__MAIN_TEXT__

Page 1

Denise Mina Exil


Denise Mina

EX IL Översättning av Boel Unnerstad

Modernista stockholm


SLUTET

» S pa r k a på henne så får vi se«, sa han. Hon kände hur foten träffade henne i sidan, hur en dov stöt spred sig i vågor genom den förlamande smärtan. »Hon är död«, sa kvinnan. Men det var hon inte, hon levde och hörde dem. Det var varmt och vått under henne. Med vidöppna, torra ögon stirrade hon över golvet på ett odiskat glas som stod vid vägglisten. Kvinnan satte sig på huk bredvid henne. Hon höll om hennes handled och slet i armbandet. »Låt det vara«, sa han, men hon struntade i honom och gjorde ett nytt ryck. »Jag sa att du skulle låta det vara.« Kvinnan släppte hennes arm och drog sig undan. Mannen tog några slappa steg in i hennes synfält och hon såg slitna gym­ paskor, grå byxor. De talade om henne, hur de skulle bli av med henne, att de skulle hämta Andys skåpbil. Smärtan vällde upp, och hon ryckte till när den som en genomträngande borr träffade ryggen och det blev bländande vitt i huvudet. Det skarpa ljuset blev klarare och klarare tills allt utplånades.

7


8


1 POSTEN

D e t var fem minusgrader utanför sovrumsfönstret och kylan stack i Maureens näsa. Hon ville stiga upp, ville ta en cigarett och en kopp kaffe, ville vara ensam, men hans ben låg tätt emot hennes och han hade handen under hennes lår. Den ackumule­ rade värmen kändes fuktig och kliade. Hon skalade bort sin hud från hans och gjorde sitt bästa för att inte väcka honom, men han kände att hon rörde sig. Han kikade på henne med sömnsvullna ögon. »Okej?« mumlade han. »Ja«, andades Maureen. Hon väntade och iakttog den mjölkvita andedräkten som dröjde sig kvar ovanför alltmedan vinden ven och väste utanför. Viks andetag djupnade till en mjuk näsvissling och Maureen smög ut i den bistra morgonkylan. Hon knäppte på vattenkokaren, tände en cigarett och såg ut genom köksfönstret. Januari är det förtvivlade hjärtat i den skots­ ka vintern och mörka grubblande moln hängde djupt ner över staden, sprickfärdiga av illvilligt regn. Det drabbade henne varje morgon nu, det var det första hon tänkte på när hon slog upp ögonen. Efter en femton år lång frånvaro utan några livstecken hade Michael, hennes far, kommit tillbaka till Glasgow. Först efteråt kom de underfund med att deras äldre syster Marie inte bara hade råkat stöta på Michael i London. Hon hade letat rätt på honom, kontaktat journalisternas fackförening, satt in annonser i Evening Standard. Hon hittade honom i ett kom­ munalägt höghus som låg i Surrey Docks där han bodde i en lägenhet med tomma ölburkar som extra golvbeläggning. Hälsan 9


krånglade och han hade inte arbetat på länge, så Una betalade en biljett hem. Maureen sa till dem att hon inte tänkte träffa honom men den markeringen var onödig. Liam sa att Michael aldrig talade om henne, inte hade uttalat hennes namn en enda gång och låtsades som om han inte hörde när någon annan gjorde det. Till och med deras mamma Winnie hade börjat tycka att det var konstigt. Maureen kunde inte smälta orättvisan. Michael var tillbaka i familjens sköte och hon var utstött. I samma ögonblick som hon fick veta att han kommit till­ baka förändrades allt. Det var inte som den gången när hon bröt samman: hon fick inga flashbacks och hon visste att det inte rörde sig om en depression. Det var en oändlig, värkande sorg som fördärvade allt som kom i hennes väg. Hon kunde inte hålla tillbaka den: ögonen hade blivit inkontinenta och lät dumma tårar falla i disken, på kappan, ner i shoppingvagnar. Hon grät till och med i sömnen. När hon stod i fönstret i Garnethill och såg ut över Glasgow kändes det som om ansiktet skulle spricka upp och dränka staden i tårar. Sorgen upptog henne helt; det var som om livet fortsatte i rummet intill – hon hörde ljuden och såg människorna men hon kunde inte delta, förmådde inte bry sig om något av det. Vik snarkade till en gång. Han var det enda i hennes liv som inte hade något samband med det förflutna, men tiden var inte den rätta för att påbörja ett nytt kapitel och göra nya skälmska upptäckter. Maureen trodde sig se sin far överallt, hon sörjde Douglas och saknade Leslie alldeles oerhört. Vik visste nästan ingenting om henne, han hade inte en aning om att Douglas hade blivit mördad i hennes vardagsrum för ett halvår sedan eller att Michael gjort nattliga besök i hennes sovrum när hon var barn, han var helt okunnig om schismen i familjen. Att berätta om Michael var det värsta när hon träffat en ny pojkvän: hon såg hur de ändrade sitt beteende mot henne, såg hur de blev förvirrade och kände sig delaktiga. Det hade varit annorlunda med Douglas, för han var terapeut. Hon hade aldrig behövt bortförklara mar­ drömmarna eller de irrationella fobierna. Douglas var lika märkt 10


