9789127108639

055003 S채tta gr채nser ORIG.indd 4

06-02-13 14.35.02

Innehåll

Förord 11 1. Bilden av barnet 17 2. Livet sätter sina egna gränser 19 En mors aning – och visshet Kärlek till ett barn 25

24

3. När det angelägna blivit svårt 28 Att våga beröra 28 Vuxenliv i förändring 30 Curlingföräldrar – kärleksfulla eller svekfulla? 33 Hårt mot hårt? 36 Rådlöshet och rotlöshet 37 Det var bättre förr! – eller? 40 Makt och vanmakt 44 »1970-talsrevolten« 47 Fri uppfostran – eller frihet från uppfostran? 48 Ordning och reda 50 »Kärt barn …« 51 Att veta hut 51 »Aktivt föräldraskap« 53 Otillbörlig påverkan eller tillrådlig vägledning? 54

055003 Sätta gränser ORIG.indd 5

06-02-13 14.35.02

Att kasta ut barnet med badvattnet Barnets dyrbara själ 58 Ett eget utrymme och livsrum 60

55

4. Barn och vuxna av sin tid 63 Våra fantastiska barn 64 Vuxnas förtegenhet och barns förslagenhet 65 »Det är så tråååkigt. Vad ska jag göööra?« 69 När spärrarna släpper 69 Ansvarstyngda barn 71 Rädslans språk 74 Återbesök i barndomsland 78 En överhettad livsstil 79 »Reality« 80 Moralisk panik? 83 Lång bromssträck eller inga bromsar alls? 84 Vuxna som viktigt stöd 85 Nya familjekonstellationer 88 Styvfamiljen – född ur en förlust 89 Ensamföräldrar 92 Kvalitet i stället för kvantitet? 94 Enebarn och syskon 96 Det svekfulla kompisskapet 100 Kompensation för vår otillräcklighet 103

5. Att sätta gränser 106 När kan jag börja sätta gränser? 106 Kränkningar 109 Ingrepp och övergrepp 111 Att lita på och lyssna till sig själv 117 Att äga verkligt värde 120 Enighet, oenighet och obönhörlig konsekvens Att lägga näsan i blöt eller ej 124 En vink till vuxna 126 Att rida ut alla stormar 129 Att lära eller skrämma 132 Ansvar hemma 135

055003 Sätta gränser ORIG.indd 6

121

06-02-13 14.35.02

Krav och förväntningar 136 Tjatmostern som gränssättare 139 Trist och kränkande tjat 140 Tjat som repetition och stöd 141 Barns eviga tjatande 143 Eftergifter 145 Att vara sitt nej 147 Se men inte röra? 149 Barns järnvilja och vuxnas hårdhandskar 151 Svaga ögonblick och lik i lasten 153 Halvkvädna visor 157 Tomma hot – vanmaktens vapen 159 Ett nej för mycket 160 Tidsgränser och smärtgränser 160 Instinkter eller sunt förnuft? 162 Den tysta kompetensen 165 »Allt som betyder något lärde jag mig som barn« »Sekonderna lämnar ringen« 169

166

6. Gränslöshetens smärta 171 Fallet med de tio kokosbollarna 172 Trygghet och frustration 176 Att vara på kant med sig själv 177 »Lite svalkande likgiltighet« 179 Fördragsamhet och den rimliga bristen 181 En hämmande och gränslös omsorg 182 Hjärtnupenhetens dilemma 183 Björntjänster 185 Allt ljus på mig! 186 Att tona in och tona ner 188 Besinning i sanningens minut 191 Ojämna odds i växandet 192 Sorg och inlevelseförmåga 194 Sorgeupplevelsens nödvändighet 195 Den tabubelagda sorgen 199 Flykten från verkligheten 201 Gränslösa konsekvenser 202

055003 Sätta gränser ORIG.indd 7

06-02-13 14.35.03

7. Övervikt och fetma hos barn 205 Övervikt hos barn – en fråga om att sätta gränser Mitt i all denna kropp 208 Ängslans boning 209 Att härda ut 211

205

8. Att se och bry sig 213 En stunds uppmärksamhet 214 Lögnen som nödrop och skarv 215 Tassa runt eller klampa in? 216 Änglar, finns dom …? 218 Sund självhävdelse och konstruktiv ilska 219 Vanligt trots 222 Barns vägran 224 Matvägran och hunger 225 Trötta barn, helt enkelt 227 Besvärliga barn har det besvärligt 229 De osynliga barnen 232 »Odrägliga barn« har ett förpestat liv 233 »Ni fattar ju ingenting …« 235 En ond cirkel 237 På andra sidan gränsen 238 Mobbning – ett grymt gränsöverskridande 239 Vanliga oregerliga tonåringar 243 En osund allmakt 247 Sanna känslor 249 Att tänja på gränserna – för att kunna se klart 251

9. »Bokstavsbarnen« 252 Diagnoserna MBD, DAMP, ADHD och Aspergers syndrom Hjärnstress 257 Gränser, tolerans och empati 258 Barn gör så gott de kan! 260 En glasklar struktur 262

055003 Sätta gränser ORIG.indd 8

255

06-02-13 14.35.03

10. Att gå till mötes 265 Gå mig till mötes! Sök upp mig! 265 Motspänstiga tonåringar och taskiga föräldrar 267 Barns klarspråk 268 Överkrav och hets 270 Att gå mot livets färdriktning 271 Skuld och skam 273 På jakt efter en hemhörighet 275 Vuxnas närvaro – och frånvaro 277 De viktiga papporna 278 Det lyssnande samtalet 279 Ett respektfullt bemötande 283 Lärande lek 285 Livfulla möten 288 Hur man sätter gränser 289 Att hjälpa barn tillrätta 291 Hjärta mot hjärta 294 Gränser och begränsningar 296 Barn och föräldrar från andra kulturer 299 »Varför är ungdomar idag så respektlösa?« 301 Institutionen som vikarierande förälder 302 Ungdomsvåld och ungdomskriminalitet 304 Att vara fruktad, avskydd, föraktad 306 Någon borde ha satt stopp! 307 Föräldraskap mot våld 308

11. Växa till vuxen 310 Separationens många steg 310 De tu blir ett 311 Rädslan för närhet 312 Ego eller duo? 314 De två blir tre 315 Självrespekt 317 Kärlekens gränser 320 Den dyrbara tvåsamheten 321 Sexualitet och barns integritet 323

055003 Sätta gränser ORIG.indd 9

06-02-13 14.35.03

Ett gryende hopp – eller misströstan?

Vuxna barn och martyrer 325 »Älska mig för den jag är!« 328

324

Till sist: några sammanfattande goda råd till dig som förälder 330 Litteratur 334 Studieplan 342 Register 349

055003 Sätta gränser ORIG.indd 10

06-02-13 14.35.03

Förord

Många av oss vuxna är osäkra på hur vi bäst ska förhålla oss till våra barn: Hur ska vi kunna sätta gränser utan att kränka eller hämma barnet? Kan vi säga ifrån utan att såra?

