9789186634209

Kaninhj채rta

KANINHJÄRTA

Gilla Böcker www.gillabocker.se © Christin Ljungqvist 2012 Omslag: Richard Schöldström & Fredrik Remnefalk Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2012 ISBN 978-91-86634-20-9

Till Kristoffer, för evigt i mitt hjärta

”Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.”

Astrid Lindgren

400 slag – och som ni lekte när ni var barn Mary betyder Maria som betyder, man vet inte riktigt, men det kan betyda upprorisk eller bitter eller motspänstig och det stämmer precis för sådan var Mary. Det borde betyda intelligent också, för det fanns ingenting som hon inte kunde knäcka, allting kan knäckas, Anne, bara jag får tid så kan jag knäcka det, bara ge mig tid.

Det finns fotografier där Mary ser ut som en gubbe istället för en flicka men det var inte Anne som sa det utan Mary. Titta, Anne, jag ser ut som en gubbe, det måste vara spöket som gjorde så, visst? Man kan se den tjocka näsan han hade, man kan se hans blanka panna och håret på sidorna och hans breda hals, han hade mycket bredare hals än Mary. De visade fotografiet närmare för mamma och pappa så att de skulle se vad de menade men de såg inte vad de menade och ville heller inte veta av sådant. Fotografiet hade bara blivit fel i framkallningen och borde framkallas om tyckte mamma och pappa, men Anne hade sett vad som hände runtomkring när fotografiet togs och hon såg gubben gå in i Marys hals, använda hennes röst och säga saker om havet och vattnet och hur viktigt det var att det var rent, 9

att rent vatten kommer bli det viktigaste för människan i fram­ tiden, det viktigaste och det svåraste på grund av alla gifter.

Mamma och pappa kallade det narkolepsi som betyder okontrollerbart sömnbehov men Mary sov inte. Det borde ha kallats något annat då när hon lånade ut sin röst och hals till personer som bara Anne kunde se och inte kom ihåg någonting efteråt.

Pratolepsi, spökolepsi, dödolepsi. Mamma tyckte inte om att gå till läkare i onödan, eller terapeuter, hon pratade hellre med mormor och resonerade och pappa tyckte mamma gjorde ett bra jobb som mamma. Mary fick aldrig någon diagnos för det där med att prata som andra och se ut som andra, det var väl sådan hon var, det var väl sömnsjuka.

Ni är lika som bär, det var vad mormor sa till dem och log så det streckades runt ögonen och den långa nästippen nästan mötte hakan och hon precis såg ut som häxan i Hans och Greta.

Ni är lika som bär, Mary Anne, lika som bär, och så klappade hon på knäna och ville att de skulle komma och ge henne en kram.

Mamma gjorde många misstag med dem, fick Anne veta och lära sig av Mary. Det första var att hon gav dem namn som kan sitta ihop så istället för att ropa Olga och Stina eller Sonja och Mia eller Star och Moonlight ropade hon och sedan alla andra Mary Anne, MaryAnne, Maryanne, Marianne. Det var därför som de växte ihop till en person med en röst och en tanke och Mary var rösten och Anne var tanken. Mary var den dominanta ( jag dominerar dig, det känner du väl? ) och Anne den som funderade och de fick alltid frågor tillsammans som vad har ni gjort idag, hur mår ni idag, har ni gjort eran läxa? De hade likadana kläder eller samma kläder, det blandades huller om buller, och 10

ingen förstod dem tills de började skolan och läraren tvingade dem att sluta prata så konstigt bara de och lära sig att prata ren, skär svenska. Deras ord var konstiga, de hittade på dem själva för mamma uppmuntrade inte vår språkutveckling och då gör tvillingar såhär, som Mary sa. När något gjorde ont sa de båji och när de trillade sa de bo och sår var ziazia och mat var am-am tills de blev sex år och började skolan och lärde sig att säga aj och oj och sår och mat och håll käften, jag pratar med min syrra.

När de skulle sova (spats) kom Mary alltid och lade sig i Annes säng och de låg skavfötters men det tyckte inte mamma och pappa var särskilt lämpligt. Mary hade en egen säng, ett eget rum, de sov ingenting när de låg och pratade sådär hela nätterna. Så de fick ett par telefoner som var Barbierosa med en sladd som de lirkade mellan rummen och de fick prata lite varje kväll innan de skulle somna och sedan en stund till när de hörde pappa snarka.

