Ytterligare tio år av gott och rörligt liv i jämförelse med tidigare generationer. Äntligen lugn och ro för att göra det vi innerst inne vill! Befrielse från plågsamma passioner, högtflygande önskningar och rädsla för misslyckanden. Så mycket positivt det finns att se fram emot. Eller? Jane Miller funderar över alla ålderdomens attiraljer, som piller och käppar, skräniga hör apparater, knep för att hantera glömda namn, tappade trådar och bortsprungna glasögon. Och sorgen är tung när hennes bästa väninna, som alltid kommit ihåg alla detaljer ur deras gemen samma liv, drabbas av alzheimer. Men trots allt finns det också en frihet i åldrandet. Det är minst lika bra att vara gammal som att vara medelålders och definitivt bättre än att vara ung. Det ger en ny slags njutning, kanske till och med en ny slags vitalitet. Även för de gamla och sjuka kan det kanske komma stunder då de för första gången kan komma till insikt om allt som sker. Och tänk – funderar Jane Miller – om denna period vore en generalrepetition inför det riktiga livet? Jane Miller har skrivit en eftertänksam och osentimental men samtidigt varm och humoristisk bok, med många fynd om åldrande ur världs litteraturen.
Jane Miller Den befriande åldern
foto: privat
Jane Miller arbetade först i förlagsvärlden, därefter som engelsklärare på en grundskola och till slut på lärarhögskolan i London, där hon utbildade engelsklärare och var handledare för forskarstudenter fram till 1998. Därefter har hon fortsatt som redaktör för en akademisk tidskrift om engelska språket. Jane Miller har tidigare utgivit Many Voices. Bilingualism, Culture and Education (1983), Women Writing about Men (1986), Seductions. Studies in Reading and Culture (1990), More has meant women. The Feminisation of Schooling (1992), School for Women (1996) och Relations (2003). Hon skriver också krönikor i det amerikanska magasinet In These Times. Hon är gift, har tre barn och sex barnbarn och bor i London.
80 är väl ingen ålder!?
Jane Miller
Den befriande åldern
tankar om att vara gammal
’’
I omklädningsrummet kommer jag ned på jorden igen, även om jag inte är tillnärmelsevis lika gammal som några av de andra simmarna: ja, för några av dem är jag faktiskt fortfarande en flicka. Där finns den vackra nittioåringen som har varit hattmodell för Aage Thaarup. Hon går som på moln och har en rygg lika rak som en strykbräda. Hon talar sorgmodigt om sin tillika vackra vän som slutade med simning förra året: för mycket snubblande och ramlande och för många blåtiror; nu går hon med käpp, förbittrad. Sedan har vi den långa, gängliga och flickaktiga änkan efter mannen som designade planscher åt Londons lokaltrafik under kriget, och därefter gjorde bokomslag åt Penguin och annonser åt Mac Fisheries; hon måste vara omkring åttio. Vi känner varandra till förnamn och vet en hel del om varandra. Den sortens förtrolighet som uppstår gör det faktiskt ganska svårt att fråga vad folk heter i efternamn. Vi är alltför förtrogna med varandras kroppar och historik och barn och de jobb vi hade för länge sedan.
Med förord av Elsie Johansson. isbn 978-91-7037-622-1
Ordfront www.ordfront.se |Omslag: Elina Grandin
88 mm ordfront_janemiller_parm_original.indd 1
140 mm
O 19 mm
ORDFRONT
med förord av elsie johansson
140 mm
88 mm 2012-03-14 00.23