Issuu on Google+

1


Tidigare utgivna böcker av Bobbi A Sand: Tatuerade tårar, 2011

Jag är skillnad är en del av berättelsevärlden Transcenders www.transcenders.se info@transcenders.se www.facebook.com/transcendersmedia

ISBN: 978-91-980434-3-3 © Bobbi A Sand 2013 Formgivning: Bobbi A Sand Modell: Rolf Sjödén

2


Till Marshall för att du med ditt halsbrytande sätt att bemöta världen startade en brand i mig, en obehaglig och överväldigande energi som jag bara kunde handskas med genom att skriva. Jag hoppas att du någon gång skriver din historia, för den vill jag läsa.

3


Mitt liv är en högexponerad film i fast forward eller slow motion

”Så ni är här i kväll, era jävlar. Då ska ni fan få också!” Det var hans startreplik. Ljuset pumpade bakom honom och publiken släppte fram all sin aggressivitet. Han sträckte ut armarna och böjde ner händerna och huvudet som om han vore korsfäst. Nästa låt vräkte sig fram och han skrek och sprutade galla i mikrofonen. Permafrost, hans band. Fanns det något vackrare? Maxi Delica intog scenen med bar överkropp endast prydd av tatueringar och piercingar, och med en lång kjol hängande över höfterna. Den såg ut som om den hade varit nergrävd under jorden och nu höll på att falla sönder i sina bestånds­ delar. Maxis långa lugg föll ner över de målade ögonen när han drog efter andan för att skrika ut nästa strof. Basisten Pangaea Praecox rörde sig över scenen med stora rörelser, och dreadlocksen slängde kring huvudet. Så hamnade han mitt framför Midgaard, gitarristen, och de höll upp sina instrument mot varandra i en bredbent pose. Chay Oz var den som skötte syntharna och ljudeffekterna, och när han sträckte ut armarna mot tangenterna liknade han en mumie från helvetet. Trummisen Navy Neophyte såg ut som en smal stör bakom trummorna, och hans magra gapande ansikte påminde om en mask från en skräckfilm. Såren som bandmedlemmarna byggt upp över sina halsar var det som tog längst tid att förbereda inför spelningarna, men det var värt besväret: Blodet verkade riktigt äkta, och på Maxi smälte det samman med nätet av tatuerade röda linjer

4


som letade sig upp från underarmarna. ”Hur mår ni, era as?” skrek han i pausen mellan låtarna. Från sin plats på scenen kände han ångorna från åskådarna. De frossade i sitt eget adrenalin, och det var exakt detsamma som pumpade i hans egna ådror – tillsammans med det extra dopamin som frigjorts av kokainet han snortat precis innan han gick upp på scenen. Men att stå där var den bästa drogen. Med sina händer och sin röst, med sin uppenbarelse, dikterade han handlingen, klöv verkligheten och satte outplånliga spår. Han visste att han kunde få den delen av publiken som inte höll på att riva stället att hålla andan. Vad skulle han göra härnäst? Deras förskräckta förväntan fick honom att gå igång. Han lät sin lilla kropp genomfaras av konvulsioner och gjorde obscena rörelser med underlivet, kastade sig över Pangaea och tungkysste honom, och knuffade sedan undan honom. På slutet vräkte Chay omkull ett av sina instrument och Maxi gav publiken fingret. Så var det över. Ruset satt kvar i timmar efter spelningen. Maxi pratade oavbrutet om hur jävla bra de hade varit, och bandet fortsatte att festa på hotellet eller ute i natten. Han vaknade av att han hade sex, någon sög på ringen i hans underläpp, och han pumpade tills han kom. Sen sov han i alla fall.

5


1 Maxi Delica, eller Jonathan Lindgren som han egentligen hette, satt i sin beiga soffa och läste iklädd en mjuk tränings­ overall i svart plysch. Det luddiga tyget fick honom att känna sig som ett barn, ett barn som någon skulle ta hand om och krama. Han lutade kinden mot axeln och kände längtan en liten stund, men slog sedan bort den. Löjligt. Boken han läste skulle säkert ge upphov till många nya tankar, och anteckningsboken i svart galon låg brevid, alltid redo om han behövde skriva upp någon idé. Mitt i en tankegång ringde telefonen. Det var hans pappa. ”Hej, jag skulle bara höra hur läget är”, sa han. ”Vad gör du?” Han oroar sig, tänkte Jonathan. Han tycker att jag sitter för mycket hemma. ”Allt är bra, jag sitter och läser.” ”Så du ska inte ut och roa dig? Det är ju fredag.” Jaha, så nu vill han att jag ska gå ut och festa. När jag festar vill han att jag ska vara hemma. ”Nej, jag ska ta det lugnt. Jag kan underrätta dig nästa gång jag ska gå ut och supa och droga, blir du nöjd då?”

