9789172241299

Christer Bergström

Hitlers underhuggare 26 texter om andra världskriget

Hjalmarson & Högberg

Hjalmarson & Högberg Bokförlag AB S:t Eriksgatan 104 113 31 Stockholm info@hohforlag.se www.hohforlag.se

Av Christer Bergström har tidigare utgivits: Mot avgrunden; spelet som ledde till andra världskriget, 1991 Luftwaffe Fighter Aircraft in Profile, 1997 Deutsche Jagdflugzeuge, 1999 Black Cross/Red Star; the Air War over the Eastern Front, vol. 1, 2000 Black Cross/Red Star; the Air War over the Eastern Front, vol. 2, 2001 More Luftwaffe Fighter Aircraft in Profile, 2002 Graf & Grislawski; a Pair of Aces, 2003 Jagdwaffe; Barbarossa – the Invasion of Russia, 2003 Jagdwaffe; The War in Russia January–October 1942, 2003 Jagdwaffe; The War in Russia November 1942–December 1943, 2004 Jagdwaffe; War in the East 1944–1945, 2005 Black Cross/Red Star; the Air War over the Eastern Front, vol. 3, 2006 Barbarossa; The Air Battle, 2007 Stalingrad; The Air mBattle, 2007 Andra världskriget – så alla förstår, 2007 Kursk; The Air Battle, 2008 Hans-Ekkehard Bob, 2008 Max-Hellmuth Ostermann, 2008 Bagration to Berlin, 2008 Andra världskriget – så alla förstår, ny utvidgad upplaga, 2009 Författarens hemsida: http://www.bergstrombooks.elknet.pl/

© Christer Bergström, 2010 Första upplagan, första tryckningen Typsnitt: Janson Text, Frutiger Papper: Munken Premium Cream Tryck: WS Bookwell, Finland 2010 ISBN 978-91-7224-129-9

5

Innehåll

Förord · 7 De viktigaste händelserna under och på vägen till andra världskriget · 13 Militär rangordning · 22 1. Andra världskriget – en sammanfattning · 24 2. Hitlers underhuggare · 32 3. Kristallnatten – en milstolpe på vägen till Förintelsen · 40 4. Förintelsens rötter · 47 5. Quisling och den tyska invasionen av Norge och Danmark 1940 · 57 6. Blixtkriget i väster 1940 · 64 7. Kreta 1941 – döden kom från skyn · 74 8. Operation Barbarossa – hur kunde Sovjetunionen klara sig? · 79 9. Den tyska bomboffensiven mot Moskva · 91 10. Pearl Harbor 1941 – därför anföll japanerna USA:s flotta · 98 11. Den kinesiska krigsskådeplatsen under andra världskriget · 107 12. Engelsmän mot fransmän – slaget om Madagaskar · 115 13. Stalingrad – myter och fakta · 121 14. Den tyske flygaren som avgjorde slaget vid El Alamein · 132 15. När Luftwaffe stoppade Röda armén · 138 16. Nytt ljus över ”krigshistoriens största pansarslag” · 149 17. Slaget om Monte Cassino · 157 18. Hjältarna från Telemarken · 164 19. Ghettots uppror mot förintelsen – Warszawa 1943 · 169 20. Sanningen om det tyska flygaresset Erich Hartmann · 174 21. D-dagen – invasionen i Normandie 1944 · 182 22. Ardennerna 1944 – Hitlers sista offensiv · 190 23. Bombanfallet mot Dresden · 198 24. Peleliu – det glömda blodbadet i Stilla havet · 204 25. Kamikaze · 214 26. Atombomben över Hiroshima – ”My God, what have we done?” · 221 Källor · 229

7

Förord

Under de senare åren har jag för ett antal facktidskrifter författat ett antal artiklar som förklarar olika fenomen under andra världskriget, diskuterar gamla (och nya) myter kring denna världsomfattande konflikt (eller rättare sagt konflikter), eller som speglar mindre kända episoder under kriget. Föreliggande bok utgör en sammanställning av ett urval av dessa artiklar, dock i de flesta fall i redigerad och utvidgad form. Tidskriftsartiklar vänder sig med nödvändighet till en bred publik, vilket sätter vissa ramar för fördjupningar. Även om föreliggande bok också naturligtvis vänder sig till en bred publik, finns inte samma ramar i bokform, helt enkelt beroende på att det är ett annat medium.

Artiklarna har här kompletterats med mycket material från de allra nyaste forskningsresultaten kring andra världskriget och nazismen. Som betonades i den andra upplagan (2009) av min bok Andra världskriget så alla förstår: nya rön om andra världskriget, sprids den nya forskningen ofta bara i relativt svårtillgänglig litteratur på högre lärosäten – om ens där! – eller små nischförlag.

Medan den lilla kretsen av världsledande experter på området kastar nytt ljus över olika fenomen under andra världskriget, fortsätter de gamla felaktiga myterna att fortplantas inom populärvetenskapen. Ambitionen med föreliggande bok är att föra fram en del av det nya ljus över olika fenomen under andra världskriget som framkommit genom den allra senaste forskningen.

Efter ett inledande kapitel som för överskådlighetens skull ger en sammanfattning av andra världskrigets bakgrund och förlopp, beskrivs i kapitel 2 verkligheten bakom kulisserna – nästan i bokstavlig bemärkelse – i Tredje riket. Bilden av det nazistiska Tyskland som ett välordnat samhälle är nämligen lika falsk som annan nazistisk propaganda. I verkligheten liknade naziledningen mest av allt en dålig dokusåpa. Intrigspelet som skakade och i stor utsträckning paralyserade styret av Tyskland under nazitiden beskrivs här.

Kapitel 3 tar upp Kristallnatten och förklarar sambandet med den konferens i franska Evian-les-Baines som omvärlden höll några månader innan den våldsamma nazistiska pogromen – vilket förbises i de flesta skildringar av Kris-

8 tallnatten. Och varför hyste nazisterna egentligen ett allt annat överskuggande hat till judarna – så till den grad att de faktiskt i slutet av kriget använde transportmedel som krigsmakten behövde för att transportera judar till Förintelsen?

