Issuu on Google+


Jane Rogers

Jessie Lambs testamente Översättning: Johanna Svartström

Ordfront förlag Stockholm 2013

3

Inlaga Jessie Lambs.indd 3

2013-06-24 11:24:23


Jane Rogers: Jessie Lambs testamente Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se | forlaget@ordfrontforlag.se © 2013 Jane Rogers Översättning: Johanna Svartström Originalets titel: The Testament of Jessie Lamb Först utgiven av Sandstone Press Ltd. Omslag: Kerstin Hansson Grafisk form: Göran Skarbrandt omslagsfoto: Alyssa L. Miller/cc Författarporträtt: Laurie Harris Tryck: Scandbook 2013 ISBN 978-91-7037-732-7

4

Inlaga Jessie Lambs.indd 4

2013-06-24 11:24:23


Till Wendy

5

Inlaga Jessie Lambs.indd 5

2013-06-24 11:24:23


�Ett annat liv, en annan lott skall nu bli min.� Ifigenia i Aulis, Euripides

7

Inlaga Jessie Lambs.indd 7

2013-06-24 11:24:23


Söndag morgon Det är väldigt tyst i huset nu när han inte är här. Jag reser mig försiktigt för att inte ramla och hasar mig fram till fönstret. Ljuset skyms delvis av några jättehöga cypresser i grannträdgården. Ingen bor kvar i den här huslängan längre. Jag lutar pannan mot fönsterglaset och tittar ner i den övervuxna trädgården. Den kalla rutan blir genast immig av min andedräkt, men jag vet att det är för högt för att hoppa. I vilket fall är fönstren låsta och jag har ingen nyckel. Med släpande fötter och med vänsterhanden mot väggen som stöd för att inte tappa balansen tar jag mig bort till dörren. Jag känner på den igen, ifall att. Han har ställt några ostsmörgåsar och en plastflaska med apelsinjuice till mig i hörnet. Han tänker visst vara borta hela dagen. Då slipper jag åtminstone lyssna på honom när han säger samma saker om och om igen, slipper se honom gråta och höra honom oroligt vanka omkring i huset när han övermannas av rastlösheten. Nu finns det i alla fall utrymme för mina egna tankar, och jag behöver inte bekymra mig för något annat än mig själv. Jag känner på cykellåsen igen. Det är sådana där i genomskinlig blå plast, och innanför plasten syns en silverfärgad kedja. Han har virat låsen tre varv runt var och en av mina vrister och låst dem, som ankelringar. Och så har han trätt det tredje genom de två andra, slagit några öglor och låst det. Kedjorna 9

Inlaga Jessie Lambs.indd 9

2013-06-24 11:24:23


runt benen sitter för tajt för att jag ska kunna dra ner dem över fotknölarna. Jag kan bara flytta varje fot 15 centimeter från den andra. Det gör att jag måste hasa fram som en straffånge i ett hopkedjat led. Jag måste hela tiden dra lite i kedjorna runt vristerna, för när jag går dras öglorna åt och skär in i mig. Han har lämnat en hink med lock och en toalettrulle till mig, men det är svårt att använda den för jag kan inte sära på benen tillräckligt mycket för att kunna sitta på huk ordentligt. Han har lämnat ett block och en penna också så att jag ska ha något att sysselsätta mig med. Min sovsäck och kudde ligger hopknölade mot väggen. Det opålitliga värmesystemet har till sist hoppat igång så jag fryser inte lika mycket längre. Mitt sinne har äntligen slutat bete sig som en råtta i en fälla. Det har slutat slunga sig åt alla möjliga håll och jaga sin egen svans. Han kan faktiskt inte hålla mig inspärrad här för alltid. Allt jag behöver göra är att vänta ut honom. Allt gråtande har gjort att det värker så där konstigt behagligt ovanför näsryggen, och nu känns det som om jag aldrig mer kommer att gråta. Jag är lite stel efter att ha sovit på golvet, men på det stora hela är det inte så farligt. Det hade kunnat vara värre. Jag hasar längs väggarna hela varvet runt rummet igen och sedan fram till det lilla trädgårdsbordet och stolen som han har ställt mitt på golvet. Jag sätter mig på stolen och skriver mitt namn på första sidan i blocket: Jessie Lamb. Han vill att jag ska tänka över det jag håller på med. Inte för att jag håller på med någonting alls just nu. Jag har blivit stoppad, hejdad. Det känns nästan som om jag inte är här längre – jag är inte den där Jessie Lamb som så ivrigt skyndade mot sitt mål. Säg att jag fick se nycklarna till cykellåsen ligga där på golvbrädorna, att han hade tappat dem där – skulle jag då ta upp dem och låsa upp låsen? Skulle jag försöka komma på ett sätt att ta mig ut? Jag kanske bara skulle låtsas att jag inte hade sett dem för att förbli inspärrad. På sätt och vis är det 10

