Page 1

Namnlรถst-1 1

11-03-21 10.50.14


Av Joe Abercrombie har utgivits

första lagen Det lockande stålet, bok 1 Det lockande stålet, bok 2 Man bör förlåta, bok 1 Man bör förlåta, bok 2

2

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 2

11-02-17 10.41.23


Översättning Ylva Spångberg

3

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 3

11-02-17 10.41.24


Del 1 z

”När nu livet är som det är drömmer man om hämnd.” Paul Gaugain

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 7

11-02-17 10.41.24


Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 8

11-02-17 10.41.24


Det giftiga värvet z Överinkvisitor Glokta stod i hallen och väntade. Han sträckte sin förvridna hals först åt ena sidan och sedan den andra, hörde de välbekanta knäppningarna och kände hur de välbekanta banden av smärta drog i de knutna musklerna mellan skulderbladen. Varför gör jag det, när det alltid gör så ont? Varför måste vi pröva smärtan? Sätta tungan till såret i munnen, gnida på blåsan, peta i sårskorpan?   ”Nå?” fräste han.   Marmorbysten vid trappans fot erbjöd bara sitt tysta förakt. Och sådant får jag mer än nog av som det är. Glokta hasade därifrån. Hans obrukbara fot skrapade över golvplattorna bakom honom, käppens knackningar ekade mot prydnadslisterna under det höga taket.   Bland alla de förnäma adelsmännen i Öppna rådet var lord Ingelstad, ägaren till denna överdimensionerade hall, sannerligen en av de minst betydande. Överhuvud för en släkt vars lycka hade dalat medan åren gick, vars rikedom och inflytande hade krympt ihop till nästan ingenting. Och ju mer förkrympt en människa är, desto mer uppblåsta måste hennes pretentioner bli. Varför begriper de aldrig? Det som är litet tycks bara ännu mindre i stora utrymmen.   Någonstans i skuggorna spydde en klocka ur sig ett par tröga slag. Han är redan väldigt sen. Ju mer förkrympt en människa är, desto längre får man vänta på att hon ska behaga infinna sig. Men jag kan vara tålmodig när jag måste. Jag har inga bländande banketter, hänförda 9

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 9

11-02-17 10.41.24


folkmassor eller undersköna kvinnor som andlöst väntar på min ankomst. Inte numera. Det satte gurkherna stopp för i mörkret under kejsarens fängelse. Han tryckte in tungan i sitt tomma tandkött och grymtade när han rörde på benet, och nålstick av smärta skar upp i ryggen och fick hans ögonlock att fladdra till. Jag kan vara tålmodig. Den enda fördelen med att vartenda steg är en skärseld. Man lär sig snart att gå försiktigt.   Dörren bakom honom öppnades tvärt. Glokta vred kvickt på huvudet och gjorde sitt bästa för att dölja en grimas när halskotorna krasade. Lord Ingelstad stod i dörröppningen: en storvuxen, faderlig man med rödbrusigt ansikte. Han lade sig till med ett vänligt leende medan han vinkade in Glokta i rummet. Precis som om det här var ett besök för sällskaps skull, och ett välkommet sådant dessutom.   ”Jag måste be om ursäkt för att jag har låtit er vänta, överinkvisitorn. Jag har haft så många besökare sedan jag kom till Adua att det formligen går runt i huvudet på mig!” Vi får hoppas att det inte går runt så mycket att det trillar av. ”Så otroligt många besökare!” Besökare med erbjudanden, säkerligen. Erbjudanden som gäller er röst. Erbjudanden som gäller er hjälp med att välja vår nästa kung. Men jag tror att ni kan finna det smärtsamt att avvisa mitt erbjudande. ”Får det vara lite vin, överinkvisitorn?”   ”Nej tack, ers nåd.” Glokta linkade över tröskeln. ”Jag ska inte stanna länge. Även jag har mycket för händer just nu.” Valfusk ordnas inte av sig självt, vet ni.   ”Självklart, självklart. Var snäll och sätt er.” Ingelstad sjönk glatt ned i en av stolarna och visade mot en av de andra. Det tog Glokta en stund att sätta sig: han sänkte sig försiktigt ned och vred sedan på höfterna tills han hittade en ställning där ryggen inte oavbrutet gjorde ont. ”Och vad ville ni diskutera med mig?”   ”Jag kommer hit på uppdrag av ärkelektor Sult. Jag hoppas att ni inte tar illa upp om jag går rakt på sak, men hans eminens vill ha er röst.”   Adelsmannens grova anletsdrag förvreds i spelad förvirring. Mycket dåligt spelad, dessutom. ”Jag tror inte att jag riktigt förstår. Min röst i vilken fråga då?”   Glokta torkade bort lite fukt under sitt rinnande öga. Måste vi 10