6


Det blev alldeles tyst i andra änden. Han slöt ögonen och andetaget blev till en suck. Pappan var väl den han minst av alla ville såra. Han kunde inte komma på någonting mer att säga, men var tvungen att gaska upp sig. ”Vi hörs, pappa.” Nu var det svårare att koncentrera sig på boken. Hur han än försökte så gick det inte, de långa stroferna ville inte lägga sig tillrätta i huvudet, orden ville inte bli till mening. Fan också! Han drämde boken i väggen mitt emot soffan, och den flaxade förskrämt ner i sladdhärvan bakom tv:n. Han gick ut i köket och lutade sig över spisen medan ilskan la sig. Djupa andetag. Nu skulle han tänka på något annat. Han klädde av sig och ställde sig i duschen, lät vattnet ta över. Han älskade att stå där, och kunde vara i vattnet och ångorna hur länge som helst. Det skulle vara så varmt att det nästan blev outhärdligt. Så tog han fram hyveln och rakgelen. Han började med armarna, sedan överkroppen, magen, könet och benen. Det tog ganska lång tid, men det gav honom en känsla av frihet. Han mådde bättre igen. Natten hade just börjat. Det var många timmar kvar innan han skulle sova. Om han ens kunde. Han plockade upp boken, som nu var en aning skev, och satte sig tillrätta i soffan. Han satt med samma bok i knät, när dörrklockan ringde nästa dag. Han tittade i kikhålet. Utanför stod någonting som var mörkt och plaskvått. Det regnade visst ute. Han släppte in Charlotte. Hon påminde om en våt och arg katt, men han visste inte om hennes humör berodde mest på honom eller på vädret. Det raka mörkbruna håret låg slickat längs kinderna, och hon var klädd i svarta jeans och en munkjacka som sögs mot kroppen av vätan. Sminket satt lika ­mycket

7


nedanför ögonen som runt dem, och hennes runda kinder var röda av cykelturen i kylan. Munnen var som ett skarpt streck i ansiktet. Hon tryckte sig in i hallen. ”Varför har du inte ringt?” ”Varför har du inte ringt?” Hans kontring fick henne inte av från den inslagna banan. ”För att det var du som åkte iväg såklart, du kan väl ringa när du kommer hem igen?” ”Jo, det förstås”, svarade han. ”Nu för tiden får man läsa om dig på nätet om man vill veta nåt om dig! Det har du tid med, att sitta där och skriva djupa saker och diskutera med främlingar, men du kan inte höra av dig till mig.” ”Förlåt. Det är ingen ursäkt, men jag har inte hört av mig till speciellt många andra heller sen vi kom hem från turnén.” ”Nej, just precis, det är ingen ursäkt!” Jonathan drog en lättnadens suck inombords. Han orkade verkligen inte med att hon skulle bli ledsen, att hon behövde hans tröst. Men lite ilska kunde han klara. ”Jag bryr mig faktiskt, även om det inte verkar så.” Han tittade på henne och de mörka ögonen täcktes av en tunn, blank hinna. ”Du är den enda jag verkligen bryr mig om.” ”Bortsett från ditt band då!” ”Ja, be mig inte att välja.” Han skakade av sig hund­ögonen och började till slut bli provocerad. Kanske ville hon bara gräla lite. ”Det gör jag inte. Bara att vi ska höras när du är hemma. Vi är ju inte tillsammans längre så jag kan inte kräva något, men jag tycker om dig fortfarande, och jag vill gärna träffa dig.” Hennes ögon, som hade en vacker brun nyans som han inte sett hos någon tidigare, fylldes med tårar. Han öppnade

8


armarna och kramade om henne, la kinden mot hennes hals. Den var varm och luktade Charlotte och regn. Han kände ingenting. Han visste att hon var viktig för honom. Teoretiskt sett, kanske man skulle kunna säga. Hon var en av hans närmaste vänner, hon var hans älskarinna (åtminstone ibland) och de hade varit tillsammans i över ett år innan det tog slut under våren. Egentligen var hon inte den blödiga typen, så hon hämtade sig rätt snart. Hon gick runt i lägenheten där hon var synnerligen hemmastadd, och det verkade nästan som en inspektion. Kanske var hon också orolig för honom, men det fanns ingenting i hans hem som borde verka alarmerande. Han hade städat duktigt: ingen diskkris, tvättkris eller flaskkris i sikte. Ändå tittade Charlotte till och med i kylskåpet. Där fick han nog inte riktigt godkänt, för det var väldigt tomt. ”Äter du?” frågade hon. ”Ska vi äta tillsammans, hämta nåt?” ”Kan vi väl. Men sen måste jag fortsätta. Jag håller på med en ny låt.” Om det gjorde henne sårad sa hon i varje fall inget. De bestämde sig för att gå till den indiska på hörnet. Medan de gick mot restaurangen funderade Jonathan på hur värdelös han var på förhållanden på en skala. Ett allvarligt förhållande hade han haft och det var med Charlotte. Egentligen hade de väl fortfarande en relation, kunde inte släppa varandra riktigt. På något sätt älskar vi varann, men vi kan inte leva ihop, tänkte han. Eller, jag vet inte, fortsatte han reflektera, det är kanske jag som inte kan. När Charlotte och han träffades var det som en besatthet. Han hade aldrig varit så förälskad tidigare, så kändes det då i

9


alla fall. Hennes långa hår och det barnsliga ansiktet kunde få en att tro att det var någon sorts ängel man hade att göra med, men bortom den oskuldsfulla uppsynen dolde sig en skärpa, nästan en cynism, som fick oskulden i hennes utseende att framstå ännu tydligare. Deras personligheter hakade i varandra, och det var som om två tunga kugghjul gick igång. Från och med den där festnatten i februari förra året var de ett, en och samma organism. Förhållandet inleddes till tonerna av Onkel Kånkel. Han övervägde om det kunde ha haft någon inverkan på utgången av det hela. Just då behövde han henne så mycket. Ungefär ett halvår tidigare hade han flyttat från folkhögskolan till lägenheten han bodde i nu, och i början delade han den med en annan kille, men det hade helt ballat ur eftersom den killen mådde så fruktansvärt dåligt, han hade drogproblem och alkoholproblem och you name it … När Charlotte dök upp hade killen just flyttat ut. Att städa rummet där han hade bott var fruktansvärt: golvet var täckt av tidningspapper som han hade spytt på, och det hade torkat in och fastnat i plastmattan. Det gjorde honom helt slut och deprimerad, och han satt mest bara där, i soffan i vardagsrummet. Han hade knappt några möbler eller ens lampor i rummen, och han var efter med hyran som fan. Charlotte kom in som ett ljus i hans liv. Kanske tålde han inte när ett förhållande blev vardag – han var liksom allergisk mot slentrian och förutsägbarhet – eller så var det något annat fel på honom, för när den första dånande förälskelsen la sig kände han att han inte kunde binda sig till en person. Han ville nästan alltid ha sex med någon, och helst inte med samma hela tiden … Så långt var det gott och väl, det var okej med henne att de hade ett öppet förhållande.