Att sätta gränser har, liksom hela begreppet uppfostran, kommit att få en negativ klang. Uppfostran har för många blivit liktydigt med utövandet av en makt som förr i tiden tillämpades gentemot barn som en del av en samhällsordning, när barn obönhörligen skulle lyda och lära sig veta hut och det var tradition att slå barn för att »få dem att förstå«.

Detta är ett förhållningssätt många vuxna kan minnas från sin egen barndom och bestämt tagit avstånd ifrån. Men uppfostran är egentligen ingenting annat är att fortlöpande lära ut till någon annan hur man bör ordna sitt liv och uppföra sig mot andra för att klara sig i livet.

Det kan förstås alltid diskuteras om någon människa kan ge någon annan anvisningar om hur man bör ordna sitt liv. Som Björn Afzelius så klokt påstår och frågar i sin visa »Ikaros«: »Ändå står snart dom vuxna där och pekar, ut den riktning dom tycker man skall ta. Alla drömmar dom själva har förvägrats vill dom förverkliga genom sina barn … Men vem besitter förmågan att veta vad som ryms i en ny individ? Och vem kan säj’ till nån annan hur lyckan ser ut, vem kan säj’ vad nån annan vill bli?« och slutar: »Vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt.« Givetvis är det så att nya livserfarenheter hela tiden genereras med nya generationer, men det torde väl ändå i redan vunna erfarenheter 11

055003 Sätta gränser ORIG.indd 11

06-02-13 14.35.03

finnas tillräckligt mycket att förmedla från en generation till en annan för att göra det lättare för ett barn att förstå sin samtid.

Uppfostrans avsikt ska dock inte vara att bara få barn att anpassa sig och framför allt inte att lära dem att själva bara stå tillbaka för andras viljor och behov, utan också att själv våga ta sin plats.

Vi vet så väl att barn behöver kärlek, uppmärksamhet och uppskattning, men inser snart nog att det inte räcker med det. Ibland behöver vi också kunna säga ifrån, när vi känner att det börjar »spåra ur« och barnet exempelvis tagit över kommandot i familjen. Här kan vi känna oss sakna ett mandat att som vuxna kunna återupprätta en viktig och sund balans.

Det vi under 1970-talet klart tog ställning mot var just det auktoritära (maktfullkomliga) förhållningssättet till barn, där vi med tvång och makt fick dem att göra som vi vuxna ville. Vi gjorde oss resolut av med alla gamla förhållningssätt för att finna att vi inte hade någonting kvar som kunde ge oss vägledning för hur vi borde förhålla oss till barn. Vad vuxna behöver återupprätta är en auktoritet gentemot barn, där vi vuxna gör oss betydelsefulla för våra och andras barn som goda förebilder.

Auktoritet har med tydlighet och synliggörande av oss att göra, inte med en totalitär maktutövning.

De flesta av oss vuxna känner att barn har all rätt att finnas till för sin egen skull, få komma till tals, växa och utvecklas på sina egna villkor, och vi vill göra allt vi kan för att ge dem utrymme för detta. Detta ter sig alldeles självklart. Däremot funderar många över vilken rätt den vuxne har till sig själv i förhållande till barn. Många vuxna tycks idag mer leva för sina barn än med dem. Men det är i samspelet med vuxna som barn växer som bäst.

Alltför stora försakelser från de vuxna kan ge komplicerade skuldkänslor hos barnen och otillfredsställda och utslitna föräldrar.

Att sätta gränser är ett aktivt led i markerandet av vad som går an att göra i relation till andra människor, genom insikten kring vad som inte går an. Framför allt måste barnet lära sig att ingenting man själv tar sig för någonsin får ske på bekostnad av andra och att trygghet ligger i att finna sin roll i förhållande till andra människor. Barn ska alltså få känna sin unika plats och behörighet, inte hämmas genom att bara få lära sig rätta in sig i ledet och »veta sin plats!«.

Att sätta gränser är en viktig betingelse för växandet. Förälderns gränssättning och vägledning i vardagens alla små bestyr skyddar bar12

055003 Sätta gränser ORIG.indd 12

06-02-13 14.35.03

net från att överväldigas av känslor av oförmåga och misslyckanden, men också från att likt mytologins Ikaros tillåtas flyga högre än vingarna tål och i övermod tappa kontakten med verkligheten. Det är inte vänligt men bestämt som föräldrarna och andra vuxna är skyldiga att till skydd hålla i tyglarna, det är vänligt och bestämt.

Barn behöver oss vuxna. De ropar efter oss, kan till och med förakta oss när vi inte tillmäter oss den självrespekt och betydelse vi faktiskt bör ge oss, och älskar oss när vi vågar göra oss tillgängliga som deras stöd utan att försaka och glömma bort oss själva. Det är tryggt att ha tillgång till oss som vågar säga ifrån om det går fel, vågar gripa in och ta oss an, bryr oss om att vägleda och ge stöd. Det är i sanning att se barnet, och ingenting i livet är så viktigt som att bli sedd för den man är och försöker vara. Hur vi förhåller oss till våra barn har den största betydelse för hur de kommer att förhålla sig till andra människor. Allt har sin grund i vad vi fått lära oss och erfara – som barn!

Jag har i mitt mångåriga arbete som familjebehandlare inom socialtjänsten och som privatpraktiserande psykolog mött vuxnas förvirring i sin roll som vuxna inför barn. Många erfarenheter har jag också fått som handledare till personal inom förskola, skola, socialtjänst, kriminalvård, psykiatri och sjukvård. Jag har även utbildat och handlett vid Rikscentrum för överviktiga barn vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.

Sedan 1989 har jag rest landet runt med min föreläsning »Att sätta gränser. Ett villkor för växande« och under åren träffat tiotusentals pedagoger och föräldrar som många gett uttryck för sina funderingar och frågeställningar. Jag har också föreläst och deltagit i seminarier i Finland, Norge och Danmark och även där mött såväl pedagoger som föräldrar. Det är till alla dessa vuxna jag riktar min bok, inte framför allt som en »receptsamling« kring hur man kan och bör sätta gränser, det skulle bli alltför mekaniskt och vore tillika ogörligt. Jag ser min bok mer som ett stöd till ett sätt att tänka när det gäller förhållandet till barnen – och också till varandra som vuxna. Min mångåriga erfarenhet säger mig att det framför allt är en grundläggande brist på kunskap om och förståelse för barn och barns villkor som ligger till grund för alla de frågeställningar jag mött och ännu möter hos föräldrar. Föräldrar i vår tid verkar inte hinna med att sätta sig in i alla aspekter av barnens värld, eftersom de har fullt upp med att hinna med sig själva och sin egen utveckling.

13

055003 Sätta gränser ORIG.indd 13

06-02-13 14.35.03

Att sätta gränser är inte en patentmetod för att lösa alla problem som kan uppstå mellan barn och vuxna, men det är ett inslag bland många som kan gynna både barn och vuxna. Och det handlar inte först och främst om att hindra eller ens att nödvändigtvis behöva säga nej. Snarare är det att våga tala om och beskriva hur man bör göra för att kunna erfara sig kompetent i samvaron med andra människor.

