I Djävulens avbild
visar en mängd lekfulla djur. Här intar aporna en viktig plats tillsammans med harar, grodor och rävar. Och deras roll känns välbekant: de är de opålitliga skojare, som springer i väg med penningpåsen eller bugar sig inställsamt djupt för kung Groda. I Japan liksom i Europa har aporna fått uppträda som ett slags gycklare. Ägarna till sådana marknadsapor brukar särskilt bemöda sig om att lära sina djur att torka ögonen med en näsduk. Först när de tillägnat sig denna gest blir aporna nämligen sanna karikatyrer av människorna. I Västerlandet förknippas människans överlägsenhet över djuren med hennes logiska förnuft – i Japan är det däremot förmågan att uppleva känslor som är avgörande. I den japanska poesin talas det ofta om kimonons tårdränkta ärmar. Tårarna betraktas som ett uttryck för ett rikt känsloliv och därmed för sann mänsklighet. Aporna, som inte gråter, är inte människor. Men om man kan lära dem att torka ögonen med en näsduk har de trots allt tagit ett steg i denna riktning. I Japan där shintoismen och buddhismen – som båda ansluter sig till själavandringstanken – har varit de ledande religionerna är gränsen mellan människor och djur inte heller lika knivskarp som den alltsedan antiken har varit i Västerlandet. Det finns många japanska sagor som handlar om att djur förvandlas till människor eller tvärtom. Sådana sagor är i och för sig inte ovanliga i väst heller. Men det finns en skillnad: i Japan är det vanligare att djuren blir människor än tvärtom. I de europeiska sagorna brukar dessutom omvandlingen av en människa till ett djur – exempelvis en apa – vara ett straff. I Japan kan det vara det motsatta; en hjälte eller hjältinna kan 21
Gransvarelser.indd 21
09-01-21 15.53.32