10


­ roblemet var att han inte bara ville få lov att vara med andra, P han var svartsjuk också. Så när det var helt okej för honom att gå ut och knulla runt, så skar bara tanken på att hon skulle göra det djupa sår i hans hjärta, och hjärnan blev alldeles svart. Han blev outhärdlig mot henne. Fast det var han som ville det där. Han skakade på huvudet åt det. Det tog definitivt slut någon gång i våras och det var rätt skönt. Det var så jobbigt att det alltid var någon som grät, hon eller han. Han orkade inte gråta mer över det just nu. Efter maten satt de framför tv:n och slötittade på en dokumentär om mördarna på Columbine High School. Charlotte ojade sig över att ingen hade brytt sig om de två killarna, fast de uppenbarligen mådde dåligt, och ville starta en diskussion. Jonathan halvlåg i soffan och såg väldigt slapp ut, men inuti bubblade det av oförlöst energi. Nu får du ge dig, tänkte han. ”Du får gå nu, Charlotte.” Hon la huvudet på sned och log. ”Så du vill inte ha sex då?” ”Det vet du att jag vill, men jag kan inte, för då får jag inget gjort. Och det vill jag.” Hon fnös. ”Du har väl fått så det räcker antar jag, på den där turnén!” Bilden av Xymo och honom själv i ett rum backstage flimrade förbi, han såg dem som utifrån: Xymo som gjorde vad han kunde där nere, och hur han själv tog tag i Xymos hår och drog till. Xymo stönade, han tyckte om det. Det var faktiskt ingen större skillnad mot om det hade varit en tjej, men han tänkte att en tjej nog inte hade knuffat honom in i en hylla så som Xymo gjorde. Tanken på det fyllde honom med skräckblandad förtjusning. Han hade njutit av situationen, det fick

11


han erkänna, men han hade inte kunnat göra samma sak för Xymo tillbaka. Och annars hade de knull som inträffat under turnén varit föga minnesvärda, men det behövde han ju inte berätta för Charlotte. Sex med henne var betydligt bättre. Ändå ville han inte. De kysstes i dörröppningen, och hon gav sig av. Skönt. Han blev kvar framför tv:n. Medan han zappade mellan kanalerna funderade han på om det verkligen var normalt att vilja vara ensam så mycket. Kanske var det inget konstigt, han hade trots allt åkt turnébuss genom halva Europa och nära nog varit inlåst med sina bandmedlemmar i flera veckor … Bara lukten av dem kunde ju få en att vilja vara ensam i en månad. Lukten av fotsvett och otvättade kläder – för att inte tala om dreadlocks. Våta dreadlocks! Det vände sig i magen direkt. Fast det var inte bara bandmedlemmarna han undvek, utan egentligen alla människor på jordens yta. Kanske var det ändå inte riktigt normalt att inte vilja träffa någon på flera veckor, tänkte han. Kanske var det inte normalt att låtsas att man inte var hemma, inte svara när det ringde, eller att inte orka släpa sig de 500 meter som krävdes för att hälsa på föräldrarna och småsyskonen. Han hade inte pratat med sin mamma sen de kom hem. Han blev helt slut bara han tänkte på det. Men han skulle väl bli tvungen att visa sig där snart i alla fall. Kanske i morgon.

12


2 Luften var varm och torr när han stegade ner mot torget, där lördagshandeln var i full gång. Det var minst 25 grader utomhus, och han kände doften som steg upp från T-shirtens rena tyg när den blev fuktig av svett. Kjolen stretade kring benen och kängorna drog ner fötterna mot gatan. Om han gick långt i dem fick han träningsvärk, de vägde flera kilo. För det mesta njöt han av folks blickar på sig. Han var en främmande fågel och det ville han göra synligt, men vissa dagar ville han bara gömma sig, försvinna i mängden. Idag var en sådan dag. Hans principer hindrade honom från att klä sig mindre uppseendeväckande, i så fall höll han sig hellre hemma, men han hade beslutat sig för att gå emot sin önskan att vara ensam idag. Inte en sekund annorlunda tanke, inte i ett enda huvud. Så tänkte han när han betraktade människorna omkring sig. Han skyndade längs sidan av torget, deras blickar brände i ryggen. Han hade solglasögon i alla fall. Han fortsatte Ystadgatan fram, förbi små butiker, köttaffärer och matställen. Malmö, det var köttaffärernas huvudstad. Själv funderade han på att bli vegan.