I denna nyutgåva av min bok – som ursprungligen gavs ut 1997 och senast 1999 i sin tredje upplaga – har vissa omstruktureringar gjorts och en hel del inslag från de senaste årens debatt kring barnuppfostran tillfogats. Det tema kring föräldrars vilsenhet, eftergivenhet och missriktade välvilja som behandlades redan i den tidigaste utgåvan av min bok, har nyligen mer allmänt kommit i fokus genom en omfattande debatt i tidningar, radio och tv kring så kallade curlingföräldrars situation. Jag återknyter i denna nya utgåva till den debatten och också till det som ännu inte fullt ut kommit i debattens fokus, nämligen »curlingbarnens« situation, hur de drabbas av »curlingföräldrarnas« sopande och vilka konsekvenser det kan få för dem i vuxen ålder. Vidare har ett antal nya exemplifieringar och förtydliganden tillkommit och även en hel del sammanfattande goda råd till föräldrar.

Ett särskilt kapitel behandlar barn med de speciella problemställningar som kännetecknar så kallade neuropsykiatriska handikapp som ADHD och Aspergers syndrom. Jag har funnit det viktigt att skänka dessa handikapp lite extra fokus i min bok eftersom det kan vara till nytta att se till de strukturer som bäst kan hjälpa barn med dessa symtom tillrätta i tillvaron och hur de kan vara till gagn också för barn med socialt relaterade »störningar« som brister i uppfostran kan förorsaka.

I ett annat nyskrivet kapitel tar jag upp några synpunkter på barns övervikt och fetma. Detta håller på att utvecklas till ett av välståndsländernas verkligt allvarliga medicinska problem, och som också till mycket stora delar bottnar i svårigheter att sätta gränser.

I ett avsnitt behandlas vidare mobbning. Det har blivit ett ökande problem bland barn och ungdomar som lider svårt av sin utsatthet.

Man kan se mobbning som ett kränkande gränsöverskridande.

Så har jag också velat fokusera lite mer på det vardagliga samtalet med barn. Det verkliga mötet med barn i vardagen sker till stora delar genom samtal. Ett avgörande förtroende kan genom samtal byggas upp 14

055003 Sätta gränser ORIG.indd 14

06-02-13 14.35.03

och detta kan vara av stor betydelse för hur gränssättningen i vardagen ska fungera.

Målet med boken är att ge stöd i och inspiration kring hur föräldrar kan hjälpa till att öka sina barns självkännedom och självrespekt och se vardagens konflikter som någonting utvecklande, både för sig själva och för barnen. Det här är inte minst viktigt med tanke på det samtida samhällets förändringsbenägenhet och de krav detta ställer på individens känsla av och förmåga att hävda sin integritet i framtiden.

Liksom i de senaste upplagorna ingår i denna nyutgåva även en studieplan som underlag till studiecirklar eller självstudier.

Det sista kapitlet i den tidigare utgåvan, »Kränk inte mina gränser«, är i denna utgåva borttagen. Den berörde konflikter kring gränssättning vuxna emellan. Dessa tankar kommer att vidareutvecklas i en kommande bok om gränssättning och konflikter vuxna emellan, privat och i arbetsrelationer.

Jag vill tacka läraren Lotta Abrahamsson och IT-pedagogen Jenny Ström för värdefulla influenser till och synpunkter kring neuropsykiatriska funktionshinder. Många tack också till barnläkaren, professor Claude Marcus, psykologen fil dr Gunilla Lundstedt, barnöverläkaren Mats Hölcke, sjuksköterskan Eva-Lena Forslund samt dietisen Marie Karpmyr samt annan personal vid Rikscentrum för överviktiga barn vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge för inspiration kring problematiken kring barns övervikt och fetma.

Slutligen ett varmt tack till min redaktör Silvia Klenz Jönsson för hennes vaksamhet, lyhördhet och känsla för min text under redigeringsarbetet.

Bokens titel »Att sätta gränser. Ett villkor för växande« syftar såväl på barnets som den vuxnes växande genom gränssättning. Det ena utesluter inte det andra; det är ett samspel som ställs i fokus för min betraktelse.

Hägvalds, Vallstena, juli 2005 Bengt Grandelius

15

055003 Sätta gränser ORIG.indd 15

06-02-13 14.35.03

055003 S채tta gr채nser ORIG.indd 16

06-02-13 14.35.03

1.

Bilden av barnet

På bokens omslagsbild räcker en liten flicka ut tungan åt betraktaren.

Hennes näve är hårt knuten. Hon ter sig ganska bestämd i hela sin kroppshållning. Dessutom har hon förskansat sig bakom ett par glasögon med fällda lameller som döljer hennes blick och gör henne svåråtkomlig.

Vem är hon? Vad vill hon? Vilken är hennes avsikt? Bilden av barnet kan betraktas från många olika synvinklar. Är hon ouppfostrad, självsvåldigt arrogant, uppkäftig, tjurigt trotsig, tuff, frustrerad, besviken, ledsen eller arg? Bör man bli arg på henne, besviken på henne, banna henne, tillrättavisa henne eller ignorera henne och överse med hennes utspel?

Eller ska man betrakta henne som självständig, kavat och modig som faktiskt vågar markera sig, kanske protestera och upprätta sina gränser gentemot en orättfärdig handling eller förorättelse som just begåtts mot henne? Har hon då inte rätt att göra så här? Har hon överhuvudtaget rätt att försvara sig?

Bör man kanske sätta sig ner och prata med henne, förtjänar hon möjligen en ursäkt? Eller behöver hon bara lite tid att komma över något som blivit fel, något som visat sig att hon missuppfattat eller inte klarat av?

Vill hon bara retas, se vad som händer, hur andra reagerar på hennes utspel?

Hur vi kommer att ställa frågan och hur vi finner svaret beror på den 17

055003 Sätta gränser ORIG.indd 17

06-02-13 14.35.04

bild av barnet vi har, hur vi ser på barnets personlighet med sina rättigheter och skyldigheter, avsikter och möjligheter att ge sitt jag tillkänna.

Hur vi ställer frågan beror också på hur vi ser på vår egen inblandning, våra rättigheter och skyldigheter som vuxna.

Bilden av barnet, som vi betraktar den och som den bilden framträder inom barnet själv, formas i samspelet med andra. Det kan liknas vid en dialog, ibland utan ord men likväl i varje stavelse oerhört betydelsefull.

Vi vuxna har vårt ansvar. Det är i samspelet med oss och omvärlden i övrigt som barnet formas till social varelse och människa. Att »spela ut« mot omvärlden är ett sätt att upptäcka och lära sig – på eget initiativ.

18

055003 Sätta gränser ORIG.indd 18

06-02-13 14.35.04

2.

