Issuu on Google+


Läs mer om Moa Eriksson Sandberg på rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Moa Eriksson Sandberg 2014 Omslag och illustrationer: Erik Sandberg © Omslagsfoto: Nadja von Bahr Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-29-69087-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 2

2013-10-18 11:16


I_Flickan i de vindlande g책ngarna.indd 3

2013-10-18 11:16


Det är tomt i huset när Olivia kommer hem från träningen. Pappa arbetar över som vanligt och mamma är på möte med kommunfullmäktige. Olivia sätter sig i tamburen och sparkar av sig gympaskorna. De dyra som hon önskade sig i födelsedagspresent förra året och som redan är nästan utslitna. Hon sträcker på fötterna så att det knakar. En, två, tre, fyra, fem små tår. En, två, tre, fyra, fem små tår. Tio små vita grisar. Mamma som sjunger och nyper i tårna så det kittlas och Olivia måste vika sig dubbel av fniss. Men det var länge sedan. Hon är inte samma person som hon var då. Någon som är värd att älskas.

7

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 7

2013-10-18 11:16


det gnisslar när jag öppnar den tunga tågdörren och

släpar ut resväskan. Jag ser mig omkring på den ödsliga perrongen, hinner nästan få panik. Tänk om hon har glömt bort mig? Det skulle vara typiskt Jonna. Hon är alltid sen. Men kan hon inte fatta att det är iskallt att stå här och vänta? Allt det där hinner jag tänka på bara några sekunder − men så får jag syn på henne och min svettiga ilska rinner av mig. Hon kommer gående mot mig och vinkar med hela armen. ”Hanna!” ropar hon. Det morotsröda håret lockar sig i pannan under den stickade, randiga mössan. Vi kramar om varandra. Hennes bylsiga täckjacka är full av gnistrande snöflingor och kramen doftar fuktigt som en vinterdag på skolgården. När hon släppt taget om mig står vi mitt emot varandra, nästan blyga. Jag kan inte fatta att det är mer än ett år sedan vi träffades. Över ett helt år sedan jag var här. Planen var att Jonna skulle hälsa på mig i Göteborg under sommaren, men då blev hon sjuk (hur stor är chansen att man blir jätte8

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 8

2013-10-18 11:16


förkyld mitt i sommaren?) och sedan blev det aldrig av. ”Kom”, säger hon. ”Mamma väntar i bilen. Hon parkerade utanför Ica.” Snön knarrar under våra fötter när vi går. ”Är det lika mycket snö i Göteborg?” frågar Jonna. ”Nej”, säger jag. ”Det är mest regn, kallt och blåsigt. Det har regnat nästan varje dag hela vintern.” Jonna öppnar bildörren och jag hoppar in efter henne i baksätet. Lisbeth vrider på huvudet och ser på mig. ”Hej, Hanna! Vad kul att se dig! Har du blivit en riktig storstadstjej nu?” Jag skakar på huvudet, plötsligt generad. ”Trivs du bra i Göteborg?” frågar hon. Inbillar jag mig eller låter hennes röst lite konstig? Min mamma Isabella berättade att Lisbeth blev sur när vi flyttade. ”Jo, jättebra.” ”Och hur är det med mamma och pappa, då?” ”Det är bara bra. Dom bad mig hälsa.” ”Jaha, tack. Hälsa tillbaka!” Vi åker förbi Torups centrum och svänger in på vägen som går mot Rydöbruk. Utanför bilfönstret ser jag den snötyngda skogen. Grenarna som dignar under allt det vita. Skogen finns kvar precis som jag minns den. Jonna däremot är ovanligt tystlåten. Jag vrider på huvudet och iakttar hennes profil. 9