13


Föräldrarna bodde i ett gatuhus i rött tegel med en liten trädgård på baksidan. De hade flyttat dit för sex år sedan, så själv hade han aldrig bott i huset. Han var uppväxt på Östervärn, en stadsdel som hade tvivelaktigt rykte ända tills för ett par år sedan, och sådana stadsdelar kände han sig hemmastadd i. Nu när han bodde på Möllan, intill torget med sitt myllrande uteliv, verkade Östervärn väldigt lugnt i jämförelse. Det var Cilla som öppnade. ”Jonathan”, skrek hon och hoppade upp i hans famn. Hon var hans yngsta syster, fem år gammal. Den andra systern hette Norea och var åtta, och den tredje, Hanna-Mia, var elva. Han förstod inte riktigt hur föräldrarna planerat det; varför hade de fått honom så tidigt och sedan inte skaffat några fler barn förrän elva år senare? Han hade förstås räknat ut att han själv var en olyckshändelse, hans mamma var ju bara arton när han föddes, men när de ändå var igång hade de väl kunnat skaffa några fler? Han var ensam som liten. När föräldrarna väl fixade fram ett syskon var det för sent. Då kände han sig bortglömd i stället. Systrarna var fina, det kunde han inte förneka. Cilla hade guldbrunt hår och mörka ögon som han själv. Hon var tuff och blyg på samma gång, sög på sitt lilla pekfinger och snurrade en hårslinga när hon blev osäker. Eller så for hon skränande genom huset och skapade oreda. Han drog in hennes doft, håret luktade sand och litet barn. Cilla skrattade och klappade honom på kinderna, och gav honom en smällande puss på munnen. Varför undviker jag det här, tänkte han. Är jag knäpp? Nu kom Ann-Sofie. Han tänkte på henne som mamma, men kallade henne för Ann-Sofie, det hade han gjort länge

14


nu. ­Pappa hette pappa, kort och gott. Det riktiga namnet var Yngve. ”Jonathan”, sa Ann-Sofie. Hon log brett och visade alla sina tänder som var glesa och fulla med tandsten. Det såg galet ut eftersom hon var snygg annars. Hon kunde lätt tas för att vara tio år yngre ut än vad hon var. Om man bortsåg från tänderna alltså. ”Vilken överraskning! Hur mår du?” Hon gjorde ingen ansats att krama honom, det hade de slutat med redan innan han kom i tonåren, men nu hade han Cilla i famnen i alla fall. ”Bra, bra.” Han satte ner Cilla och hon slank iväg mellan deras ben. Det blev med ens väldigt tomt. ”Vi skulle egentligen ner på stan en sväng”, sa Ann-Sofie. ”Men du kanske vill ha lite fika först? Yngve sitter där uppe och skriver, men han kommer nog snart ner. Eller vill du följa med till stan, så kan vi ta en kaffe där?” Tanken på lördag i Malmö, med en massa folk som satt på uteserveringarna i solskenet, och semesterlediga flanörer och turister på varje ledig yta, fick det att klia i kroppen. Ett mörker lägrade sig över honom, kontrasterna blev så djupa. ”Nej, jag pallar nog inte stan idag, men ni behöver inte stanna hemma för min skull, jag skulle bara säga hej.” ”Men jag vill höra lite hur du har det”, sa hon, och nu var det som att båda var sårade utan att någon visste vad som hade gått fel. Det var så där det alltid var. De kunde inte förstå sig på varandra. Han fick den krypande känslan av att vad han än gjorde så var det fel. ”Okej, men då stannar jag då. Ska jag sätta på kaffe?” Han tog chansen att smita ut i köket för att få någonting för händerna. Ann-Sofie kom efter som en skugga. Som tur var satt

15


Hanna-Mia där och tecknade. Hon ritar så bra, tänkte han, hon kommer säkert att bli något stort. Han böjde sig ner för att se, samtidigt som han klappade henne på ryggen. Hon hade blivit så stor att han var lite rädd för att krama henne, i fall hon skulle känna att det var fel på något sätt. Häftiga artister var visst temat, det var väl några kändisar som inspirerade. Inte Permafrost i alla fall, än så länge, tänkte han. Systrarna hade alltid sett upp till honom, men Hanna-Mia tyckte nog numera att han var lite väl extrem. Till skillnad från de utlevande artisterna på teckningen var hon själv så tyst att man lätt kunde missa hennes närvaro i ett rum. Han hoppades att det var en övergående fas. Hon var i den åldern när man försöker passa in så mycket som möjligt, och han mindes hur det var – det var bara det att han själv alltid så gravt hade misslyckats med just det, att passa in. Mamman hade tagit tag i kaffebestyren, hon hade satt igång perkulatorn och plockade med koppar och kaffebröd. ”Inga sötsaker för mig, tack”, sa han, ”jag måste hålla mig smal och snygg.” ”Jonathan, för helvete, du är väl man? Du ska inte behöva bry dig om sådana saker!” sa hon. Som om han, som man, inte skulle påverkas av några ideal, eller för den delen, av hennes eget ständiga bantande. ”Män tycker inte om kakor. Ställ fram lite öl och korvar så lovar jag att jag ska äta.” Det fick henne i alla fall att le, men han anade en oro i hennes leende, eftersom hon lika väl som han visste att det var en lögn. Kanske inte det där om ölet, dock.