Ny forskning har visat att det saknas belägg för att Hitler över huvud taget var antisemit från början. Den roll som den ”vita” sidan i det ryska inbördeskriget spelade har ännu inte fått genomslag i historieskrivningen, men diskuteras i kapitel 4, Förintelsens rötter.

I andra kapitel diskuteras exempelvis Vidkun Qusilings kanske avgörande roll för de tyska framgångarna i invasionen av Norge den 9 april 1940; det avfärdande av det tyska ”blixtkrigskonceptet” som på senare tid dykt upp i viss litteratur diskuteras och analyseras också. I kapitlet om operation Barbarossa diskuteras hur Sovjetunionen kunde klara sig trots att Röda armén halshuggits i de stalinistiska utrensningarna, och forskning i den sovjetiska statsledningens arkiv avslöjar också om det stämmer som det brukar framhållas att Stalin omedelbart efter den tyska invasionen isolerade sig i flera dagar.

Konflikten i Asien och Stillahavsområdet, mellan Japan å ena sidan och västmakterna och Kina å den andra, ges också ett relativt stort utrymme i flera kapitel. Bland annat ger det kraftigt utökade kapitel 11 en ordentlig genomgång i det vanligtvis i västerländsk historieskrivning styvmoderligt behandlade kriget i Kina under andra världskriget; det var ett krig som kostade ett större antal dödsoffer än på någon annan krigsskådeplats, förutom östfronten, och som bevittnade det största enskilda militära nederlaget som japanska väpnade styrkor någonsin har tillfogats. Ett annat kapitel beskriver det i förhållande till den insatta styrkan blodigaste slaget om någon ö i Stillahavskriget, och också ett av de minst kända ö-slagen – kampen om Peleliu 1944. Att detta ännu är relativt okänt beror förmodligen på att USA här lät i stort sett hela sin 1:a marinkårsdivision slitas ned till i stort sett inget nytta alls.

De två stora vändpunktsslagen i kriget mot Tyskland diskuteras och analyseras också. Frågor som reds ut, är t.ex: Varför gjordes ingen utbrytning från Stalingrad? Varför misslyckades luftförsörjningen av Stalingrad? Varför var dödligheten så hög bland de tyska krigsfångarna? Vidare beskrivs hur en tysk jaktflygare genom en tillfällighet kanske avgjorde slaget vid El Alamein.

Flygets avgörande roll på andra världskrigets slagfält har tidigare varit tämligen okontroversiellt. Exempelvis skriver den brittiske militärskribenten Bruce Quarrie i sin genomgång av Ardenneroffensiven, The Ardennes Offensive: I Armee & VII Armee: Southern Sector: ”Om det är någonting som efterkrigsstudier har visat – och 1991 års Gulfkrig utgör här det främsta exemplet – så är det att en markoffensiv med nästan all säkerhet är dömd att misslyckas om inte-

9 den angripande sidan tillförsäkrat sig och upprätthåller överlägsenhet i luften.”

Men denna uppfattning fick sig en törn under Kosovokriget 1999, då t.ex. brittiska The Times den 24 juni 1999 satte rubriken ”30,000 Sorties Over Ten Weeks Against Serb Army Damages …13 Tanks” (”30 000 flyguppdrag på tio veckor mot den serbiska armén skadar … 13 stridsvagnar”).

När de serbiska styrkorna i juni 1999 lämnade Kosovoprovinsen, efter en 78 dagar lång bombkampanj av NATO, kunde de inmarscherande NATOstyrkorna inte påträffa mer än en handfull serbiska stridsvagnar som slagits ut genom flyganfall. Detta följdes av en ganska omfattande debatt om flygets verkliga effekt på markstridskrafter, oaktat 2003 års invasion av Irak där US Air Force spelade en viktig roll.

Av denna anledning uppmärksammas och analyseras flygets roll för markstridernas utgång i flera kapitel i föreliggande bok. Exempelvis diskuteras i ett särskilt kapitel hur Luftwaffe i februari 1943 faktiskt i stort sett på egen hand lyckades hejda den sovjetiska offensiv som utgick från Röda arméns seger i Stalingrad. Vidare belyses den kanske helt avgörande roll som Luftwaffe spelade för den tyska avvärjningssegern i slaget vid Prochorovka.

Ett stort persongalleri passerar revy i de tjugosex kapitlen. Bland annat kan de följande nämnas: Ernst Röhm, den övermodige chefen för den nazistiska milisen SA. Liksom i de flesta religioner fick han plikta med sitt liv för sin uppstudsighet mot ”guden”, i detta fall den nazistiske Führern.

Herschel Grynszpan, den unga polske jude som mördade en tysk diplomat i Paris, vilket nazisterna tog som förevändning för att utlösa Kristallnattens våld. Överste Konrad Sundlo, den norske militärkommendanten i Narvik och til�lika NS-medlemmen som överlämnade Narvik utan strid åt de till stor del sjösjuka tyska invasionstrupperna.

Sergej Tjernych, det sovjetiska jaktflygaresset som fick skulden för de tyska framgångarna i början av operation Barbarossa, och som för detta avrättades av NKVD. Kommendörkapten Mitsuo Fuchida som ledde det japanska angreppet på Pearl Harbor 1941, överlevde atombombningen av Hiroshima och blev kristen missionär efter kriget.

Raisa Galtjenko, som tjänstgjorde i ett kvinnligt luftvärnsregemente i närstrid mot tyskt pansar vid Stalingrad.

Unteroffizier (korpral) Bernd Schneider, den tyske flygaren som kanske kom

10 att avgöra slaget vid El Alamein.

Pjotr Pavlov, den sovjetiske generalmajor som var nära att tillfångata Hitler i februari 1943.

Bernard Freyberg, den hårdföre nyzeeländske generalen som försvarade Kreta 1941 och beordrade bombningen av klostret Monte Cassino 1944.

Knut Haugland som tillsammans med en handfull andra norska motståndsmän satte en käpp i hjulet för nazisternas kärnvapenutveckling.

SS-Brigadeführer Jürgen Stroop som med grymma metoder utplånade Warszawas judiska ghetto på våren 1943.