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 10

11-02-17 10.41.24


ägna oss åt en så ovärdig dans? Ni har inte rätta kroppsbyggnaden för det, och mina ben är inte vad de har varit. ”På frågan om vem som härnäst ska inta tronen, lord Ingelstad.”   ”Jaså. Det.” Ja, det. Idiot. ”Överinkvisitor Glokta, jag hoppas att jag inte gör er besviken, eller hans eminens – en man som jag inte har annat än yttersta aktning för …”, han böjde huvudet i en överdriven gest av ödmjukhet, ”… när jag säger att jag inte med gott samvete skulle kunna tillåta mig att påverkas i någon bestämd riktning. Jag anser att jag och alla andra medlemmar av Öppna rådet har givits ett heligt förtroende. Min plikt bjuder mig att rösta på den man som tycks mig vara den allra bästa kandidaten av de många utmärkta män som finns att tillgå.” Och så fyrade han av ett ytterst självbelåtet leende.   Ett fint tal. En byfåne skulle kanske rentav ha trott på det. Hur många gånger har jag hört det eller någonting snarlikt de senaste veckorna? Seden bjuder att vi nu ska börja köpslå. Diskutera exakt hur mycket ett heligt förtroende är värt. Hur mycket silver som uppväger ett gott samvete. Hur mycket guld som skär av pliktens band. Men jag är inte på humör för att köpslå i dag.   Glokta höjde på ögonbrynen, mycket högt. ”Jag måste gratulera er till en ädel ståndpunkt, lord Ingelstad. Om alla hade er fasta karaktär skulle vi leva i en bättre värld. Sannerligen en ädel ståndpunkt … särskilt som ni har så mycket att förlora. Inte mindre än allting, skulle jag tro.” Han gjorde en grimas när han tog käppen i ena handen och med möda hävde sig fram mot stolens kant. ”Men jag märker att ni inte kommer att låta er övertalas, och alltså ber jag att få rekommendera mig …”   ”Vad i all världen kan ni mena, överinkvisitorn?” Adelsmannens obehag stod tydligt skrivet i hans knubbiga ansikte.   ”Era korrumperade affärsmetoder förstås, lord Ingelstad.”   De rödbrusiga kinderna hade förlorat mycket av sin lyster. ”Det måste vara ett misstag.”   ”Nej då, det försäkrar jag.” Glokta drog upp de skrivna bekännelserna ur rockfickan. ”Ni nämns ofta i textilhandlarnas bekännelser, förstår ni. Väldigt ofta.” Och så höll han fram de prasslande papperen så att de båda kunde se dem. ”Här omnämns ni som – och ordvalet 11