Mamma gjorde många misstag och pappa gjorde ett och det var att lämna dem när mamma precis hade fått veta att hon hade en förträngning på innerörat och att det var därför som hon hörde sämre på höger och Mary och Anne snart skulle sluta andra året på gymnasiet och få sommarlov. Han hade träffat en ny sa han och han var förälskad sa han och kärleken tar slut ibland, det kan den göra, ta slut och försvinna. Det tyckte Anne var konstigt. Kärleken kan inte ta slut, den kan bara förändras, allting förändras och det vet väl alla så varför lämnade han dem? Det var hans fel allting som sedan hände, innan allting som sedan hände blev Emilia Hagmans fel.

11

M – du faller handlöst framför mig, på din väg mot okända land Pappa lämnade dem på en tisdag och Mary lyssnade på Kent hela dagarna och Anne läste Anne Franks dagbok för det blev tydliga kontraster (det var ju inte krig där hemma, det bara kändes så) och mamma grät i köket och badrummet och sovrummet och vardagsrummet och ibland grät hon i trädgården så alla grannar hörde. Det var skämmigt och Mary kallade henne bräckliga människa. Inte så att hon hörde, bara till Anne, mamma är en bräcklig människa, hon får väl hitta nån ny hon också? Anne grät bara när ingen av de andra såg, hon grät på sitt rum när hon skulle sova för Mary hade alltid kallat henne klen och hon ville inte bli kallad klen.

En och en halv vecka in i sommarlovet, fem veckor efter pappas tisdag, hade mammas gråt fortfarande inte svalnat utan kokade het och galen. Mary fick nog och bestämde sig för att pressa henne. ”Han lämnade dig för att han är kär i nån annan, det är väl inget?” ”Sluta, Mary. Du har ingen aning om hur det här känns.” ”Sen är det inte konstigt heller, se bara så du går här hemma 12

och gnäller istället för att gå på gym och träna så din rumpa slutar släpa i golvet.” ”Min rumpa släpar inte! Vad är det du säger, egentligen?

Vänta du bara tills din man lämnar dig så ska du få se hur lätt det är! Det är inte lätt!” ”Om jag skaffar en man ska han vara en sån som inte lämnar och lämnar han mig ändå klipper jag kuken av honom.”

Anne vände blad i boken och sköt sin oavslutade portion makaroner och korv åt sidan medan Mary och mamma tittade på varandra från varsin sida av bordet i köket som aldrig hade förändrats. I alla fall inte märkbart. Det var ett kök med mörk träpanel och gula väggar och samma tavlor som alltid och ett gammalt väggur som klonkade. Det var ett kök i ett radhus i ett radhusområde i en förort till en liten ort nära Göteborg. De bodde i Vallda. Några av deras kompisar bodde här också men i villor med stora trädgårdar och föräldrafria kvällar och fester och vissa hade pool. Mary och Anne blev bjudna på festerna ibland och de gick alltid när de blev bjudna och Mary drack mycket men sa inget så Anne fick prata istället och det var hon inte van vid. Festerna blev alltid skämmiga och killarna var nyfikna på dem och undrade om det inte fanns någon skillnad.

Till exempel utan kläder, ser ni olika ut då? ”Vi är bara snuskiga för dom”, sa Mary under en av deras långa nattpromenader hem från en föräldrafri fest. Det var vår och ljummet ute och hon smuttade på en X-cider och Anne sparkade sten. ”Vi kanske måste träffa några tvillingkillar för att det ska bli normalt och rättvist”, sa Anne.

13

”Kanske det.”

I köket som aldrig hade förändrats dukade mamma av deras makaronmiddag och slamrade så gott hon kunde med porslinet och Mary hade sitt nöjda leende i ansiktet. Så log hon alltid när hon hade lyckats knäcka någon. Hon tyckte om att knäcka saker, Mary, noggrant och utstuderat slog hon ner på det eller dem hon tyckte skulle knäckas. Anne tyckte om att fundera och tänka och studerade på avstånd saker och människor. Mary och Anne kunde sitta på Marys säng och lyssna på Kent tillsammans och gissa vad Joakim Bergs texter handlade om. Mary tyckte om Annes gissningar och Anne vill tro att hon hade en lugnande inverkan på Mary. Anne tänker inte gärna så om Mary, att hon var elak, men hon var i alla fall dum ibland och Anne trodde det berodde på en sorts tonårsrevolt som gick omkull, särskilt den sommaren, och på smärtan.

Det var sol ute och inne luktade det makaroner och smält ost. ”Kom Anne”, sa Mary och sköt ut stolen. ”Vi går ut och går.”