Det tyska flygaresset Erich Hartmann som gjorde anspråk på att ha skjutit ned inte mindre än 352 fientliga flygplan inom loppet av drygt två år – kan det verkligen ha stämt?

John Bentz Carroll, en av tusentals amerikanska soldater som landsteg vid Normandie den 6 juni 1944.

Wing Commander Maurice Smith som ledde bombanfallet mot Dresden den 13 februari 1945. Överste Kunio Nakagawa, chefen för elittrupperna i japanska 14:e infanteridivisionens 2:a infanteriregemente – som i praktiken slog ut hela 1:a amerikanska marinkårsdivisionen på lilla ön Peleliu i september–oktober 1944.

Konteramiralen Masafumi Arima som genomförde andra världskrigets första Kamikazeanfall.

Andrepiloten ombord på ”Enola Gay”, Robert Lewis, som enligt egen utsago under hemflygningen efter atombombningen av Hiroshima den 6 augusti 1945 skrev dit i loggboken: ”My God, what have we done?” – ”Gode Gud, vad har vi gjort?”

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till min familj – Maria, Martin och Caroline – för all uppmuntran. Tack även till mina kollegor Claes Sundin och Martin Månsson samt Thomas Jönsson.

Jag vill även rikta ett stort tack till redaktionerna på de eminenta facktidskrifter som givit sitt medgivande och stöd till att jag i bokform publicerar till stora delar redigerade och utvidgade versioner av artiklar som tidigare publicerats – och i vissa fall ännu inte publicerats – i dessa tidskrifter: Ares Forlag As, Militaerhistorie och Per Erik Olsen; Krigens Historia, Pennan & Svärdet (Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks facktidskrift för medlemmar) och Patrik Nilsson; Allt om Historia och Åke Persson.

11 Sist men inte minst vill jag framhålla min tacksamhet till min bortgångne vän Hans E. Söder för värdefull bokanskaffning.

Eskilstuna den 26 juli 2010 Christer Bergström

12

De viktigaste händelserna under och på vägen till andra världskriget

10–20 september 1903 Den förfalskade skriften ”Protokolii sionskich mudretsov” (”Sions vises protokoll”) – som påstås ”avslöja” en judisk konspiration för att få världsherravälde – publiceras i den nationalistiska ryska tidskriften Znamija (Fanan), och blir ett vanligt antirevolutionärt propagandavapen för tsarens anhängare i Ryssland.

1914–1918 Första världskriget med bl.a. Tyskland och Österrike-Ungern som ”centralmakterna” mot bl.a. Ryssland, Storbritannien och Frankrike.

7 november 1917 Oktoberrevolutionen i Ryssland, Lenins bolsjeviker tar makten, och lovar att ta ut Ryssland ur kriget. De möts omgående av väpnat motstånd från den störtade tsarens anhängare, som kallas de ”vita”.

Februari 1918 Tyskland, som står mot Ryssland i första världskriget, inleder en storoffensiv på östfronten och erövrar i stort sett hela Ukraina, som blir en bas för de ”vita” styrkorna.

3 mars 1918 Den ryska sovjetrepubliken sluter fred med Tyskland. Tysklands motståndare, bl.a. Storbritannien, Frankrike, USA och Japan sänder interventionsstyrkor till den ”vita” sidan i det ryska inbördeskriget. Även tyska trupper slåss på den ”vita” sidan.

11 november 1918 Vapenstillestånd mellan Tyskland och ententen; första världskriget är över. En stor del av de ”vita” i Ukraina följer med de tyska styrkorna när dessa evakueras från Ukraina till Tyskland. En omfattande ”vit” emigrantkoloni bildas i Tyskland.

5 januari 1919 Deutsche Arbeiterpartei (DAP), som skulle komma att bli NSDAP, bildas i Bayern. Bara några dagar senare ansluter sig den ”vita” ryska emigranten Alfred Rosenberg till partiet.

28 juni 1919 Fredsavtalet i Versailles undertecknas. Det innebär hårda villkor för Tyskland.

13 12 september 1919 Adolf Hitler ansluter sig till DAP. 1 april 1920 DAP byter namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP), allmänt ”nazis” i folkmun (efter hur de två första stavelserna i partinamnet uttalas på tyska, egentligen alltså ”natis”).

30 januari 1933 Adolf Hitler utses till rikskansler (regeringschef) i regeringskoalition med tysknationella folkpartiet.

22 mars 1933 Det första koncentrationslägret i Tyskland upprättas i Dachau, strax norr om München.

23 mars 1933 Nazisterna och samtliga liberala, konservativa och övriga ickesocialistiska partier i den tyska riksdagen röstar igenom det så kallade Ermächtigungsgesetz som ger Adolf Hitler oinskränkta maktbefogenheter.

15 september 1935 De antisemitiska s.k. Nürnberglagarna stiftas i Tyskland.

18 juli 1936 Antikommunisterna i Spanien under general Franco gör väpnat uppror mot den vänsterinriktade spanska regeringen. Spanska inbördeskriget bryter ut. Tyskt och italienskt militärt stöd åt högern, sovjetiskt militärt stöd åt regeringssidan.

1 november 1936 ”Axelmakterna” upprättas: Tyskland och Italien.

25 november 1936 Tyskland och Japan upprättar den antikommunistiska Antikominternpakten (dvs mot den kommunistiska internationalen), med säte i Berlin.

7 juli 1937 Kriget mellan Japan och Kina bryter ut.

6 november 1937 Italien ansluter sig till Antikominternpakten.

13 mars 1938 ”Anschluss”: Österrike inlemmas i Tyskland.

6 juli 1938 En internationell konferens för att diskutera det judiska flyktingprolemet inleds i den franska staden Evian-les-Baines. Konferensen bekräftar omvärldens ovilja att ta emot judiska flyktingar från det nazistiska Tyskland.

30 september 1938 Münchenöverenskommelsen, som undertecknas av regeringarna i Frankrike, Storbritannien, Italien och Tyskland, överlämnar det s.k. Sudetområdet i Tjeckoslovakien åt Tyskland. Under de följande dagarna ockuperar tyska styrkor Sudetområdet medan polska styrkor ockuperar det tjeckiska Teschenområdet.

