DENNIS LEHANE ETT LAND I GRYNINGEN Översättning av Ulf Gyllenhak
Albert Bonniers Förlag
lehane_ett_land_i_gryningen_97893 3
2008-09-01 00:25:53
Av Dennis Lehane har tidigare utgivits: Svart nåd 2000 Rött regn 2001 Patient 67 2003 Gone, baby, gone 2004 En drink före kriget 2005 Mörker, ta min hand 2006 Ingenting är heligt 2007
www.albertbonniersforlag.se isbn: 978-91-0-011840-2 Amerikanska originalets titel: The Given Day/A Country at Dawn Copyright © 2008 by Dennis Lehane Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB ScandBook AB, Falun 2008
lehane_ett_land_i_gryningen_97894 4
2008-09-01 00:25:54
Till Angie, mitt hem
lehane_ett_land_i_gryningen_97895 5
2008-09-01 00:25:54
When Jesus comes a’calling, she said, He’s coming ’round the mountain on a train. – Josh Ritter, ”Wings”
lehane_ett_land_i_gryningen_97897 7
2008-09-01 00:25:54
Babe Ruth i Ohio
lehane_ett_land_i_gryningen_97899 9
08-09-01 16.20.30
inledning
Beroende på att krigsministeriet under första världskriget ville begränsa resandet fram och tillbaka inom landet, delades 1918 års finalserie i baseboll upp i två hemmaomgångar som spelades i rask följd under september månad. Chicago Cubs stod som värd för de tre första matcherna medan de avslutande fyra avgjordes i Boston. Den 7 september, efter att Chicago Cubs förlorat den tredje matchen, tog de två lagen tillsammans tåget från Michigan Central för att åka iväg på den sjuttiotvå timmar långa resan och Babe Ruth blev full och började stjäla hattar. Ja, i själva verket hade han varit så berusad redan på stationen att han hade fått hjälpas ombord. Efter matchen hade han stuckit iväg till ett hus ett par kvarter öster om Wabash, där man kunde spela kort, och komplettera med sprit och kvinnor. Om inte Stuffy McInnis hade vetat var han skulle leta efter honom, skulle han ha missat tåget hem. Som det nu var spydde han från den öppna plattformen vid övergångsbryggan på bromsvagnen när tåget tuffade ut från Illinois Central Station några minuter efter åtta på kvällen och slingrade sig förbi kreatursinhägnaderna. Luften var tung som ylle av rök och av stanken från slaktad boskap och så fan heller att Ruth lyckades få syn på någon stjärna uppe på den svarta himlen. Han tog en klunk ur sin plunta och sköljde rent munnen från spyor genom att gurgla sig med whisky och spottade över järnräcket och såg hur
11
lehane_ett_land_i_gryningen_978911 11
2008-09-01 00:25:54
Chicagos glittrande horisont tornade upp sig framför honom medan han förflyttade sig bort från den. Som så ofta när han lämnade en plats och kroppen var tung och slö av sprit, kände han sig fet och föräldralös. Han tog ytterligare en klunk whisky. Vid tjugotre års ålder började han äntligen bli en av de mest fruktade slagmännen i American League. Under ett år när antalet home runs i den amerikanska ligan uppgick till nittioåtta stycken hade Ruth stått för elva. Nästan tolv procent. Även om man vägde in den tre veckor långa formsvacka han hade drabbats av i juni, hade kastarna börjat behandla honom med respekt. Samma sak gällde slagmännen eftersom Ruth kastat hem tretton matcher åt Boston Red Sox den säsongen. Han hade inlett femtionio matcher som vänster fältspelare och tretton på första bas. Men han kunde inte träffa vänsterbollar. Det var hans stora svaghet. Trots att vartenda lag bara var spillror av sina forna jag på grund av alla spelare som tagit värvning, hade Ruth en svaghet som tränarna i motståndarlagen börjat utnyttja. Åt helvete med dem. Han sade det till vinden och tog ytterligare en klunk ur pluntan, en gåva från Harry Frazee, lagets ägare. Ruth hade lämnat laget i juli. Han hade stuckit till Pennsylvania och spelat för Chester Shipyard eftersom tränaren Barrow värdesatte Ruths kastarm mer än hans slagträ, och Ruth var trött på att kasta. För kastade man en strikeout, fick man applåder. Men fixade man en home run, möttes man av en glädjeexplosion. Problemet var att också tränaren för Chester Shipyard ville att han skulle kasta. När Frazee hotade att stämma Chester Shipyard, skickade de tillbaka Ruth. Frazee hade mött Ruth vid tåget och eskorterat honom till baksätet på sin Rauch Lang Electric Opera Coupe. Den var rödbrun med svarta lister och Ruth var alltid lika förbluffad över att man kunde se sin spegelbild i stålet oavsett vädret eller tidpunkten på dagen. Han frågade Frazee vad den kostade, en bil som denna, och Frazee smekte lojt det grå tyget när hans chaufför svängde ut på Atlantic Avenue. ”Mer än ni, mr Ruth”, sade han och gav Ruth pluntan. 12
