Jan Pedersen
Fagelsang_runt_knuten_7_jan_tb.indd 1
2013-01-08 14.43
Fåglars sång och läten är musik och ett språk Fågelsången och våren hör ihop. När lärkan jublar över frusna ängar och koltrasten mjukt sjunger de första trevande stroferna så känner vi hur tyst det har varit i naturen under hösten och vintern. När sedan flyttfåglarna har anlänt från sydligare trakter och alla fåglar är upptagna med revirbevakande sång och skönsång för att locka honorna, så är plötsligt både dag och natt och morgon och kväll fulla av ljud. Ja, ibland är det en sådan kakofoni att de mer anonyma fågelrösterna drunknar. Fågelsång är en viktig del av vår- och sommarupplevelsen. Fåglarnas sång och läten är också några av deras mest karakteristiska kännetecken – alla arter kan till och med bestämmas på lätet eller sången enbart. Hos en del arter är det dessutom lättare att höra fågeln än att få syn på den. Taltrasten är inte så synlig och nära oss som koltrasten, och dess
klingande trasttoner högt uppe från träden uppfattas lätt som koltrastens. Men när man väl har lärt sig taltrastens mer pratande och enkla strofer, tillsammans med andra mer dolda fåglars läten, blir plötsligt trädgården eller parken full av ”nya” invånare som man inte ens kände till.
Ljud med mening Fågelsång har flera gemensamma drag med musik, t.ex. tonhöjdsfixerade ljud, melodier som repeteras och rytmiska mönster. Några fågelarter sjunger mycket bättre än andra, så sångens rikedom är beroende av vilken art som sjunger. Men den är också beroende av den enskilda fågelns skicklighet. Många arter har en sådan utvecklad sång att det tar tid för unga fåglar att lära sig den. Många duk-
4
Fagelsang_runt_knuten_7_jan_tb.indd 4
2013-01-08 14.43
Den mindre flugsnapparen är en relativt sällsynt och dold art som dock lätt kan urskiljas på sin karakteristiska sång. 5
Fagelsang_runt_knuten_7_jan_tb.indd 5
2013-01-08 14.43
tiga sångare skapar också en personlig stil. Rödhaken har t.ex. större variation än många andra arter. Normalt har den en tunn ton och manövrerar snabbt i sången, men en duktig rödhake har oförutsägbara inslag med långa och komplicerade fraser i ton och längd. Hos andra arter förekommer sammanflätningar av olika strofer, till exempel hos koltrasten och taltrasten, men framför allt hos mer härmande arter som staren och härmsångaren. Väderlek, bakgrundsakustik och lokalitet spelar också in på sången och det finns även geografiska dialekter, som hos gulsparven. Vid väderomslag vill fåglarna också sjunga extra. Fågelsången och de olika lätena har alltid fått ornitologer och forskare att försöka tolka och avkoda vad fåglarna egentligen menar. Även om vi aldrig med hundra procents säkerhet kan förstå exakt vad många arter säger så har det gjorts många framsteg i att förstå fågelspråket. På samma gång som vårt eget språk är livsviktigt för oss människor har fågelläten också bestämda innehåll och betydelser. Från den mest melodiska skönsång till de
mest hesa kraxläten så betyder ljudet någonting eller har en bestämd funktion.
Sång och läten Sången är oftast melodiöst uppbyggd och ibland lång och upprepande. Normalt framförs sången av hanen för att märka ut och försvara reviret och för att attrahera en eller flera honor. Ibland förstärks sången av ett spel där fågeln flaxar med vingarna eller sjunger i en så kallad sångflykt. I vissa fall sjunger även honan och ibland även paret i duett. Forskare har upptäckt att arter som låter och flyttar sig mycket i sitt revir vill ge sken av att det just i detta område är fullt av hannar för att avskräcka konkurrerande individer. Tidigare har begreppet sång använts enbart i samband med småfåglar, eller med ett annat ord sångfåglar. Numera används begreppet sång även för arter som vi traditionellt inte tidigare har ansett ha någon sång. Lätena består av en stor grupp ljud som fåglarna använder sig av och som ofta kan höras året runt. De olika lätena kan ibland användas till flera olika situationer:
6
Fagelsang_runt_knuten_7_jan_tb.indd 6
2013-01-08 14.43
Lockläte är ett läte som används för att locka på en fågel av samma art. Kontaktläte är ett läte mellan individer för att hålla ihop. Flyktläte används när fågeln lyfter eller flyger och har samma funktion som lock- och kontaktläte. Varningsläte varnar för fiender vid boet eller under födosökningen. Andra läten finns vid födotiggning, stridigheter, födosökning och parning. Vinglätet är ljudet från vingarnas slag i luften och är så speciell hos vissa arter att fågeln kan artbestämmas enbart på detta, som knölsvanen.