Inlaga Jessie Lambs.indd 10

2013-06-24 11:24:23


skönt att vara fånge och inte behöva tänka. Att vara passiv i stället för aktiv. Han försöker erbjuda mig ett sätt att ta mig ur det. Så att jag kan skylla på honom om jag inte gör det, i stället för att behöva medge att jag var för feg. Är det vad jag vill? Hur annars kan man förklara att jag var så korkad att jag hoppade in i bilen med honom när han hade föreslagit att vi skulle åka och titta till mormors hus? Jag trodde att han försökte vara snäll. Jag ville att vi skulle bli sams. Ja, så var det. Men han hade redan hotat med att göra ”vad som helst” för att hindra mig. Så frågan är om jag hoppade in i bilen fastän jag visste att jag skulle bli inlåst? Var det i hemlighet det jag ville? Äh, jag orkar inte med det här. Räcker det inte med att han är på mig hela tiden, måste jag vara det själv också när han inte är här? Det vettigaste jag kan göra är det han har bett mig om: att tänka över det. Absolut. Skriva ner det. Tänka tillbaka på det, gå igenom det igen, samla ihop det. För det kommer att utgöra ett bevis – eller hur? – ett bevis på att jag verkligen gör det jag vill. Bevis på att jag, Jessie Lamb, vid mina sinnens fulla bruk och vid god hälsa, tar hela ansvaret för mitt beslut och har för avsikt att fullfölja det. Jag drar ett streck under mitt namn på blocket. Frågan är var jag ska börja. Var börjar min berättelse? Med min egen början, antar jag: den dag jag föddes. Inte en chans att jag skriver sexton år! Nej, men jag måste börja från början. Innan jag började känna den där hemska pressen på mig att jag måste göra någonting, göra någonting, göra någonting innan jag spricker. Att jag måste komma på vad det är meningen att jag ska göra med mitt liv. 11

Inlaga Jessie Lambs.indd 11

2013-06-24 11:24:23


Jag ska skriva precis som det är, allt som har hänt, jag ska vara helt ärlig, så att ingen kan tvivla på vad jag vill göra och varför – allra minst jag själv. Jessie Lambs testamente.

12

Inlaga Jessie Lambs.indd 12

2013-06-24 11:24:23


Ett

J

ag brukade driva omkring lika mållöst som en fjäder i vinden. Jag tänkte att det som visades på nyheterna och stod i tidningarna var för de vuxna. Det hörde till deras idiotiska, värdelösa, komplicerade värld, det rörde inte mig. Jag kommer ihåg en kväll när jag satt på staketet vid järnvägskorsningen ovanför värdshuset Roaches tillsammans med Sal och Danny och några till. Det var mörkt, särskilt på båda sidor om järnvägsspåret, i de branta sluttningarna med bränd, svart ljung. Vi satt och spanade ner mot de upplysta fönstren på puben längst ner i dalen och de små gula bilögonen som rusade fram längs vägen. Alla andra var inomhus, och däruppe satt vi i det blåsiga mörkret med ansiktena vända mot de svarta hedarna som bredde ut sig på andra sidan dalen. Ett tåg for rytande förbi, på väg mot Huddersfield, och det varma vinddraget svepte nästan ner oss från staketet. Danny sa att vi borde försöka gå längs en av skenorna, som om vi gick på lina, och se vem som klarade det längst. ”Om det kommer ett tåg hoppar ni bara av”, sa han, ”det går bara ett i timmen.” Sal klättrade ner från staketet och började vingla längs rälsen med armarna utsträckta. Jag kunde nätt och jämnt urskilja henne, hon löstes upp i mörkret allteftersom hon kom längre och längre bort, och jag var inte säker på om hon hade tappat balansen eller om det bara var mina ögon som fick henne att smälta ihop med mörkret. Hon svor till så jag förstod att hon hade ramlat av, och 13

Inlaga Jessie Lambs.indd 13

2013-06-24 11:24:23


sedan försökte de andra i tur och ordning, och vi räknade högt i kör. ”Ett och två och tre och UTE!” och kollade vem som kom först till tio. När det var min tur insåg jag att jag inte ens kunde se rälsen, bara känna den genom skosulorna. Jag hittade balansen och lyfte blicken mot den gröna ljussignalen en bra bit bort. Ett slags brus fyllde mina öron. Jag vet inte om det var blåsten däruppe eller mitt eget blod, eller de andra som skrek och skrattade. Men det kändes som om jag kunde göra vad som helst, precis vad som helst, och ingenting skulle kunna skada mig. Jag tänkte att om jag kunde ta tjugo steg så skulle det bevisa att det var så. På tjugoett hoppade jag av rälsen, och när jag klättrade upp på staketet igen kom ett tåg brakande ut ur mörkret bakom mig och gav ifrån sig ett öronbedövande oljud från sin vissla. Det var då tanken dök upp i mitt huvud: jag skulle kunna lösa det – MDS . Jag skulle kunna fixa så att allt i världen blev bra igen. Men eftersom ingen bad mig att göra det skulle jag helt enkelt strunta i det. Det var nästan som en sådan där korkad grej man inbillar sig när man är liten. Som när jag trodde att jag kunde flyga. Jag trodde det i många år, men jag var tvungen att hålla det hemligt. Jag visste att om jag någonsin berättade det för någon eller visade det för någon skulle jag mista förmågan. Och om jag tvivlade på det och provade någon gång bara för att se skulle jag också mista förmågan – så det gjorde jag aldrig. Men jag trodde på det. Jag visste att jag skulle kunna flyga när jag verkligen behövde det. Vilket jag som tur var aldrig behövde. Jag tänker tillbaka på saker som jag skäms över nu, som när mamma, pappa och jag var på väg hem från husvagnssemestern i Scarborough och alla vägar runt York var igenkorkade på grund av en massbegravning i katedralen. Pappa hade glömt att kolla på nätet. Och jag var otålig att komma hem så att jag kunde kila över till Sal. Vi satt fast i trafiken i två timmar. Jag minns att jag blängde på alla förtvivlade människor i bilarna och sa: ”Varför 14