16


Att det skulle vara så jobbigt för hans mamma att inse att hennes son var minst lika självupptagen som hon! Han måste må bra, annars kanske det var något fel på henne. Det var en evig paradox som gjorde att hon enträget försökte ta reda på hur det var med honom. Man kunde nästan tro att hon brydde sig. Mörkret lägrade sig igen av de tankarna. Så fanns pappa där i dörröppningen. ”Men hej, Jonathan!” Han lät glad. ”Jag hörde inte när du kom.” ”Ann-Sofie sa att du satt och skrev, så jag ville inte störa dig.” Yngve höll på med en viktig artikel, som han hoppades var det sista steget mot att bli docent i ekonomisk historia vid Lunds Universitet. ”Hur går det med skrivandet?” ”Åh, det går bra, just nu.” ”Sitter du mycket? Och skriver, menar jag?” ”Fråga mig”, sa mamman. Trots den lätta spydigheten hörde han också stolthet i hennes röst. De verkade vara inne i en bra period, och det var en lättnad, för det hade ju inte alltid varit så. Jonathan vågade nästan inte tänka på det – som om bara tanken på det som varit skulle kunna göra så att saker kom i gungning. ”Kaffet är klart”, sa Ann-Sofie. ”Sätt er!”

17


3 ”Så vad händer med bandet då”, frågade Yngve, ”vad har ni på gång?” ”Jag håller på och skriver på låtar till nästa album. Det går riktigt bra faktiskt. Och så håller vi på att planera för en ny turné.” ”Redan? Ni kom ju nyss hem från en.” Jonathan log. ”Ja, men det finns visst efterfrågan på mera.” Det trodde ni aldrig, tänkte han, att det skulle gå bra för mitt band. Att hobbyn som han börjat med när han gick på folkhögskolan skulle bli det viktigaste i hans liv. Han kunde visserligen inte leva på musiken, men bandet hade nått längre än många andra, och inkomsterna täckte i alla fall utgifterna något så när. ”Så ska jag till försäkringskassan också, nästa vecka. Vi får se om sjukskrivningen ska upphöra, jag mår ju bra nu.” De nickade uppmuntrande. Han stod på benen i alla fall, så det var inte en fullständig lögn. Minnet av hur han haft det när han blev sjukskriven hade i stort sett bleknat. Det var lika avlägset som alltid, när han lyckats ta sig upp ur avgrunden han hamnade i med jämna

18


mellanrum. Sådana perioder brukade ersättas av febrilt skapande, och efteråt verkade det nästan som att de hade tjänat ett syfte; att göra honom bättre på det han gjorde, få honom att nå längre. Han var tacksam över att slippa minnas, men ensamhetsperioder som den här fick honom att tänka att det kanske snart var dags igen. Han motade bort tankarna. Fokus skulle ligga på framtiden och på skapandet. Att älta sådant som varit tjänade aldrig någonting till. Och medicinerna höll honom flytande. Ändå var han helt slut på kvällen. Han parkerade sig i soffan framför en halvkass tv-deckare och lät hjärnan bli tom. Det var länge sedan han hade sovit ordentligt en natt och tröttheten kändes nu som fysisk värk, men han ville inte gå och lägga sig. Det var som magi: Om han gjorde sig i ordning och la sig i sängen kunde han räkna med att hjärnan tändes upp som lysrören i en lokal, med ett lätt plingande ljud. Sedan var det tänt. Då gick det inte att somna. När han tog sömntabletter somnade han, men då blev han slö nästa dag och fick inget gjort. Ibland kunde han lura sig själv genom att sitta framför tv:n och låtsas hänga med i något program. Med lite tur somnade han där och fick några timmars sömn. Det var det han hoppades på. Mobilen ringde och han hoppade till – shit, den hade inte gett ljud ifrån sig på ett tag. Han tog upp den och tittade på displayen. Pangaea, stod det. Det var Jonas, basisten i bandet. ”Tjena, vad vill du?” Han log när han sa det, så han hoppades att det inte lät för drygt. ”Vad gör du?” ”Fan ingenting. Själv då?”

19


”Ska du hänga med ut? Är sugen på att ta ett par öl.” ”Nä, pallar inte.” ”Ska jag komma över då? Jag tar med nåt.” ”Okej.” Jonas var en bra polare. De hade känt varandra länge nu, trivdes i varandras sällskap. Det var en otvungen gemenskap. Ville man inte prata så gjorde man inte det. De kunde lika gärna bara hänga. Jonas hade hållit honom sällskap framför tv:n oräkneliga gånger. De var lika på något sätt. Syskonlika. Jonas hade nog redan druckit en del, visade det sig när han lite luddig i konturen dök upp i Jonathans hall någon timme senare. ”Hur går det med låtskrivandet?” Han ställde ner en kasse öl på bordet. ”Bara folköl dessvärre.” ”Hyfsat bra”, sa Jonathan, ”fast inte just nu. Som du ser.” Jonas nickade. ”Vet hur det är.” Tror fan det, tänkte Jonathan. Om han inte hade träffat Jonas på folkhögskolan hade han kanske inte ens hållit på med musik. Jonas hade ett band redan då, Serpentii, de spelade industrisynth. Det var Jonas som introducerade honom till att göra musik på datorn, och under den tiden lärde han sig att spela gitarr också. Med Permafrost spelade Jonas bas, men han kunde hantera alla möjliga instrument: synth, gitarr, trummor … och han skrev egen musik också. Så han borde veta. Han hade fortfarande kvar det andra bandet, men han hade tid med Permafrost också, och det var Jonathan och Jonas som utgjorde stommen i bandet. De fixade med spelningar, marknadsföring, kontakter med skivbolaget och allt sånt där.