av livet och melankolisk som hon och Vik var en stor, gladlynt gosse. Hon tittade ut genom fönstret, tog ett djupt bloss på ciggen och hörde prasslet av papper som pressades mot metall, åtföljt av en lätt duns på hallmattan. Hon kände genast igen det blå sjukhuskuvertet – Angus var flitig. Hon tog upp det och gick ut i köket igen, satte sig och tände en ny cigarett på stumpen av den föregående. Kuvertet var tillverkat av billigt poröst papper och hennes namn hade skrivits med omsorg. Hon lutade sig fram och drog ut lådan med räkningar så att hon kunde lyfta ut högen med blå kuvert och lägga alla femton i kronologisk ordning på bordet. Handstilen hade gradvis ändrats och blev allt mer be­ härskad. Han mådde bättre. En del av breven var hotfulla, men oftast var de rena rappakaljan även om hotelserna och rappa­ kaljan blandades i god ordning, regelbundet och förutsägbart. Från sin egen tid på mentalsjukhuset var hon väl förtrogen med det slumpmässiga vansinnets röst och det här var något annat. Han var en våldtäktsman och mördare, men hon var inte rädd för honom och struntade blankt i alltsammans. Han var inlåst på ett statligt mentalsjukhus. Det var som om en tegelsten hade utmanat henne i en danstävling. Trött lade hon det oöppnade brevet till de gamla och föste ner dem i lådan. Hon kunde läsa det senare. »Maureen?« ropade Vik sömnigt från sovrummet. »Mau­ reen?« Hon fimpade ciggen och prövade om rösten bar. »Ja?« Hon lät spänd. »Maureen, kom.« Hon reste sig. »Varför det?« ropade hon. »Jag har nåt åt dig.« Vik flinade. Hon strök undan håret från ansiktet. »Vad kan det vara?« sa hon med påtvingad lekfullhet. Om hon kunde uppföra sig normalt skulle hon kanske känna sig normal också.

11


2 DAN IEL

L o n d o n är en grym stad och hon hörde inte hemma där. Hade det inte varit för Daniel skulle hon kanske inte ha hittats. Hon skulle ha försvunnit fullständigt, en borttappad flisa från en splittrad familj, en knappt ihågkommen del i ett publandskap. Daniel njöt av morgonen. Det var en solig januaridag och han var på väg till sitt första skift som bartender på en privat Chelsea­ klubb dit fotbollsspelare och kändisar gärna gick. Trafiken var gles, ljusen växlade i lagom takt och han längtade efter att börja jobba. Han saktade farten i en vägkorsning och sträckte ut armen för att visa att han tänkte svänga till höger ut på den breda gatan som följde floden. Han rundade hörnet utan besvär och utnyttja­ de kroppsvikten för att få motorcykeln att följa smidigt i kurvan. Han gled förbi bilarna som stannat vid trafiksignalerna och skulle just räta upp sig när han fick syn på den silverfärgade hundkojan som kom i vild fart rakt emot honom på samma sida, så nära den höga trottoarkanten att navkapslarna sprutade ut röda gnistor när de skrapade mot stenen. Han höll andan, svängde styret tvärt åt vänster och susade tvärs över gatan, upp på trottoaren så att han törnade mot den låga muren mot floden med nästan femtio kilometer i timmen. Bakhjulet flög upp och sköt i väg Daniel just som hundkojan passerade. Han gjorde en baklängessaltomortal i det sex meter höga fallet ner mot floden och landade på en liten gyttjig ö vid stranden. Tidvattnet var ute och Daniel, som befann sig mitt i en stad och borde ha hamnat bland grus och sten, upptäckte att han låg på en slamgenomdränkt madrass. Han gjorde en snabbinventering av armar och ben och sinnen och fann allt i god ordning. Han tackade Gud, erinrade sig att 12