Inlaga Jessie Lambs.indd 14

2013-06-24 11:24:23


kan de inte bara stanna hemma och sörja? De döda kvinnorna bryr sig inte!” Jag trodde nämligen att det var normalt. När man är liten tror man att allt är normalt. Om ens mamma hade haft spetsigt huvud och gröna öron skulle man tro att det var normalt. Det är först när man blir större som man inser att alla inte ser ut så. Undan för undan kan man komma att inse att den tid man lever i också är onormal, att det inte alltid har varit så här. Ju mer obekväm och osäker man känner sig, och ju mer man anstränger sig för att hitta ett sätt att bli som alla andra och passa in, desto mer springer det normala ifrån en, för det finns inget sådant. Om det finns det måste man hitta någon annan som håller med en om vad som är normalt. Och det verkar jag helt och hållet oförmögen att göra. Då, på den tiden, innan allt det här hände, höll i alla fall Sal med mig. Tillsammans hade vi alla svar. Och vi trodde att det var normalt att kvinnor dog. Eller ännu värre, att de nästan hade förtjänat det för att de hade gjort något skamligt. Jag tänkte att om man dog måste det åtminstone vara lite grann ens eget fel. Man måste ha något ont i sig för att drabbas av ett sådant öde – särskilt om man fick MDS , för då måste man ha haft sex. Den första vi kände som dog passade perfekt in i det resonemanget. Caitlin McDonagh i nian. Då räknar jag inte lärare från låg- och mellanstadiet eller kvinnor som mamma och pappa kände, för de var vuxna, och alla vuxna var (för mig på den tiden) gamla och kunde dö. Men Caitlin började storgråta på en historielektion, och då tog de henne till rektorsexpeditionen och hon kom aldrig tillbaka. Hennes bästis berättade att hon var med barn, och vi föreställde oss henne med sin slemmige pojkvän som var typ tjugo, och det kändes som om hon hade förtjänat det. Fast sedan kom de till skolan några veckor senare och satte in p-stavar i överarmen på alla, trots att de flesta av oss 15

Inlaga Jessie Lambs.indd 15

2013-06-24 11:24:23


inte ens hade någon pojkvän, så att ingen skulle bli straffad på samma sätt som Caitlin, vilka hemska saker vi än gjorde. Sal och jag var nyfikna, men det kändes inte som något som rörde oss. Inte förrän – ja, inte förrän den dag hon fick höra om sin moster. Vi var på Sals rum, där hennes kläder låg utströdda över golvet, och båda försökte att inte lyssna på hennes mammas oroliga röst när hon pratade i telefon på nedervåningen. ”Såg du de där läkarna på nyheterna i går kväll?” frågade Sal. ”Jag tror inte det.” ”De visade vad MDS gör med hjärnan. Det blir liksom hål i den. De sa att kvinnor som får det, deras hjärnor kommer se ut som schweizerostar.” ”Vad äckligt.” ”Ja, de förlorar liksom fler och fler delar av hjärnan, börjar tappa balansen och glömmer saker.” ”Tror du att det gör ont?” ”Det sa de inte. En del dör jättesnabbt. Efter att ha varit sjuka i tre dagar bara.” Vi var överens om att det värsta måste vara att veta att det skulle komma. Vem skulle vilja veta att ens hjärna snart ska förvandlas till en schweizerost? Vi satt tysta ett tag. Sal hade massor av uppvridbara leksaker i sitt rum, hon samlade på sådana förut, och vi skruvade upp en nunna och en Lisa Simpson och lät dem tävla mot varandra på hennes skrivbord. Nunnan vann. Vi tog med en pennvässare som såg ut som en brevlåda och en leksaksbil också. Det är svårare med fyra, för man måste skruva upp dem och hålla dem redo en i varje hand utan att släppa skruven. Jag intalade mig att om nunnan vann igen så skulle de hitta ett botemedel mot MDS . Men Lisa ramlade över skrivbordskanten och nunnan och brevlådan krockade. ”Vi kanske aldrig får några barn”, sa Sal. ”När de yngsta som lever i dag blir gamla …” ”… blir det de sista människorna på jorden.” Det hade man 16