De tog på sig flipflops och gick ut och förbi köksfönstret och Anne såg mamma böja sig över diskbänken som om hon inte kunde andas.

Just den dagen var det ganska varmt och måsarna hördes ute vid havet och det luktade koskit. Mary valde väg som hon alltid valde väg genom området och upp på landsvägen mot kiosken Stenstugan. Hon ville ha glass, särskilt under sommaren, det gick aldrig en dag utan glass och Anne åt för att Mary åt men Anne tyckte bättre om lakritsgodis, sådant man kunde tugga, 14

inte sådant som bara smälte. Det satt barn utanför kiosken och åt glass, de var sju stycken, flickor och pojkar, de satt alltid här.

Vid kassan stod dagmamman och betalade och Mary ställde sig bakom henne och pekade road på hennes breda rumpa. Mary lade mycket vikt och värde vid människors bakdelar som om just den delen av kroppen sa allt om en människa. Kvinnan framför dem hade en rumpa som satt högt upp på ryggen och Anne visste precis vad Mary ville säga om det; aprumpa. Halva ryggen rygg, halva ryggen rumpa, det ser inte klokt ut, Anne.

Anne hade en fin rumpa, tyckte Mary, men så hade ju Mary en likadan. De hade också likadant långt blont hår som de inte hade klippt sedan de var barn, bara toppat ibland, och som mamma kallade halmstrån, vad är det där för halmstrån ni har på era huvuden, egentligen? Särskilt när hon ville att de skulle klippa sig. Håret hängde och slängde vid midjorna och deras ögon hade samma blekt blåa färg och deras överläppar var små medan underläpparna stod ut, därför trodde människor som såg dem att de gick omkring och surade. De sura tvillingarna, så ­kallades de. De hade fräknar i ansiktena, på axlarna, armarna och knäna, jättemörka, som droppad choklad. Mamma hade alltid haft svårt att skilja dem åt (trots att fräknarna gjorde det lätt; Mary hade mycket på näsan, Anne hade mycket på vänstra kinden), det var nog därför hon gav upp och tilltalade dem som en person och begick alla de där misstagen. ”Vad ska du ha?” ”Piggelin.” ”Jag ska ha Magnum.” Mary tittade uppfordrande på killen i kassan. Han hade gått på Elof Lindälvs gymnasium och inte 15

Aranäs som de och ibland var han med på festerna. Han hette Carl men kallades Calle och ibland Balle. ”Du hörde väl?” sa Mary. ”Piggelin och Magnum.” ”Ja?” Hans blick flackade mellan dem trots att han var äldre och precis hade tagit studenten och borde vara tyknare och mer världsvan. Han böjde sig ner i frysdisken bakom kassan och plockade upp deras glassar. Mary betalade och de gick ut och lutade sig mot det solvarma, rangliga staketet. ”Jag tänker knäcka pappa”, sa Mary och bet av chokladen på sin Magnumglass. ”Jag vet att han och Sofia ska åka till Thailand i fyra veckor och det är nu under sommarlovet, så jag tänker knäcka honom.” ”Varför det?” Anne frågade alltid varför. Hon tyckte inte att Mary skulle knäcka människor utan anledning även om det var vad Mary var allra bäst på förutom att låna ut sin röst till spöken. ”Så vi kan bo i hans lägenhet. Den ligger på Kastellgatan.”

Anne visste inte var Kastellgatan låg någonstans men hon visste att pappa bodde i Göteborg, att han precis hade köpt lägenhet, att han hade bott hos faster Lotta i Torslanda tills för två veckor sedan. ”Ska vi flytta ifrån mamma?” ”Bara över sommaren. Vi behöver semester.” Mary sög på vaniljen hon bitit fram. ”Och vi måste komma bort från den här jävla hålan.”

16

”Okej.” ”Jag är född i en spökstad, där alla vet att jorden är platt.” ”Här är väl inte så spökligt? Det är ju fullt av människor, titta, vi är omringade.” ”Jag menar Göteborg. Där torget blir ett slagfält varje natt.” ”Det kan ju vara farligt.” ”En dröm för dig, en dröm för oss som längtar”, sjöng Mary, ”efter nån som håller om oss hårt. En lögn för mig, en lögn för oss som väntar på svaret som vi aldrig kommer få.” Så sneglade hon på Anne och Anne slickade upp ett par Piggelintårar som var på väg ner mot pinnen och fingrarna. ”Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?” sjöng Anne sedan och Mary fnittrade nöjt.

17