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 11

11-02-17 10.41.24


är inte mitt, det förstår ni säkert – en ’medbrottsling’. Här som den som ’främst har gynnats’ i en synnerligen obehaglig smugglingsaffär. Och här kan ni se – och jag rodnar nästan när jag tar upp saken – att ert namn och ordet ’högförräderi’ står nära intill varandra.”   Ingelstad sjönk bakåt i stolen och ställde med ett skramlande ned glaset på bordet intill sig, och en skvätt vin skvalpade ut på det putsade träet. Men det där borde vi verkligen torka upp. Det kan sätta en förskräcklig fläck, och vissa fläckar är omöjliga att få bort.   ”Hans eminens”, fortsatte Glokta, ”ser er som en vän och lyckades alltså hålla ert namn ute ur de inledande undersökningarna, för allas skull. Han förstår att ni bara försökte vända släktens dalande lycka och saknar inte medkänsla med er. Men om ni gör honom besviken under den här omröstningen skulle hans medkänsla snabbt vara uttömd. Förstår ni hur jag menar?” Jag tycker att jag har varit oerhört klar och tydlig.   ”Det gör jag”, kraxade Ingelstad.   ”Och pliktens band? Känns de lite lösare nu?”   Adelsmannen svalde, och rodnaden var helt försvunnen ur hans ansikte. ”Jag är förstås angelägen om att bistå hans eminens på alla sätt jag kan, men … saken är den …” Och nu? Ett förtvivlat erbjudande? En förtvivlad muta? En vädjan till mitt samvete, kanske? ”En representant för justitieminister Marovia kom till mig i går. En man som heter Harlen Morrow. Han gjorde en mycket snarlik framställning … och kom med tämligen likartade hot.” Glokta rynkade pannan. Jaså, gjorde han? Marovia och hans lilla mask. Alltid ett steg före eller ett steg efter. Men aldrig långt borta. Någonting gällt smög sig in i Ingelstads röst. ”Vad ska jag ta mig till? Jag kan inte stödja er båda! Jag ska lämna Adua, överinkvisitorn, och aldrig komma tillbaka! Jag ska … Jag ska avstå från att rösta …”   ”Det ska ni så fan heller!” väste Glokta. ”Ni ska rösta så som jag säger till er, och åt helvete med Marovia!” Mer lirkande? Osmakligt, men så får det bli. Mina händer är väl redan smutsiga upp till armbågarna? Att rota igenom ytterligare ett avlopp eller två kommer knappast att göra det värre. Han lät rösten mjukna till ett oljigt spinnande. ”Jag såg era döttrar i parken i går.” Adelsmannens ansikte förlorade den allra sista färgen. ”Tre oskuldsfulla unga flickor, precis på tröskeln till att 12

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 12

11-02-17 10.41.24


bli kvinnor, alla tre klädda enligt det allra senaste modet, och var och en vackrare än de andra. Den yngsta är väl … femton år?”   ”Tretton”, kraxade Ingelstad.   ”Åhå.” Och Glokta lät läpparna dras upp och visade sitt tandlösa leende. ”Hon blomstrar tidigt. De har väl aldrig förr besökt Adua, stämmer det?”   ”Det har de inte”, nästan viskade han.   ”Jag trodde inte det. Deras upprymdhet och förtjusning när de vandrade runt trädgårdarna i Agriont var helt betagande. De måste ha dragit till sig uppmärksamhet från alla eftertraktade friare i huvudstaden, det lovar jag.” Han lät leendet långsamt slockna igen. ”Mitt hjärta skulle krossas, lord Ingelstad, om jag såg tre så utsökta flickor plötsligt föras bort till någon av de hårda straffkolonierna i Angland. Platser där skönhet, ädelt blod och en mild läggning drar till sig en helt annan och mycket mindre angenäm sorts uppmärksamhet.” Glokta gjorde en omsorgsfullt iscensatt rysning av förfäran, böjde sig långsamt framåt och viskade: ”Jag skulle inte önska en hund det livet. Och allt bara på grund av en oförsiktig far som hade alla möjligheter att undvika det.”   ”Men mina döttrar, de är inte inblandade …”   ”Vi väljer en ny kung! Alla är inblandade!” Kanske lite hårt. Men hårda tider kräver hårda tag. Glokta kämpade sig upp på fötter, och hans hand gungade på käppen av ansträngningen. ”Jag ska säga till hans eminens att han kan räkna med er röst.”   Ingelstad rasade ihop, plötsligt och fullständigt. Som en vinlägel man har stuckit hål på. Hans axlar sjönk, ansiktet var slappt av fasa och hjälplöshet. ”Men justitieministern …”, viskade han. ”Har ni ingen medkänsla alls?”   Glokta kunde bara rycka på axlarna. ”Förr hade jag det. Som liten var jag intill idioti vekhjärtad. Jag försäkrar att jag grät när jag såg en fluga som hade fastnat i ett spindelnät.” Han gjorde en grimas åt en häftig krampryckning i benet när han vände sig mot dörren. ”Ständig smärta har botat mig från det.” Det var en förtrolig liten samling. Men sällskapet inger en ingen större värme. Överinkvisitor Goyle blängde på Glokta över det enorma, 13