Inlaga Jessie Lambs.indd 16

2013-06-24 11:24:23


sagt på nyheterna jättelänge, men det var först då som jag verkligen förstod det. ”När vi blir äldre kommer det inte att finnas några barn.” ”De kommer bli tvungna att stänga skolorna.” ”Alla saker som barn behöver – de kommer inte att tillverkas längre.” ”Blöjor, bebiskläder, barnvagnar.” ”Det kommer vara skitkonstigt.” ”Och när vi blir gamla kommer alla att vara gamla. Ingen kommer gå till jobbet.” ”Inga affärer eller sopgubbar eller bussar.” ”Ingenting. Allt kommer bara stanna.” Sal slog på teven. Det hade varit upplopp på någon helig plats i Indien. Alldeles för många kvinnor hade åkt dit för att be samtidigt och någon hade gripits av panik och flera stycken hade blivit ihjältrampade. Hon stängde av ljudet. ”Det känns inte så meningsfullt att göra läxorna. Om vi ändå ska bli utrotade.” Vi tänkte på alla saker som skulle vara meningslösa: att plugga på universitetet, jobba, gifta sig, bygga, odla, laga vägarna. ”Det skulle inte finnas någonting att göra mer än att försöka underhålla oss själva tills vi dog”, sa Sal. ”Det skulle inte spela någon roll vad vi gjorde. Ingen skulle bry sig.” Jag började oroa mig för att det inte skulle finnas någon som kunde kremera eller begrava de sista liken. Sedan insåg jag att de säkert skulle bli uppätna av djur. ”Vad fridfull världen kommer bli. Inga fler bilar eller flygplan eller fabriker – ingen mer förorening. Växterna kommer ta över städerna …” Vi tänkte på hur våra hus sakta skulle förfalla, hur dörrarna skulle blåsa upp, taken rasa in och hur fåglar och djur skulle bygga bon därinne. ”Någon annan art kommer bli den härskande”, sa Sal, och vi började diskutera vilken det skulle bli. Djuren i djurparkerna måste bli utsläppta innan de sista människorna dog. Vilket för17

Inlaga Jessie Lambs.indd 17

2013-06-24 11:24:24


modligen skulle ta död på några av oss ännu tidigare. Och de djur som kunde anpassa sig till livet i sitt nya territorium skulle kanske ta över. Det kanske skulle finnas vargar i England igen, och björnar. Tigrar kunde kanske livnära sig på en flock övergivna kor. Trädgrenar skulle växa ut över vägarna, häckar skulle växa sig enorma och spretiga och ogräs skulle tränga igenom asfalten. Efter hundra år skulle världen vara ett enda stort naturreservat, alla utrotningshotade arter skulle föröka sig igen, det skulle finnas jättestim med torsk i havet, örnar som byggde bon i gamla kyrktorn. Jag kom att tänka på Edens lustgård, som ska ha varit så vacker innan Adam och Eva kom och ställde till det. ”Men föreställ dig att aldrig få hålla en bebis i din famn.” Sal höjde ljudet på teven. De visade den där reklamen med dansande yoghurtförpackningar. Vi sjöng alltid med i låten med höga, gälla röster, så det gjorde vi nu också. Sedan kom hennes mamma upp och grät och berättade för Sal om hennes moster. Jag visste inte ens att hennes moster var med barn. Det enda jag kunde tänka på var den brända lukten som svepte in när hennes mamma öppnade dörren. En skarp, bränd, söt lukt som fastnade i halsen – det var chokladkakan som vi hade bakat och som det var meningen att hennes mamma skulle hålla ett öga på. Jag sa ett stelt hej då och gick ner. Deras hund Sammy stod och gnällde utanför bakdörren, så jag släppte in honom, och så stängde jag av ugnen. Det var ingen idé att kolla ens, jag förstod att kakan skulle vara helt svart. Jag kände ingenting för det där med Sals moster. Jag brydde mig helt enkelt inte. Jag tänkte, undrar vad som händer härnäst? Som om människosläktet och dess öde inte alls rörde mig. Som om jag satt på en cykel och rullade mycket snabbt nerför en backe, i nattens stilla mörker.

18

Inlaga Jessie Lambs.indd 18

2013-06-24 11:24:24


Två

P

å den tiden tjafsade mamma och pappa konstant, och så fort de fick tillfälle snäste de åt mig också. De måste väl ha varit oroliga för MDS men jag minns inte att de talade speciellt mycket om det. Det jag minns är ständiga gräl om småsaker. Man kunde vakna på morgonen och känna en stämning i hela huset, som en gaslukt. Då gjorde de det de skulle utan att prata med varandra, flyttade sig artigt ur vägen för den andra och var överdrivet vänliga när de pratade med mig. Så kunde de hålla på i flera dagar ibland, och sedan sluta helt tvärt, utan någon särskild anledning. Pappa kunde göra någonting, som att hälla upp ett glas vin till mamma och räcka det till henne med en liten bugning eller fråga om hon ville kolla på en film. Och plötsligt var allt bra igen. För att de hade bestämt det. Den enda kväll då det var lugnt var på tisdagar; då hade de kvällsöppet på mammas mottagning, och pappa och jag åt alltid middag tillsammans. Tisdag kväll i köket. Pappa har tagit fram alla ingredienser och ställt upp dem i en prydlig rad på köksbänken, och han väger och mäter upp dem på separata tallrikar. Han har en sådan där gammaldags köksvåg med ett metallfat på ena sidan och på den andra små mässingsvikter som man staplar på varandra. Mamma gav honom den i julklapp och han älskar den. Vikterna är lena och knubbiga och bildar en prydlig liten pyramid. Mamma säger att han lagar mat 19

