Page 1

DANIEL MARTINEZ

DET JORDEN VILL


10

Ute i den gröna korridoren gick döden. Den hasade sig allt närmare dörren. Döden luktade fågelfjädrar. Roger andades in odören i ett trotsigt och djupt andetag. Så döden luktar fjädrar. Roger låg kvar i sängen och väntade in vågen som snart skulle komma. Han hade inte stigit upp på flera dagar. Kroppen gav efter. Lite mer efter varje utandning. Den lossade på sina fästen. Släppte taget såsom is gör när våren kommer. Konstiga saker började hända. I något som Roger antog vara en blandning mellan liv och död, kröp Tränarn in genom brevinkastet och stegade med hårda soldatsteg fram till sängen. Roger lät det hända varpå Tränarn, inte större än en trädgårdstomte, plötsligt stod nedanför hans säng på det smutsiga golvet och hytte med nävarna upp mot honom och skrek att ”det djävlarimig var på tiden att han stannade kvar i sängen och dog som en man”. Det var annat där också. Verkligt eller overkligt. Det fick vara vilket som. Ifrån sängen såg han ytterdörren bada i månljus. Något kämpade med låset. Något ville komma in. Roger kastade en protesterande blick på dörrhandtaget. NI kan inte komma in här. Det kunde de. Han såg hur dem samlades på hallmattan för att sedan klättra upp på fönsterblecket. Små versioner av mamma och pappa satt med ryggarna mot fönstret, dinglande med benen och stirrade stumt på honom. Deras små fötter kastade ryckiga skuggor över elementet. Fete Olsson var också där. Fete Olsson satt bredvid mamma och pappa med stjärnljuset rykande på hjässan och glodde, han också. Ni är bara spöken och fantasier. Roger slöt ögonen. Genast ryckte något tag i hans ena kind. Dödsryckningarna. En kristallklar ljus röst talade inuti Rogers huvud. (Hallå där. Ligg inte där och dö, det tycker jag verkar vara hemskt onödigt!) Roger spärrade upp sina grumliga och knastrande ögon. Tillhörde 46


den kristallklara stämman Gud Fader själv? En liten mus satt på Rogers bröst. Roger kisade för att verkligen förvissa sig om att den satt där. Musen var svår att se, den var alldeles tunn och grå i nattmörkret. Roger tänkte. Hans tankar formulerade betydelser. (Är jag död nu?) Den kristallklara ljusa rösten svarade honom. (Nej då, Roger. Nej du. Inte är du död inte.) Roger såg sig om i lägenheten. Det var nu tomt på fönsterblecket. Mamma och pappa satt inte där längre. Djup natt rådde fortfarande utanför husets väggar. Stjärnljus skrapade försynt på fönsterglaset, allt medans en ordlös vind skramlade och dånade. Roger drog sig till minnes att han hade en oöppnad flaska vodka på golvet, inrullad under sängen. Han tog ett djupt andetag. Fjäderlukten var borta. Han kände sig utvilad. Fylld av energi. Någon slags himmel hade han kanske vaknat upp i ändå? Vad visste han om himlen och om hur den såg ut? Vad väntade han sig egentligen? Änglar som saligt sjöng hans namn? En förlåtande gud som bar hans pappas ansikte? En aldrig sinande spritfest med Tränarn och nakna damer? Roger sträckte sig över sängkanten. Himmel eller inte. Han behövde en sup. Musen trippade genast ut på Rogers arm. (Nej du,) sade den barskt. (Låt bli det där! Det är slut med sådana dumsatygheter nu.) Musen. Den var fortfarande där. Roger ropade högt av förvåning och försökte vifta bort gnagaren. Musen kilade vigt och utan synbar ansträngning undan hans klumpiga och missriktade slag. (Råtta! Försvinn, råtta. Försvinn, säger jag!) Rösten trillade in i Rogers huvud och tillrättavisade honom genast. (Råtta? Jag är då verkligen inte någon råtta.) sade musen sårat. (Jag är en mus och jag har faktiskt ett namn också. Det ska du veta. Men det tänker jag inte berätta för dig förrän du slutar skrika på det där ohövliga viset.) Roger tänkte hårt. (Möss har inga namn. Möss kan inte prata! Ut ur mitt huvud!) Roger drog korken av vodkaflaskan. Han tog den första djupa klunken. Den kändes som den skulle. En våg av värme fladdrade till 47