Livet sätter sina egna gränser

Det hela börjar i livets tidigaste morgonstund som en vånda: den smärtsamma separationen från moderns kropp vid förlossningen. Barnet tvingas för första gången fylla sina lungor med egen luft och börja andas. Det är ett krav livet ställer, en oåterkallelig gräns livet sätter upp mot den stora och givna tryggheten barnet känt i moderlivet, när barnet var nära nog ett med modern. Från och med nu blir livet mera villkorligt. En utmaning som också är ett villkor för växandet.

Barnet har kommit till en ganska främmande miljö. Men mycket av det som det späda barnet möter är dock igenkännbart: »Jag känner redan den där rösten som är pappas, jag känner det här sättet att röra sig som är mammas. Jag håller mig nära, nära.« Och när mamma tar det helt nyförlösta barnet till bröstet och värmen och lugnet, håller det så nära det bara går – två så nära ett som det bara kan vara – och med sina händer skyddar det mot omvärldens kyla, så är det nästan som om hon givit barnet ett löfte om en ny säkerhet, lik den som varit så självklar i moderlivet och för båda känts så mycket större.

Men det kan inte längre bli mer än nästan. Omvärldens omfattning och påtaglighet, dess »kyla«, gör sig hela tiden påmind och hur väl föräldern än söker beskydda och värma, kommer alltid lite av denna kyla att sippra fram till barnets hud och berätta om någonting utanför som finns i den något större världen och som inte bara är mamma.

I denna utmaning ligger utvecklingens hopp och början. Livet har stakat ut en enda riktning och det är framåt, utåt, från något givet till 19

055003 Sätta gränser ORIG.indd 19

06-02-13 14.35.04

något okänt som barnet ska ta del av. Barnets nyfikenhet på omgivningen ökar och i en mycket ömtålig balans ska detta sökande bejakas av föräldrarna. Världen omkring lockar: Kom! Där är pappa och där är kanske syskon, beredda att visa och berätta. Samtidigt är den öppna famnen hos mamma generöst tillgänglig för att dämpa »fallet«, när upplevelserna av den okända världen blivit alltför överväldigande för att klara på egen hand, för att ge tröst och ny tillförsikt och för att ingjuta nytt hopp och en ny lust att våga söka vidare.

Hela tiden finns hos föräldrarna vetskapen att barnet är på väg att skapa sig ett eget liv. Föräldrarnas famn får inte övervägande söka sitt och förkväva barnets mod och rätt att ge sig iväg på nytt och på nytt, efter att ha återfunnit tryggheten och bärkraften. Barnet ska kunna gå vidare i förvissningen om att det inte är alltför farligt det som är där ute, snarare någonting som det gäller att kunna ta del av och hantera väl.

Det är något barnet måste få lära sig.

Mamma och pappa upplöser till en början sina egna gränser för att släppa in barnet till en mycket nära samhörighet. De upplåter sina jag till barnet i sina försök att mildra chocken av mötet med det nya, oväntade och överväldigande och återupprätta något av den trygghet som barnet förlorat vid födelsen. Men gränserna måste etableras för att barnet ska få möjlighet att successivt erövra en egen verklighet. Barnet blickar ut, men håller stadigt fast vid förälderns kropp, ja, barnet tar till och med spjärn mot den för att nå så långt det går – med tryggheten i behåll. Barnet söker sig själv i denna ömsom hotande, ömsom löftesrika omvärld och ska från och med nu forma sina egna gränser. Föräldern måste nu varsamt visa barnet också sina gränser, det vill säga vad föräldern själv vill och inte vill. Det är både för sin egen skull och för barnets skull. Att bita i bröstvårtan går till exempel inte an, för det gör mamma illa. Och det berättar hon om genom att kanske för första gången säga ifrån och vägleda. Inte så, men så. Även om önskan från förälderns sida är att alltid finnas tillgänglig för barnet, är det inte praktiskt möjligt att ständigt kunna vara till hands.

Och det vore heller inte önskvärt! Det är just i det här spelrummet mellan vad som är en önskan och vad som är möjligt som livets existentiella drama börjar. Barnet upplever sin utsatthet i den stund tryggheten inte är hundraprocentig, när den första konflikten uppstår mellan vad som vore önskvärt och vad som faktiskt är möjligt. Det finns inte alltid 20

055003 Sätta gränser ORIG.indd 20

06-02-13 14.35.04

någon där när barnet behöver det. Den länk till tryggheten, som dittills varit så given, är inte längre där. För första gången finns ingen omedelbart till hands att mätta eller trösta. Det är ensamt, frustrerande och smärtsamt under en omätbar tidsrymd, tills trösten åter infinner sig i närvaron av den som bryr sig.

Denna skälvande stund, då det givna skakar i sina grundvalar, är också det ögonblick som föder en strävan hos barnet själv att söka återskapa tryggheten, att återfå balansen på egen hand. Barnets behov av närhet och tillfredsställelse väcks av olustkänslor och hunger. Redan barnets skrik har syftet att höras, att uppmärksammas, att kalla föräldern till sig.

Barnet är frustrerat och otillfredsställt. Och föräldern försöker hålla sig nära och tolka barnets behov och tillgodose det. Men utan tillgång till ett verbalt språk hos barnet kan det vara svårt för föräldern att exakt veta vad barnet verkligen vill, även om föräldrar så småningom blir skickliga i att tolka just sitt barns ordlösa språk. Och någon gång måste barnet kanske förstärka sina signaler för att bättre få föräldern att förstå vad det verkligen gäller just den här gången.

Det samspel som på det här sättet upprättas mellan förälder och barn är oerhört viktigt för barnets utveckling. Det är frågan om den helt centrala anknytning som utgör grunden inte bara för barnets mentala trygghet (Bowlby 1980 och 1994) och förnimmelse av att vara någon i världen, utan också för hjärnans rent fysiologiska utveckling.

Modern forskning (Schore, 2002) pekar på att barnets nära sociala och mentala anknytning till föräldern under de två–tre första levnadsåren är synnerligen viktig för den snabba utvecklingen av den högra hjärnhalvan och pannloben, som till dominerande del kommer att styra bland annat förmågan att tolka känslor och kontrollera impulser. De medfödda psykofysiologiska förutsättningarna utvecklas i ett nära samspel med förälderns omsorg och förmåga att hjälpa barnet tolka och komma tillrätta med den mentala stress som utvecklingen innebär.

Alla föräldrar kan dra sig till minnes hur deras spädbarn kunde börja gråta eller på annat sätt verka oroat till följd av föräldrarnas upprördhet eller skifte i temperament, och detta utan att barnet kunde förstå vad som gjort föräldern upprörd. Men redan späda barn läser av subtilt skiftande sinnesstämningar och reagerar på det. Föräldern blir den som tolkar detta för barnet: »Såja, det är inte faaarligt, lilla vän! Såååja, 21

055003 Sätta gränser ORIG.indd 21

06-02-13 14.35.04

såååja …« Det är denna typ av samspel som hjälper barnet att få proportioner på sina tidiga upplevelser av olika utmaningar och stress i syfte att främja självständighetsutvecklingen.