han inte trodde på Gud och tog i stället åt sig äran själv. När han full av häpnad över sin skicklighet och snabba reaktionsförmåga satte sig upp på madrassen gled ett klibbigt skikt bort från den smutsiga ytan under hans vänstra hand. Han fick handen full av det ruttnande materialet och klämde till med all sin adrena­ linstinna kraft. Ett antal oroliga förbipasserande lutade sig över den höga muren och ropade förtvivlat åt honom. Daniel vinkade. »Okej«, hojtade han. »Ingen fara. Klarade sig den andre?« Fotgängarna såg sig om till vänster och ropade ja. Daniel log och såg ner på sina fötter. Han satt på ett lik och hans ena häl hade sjunkit ner i hennes lår. Han kravlade sig upp och satte madrassen i gungning så att hennes arm föll ut över den leriga flodstranden. Hon hade på sig ett tjockt identitetsarmband med namnet »Ann« ingraverat. Han vacklade bakåt mot floden med blicken fäst på henne och försökte fatta vad det var han såg. Först nu uppfattade han vad det var: en uppsvälld skär och blå mage och ett ingenting till ansikte som var inramat av stripigt grått hår och berövats all färg av det giriga vattnet. En ojämn handfull vaniljkrämsfärgad hud saknades på magen. Daniel skrek till, kvävt, primitivt, och slog ut med vänstra handen i luften så att de upplösta hudslamsorna for i väg. Han satte sig på huk och plaskade med handen i det bruna vattnet för att försöka skölja bort känslan. Flämtande vände han sig om och pekade på det ruttnande föremålet som hängde ut ur madrassen. En man ropade åt honom uppifrån den höga muren. »Är du skadad?« Daniel såg upp. Ögonen stod fulla av tårar. Mannens huvud var som en vag fläck som flöt ovanför flodmuren. Daniel vände blicken mot liket och greps åter av fasa. Den välmenande mannen ropade till honom igen, långsamt och med tydliga munrörelser. »Hör du mig?« hojtade han. »Jag kan ge första hjälpen.« Daniel försökte titta upp men blicken sökte sig genast tillbaka till henne. Han fick för sig att hon hade rört på sig och skräcken 13


tog andan ur honom. Han började gråta och såg upp. »Är du polis?« ropade han och kände knappt igen sin egen röst. »Nej«, ropade mannen. »Jag kan ge första hjälpen. Behöver du läkarvård?« »Ring efter polisen, för helvete!« skrek Daniel med tårarna forsande och snoret rinnande in i munnen. Han skakade handen i luften och huden tycktes glöda av äckel. »Ring efter polisen, för helvete.«

14


3 WINNIE

E n hård vind med svarta regnmoln i släptåg drog in i Glasgow. Pappersskräp fladdrade hysteriskt utanför den smala glasrutan och gårdsdörren andades stilla in och ut. Studenterna gick framåt­ lutade med huvudet ner när de kämpade sig uppför ­backen till konstskolan. Maureen svepte halsduken över öronen och fällde upp den styva kappkragen innan hon öppnade dörren och våga­ de sig ut. Den översittaraktiga vinden gav henne en knuff så att hon vacklade till lite när hon vände sig om för att stänga dörren. Hon knöt nävarna hårt i sidenfickorna och tog sig nedför backen till stan, varm och god i sin rikemanskappa. Hon hade köpt kappan på rea strax före jul. Den var svart, i ren ny ull med grått sidenfoder, hellång och utsvängd nedtill och med en krage som var så styv att den stod rakt upp och skyddade halsen mot vinden. Den var det mest luxuösa plagg hon någonsin ägt. Den var nedsatt till halva priset men kostade ändå mer än tre månaders amorteringar. Hon stod i butiken och velade fram och tillbaka men intalade sig att den skulle hålla i tre vintrar, kanske till och med fyra, och dessutom njöt hon av att göra av med pengarna. Samma dag som Douglas blev mördad av Angus hade han satt in femtontusen pund på hennes bankkonto. Det var en klumpig botgöring för deras förhållande och hon tyckte att pengarna komprometterade henne. Hon visste att det ärbaraste hade varit att skänka bort dem men hon bländades av raden med siffror på kontoutdraget och behöll dem. Girigheten rättfärdigade hon genom att arbeta ideellt för en kvinnojour. Pengarna flödade eftersom hon lät lampor brinna natten lång, rökte lyxiga cigarettmärken och ständigt köpte ny kosmetika, 15