Hur lära sig Det är ofta svårt och frustrerande att lära sig känna igen de olika fåglarnas sång och läten. Man får inte sällan börja om med ”vilken var det nu?” varje år när fågelkören sätter igång igen. Det blir lätt en sörja av snarlika ljud som är svåra att knyta till en bestämd art. Längst bak i denna bok finns en liten sångnyckel som kan vara en bra första hjälp för att du ska hitta fram till rätt art.
Ett bra tillvägagångssätt är att försöka lyssna sig in på det melodiska förloppet som är strukturen och frekvensen av de olika stroferna. Det är en bra idé att anteckna vad du kan höra i sångens ljudrepertoar, struktur och volym. Då finns det möjlighet att just vissa karateristiska inslag som du antecknat är de som kommer nästa gång du hör den speciella arten. Du kan jämföra dina anteckningar med bokens beskrivningar av lätena och lyssna på cd-skivans ljud samtidigt. Det är också viktigt att koncentrera sig på ett fåtal arter till att börja med, som koltrast, taltrast och rödhake. De sjunger alla i april. Gå sedan vidare med t.ex. gransångare, bofink och lövsångare som sjunger lite senare. När några arters läten ”sitter” kan man lättare urskilja läten som är nya och då är det lättare att börja bestämma den ”nya” arten. Försök att notera hur stroferna du hör ute i naturen är i längd, upprepningar och tonhöjd så blir det även lättare att lyssna och stämma av mot cd-skivans ljud. Ljuden markeras vid respektive art i boken med symbolen . Lycka till!
7
Fagelsang_runt_knuten_7_jan_tb.indd 7
2013-01-08 14.43
Knölsvan (Cygnus olor) Knölsvanen är helt orädd för människan och har blivit en ikon i städernas parker och dammar. Under häckningen vaktar och försvarar den aggressivt sitt revir och bo och varnar med ett hest, ormlikt väsande. Annars hörs också ett melodiskt aiarr. Hanen är respektingivande när han simmar mot inkräktare som ett helvitt krigsfartyg med vingarna spända som ett segel över ryggen. Under flykten ger vingarna ett karakteristiskt vinande ljud som helt saknas hos sångsvanen. Knölsvanen häckar vid näringsrika vatten som kan vara mycket små och den finns i inlandet, kustlandskapen och i skärgården. Födan består av undervattensväxter som den når med hjälp av den långa halsen. Boet är stort, byggt av honan och hanen tillsammans av vass eller tång i strandvegetationen, ofta på små öar. Honan ruvar på 8–10 ägg i 35–36 dagar och därefter simmar ungarna med föräldrarna i mer än 4 månader. Sent på sommaren, ibland under tidig höst men innan den annalkande vintern, blir de flygklara. I sin helvita dräkt, och med en längd av 140–160 cm och ett vingspann på 208–238 cm, är knölsvanen en imponerande syn. Den
8
Fagelsang_runt_knuten_7_jan_tb.indd 8
vuxna fågeln har stor, orangeröd näbb med en svart knöl vid pannan. Knölsvanen är vanlig i hela södra och mellersta Sverige upp till Dalarna och längs Östersjökusten upp till Ångermanland. När isen lägger sig och den inte kan komma åt vattenväxterna flyttar den söderut till öppet vatten. På vintern ses den ofta i stora flockar i till exempel Öresund eller Stockholms ström.