Närhet betyder i det här sammanhanget inte att föräldern ska vara klistrad vid barnet i symbiotisk och självutplånande närhet. Det gäller snarare att vara lyhört följsam för barnets individuella behov och utifrån ge barnet sitt gensvar för att det ska kunna uppleva trygghet i sin egen värld. Det kan innebära att ange vad som är gott och bra, men också vad som är farligt, inte möjligt eller inte lämpligt, vad man inte får göra likaväl som vad man får göra. Föräldern »berättar« helt enkelt om spelreglerna i livet i denna känslornas nära och ärliga dialog med sitt barn. Och det föräldern inte själv berättar, men som gör barnet undrande eller skrämt i sin omvärld, det söker barnet likväl svaret på i förälderns ansiktsuttryck: Ska det vara så, pappa? Är det farligt, mamma?

Denna tidiga anknytning till föräldern, det nära och välvilliga samspelet som bekräftar barnets existens och dess egna väsen utgör grunden för barnets strävan att så småningom själv tro sig kunna finna tröst inom sig själv. Var finns något i stället för förälderns närhet när den för stunden inte står till buds? Det ställer till en början krav på en inre förvissning att föräldern ändå finns. Det är detta den individuella anknytningen till barnet ger.

En välbekant tumme att suga på eller något som doftar mamma, till exempel nallen eller snuttefilten, någonting som jag tar med mig på min resa från en given trygghet till en trygghet som jag själv måste och vill hitta, för mig själv, det får tills vidare gå an. Dessa föremål är dessutom någonting som är utanför mig själv, som inte är jag, men så viktiga för mig. De kallas övergångsobjekt, användbara i övergången mellan det beroende och det oberoende livet, när man själv måste kunna finna hjälp för att hantera den mentala energin och de starka sinnesrörelserna, affekterna. »Barnet har börjat utveckla fantasier om gränser och dessa fantasier kretsar kring modern, den första del av den yttre världen som kommer innanför dess [barnets] medvetandes intressesfär.« Så beskriver den brittiske barnpsykoterapeuten Adam Phillips de tankar som den inflytelserika barnläkaren och barnanalytikern Donald Winnicott utvecklat kring det späda barnets uppfattning om sin omvärld.

Gradvis bygger barnet upp inre minnesbilder av en ställföreträdande 22

055003 Sätta gränser ORIG.indd 22

06-02-13 14.35.04

trygghet. I leken utforskar barnet sedan verkligheten som är ny, stor och obekant. Alltmer lär sig barnet att hantera omvärlden själv och finna dess gränser.

Aktivt hjälper vi till i denna process genom att vara engagerade i barnets vardag och genom gemensamma lekar. Barn är mycket roade av att exempelvis leka »tittut«. Först erfar de en viss oro över att någonting som finns plötsligt försvinner – och strax därefter fascinationen över att det dyker upp igen, det där välbekanta och uttrycksfullt glada ansiktet som just då är det enda som finns för barnet och som återknyter kontakten med tryggheten. När vi leker tittut med barnet hjälper vi det att bearbeta insikten om att något kan existera fastän jag för stunden inte ser det. På samma vis finns trygghet även om den inte hela tiden är uppenbart närvarande. I förlängningen är detta grunden för barnets insikt att även om mamma eller pappa är arga på mig, så finns inom dem säkerligen ändå goda tankar om mig kvar. Barnet utforskar även detta på egen hand, som en lek: Springer bort – och hittar tillbaka: »Tittut!« Barnet får med detta också en känsla av att själv kunna påverka omvärlden, vara delaktig och tryggt röra sig i sin verklighet. Innanför lekens trygga ramar tränar sig barnet i att uthärda tillfällig ensamhet och separation. Det är alltså både otäckt och lustfyllt att utsätta sig för förlust.

Psykoanalytikern Louise J. Kaplan beskriver det så här: »När barn upptäcker att spänningsfylld oro och uppsluppen iver är utbytbara vågar de flörta med otryggheten som en förlust innebär.« Att »flörta med otryggheten« kan exempelvis vara att riskera att ställa sig ensam genom att uttrycka sin egen uppfattning i opposition mot föräldrarnas.

Stimulansen att undersöka den yttre verklighetens villkor kommer ur barnets upplevelse av fysisk och psykisk avgränsning från mamma och pappa, någonting som föräldrarna hjälper barnet att bli varse genom att inte vara allt för sitt barn, och genom att bejaka barnets lust att upptäcka och undersöka världen. Detta bejakande sker genom en varsam puff i livets färdriktning: gå dit, prova på! Samtidigt måste föräldrarna genom att sätta gränser successivt hjälpa barnet att förstå att allt kan man inte påverka eller få göra bara för att man vill. Barnet måste få hjälp med att forma sitt jag i realistiska proportioner.

23

055003 Sätta gränser ORIG.indd 23

06-02-13 14.35.04

en mors aning – och visshet En mamma lät sin tvåmånaders baby, som just vaknat, skrika en liten stund innan hon avslutade sitt telefonsamtal. Hon sa till väninnan i telefon: »Det skadar inte att han får vänta en stund.« Sedan gick hon sitt barn till mötes. I en nästan sjungande ton sa hon: »Mamma kommer, Jonatan, mamma kommer nuuu!« Var den här mamman grym mot pojken? Nej, knappast. Det var som om hon tänkte: »Man kan inte ständigt och jämt vara till hands, och det är lika bra att han får vänja sig lite vid det. Sådant är ju livet!« Det var hennes intuitiva aning – och visshet.

När mamma är borta en stund måste barnet, för att i någon mån behålla trygghet och balans, skapa sig inre bilder av henne, och detta redan innan språket utvecklats nog för att kunna ropa: »MAMMA!« Ett behov av mamma har blivit kännbart och tagit gestalt hos barnet.

En tanke på mamma tar plats först i hennes frånvaro.

Det handlar förstås inte om att överge barnet, att resa bort en dag eller mer från det späda barnet. Inte ens att man är borta i särskilt många minuter eller nonchalerar barnets signaler. Det handlar heller inte om att försöka »härda« barnet. En sådan avsikt kan bli en för stor utmaning för barnet och vara skadlig. Men även i den bästa omvårdnaden är det fysiskt och psykiskt omöjligt att i varje stund vara tillgänglig så fort barnet behöver. Att tillgodose behov redan innan de hunnit uppstå, vore dessutom att allvarligt undanhålla barnet en erfarenhet som hör till dess tidiga utveckling. Barnets behovsyttringar är grodden till kommunikation och samspel med andra människor. Att erfara att det till sist alltid kommer ett svar på mitt skrik, lär mig villkoren för mänskligt umgänge och lär mig att lita på omvärldens välvilja. Grundläggande trygghet kan just beskrivas som en tillförsikt om att man på något sätt – förr eller senare – blir tillfredsställd, om än inte omedelbart.

Ett visst mått av frustration tillhör livets grundläggande betingelser.

Det handlade för mamman här om en halv minuts »försummelse«, inte en avsikt att välja bort eller slippa undan för egen del. Det kan förstås låta grymt när hon nu hade möjligheten att rusa till några sekunder tidigare. Men hon kunde lika väl ha varit upptagen med något som inte lika snabbt hade kunnat avbrytas som ett telefonsamtal.