Inlaga Jessie Lambs.indd 19

2013-06-24 11:24:24


som en vetenskapsman. Han vägrar laga mat om han inte har exakt rätt ingredienser. Han står där och mäter, med framskjutna axlar – han ser lite ut som en apa! Han är hårig som en apa också, med ludet bröst. När jag var liten och mamma tog med mig till badhuset brukade jag stirra på de konstiga männen med bara bröstkorgar. Pappa har breda axlar och kraftig hals men korta ben, och när han vänder sig om och ler ser man att han har glada bruna ögon och två djupa skrattrynkor bredvid munnen, så att han får ett riktigt apflin. När han ler mot en kan man inte låta bli att le tillbaka. Fast nu är det länge sedan han log. Vilket väl är mitt fel. Jag brukade göra mina läxor vid köksbordet på tisdagar, och vi brukade roa varandra med att tänka ut perfekta brott som man inte skulle åka fast för. Till exempel: Om ens offer är allergiskt mot bistick, klicka ut en honungsdroppe på hans krage och släpp ut några bin. När de sticker honom på halsen svullnar den upp så att han kvävs innan han hinner hämta hjälp. Eller: Om du måste göra dig av med ett lik, lägg det i bilen och kör till en safaripark. Släng ut det till lejonen när ingen ser. De äter upp det utan att lämna några spår. Det var en tisdag som pappa förklarade maternal death syndrome för mig ordentligt. På nyheterna sa de att det fanns överallt. Alla rykten om stammar djupt i Amazonas eller bland inuiterna i Arktis som inte hade drabbats var falska. Sjukdomen fanns inte bara i västvärlden, eller i i-länderna, eller i städer. Det fanns några gravida kvinnor kvar, men bara sådana i långt framskriden graviditet: kvinnor som måste ha blivit gravida innan MDS kom. När dessa kvinnor väl hade fött skulle det förmodligen inte bli några fler bebisar. ”Jag förstår inte”, sa jag till pappa. ”Varför är det bara gravida kvinnor som får det?” ”Jo”, sa han och slog sig ner för att skala några potatisar. ”Fram 20

Inlaga Jessie Lambs.indd 20

2013-06-24 11:24:24


till för hundra år sen var en graviditet det farligaste en kvinna kunde utsätta sig för, och den utgjorde den största procentuella risken för henne att dö.” ”Kunskapens fader”, sa jag och himlade med ögonen. Det brukar jag kalla honom när han sätter igång. Men han log inte. ”Vill du veta eller inte?” ”Jag vill veta.” ”Då så. Det finns flera uppenbara anledningar till att det är farligt att bli gravid. Barnet kan komma för tidigt eller för sent, det kanske inte ligger med huvudet neråt, moderkakan kanske inte kommer ut i sin helhet, och så vidare. Men om man bortser från alla fysiska, mekaniska saker som kan gå fel, finns det något mer, något som är ännu mer bekymmersamt, och de tror att det är det som de här människorna har tagit fasta på.” ”De här människorna?” ”Terroristerna. Bioterroristerna som har tagit fram viruset.” ”Vad är det för ett virus?” ”Du vet vad immunsystemet är?” ”Ja, det bekämpar sjukdomar.” ”Exakt. Det vet vad som är du, och det går till attack mot allt som inte är du. Det angriper allt främmande i din kropp för att försvara dig. När en kvinna blir gravid, vad är då problemet?” Jag satt en stund och funderade. ”Är det barnet? För att barnet är en annan person?” ”Nästan. Vad består barnet av?” ”Hallå. Blod, skelett …” Han skakade på huvudet. ”Från första början.” ”Ett ägg.” ”Och?” ”En spermie.” ”Tack. Och spermien kommer från någon annan. För att barnet ska växa måste spermien överleva, och alla celler som växer fram ur spermiens och äggets sammansmältning måste överleva. 21

Inlaga Jessie Lambs.indd 21

2013-06-24 11:24:24


Men kvinnans immunsystem borde angripa den. För den är en främling i hennes kropp.” ”Okej.” ”Men det gör det inte. Under de flesta normala graviditeter angriper kvinnans immunsystem inte spermien eller det växande fostret. Hennes immunsystem tar ett steg tillbaka för att låta barnet växa. Och samtidigt som kvinnan inte försvarar sig mot spermien är hon inte heller helt skyddad mot andra otäckheter som kan vilja ta sig in i hennes kropp.” ”Och det är därför hon får MDS?” ”Det är vad de tror. Glappet i immunförsvaret, det som gör att hon kan förbli gravid, verkar göra henne mottaglig för maternal death syndrome. Det är då det aktiveras. Det är en riktig högoddsare – den som kom på det är antingen ett geni eller råkade bara få in en lyckträff.” ”Så när de säger att det är fullt utvecklat …” ”Då menar de att det har utlöst Creutzfeldt–Jakobs sjukdom. Prionsjukdom. Forskarna tror att de har slagit ihop HIV-viruset med CJD. Sen får aids fäste och gör kvinnan känslig för allt omkring henne, och det första hon möts av är CJD. Och för den sjukdomen finns det inget botemedel i sikte – det har det aldrig funnits, inte heller på den tiden då galna ko-sjukan härjade.” ”Det måste vara en forskare som har gjort det.” ”Tja, det har inte hänt av en slump.” ”Men varför?” ”Makt? Religion? Jag kan bara gissa.” Han hade skurit potatisen i stavar och sänkte nu ner dem i pannan så att det bubblade och fräste om dem. Doften av upphettad olja fyllde köket. ”Kan du duka, är du snäll? De här är nästan färdiga. Och så kan vi väl prata om något annat?” Jag plockade bort mina skolböcker från bordet. ”Vad sägs om ett perfekt brott? Du måste använda en strutsfjäder och en säkerhetsnål. Du får tre minuter på dig.” Det var 22