14 9 november 1938 Kristallnatten. Omfattande organiserade pogromer mot judar över hela Tyskland.

24 februari 1939 Ungern och Manchukuo ansluter sig till Antikominternpakten.

27 februari 1939 Francos antikommunistiska regim i Spanien erkänns av Frankrike och Storbritannien, trots att inbördeskriget inte är över.

15 mars 1939 Tyskland intar utan strid Tjeckien. Slovakien deklarerar sig självständigt.

27 mars 1939 Franco i Spanien ansluter sig till Antikominternpakten. Några dagar senare slutar inbördeskriget i Spanien med seger för Francosidan.

23 augusti 1939 Nonaggressionspakten mellan Tyskland och Sovjetunionen undertecknas i Moskva.

1 september 1939 Tyskland invaderar Polen.

3 september 1939 Storbritannien och Frankrike förklarar krig mot Tyskland.

17 september 1939 Sovjetunionen går in i de delar av Vitryssland, Ukraina och Litauen som Polen erövrade 1920–1921. Med undantag för Litauens gamla huvudstad Vilnius, som överlämnas till Litauen och återfår sin forna status, införlivas dessa områden omgående med Sovjetunionen.

28 september 1939 De sista polska styrkorna kapitulerar till tyskarna.

30 november 1939 Sovjetunionen angriper Finland, finska vinterkriget börjar.

13 mars 1940 Finland kapitulerar till Sovjetunionen.

9 april 1940 Tyskland invaderar Norge och Danmark.

10 maj 1940 Tyskland invaderar Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Winston Churchill utses till brittisk premiärminister.

10 juni 1940 Italien förklarar krig mot Storbritannien och Frankrike.

15–17 juni 1940 Röda armén besätter Estland, Lettland och Litauen, som införlivas i Sovjetunionen.

22 juni 1940 Frankrike kapitulerar till Tyskland.

15 3 juli 1940 Brittiska fartyg angriper den franska flottan i den algeriska hamnen Mers-el-Kébir.

19 juli 1940 Hitler upprepar en några veckor tidigare given order till generalstabschefen Brauchitsch att förbereda en invasion av Sovjetunionen.

7 september 1940 Det tyska flygvapnet inleder en åtta månader lång bomboffensiv mot London, kallad ”Blitzen” av engelsmännen.

17 september 1940 Efter att ha misslyckats med att besegra det brittiska flygvapnet, ställer Hitler in den planerade invasionen av Storbritannien.

27 september 1940 Japan ansluter sig till axelmakterna.

28 oktober 1940 Italien invaderar Grekland.

6 april 1941 Tyskland invaderar Jugoslavien och Grekland. Belgrad utsätts för ett omfattande tyskt bombanfall som kräver cirka 4 000 dödsoffer. Båda dessa länder blir helt ockuperade inom loppet av några veckor.

10 april 1941 Ett självständigt Kroatien utropas, i samarbete med Tyskland och Italien, med Ustasja-ledaren Ante Pavelic som ledare.

10 maj 1941 Rudolf Hess flyger i hemlighet till Storbritannien.

20 maj 1941 Tyska fallskärmsstyrkor landsätts på Kreta.

22 juni 1941 Tyskland, Rumänien, Kroatien och Slovakien invaderar Sovjetunionen.

25 juni 1941 Finland förklarar krig mot Sovjetunionen.

26 juni 1941 Ungern förklarar krig mot Sovjetunionen.

9 september 1941 De tyska styrkornas belägring av Leningrad inleds.

25 november 1941 Finland och Danmark ansluter sig till Antikominternpakten.

6 december 1941 Sovjetisk motoffensiv vid Moskva. USA förklarar krig mot Finland.

7 december 1941 Japan anfaller USA i Pearl Harbor och angriper brittiska, amerikanska och nederländska kolonier i Sydostasien.

11 december 1941 Tyskland förklarar krig mot USA.

16 20 januari 1942 Nazisterna beslutar om den ”slutgiltiga lösningen”, utrotandet av judarna.

15 februari 1942 Japanerna erövrar brittiska Singapore.

7 april 1942 Det sista motståndet mot de japanska invasionsstyrkorna i Nederländska Ostindien (Indonesien) upphör.

8 april 1942 Operation ”Sei-Go”: Japansk storoffensiv mot de kinesiska Chekiang- och Kiangsiprovinserna.

9 april 1942 De amerikanska styrkorna på Filippinerna kapitulerar till japanerna.

5 maj 1942 Brittiska styrkor landstiger på det Vichy-franskkontrollerade Madagaskar. Fälttåget varar i flera månader innan britterna slutligen segrat.

4 juni 1942 Den japanska flottan besegras av amerikanerna i sjöslaget vid Midway.

28 juni 1942 Operation ”Blå”: Den nya tyska sommaroffensiven på östfronten inleds.

7 augusti 1942 Amerikanska marinkårssoldater landstiger på ön Guadalcanal bland Salomonöarna öster om Nya Guinea, som tidigare besatts av japanerna.

23 augusti 1942 Tyskarna inleder sin offensiv mot Stalingrad.

23 oktober–3 november 1942 Brittiska 8:e armén besegrar Afrikakåren vid El Alamein i Egypten.

8 november 1942 Västallierad landstigning i Marocko och Algeriet, i ryggen på Afrikakåren.

11 november 1942 Tyska trupper ockuperar den s.k. ”fria zonen” i Frankrike, som dittills helt kontrollerats av den franska (Vichy) regeringen.

19 november 1942 Operation ”Uranus”: Den sovjetiska motoffensiven vid Stalingrad.

31 januari 1943 Tyska 6:e armén kapitulerar i Stalingrad.

9 februari 1943 Hela Guadalcanal är i amerikanernas händer. Den amerikanska ”ö-offensiven” i Stilla havet inleds.

17 27 februari 1943 Norska motståndsrörelsen utför ett sabotagedåd mot Norsk Hydros anläggning vid Rjukan.