lehane_ett_land_i_gryningen_978912 12
2008-09-01 00:25:54
Den etsade inskriptionen i tennet lydde: Ruth, G. H. Chester, PA 7/1/18–7/7/18 Han strök med fingrarna över inskriptionen, sedan tog han ytterligare en mun och kände den talgiga stanken av koblod blandat med den metalliska smaken från fabriksskorstenar och varma järnvägsspår. Jag är Babe Ruth, ville han skrika rakt ut från tåget. Och när jag inte är berusad och står alldeles ensam på den öppna plattformen längst bak på en bromsvagn, är jag en person att räkna med. Visserligen är jag bara en kugge i hjulet, men jag är en diamantinfattad kugge. Kuggarnas kugge. En dag … Ruth höjde pluntan och skålade för Harry Frazee och alla andra i denna värld som var som Harry Frazee med en rad oanständiga epitet och ett brett leende. Sedan tog han en klunk och den träffade honom rakt i ögonlocken och drog dem neråt. ”Jag tänker sova, din gamla hora”, viskade Ruth till natten, till horisonten, till doften av slaktat kött. Till mellanvästern och de mörka ängarna som låg längre fram. Till varje askblekt textilsamhälle som låg mellan honom och Governor’s Square. Till den rökiga stjärnlösa himlen. Han stapplade in i sovkupén som han delade med Jones, Scott och McInnis, och när han vaknade klockan sex på morgon var han fortfarande fullt påklädd och befann sig i Ohio. Han åt frukost i restaurangvagnen och drack två kannor kaffe och betraktade röken som vällde upp från grupperna med skorstenar vid gjuterierna och stålverken som låg och hukade bland de svarta kullarna. Han hade ont i huvudet och slog i ett par droppar från sin plunta i kaffekoppen och sedan släppte huvudvärken. Han spelade canasta en stund med Everett Scott, och sedan gjorde tåget ett långt uppehåll i Summerford, ytterligare ett textilsamhälle, och de gick ut och sträckte på benen på en äng alldeles bortanför stationen, och det var då han första gången hörde talas om strejken. Det var Harry Hooper, Sox lagkapten och höger fältspelare, och 13
lehane_ett_land_i_gryningen_978913 13
2008-09-01 00:25:54
andre basen Dave Shien som talade med vänster fältspelare Leslie Mann och stopparen Bill Killefer från Cubs. McInnis sade att de fyra hade suttit och snackat hela resan. ”Om vad då?” sade Ruth som inte var riktigt säker på om han ville veta. ”Jag har ingen aning”, sade Stuffy. ”Kanske har de förhandlat om priset på att missa enkla lyror eller slå ut sig?” Hopper korsade ängen på väg mot dem. ”Vi tänker gå ut i strejk.” Stuffy McInnis sade: ”Du är full.” Hopper ruskade på huvudet. ”De lurar oss.” ”Vem?” ”Kommissionen. Vem trodde du? Heydler, Hermann, Johnson. Alla de där typerna.” Stuffy McInnis hällde ut tobak på ett rullpapper och slickade mycket precist längs kanten av papperet medan han vred om ändarna. ”Hur då?” Stuffy tände sin cigarrett och Ruth tog en mun från sin plunta och tittade över ängen bort mot ett skogsbryn under den blå himlen. ”De har sänkt vår andel av biljettintäkterna under finalmatcherna. Alltså själva procentandelen. De fattade beslutet redan förra vintern, men de har inte berättat det för oss förrän nu.” ”Vänta”, sade McInnis. ”Vi får sextio procent på de fyra första matcherna.” Harry Hooper skakade på huvudet och Ruth kände hur hans uppmärksamhet började svikta. Han såg en rad med telegrafstolpar som gick längs kanten av ängen och han undrade om man kunde höra hur de nynnade om man ställde sig närmare. Biljettintäkter, procentandelar. Ruth ville ha ett par stekta ägg till och lite mer bacon. Harry sade: ”Förut fick vi sextio procent. Nu får vi femtiofem. Publiksiffrorna har gått ner. Det är krigets fel. Och det är vår patriotiska plikt att acceptera fem procent mindre.” McInnis ryckte på axlarna. ”Då är det väl så ...” ”Och sedan får vi avstå fyrtio procent av våra inkomster till killarna från Cleveland, Washington och Chicago.” 14