Inlaga Jessie Lambs.indd 22

2013-06-24 11:24:24


så vi brukade göra. Ge varandra en ledtråd, eller ett vapen. Det fick oss alltid att skratta. Det är som att tänka tillbaka på ett helt annat liv. ”Kom och ät nu”, sa han, ”min nötbruna mö.” Nästa grej som hände var att Sals moster i Birmingham dog. Hon var gravid i vecka tio. Sals moster och hennes man hade redan tre barn. ”Mamma säger att Tommy, den yngsta, kanske ska komma och bo med oss”, berättade Sal för mig. ”Är din mamma jätteledsen?” Hon gjorde en grimas. Jag kände mig klumpig och korkad och eländig, men jag ville prata om det. ”Varför tror du att det här händer?” ”Men gissa.” ”Nej, alltså, vad är det som ligger bakom det?” Hon suckade tungt. ”Någon vill utrota människosläktet.” ”Men varför?” ”Hur ska jag kunna veta det?” ”Jag har funderat över det.” Sal började plocka upp kläder från golvet och kasta dem i en hög i hörnet. ”Säg då, smartskaft.” ”De kanske gjorde det av en anledning.” ”Som vad då?” ”Tja, de måste ju hata allt och alla.” ”Bra tänkt.” ”De måste … de måste vara jättearga”, fortsatte jag. ”På vad?” ”Vad som helst. Krig. Orättvisor.” ”Men det här hjälper ju inte direkt.” ”Jo. Det kommer att göra slut på allt ont.” ”Varför har de siktat in sig på kvinnor? Av alla i hela världen, varför kvinnor och deras barn? Om man vill göra sig av med onda människor, varför inte börja med politiker, eller pedofiler?” ”För … inte vet jag.” ”Varför funderar du över vem som gjorde det? De är mons23

Inlaga Jessie Lambs.indd 23

2013-06-24 11:24:24


ter – de är onda, någon borde borra hål i deras hjärnor och hälla in kokande vax!” Sal drog med handryggen över ögonen. ”Jag förstår inte varför du bryr dig om vem som gjorde det.” ”Förlåt. Ska jag göra lite varm choklad?” Sal gillar varm choklad, vi brukade alltid dricka det hemma hos henne. När vi kom ner i köket blev Sammy uppspelt och började skälla, så vi gick ut och kastade boll med honom i trädgården. Det var en av de första gångerna som Sal och jag blev osams. Jag visste inte riktigt vad det var jag ville säga, men jag ville inte bara prata om hur onda terroristerna var och hur de borde straffas. Självklart var de ondskefulla, men jag ville veta hur man hade kunnat tillåta att det här hände. Eller vad det var med vår tid, med oss, som hade gjort det möjligt. Det kändes som om jag stod utanför allt det där blajet om visst är det hemskt och förskräckligt, som om jag visste något som ingen annan visste.

24

Inlaga Jessie Lambs.indd 24

2013-06-24 11:24:24


Tre

S

edan gick de ut med informationsmeddelandet till allmänheten. De körde det hela veckan på teve och hade med det i alla dagstidningar; det var då det blev officiellt bekräftat att MDS hade spridit sig över hela världen och att alla hade det. De jämförde det med att vara HIV-smittad och sa att de flesta av oss skulle kunna leva ett normalt liv och aldrig bli sjuka. Det som gjorde sjukdomen dödlig var en graviditet. De försäkrade oss om att regeringar världen över samordnade sin forskning och så vidare, och så vidare. Jag minns att jag såg det tillsammans med mamma och pappa och att jag stirrade på dem efteråt. De hade sjukdomen. Jag hade den. Vi hade alla MDS . Det var som att veta att man hade svalt ett långsamt verkande gift. Jag ville inte sitta där med dem så jag gick upp på mitt rum och messade Baz. (Vad larvigt. Jag blir glad bara av att skriva hans namn. Baz, Baz, Baz. Och nu rinner dumma tårar nerför mina kinder.) På den tiden var vi bara vänner. Vi gick på låg- och mellanstadiet tillsammans. Jag gick i söndagsskola i flera år för hans skull – hans pappa var kyrkoherde och Baz gick alltid dit, så jag hängde med jag också. Ibland när man pratar med honom är det som om han fortfarande övar på att spela piano i huvudet, och man undrar om han ens har hört vad man sa. Sedan när han säger något förstår man att han har tänkt på saken noga i stället för att bara avbryta och börja snacka. När vi började på 25