16 april 1943 Warszawas ghetto reser sig mot nazisterna.

12 maj 1943 Axelmakternas styrkor kapitulerar i Nordafrika.

5 juli 1943 Operation ”Zitadelle”: Den sista tyska offensiven på östfronten vid Kursk.

10 juli 1943 USA och Storbritannien landstiger på Sicilien.

12 juli 1943 Pansarslaget vid Prochorovka söder om Kursk slutar med en tysk avvärjningsseger. Samma dag inleds den sovjetiska motoffensiven vid Orel norr om Kursk, vilket tvingar tyskarna att inställa sin offensiv och dra sig tillbaka.

24 juli 1943 Mussolini störtas i Italien.

24-30 juli 1943 Ett brittisk-amerikanskt bombanfall mot Hamburg kräver över 30 000 dödsoffer.

3 september 1943 Italien sluter fred med de allierade och ockuperas av tyska styrkor.

9 september 1943 Västallierad landstigning vid Salerno på det italienska fastlandet.

Oktober 1943–april 1944 Hungerkatastrofen i Bengalen i Brittiska Indien skördar mellan tre och fyra miljoner dödsoffer.

14 januari 1944 Röda armén lyckas häva Leningrads 900 dagar långa belägring, som kostat staden över en miljon dödsoffer.

22 januari 1944 Västallierad landstigning vid Anzio i Italien, men försöket att därigenom bryta det tyska motståndet vid Monte Cassino misslyckas.

15 februari 1944 Allierat flyg och artilleri bombarderar klostret Monte Cassino i Italien.

6 mars 1944 Operation ”U-Go”: Japanska styrkor och Indiska nationalarmén, INA, invaderar Indien. Operationen misslyckas.

19 april 1944 Operation ”Ichi-Go”: Japansk offensiv för att erövra allierade flygfält i sydöstra Kina.

18 15 maj 1944 Ungerns judar, som dittills klarat sig undan Förintelsen, börjar deporteras till förintelselägret Auschwitz.

18 maj 1944 De allierade erövrar de tyska ställningarna vid Monte Cassino.

6 juni 1944 USA och Storbritannien landstiger i Normandie i Frankrike.

9 juni 1944 Röda armén inleder en storoffensiv på Karelska näset och erövrar Viborg den 20 juni.

19 juni 1944 Japanska flottans flyg utplånas i sjö- och luftslaget vid Marianerna.

22 juni 1944 Röda armén inleder operation ”Bagration” i Vitryssland, förintar tyska armégrupp ”Mitten” och rycker fram till Warszawa.

20 juli 1944 Misslyckat attentat mot Hitler.

22 juli 1944 Röda armén befriar det nazistiska förintelselägret Majdanek i Polen.

1 augusti 1944 Polska motståndsrörelsen gör uppror i Warszawa.

19 augusti 1944 Franska motståndsrörelsen gör uppror i Paris.

20 augusti 1944 Röda armén inleder sin storoffensiv mot de tysk-rumänska styrkorna i Rumänien. Den nyuppsatta tyska 6:e armén utplånas. Rumänien byter efter några dagar sida i kriget.

4 september 1944 Vapenstillestånd mellan Sovjetunionen och Finland.

15 september 1944 Amerikanska 1:a marinkårsdivisonen landstiger på ön Peleliu, en av Palauöarna öster om Filippinerna. Innan det sista japanska motståndet på ön är brutet i november 1944 har 1:a marinkårsdivisonen förlorat närmare två tredjedelar av sin styrka och försatts ur stridbart skick för flera månader framöver.

13 oktober 1944 När brittiska styrkor går in i Athen, har den grekiska huvudstaden och större delen av Grekland redan befriats av den kommunistledda grekiska motståndsrörelsen ELAS. 20 oktober 1944 Titos jugoslaviska motståndsrörelse och enheter ur Röda armén befriar Jugoslaviens huvudstad Belgrad. Amerikanska trupper landstiger på Filippinerna.

19 24–30 oktober 1944 Den japanska flottan elimineras i sjö- och luftslaget vid Leytebukten. De japanska självmordsflyganfallen inleds.

3 december 1944 Strider bryter ut i Athen mellan konservativa grekiska styrkor, stödda av brittiska trupper, och den kommunistledda motståndsrörelsen.

16 december 1944 Ardenneroffensiven: Hitlers sista försök att vända krigslyckan genom en offensiv i väster. Offensiven slutar i ett misslyckande.

12 januari 1945 Röda armén inleder en storoffensiv mot Tyskland.

17 januari 1945 Röda armén befriar koncentrationslägerkomplexet Auschwitz.

18 januari 1945 Röda armén erövrar Budapest. I stadens befriade judiska ghetto återstår endast 70 000 av ursprungligen 200 000 judar.

4–11 februari 1945 Allierad krigskonferens i Jalta på Krim.

13–14 februari 1945 Ett brittisk-amerikanskt bombanfall mot Dresden kräver uppemot 40 000 dödsoffer.

19 februari 1945 Amerikanska marinkåren landstiger på den japanska ön Iwo Jima.

9 mars 1945 Ett amerikanskt bombanfall mot Tokyo kräver över 80 000 dödsoffer.

12 april 1945 USA:s president Roosevelt avlider.

13 april 1945 Röda armén erövrar Wien.

27 april 1945 Mussolini tillfångatas av italienska partisaner, som avrättar honom följande dag.

30 april 1945 Hitler begår självmord i Berlin. Han efterträds av storamiral Karl Dönitz.

2 maj 1945 Röda armén erövrar Berlin.

7 maj 1945 De tyska väpnade styrkornas chef, generalöverste Alfred Jodl, undertecknar den villkorslösa kapitulationen.

8 maj 1945 Tysklands villkorslösa kapitulation ratificeras i Berlin.

6 augusti 1945 USA fäller en atombomb över den japanska staden Hiroshima.

20 8 augusti 1945 Sovjetunionen förklarar krig mot Japan och krossar på några dagar den japanska Kwantungarmén i Manchuriet.

9 augusti 1945 USA fäller en atombomb över den japanska staden Nagasaki.

