Issuu on Google+

ROCKY

Pร… SPRITMUSEUM

Martin Kellerman

Kartago Fรถrlag


ROCKY

Pร… SPRITMUSEUM Bild: Martin Kellerman Text: Jessika Gedin

Kartago Fรถrlag


Förord Martin Kellermans tecknade serie om Rocky utspelar sig för det mesta i ett mindre antal återkommande miljöer. När Martin Kellerman fick frågan om att göra en utställning på Spritmuseum valde han att bygga upp fyra av dessa platser: Rockys kök, ateljé, torpet på landet och kompisen Igges vardagsrum. Martin Kellermans egen vision har varit att göra ”ett Junibacken för vuxna”. Och han har själv målat och skapat de olika rummen, där besökarna får slå sig ner vid det rosa matbordet, hänga vid eldtunnan på landet, se hur en seriestripp växer fram och fundera över livet och döden tillsammans med Rocky. Den här boken samlar ett antal strippar som utspelar sig i de miljöer som byggts upp. Bilderna i boken är Martin Kellermans egna snapshots och ger en bild av hur utställningen vuxit fram. Rockyälskaren Jessika Gedin, som skrivit bokens texter, har utgått från fyra teman i Rockys liv: barndom, karriär, vänner och döden. Utställningen Rocky på Spritmuseum visas 11 feb­ ruari – 29 oktober 2017. Anna-Karin Svanberg, Spritmuseum Thomas Olsson, Kartago Förlag

5


Rockys kök sett uppifrån. Takmålning till köksmiljön i utställningen. 6


Jessika Gedin

Barndom

Barndomen är en populär plats att återvända till när man skriver självbiografiskt. Även om den är ett landskap alla känner igen får man ändå rita sina egna kartor där. Dra vägarna fram till nu, till facit, till den man blev. Den är en skattjakt där författare gräver fram förklarande ögonblick, gemensamma referenser, guld eller garderober fulla med lik. Den kan vara nostalgi, uppgörelse, hämnd eller terapi, det spelar inte så stor roll – det som är spännande är urvalet av de minnen man låter sig formas av. Bygger sitt vuxna jag av. Man måste helt enkelt välja vinkel (det är också det som brukar göra anhöriga så upprörda när författare skriver självbiografiskt – alla de alternativa vinklar som inte finns med). En riktigt bra barndomsskildring ber inte om ursäkt – den tar en bara i handen och låter en följa med så att man själv får avgöra om man vill vara med och leka eller inte. Som Elena Ferrantes Min fantastiska väninna gör. Som Stephen Kings Det gör. Som Torbjörn Flygts Underdog gör.

7


Men Rocky blickar sällan bakåt. Rocky är här och nu. Vill man veta något om hans barndom får man leta noga – ibland dyker det upp små ledtrådar, som att han älskade Loranga, Masarin och Dartanjang, hur det var att använda deo första gången, att han var för feg för bergochdalbanan eller att han var ett lätt byte för bullys och smurfrånare. Egentligen har jag en känsla av att jag borde lämna Rockys barndom ifred, att han skulle bli otroligt provocerad om han anade att jag for och petade i den, men om jag ändå skulle tvinga ner honom i analyssoffan så finns det vissa minnesglimtar som får mig att nyfiket famla efter pipan och anteckningsblocket. Som de mörka åren han tillbringade ”täckt av ett fem centimeter tjockt lager av skyddande akne”. Eller den sedelärande historien om hur den lille valpen Rocky åker veteranbilarna på Gröna Lund första gången och upptäcker att ratten inte har någon funktion, men ändå styr han ”med extrem koncentration för att inte krascha ut genom staketet!” Men det är nästan för enkelt. Vi har alla varit livrädda små valpar som trott att allt som sker i livet inte bara är vårt ansvar utan också vårt fel – en ständig och utmattande otrygghet som sen i takt med misslyckandena mognar till ett litet bärbart självhat som sen blir den darrande kompassnål man följer genom livet i brist på bättre alternativ. (Det självhat som också leder till ett kärleksliv fyllt av trassliga och tröstlösa I-could-never-join-a-club-thatwould-have-me-as-a-member-resonemang.) 8


Nej, det jag framförallt skulle ha valt att gräva i är Rockys relation till sin bror. Rockys brorsa Dan är en outsinlig källa till oro. Han måste ständigt räddas – ibland från världen men oftast från sig själv. Han hamnar på psyket, han sitter på kåken, han bränner ner sitt hus. Det beror enligt Dan på otur, och enligt Rocky på att han ”kombinerar otur med lathet”. Men hur mycket Rocky än morrar över att han måste lösa ut honom, förmana honom, betala för honom, inkvartera honom och plocka upp efter honom, så släpper han inte taget. Och hur hårt Rocky än jobbar på att själv bli en slacker – ligga runt, missa deadlines, dra från festivaler och lämna tälthoppackningen åt kompisar (som visserligen också dragit från festivalen och lämnat tälthoppackningen åt Rocky) så är han ändå alltid storebror till sin lillebror. ”Brorsan kramade jag första gången när han låg på psyket, nu kramas vi hela tiden! När vi var små brottades vi istället,” säger Rocky. När Dan sitter inne för att ha smugglat gräs hälsar Rocky på honom på anstalten. De pratar om hur det var när de var små i ruta efter ruta tills hela serien bryter ut i en lång barndomsflashback, en berättelse i berättelsen som heter ”Too cool for school”, där man får se Rocky som valp. Den är precis lagom självutlämnande och lagom allmängiltigt för att man ska kunna läsa in både sig själv och Rocky där – konstiga lärare man minns, förälskelser man blev ihop med men inte vågade prata med, bästisar man gjorde allt med, hackordningen man halkade runt i – ömsom offer, ömsom förövare – att vara bra på 9


att skriva, att vara näst fulast i klassen … sånt. Hela barndomen som ett konstigt spel där man aldrig fattar reglerna och det aldrig är tydligt om man har vunnit eller förlorat. Hade jag analyserat Rocky hade jag kanske undrat lite över just den här sekvensen. Varför han frångår formen när han är med sin brorsa. Varför han vässar pennan och sänker garden just här. Men jag gör inte det. Jag låter det vara. Det är bra som det är. Det är bara två brorsor som gillar varandra och en barndomsskildring som inte ber om ursäkt – som tar en i handen och låter en följa med så att man själv får avgöra om man vill vara med och leka eller inte.

10


Rockys kรถk tar form. 11


12


9789175152110