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 13

11-02-17 10.41.24


runda bordet i det enorma, runda ämbetsrummet, stirrade med sina hårda små ögon i det beniga ansiktet. Och inte med några ömma känslor, skulle jag tro.   Hans eminens ärkelektor Sult, överhuvud för kungliga inkvisitionen, hade uppmärksamheten på annat håll. Fastnålade på den krökta väggen satt trehundratjugo pappersark, som upptog ungefär halva väggen. Ett papper för varje ädelt hjärta i vårt ädla Öppna råd. De prasslade mjukt i draget från de stora fönstren. Röster som fladdrar för vinden. Vart och ett hade ett namn påskrivet. Lord ditt, lord datt, lord någonting av någonstans. Stora män och små män. Män vilkas åsikt ingen brydde sig ett skit om, på det hela taget, förrän prins Raynault ramlade ur sängen och ned i graven.   Många av papperen hade en klump färgat vax i ena hörnet. Vissa hade två, eller till och med tre. Lojaliteter. Hur ska de rösta? Blått för lord Brock, rött för lord Isher, svart för Marovia, vitt för Sult, och så vidare. Allt kan förstås förändras, beroende på åt vilket håll vinden blåser. Under namnen fanns det små, tättskrivna rader. Så små att Glokta inte kunde läsa dem från platsen där han satt, men han visste vad det stod. Hustrun var tidigare hora. Förtjust i unga män. Dricker för mycket för sitt eget bästa. Mördade en tjänare i ett vredesutbrott. Spelskulder han inte kan betala. Hemligheter. Rykten. Lögner. Redskapen i detta ädla värv. Trehundratjugo namn och precis lika många sjaskiga små historier, som var och en ska petas i, grävas fram och användas i vårt syfte. Politik. Sannerligen de rättfärdigas verk.   Så varför gör jag det här? Varför?   Ärkelektorn hade mer trängande frågor. ”Brock leder fortfarande”, mumlade han buttert och entonigt, och han stirrade på de fladdrande papperen med händerna i de vita handskarna knäppta bakom ryggen. ”Han har ungefär femtio tämligen säkra röster.” Så säkra vi kan vara i dessa osäkra tider. ”Isher ligger inte långt efter, med drygt fyrtio röster. Skald har kommit i kapp lite den sista tiden, så vitt vi kan se. En oväntat skoningslös man. Han har delegationen från Starikland mer eller mindre i sitt grepp, och därmed har han ungefär trettio röster, och Barezin har lika många. De är de fyra främsta kandidaterna, så som läget är nu.”   Men vem vet? Kungen kanske lever ett år till, och när det väl kom14

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 14

11-02-17 10.41.24


mer till omröstning har vi allihop tagit livet av varandra. Glokta blev tvungen att hålla tillbaka ett flin vid tanken. Lordernas rund bräddfull av lik i kostbara kläder, alla förnäma adelsmän i Unionen och alla tolv medlemmarna av Slutna rådet. Var och en stucken i ryggen av mannen intill. Regeringskonstens otäcka hemlighet …   ”Har ni talat med Heugen?” fräste Sult.   Goyle knyckte på nacken och hånflinade mot Glokta med stigande irritation. ”Lord Heugen lever fortfarande i villfarelsen att han kan bli vår nästa kung, trots att han inte har säker kontroll över mer än ett dussin röster. Han hade knappt tid att lyssna på vårt anbud, så upptagen var han med att lirka fram fler. Om en vecka eller två kanske han tar reson. Då kanske han kan uppmuntras att komma över på vår sida, men jag skulle inte satsa pengar på det. Det är troligare att han ställer sig bakom Isher. De två har alltid stått varandra nära, har jag hört.”   ”Trevligt för dem”, väste Sult. ”Och Ingelstad då?”   Glokta vred sig på stolen. ”Jag framlade ert ultimatum för honom i mycket bryska ordalag, ers eminens.”   ”Så vi kan alltså räkna med hans röst?”   Hur ska jag uttrycka det här? ”Det skulle jag inte med absolut säkerhet säga. Justitieminister Marovia lyckades utfärda hotelser som var nästan identiska med våra, genom sin underhuggare Harlen Morrow.”   ”Morrow? Är inte han en av Hoffs lismare?”   ”Han tycks ha kommit sig upp.” Eller ned, beroende på hur man ser på saken.   ”Han skulle kunna åtgärdas.” Goyle hade en mycket motbjudande uppsyn. ”Utan svårighet …”   ”Nej!” fräste Sult. ”Goyle, hur kommer det sig att knappt har ett problem dykt upp förrän du vill ta kål på det? Vi måste gå försiktigt fram just nu och framhålla att vi är resonliga människor som är öppna för förhandlingar.” Han gick fram till fönstret, och det klara solskenet fick den stora stenen på hans ämbetsring att glittra i purpurrött. ”Under tiden försummas uppgiften att faktiskt styra landet. Skatterna drivs inte in. Brott bestraffas inte. Den här jäveln som kallas för Garvaren, den här folkuppviglaren, den här förrädaren, 15