15 augusti 1945 Japan kapitulerar villkorslöst.

21

Militär rangordning

Så gott som alla böcker om andra världskriget nämner olika militära grader.

Tyvärr är det inte lika ofta som den inbördes rangordningen mellan dessa militära grader förklaras. Nedan följer en rangordning av svenska militära grader från tiden för andra världskriget.

Generalspersoner Marskalk, generalfältmarskalk eller flygmarskalk* (storamiral inom flottan) General (amiral inom flottan) Generallöjtnant (viceamiral inom flottan) Generalmajor (konteramiral inom flottan)

Underofficerare Fanjunkare Sergeant Underbefäl och meniga Överfurir Furir Korpral Menig

Officerare Överste (kommendör inom flottan) Överstelöjtnant (kommendörkapten inom flottan) Major (örlogskapten inom flottan) Kapten Löjtnant Fänrik

* Fanns ej inom den svenska försvarsmakten. Detta är en svensk översättning av den högsta militära graden i exempelvis Storbritannien, Tyskland och Sovjetunionen. Ett särfall är riksmarskalk, som under andra världskriget var den allra högsta militära graden i Tyskland, och den innehades endast av en person – Hermann Göring.

23

1. Andra världskriget – en sammanfattning

Andra världskriget kan i stor utsträckning betraktas som en fortsättning på första världskriget, och dess effekter sträckte sig ända in i 1990-talet. Således kom större delen av 1900-talet att präglas av en inomeuropeisk fiendskap som drog in världen i två globala konflikter och var nära att leda till en tredje som kunde ha inneburit mänsklighetens undergång.

Första världskriget, som rasade mellan 1914 och 1918, var framför allt en sammandrabbning mellan den uppåtgående industristaten Tyskland, med dess imperialistiska ambitioner, och dess rivaler Storbritannien och Frankrike, som var på nedåtgående. Till detta kom en nationalistisk dimension – ett annat arv från 1800-talets industrikapitalism – som förvandlade det imperialistiska kriget till ett europeiskt inbördeskrig som slutade med att Tyskland besegrades och förnedrades.

Genom att skapa ett antal nya nationalstater försökte segermakterna i första världskriget skapa en ny europeisk ordning som skulle säkra deras dominans.

Det ryska imperiets fall genom Oktoberrevolutionen 1917 bidrog ytterligare till skapandet av nya nationalstater. Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, de baltiska staterna och Finland bildades inom loppet av några få år efter första världskriget. Samtidigt splittrades det österrikisk-ungerska imperiet i de två republikerna Österrike och Ungern, och Tyskland förödmjukades. Allt detta bidrog till att den nationalistiska flodvågen svämmade över alla fördämningar.

En annan minst lika het flodvåg – den socialistiskt revolutionära – svepte samtidigt fram genom Europa, men möttes med ytterst brutala metoder. I Tyskland, Italien, Ungern och Finland stampades socialistiska revolutioner ned med massivt våld. I Ryssland utsattes den nya revolutionära regeringen för en serie militära angrepp kombinerade med ekonomisk blockad. Dessa skoningslösa konfrontationer bidrog till att skruva upp de härskande klasserna redan hysteriska rädsla för den nya kommunismen.

Nationalism och rabiat antikommunism blev fundamentet för det tyska na-

24

Fångar i koncentrationslägret Sachsenhausen i Tyskland, 19 december 1938. (Foto: National Archives and Records Administration, HLB-3609-25.)

zistpartiet, som bildades i januari 1919. Något senare fick partiet ett tredje fundament, antisemitism. Sentida forskning visar att man lät sig luras att tro att det kommunistiska Sovjetunionen var ett ”redskap för den internationella judendomen” – en myt som spreds av ryska antikommunistiska emigranter.

Från början var nazistpartiet bara en obskyr liten sekt bestående av en klick bayerska kufar. Men när de dominerande tyska borgerliga partierna visade sig alltmer oförmögna att klara av den tilltagande ekonomiska krisen i slutet av 1920- och början av 1930-talet, började de tyska industritrusterna och storbankerna se nazisterna som det redskap som skulle kunna lösa deras problem. De var särskilt oroade av att det tyska kommunistpartiet fördubblades i storlek på bara fyra år till sex miljoner röster.

Mycket tack vare generösa ekonomiska bidrag från näringslivet kunde Hitler förvandla nazistpartiet från en liten sekt med bara 2,6 % av rösterna i valet 1928 till Tysklands största parti 1932. Följande år röstade alla parlamentsledamöter i

25 de konservativa och liberala partierna i den tyska riksdagen ja till att ge Hitler oinskränkta maktbefogenheter (det så kallade Ermächtigungsgesetz).

Frågan har ofta ställts om Hitler och nazisterna var den tyska kapitalismens redskap, eller om de bara utnyttjade kapitalisterna för sina egna intressen. I verkligheten är det en artificiell fråga. I likhet med kapitalisterna själva, svarade Hitler och nazisterna på de objektiva behoven hos samma tyska imperialism som varit en av de viktigaste orsakerna till första världskriget.

De omedelbara målen var de samma: Först krossades arbetarorganisationerna. Därefter startades ett omfattande program för att skapa ekonomisk ordning och tillväxt. Med total politisk makt i sina händer kunde nazisterna nå detta mål på förvånansvärt kort tid. De metoder de använde är slående lika keynesianismens idéer. Enorma offentliga utgifter skapade en växande efterfrågan på varor från den tyska industrin och lån från bankerna.

Det har sagts att Hitler planerade krig ända från början, och det är säkerligen sant. Han ärvde de gamla tyska imperialistiska planerna på att erövra ”livsrum” i Östeuropa – ett annat ord för kolonier där den tyska industrin kunde få ensamrätt att avyttra sina varor.

Men kriget bröt ut långt tidigare än han hade väntat sig, och till och med innan Tyskland hade fullbordat sitt militära återupprustningsprogram. Detta berodde på den svåra finansiella kris som blev resultatet av den ekonomiska politiken. 1938-1939 hade de offentliga utgifterna stigit till 55 miljarder riksmark, att jämföra med skatte- och tullinkomster på bara 18 miljarder. Under tiden stagnerade exporten och den tyska arbetarklassen var redan maximalt exploaterad.