20


Jonas slog sig ner i soffan och Jonathan satte på en film. Det var Cube som han hade sett tusen gånger, så i stället för att hänga med i handlingen funderade han på hur livet kunde ha blivit om han inte hade träffat Jonas. Men det gick inte att föreställa sig – det var för givet och självklart att det var just så det skulle vara. Minnet av hur de mötts var ett favoritminne som han ofta återvände till. Han hade just flyttat till folkhögskolan, och han var bekant med någon enstaka person där, men det var inte många. Hans rum låg längst bort i korridoren, och eftersom han kommit ganska tidigt såg han nya personer inta rummen, ett efter ett, men ingen tog rummet mitt emot hans. Framåt kvällen började folk samlas i dagrummet, några började festa. På den tiden var han så goth man kunde bli, med skinnjacka, tunna slinkiga tröjor, svarta, tajta byxor, till och med spetsiga skor. Egentligen lyssnade han mycket på metal, det hade han gjort sedan mellanstadiet, men han hade aldrig fastnat för den där ruffiga macho-estetiken, han var ju mer av en fjolla … och därför hade han lång blekt lugg, ögonskugga och läppstift. De andra trodde säkert att jag var hur gay som helst, tänkte han. Överraskning! Han brukade få de tjejer han ville ha, trots det. Han kollade in de andra för att se om någon verkade kul att vara med, och letade efter såna som såg ungefär likadana ut som han själv, men till hans stora besvikelse fanns det ingen som ens var i närheten. Ända tills ytterdörren öppnades vid elvatiden på kvällen och Pangaea traskade in. Jonathan kom ihåg precis hur han såg ut: Han hade knallrött långt hår som föll ner över hans rakade huvudsidor, massor av smycken och piercingar, sådär så det riktigt klirrade, och en lång mörkröd

21


sammetsrock. Han tågade in helt majestätiskt med en back vinylskivor i nävarna och sin lilla skalliga pappa i släptåg, bärande på några kassar med prylar. Det såg komiskt ut. Det kändes som om Jonas bara knäppte med fingrarna så var Jonathan inne på hans rum. Jonas var två år äldre, och han såg väl upp en del till honom då. Minst sagt. Men nu var det alltså han, Maxi Delica, som var frontfiguren. Permafrost hade blivit betydligt mer kända än Serpentii. Han var sångaren och Pangaea spelade bas. Fansen skrek ­oftast hans namn. Fast nog kan de vila ögonen på oss alla, och Pangaea är faktiskt skitsnygg, nu som då, tänkte Jonathan. Det är väl bara så att sångaren för det mesta får mer uppmärksamhet. Och det var ju därför han i slutändan hade den rollen, eller hur? De drack av ölet i tyst samförstånd. Konstigt att han valde mig framför att gå ut, tänkte Jonathan. Kul sällskap, liksom. Efter att de delat en joint som Jonas hade med sig däckade de i soffan båda två.

22


4 I recognize so much of myself in you. You make me wanna hug you. Your last post was hilarious … you are fucking awesome man! I’d go gay for you, Maxi. Just let me know when … Hey, you beautiful God of Destruction! Permafrost is the greatest band ever and you are so sexy. I love you. <333 Han fällde ner skärmen på datorn. Han hade godkänt alla nya kommentarer på Permafrosts sida. Hur dumma de än var, så var det rätt beroendeframkallande att läsa dem. Men nu var det dags att göra någonting, dags att visa sig ute igen. Midgaard hade bjudit in till förfest med tv-spel. Det var mindre än hundra meter att gå och han släntrade förbi torget och uteserveringarna som dignade av människor, och svängde in på Midgaards gata. Navy var redan där, han satt i soffan med den svarta plastgitarren i knät och fingrarna redo på knapparna. Gitarren hade blivit väl använd under sin korta livstid, den var redan ganska medfaren och full av klistermärken. Navy gjorde djävulstecknet mot Jonathan och började sedan spela Less Talk More Rokk.

23


”Spelar du alltid den?” ”Det är den bästa låten.” ”Megadeth är bättre!” Jonathan tog den röda gitarren som Midgaard hade lånat av en kompis. ”Vi kör den sedan.” Midgaard kom ut från toaletten. ”Tjena”, sa han. ”Står den?” ”Dum fråga.” Vid tolvtiden drog de vidare till Svart Neon, en klubb där de brukade spela synth och industri. Så fort de kom in tog Maxi det sedvanliga kontrollvarvet. Man lärde sig snart att känna igen de som gick på tillställningar som Svart Neon, men då och då dök det upp nya ansikten, och det var dem han tittade efter. Det var ganska tomt i lokalen. Bara några utströdda smågrupper vid borden, och inte en enda människa på dansgolvet. När Jonathan kom uppför trappan till övervåningen la han märke till två personer vid bardisken. Den ena var en rödhårig tjej som hade en ultrakort kritstrecksrandig kjol, svarta nylonstrumpor som hölls uppe av strumpeband, och högklackade skor av den rundade femtiotalsmodell som Bettie Page brukade posera i. Maxi kände en ilning i könet, men den kom av sig när han tittade närmare på flickan som stod brevid. Hon vände just huvudet mot den långa tjejen för att säga något. Munnen öppnades bara en aning, som om hon pratade ganska tyst. Håret stod lätt och luftigt runt huvudet som en mjuk honungsgul boll. Som sockervadd. Maxi stannade upp och stirrade på henne. Det slutade inte där. Hon var inte klädd som någon av de uppmärksamhetssökande individerna i lokalen, inklusive honom själv, utan helt