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 15

11-02-17 10.41.24


talar offentligt på marknader i byarna och manar till öppet uppror! Nu lämnar bönderna dagligen sina gårdar och blir banditer, som stjäl fräckt och ställer till outsäglig skada. Kaos breder ut sig och vi har inte resurser att ta itu med det. Det finns bara två regementen av kungliga gardet kvar i Adua, knappt nog för att upprätthålla ordningen i staden. Vem vet om någon av våra ädla lorder kanske tröttnar på att vänta och bestämmer sig för att försöka ta makten i förtid? Det skulle inte förvåna mig!”   ”Kommer armén hem från Nordmarken snart?” frågade Goyle.   ”Det tvivlar jag på. Den idioten lordmarskalk Burr har tillbringat tre månader med att sitta och trycka utanför Dunbrec och givit Bethod gott om tid att omgruppera sig på andra sidan Vitforsen. Vem vet när han äntligen kan slutföra sin uppgift, om någonsin!” Månader ägnade åt att förstöra vår egen fästning. Får en nästan att önska att vi hade lagt ned mindre besvär på att bygga den.   ”Tjugofem röster.” Ärkelektorn tittade vresigt på de prasslande papperen. ”Tjugofem, och Marovia har arton? Vi gör nästan inga framsteg alls! För varje röst vi säkrar förlorar vi en någon annanstans!”   Goyle böjde sig framåt i stolen. ”Ers eminens, det kanske är dags att besöka vår vän vid universitetet igen …”   Ärkelektorn fräste ursinnigt, och Goyle knep ihop läpparna. Glokta tittade ut genom det stora fönstret och låtsades att han inte hade hört någonting ovanligt. Universitetets sex vittrande spiror dominerade utsikten. Men vilken hjälp skulle någon någonsin kunna få där? I förfallet och dammet, från de idiotiska gamla adepterna?   Sult gav honom inte lång stund att fundera på det. ”Jag ska själv tala med Heugen.” Och han stötte fingret i ett av papperen. ”Goyle, skriv till lordguvernör Meed och försök skaffa hans stöd. Glokta, ordna ett samtal med lord Wetterlant. Han har fortfarande inte uttalat sig för eller emot någon kandidat. Iväg med er, båda två.” Sult vände sig från sina papper fulla med hemligheter och fäste sin hårda, blå blick på Glokta. ”Ut med er och skaffa … mig … röster!”

16

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 16

11-02-17 10.41.25


Att vara hövding z ”Kall natt!” ropade Hundman. ”Trodde att det skulle vara sommar nu!”   De tre männen tittade upp. Den närmaste var en gamling med grått hår och ett ansikte som såg ut som om det hade varit med om en hel del. Bredvid honom stod en yngre man, som hade fått ena armen avhuggen precis ovanför armbågen. Den tredje var knappt mer än en pojke, och han stod borta vid slutet av piren och tittade vresigt ut mot det mörka havet.   Hundman låtsades halta när han gick fram mot dem, släpade ena benet efter sig och grimaserade som om han hade mycket ont. Han hasade in under lyktan som dinglade på en hög stolpe med varningsklocka intill och höll upp kruset så att alla kunde se det.   Gamlingen log brett och ställde spjutet vid väggen. ”Alltid kallt här nere vid vattnet.” Han kom fram och gnuggade händerna. ”Då är det ju tur att vi har dig som kan hålla oss varma, inte sant?”   ”Jo. Tur för oss allihop.” Hundman drog ur korken och lät den dingla, tog upp en av muggarna och hällde upp en skvätt.   ”Genera dig inte, pojk.”   ”Nej, det behövs kanske inte.” Hundman hällde upp lite till. Den enarmade mannen blev tvungen att ställa ifrån sig spjutet när han fick sin mugg. Pojken kom sist, och han granskade Hundman misstänksamt. 17