Den tyska industrin hade helt enkelt ett akut behov av att utvidga produktionsmedlen genom en massiv exploatering av områden utanför sina egna gränser. Krig blev lösningen.

Tidigare hade den brittiska regeringen betraktat Hitler och hans nazister huvudsakligen som ett pålitligt skydd mot kommunismen, vilket är den främsta anledningen till att britterna gjorde så många eftergifter till Tyskland under 1930-talet. Men när Tyskland blev alltmer aggressivt, intog också Storbritannien och dess allierade Frankrike en allt tuffare attityd mot Hitler.

Tysklands främsta krigsmål var att krossa Sovjetunionen och förvandla dess väldiga landareal till en gigantisk tysk koloni. Men ett land, Polen, låg mellan Tyskland och Sovjetunionen. Från början var Tyskland och högerregimen i Polen överens i sin fientlighet till Sovjetunionen. Men oundvikligen blev de oense om den så kallade ”Polska korridoren” – en smal landremsa som gav Polen tillträde till Östersjön och även klöv Tyskland i två delar genom att skära av

26 provinsen Ostpreussen från resten av landet.

Vid den här tiden styrde Storbritannien och Frankrike över stora områden av Afrika och södra Asien, men de var också två världsmakter på nedgång. Därför hade de all anledning att bevara ett status quo – tillståndet oförändrat – och ansträngde sig för att avvärja ett krig. När Hitler började agera mot Polen på våren och sommaren 1939, försökte de skrämma honom genom att lova att komma till Polens försvar. De hoppades att detta skulle avvärja ett annars oundvikligt krig. De visste hur mycket Tyskland fruktade ett tvåfrontskrig. Även om den starkt antikommunistiska brittiska regeringen, ledd av den konservative Neville Chamberlain, gång på gång hade avvisat sovjetiska förslag att skapa ett anti-tyskt försvarsblock mot Tyskland, såg de ingen anledning till att Sovjetunionen inte skulle förbli Nazitysklands starkaste motståndare.

Men dessa konservativa politiker kunde inte se i vilken omfattning Sovjetunionen hade förändrats under Stalins styre. Det skikt av byråkrater som tagit makten i Sovjetunionen som en följd av inbördeskriget och den västeuropeiska revolutionens misslyckande liknade de härskande klasserna i Storbritannien och Frankrike i ett avseende – dess främsta mål var att bevara status quo. För detta var de beredda att offra vilka principer som helst.

När Stalin under större delen av 1930-talet om och om igen hade försökt få med sig Storbritannien och Frankrike i ett block mot Hitler – som inte gjorde någon hemlighet av sina planer på att anfalla Sovjetunionen – hade han övergett den antikoloniala kampen. När dessa försök misslyckades gick Stalin glatt med på Hitlers förslag om en icke-angreppspakt.

Med denna icke-angreppspakt, undertecknad den 23 augusti 1939, hade Hitler ryggen fri. En vecka senare lät han sin armé invadera Polen. I panik gav de brittiska och franska regeringarna Hitler två dagar att dra tillbaka sina trupper från Polen innan de följde sina åtaganden gentemot Polen och förklarade krig.

När inget svar kom från Hitler hade de inget annat val än att gå i krig mot Tyskland den 3 september 1939.

Militärhistoriker har skrivit tjocka volymer om de metoder som ligger till grund för det tyska ”blixtkriget” – som präglade de första krigsåren och skänkte tyskarna en rad snabba militära segrar. (Andra har t.o.m. ifrågasatt om det över huvud taget var något blixtkrig – mer om detta längre fram.) Men grundläggande för det revolutionära ”blixtkrigets” metoder var att Tyskland inte hade något annat val än att utkämpa ett kort och avgörande krig: Landet hade helt enkelt ont om viktiga råvaror.

Polen blev besegrat på några veckor. Under tiden höll de brittiska och franska regeringarna tillbaka sina trupper framför Tysklands västgräns. Medan huvud-

27 delen av den tyska krigsmakten var upptagen av kriget i Polen hade de allierade förvisso kunnat vinna en enkel seger. Men ett sådant krig skulle ha allvarligt försvagat de tre viktigaste kapitalistmakterna i Europa – något som skulle ha gagnat Sovjetunionen.

Stalin, som fortfarande var medveten om det potentiella hotet från Nazityskland, fruktade att de kapitalistiska staterna till slut skulle förenas mot Sovjetunionen. Därför ville han skapa en ”buffertzon” mot en eventuell invasion västerifrån. Av den anledningen lade han beslag på den östra delen av Polen i september 1939, invaderade Finland i december 1939 (vilket resulterade i ”vinterkriget”) och ockuperade de baltiska staterna.

Istället för att sätta igång en offensiv med syfte att krossa den tyska armén, planerade de västallierade att tvinga Tyskland på knä genom att blockera tillförseln av svensk järnmalm, som den tyska industrin var så beroende av. En plan gjordes på att ockupera den norska hamnstaden Narvik – varifrån mycket av den svenska järnmalmen skeppades ut – och gruvfälten i Norrland.

Men Hitler invaderade Norge innan de allierade hann dit. Den 9 april 1940 marscherade hans trupper in i Danmark (för att underlätta invasionen av Norge) och landsteg i Norge.

Litet drygt en månad senare släppte Hitler loss sin krigsmaskin mot Frankrike för att undanröja hotet från väster. Eftersom Frankrike hade byggt en mäktig försvarslinje längs sin gräns mot Tyskland (Maginotlinjen), tog Hitlers trupper vägen över Luxemburg och Belgien. De invaderade också Nederländerna för att säkra flanken.

Den moderna tyska armén visade sig vara fullkomligt överlägsen sina motståndare. Frankrike kapitulerade den 22 juni 1940. Kriget flyttade snart söderut. Med den stora brittiska flottan i vägen för en tysk invasion av England – och det tyska flygvapnet oförmöget att utplåna sin brittiska motpart – blev Medelhavsområdet under en kort period den huvudsakliga krigsskådeplatsen.