Barn finner mycket snart att det finns gränser för vad som är möjligt att företa sig, gränser för vad andra accepterar att jag gör. Ja, redan i 24

055003 Sätta gränser ORIG.indd 24

06-02-13 14.35.04

moderlivet har barnet erfarit att det finns gränser för dess rörelsefrihet och på det sättet lärt sig att det finns en värld som inte är jag, som behärskas av någonting utanför barnet själv.

Livet sätter sina självklara gränser och detta obönhörliga faktum utgör en tydlig betingelse för barnets upplevelse av sig själv och sitt livs konturer.

Min nyfikenhet på världen omkring mig är stor. Det finns ett jag och ett »inte-jag«, som är andra och någonting annat än jag själv. Och det är endast genom dessa andra som jag verkligen kan bli medveten om mig själv. Denna medvetenhet om gränsen mellan mig själv och min omvärld ska en dag utgöra min integritet, mitt skydd mot intrång, min rätt till mig själv – men också innefatta min skyldighet gentemot andra människor, vetskapen om något jag inte får överskrida. Gränser måste erfaras för att man ska vara någon i förhållande till andra. Så är det i den späda tiden av livet och så är det också i fortsättningen. Jag är inte ett och detsamma som allt det andra utanför mig.

Att ge barnets liv kontur, bland annat genom att sätta gränser, är att även fortsättningsvis aktivt ge barnet chansen att själv uppleva sina förutsättningar. Gränssättning är en växtbetingelse. Det är något som berättar för mig vem jag är, bland andra. I vidare mening är gränssättning också en del av all mellanmänsklig samvaro, livets spelregler, vad som går an och inte. Och det är alltid lättare att spela ett spel om man är insatt i reglerna. Det skapar förutsättningar för att kunna känna sig innefattad och kompetent i en samvaro, snarare än att bli lämnad utanför och avgränsad från samvaron med andra människor.

En 15-årig flicka anklagade sina föräldrar för att de inte talat om för henne att man väntar tills alla i ett middagssällskap fått mat på tallriken innan man själv börjar äta. Att den »spelregeln« fanns – i vissa familjer – hade hon med stor pinsamhet blivit varse, när hon första gången ätit middag hemma hos sin nyvunne pojkvän och själv bara »huggit in« på maten, före alla andra. Hon hade upplevt det oerhört pinsamt, som att hon nu helt gjort bort sig. Den upplevelsen hade hon velat vara utan.

kärlek till ett barn Alla vet att ett barn behöver kärlek för att växa. Men vad är kärlek? Ja, inte är det bara en välvilja och eftergiven beskedlighet. När barn – från första stunden i livet – söker för att finna sitt jag, det första embryot av 25

055003 Sätta gränser ORIG.indd 25

06-02-13 14.35.04

det som en dag ska bli dess person och personlighet, då sker det genom insikten om ett »inte-jag«, dvs. någon annan, det må vara mamma, pappa eller vem som helst som barnet möter och som kommunicerar med barnet. Det är denna andra persons tydlighet och ärlighet kring sina reaktioner som hjälper barnet att få syn på sig själv och hur man kan förhålla sig för att få ett gillande och bli någon med sin egen rätt.

Det är kärlek att ärligt förmedla detta till ett barn. Det är att ge tillvaron proportioner. Att dyrka barnet, okritiskt berömma och höja allt barnet gör till skyarna eller låta barnet i alla sammanhang göra precis som det vill, det är att inte vara ärlig. Det är att undandra barnet möjligheten att möta livet som det verkligen kan vara, där man har sin plats bland andra, inte där man på gammalt Jantevis »ska veta sin plats«, men väl veta sin plats, sitt lika värde och sin okränkbarhet i sin unika position.

Jag mötte en gång en pojke som var mycket fascinerad av att teckna.

Han var väldigt produktiv och teckningarna lagrade sig i hyllorna hemma; föräldrarna visste inte vad de skulle göra av dem, men de ville inte såra pojken genom att förringa något av hans verk genom att kasta bort det. I förtvivlan över urskillningslösheten i föräldrarnas omdömen, som aldrig kom att beröra det pojken upplevde som sant och verkligt kring sin förmåga, drog han till sist bara vårdslösa streck över papperet och överlämnade det till föräldrarnas välvilliga uttolkning. Han fick samma reaktioner, oavsett om han bemödade sig om att göra någonting riktigt fint eller bara avreagerade sig med ilska och gjorde någonting vad som helst: allt var lika bra!

En tonårig flicka kände sig närmast generad av att hennes föräldrar alltid och till den grad hållit fram hennes prestationer när hon var mindre. Hon konstaterade sakligt: »Det var ju inte klokt. De ramade in ett streck som jag dragit på en teckning. Tavlan satt där hemma. Det är ju för sjutton pinsamt!« Det är hos den eller de personer barnet känner trygghet som det läser av livsviktiga reaktioner för att kunna tolka och lära sig något om sin omvärld. Det här beskrivs fantastiskt väl av psykoanalytikern Clarence Crafoord som en dialog som upprättas mellan barnet och föräldern.

När barnet upplever en anspänning i sin tillvaro, något som inträffar och skrämmer eller förvånar barnet, söker det bekräftelse kring hur detta ska uppfattas i förälderns reaktion. En skrämmande ljudupp26

055003 Sätta gränser ORIG.indd 26

06-02-13 14.35.04

levelse till exempel, en smäll eller ett oljud, får sina proportioner genom förälderns reaktion; om mamma eller pappa själv blir förskrämd verkar upplevelsen mer upprörande för barnet än om föräldern förmår visa lugn. Då tonas »faran« ner och anspänningen släpper. Erfarenheten blir så småningom en del av barnets »inre referenssystem« (Crafoord, 1986), den källa till kunskap kring livets olika upplevelser som barnet själv så småningom kan hämta kraft och vetskap ur när mamma eller pappa inte finns till hands.

På samma vis kan barnet »fråga« föräldern till råds genom egna utspel, allt i syfte att få vetskap om hur saker hänger samman. Många av barnets frågor kan ta sig uttryck som utspel eller påståenden som barnet lite självsvåldigt starkt kan hävda – utifrån sin osäkerhet! Det kan göra det svårt för föräldern att i varje stund förstå eller förhålla sig medveten om att det faktiskt är barnets sökande efter vetskap och bekräftelse som kan ligga bakom även ett ganska »uppkäftigt« beteende.

En god verklighetsuppfattning förstör inte drömmen att på ett kreativt sätt ta sig an livet och skapa sig en egen plattform för att ta sig vidare från det allmänt givna, men den gör skillnaden mellan verklighet och dröm tydligare. Vi föräldrar antar i och med vårt föräldraskap utmaningen att vara vägvisare och guider till dessa viktiga livserfarenheter. Det är vårt ansvar.

27

055003 Sätta gränser ORIG.indd 27

06-02-13 14.35.05

3.