Inlaga Jessie Lambs.indd 25

2013-06-24 11:24:24


högstadiet fick vi andra kompisar och undvek varandra i skolan, nästan som om vi skämdes. Men vi fortsatte att umgås hemma hos varandra efter skolan. Den kvällen ringde han upp och sa att hans föräldrar var ute. Han sa att jag skulle ta med Sal och några av de andra och komma dit. Jag hade ingen lust att ta med Sal. Jag kände för att prata med honom själv. Jag hade trott att han var den enda kille jag kände som inte var tänd på Sal, men jag hade tydligen fel. Jag tittade mig i spegeln och tänkte på hur mycket bättre mitt liv skulle vara om mina ben var längre och mina tuttar större och satt närmare ihop. Jag funderade över om jag skulle bleka håret, som alla andra gjorde, men sedan tänkte jag att pappa i alla fall tyckte att det var fint när det var brunt. Han kallade mig sin nötbruna mö, hasselnötsbruna ögon och kastanjebrunt hår. Och buskiga bruna ögonbryn som ser ut som larver, det glömde han nämna. Att platta håret var helt meningslöst. Jag såg bedrövlig ut, men vem brydde sig? Så Sal och jag åkte dit och alla var på konstigt humör. Rosa Davis var där, som Baz typ hade varit ihop med året innan. Det räknades knappt, han hade dumpat henne efter två veckor. Hon låtsades vara jättefull. Baz hade på sig en svart T-shirt med en blå val på som hade exakt samma färg som hans ögon. När vi hade varit där en halvtimme ringde Sal efter Damien. De två satt och småhånglade en stund och gick sedan upp på övervåningen. Jag frågade Baz var hans föräldrar var. Hans pappa jobbade med sörjande anhöriga som hade fått komma dit över helgen för att få rådgivning och stöd, och hans mamma hade också åkt dit för att hjälpa till. Vi skojade om att MDS var strålande för affärerna – för kyrkoherdar och begravningsentreprenörer. Jag frågade om han hade sett teveuttalandet och han sa ja-a, sakta, som om han ville säga något mer. ”Vad är det?” frågade jag. ”Jag tänkte på att vi kanske har förtjänat det.” ”MDS?” 26

Inlaga Jessie Lambs.indd 26

2013-06-24 11:24:24


Han nickade. ”Varför då?” ”Det var bara en tidsfråga innan något hemskt skulle hända. Folk har förstört jorden så mycket …” ”Du menar, som global uppvärmning och sånt?” ”Ja. Och att oljan håller på att ta slut, och vattnet, och maten. Det var som upplagt för att något hemskt skulle hända. Jorden var liksom förberedd för det.” ”Det är inte vi som har förberett den”, sa jag, ”utan våra föräldrar. Och deras föräldrar. Det är de som har förstört allt.” ”Visst, men nu när det här har hänt kan alla skylla på någon annan. I stället för att rikta ilskan mot regeringen för att den har gett pengar till forskare så att de kunde ta fram otäcka vapen, eller mot oss själva för att vi har förorenat hela världen, kan vi lägga hela skulden på något okänt monster.” Baz trummade en liten rytm på sin ölflaska och blåste sedan över mynningen några gånger och lyssnade på ljudet. ”Folk tror att det aldrig är för sent att ändra sig”, sa han. ”Då är de dumma i huvudet.” Någon höjde musiken och vi plundrade hans föräldrars barskåp. Baz skickade runt en joint. Jag minns att jag kände mig väldigt slug när jag kom på att jag skulle ringa mina föräldrar och säga att jag skulle sova över hos Sal. Jag minns att jag hånglade med Danny, som jag inte ens gillar, och sedan minns jag inget mer förrän jag satt lutad mot badkaret och mådde illa. Sal sa åt mig att stoppa fingrarna i halsen och jag spydde lite grann, men inte så mycket som jag hade behövt. Efter det gick jag ner till Baz rum i källaren. Han var ensam och satt och spelade piano, han låtsades inte om mig. Jag kröp upp i den stora fåtöljen och försökte sova lite, medan tonerna rann och rann som vatten från hans fingrar, och jag var tvungen att slå upp ögonen med ett par minuters mellanrum för att rummet skulle sluta snurra. Till slut måste jag ha slumrat till, för när jag vaknade hade jag en filt över 27

Inlaga Jessie Lambs.indd 27

2013-06-24 11:24:24


mig och Baz var försvunnen. Jag mådde så klart skitdåligt på morgonen, och ännu värre när jag gick en trappa upp och såg att Rosa hjälpte Baz att städa. Jag frågade henne var hon hade sovit och hon flinade och sa att hans föräldrars säng var jättestor. Jag gick hem och stannade på mitt rum hela dagen. Till mamma sa jag att jag hade ont i huvudet, vilket var sant. Men den där kvällen hos Baz, innan jag hade börjat må illa, när vi alla hade dansat som galningar och sett världen snurra omkring oss, hade jag fått en sådan fantastisk frihetskänsla. Jag hade tänkt att jag kunde bli fri från mamma och pappa och deras löjliga små gräl. Jag kunde höja mig över allt det. Ingen kunde bestämma över mig, särskilt inte någon som var äldre än mig. För det var de som hade ställt till det. Den känsla jag hade var makt. Som när jag följde med min moster Mandy till teatern för att hjälpa henne. Förutom att göra dockor och masker till barnteatersällskapet hade hon även hand om ljussättningen. Ibland på loven lät hon mig hjälpa till och då fick jag sköta följespotten. Det sitter en metallram som ett handtag runt den stora, varma spotlighten och man vrider och vickar på den så att ljusstrålen följer skådespelaren och han alltid står i strålkastarljuset. Man lär sig hans rörelser så att man kan förutse vart han ska gå och flytta spotten så att den följer honom exakt. Ett tag tänkte jag att jag ville ha samma jobb som hon, sitta däruppe i mörkret framför ljusbordet med alla reglar och försiktigt bläddra i det fullklottrade manuset. Ge ljus åt de rollfigurer som behövde det, få solen att skina eller mörkret att falla, förvandla scenen till en stuga upplyst av en brasa eller till en klar sommarmorgon. När man ger rollfigurerna ljus ger man dem liv. Det var den sortens makt jag kände att jag hade. Vi fick höra att Caitlin hade dött, och några i min klass gick på begravningen. Jag gjorde det inte för det skulle ha känts som hyckleri, jag kände henne inte ens särskilt väl. Rosa Davis för28

