor. Han levde åtminstone, och det hade han inte räknat med en timme tidigare. Djingis vände sig mot sina bröder och trängde undan Kokchu från tankarna. ”Låt de nya männen svära trohet till mig i kväll, när solen går ner”, sa han till Kassar. ”Sprid ut dem bland de andra så att de kan börja känna samhörighet med oss istället för att se sig som slagna fiender. Var försiktiga. Jag vill inte behöva se efter knivar bakom min rygg.” Kassar sänkte huvudet innan han vände sig om och tog sig fram mellan krigarna till de besegrade stammedlemmarna, som fortfarande stod på knä. Kokchu såg ett tillgivet leende utväxlas mellan Djingis och hans yngre bror Kachiun. De båda männen stod varandra mycket nära, och Kokchu hade börjat ta till sig allt han kunde. Även den minsta detalj kunde vara värdefull under de kommande åren. ”Vi har brutit upp alliansen, Kachiun. Precis som jag sa att vi skulle göra”, sa Djingis och klappade honom på ryggen. ”Dina hästar kom vid exakt rätt ögonblick.” ”Så som du lärde mig”, svarade Kachiun utan att ta någon större notis om lovorden. ”Med de nya männen kan vår här erövra slätterna”, sa Djingis leende. ”Det har äntligen blivit dags att gå vidare.” Han funderade ett ögonblick. ”Skicka ut ryttare åt alla håll, Kachiun. Jag vill att varenda vandrarfamilj och mindre stam i området ska sökas upp. Säg åt dem att de ska komma till det svarta berget vid Ononfloden nästa vår. Det är ett slättland som kan ta emot våra tusental. Vi ska samlas där och göra oss klara att rida ut.” ”Vilket budskap ska de föra till dem?” frågade Kachiun. ”Säg åt dem att de ska komma till mig”, sa Djingis med mild röst. ”Säg åt dem att Djingis kallar dem till en sammankomst. Nu finns det ingen som kan hejda oss. De kan antingen följa mig eller tillbringa sina sista dagar med att vänta tills mina krigare dyker upp vid horisonten. Tala om det för dem.” Han såg sig belåtet omkring. Under sju år hade 17

Bågens mästare.indd 17

08-09-09 11.36.34


han samlat drygt tiotusen män under sig. Med de överlevande från de besegrade stammarna blev det nästan dubbelt så många. Det fanns inga andra på slätterna som kunde hota honom som ledare. Han såg bort från solen i öster och föreställde sig Jins väldiga och välbärgade städer. ”De har hållit oss åtskilda i tusen generationer, Kachiun. De mästrade oss tills vi inte var mer än vilda hundar. Det tillhör det förflutna. Jag har enat oss, och nu kommer de att darra. Jag ska ge dem anledning till det.”

18

Bågens mästare.indd 18

08-09-09 11.36.34


9789100115098