till exempel ansiktskrämer för femtio pund och schampon som lovade att göra henne till en ny kvinna, för hon ville att pengarna skulle försvinna trots att hon inte hade mod att ge bort dem. Den bitande vinden sved och ögonen rann när hon hunnit nedför backen. Leslie skulle komma till kontoret i dag och Mau­ reen fasade för att träffa henne. »Maureen?« Någon bakom henne ropade men vinden spädde ut rösten. Hon vände sig om. En kvinna med en röd scarf om huvudet kom fram till henne med snabba steg och blicken i marken för att inte halka på den isiga gatan. Hon stannade när hon var en halvmeter från Maureen och tittade upp. »Maureen, jag älskar dig.« »Snälla du«, sa Maureen, besvärad och på sin vakt, »låt mig vara.« »Jag måste få träffa dig«, sa Winnie. »Mamma, jag bad dig ju att inte komma«, sa Maureen enträ­ get, »jag vill bara vara i fred.« Winnie tog tag i henne och klämde till så hårt att fingertop­ parna sjönk in i underarmen. Hon var berusad och hade gråtit i timmar, kanske i flera dagar. Ögonen var skära, ögonlocken tunga och kantiga undertill där tårkanalerna hade svullnat. En ström av fotgängare skyndade förbi med osäkra steg på väg upp­ för den hala och branta backen från tunnelbanan. »Jag älskar dig. Och titta«, Winnie höll fram ett paket i blank aluminiumfolie mot henne och bet ihop tänderna för att hålla tillbaka en snyftning, »jag har med lite rostbiff till dig.« Winnie körde fram paketet men Maureen behöll händerna i fickorna. »Jag vill inte ha rostbiff, mamma.« »Ta den nu«, sa Winnie förtvivlat. »Snälla du. Jag tog med den bara för din skull. Köttsaften har runnit ut i handväskan. Jag lagade för mycket…« En kvinna som gick förbi halkade på isgatan och gav till ett förskräckt rop samtidigt som hon tog tag i Winnies arm för att inte tappa balansen. Hon drog med sig Winnie åt sidan och ryck­ te till i hennes hand så att det silverblanka paketet föll ner på 16


trottoaren. Den billiga aluminiumfolien brast, bruna köttskivor gled ut och vattnigt blod stänkte på det vita istäcket. »Jisses.« Kvinnan fnissade nervöst av rädsla och klappade sig på bröstet när hon reste sig. »Förlåt. Det är så halt i dag.« Winnie ryckte till sig armen. »Det var ditt fel att jag tappade det där«, sa hon och kvinnan kände lukten av spritindränkt ande­ dräkt klockan nio på morgonen. Hon såg över Winnies axel mot mr Paddas spritbutik, gav Winnie en äcklad blick och rätade på sig i sin fulla längd. »Var inte meningen att stöta till dig«, sa hon nonchalant. »Gå din väg«, sa Winnie indignerat. »Ursäkta«, sa kvinnan och vände sig mot Maureen, »jag hal­ kade…« »Vi bad inte att få höra hela din levnadshistoria«, snäste Win­ nie och blev plötsligt elak. Maureen kunde inte hejda sig. Det var helt fel men hon log åt Winnies förfärliga uppförande och beviljade henne nåd. Kvinnan kastade en ogillande blick på dem och såg sig noga för när hon skyndade bort. Maureen tog Winnie under armen och förde henne undan från den livliga trafiken, in till sidan av trottoaren. »Tack, min raring«, sa Winnie och lade handen över Mau­ reens hand. Maureen ville vända om och gå sin väg. Varje gång hon träf­ fat Winnie före schismen hade Winnie sårat henne eller gjort henne rasande eller galen på det ena eller andra sättet. Hon hade helst gått sin väg men när hon såg på sin mammas illa lagda ­makeup, på den blanka näsan och de stora vantarna begrep hon att hon hade saknat sin mamma förfärligt, saknat alla grälen och de dramatiska utspelen, lukten av vodka blandad med puder. »Mamma«, sa hon, »det är inte för att jag tror att du inte älskar mig som jag håller mig undan.« Tårarna strömmade nedför Winnies kinder och hakan börja­ de darra. »Varför gör du det då?« frågade hon med blicken på en arbetare som var på väg in i tobaksaffären. »Du vet varför«, sa Maureen. 17