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 17

11-02-17 10.41.25


Gamlingen knuffade på honom med armbågen. ”Är du säker på att din mor skulle låta dig dricka, pojk?”   ”Vem bryr sig om vad hon säger?” morrade han och försökte få sin ljusa röst att låta barsk.   Hundman räckte honom en mugg. ”Är du gammal nog att svinga ett spjut så är du väl gammal nog att svinga en bägare också, skulle jag tro.”   ”Jag är tillräckligt gammal!” fräste pojken och slet åt sig muggen ur handen på Hundman, men han rös till när han drack. Hundman kom ihåg första gången han själv hade druckit, för då hade han mått illa och undrat varför man gjorde så stort väsen av det där, och han log för sig själv. Pojken trodde nog att Hundman skrattade åt honom. ”Vem är du, förresten?”   Gamlingen smackade ogillande. ”Bry dig inte om honom. Han är fortfarande ung nog att tro att oartighet vinner respekt.”   ”Ingen fara”, sade Hundman och hällde upp en mugg åt sig själv. Han ställde ned kruset på stenarna och funderade på vad han skulle säga, försäkrade sig om att han inte begick några misstag. ”Jag heter Cregg.” Han hade känt en man som hette Cregg en gång, han blev dödad i ett bråk uppe bland bergen. Hundman hade inte tyckt särskilt bra om honom och hade ingen aning om varför han hade kommit på det namnet, men just nu dög väl ett namn lika bra som ett annat, tyckte han. Han slog sig på låret. ”Fick ett hugg i benet uppe vid Dunbrec och det har inte läkt som det ska. Kan inte marschera längre. Så att strida i främsta ledet är väl över för min del, och min hövding skickade ned mig hit för att hålla utkik över vattnet med er andra.” Han tittade ut över vattnet, som skvalpade och glittrade i månskenet som om det var levande. ”Men jag kan inte säga att det grämer mig särskilt mycket. Jag har varit med om tillräckligt många strider.” Det sista var åtminstone sant.   ”Vet hur det känns”, sade Enarmen och viftade med armstumpen i ansiktet på Hundman. ”Hur är det där uppe?”   ”Rätt bra. Unionen sitter kvar utanför sina egna murar och försöker ta sig in med alla knep, och vi sitter på andra sidan av floden och väntar på dem. Så har det varit i flera veckor.”   ”Jag hörde att några av pojkarna har gått över till Unionen. Och att gamle Treträd blev dödad i den där striden.” 18

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 18

11-02-17 10.41.25


”Han var en stor man, Rudd Treträd”, sade gamlingen, ”en stor man.”   ”Jo.” Hundman nickade. ”Det var han.”   ”Fast jag har hört att Hundman tog hans plats”, sade Enarmen.   ”Jaså, minsann?”   ”Det är vad jag har hört. Det är en elak jävel. En stor bjässe. Han kallas Hundman för att han bet av en kvinna tuttarna en gång.”   Hundman blinkade. ”Jaså, är det därför? Ja, jag har aldrig träffat honom.”   ”Jag hörde att Blodige Nio var där uppe”, viskade pojken, storögd som om han pratade om ett spöke.   De två andra fnös åt honom. ”Blodige Nio är död, pojk, och det är skönt att vara av med den ondskefulle skitstöveln.” Enarmen rös till. ”Du har då en förbannad massa dumma idéer!”   ”Det är bara vad jag har hört.”   Gamlingen stjälpte i sig lite mer toddy och smackade. ”Spelar ingen större roll vem som är var. Antagligen tröttnar Unionen när de får tillbaka sin fästning. Tröttnar och åker hem över havet, och så blir allt som vanligt igen. Ingen av dem kommer ned hit till Uffrith i alla fall.”   ”Nej”, sade Enarmen glatt. ”Hit kommer de inte.”   ”Varför står vi då här och håller vakt mot dem?” gnällde pojken.   Gamlingen himlade med ögonen, som om han hade hört frågan tio gånger redan och alltid givit samma svar. ”För att det är den uppgift vi har fått, pojk.”   ”Och när man har fått en uppgift ska man sköta den väl.” Hundman kom ihåg att Logen hade sagt så till honom, och Treträd också. Båda var borta nu, båda var ett med leran igen, men det var fortfarande lika sant som det alltid hade varit. ”Även om det är en tråkig uppgift, eller farlig, eller otäck. Även om det är en uppgift som man helst skulle vilja slippa.” Fan, vad han behövde pissa. Det behövde han alltid vid sådana här tillfällen.   ”Så sant”, sade gamlingen och log och tittade ned i sin mugg. ”Det finns alltid sådant som måste göras.”   ”Det gör det. Men det är synd och skam. Ni verkar trevliga allihop, pojkar.” Och Hundman satte handen bakom sig, precis som om han kliade sig i röven. 19