lehane_ett_land_i_gryningen_978914 14
2008-09-01 00:25:55
”Vad då för?” sade Stuffy. ”För att vi gjorde slarvsylta av dem?” ”Och sedan får vi avstå ytterligare tio procent till krigsobligationer. Fattar du nu hur landet ligger?” Stuffy gjorde en grimas. Han såg redan ut som om han ville sparka till någon, någon som var så liten att han skulle fara all världens väg. Babe kastade upp hatten i luften och fångade den bakom ryggen. Han plockade upp en sten och kastade upp den mot himlen. Han kastade upp hatten igen. ”Det kommer att ordna sig”, sade han. Hooper tittade på honom. ”Vilket då?” ”Vad det nu än är”, sade Babe. ”Vi kommer att få tillbaka stålarna.” Stuffy sade: ”Hur då, Gidge? Kan du säga det? Hur då?” ”På något sätt.” Babe började få ont i huvudet igen. Han fick alltid huvudvärk av att tala om pengar. Han fick huvudvärk av världen – bolsjeviker som störtade tsaren, den tyske kejsaren som löpte amok i Europa, anarkister som kastade bomber på gatorna i USA och sprängde parader och brevlådor. Folk var förbannade, folk skrek, folk dog i skyttegravarna och demonstrerade utanför fabrikerna. Och alltihop hade alltid något med pengar att göra. Det förstod Babe. Men han ville inte tänka på det. Han tyckte om pengar, han tyckte riktigt bra om pengar, och han visste att han tjänade en hel massa pengar och att han snart skulle tjäna ännu mer. Han tyckte om sin nya skoter, och han tyckte om att köpa goda cigarrer och bo på tjusiga hotellrum med tunga gardiner och att bjuda hela baren på en runda. Men han hatade att tänka på pengar och han hatade att tala om pengar. Han ville bara komma fram till Boston. Han ville dunka till en boll med slagträet och gå ut och slå runt på stan. Han ville sticka till Governor’s Square där det vimlade av bordeller och bra barer. Vintern var på väg: han ville njuta av livet innan snön kom, innan det blev kallt. Innan han var tvungen att åka tillbaka till Sudbury och sitta där med Helen mitt i hästlukten. Han klappade Harry på axeln och upprepade sin bedömning: ”Det kommer att ordna sig till det bästa. Ge dig bara till tåls.” Harry Hooper tittade på sin axel. Han tittade bort över ängen. Han vände på huvudet igen och tittade på Ruth. Ruth log. 15
lehane_ett_land_i_gryningen_978915 15
2008-09-01 00:25:55
”Stick iväg nu och var en snäll bebis, Babe”, sade Harry Hooper, ”och låt de vuxna ta hand om det här.” Harry Hooper vände ryggen mot honom. Han hade på sig en styv, platt halmhatt som han bar lätt vinklad bakåt bort från pannan. Ruth hatade platta halmhattar. Hans ansikte var alldeles för runt och plufsigt för att de skulle klä honom. Med platt hatt på huvudet såg han ut som ett barn som hade klätt ut sig till vuxen. Han föreställde sig att han slet av Harry hatten och singlade upp den på taket till tåget. Harry gick iväg bort över ängen. Han höll Stuffy McInnis om armbågen och hade böjt hakan neråt. Babe plockade åt sig en sten och riktade blicken mot baksidan av Harry Hoopers seersuckerkavaj. Han föreställde sig en basebollhandske där och föreställde sig ljudet av en hård sten mot en hård ryggrad. Men så hörde han ett annat hårt ljud ersätta det ljud han hörde uppe i huvudet, ett avlägset knäpp som liknade knäppet från ett vedträ som föll isär i eldstaden. Han tittade österut där ängen övergick i en liten skogsdunge. Han hörde hur tåget väste lågt bakom honom och brottstycken ur samtal från spelare och hur det prasslade på ängen. Två mekaniker kom gående bakom honom och talade om en fläns som gått sönder och att det skulle ta två, kanske tre timmar att laga den, och Ruth tänkte: Två timmar i den här hålan? Och sedan hörde han ljudet igen – ett torrt avlägset knäpp, och han visste att någon spelade baseboll på andra sidan av de där träden. Han korsade ängen ensam utan att någon lade märke till honom och han hörde ljudet av spelet komma närmare – de halvsjungande ropen, de hårda dunsarna från fötter i gräset som jagade efter en boll, den våta smällen när en boll mötte döden i handsken på en fältspelare. Han sökte sig fram mellan träden och tog av sig rocken i värmen och när han klev ut från dungen höll de just på att byta sida, män som sprang in mot en jordplätt längs den första baslinjen medan en annan grupp män sprang iväg från en jordplätt vid tredje bas. Färgade män. Han stod kvar och nickade mot center fältspelare som kom gående för att inta sin plats ett par meter bort från honom, och killen nickade 16