Winnie torkade sig i ansiktet med vantarna så att tårarna gjorde fläckar på den ljusbruna mockan. »Har du hört om Una?« frågade hon. »Jag vet att hon väntar barn. Liam berättade det.« Winnie snörvlade och vred händerna. »Och vad gjorde du på juldagen då?« frågade hon. Maureen ryckte på axlarna. »Åt middag med kompisarna«, sa hon. Hon hade suttit ensam hela dagen med ett paket korv från Marks & Spencer som hon ätit upp och inte alls tyckt smakade gott. En timme senare läste hon på baksidan av paketet och insåg att korven skulle ha anrättats på något sätt. På kvällen hade Liam tittat in och de hade sett slutet av kvällens fina tv-program och tagit sig en rök. Han hade vägrat att äta middag med familjen efter­som Michael skulle vara där. Liam sa att George, deras styv­ far, varit på vippen att följa med honom ut. George tyckte inte heller om Michael, och han brukade tycka om alla. George skulle ha gillat den lede själv om han kunnat sjunga bra och bjudit på en runda öl. »Det är för pappas skull, va? Vi träffas nästan aldrig nu«, sa Winnie. »Han är inte särskilt trevlig.« Men Maureen ville inte veta. Hon ville inte veta någon enda liten grej som hennes undermedvetna kunde använda som mate­ rial till en mardröm. »Mamma«, sa hon och försökte hålla sig till saken, »det gör ont att träffa dig, förstår du inte det?« Winnie tryckte näsduken mot munnen. »På vad sätt gör jag dig illa?« sa hon och ansiktet skrynklades ihop. »Vad har jag gjort dig för ont?« »Det vet du mycket väl.« »Nej«, grät Winnie, »det vet jag inte alls.« »Hur kunde du ta emot honom hemma efter det han gjorde mot mig? Jag kommer aldrig att förstå det. Jag vet att du inte tror mig men om du nån gång så mycket som funderat på det…« Winnie drog ett djupt och skakigt andetag och så snärtade hon till med handen och slog Maureen på armen. »Ring åtmins­ tone…« 18


»Du slår fan inte mig, mamma!« ropade Maureen. »Jag är vuxen. Det passar sig inte.« Winnie började snyfta och fick Maureen att framstå som den sortens människa som gärna ropar elaka saker till sin gråtande mamma. Hon hade föresatt sig att undvika den sortens situationer, men likafullt föll hon i de gamla fällorna, gled in i skurkrollen igen och började avsky sig själv fast av helt nya orsaker. »Vi träffar honom inte längre«, Winnie kämpade för att få fram orden mellan de krampaktiga snyftningarna, »och Una är arg och George vill inte tala med mig… Jag saknar dig, Maureen. Jag vill inte att vi inte träffas.« Maureen häpnade över Winnies uthållighet. Om Winnie hade haft som mål att härska över hela världen hade hon gjort det. Hon lät sig inte hindras av sådana onda ting som gott uppförande och empati och hade kunnat tvinga en hel armé av säljare att arbeta ideellt om hon bestämt sig för det. »Mamma«, sa hon milt, »jag vill inte träffa dig nu på ett tag och så är det oavsett om ni allesammans har det trevligt ihop eller ej.« Winnie hörde vad Maureen sa. Hon tittade upp när Maureen förklarade att det bara skulle vara så ett tag och sedan såg hon bort. Hon snöt sig och blängde argt på Maureen. »Du ska inte tala om för mig vad jag ska göra«, sa hon och hoppfullheten ryckte i mungiporna. »Du är fortfarande en oförskämd liten jänta. Och jag smäller till dig om jag vill. Jag skulle kunna klå dig när som helst om vi slogs.« Hon tittade på rostbiffskivorna som låg utspridda på gatan i vägen för passerande fötter. »Är du säker på att du inte vill ha en skiva?« Maureen log men fick tårar i ögonen och hon fick andas djupt och blinka ivrigt för att inte börja gråta. Nyheterna var goda: de trivdes inte tillsammans, ingenting höll honom kvar, han hade ingen anledning att stanna. Winnie tog av sig ena vanten och lekte med näsduken, drog i hörnen, letade efter en torr fläck. Vigselringen som hon fått av George satt löst på fingret. Winnie magrade, huden såg tunn ut och en vattnig grå leverfläck höll på att bildas på ena knogen. Maureen sträckte sig plötsligt fram 19


och tog sin mamma i handen, höll om den med båda sina och försökte bevara värmen. Vinden blåste frysta tårar över ansiktet som skenande insekter. »Mamma«, viskade hon. »Min mamma.« De stod tätt ihop och tittade på Winnies hand, deras hakor darrade av den kärlek de kände för varandra och de grät över den meningslösa bedrövelsen i alltsammans. »Jag står inte ut med det här«, viskade Maureen. »Inte jag heller«, sa Winnie. Men hon menade ögonblicket just då och Maureen menade sitt liv. Winnie sträckte sig upp mot Maureens ansikte och klap­ pade på hennes våta öra som en drucken Sankta Veronica, och sedan lät hon fingrarna dröja sig kvar på Maureens kind. Maureen snörvlade våldsamt och drog in den kalla luften så att hon vaknade till. »Ska han åka tillbaka till London då?« »Tror jag inte«, sa Winnie. »Vem håller honom kvar här?« Winnie rynkade ogillande på näsan. »Ingen håller honom kvar här«, sa hon. »Han har fått en lägenhet, en av kommunens, i Ruchill.« Hon pekade över Maureens axel mot horisonten, mot det taggiga tegeltornet på gamla Ruchillsjukhuset. Maureen kunde se det från sitt sovrumsfönster. Hon släppte Winnies hand. »Vad fan skulle du säga det till mig för?« Winnie ryckte likgiltigt på axlarna. »Det är där han bor.« »Jag vill inte veta nånting om honom och så kommer du och säger att han bor alldeles nära mig?« Winnie fattade att hon hade gjort fel. Hon drog på vanten igen och ställde sig med ansiktet tätt emot Maureens. »Har det nånsin fallit dig in«, sa hon, »att vi andra också känner honom?« »Va?« »Allting handlar inte om dig«, hojtade Winnie. »Han är deras pappa också. Tror du inte att de funderar? Tror du inte att jag gör det?« »Funderar?« skrek Maureen. »Du din dumma kossa! Tror du att jag blev intagen på psyket på grund av en sjuklig benägenhet att fundera?« 20