Hane
Hona
nr 01: lockläte & vingljud
2013-01-08 14.43
Fagelsang_runt_knuten_7_jan_tb.indd 9
2013-01-08 14.43
Gräsand (Anas platyrhynchos) Denna tamankans stamfader finns ofta i människans närhet. I samband med spel och parbildning hörs hanen vissla ett pjy, annars är dess läte året runt ett nasalt och hest rääp. Honan är mer högljudd med ett malande rap-rap-rap. Gräsanden är mycket anpassningsbar och trivs i allt från slättsjöar, parkdammar, myrar och mossar till grunda kustvatten. Boet byggs oftast på marken, men ibland långt från vattnet i ett övergivet kråkbo eller under en buske, ja till och med på en lägenhetsbalkong ibland. Födan utgörs av vattenlevande smådjur och frön från vattenväxter som den
Hona
10
Fagelsang_runt_knuten_7_jan_tb.indd 10
tar genom att skumma av vattenytan, eller genom att beta på land eller under vattenytan. I parker äter den även bröd, säd och frön. Honan ruvar på de 10–12 äggen i 28 dagar. Efter kläckningen följer de nykläckta ungarna honan ner till vattnet. Gräsanden är störst av simänderna, 50–65 cm lång. Hanen i praktdräkt är omisskännlig med sitt gröna huvud, som kan se blåviolett ut i visst ljus, sin vita halsring, gula näbb och kastanjebruna bröst. Honan har orangefärgad näbb och fläckigt brunaktig dräkt med en blå vingspegel, som är typisk för arten och gemensam för båda könen. När hanen ruggar och är i övergångsdräkt liknar han honan men skiljer sig på den gula näbben, mörkare hjässa, brunare bröst och svart akterparti. Vanlig i hela landet utom på högfjället. Isfria år övervintrar den ända upp till Gästrikland men sträcker också till Västeuropa i september–november och återkommer vid islossningen.
nr 02: lockläte
2013-01-08 14.43
Fagelsang_runt_knuten_7_jan_tb.indd 11
2013-01-08 14.43
Ladusvala (Hirundo rustica) Med ett skarpt och ljust vit eller vitt-vitt kommer den svepande över gårdar, hagar och ängar, ofta lågt över marken. Sången är ett småpratande, livaktigt kvitter som blandas med ett utdraget kväkande ljud. Det vuxna paret ”pratar” mycket med varandra, och ungarna tigger högljutt när de vuxna fåglarna är på ingång. Ladusvalan är nära knuten till landsbygden. Dagens industriella jordbruk har dock medfört att den minskat kraftigt. Den är orädd för människor och kreatur och häckar gärna på ställen med mycket liv och rörelse. Boet är en öppen kopp byggd av lera och saliv som ofta placeras på takbjälkar inne i ladugårdar och stall, men också i båthus, under broar och liknande. Den lägger 4–7 ägg som kläcks efter ca två veckor. Födan består av luftburna insekter, gärna flugor,
40
Fagelsang_runt_knuten_7_jan_tb.indd 40
och precis som andra svalor och tornseglaren dricker den under skickliga flygmanövrer direkt från vattenytan. Vår största svala, som är 19–22 cm lång inklusive de långa stjärtspröten. Den är lätt att känna igen på den slanka kroppen och de långa smala stjärtspröten, som är längst hos hanen. I solljus skiner den mörkt blå på ovansidan. Undersidan är vit och hakan och pannan är rostfärgade. I dåligt ljus ser den helt svartvit ut. Den flyger lite vimsigt med orytmiska och elastiska vingslag. Häckar vanligt i hela landet utom i fjällen. I augusti–september sträcker den till södra Afrika och återvänder i april–maj, först av svalorna. Under höstflyttningen övernattar den ofta i stora flockar i slättsjöarnas vassområden.
nr 19: sång
2013-01-08 14.44
42
Fagelsang_runt_knuten_7_jan_tb.indd 42
2013-01-08 14.44