Hitlers fascistiska allierade, den italienske diktatorn Mussolini, hade gått in i kriget på Tysklands sida i juni 1940. Men Italien var inte alls redo för krig.

Dess försök att invadera det brittiskkontrollerade Egypten från den italienska kolonin Libyen, och anfallet mot Grekland från det italienskstyrda Albanien slutade i förödmjukande misslyckanden för Mussolini. Det gav också britterna ett fotfäste i Grekland, vilket i sin tur gav impuls åt en statskupp i Jugoslavien varigenom dess tyskvänliga regering störtades av en grupp brittiskvänliga officerare.

Våren 1941 invaderade den tyska armén Jugoslavien och Grekland, och ockuperade snabbt dessa båda länder. Först då var grundförutsättningarna klara för

28

Stupade japaner på en strand på Nya Guinea. Kriget i Stilla havsområdet blev ojämn en kraftmätning mellan Japan och det ekonomiskt och industriellt oerhört överlägsna USA. Den japanska ledningen levde i förhoppningen att de japanska soldaternas dödsförakt skulle övervinna amerikanernas materiella och numerära överlägsenhet.

Detta ledde till ett fullkomligt onödigt offrande av hundratusentals japaners liv. ( Foto: Krigsarkivet.)

den tyska invasionen av Sovjetunionen, som inleddes den 22 juni 1941.

Redan från första början var det tyska kriget mot Sovjetunionen ett utrotningskrig. Det skulle kosta Sovjetunionen mer än 20 miljoner människoliv – ett högre pris än något annat land betalade under kriget. Även om den moderna tyska armén lyckades vinna flera häpnadsväckande taktiska segrar under den första fasen av kriget i öster, klarade den inte av att bryta den sovjetiska viljan att försvara sitt land och det som fanns kvar av Oktoberrevolutionens sociala vinster. Av avgörande betydelse var det faktum att förmodligen majoriteten av sovjetmedborgarna vid den här tiden fortfarande

29 trodde på Stalins propaganda som framställde hans styre som en fortsättning på Lenins revolutionära regering, och att socialism i världsskala väntade dem.

Vid den tiden hade USA också dragit in i kriget. Rivalitet om exploateringen av Kina – som Japan hade invaderat 1937 – ledde till kriget mellan Japan och USA. När USA satte ekonomisk press på Japan för att tvinga landet att foga sig efter amerikanska krav gällande Kina, svarade japanerna med ett militärt anfall mot den amerikanska flottan i Pearl Harbor den 7 december 1941. I likhet med Tyskland behövde Japan föra ett kort och avgörande krig – i Japans fall på grund av den amerikanska ekonomins enorma överlägsenhet.

I förhoppningen om att Japan skulle hjälpa honom genom att angripa Sovjetunionen, förklarade Hitler krig mot USA fyra dagar efter Japans anfall mot Pearl Harbor. Men Röda armén hade besegrat de japanska styrkorna två gånger på 1930-talet, så Japan var inte intresserat av ett dylikt företag.

Efter sex månader av ”blixtsegrar” tvärs över västra Stilla havet och Sydostasien stannade den japanska offensiven av inför en tilltagande amerikansk överlägsenhet. De följande tre åren av krig i Stilla havsområdet kan beskrivas som ingenting annat än en fortlöpande nedslitning av Japans militära styrka – vilket slutade med förintelsen av landets största städer, varav två blev utplånade med atombomber i augusti 1945.

Men den blodigaste japanska krigszonen är den som är minst känd i västerländsk litteratur – det kinesiska slagfältet. Mellan 1937 och 1945 bedrev Japan ett utrotningskrig mot Kina som har stora likheter med Hitlers krig mot Sovjetunionen. Det kostade Kina mer än 17 miljoner människoliv, varav 15 miljoner var civila.

Från 1943 och framöver var den sovjetiska Röda armén ständigt på offensiven mot den tyska armén på östfronten. Av 8,1 miljoner förluster (stupade, sårade och saknade) i de tyska väpnade styrkorna mellan 1941 och 1945, orsakades 80 procent (6,45 miljoner) av Röda armén. Samtidigt tillfogades de sovjetiska väpnade styrkorna ohyggliga förluster – över 29 miljoner man i stupade, döda genom icke-stridsrelaterade orsaker, sårade, sjuka, saknade och tillfångatagna. Men till skillnad från Tyskland kunde Sovjetunionen ersätta sina förluster. (Som jämförelse förlorade USA 1,18 miljoner och Storbritannien knappt 1,4 miljoner soldater i stupade, sårade, saknade och tillfångatagna under hela kriget.)

Tysklands militära styrka var på upphällningen när brittiska och amerikanska trupper landsteg i Italien i juli 1943 och i Frankrike (Normandie) i juni 1944. Även sedan de allierade gått i land i Frankrike tillfogades Tyskland huvuddelen av sina personella förluster på östfronten (över 70 procent av de totala förlus-

30 terna i juli och augusti 1944). I april 1945 nådde Röda armén Berlin, som föll efter bara en veckas strider. Hitler begick självmord den 30 april 1945 – två dagar efter det att hans fascistiska diktatorskollega Mussolini hade blivit avrättad av italienska partisaner – och den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland.

Ett av krigets viktigaste resultat var att det försåg Sovjetunionen med de politiska, sociala och ekonomiska medel som den behövde för att överleva för ytterligare en lång period.

Stalin försökte bevara alliansen med de kapitalistiska länder som han samarbetat med för att besegra Nazityskland. För att nå detta mål övertalade han kommunisterna i Frankrike och Italien – som hade dominerat motståndsrörelserna i dessa båda länder – att avstå från den kontroll över samhället som de faktiskt hade. Men motsättningarna mellan kapitalism och den statskontrollerade ekonomi som den sovjetiska byråkratin baserade sin makt på gjorde det inte möjligt för en sådan allians att vara särskilt länge. Följaktligen resulterade andra världskriget i ett Europa uppdelat i två tydligt avskilda block och det kalla kriget. Först i och med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning ett par år senare klev världen ur det tillstånd som skapats av andra världskriget.