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 19

11-02-17 10.41.25


”Synd och skam?” Pojken såg förbryllad ut. ”Vad menar du med det …”   Det var då Dow kom fram bakom honom och skar av honom strupen.   I nästan samma sekund satte Karg sin smutsiga hand över Enarmens mun, och en blodig svärdsspets gled ut genom öppningen i hans mantel. Hundman tog ett språng framåt och gav gamlingen tre snabba hugg i revbenen. Han rosslade till och snubblade, med stora ögon och muggen fortfarande hängande i handen, och spritluktande dregel rann ur hans öppna mun. Sedan stöp han.   Pojken kröp en liten bit. Han tryckte ena handen mot halsen och försökte hålla kvar blodet, och den andra sträckte han ut mot stolpen där varningsklockan hängde. Han hade tåga trots allt, tänkte Hundman. Han kom ihåg klockan fastän halsen var avskuren. Men han lyckades inte släpa sig mer än ett steg förrän Dow satte en fot hårt i nacken på honom.   Hundman gjorde en grimas när han hörde hur pojkens ben krasade. Han förtjänade antagligen inte att dö på det viset. Men det är så det är i krig. Många människor som inte förtjänar det blir dödade. Uppgiften måste fullgöras, och det hade de gjort, och alla tre var de fortfarande vid liv. Mycket mer hade han inte hoppats på, men av någon anledning hade han ändå en sur eftersmak nu. Han hade aldrig tyckt att det var lätt och det var svårare än någonsin nu när han var hövding. Märkligt att det skulle vara så mycket lättare att döda folk när någon sade åt en att göra det. Att döda är svårt. Svårare än man skulle tro.   Om man inte är Svarte Dow, förstås. Den jäveln dödade människor lika obehindrat som han pissade. Det var därför han var så förbannat bra på det. Hundman såg hur han böjde sig ned, tog manteln från Enarmens slappa kropp och drog den runt sina egna axlar, och sedan välte han ned liket i havet, lika obekymrat som om han dumpade avfall.   ”Du har två armar”, sade Karg, som redan hade gamlingens mantel på sig.   Dow tittade ned på sig själv. ”Exakt vad menar du? Jag tänker inte hugga av mig armen för att lura någon, din idiot!” 20

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 20

11-02-17 10.41.25


”Han menar att du ska hålla den utom synhåll.” Hundman tittade på medan Dow torkade ur en mugg med ett smutsigt finger, hällde upp en skvätt åt sig och stjälpte i sig den. ”Hur kan du dricka vid ett sådant här tillfälle?” frågade han och drog av den blodiga manteln från pojkens lik.   Dow ryckte på axlarna och hällde upp en skvätt till. ”Synd att slösa bort det. Och som du sade. Kall natt.” Han sprack upp i ett elakt leende. ”Fan vad du kan prata, Hundman. Jag heter Cregg.” Han tog ett par haltande steg. ”Fick ett hugg i arslet uppe vid Dunbrec! Var får du allt ifrån?” Han dunkade Karg på axeln med handens baksida. ”Jävla underbart, va? Det finns väl ett ord för det? Vad är det för ord nu då?”   ”Trovärdig”, sade Karg.   Dow sken upp. ”Trovärdig. Det är vad du är, Hundman. Du är en trovärdig jävel. Du hade kunnat säga åt dem att du var Skarling Huvlös själv och de skulle ha trott dig, jag svär. Jag begriper inte hur du kan hålla masken!”   Hundman hade ingen större lust att skratta. Han gillade inte att titta på de två liken som fortfarande låg där på stenen. Oroade sig hela tiden för att pojken skulle frysa utan manteln. Förbannat dumt att oroa sig för det, med tanke på att han låg i en pöl av sitt eget blod som var ett steg bred.   ”Strunt i det”, grymtade han. ”Släng de här båda i vattnet och kom hit till porten. Vi vet inte när det kommer fler.”   ”Ska bli, hövding, ska bli, vi gör som du säger.” Dow hävde ned de två kropparna i vattnet, och sedan krokade han loss kläppen ur klockan och slängde också den i vattnet, för säkerhets skull.   ”Synd”, sade Karg.   ”Vad då?”   ”Synd på klockan.”   Dow blinkade mot honom. ”Synd på klockan, minsann? Du har en massa att säga helt plötsligt, och vet du vad? Jag tror att jag gillade dig bättre förut. Synd på klockan? Har du blivit galen?”   Karg ryckte på axlarna. ”Sydlänningarna kanske vill ha en när de kommer hit.”   ”I så fall kan de fan dyka ned och hämta kläppen!” Dow slet åt 21