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 9

2013-10-18 11:16


Är ansiktet smalare? Lite allvarligare? Eller inbillar jag mig? Kanske har jag bara glömt hur hon ser ut. Vilken hemsk tanke. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill att allt ska kännas som förr, på den tiden då det var Jonna och jag mot hela världen. Jonna och jag hand i hand på väg till Badhålan på somrarna, armarna gungande mellan oss. Vi svänger in framför Jonnas hus. Den smutsgula villan där jag varit en miljon gånger. Det finns nog inte en enda plats i trädgården där vi inte har lekt. Däckgungan under linden och den förfallna lekstugan där en fågel byggde bo. Det röda garaget där vi utförde våra matexperiment. En gång lät vi en syltburk stå där ute tills den täcktes av tjockt, ludet, grönt mögel. Eller det lilla trädgårdslandet med potatis som vi brukade gräva upp och äta rå. Vi lekte att vi var fattiga bönder som inte hade råd med annan mat. Och där! Den lilla skogsdungen där en huggorm dök upp. Vi ropade på Jonnas pappa. Han kom galopperande med en yxa i handen och stampade i marken. Ormen såg på oss som om den var trött. (Eller sur? Kan en orm vara sur?) Sedan ringlade den långsamt tillbaka in i skogen. Nu känns allt lite främmande. Eller liksom välbekant och främmande på samma gång. Ungefär som när man tittar på gamla fotografier från när man var liten. Man känner igen alla personerna, minns till och med klädesplaggen. Byxorna 10

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 10

2013-10-18 11:16


man hade på sig, tröjan. Men ändå kan man inte låta bli att tänka: Är det verkligen jag? ”Du vet den där överraskningen som jag pratade om …”, säger Jonna. Jag nickar och känner en våg av förväntan rulla genom kroppen. Vad kan det vara? En present? En … kladdkaka? ”Nu ska du få se den!” Jonna springer fram och öppnar ytterdörren och ut rusar en lurvig varelse. Den skäller, gläfser, gnider sig mot Jonnas ben och gnyr. Jag sätter mig på huk och kliar det rufsiga djuret bakom öronen. Hundvalpen slickar mig på handen. Tungan är pytteliten, sträv och jättesöt. Hela hunden är nog det allra sötaste jag sett – näst efter Godis, katten som jag hade när jag var liten. ”Vad heter den?” ”Urban.” ”Va? En hund kan väl inte heta Urban!” Jonna skrattar med hela ansiktet. ”Det märker du väl att han kan. Kom hit, Urban. Sitt!” Hon ser på hunden som inte alls sätter sig ner utan fortsätter att fara runt, runt våra ben. Fort, fort som om den hade en propeller fastsatt på svansen. ”Det här är Hanna, min bästa kompis”, säger hon. ”Vi ska leka med henne. Vill du det?” 11

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 11

2013-10-18 11:16


Vi går in genom dörren och Urban springer efter oss, glatt viftande på svansen. Jonnas pappa Klasse kommer in i hallen. Han kramar om mig lite tafatt och mumlar att det är kul att se mig. Jag har nog aldrig hört honom säga en lika lång mening förut. Jonnas lillebrorsa Edvin hejar knappt hörbart och försvinner sedan iväg uppför trappan till sitt rum. Han går i fyran och har alltid varit asjobbig. Eller tjongo bongo, som Jonna brukar säga. En gång när vi hade en hemlig klubb i källaren gick han dit och förstörde alla våra grejer: rev sönder teckningarna som vi tejpat upp på väggen, snodde förstoringsglaset och hällde ut våra värdefulla stenar på golvet. Antagligen var han avundsjuk för att han inte fick vara med i klubben. Jag hänger upp jackan i hallen och lägger den fuktiga mössan på elementet. ”Vad långt hår du har fått”, säger Jonna. Jag drar handen genom håret. Jo, det har blivit längre. Jag trivdes i det korta håret så jag vet egentligen inte varför jag sparade ut det. Men kanske berodde det på att jag förknippade min korta frisyr så mycket med den där hemska sommaren då Linda Palm försvann, pappa och mamma bråkade hela tiden och Sabina och jag var ovänner. När vi flyttade till Göteborg ville jag inte vara samma Hanna som förr. Hon den udda med secondhandkläderna. 12

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 12

2013-10-18 11:16


Min mamma verkade konstigt nog förstå, för dagarna innan skolstarten gick hon med mig på stan och shoppade nya kläder. Tajta jeans, en T-shirt, en söt rosa kofta och en tajt polotröja. Hon såg på mig och log med sina röda läppar. ”Hannabiten, du påminner så om mig när jag var tonåring. Fast jag var brådmogen. Ville bli vuxen för fort. Det är bra att du inte är sån.”