»Skyll inte det där på mig.« Winnie höll upp handen. »Ditt sammanbrott handlade inte bara om honom. Du var alltid så konstig som flicka. Alltid lika olycklig.« De hade inte träffats på fem månader och trots att Maureen minsann mindes hur arg hennes mor gjorde henne hade hon glömt det skenheliga tyranniet, moderns totala likgiltighet för Maureens känslor, de försåtligt elaka vänligheterna och det blin­ da förnekandet av allt Michael hade gjort sig skyldig till. »Tänk på det du, Winnie«, väste hon rasande mellan tänderna, »tänk på vad han gjorde mot mig. Om han inte hade gjort det skulle jag inte ha varit så olycklig. Om han inte hade gjort det hade jag aldrig hamnat på sjukhus. Jag hade kunnat skaffa mig ett riktigt jobb efter examen. Jag skulle ha kunnat vara lycklig, jag kanske hade gift mig. Jag kanske till och med hade haft mod att hoppas på egna barn. Jag kanske hade kunnat sova på nätterna. Jag kanske hade kunnat se mig själv i den jävla spegeln utan att vilja klösa av mig det jävla ansiktet.« Hon hade tappat all behärsk­ning, hon skrek och grät högt mitt på gatan. Konststu­ denterna kastade diskreta blickar på henne när de kom ut från mr Padda’s med sina tidningar och lunchmackor. »Och vad var det som han tyckte att allt det där var värt? Ett jävla nyp.« Winnie hade aldrig trott på övergreppen och tidigare aldrig dragit sig för att säga det rentut. Men den här gången trutade hon med munnen och lade händerna sippt på magen. »Är du klar?« sa hon sammanbitet och såg en bit bort åt sidan. Winnie försökte lyssna. Hon försökte faktiskt och det hade Maureen aldrig förut upplevt. Inte när de var barn, inte när de var vuxna, inte ens när Maureen låg på sjukhuset. »Mamma, den där mannen och minnena och alltsammans. Jag vet vad han gjorde. Han vet också att han gjorde det.« Winnie såg sig nervöst om. »Måste vi prata om det där här?« »Har han frågat efter mig nån gång?« Winnie svalde krampaktigt och såg bort. Hon muttrade något som flög bort med vinden. »Va?« sa Maureen. 21


»Nej«, sa Winnie lågt. »Han frågar aldrig efter dig. Aldrig nånsin. Det är som om du inte hade fötts.« »Vad tycker du om det då, Winnie? Får det dig inte att fun­ dera lite?« Winnie kunde inte komma på något svar. Det måste ha plågat henne hemskt. Hon tittade argt bort över Maureens axel. »Jag är utled på det här«, sa hon. »Varför talade du om för mig att han bor där? Herregud, har jag inte nog med bekymmer ändå?« »Du kan inte lasta mig för det…« Men Maureen gick baklänges ut mot gatan. Hon lutade sig fram för att Winnie inte skulle missa någonting. »Håll dig borta från mig«, sa hon långsamt och riktade fingret mot moderns mjuka bröst. »Och sluta med din telefonterror när du är full.« »Om jag verkligen var en sån dålig mor«, ropade Winnie efter henne, »hur kommer det sig då att ingen av de andra bröt samman?« Den bistra morgonfrosten hade tagit känseln ur Maureens öron innan hon hunnit tvåhundra meter nedför kullen. Hon vän­ de runt ett hörn och vinden låg i bakhåll för henne och tvingade isär hennes ögonfransar. Hon väntade vid trafikljusen och stir­ rade på gatans lagade asfaltbeläggning. De nervösa bilarna och bussarna skuffades om vägutrymmet och körde extra fort över den gulmarkerade fyrkanten i sin oro att fastna vid trafikljusen. Om hon kastade sig ut i gatan skulle hon genast bli dödad, ett hopp på en och en halv meter in i evig frid. Inget mer modigt kämpande, inga fler gräl mot vinden, inga fler mardrömmar, ingen mer Michael. Hon tänkte på Pauline Doyle och avundades henne. Pauline hade tagit livet av sig en junidag. Hon hade varit på mentalsjukhuset tillsammans med Maureen. Två veckor efter utskrivningen hade en kvinna ute på promenad hittat henne död under ett träd. Maureen tänkte oupphörligt på henne. Tankarna gick i låsta banor rakt från oron till den lyckliga bilden av Pauline i ro på vårgräset, omedveten om insekterna som kravlade över hennes ben. 22