Inlaga Jessie Lambs.indd 28

2013-06-24 11:24:24


svann och det gick rykten om att hon också hade varit med barn. Ingen brydde sig, hon hade alltid varit konstig. Hon hade aldrig haft några riktiga vänner bland tjejerna utan brukade hänga lite halvt om halvt med olika grupper. Jag var glad att slippa henne. Nästa gång jag åkte till skolan kände jag mig lite schizo. Å ena sidan hade jag panik över mina slutbetyg, å andra sidan tänkte jag: ”Än sen? Det här är helt meningslöst.” Jag var orolig att Baz tyckte att jag var ett fyllo och en idiot. Sedan ringde han och frågade om jag var intresserad av att gå på ett möte. ”Det handlar om det vi pratade om häromkvällen”, sa han. ”Om hur folk har misshandlat vår jord.” Jag sa ja, för jag trodde att han menade att vi skulle gå dit tillsammans, men sedan visade det sig att han hade ett pianoprov i Manchester och att hans mamma skulle släppa av honom på mötet på vägen hem. Jag kände mig dum, och ännu dummare för att jag kände mig dum. Jag frågade Sal men hon ville inte följa med. ”Det låter skittråkigt”, sa hon. ”Ett av Baz gröna påfund. Vem bryr sig om att rädda planeten nu?” I Sals huvud rymdes inget annat än Damien. De bara höll på så fort de fick chansen. Till slut gick jag ensam till mötet. Det skulle hållas i ett nedgånget område i västra Ashton, i en låg byggnad i rött tegel som liknade ett fort, nästan utan fönster. Det luktade mat och svett därinne, och jag kunde höra ett sorl av röster. Det låg ett kontor till vänster med dörren öppen – ingen där – och rakt fram ett stort rum med lågt i tak, och det var därifrån rösterna kom. Jag gick fram till dörröppningen och fick genast syn på Baz långa, svarta hår. Han stod och pratade med en kille som jag inte kände. Det måste ha varit typ trettio pers där, men bara tre andra tjejer. En kille satt i rullstol. En spinkig grabb med skägget i en fläta – studenttyp – ställde sig längst fram och sa: ”Tystnad, tack.” Han började muttra om hur människorna hade fått förtroendet att förvalta jorden och 29

Inlaga Jessie Lambs.indd 29

2013-06-24 11:24:24


missbrukat det. Ungdomarna framför mig utbytte blickar och började sedan viska alltmer. En asiatisk kille på första raden reste sig och bad alla att lyssna. Folk började ropa ”Kom till sak!” och ”Håll käften!” och ett långsamt klappande började. Skäggflätan malde på om hur odugliga politikerna var, sedan började en blek kille med flaxigt hår skrika åt oss. Han såg ut att vara på vippen att brista i gråt, och plötsligt blev alla tysta. ”Det här är inget skämt! Experimenten som forskarna gör är mot naturen. Naturen har angripit oss därför att forskarna har angripit naturen. De vanställer djur …” Skäggflätan bad honom att inte avbryta, den asiatiske killen ropade ”Vänta på din tur!” och en tjej framför mig skrek, verkligen skrek, ”Kvinnor dör! Du snackar om djur? Kvinnor dör!” Ingen lyssnade på någon annan. Några reste sig och gick, och jag blev glad när jag såg Baz räta på sin magra kropp och komma bort till slutet av min rad. ”Ska vi gå?” mimade han, och jag reste mig för att följa med honom. Det satt en man med ljus stubb och grå ögon där. Han reste sig för att jag skulle komma förbi och bad sedan tyst Baz och mig att stanna en sekund. Han gick längst fram i rummet och höll upp händerna, sedan klappade han och ropade: ”Mina vänner! Mina vänner!” Det var precis som i skolan. Mr Clarke kommer in och det blir alldeles tyst. Lugnt och sansat bad han oss alla att ställa våra stolar i en ring. Han stod tålmodigt och väntade på att vi skulle slå oss ner, och sedan presenterade han sig – Iain – och började prata om att vi måste göra våra röster hörda, för vi ungdomar är framtiden. Killen i rullstol, Jacob, ropade ”Det finns ingen framtid!” och den arga tjejen, som var Lisa, muttrade för sig själv fast högt nog för att alla skulle höra: ”Vem har bett om din åsikt?” Iain kastade en blick på henne. ”Jag kanske ska berätta vem jag är”, sa han. ”Jag är aktivist. Jag har bott i ett protestläger mot en högtrycksgasledning. Dess30

Inlaga Jessie Lambs.indd 30

2013-06-24 11:24:25


9789170377327