När det angelägna blivit svårt

att våga beröra Svårigheter med att sätta gränser handlar vanligtvis om hur jag ska våga utan att känna att jag kväver, hämmar, begränsar eller inskränker barnets frihet och självständighetssträvanden. Det vill jag förstås inte medverka till. Var går gränserna för ett »fritt liv«? Vilka friheter får man ta sig i mellanmänskligt samspel? Och hur gör jag när jag känner att jag måste sätta gränser? Det kan väl ändå inte få gå till hur som helst!?

Följande lilla strof, författad av Thord Wallén (Wallén i Rädda Barnen, 1992), talar om den svåra balansgång många säkert kan känna igen.

Hur ger man omtanke utan att inkräkta Känner oro utan att övervaka Manar till försiktighet utan att tjata Ger trygghet utan att minska friheten?

Onekligen är det svårt att svara enkelt och entydigt på detta! Ibland måste vi inkräkta för att visa vår omtanke, övervaka för att visa den oro vi känner när vi bryr oss. Även tjatet har sin viktiga funktion. Det kan faktiskt vara ett sätt att ge trygghet, exempelvis till den tonåring 28

055003 Sätta gränser ORIG.indd 28

06-02-13 14.35.05

som är på väg att göra något dumdristigt kompisarna lockar till.

Vi är angelägna om våra barn och vill dem det allra bästa. Men vår omsorg blir en svårighet när vi alltför mycket betraktar barnen som bräckliga porslinsfigurer som det är farligt att ta i hur som helst. Risken blir att vi inte vågar röra dem – och inte heller beröra dem, något som kan bli liktydigt med kontaktlöshet mellan barn och vuxen. Och det var ju inte det vi ville.

Att inte sätta vissa gränser är att förbise en väsentlig aspekt av barnens liv och förutsättningarna för deras växande. Det är som att ge dem ett livsrum utan väggar: det blir »svårmöblerat«. Det är först när livets spelregler är tydliga och klara, när man har dem i sin egen hand och känner dem, som man kan röra sig fritt – och också göra avsteg från dem. Man behöver inte osäkert undra vad som gäller. Det är tryggt.

Det här kom med all önskvärd tydlighet fram i en kommentar som en liten pojke i årskurs 3 sa till sin nya lärare, som tagit över efter att det varit lite si och så med ordningen i klassrummet. »Det är bra att du säger vad vi inte får göra, för då vet vi vad vi får göra!« Barnen hade inte fått någon arbetsro eftersom lärare bytts ut ideligen och oro rådde i klassen därför att man inte visste hur det skulle bli. Den tidigare läraren hade inte orkat stå emot den stökiga klassen, kanske inte vågat riskera att »kränka« dem genom att sätta gränser för deras självständighetsyttringar. Men den nya läraren såg att barnens stökighet inte var uttryck för självständighetsbehov, utan var ren förvirring över hur samvaron i klassrummet skulle gå till. Denna lärare var betydligt tryggare i sin roll, förstod att sätta vissa gränser och ge trygga ramar för verksamheten i skolan.

Av detta förstår vi att kreativitet inte alls behöver hämmas genom begränsningar. Tvärtom! Skaparförmågan gynnas av våra försök att hitta lösningar på det vi vill åstadkomma, exempelvis när bitarna i mitt Lego inte räcker till. Men den kan också finna näring av inre konflikter som uppstår. Psykologen Andreas de Klerk beskriver det så här: »Gränslöshet och inskränkthet är två extrema situationer, som båda hämmar effektivitet och kreativitet. Frånvaro av normer eller mycket töjbara normer kan tyckas vara ett idealiskt tillstånd för kreativiteten, men så är inte fallet. Kreativiteten kan bara utvecklas om det finns ramar inom vilka man får röra sig. Problemet med den totala friheten är att man inte kan orientera sig.« (de Klerk, 1990) 29

055003 Sätta gränser ORIG.indd 29

06-02-13 14.35.05

En lärare som återvände efter en tids sjukdom frågade barnen hur de haft det. »Inte bra. Vi har haft en vikarie och vi fick göra precis som vi ville. Men det ville inte vi.« En annan lärare hade låtit barnen helt styra verksamheten under klassrådet i årskurs 1, någonting som urartat till ren anarki. Till slut frågade hon: »Vill ni ha det så här? Det verkar så rörigt.« En flicka svarade: »Nej, kan inte du hjälpa oss, du som är vuxen?« Exemplen talar om behovet av samverkan mellan vuxna och barn, där gränssättning ingår som ett viktigt inslag.

Det är barns rätt och natur att utforska och också överskrida uppsatta gränser. Det är livsmodets karaktär. Precis på samma sätt som idrottsmän, äventyrare och »våghalsar« på olika sätt tänjer, utmanar och spränger gränserna för det möjliga. Sådana gränsöverskridanden får ökad effekt genom att vi »vanliga dödliga« säger att det är omöjligt eller att vi som vuxna säger att man inte får. Först när gränsen är satt blir det meningsfullt att överskrida den, för att prova dess hållbarhet och värde.

Vuxnas roll är att visa att vi bryr oss genom att sätta gränser och stå fast vid vad vi menar. Vi gör det utifrån vad vi lärt oss och genom vårt engagemang för våra barn. Sedan ska det vara barnens möjlighet att tänja på dessa gränser för att utröna vad föräldrarna egentligen varnar för. Vi får som föräldrar söka ha tolerans för att barnen därför inte alltid omedelbart rättar sig efter vad vi säger till dem. Men barnen behöver alltså tydliga utgångspunkter för sina egna ställningstaganden. Ska man någonsin kunna förändra något, måste man till att börja med veta vad det är man ska förändra. »Jag hatar vuxna som hela tiden ändrar sig«, sa en gång en 15-åring till mig.

vuxenliv i förändring Många av oss vuxna bär dock tankar om att gränssättning skulle kunna skada barnets känslomässiga utveckling eller förkväva barnets behov.

Vi har blivit rädda för det. Att sätta gränser har blivit något som är av ondo och som man helst ska undvika. Tråkiga egna barndomsminnen av att vara kringskuren och inte få komma till tals gör att ambitionen är stark att låta de egna barnen nu få uttrycka sina känslor friare. Många vuxna räds också de starka känslor som väcks vid en konflikt, även när de känner att de måste eller borde markera en gräns.

Låt oss helt kort sätta in dessa funderingar i ett nutidshistoriskt per30

055003 Sätta gränser ORIG.indd 30

06-02-13 14.35.05

spektiv för att lättare förstå grunderna för de problem som uppstår kring gränssättning.

Vuxna lever idag mer än någonsin med många motsägelsefulla krav på sig själva. Nya förväntningar, nya chanser, nya risker och nya roller.

Det gäller att hänga med och räcka till. Ett modernt högteknologiskt och utvecklande samhälle kräver »skräddarsydda«, lättanpassade och flyttbara människor, såväl vad gäller olika roller som rent geografiskt.