13

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 13

2013-10-18 11:16


Olivia har bestämt sig. Men ändå känns det overkligt: vetskapen om att hon har tränat för allra sista gången. Att precis allt hon gör nu är sista gången.

14

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 14

2013-10-18 11:16


lisbeth dukar fram jordgubbssaft och kanelbullar.

Jag ser mig omkring i köket och letar efter tecken på att saker har förändrats. Men det mesta är sig likt, precis som om tiden har stått stilla. Det tunga köksbordet av furu, kökssoffan och tygbonaden på väggen. Jag har saknat att sitta här och känna doften av Lisbeths nybakade bullar. Isabella bakar aldrig. Kallar det ”hemmafrufasoner”. Jag snurrar långsamt upp en bulle och äter mig in till den kletiga kärnan. Allra sist äter jag upp de stora sockerkornen som ramlat ner på tallriken. Jonna berättar om kenneln där de valde ut valpen. Urban var den som kom fram till henne först. ”Han sprang direkt fram till mig, såg på mig så här …” Hon tittar bedjande på mig med uppspärrade ögon. ”Det var som om han valde ut just mig av alla människor i hela världen. Som om han visste att jag skulle ta hand om honom bäst.” Efter fikan går vi upp på Jonnas rum. Vi sätter oss i hennes 15

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 15

2013-10-18 11:16


säng. Det drar från fönstret och jag tar en av hennes fleecefiltar och lägger över axlarna. Urban kommer springande efter oss. Han lägger sig på rygg på sängen och Jonna kliar hans runda, vita mage. Det verkar han tycka om, för han sträcker ut sig ännu mer. ”Hur är det med Sabina?” frågar jag. Jonna rycker på axlarna. ”Det är väl bra, tror jag. Men vi går ju inte i samma klass längre. Hon går i 7b. Det är där alla coolingarna går.” Hon fnyser. ”Dom tror att dom är coola i alla fall …” Jag pillar på ett hål i strumpan, stoppar in fingret och tänjer ut det ännu mer, utan att tänka på vad jag gör. ”Men Sabina och du … Ni är väl vänner?” Jonna gör en liten grimas. ”Klart vi är, men vi ses inte lika ofta … Hon är ju tillsammans med Steffo. Och så har hon börjat festa.” Jag ser Steffo framför mig, hur han hänger utanför kiosken med moppen, spottar på marken och flinar. Hans degiga pösansikte. Snuset som putar ut bakom överläppen och den mörka fjunmustaschen. Ibland fattar jag inte hur Sabina är funtad. Först är hon tillsammans med vidriga Matte och sedan blir hon tillsammans med en kille som gillar att slåss, spotta snus och köra moppe. Just då känner jag faktiskt inte för att träffa henne. Med Sabina vet man aldrig om hon kommer att vara snäll och rolig 16