lehane_ett_land_i_gryningen_978916 16
2008-09-01 00:25:55
tvärt tillbaka och sedan verkade det som om han sökte av träden med blicken för att se om de hade för avsikt att föda fram än fler vita män i dag. Sedan vände han ryggen mot Babe och böjde sig vid midjan och lade handen och handsken på knäna. Det var en stor kille, lika bred över axlarna som Babe, även om han inte var lika omfångsrik över magen, eller (var Babe tvungen att medge) över ändan. Kastaren ödslade inte bort tiden. Han tog knappt sats utan förlitade sig på sina djävligt långa armar och knyckte till med den högra som om han hade en slunga i handen och vräkte iväg en sten tänkt att färdas över en hel ocean, och trots att Babe stod så långt bort såg han att det brann om bollen när den for iväg. Slagmannen svingade till nog så snyggt men missade ändå med dryga femton centimeter. Men han träffade nästa boll och han träffade den rätt med en smäll så hög att det inte fanns någon annan förklaring än att slagträet gått av, och bollen for upp i en båge rakt mot Babe men tappade sedan fart uppe på den blå himlen, likt en anka som bestämt sig för att simma ryggsim, och center fältspelare flyttade ena foten och öppnade handsken och bollen föll, som om den kände ren lättnad, rakt ner i mitten på lädret. Ruth hade aldrig genomgått någon synundersökning. Han gick inte med på det. Men han visste att han såg betydligt bättre än de flesta av sina medmänniskor. Ända sedan han varit liten hade han kunnat läsa gatuskyltar, till och med de som var målade på gathörnen, från avstånd som var betydligt längre än någon annan. Han kunde se strukturen på fjädrarna hos en hök hundra meter ovanför sig när den gick till anfall och svepte förbi som en kula. Han tyckte att bollar såg stora ut och rörde sig långsamt. När han kastade tyckte han att stopparens handske såg ut som en hotellkudde. Trots att han stod så långt bort såg han nu alltså att den slagman som väntade på sin tur hade fått ansiktet fullständigt förstört. Det var en kortvuxen kille och han var smal som sticka och det var definitivt något allvarligt fel på hans ansikte: röda ränder eller ärrvävnad mot kaffebrun hud. Han var energisk som attan på plattan, han hoppade upp och ner och satte sig på huk och for upp igen. Han var som en vinthund och försökte låta bli att fara rakt ut ur huden. Och när han 17
lehane_ett_land_i_gryningen_978917 17
2008-09-01 00:25:55
träffade bollen efter två slag, visste Ruth att den här negern skulle flyga iväg, men inte ens han var förberedd på hur snabbt. Bollen hade inte hunnit sjunka tillbaka mot jorden ur den uppåtriktade bågen mot den högra fältspelarens fötter (Ruth visste att han skulle missa innan han själv hade förstått den saken) när vinthunden rundade första bas. När bollen slog i gräset, tog den högra fältspelaren upp den utan handske på handen och vräkte iväg den utan att ens ta sats och den lämnade handen som om han ertappat den med att ha legat med hans dotter, och den hann inte ens blinka innan den träffade andra basens handske. Men vinthunden stod redan på andra bas. Han stod rak. Han hade inte rutschat fram, han hade inte kastat sig fram. Han hade dansat dit som om han hade plockat upp morgontidningen och stod nu och tittade bakåt mot center fältspelare tills Ruth insåg att han tittade på honom. Så Ruth vinklade hatten uppåt och grabben blixtrade till i ett bistert, uppkäftigt leende. Ruth bestämde sig för att hålla ögonen på den där grabben. Han visste att vad han än bestämde sig för att göra härnäst, skulle det bli någonting speciellt. Mannen