bakom ögonlocken. Han grimaserade och tog genast sats för nästa sup. Musen skuttade då oförskräckt upp på Rogers ansikte. Roger kände hur de små klorna virvlade som flugor på hans kinder innan musen bet till av alla krafter den lilla käften kunde uppbåda i hans stora röda köttiga näsa. Roger skrek av smärta. Han tog tag i musen med båda händerna och drog. Vodkaflaskan åkte då i golvet och gick obarmhärtigt i kras. Roger böjde sig över sängkanten och såg med ett tomt ansikte ner på glasskärvorna. (Ditt lilla kräk! Varför gjorde du det där? Försvinn!) Musen skuttade ner på golvet och betraktade därifrån Rogers arga ansikte. (Jag är ledsen för mitt bryska tillvägagångssätt, kära du, men sådana där gifter kan inte vara bra för någon är jag rädd.) Rogers blick flackade oroat i mörkret. (Vad är det här egentligen? Hallucinerar jag? Är jag död?) Musen suckade. (Vad du tjatar. Nej, har jag sagt. Du är inte död.) Fete Olsson, björnar, mamma och pappa, ja, vilka spöken som helst i miniatyr kunde få komma och dingla med benen på fönsterblecket. Han föredrog gloende stumma gastar framför det här, en mus som talade i hans huvud. Roger drog det illaluktande täcket över sig. De här galenskaperna skulle ignoreras bort. Han höll andan och räknade ner. Musen hoppade upp på sängen. I nästa ögonblick trummade dess små fötter ovanpå täcket. En kort stund låg Roger som förstenad innan han började sparka och skrika. (Men vadå, är det inte skönt att ha någon att prata med, Roger?) undrade musen. Roger knep ihop ögonen. (Ut ur mitt huvud!) (Visst var det länge sen? Så vitt jag förstår är det så. Din stackare där. Inte ett begripligt samtal på eviga tider. Kanske aldrig? Rätta mig gärna om jag har fel.) (Lämna mig ifred!) (Inte så konstigt alls då, om du blir upprörd. Nog förstår även en sådan som jag det. Absolut. Sådana som du kan det inte finnas många 48


av. Bara en, vad jag förstått. Ja, det säger herrn i alla fall. Herrn påstår med bestämdhet att det bara finns en som du.) (Försvinn, säger jag!) (Tänk att det var lilla jag ändå. Som hittade dig. Fantastiskt måste jag säga. Det kunde jag aldrig trott första gången jag lämnade tunnlarna, att det skulle bli jag. Fast du luktar allt illa. Väldigt illa. Är du medveten om det? Eller tvättar du dig aldrig?) (Jag är galen.) (Nej då, Roger. Inte det heller är jag rädd. Varken galen eller död. Fast det var tur att jag hittade dig. Något säger mig att du hade kunnat dö vilken sekund som helst annars.) (Men jag vill dö ju. Det är ju det jag vill!) (Det vore hemskt synd om du dog, Roger. Det tror jag nog. Du måste vara väldans viktig. Det, är jag helt säker på. Fast du luktar så illa.) (Jag är inte viktig. Försvinn och låt mig dö. Varför pratar jag med dig för? Du är en mus! Du kan inte prata, det är omöjligt. Möss talar inte och det gör jag heller!) Musen suckade. Den hoppade upp och satte sig tillrätta på en utav de dammiga sängstolparna. Roger öppnade ögonen och såg på den. Under hela sitt liv hade Roger stirrat på sina sängstolpar. Aldrig hade där suttit en talande mus. Han måste vara död ändå. Musen blinkade med ena ögat. (Tack för att du förstått att jag är en mus och inte en råtta. Det är stor skillnad. Inte bara på grund av vad vi stoppar i oss. Om jag inte vore sån som jag är, skulle jag tagit det som en stor förolämpning att du kallade mig råtta. Vilket det verkligen är, det ska du veta. Kalla mig gärna Albert om du vill. För det är det som jag heter.) Roger gav upp. Död. Galen. Vad brydde han sig egentligen om vilket? Han suckade och satte sig detroniserad upp i sängen likt ett nyvaket och utskällt barn. (Vad vill du mig?) (Vad jag vill dig,) sade Albert fundersamt. (Det vet jag nog inte riktigt än.) (Säg att du är en ängel,) tänkte Roger bedjande. (Eller i alla fall något övernaturligt.) (Vad skulle övernaturligt vara, menar du?) sade Albert med viktig 49