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 16

2013-10-18 11:16


eller stöddig och elak. Dessutom visste jag redan att hon ”festar”, att hon röker och har druckit starköl. Det viskade hon till mig i telefonen. Hon berättade att hon blivit så full att hon kräkts utanför Folkets hus. Steffo hade fått hålla upp håret på henne. Jag kräktes på hans skor, men han sa att det inte gjorde nåt. Jag har aldrig varit full. Fast en gång fick jag smutta på pappas folköl, bara för att jag tjatade. Alldeles beskt var det. Pappa och hans kompis skrattade åt mina grimaser och sa att det var bra att jag föredrog läsk. Tänk om Sabina vill festa med oss nu? Ser framför mig hur jag står utanför Folkets hus och kräks på Janeks skor. Usch. Men jag har lovat att vi ska ses. Jag vet inte varför, men om jag har lovat något så kan jag inte bryta det, hur mycket jag än vill. Det är väl bra, antar jag, men ibland önskar jag att jag kunde strunta i saker. Inte få ont i magen och oroa mig och undra om någon blivit arg på mig eller om jag gjort fel. Jag tar ett djupt andetag och anstränger mig för att låta som om jag inte bryr mig, som om jag inte alls får hjärtklappning av att fråga. ”Och Janek? Har du träffat honom på sista tiden?” Jonna himlar med ögonen. Jag vet att hon tycker att jag tjatar, men jag måste väl ändå få nämna honom någon gång? Han är ju min pojkvän. Tror jag i alla fall … Åtminstone var han min pojkvän innan jag flyttade. 17

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 17

2013-10-18 11:16


”Jag ser honom i skolan ibland”, säger hon till slut. Jag ser på mina fötter. Nu är hålet i strumpan så stort att hela stortån tittar ut. Jag anstränger mig för att låta nonchalant, tänker på mamma när hon pratar med sina vänner, den där vuxna tonen. ”Han skrev till mig och berättade att han börjat spela i ett rockband. Har du hört dom?” Jonna slutar klia Urbans mage och lägger sig raklång på sängen. Hennes röda hår flammar mot det pastellfärgade överkastet. ”Dom spelade i aulan på skolavslutningen i julas. Han och några killar i åttan. En av killarna spelar sån där jättestor fiol …” ”Menar du ståbas?” Hon gäspar. ”Ja, så heter det kanske. Och så är det en tjej som sjunger.” En tjej? ”Vem är det?” ”Hon flyttade hit från Malmö för ett tag sen. Hon är väl lite annorlunda. Hon pratar jättemycket skånska. Men hon sjunger riktigt bra.” ”Hur då annorlunda?” ”Lite annorlunda kläder och så. Lite punkigt, tror jag. Hon verkar ganska kaxig.” ”Är hon snygg?” ”Hon ser väl helt okej ut.” 18

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 18

2013-10-18 11:16


”Hur då okej? Okej som i inte ful? Eller menar du okej som snygg?” Jonna stönar irriterat. ”Inte vet jag.” ”Men hur ser hon ut? Det är väl inte så svårt att förklara? Ser hon ut som jag till exempel? Eller som du?” ”Nej, inte alls. Hon har långt svart hår ända ner till midjan. Hon är adopterad från Japan eller Kina, tror jag. Och så har hon mycket smink. Typ helt sotade ögon med svarta kajalstreck.” Fan, hon är säkert både cool och skitsnygg … Är det på grund av henne som Janek slutat höra av sig? När jag tänker den tanken nyper det i bröstet så att det känns som om hjärtat svullnar upp.

19

I_Flickan i de vindlande gångarna.indd 19

2013-10-18 11:16


ett och ett halvt år sedan Linda Palm försvann. Hanna är tillbaka i Rydöbruk och hälsar på Jonna över sportlovet. Allt är välbekant, men ändå liksom främmande. En morgon får de höra att en tjej i byn har försökt ta livet av sig och ligger i koma på sjukhuset. Samtidigt börjar konstiga saker hända. Som om någon eller någonting vill ge dem ett tecken. Kan självmordsförsöket hänga ihop med mordet på Linda Palm? Plötsligt känner Hanna det igen – någon i Rydöbruk väntar på henne. Var det ett misstag att återvända? Fristående fortsättning på Den första flickan skogen möter, som nominerades till Barnens Romanpris 2013. ”Årets bästa skräckbok. […] Med precisa detaljer målar Moa Eriksson Sandberg upp en skrämmande, otäck värld, men hon är även rolig, och utgår från barnets referensramar när hon väljer liknelser.” Dagens Nyheter om Den första flickan skogen möter

rabén&sjögren

O_Flickan_i_de_vindlande_gångarna_131011.indd 1

2013-10-15 16:01


9789129690873