som stod på andra bas hade spelat för Wrightville Mudhawks. Han hette Luther Laurence, och han hade fått respass från Mudhawks i juni efter att han hamnat i slagsmål med Jefferson Reese, lagets manager och förste bas, en kille med stora tänder och som jämt log och uppförde sig som en dresserad pudel när han träffade vita människor och som snackade skit om andra svarta i huset där han jobbade alldeles utanför Columbus. En kväll hade en tjej som han umgicks med lite grann, en trevlig ung kvinna vid namn Lila, som arbetade i samma hus som Reese, berättat hur Reese betedde sig. Lila berättade för honom att Reese hade serverat soppa från en terrin i matsalen en kväll och att de vita börjat tjafsa om hur dryga och snobbiga negrerna var i Chicago, hur de gick på gatan som om de var något och inte ens slog ner blicken när en vit kvinna kom gående. Då fick Reese för sig att stämma in och sade: ”Ja, det är synd och skam. De färgade i Chicago, de är som schimpanser som klättrar omkring i träd. De går inte ens i kyrkan. Och sedan dricker de hela 18
lehane_ett_land_i_gryningen_978918 18
2008-09-01 00:25:55
fredagen, spelar poker hela lördagen och ligger med någon annans kvinna hela söndagen.” ”Sade han så?” frågade Luther och tittade på Lila där de låg i badkaret på Dixon Hotel, som endast tog emot färgade gäster. Han fick tag på lite lödder i vattnet, föste upp det över Lilas små hårda bröst och njöt av anblicken av de vita bubblorna över hennes hud, hud som glittrade i samma färg som opolerat guld. ”Han sade ännu värre saker”, berättade Lila för honom. ”Men nämn inte för honom att du vet. Han är en otäck fan.” Men när Luther ändå nämnde saken där de satt på avbytarbänken på Inkwell Field, slutade Reese tvärt att le och fick den där blicken i ögonen – en hård, urgammal blick som berättade att tortyren i solen på bomullsfälten inte låg tillräckligt långt bort – som fick Luther att tänka, ”Oj, oj”, men vid det laget hade Reese redan kastat sig över honom med knytnävar lika hårda som änden på ett slagträ och börjat slå mot ansiktet. Luther försökte ge igen med samma mynt, men Jefferson Reese, som var mer än dubbelt så gammal som han och som varit husbetjänt i tio år, hade en ilska i sig som gått så djupt att när den äntligen gavs fritt utlopp strömmade den ut än varmare och hätskare just för att den hållits nere i mörkret så längre. Han slog ner Luther, och fortsatte att slå, och slog tills det rann blod från Luther, blod som blandades med jord och krita och sand ute från planen. Hans vän, Aeneus James, sade till honom när han låg på fattigavdelningen på Saint John’s Hospital: ”För fan, grabben, med tanke på hur snabb du är så fattar jag inte varför du inte bara sprang din väg när du såg den där gubbfan få den där galna blicken i ögonen?” Luther hade haft en lång sommar på sig att tänka igenom den frågan, och han hade fortfarande inget svar. Även om han var aldrig så snabb, och han hade aldrig träffat någon som var snabbare, undrade han om han helt enkelt blivit trött på att springa. Men nu, när han tittade på den fete mannen som påminde honom om Babe Ruth och som stod och betraktade honom bortifrån skogsbrynet, kom han på sig själv med att tänka: ”Så du tror att du sett folk springa, ditt vita skrälle? Men det har du inte. Men strax ska du få se. Berätta för barnbarnen.” 19
lehane_ett_land_i_gryningen_978919 19
2008-09-01 00:25:55
Och han rusade iväg från andra bas i samma ögonblick som Sticky Joe Beam rätade på sig efter sin bläckfisksliknande kaströrelse, och hann som hastigast se hur den vite mannens ögon buktade ut lika mycket som hans mage, och sedan rörde sig Luthers fötter så snabbt att marken snarare sprang under honom än han över den. Han kände faktiskt hur den rörde sig likt en flod tidigt på våren, och han föreställde sig att Tyrell Hawke stod på tredje bas och darrade eftersom han varit ute hela natten och supit, och Luther räknade med det för han tänkte inte nöja sig bara med tredje bas i dag, nej, sir, och tänkte att nu är det så att baseboll handlar om fart och snabbhet och jag är den snabbaste fan du