Den »långa vägen«, med praktik och successivt avancemang inom en och samma arbetsplats, är inte längre öppen och tillämplig – och kanske inte heller önskvärd. Förväntningarna ökar på vår mångsidighet och på många sätt ökar därmed också chanserna för vissa, men det kan skapa oro för att inte räcka till hos andra.

Människan i ett arbetsliv under ständig förändring, rationalisering och utveckling erbjuds färre »kontrollstationer« för sin personliga utveckling. Normen för vad som är ett gott arbete är inte lika tydligt avläsbar som tidigare och det finns forskning (Hanson, 2004) som framhåller att tendenserna på arbetsmarknaden är sådana att människan i en nära framtid – och kanske redan idag – i högre grad måste fungera som sin egen normgivare och utvärderare för det goda arbetets genomförande. Detta ställer givetvis höga krav på arbetstillfredsställelsen och kräver åtskillig mental energi utöver vad arbetsuppgiften i sig gör.

Vuxna har fått en helt ny och krävande belastning på sig.

Hemmet är inte heller alltid den »borg« för vila, återhämtning och stöd som det skulle kunna vara. Allt eftersom kvinnorna under 1900talet blivit alltmer ekonomiskt oberoende, har också familjens funktion och roll förändrats från att tidigare främst ha hållits samman av ekonomiska band, till att numera framför allt bygga på den känslomässiga bindningen. Den grunden kan alltför ofta vara lätt upplöslig inför ett vidare självförverkligande genom nya utmaningar i en karriär eller en ny kärleksrelation.

Sexualiteten var tidigare hårt reglerad, eftersom arvsskiften var starkt förbundna med jordegendom och ägande, och »slarv med avlandet« kunde innebära ekonomisk ruin, framför allt för barnet, »oäktingen«.

Den nya känslomässiga grunden för familjens sammanhållning upplevs ofta mindre tvingande och lättare att lösa upp. Väldigt många lever idag med en eller flera separationer bakom sig och många barn har sin mamma och pappa på skilda håll och lever i nya familjebildningar.

31

055003 Sätta gränser ORIG.indd 31

06-02-13 14.35.05

De ofta ganska komplicerade familjekonstellationer som uppstått saknar ännu till stora delar sin historia och sina utvecklade traditioner till stöd, även om många familjer börjar kunna ta tillvara erfarenheter av uppbrutna relationer numera. Det utgör emellertid en dominerande stressfaktor för de vuxna. Familjen är för många inte längre den trygga basen att komma hem till. Även barnen stressas hårt av de komplexa familjemönster och rutiner vi står inför.

En pojke hoppar, stökar och stojar och beter sig oregerligt, utan att lyssna till mammas ord. Han är »uppskruvad« och orolig till följd av den förestående helgen som han ska tillbringa hos sin pappa som han träffar var tredje vecka. Hans halvsyster ska till sin pappa och mamma ska vara ensam hemma med sin nya pojkvän som kanske blir en ny »vardagspappa« att luta sig mot så småningom. Men det vet man ju förstås aldrig säkert.

Att det kan vara så här rörigt kan vara en förklaring till att vi ofta undviker konflikter med barnen den tid vi är tillsammans med dem. Vi behöver alla lugna oaser i tillvaron, barn såväl som vuxna. »På fredagar sätter vi inga gränser«, tillkännagav en pappa för mig. Då var det »fred«, då skulle man ha mysigt. Men livet och utvecklingen gör inga sådana pauser i sitt schema. Gränser kanske måste sättas också på en fredag.

Föräldrarollen är komplicerad. Barn fyller många behov för oss vuxna.

De utgör den naturliga förlängningen av oss själva mot framtiden. Barnen är vår stolthet, vår viktigaste angelägenhet, vårt ansvar, vår oro, vår skuld och i värsta fall vår skam. Världen är alltmer komplex och vi kan ibland känna oss frestade att »skona« barnen genom vår eftergivenhet.

Men barn ser vårt undvikande och vår rädsla för konflikter och upplever kanske att vi inte vågar se dem och deras liv, med alla dess valörer – inklusive kaos och konflikter.

Konflikter får inte bli ett självändamål, men vi bör inte undvika dem när de tränger sig på. När barn växer upp och utvecklas uppstår ideligen konflikter. De har fortfarande ett stort behov av att leva i familjen, men är samtidigt på väg ut från den och med behov att bryta sig loss från det givna. Det kan upplevas starkt motsägelsefullt. En nybildad styvfamilj, som kämpar hårt för sin sammanhållning, kan i sådana lägen kännas som en kvävande och svårhanterlig bindning för en tonåring som söker sin tillhörighet bland nya allianser och grupperingar. »Ni ska 32

055003 Sätta gränser ORIG.indd 32

06-02-13 14.35.05

alltid vara så familjiga!« suckade en 16-årig pojke när familjen ville gruppera sig för ett familjefoto. Det kändes möjligen aningen pinsamt att ännu inte riktigt veta vem han var som självständig individ, utom familjens hägn.

curlingföräldrar – kärleksfulla eller svekfulla?

Curling är ett lagspel där en sten med handtag spelas längs en markerad isbana. Spelet dirigeras av lagkaptenen från den verkliga målpunkten i det så kallade boet. Stenens bana styrs av spelarnas borstar som intensivt sopar för att minska (eller öka) friktionen för att stenen i fart och riktning ska nå så nära boet som möjligt på sin färd.

När begreppet »curling« på senare tid kommit till användning i föräldraskapets begreppsvärld torde det vara beskrivningen av detta att undanröja alla hinder och minska friktionen som känts så välanpassat.

Men därmed upphör alla likheter med spelet curling. Barnet som »curlas« bereds i stället en bana ut från boet (hemmet) mot en framtid på egen hand, något som »curlingföräldern« så långt det är möjligt söker underlätta genom att låta barnet undgå friktion, motstånd och motgångar. Livsbanan sopas slät och fin för att barnet ska nå så långt som möjligt. Det är som om tanken är att »tids nog« kommer problem och motstånd att möta barnet i livet, så det gäller att »förskona« dem så länge som möjligt.

Första gången jag själv hörde ordet curling i samband med uppfostran var faktiskt i ett samtal med en patient för över femton år sedan.

Han beskrev sin »sjuka« uppfostran, där allt han fick för sig att göra gick an, hur föräldrarna sopade banan för honom och hur absurt han tyckte detta var. Han berättade för mig hur han veckovis kunde nyttja ugnen som garage för sina bilar när han var liten. Det hindrade givetvis viss matlagning, men det ville uppenbarligen föräldrarna bjuda på. Han undrade ännu varför och vad de ville förmedla genom denna uppenbara eftergift för hans vilja. En tid hade han till och med funderat på om det var något fel på honom – om han var utvecklingsstörd eller om det var något annat fel med honom – eftersom han fick göra allt det som han insåg att andra barn inte fick göra. Hans liv var liksom inte på riktigt.

Var det någon form av kompensation som gjorde att de behandlade honom så speciellt? Barn ser synnerligen nyktert på verkligheten och missriktad välvilja kan alltså ha sitt pris.

33

055003 Sätta gränser ORIG.indd 33

06-02-13 14.35.05