24


i vitt. Klänningen var lätt och skjortliknande, och de spensliga benen nerstuckna i stövlar med flera remmar och band. Kläderna påminde om sjukhuskläder – som om hon bara tillfälligt var ute på permission. Egentligen hörde hon hemma på ett gammeldags sanatorium, där alla fönster hade galler. Han kunde se henne där, bakom fönsterrutan. Hon höll upp ena handen mot glaset, som för att känna regndropparna som stillsamt rann på andra sidan. Bilden kramade åt om hans hjärta. Planerna för kvällen ändrades i den stunden radikalt, och han vände på klacken och styrde stegen mot baren på nedervåningen. Först skulle han dricka sprit, sedan fundera på vad han skulle göra. Han beställde gin och tonic, orkade inte bry sig om något mer sofistikerat, och gick till bordet där Chay, Midgaard och Pangaea satt. Så fort Pangaea fick syn på honom reste han sig. ”Vi ska dansa!” Han drog Maxi mot dansgolvet. Maxi spanade o ­ mkring sig, men den vita tjejen syntes inte till. På dansgolvet började han röra sig i takt med musiken, men det var mekaniskt. Han hade svårt att komma in i rytmen och hitta den rätta känslan: den som uppstod när man lyckades släppa hämningarna, men fortfarande hade full kontroll över kroppens delar. Pangaea tog hans hand. ”Har du sett killen där?” Han pekade mot en kille med svart läppstift, lång kjol och kängor med höga platåsulor. ”Han ser ut att vara över två meter. Det är så schysst, han påminner om Jack Skellington! Eller okej, Marilyn Manson.” Jonas slöt ögonen och höjde leende på ögonbrynen. ”Jag tycker om långa.” ”Gå och prata med honom då.” Maxi hade annat att tänka på än vem Jonas trånade efter. ”Jag ska det, snart.”

25


Alkoholen började få avsedd effekt och DJ:n spelade riktigt bra musik. Till slut släppte spänningen och den luddiga upprymdheten och glädjen infann sig. Där var han på dansgolvet tillsammans med Jonas, som rörde sig yvigt mitt emot honom, och det fick honom att skratta. Jonas såg alltid så rolig ut när han dansade, med höga knän och stora gester, och dreadsen flygande kring huvudet. The bass, the rock, the mic, the treble, I like my coffee black just like my metal, sjöng Jimmy Urine i Mindless Self Indulgence, och Maxi och Pangaea hoppade och skakade varandra till den hysteriska refrängen. I can’t wait for you to knock me up, in a minute, minute, in a fuckin’ minute. I can’t wait for you to shut me up! SHUT ME UP! I totalt samförstånd lät de sina kroppar studsa mot varandra, och det kunde faktiskt inte hjälpas om några andra råkade komma i vägen. Pangaea tog sats och vräkte sig rakt emot honom, och i nästa stund låg Maxi på golvet framför fötterna på en tjej med gröna extensions. Hon böjde sig ner och klappade honom på kinderna medan han flinade andlöst. Han var yr och glad när han en stund senare vinglade bort mot baren för att fylla på. Så stod de plötsligt där vid väggen med var sitt glas i handen. Maxi torkade svetten ur pannan och gick fram till dem. ”Dansar ni inte?” Den rödhåriga tittade på honom från ovan, hon var säkert femton centimeter längre. Den ljusa var däremot kortare. Hon var nog inte längre än en och femtiofem. ”Ser ingen anledning att göra det just nu”, sa den rödhåriga. Maxi tyckte att hon höjde ögonbrynet på ett nedlåtande sätt. Vad fan ville hon, kunde hon inte bara sticka därifrån?

26


Tjejer kunde vara så oerhört irriterande med sin osjälvständighet. De gick i par och sökte väninnans bekräftelse innan de vågade göra något. Här verkade det vara den pissröda som höll i trådarna. ”Du då?” Maxi tittade rakt på den ljusa. Hon rörde knappt en muskel i ansiktet, men hon tittade tillbaka som om hon skannade honom från topp till tå. Sedan drog hon lite på munnen. ”Bjuder du på en cigg?” Han hade inte förväntat sig att hon rökte, men fann sig direkt. ”Absolut.” De stod lutade mot väggen, bland folket som vimsade omkring med cigaretter i händerna. En tjej låtsades att hon var tidningsreporter och gick från person till person och ställde frågor. Som tur var lämnade hon dem i fred. ”Namn, har du nåt sånt?” Maxi lyfte på ögonbrynen och log mot henne. Det var sannerligen en utmaning att få hennes mungipor att peka uppåt. ”Lisa.” ”Bor du här i stan? Jag har aldrig sett dig förut.” ”Har just flyttat hit, ska börja plugga i Lund efter ­sommaren. Jag kommer från Smålandsstenar. Emelie är den enda jag känner i hela stan.” Lisa tittade ner i marken, och satte cigaretten till munnen. Maxi studerade den späda handen som höll den. Naglarna var nedbitna. ”Vad ska du plugga?” ”Konstvetenskap.” Konversationen gick knackigt, hon var inte precis pratglad. När de hade rökt klart frågade Maxi om hon ville ha något att dricka. ”Tja. Bjuder du, så.” Nu log hon i alla fall.