röst. (Nu förstår jag nog inte riktigt vad du menar, är jag rädd. Har det något att göra med att man är speciell på något vis? I sådana fall är jag verkligen inte alls övernaturlig som du säger. Jag är alldeles vanlig. Undernaturlig. Det är ju du som är speciell!) (Är jag inte alls!) (Är du visst det!) sade Albert och vibrerade vänligt med morrhåren. (Hur länge har du kunnat tala?) (Kunnat tala?) Albert utbrast. (Ja, du är fantastisk! Jag har aldrig träffat en människa som kan tala!) (Vad är det du säger? Den enda människan som inte kan tala är jag.) (Nej, nej.) Albert skakade på huvudet. (Den enda människan som kan tala är du!) Roger greppade en sista gång förtvivlat efter en förklaring. (Är det du, Tränarn? Nej, det kan inte vara du. Är det du, pappa? Är det? Är det du?) Albert knep ihop de små svarta ögonen till irriterade små springor. (Albert heter jag! Sa jag inte det?) Albert hoppade ner från sängen. Han pilade iväg över golvet och klättrade vigt och bekymmerslöst upp på köksbänken. Fundersam satte han sig på en av kokplattorna. Den allra renaste av dem. Även om även den var alldeles brun och grön av all intorkad smuts. I diskhon bredvid spisen bredde mögel ut sig likt illvilliga tentakler. Roger brukade drömma om dem. I drömmarna växte de om nätterna. Mögeltentaklerna lämnade diskhon och smög ondskefullt längs med väggarna. Kom lite närmare hans säng för varje natt. (Jag råkade höra dig,) fortsatte Albert. (När jag var ute och patrullerade. För herrns räkning då. Han vill att vi gör det. Alla möss patrullerar och har gjort så även före min tid. Men ingen har hittat något. Gissa om jag blev överraskad när jag hörde dig! Fast det var ju för sorgligt, det du tänkte på. Ditt liv, vad jag förstår? Men jag skakade minsann liv i dig. Gjorde jag inte? Och här är vi nu. Är det inte spännande?) (Spännande?) Roger tände en cigarett. Paketet hade legat på golvet, precis som flaskan med vodka. När Roger öppnade paketet hade han upptäckt att 50


det nästan varit fullt. Albert såg ogillande på röken som i smala men tjocka slingor lämnade Rogers åldrade läppar. (Jag undrar jag vad herrn kommer säga när jag berättar om dig!) (Vem är herrn?) (Herrn är George. Apan. Har du hört talas om honom?) (Apan?) Alberts ögon tindrade. (Ja. Den store George!) (Galenskaper.) Roger bestämde sig för att han skulle kedjeröka hela natten. Det var slösaktigt av honom, att ha bjudit in döden med så många cigaretter kvar. (Galenskaper?) sade Albert (Inte alls galenskaper. Herrn har aldrig fel. Har du något jag kan äta förresten? Jag är så hungrig!) Roger suckade och steg upp ur sängen. Han haltade som ett gammalt ånglok fram till köksskåpet och tog fram ett paket med kex. Hur länge paketet legat där kunde ingen veta. Han gav kexen till Albert som genast kastade sig över dem. Knaprade glatt och prisade smaken. Roger skakade på huvudet och kunde inte låta bli att undra vad musen vanligtvis levde av. Albert tackade honom ivrigt. (Ingen orsak,) sade Roger kort. (Det var mycket generöst av dig. Gör nu ingenting dumt när jag är borta.) (När du är borta? Ska du komma tillbaka menar du?) (Naturligtvis.) (Varför då?) (För att Herrn letar efter en sån som dig. Det sa jag ju! En talande människa!) Roger blundade och höll andan. Musen var fortfarande där när han öppnade ögonen. (Då går jag nu,) sade den. (Gör nu ingenting dumt medan jag är borta.) Den gamla vanliga tystnaden kom åter och tvingade Roger in i sin famn. Industriernas hamrande dån var där igen. Stadens avlägsna hjärtslag. Väsandet ifrån motorleden. Roger vankade av och an. Gick 51