Hon tittade upp, för någonting tycktes hända bredvid henne. Gröna gubben blinkade och de andra fotgängarna var nästan över på andra sidan gatan. Hon halvsprang efter dem med ena handen om cigarettpaketet i fickan och mutade sig att fortsätta med löftet om att få röka en cigarett när hon kom fram till arbetet.

23


4 ARBETE

F ö r m i d d a g e n släpade sig fram som en främmande män­ niskas begravning. Maureen kom på sig med att skärskåda allting Winnie hade sagt, hon sökte efter uppgifter om familjen och gissade på vad Winnie egentligen hade menat. Liam hade sagt att Una väntade barn men Maureen var inte orolig: hon visste att babyn skulle få vara ifred för Michael eftersom Alistair, Unas man, var så balanserad till humöret och alltid hade trott på vad Maureen sagt om övergreppen. Det som inte gick ihop var att Winnie hade försökt lyssna på henne. Douglas hade sagt många gånger att Maureen var överkänslig när det gällde familjen, att hon alltid sökte efter signaler och tecken, ledtrådar till det som skulle hända härnäst eftersom ingenting var förutsägbart. Han sa att det var ett vanligt beteende hos barn med problematiska uppväxtförhållanden. Hon kunde inte riktigt minnas hur Douglas såg ut längre. Allt hon såg för sig var hans ögon när han log mot henne och blin­ kade, ett minnesfragment som flöt i ett tomrum som en remsa med animerade fantombilder. Maureen tittade på Jan på andra sidan bordet. Jan var lång och blond och fyllig runt midjan. Hon hade en obegriplig förkärlek för att kombinera gröna och lila kläder och sedan fnissa åt det som om hon var någonting alldeles speciellt. Hon hade stannat i barndomshemmet söder om Clyde men gil­ lade inte att bo i föräldrarnas ombonade hem och äta deras mat. Föräldrarna var nyblivna pensionärer och tycktes ägna sin tid åt att sparka sig trötta och träta med varandra om struntsaker. Jan försökte hela tiden få Maureen intresserad av dessa tråkiga histo­ 24


rier genom att ställa frågor om hennes egna föräldrar: grälade de mycket, var de lyckliga, vem bar ut soppåsen? Maureen hittade på en saga om en familj med två syskon som stod varandra nära och en kärleksfull mor som var mycket religiös. Fadern hade lämnat hemmet när de var mycket små. Hon mindes honom inte men han hade varit sjöman och spelgalen och haft skägg. När Maureen såg för sig sin imaginära pappa tänkte hon sig alltid att han styrde en fiskebåt iklädd sydväst och att han hade skämt­ glasögon med ögon som satt på fjädrar och hoppade ut. »Ska vi ta ett bloss?« sa Jan. »Två minuter bara«, sa Maureen som stirrade på ett avsnitt i läroboken om bostadslagstiftningen. Det var obegripligt. En be­ stämmelse hade fört med sig en dubbel negation i lagen. Hon var skitdålig på sådant här. Det var tack vare Leslie och affischerna som hon hade fått jobbet och inte för att hon hade visat någon förmåga att kartlägga bostadslagstiftningen eller skriva samman­ fattningar. De få rapporter hon hade lämnat in hade kommittén artigt skickat tillbaka för översyn och hon visste att deras över­ svallande tro på henne hade börjat vackla. I väntan på neddragna anslag hade kvinnojouren flyttat till det billigaste kontoret i centrala Glasgow. Det var ett fult, grått rum utan fönster. Neddragningen av anslaget hade blivit upp­ skjuten tack vare affischkampanjen men de behöll kontoret ändå och sparade pengar så gott de kunde för att stå beredda på de svåra tider som väntade. Affischkampanjen var en de få osjälviska saker som Maureen hade gjort med Douglas pengar. Leslie talade inte om för kom­ mittén att de tänkte göra den. De täckte hela stan med affischerna under en lång natt, arbetade sig fram från väster till öster och blev färdiga i gryningen. Kommitténs nummer stod längst ner på affischen, men det var inte många som ringde för att protestera. Bilden var ganska svårtydd och de flesta människor visste inte vad kampanjen handlade om, men ändå hade neddragningen upp­ skjutits i ett halvår. Alla på kontoret hade undrat över affischerna sedan beslutet tillkännagivits, och först då sammankallade Leslie 25