någonsin kommer att få se, och när han höjde huvudet var det första han såg Tyrells handske alldeles bredvid örat. Därefter skymtade han bollen alldeles till vänster om sig, ett stjärnfall som vikit av åt sidan med en svans av rök. Luther skrek ”Bu!” högt och gällt och, just det, Tyrell ryckte till med handsken så att den for rakt upp tio centimeter. Luther duckade och bollen susade förbi under Tyrells handske och nuddade vid håren på Luthers nacke, lika varm som rakkniven på Moby’s Barbershop på Meridian Avenue, och han träffade tredje bas med högerfotens tåhätta och susade iväg längs linjen och marken rusade fram så snabbt under fötterna på honom att han kände att den kanske skulle ta slut, att han skulle rusa rakt ut från en klippa, ja, kanske rakt ut från kanten av världen. Han hörde hur stopparen, Ransom Boynton, ropade efter bollen och vrålade ”Kom igen nu! Kom igen nu!” Han höjde blicken, upptäckte Ransom ett par meter längre fram, såg bollen komma, spände knäskålarna och drog in ett isblock av luft i lungorna och förvandlade vaderna till fjädrar och fötterna till pistolhanar. Han träffade Ransom med sådan kraft att han knappt kände honom och bara fortsatte rakt över honom och såg hur bollen dunkade till mot trästaketet bakom hemplattan i exakt samma ögonblick som han träffade plattan med foten, de två ljuden – ett hårt och distinkt, det andra nött och jordigt – flätade sig samman. Och han tänkte: snabbare än någon av er någonsin drömt om att vara. Han hejdade sig vid sina lagkamraters bringor. Medan de klappade om honom och skrek och skränade, vände han sig om för att se uttrycket i den feta vite mannens ansikte, men han stod inte borta vid 20
lehane_ett_land_i_gryningen_978920 20
2008-09-01 00:25:55
skogsbrynet längre. Nej, han var nästan framme vid andra bas, och sprang över planen mot Luther. Hans lilla bebisansikte dallrade och log och ögonen snurrade i hålorna som om han just hade fyllt fem år och någon hade sagt till honom att han skulle få en ponny och nu förmådde han inte kontrollera sina kroppsrörelser längre, han var helt enkelt bara tvungen att springa och hoppa omkring och rusa hit och dit av ren glädje. Och nu såg Luther hans ansikte mycket tydligare och han tänkte: Nej. Men sedan klev Ransom Boynton fram bredvid honom och sade det högt: ”Jag tror knappt att det är sant, men det där är Babe Ruth som kommer springande mot oss som ett överviktigt satans godståg.” ”Får jag vara med och spela?” Ingen trodde att han hade sagt det. Detta hände efter att han hade sprungit fram till Luther och lyft upp honom från marken, hållit honom ovanför ansiktet och sagt: ”Grabben, jag har sett gott om folk springa i mina dar, men jag har aldrig – och jag menar aldrig – sett någon springa som du.” Och sedan omfamnade han Luther och dunkade honom i ryggen och sade: ”Milda makter, vilken syn!” Och sedan hade de fått bekräftat att han faktiskt var Babe Ruth. Han var förvånad över att så många av dem överhuvudtaget hade hört talas om honom. Men Sticky Joe hade sett honom spela en gång i Chicago och Ransom hade sett honom två gånger i Cincinnati, ena gången hade han varit kastare och andra gången hade han varit vänster fältspelare. De andra hade läst om honom på sportsidorna och i Baseball Magazine, och Ruths ögonbryn sköt upp i pannan när han hörde det som om han inte riktigt kunde tro att det fanns svartingar på planeten som kunde läsa. Ruth sade: ”Så då vill ni alltså ha några autografer?” Det verkade inte som om någon var särskilt intresserad av det och Ruth blev lång i ansiktet medan alla hittade någon förevändning att titta på sina skor och studera himlen. Luther tänkte att han skulle berätta för Ruth att killarna som stod 21
lehane_ett_land_i_gryningen_978921 21
2008-09-01 00:25:56