gång på gång de gamla myrstigarna mellan dörren och fönstret. Han försökte skaka av sig tystnaden. Försökte skaka av sig de nya skavande kläderna. För även om den gamla vanliga tystnaden kommit åter, var den inte längre likadan. Den var ny. Den skrek till honom att den kunde fyllas i. Ekot av musrösten i Rogers huvud skrapade på en duk som alltid varit tom och vit. Hade han plötsligt fått penslar och färg att fylla det tomma och vita med? En kackerlacka gömd bland skuggorna i ett dammigt hörn av lägenheten gned sina antenner mot varandra. Roger lade sig platt på golvet och försökte tala med den. Kackerlackan besvarade inte hans hälsning men han kunde höra den, inuti huvudet. Dess röst fanns där. Som ett kyligt gnisslande. Något kallt som inte hade någonting att säga.

52


”Det var längesen. Nu när Roger låg och väntade in döden var ekot av sorgetjutet borta. Roger visste så väl hur det var att vänta. Att vänta var att stirra ner i en avgrund där det på botten inte fanns någon som stirrade tillbaka.” ”Hon var en länk mellan sönderfallet, evigheten och livet. Och som sådan skulle hon användas. Utnyttjas. Flickan bet argt ihop käkarna och skakade på huvudet. På vilket sätt? Hon ville inte. Hon ville få leva sitt liv som allting annat. Dansa sitt danssteg och sedan försvinna.” ”Höglunds egen potential, det förstod han nu, var inget annat än enorm. Mycket större än han någonsin kunnat föreställa sig. Och den kom allt närmare. Potentialen. Idealtillståndet. Han skulle rycka stjärnorna från sina fästen och knapra på dem.” Roger har tappat bort sitt språk efter en incident som barn. Den autistiska Flickan har aldrig haft något. På ett zoo sitter orangutangen George och funderar på hur han ska ta sig över havet. Vad ingen av dem vet, är att inte långt ifrån dem, huserar den pensionerade vetenskapsmannen Konrad Höglund. Han har lyckats uppfinna en maskin som snart kommer att få Roger upp ur sin vågräta tillvaro i sängen, få George till havet och få Flickan till att bli ett jagat villebråd. Denna skrift är en framtidsroman, men lika mycket en dåtidsroman, som med det mest fabulösa av språk förenar ett gastkramande äventyr med frågeställningar om människors och likväl djurs plats på jorden. Författaren Daniel Martinez har lyckats med konststycket att förena fabel och fiktion med något viktigt. Med Det Jorden Vill.

isbn 978-91-87193-00-2

SJÖSALA FÖRLAG

9 789187 193002

Profile for Smakprov Media AB

9789187193002  

DET JORDEN VILL DANIEL MARTINEZ Ute i den gröna korridoren gick döden. Den hasade sig allt närmare dörren. Döden luktade fågelfjädrar. Roger...

9789187193002  

DET JORDEN VILL DANIEL MARTINEZ Ute i den gröna korridoren gick döden. Den hasade sig allt närmare dörren. Döden luktade fågelfjädrar. Roger...

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded