Page 1

Ingen jord den andra lik


Av Varg Gyllander har tidigare utgivits: Somliga linor brister (2009) Bara betydelsefulla dör (2010) Det som vilar på botten (2011)

Diktstrofen på sidan 174 är hämtad från ”Döden tänkte jag mig så” ur Dikter från San Michele (1954) av Bo Setterlind.

© Varg Gyllander 2012. Enligt avtal med Grand Agency. Första tryckningen Omslagsform: Jens Magnusson Omslagsfoto: Felix Odell/Linkimage Utgiven av Massolit Förlag Tryckt i Falun av ScandBook AB 2012 www.massolit.se ISBN 978-91-86649-49-4


VARG GYLLANDER

M A SSOL I T FÖR L AG


Ö

gonen tårades av röken. Minnen som legat gömda djupt inom henne letade sig upp och bildade mönster och sammanhang. Blanka årtionden fylldes snabbt av människor och händelser. Hon stack ner handen i fickan och slöt fingrarna runt pappersbollen. Det gick inte längre att tyda texten i den obetydliga notisen. Hon hade inte lagt märke till den förrän andra gången hon läste tidningen. Det var bara några få rader, men de öppnade ett bottenlöst hål inuti henne.

ingen jord den andra lik

|5


P

enseln var av finaste mårdpäls. Den svepte metodiskt fram och tillbaka över det smutsbruna kraniet. Sand och grus lossnade från skallen, föll till marken och blandades med den torra och nästan puderlika jorden som inte blötts av regn på flera veckor. Linda Holtz strök bort en svettdroppe från pannan med sin fria hand. Ytterligare en salt droppe trängde fram och rann över huden, bildade ett spår i smutsen och fortsatte ner i ögonen. Det sved i dem. Hon blinkade, lade ifrån sig borsten på marken och tog upp kraniet. Linda höll det med båda händerna framför sig och stirrade in i de tomma ögonhålorna. De var ganska små och kanterna var en aning rundade. Undrar vad du hade för färg på ögonen? Och vad var det sista du såg? tänkte hon.

ingen jord den andra lik

|7


Kanske hade den här människan mött en våldsam död eller också hade åldern tagit ut sin rätt. Såvitt hon kunde se fanns inga hål eller andra bristningar i kraniet som tydde på något slag mot skallen. Tunna sprickor löpte likt ett spunnet nät över den ovala formen. Tänderna i överkäken var hela, ganska små och mycket vitare än den gulnade skallen. Underkäken låg kvar i marken, den skulle tas om hand senare. Vad det än var som hände så var det för mycket länge sedan, tänkte Linda och placerade försiktigt det renborstade kraniet i en blå plastback som stod bredvid henne på marken. Det värkte i ryggen. Hon hade suttit på knä böjd över gropen i en timme, men det var först nu hon noterade den stickande smärtan i de trötta, syrefattiga musklerna. En varm, torr vind smekte hennes ansikte och hon sträckte sig efter vattenflaskan, tog några djupa klunkar och reste sig prövande. Det knakade till i en led och hon grimaserade. Det kändes som om de svarta hålen stirrade på henne från plastbacken. Här, just där Linda stod, hade den här människan levt och dött för många hundra år sedan, kanske tusen. Han eller hon hade tittat ut över samma äng som Linda nu betraktade. Hon lät blicken svepa över landskapet, såg på träden, kullarna och slätterna. Det hade nog sett ungefär likadant ut då som nu. Fast de gigantiska, knotiga ekarna som stod i en klunga på fältet hade väl knappt slagit rot när människan hon just borstat bort jorden ifrån levde på platsen. Träden hade lagt ring till ring medan generationer av människor och djur hade uthärdat krig och sjukdomar. Nationer hade skapats och raserats, kungar och tyranner hade regerat och störtats. Och hela tiden hade skelettet legat djupt där nere i sin grav. Linda Holtz drabbades plötsligt av dåligt samvete. Borde hon känna något för människan vars huvud hon just lagt undan? 8 | varg gyllander


Hon försökte, men det ville sig inte. Hur lång tid tar det innan känslan av vördnad för den döde försvinner? Hundra år? Tusen? Hon tog ytterligare en djup klunk ur flaskan, skruvade på locket och ställde tillbaka den i skuggan av väskan. Värken i ryggen hade ebbat ut. Linda tittade på klockan. Två timmar kvar att gräva, sedan hade hon fyllt sin kvot för dagen. Egentligen skulle de vara två om den här graven, men den arkeologistudent som skulle handleda henne hade fått förhinder, och eftersom det fanns så oändligt mycket att göra och så lite tid hade den platsansvarige beslutat att hon kunde gräva själv. Hennes pappa var ju trots allt polis, hade han sagt. Linda hade inte förstått vad det hade med saken att göra. Men hon förstod å andra sidan inte sig själv heller. Varför i hela fridens namn hade hon berättat för sina nya arbetskamrater vad hennes pappa jobbade med? Nu kändes det bara pinsamt. Hon skakade på huvudet och vände sig om. Mannen som gett henne klartecken rörde sig med aristokratiskt lugn mellan utgrävningarna. Linda hade träffat honom första gången i vintras på en föreläsning om utgrävningar av indiangravar som hon anmält sig till. Den latinamerikanska historien intresserade henne. Snart skulle hon ge sig iväg på ytterligare en resa i fredens och demokratins tjänst. På senare tid hade hon känt ett behov av samhörighet, hon ville fördjupa sitt förhållande till de sargade länder hon arbetade i. Och vad kunde vara mer lämpligt än en kurs i utgrävning av gamla mayagravar? Arnold Sebastian hade från första dagen trollbundit henne med sin nasala, avvaktande röst, som svävade över åhörarna och bar fram kunskapen i en viskning. Nu satt han på huk, stödd på sin käpp intill en grop där två frivilliga och oavlönade arkeologer grävde metodiskt. Hon såg hur de lyssnade på honom och nickade instämmande i allt han sa. Arnold Sebastian

ingen jord den andra lik

|9


vände plötsligt huvudet mot henne, som om han känt att hon stirrade på honom. Han vinkade. Hon nickade till svar, ville inte verka för ivrig. Han hade erbjudit henne att komma och gräva på ön under några sommarveckor. På den här ön hade staden fötts, och arkeologer hade grävt i decennier för att blottlägga historien. Nu skulle en sedan årtionden övergiven utgrävningsplats öppnas på nytt. Med hjälp av mobil markradar hade man upptäckt flera outgrävda gravar, vilket skapat både sensation och indignation. Markägarna hade för några år sedan fått tillstånd att börja bruka den bördiga jorden igen, till arkeologernas förtvivlan. Nu hade jordbruket åter stoppats, och det gällde att rädda vad som räddas kunde innan traktorerna släpptes fram. Linda hade tvekat men låtit sig övertalas. Hon satte sig åter på huk och började långsamt frilägga ett ben som kommit i dagen en bit nedanför underkäken. – Hur går det? Arnold Sebastian stod plötsligt bredvid henne, men Linda hade blivit så van vid hans sätt att helt ljudlöst dyka upp att hon inte reagerade nämnvärt. Hon lyfte handen i något som liknade en honnör för att skydda ögonen från den skarpa solen. Hans ansikte kunde bara anas i skuggan under den väl använda, bredbrättade hatten. – Bra, tror jag. Han nickade långsamt. Hon kunde fortfarande inte urskilja de djupa linjerna kring ögonen. – Glöm inte att anteckna och rita in den exakta placeringen på utgrävningskortet. Hon var inte säker på om det var en förmaning eller bara ett gott råd. – Nej då. Jag har både ritat in det och tagit bilder, sa hon och 10 | varg gyllander


nickade mot utgrävningskortet med det tunna rutnätet som låg intill hennes väska. Allt var noggrant avbildat. – Jag vet att du är grundlig, att jag kan lita på dig, sa han och lämnade henne. Linda Holtz satte sig till rätta intill benet och började borsta systematiskt. Tankarna vandrade. Två veckor till, sedan skulle hon ge sig av. Igen. Grävandet var roligt men mer enahanda än hon trott. Gruppen av frivilliga hade allteftersom tiden gått minskat, men hon hade bestämt sig för att inte ge upp. Kanske var det därför hon fått mer och mer ansvar. Sommaren hade hittills varit den varmaste i mannaminne. Till allas stora glädje hade ett högtryck dykt upp redan veckan före midsommar och det hade blivit kvar. Den första euforin hade dock snart förbytts i gnäll. ”Jag vill inte klaga på det fina vädret, men …” Hon visste inte hur många gånger hon hade hört folk säga så den senaste tiden. Hennes pappa hade ondgjort sig över värmen varje gång hon träffat honom. Och det var ofta, mycket oftare än hon var van vid eftersom hon hade flyttat in hos honom i det vita funkishuset utanför staden. Han hade blivit glad över att hon bestämt sig för att stanna hemma och jobba under sommaren. Lite för glad. Att hon inte skulle få något betalt för sitt arbete på ön hade han inte haft något att säga om. Mat och husrum stod han för. Det är bara roligt om jag kan göra något för dig, och dessutom kan jag behöva lite sällskap, hade han sagt. Hon visste i samma ögonblick som hon tackade ja att det var en dålig idé, men hon kunde inte komma på något skäl att säga nej och ville inte göra honom ledsen. Han var redan ganska ledsen. Linda reste sig upp och sträckte på kroppen igen. Bredbent betraktade hon utgrävningsområdet som fallit på hennes lott.

ingen jord den andra lik

| 11


Det såg inte mycket ut för världen. En rektangel på tre kvadratmeter där torr jord millimeter för millimeter grävts bort. Hon hade efter tre veckor inte kommit längre ner än sju decimeter. Upprymdheten hon känt när den lilla spaden slog emot något hårt som inte var en sten hade snabbt lagt sig. I stället för att sätta spaden i jorden och gräva fram det där brunaktiga hade hon fått arbeta ännu långsammare. Tre dagar hade det tagit att frilägga skallen och det ben som legat i samma jordlager. Men nu var skallen omhändertagen och översta delen av benet hade kommit i dagen, liksom underkäken. Arnold Sebastian hade sett mycket nöjd ut när han förklarade att det sannolikt var ett vadben och att det inte var konstigt att ett sådant låg så nära skallen. Resten av skelettet låg säkert strax under, och jordens rörelser under århundradena kunde ha flyttat runt benresterna eller också hade ett djur dragit omkring med kroppen innan den blivit liggande och med tiden försvunnit under vegetation som lager på lager lagt sig ovanpå den. Någon regelrätt grav var det nog inte trots allt, hade han konstaterat, eftersom inget värdefullt hade hittats intill benen. I alla fall inte än. Hon böjde sig ner och borstade förstrött några gånger. Bara lite till, sedan fick det vara nog för dagen. En solstråle träffade något som glimmade till. En glasbit? Nej, det var något annat. Linda Holtz slutade nästan att andas. Hon lade sig ner på alla fyra och borstade försiktigt bort den torra jorden från föremålet som såg ut att sitta fast under vadbenet. Hjärtat slog några extra slag och hon kände hur kinderna hettade. Visst var det metall? Hon såg sig omkring. De andra höll på att plocka ihop sina saker. Penslar och spadar lades i fack i numrerade lådor som bars iväg till en bod en bit bort. Utgrävningskorten samlades in. Arnold Sebastian stod lätt böjd över sin käpp och talade 12 | varg gyllander


med Andor, en av de unga män som Linda träffat på kursen om mayaindianerna. Andor med pagen, som hon hade retat sig på från första stund. En dryg, feminin besserwisser. Hon ville ropa, berätta om sitt fynd, men kände sig plötsligt dum. Som att ropa bingo, tänkte hon. Har den legat där i tusen år klarar den sig nog en stund till. Linda borstade av dammet från de gröna militärbyxorna och gick och hämtade professorn. Det visade sig att hon gissat rätt. Det var metall, möjligen silver. Hon hade hittat en rest från en svunnen tid, en kedja som någon burit för kanske tusen år sedan. Linda Holtz kände sig oövervinnerlig. En äkta arkeolog. Ingen annan på utgrävningsplatsen hade funnit något sådant. Och hon som bara var en frivillig utan handledning. Hon hade funnit den. Professor Sebastian lade huvudet på sned och plutade med läpparna, som han alltid gjorde när han tänkte. Trots sin höga ålder satt han på huk vid vadbenet som till hälften låg kvar under marken. – Arkeologin upphör aldrig att förvåna, sa han. – Hur menar professorn? Andors röst fick det att rysa i kroppen på Linda. Smilfink, tänkte hon och betraktade honom ogillande. Han vände sig mot henne med leende. – Grattis, viskade han. Hon hissade upp ögonbrynen i en gör-dig-inte-till-gest och riktade åter koncentrationen mot gropen. – Vad är det som är förvånande? sa hon. – Jag vet inte … Ankelkedjor. Det tyder på Orienten. – Orienten? Linda såg för sitt inre hur en vacker kvinna från ett fjärran land hamnat i denna avkrok för länge sedan och aldrig lyckats ta sig härifrån.

ingen jord den andra lik

| 13


– Det finns förvisso många exempel på orientaliska smycken och andra föremål som hittats här. Men vikingarna bar normalt inte ankelsmycken. Inte vad jag vet i alla fall, sa han och sträckte sig efter borsten som Linda lagt ifrån sig på kanten till gropen. Han böjde sig fram och borstade försiktigt bort jorden runt smycket. Det tog bara några minuter för honom att frilägga det. Linda Holtz kände ett sting av besvikelse över att hon inte fick slutföra det hon påbörjat. Andor stod bredvid med viktig min. Han höll handen kring hakan och tittade intresserat på medan professorn fortsatte att frilägga smycket. Linda betraktade honom från sidan och kände hur irritationen växte inom henne. Plötsligt vände han sig mot henne. Hon hann inte riktigt slå ner blicken och kände hur en rodnad steg på halsen, som om hon blivit påkommen med något hon inte fick göra. Han log sitt irriterande leende igen. – Jag tror att vi har upptäckt ett litet mysterium. Se här, sa professorn utan att se upp från marken. Linda och Andor satte sig på knä och följde med blicken den gamle mannens pekande finger. Det bleka solljuset hade blivit djupare, och dess röda ton fick det rostfärgade benet med kedjan att skimra. På den satt en medaljong. – Hur är det möjligt? utbrast Linda Holtz.


U

lf Holtz stirrade på samma punkt på väggen som han gjort de senaste två timmarna. Han visste att det hade ett namn, läkaren hade använt det när hon sjukskrev honom. Det var något med syndrom, men han tyckte att utbränd lät mer begripligt. Aldrig hade han väl trott att han kunde drabbas, men kanske var det ändå så. Flera gånger under den senaste månaden hade han kommit på sig själv med att sitta och stirra in i väggen. Han visste aldrig hur länge han suttit så. Det var inget permanent tillstånd, det gick upp och ner. Ibland var han sitt vanliga jag, men allt oftare sjönk han ner i en grå, tidlös apati. Det hade börjat efter den senaste utredningen han haft ansvar för. Den ville liksom inte bli avslutad, men han kunde inte längre engagera sig i de lösa trådar som slutade i intet. En allt

ingen jord den andra lik

| 15


starkare misstanke om att fel person dömts för mord hade spridit sig i utredningsgruppen. Men både tingsrätt och hovrätt kom fram till att det stod utom rimligt tvivel att den som åtalades för mordet var den skyldige. Fast det var inte det människoödet som upptog Holtz tankar. Det var Nahid han tänkte på. Nahid hängande i änden av ett rep från en kranbil uppställd på ett dammigt torg i ett land han aldrig besökt och aldrig skulle sätta sin fot i. Det var han säker på. Den korta, suddiga filmsekvensen var för evigt inympad i hans hjärna och spelades upp för honom om och om igen. Nahid, klädd i heltäckande svarta klädesplagg, svängande fram och tillbaka i den svaga brisen. Det fanns stunder då han kunde tänka på annat, stunder då livet verkade återgå till det normala. Men när han minst anade det var bilderna tillbaka. Luften hade gått ur honom. Han visste att allt hade gjorts för att få klarhet. De diplomatiska relationerna med Iran hade hamnat i frysboxen, men det var bara en tidsfråga innan det skulle bli töväder. Det hade han förstått utan att någon sagt det rakt ut. Diplomati är bättre än isolering. Ungefär så hade det beskrivits i medierna efter att den kritiska fasen var över. Den fasen varade någon månad, sedan var allt som vanligt igen. Hon hade ju trots allt rest dit på falska premisser, och dessutom hade hon haft dubbelt medborgarskap. Tjänstemannen på Utrikesdepartementet hade fått det att låta som om han tyckte att hon fick skylla sig själv. Holtz hade gråtit tills tårarna tagit slut. Sedan hade han börjat stirra in i väggen. När hans dotter Linda berättat att hon tänkte stanna hemma under sommaren hade ett mycket litet ljus tänts långt bort i den mörka tunneln. Han satsade hela sin mentala hälsa på den lilla fladdrande lågan. 16 | varg gyllander


Han tittade på klockan. Hon borde vara hemma snart. Skulle han laga mat eller beställa färdiglagat? Han kunde inte bestämma sig och började pyssla med sin bonsai i stället. En av grenarna hade tappat alla löv. Han visste att det var bäst att klippa av grenar som såg sjuka ut eller växte fel, men ändå gjorde det nästan ont i honom när han lät tången sluta sig kring grenen och skära igenom barken och kärnan. Den japanska lönnen med de små löven och den förhållandevis kraftiga stammen som tjocknade vid roten var en illusion. Fullvuxen men liten. Bonsaier tilltalade Ulf Holtz. Den långsamma processen, människans makt över naturen. Eller makt och makt, tänkte han. Det var en evig kamp för att få det lilla trädet att se naturligt ut där det stod i den grunda, glaserade krukan och tycktes streta mot ständig vind. Det var den första bonsai han lyckats med. Många träd hade dukat under genom åren. Men den japanska lönnen och Holtz hade bestämt sig för att klara det tillsammans. Värre var det med de tallar han planterat i trädgården intill planket. Han hade tänkt låta dem växa sig kraftiga i lä, men de hade dött en efter en. Bara en liten skrämd planta levde. Och det var den han aldrig trott på, den som bara följt med och som slarvigt körts ner i jorden. Det är kanske som med människor, tänkte han. De är lätta att älska ihjäl, lätta att hålla hårt i när man innerst inne vet att det bara är i frihet det går att växa. Men Nahid Ghadjar hade växt vilt. Holtz hade trott att om han bara lät henne vara fri så skulle han få behålla henne. Det fick han inte. Nahid hade lämnat honom för ett liv i Iran, där hon var född. Hon hade dött för sitt land, ett land som inte ville ha henne. Skulle han kunna dö för sitt land? Han trodde inte det. Att överhuvudtaget dö var inte något som tilltalade. Skulle han

ingen jord den andra lik

| 17


kunna dö för någon? Sina döttrar förstås, tänkte han men kände att tanken inte var helt igenom äkta. Om han kunde förhindra att hans döttrar blev dödade genom att han själv dog, skulle han då göra det? Linda och Eva Holtz. Två starka, egensinniga kvinnor som gått sina egna vägar och som inte brydde sig speciellt mycket om honom och hur han hade det. De hade också fått växa fritt. Och vad hade han fått för det? Nu är jag orättvis, tänkte han. Linda hade ju faktiskt bott hos honom i flera veckor och tagit hand om honom, trots att han varit motsträvig. Han var en vuxen man och hade klarat sig utmärkt på egen hand i två decennier. Eller utmärkt var kanske att ta i. Telefonen ringde. Han skakade av sig sin självömkan och såg sig omkring i det ljust möblerade rummet, som han brukade säga var inrett i japansk stil. Ingen telefon. Han gick ut i hallen och där låg den på bordet och vibrerade. Det var ett dolt nummer. Holtz tvekade, orkade inte prata med någon. Innan han hann bestämma sig slocknade displayen och vibrationen avtog. Han tog upp telefonen och väntade. Den pep till och han öppnade meddelandet. Det var från Linda: Ring så fort du kan!!! Ulf Holtz stirrade på de tre utropstecknen. Han blev kall, och händerna darrade när han ringde tillbaka. – Du måste komma, svarade Linda. – Vadå? Vad har hänt? Var är du? sa han och försökte hålla rösten stadig. – På ön, på utgrävningsplatsen. Jag har hittat en kropp. – En kropp? – Ett skelett, menar jag. Ulf Holtz kände hur värme strömmade ut i kroppen och 18 | varg gyllander


skräcken förbyttes i irritation. – Men snälla du, det är väl inte helt ovanligt att man hittar ett skelett vid en utgrävning av en vikingaby. – Det är inte ett gammalt skelett. Det är ett nytt. Han hörde att hon pratade med någon annan, och efter en stund kom en ny röst i telefonen. – Är det Lindas far jag talar med? – Ja, vem är det? – Jag heter professor Sebastian och är utgrävningsledare här på platsen. Vi tänkte ringa polisen, men Linda har berättat att hennes pappa är polis så jag tänkte att … – Kan du försöka komma till saken, fräste Holtz. – Jag tror det är bäst att ni kommer hit, sa professorn.

9789186649494  

Ingen jord den andra lik www.massolit.se ISBN 978-91-86649-49-4 Av Varg Gyllander har tidigare utgivits: Somliga linor brister (2009) Bara b...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you