framför honom inte var några oävna spelare heller. Här fanns faktiskt några riktiga legender. Ta killen med bläckfiskarmen. Han gjorde 32–2 förra året för Millersport King Horns i Ohios turnering för textilarbetare. 32–2 med en snittpoäng på 1,78. Slå det. Och Andy Hughes, som spelade andra bas för motståndarna i dag, eftersom det här bara var en träningsmatch, slog .390 för Downtown Sugar Shacks i Grandview Heights. Och dessutom var det bara vita typer som gillade autografer. För när det kom till kritan, vad var en autograf för något egentligen, om inte bara lite klotter på en papperslapp? Luther öppnade munnen för att förklara det, men det räckte med en ordentlig titt på Ruths ansikte för att han skulle förstå att det inte skulle tjäna något till: killen var ett barn. Ett barn som var lika stort som en flodhäst och som dallrade av fett och som hade lår som var så stabbiga att det såg ut som om det skulle kunna skjuta ut grenar från dem, men inte desto mindre ett barn. Luther hade aldrig sett någon som hade så stora ögon. Luther skulle minnas hur stora de var när han under de därpå kommande åren såg dem förändras i tidningarna, när han såg hur de där ögonen blev mindre och mörkare varje gång han såg en ny bild. Men då, på den där ängen i Ohio, hade Ruth samma ögon som en liten fet kille på skolgården, en kille full av hopp och rädsla och desperation. ”Får jag vara med och spela?” Han sträckte fram sina händer som såg ut som tassarna på en sanktbernhardshund. ”Med er allihop?” I det ögonblicket var det nära att allihop började gapskratta och några av dem vek sig nästan dubbla av fnitter, men Luther såg oberörd ut. ”Tja …” Han tittade på de andra killarna och sedan riktade han blicken mot Ruth igen. ”Det beror på”, sade han. ”Känner ni till det här spelet, söh?” Då kollapsade Reggie Polk av skratt och föll ihop på marken. Flera av de andra spelarna skrockade och dunkade handflatorna mot varandra. Men för Ruth kom det som en överraskning. De där stora ögonen blev alldeles små och lika klara som himlen, och Luther fattade med en gång: med ett slagträ i handen var han lika gammal som vem som helst av dem. Ruth stoppade in en otänd cigarr i munnen och lossade på slipsen. ”Jag har väl lärt mig ett och annat under mina resor, mister …?” 22
lehane_ett_land_i_gryningen_978922 22
2008-09-01 00:25:56
”Laurence, söh. Luther Laurence.” Luther tittade fortfarande på honom med sitt stenansikte. Ruth lade en arm runt honom. En arm som var lika stor som Luthers säng. ”Vilken position har du, Luther?” ”Center fältspelare, söh.” ”Men då behöver du bara vinkla huvudet uppåt.” ”Vad då vinkla huvudet uppåt, söh?” ”Och se hur min boll flyger förbi.” Luther kunde inte hejda sig: leendet drog fram över ansiktet. ”Och sluta kalla mig för ’söh’, Luther. Här är vi basebollspelare allihop.” Å, det var verkligen något att se när Sticky Joe blåste honom första gången! Tre bollar som for förbi lika snabbt som tråd efter en nål och den fete killen nuddade inte ens kolädret. Han skrattade efter det sista kastet, pekade på Sticky Joe med slagträet och nickade eftertryckligt åt honom. ”Men jag håller på att läsa dig, grabben. Jag läser dig som om jag satt på skolbänken.” Ingen ville låta honom kasta, så han fick hoppa in på olika positioner ute på planen i stället. Ingen hade något emot att stå över en omgång. Det här var ju Babe Ruth för Guds skull. Visserligen var det ingen som var intresserad av en papperslapp med lite klotter på, men historierna om den här matchen skulle innebära gratisdrinkar en lång tid framåt. Under en omgång spelade han på vänsterfältet och Luther stod i mitten och Reggie Pork, som kastade för deras lag, tog gott om tid på sig mellan kasten som han brukade göra, och Ruth sade: ”Och du då, Luther, vad gör du när du inte spelar baseboll?” Luther berättade lite grann för honom om sitt jobb på en ammunitionsfabrik utanför Columbus, och menade att visst var krig hemskt men man kunde i alla fall tjäna sig en hacka, och Ruth sade: ”Det är så sant som det är sagt”, även om Luther tyckte att det lät som om han sade det bara för att säga det, inte för att han riktigt förstod själva tankegången, och sedan frågade han Luther vad som hänt med hans ansikte. 23
lehane_ett_land_i_gryningen_978923 23
2008-09-01 00:25:56