ett möte och avslöjade vilka som låg bakom. Hon berättade att hennes kompis hade lagt fram planen, betalat alltsammans själv och nu ville arbeta för dem ideellt om de kunde hitta en uppgift åt henne. De upptäckte att Maureen hade en akademisk examen och satte henne på bostadslagstiftningen. För två månader sedan hade hon varit en hjältinna – alla på kontoret ville tala med hen­ ne. Skrivbordet som hon delade med Jan stod precis vid dörren och då gick det knappt en dag utan att hon blev avbruten minst en gång i timmen av kvinnor som stannade till för att prata en stund. Hon hade mycket mer tid nu. Kontoret låg en motvillig tiominuterspromenad bort från Maureens hem. Hon avskydde sin fula arbetsplats, den ändlösa raden av knäckta kvinnor som de var tvungna att avvisa och de spända grälen hon då och då hade med Leslie. Varje dag fick Maureen lust att bara resa sig och gå men hejdade sig. Hon skulle svika Leslie om hon lade av och dessutom var arbetet menings­ fullt. Hon kunde stanna en kort tid tills pengarna tog slut. Alltså ägnade hon dagarna åt att försöka låta bli att gråta inför Jan och att undvika Leslie alltmedan hon skrev utomordentligt inkom­ petenta rapporter om bostadslagstiftningen. Jan reste sig och tog på kappan. »Benny Hedgehog?« sa hon och tog sitt cigarettpaket. »Nä tack«, sa Maureen och tog en av sina egna. »Jag tar en Silkie.« De såg efter att de hade tändaren med och gick nedför trap­ pan ut på gatan. Personalen fick inte röka i det grå kontorslandskapet. Fläkt­ systemet fungerade inte särskilt bra så kommittén hade bestämt att det bara var de väntande kvinnorna som fick röka. Jan och Maureen tillbragte stora delar av dagen nere på gatan där de för­ sökte hitta på någonting att prata om. Grupper med utkastade rökare blir ofta förtroliga och har trevligt när de tvingas ihop under sin plötsliga, tio minuter långa missbrukargemenskap. På kvinnojouren umgicks Maureen mycket med Jan och andra kvinnor som hon inte var intresserad av, och hon försökte ­delta 26


i samtalen utan att börja gråta. Förtvivlat grep hon efter de rätta svaren när Jan ville fördjupa vänskapen med sina viskade för­ troenden. »Hur är det med dig?« frågade Jan när de var på väg nedför den första trappan. »Du ser lite blek ut i dag.« »Jag behöver en cigg.« »Jag tror att du håller på att få flunsan.« Jan sänkte rösten. »Hörde du om Ann?« »Ann?« sa Maureen. »Ann Harris, minns du henne? Hon kom till oss alldeles sön­ derskuren och mörbultad och ville inte åka in på akuten. Hon flyttade in på Leslies avdelning.« Maureen kom faktiskt ihåg Ann på grund av hennes egen­ domliga färger. Skär hy kontrasterade mot gult hår så att hon såg arg eller skamsen ut eller som om hon var på vippen att kräkas. Hon hade på sig ett stort guldarmband med en identitetsbricka som framhävde dissonansen, som om hon velat dekorera det som blivit fel. Maureen hade lagt märke till att det var de mycket rika eller de mycket fattiga som tog på sig stora smycken och att de gjorde det av i stort sett samma skäl. Men största anledningen till att hon mindes Ann var för att det var så få kvinnor som sökte sig till kvinnojouren efter att ha blivit illa misshandlade. För de flesta kom beslutet att lämna hemmet efter ett långvarigt, långsamt uppvaknande. Ann hade kommit dit vildögd och svårt misshandlad. Hon hade luktat som om hon festat länge på billig sprit och begärt att bli fotograferad redan innan hon visste att hon kunde få stanna. Kvinnorna erbjöds alltid brottsofferfotografering. Bilderna ut­ gjorde underlag för besöksförbud och åtal. I regel ville kvinnorna inte ha något bevismaterial, de ville bara komma undan och få känna sig trygga, men Ann ville. Hon tänkte inte väcka åtal, sa hon, hon ville bara få sina skador protokollförda, för säkerhets skull. Hon satt bredvid Maureen på en av plaststolarna i väntan på att bli förhörd, och sedan väntade hon igen medan Katia ställ­ de upp kameran. Hon satt och stirrade i golvet, och när Maureen 27

Profile for Smakprov Media AB

9789176450680  

9789176450680  

Profile for smakprov