27


De gick till baren och Maxi beställde drinkar till dem båda. Tankarna malde. Den här tjejen var verkligen annorlunda, han blev inte klok på henne. De små leendena måste kunna tolkas positivt i alla fall. Det behövdes tid, men det hade han ju. All tid i världen. På väg från baren mötte de Emelie, och Lisa och hon parade direkt ihop sig igen, men de följde ändå med till bordet där resten av gänget satt och lät sig tryckas ner i en soffa. Maxi försökte fånga Lisas blick över bordet och ibland såg hon rakt på honom, då fick han fjärilar i magen, men blickarna varade så kort tid att han blev frustrerad. Han svarade kortfattat på Pangaeas meningslösa babblande, och försökte att inte stirra på henne hela tiden, men han ville heller inte släppa henne ur sikte. Nu vände hon huvudet mot Chay på andra sidan. Maxi kunde inte höra vad de pratade om, för Pangaea och Midgaard tjafsade något så vansinnigt alldeles intill. Om han bara hade kunnat lägga händerna över deras munnar och få dem tysta! Efter ett tag reste sig tjejerna för att gå ut och röka, och Maxi hängde på. Han förstod inte varför Emelie över huvud taget skulle med, hon rökte ju inte ens. Så stod de där alla tre, utanför Svart Neon. Vem är femte hjulet under vagnen här? tänkte Maxi. Fattar hon inte att hon bara borde drypa av? De pratade om sommaren och hur lite det hände i klubbsvängen. ”Man borde fan gå i ide på sommaren”, sa Maxi. ”Alla hjärndödas favoritårstid, när man ska sitta på Ribban och grilla, och göra svenssongrejer dagarna i ända. Stäng av mig, säger jag, och sätt igång mig igen på hösten! Fast väck mig tillfälligt när det är festival.”

28


Lisa fnissade, men Emelie log bara ett stelt leende. De gick in igen och styrde stegen mot baren. När Maxi såg Emelies och Lisas ryggar framför sig fick han en känsla av att situationen var en annan än han trott. De parade ihop sig så tätt, och gick steget före. Och de skrattade … Han såg Emelies leende röda mun tätt mot Lisas öra, och vreden som slog upp fick honom nästan att tappa andan. Det var helt klart den där snorkiga bitchens fel. Han fick lust att dra henne i håret, knuffa in henne i en skrubb och stänga dörren så att han fick vara ensam med Lisa. Emelie vakade över henne som en fångvaktare, som om hon gjort det till sin uppgift att se till att Lisa inte blev antastad av några tvivelaktiga figurer. Och Maxi tillhörde uppenbarligen de tvivelaktigas skara. Nåväl, han tänkte inte hänga efter dem som en handikappad svans, så han höll sig till de andra, och tog sporadiska varv i lokalen då och då för att kolla att Lisa fortfarande var där någonstans. Han anade att kvällen var på väg att rinna ut i sanden, och när han kom nerför trappan efter en av sina rundor såg han dem stå vid garderoben. De fick precis ut sina kläder, och innan han hann göra sig påmind försvann de ut i natten. Satan också, så skulle det inte gå! Han måste ha mer att dricka. När klubben stängde gick Maxi, Midgaard och Chay till falafelstället på Bergsgatan. Gatorna runt Möllan myllrade av människor, på väg mellan olika uteställen, letande efter efterfesten eller kanske sin egen port. Utanför matstället stod två kortsnaggade killar vars blickar följde dem när de passerade på väg mot ingången. Ögonen mönstrade deras uppenbarelser: Chays vita trådiga kappa,

29


Midgaards röda extensions, och inte minst Maxis pojkaktiga ben i de trasiga nylonstrumporna. Platåkängorna och den rosa fuskpälsjackan verkade inte falla killarna i smaken. En av dem lät höra ett hest skratt. ”Freakshow!” Maxi reagerade direkt och vände sig från dörren. ”Vad fan skrattar du åt?” ”Låt det vara, för fan”, sa Midgaard. ”Kom”. Han tog tag i Maxis arm, men killen hade redan svarat. ”Jävla transor.” Maxi slet sig ur Midgaards grepp. ”Och? Stör det dig eller? På vilket sätt?” Han gick närmare killen och såg honom i ögonen. ”Jag vet nog vad du skulle vilja ha.” Han slickade överläppen med tungspetsen. Slaget kom direkt och träffade vid sidan av munnen, och Maxi flög bakåt, rakt i armarna på Midgaard som resolut släpade honom därifrån. Maxi krängde och spottade. ”Jävla svin!” skrek han åt killarna som åtminstone inte verkade bry sig om att följa efter. ”Du har tur”, sa Midgaard. ”Någon gång kommer det att gå mycket värre och det vill jag helst inte se, så du får lugna ner dig! Det är så jävla onödigt.” Han släppte taget. ”Du lär dig fanimej aldrig!” ”Ska jag lugna ner mig?” Maxi var fortfarande så arg att han inte kunde hålla sig stilla. ”Du är fan inte klok. De där jävlarna, ska de ha rätt att förpesta världen? Är det jag som ska ändra mig?” ”De är svin”, sa Chay, ”men är de värda att riskera livet för?” ”Fuck off.” Maxi gick ett par steg före de andra mot torget, där deras vägar skildes åt.

30


Om Bobbi Jag är från Malmö och utöver mitt skrivande ägnar jag mig åt att designa spel. En av mina vänner har beskrivit mig som en all-nörd, antagligen för att jag har en tendens att fastna i intresseområden, ­ibland u­ nder en begränsad tid, ibland längre. Ett av mina stora intressen genom åren har varit subkulturer; hur människor uttrycker sin identitet genom estetik, livsstil och musiksmak. Men mitt allra största intresse (som nog aldrig kommer att förminskas) är människor – hur de fungerar, tänker och k­ änner. Och det är också vad jag skriver om. Om du är intresserad av den värld som mina berättelser ­ut­spelar sig i och av karaktärerna de handlar om finns mer material på www.transcenders.se Vill du komma i kontakt med mig kan du skriva till: bobbi@transcenders.se Hoppas vi möts igen! Bobbi A Sand, 2013

31



9789198043433