”En kaktus, mister Ruth.” De hörde smällen mot slagträet och Ruth rusade iväg efter en hög, långsam boll likt en ballerina på sina knubbiga små fötter och kastade bollen till andra bas. ”Så det finns gott om kaktusträd här i Ohio? Det kände jag inte till.” Luther log. ”Det är faktiskt inga träd, mister Ruth, även om de visserligen kan bli stora. Och ja, det finns mängder av kaktusar här i Ohio. Det finns faktiskt hela områden med kaktusar.” ”Och du föll alltså rakt på en av de där kaktusarna?” ”Ja, söh. Dessutom föll jag riktigt hårt.” ”Det ser snarare ut som om du fallit ut från ett flygplan.” Luther skakade riktigt långsamt på huvudet. ”Det var faktiskt en zeppelinare, mister Ruth.” De skrockade gott åt den kommentaren bägge två. Luther skrattade fortfarande när han höjde handsken och plockade ner Rube Grays boll från himlen. Under nästa omgång kom ytterligare några vita gubbar släntrande fram genom skogsbrynet, och de kände igen några av dem med en gång. Stuffy McInnis, minsann; Everett Scott, kors i taket, och sedan ett par grabbar från Cubs, under av alla under – Flack, Mann och en tredje kille ingen kände igen och som ingen visste om han spelade för Cubs eller Sox. De gick längs högra sidan av planen och strax stod de bakom den skrangliga gamla bänken vid första baslinjen. De var klädda i kostym och slips och hatt trots värmen och rökte cigarr och då och då ropade de till någon som hette ”Gidge” så att Luther blev helt förvirrad fram tills att han insåg att det var vad de kallade Ruth. Nästa gång som Luther tittade bort mot gruppen, såg han att de hade fått sällskap av ytterligare tre gubbar – Whiteman från Sox och Hollocher, Cubs stoppare, och en mager kille med rött ansikte och en haka som stack ut som ett extra hudveck och som ingen kände igen, och Luther gillade inte antalet gubbar – åtta stycken plus Ruth vilket innebar ett helt lag. Under nästa omgång flöt allt på fint och de vita gubbarna höll sig för sig själva, även om några av dem härmade apor och ett par stycken 24
lehane_ett_land_i_gryningen_978924 24
2008-09-01 00:25:56
ropade: ”Missa inte den där bollen nu, niggertryne. Det gäller att jobba, svarting”, eller ”Där borde du ha slagit hårdare, negerfjant”, men vad fan, Luther hade hört betydligt värre än så, mycket värre än så. Men vad han däremot inte gillade var att varje gång han tittade bort mot dem, verkade de ha gått någon halvmeter närmare första baslinjen, och snart blev det svårt att springa den vägen och få fram bollen med vita gubbar så nära att man kände doften av deras parfym. Och i en paus var det en av dem som sade det: ”Kan inte vi få vara med?” Luther lade märke till att det såg ut som Ruth letade efter ett hål att klättra ner i. ”Vad säger du, Gidge? Tror du att dina nya vänner skulle gå med på att vi spelade några omgångar? Ryktet säger ju att de där negrerna är så bra. Att de springer snabbare än en oljad blixt.” Mannen sträckte ut händerna mot Babe. Han var en av de få ingen kände igen så antagligen var han en bänknötare. Men han hade stora händer, platt näsa och rejäla axlar som såg ut som två yxor. Han hade samma kantiga, hårda muskulatur som alla boxare. Och han hade ögon som Luther sett förut hos fattiga vita – han hade tillbringat hela livet med att äta vrede i stället för mat och blivit så van vid smaken att han aldrig skulle sluta tugga vrede oavsett hur regelbundet han åt resten av livet. Han log mot Luther som om han förstod vad Luther tänkte. ”Vad säger du? Skulle någon av oss kunna få vara med och spela en stund?” Rube Gray erbjöd sig att sitta på bänken en stund och de vita gubbarna valde Stuffy McInnis som sitt senaste tillskott till södra Ohios negerliga, och gapskrattade med det där åsneskriet som stora vita gubbar verkade ha gemensamt, men Luther var tvungen att medge att han inte hade något emot det: Stuffy McInnis var bra. Luther hade följt hans karriär sedan han hade slagit igenom 1909 med Philadelphia. Men när Luther kom joggande in från mittplan efter den sista bollen den omgången, stod alla de vita gubbarna vid hemplattan och killen längst fram, Flack från Chicago, hade ett slagträ liggande över axeln. 25
lehane_ett_land_i_gryningen_978925 25
2008-09-01 00:25:56