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 21

11-02-17 10.41.25


sig Enarmens spjut och klampade fram till den öppna porten, med ena handen gömd inne i sin stulna mantel, och han muttrade för sig själv. ”Synd på klockan … Vid de satans döda …”   Hundman sträckte sig upp på tå, häktade loss lyktan och höll upp den mot havet, och sedan lyfte han på manteln så att han täckte lyktan och sänkte den igen. Lyfte den, sänkte den. En gång till, och sedan hängde han tillbaka den fladdrande lyktan på stolpen. Just då tycktes den som en ynkligt liten låga att värma alla sina förhoppningar vid. En ynklig liten låga som skulle synas ända ut över havet, men den var allt de hade.   Hela tiden väntade han på att hela företaget skulle slå fel, att man skulle slå larm inne i staden, att fem dussin mannar skulle komma utvällande genom den öppna porten och ge honom, Dow och Karg den död de förtjänade. Blåsan var nära att spricka när han tänkte på det. Men ingen kom. Ingenting hördes utom den stumma klockan som knarrade på sin stolpe och de kalla vågorna som skvalpade mot sten och trä. Det gick precis som de hade planerat.   Den första båten kom glidande ut ur mörkret, och i fören satt Skälvan och flinade. Ett tjog mannar satt inklämda bakom honom i båten och rodde mycket försiktigt, med vita, spända ansikten och tänderna hårt sammanbitna av ansträngningen att vara tysta. Men vartenda knäppande och knarrande av trä och metall fick ändå Hund­mans nerver att skaka.   Skälvan och hans pojkar hängde ett par säckar med halm över båtens sida när de kom riktigt nära så att träet inte skulle skrapa mot stenen. Allt det här hade de tänkt ut under veckan. De slängde upp tampar och Hundman och Karg fångade dem, drog in båten mot kajen och förtöjde den. Hundman tittade bort mot Dow, som orörlig och obesvärad stod och lutade sig mot muren vid porten, och han skakade lite på huvudet för att säga att ingen rörde sig inne i staden. Sedan kom Skälvan uppför den korta trappan, smidigt och tyst, hukande i mörkret.   ”Bra gjort”, viskade han och log med hela ansiktet. ”Snyggt och prydligt.”   ”Dunka varandra i ryggen hinner vi med senare. Förtöj resten av båtarna nu.”   ”Ska bli.” Fler båtar kom in nu, fler mannar, fler halmsäckar. Skäl22

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 22

11-02-17 10.41.25


vans pojkar drog in dem och började hjälpa männen upp på kajen. Det var män som hade gått över till deras sida de senaste veckorna. Män som inte gillade Bethods nya metoder. Snart stod en ansenlig skara där nere vid vattnet. Så många att Hundman knappt kunde tro att ingen hade sett dem.   De ställde upp sig i grupper, precis som planerat, och varje grupp hade sin egen ledare och sin egen uppgift. Ett par av pojkarna kände till Uffrith och de hade ritat en karta över staden på marken, precis som Treträd brukade göra. Hundman hade tvingat dem allihop att lära sig den. Han flinade när han tänkte på hur mycket Svarte Dow hade gnällt över det, men nu var det värt besväret. Han hukade sig vid porten och de gick förbi, en mörk, tyst grupp i taget.   Tul kom först med ett dussin mannar efter sig. ”Du, Åskmoln”, sade Hundman, ”du tar stora porten.”   ”Ja”, nickade Tul.   ”Viktigaste uppgiften av alla, så försök göra det tyst.”   ”Tyst, det är uppfattat.”   ”Lycka till då, Tul.”   ”Behövs inte.” Och jätten skyndade iväg på den mörka gatan med sina män efter sig.   ”Rödhatt, du tar tornet vid brunnen och muren intill.”   ”Stämmer.”   ”Skälvan, du och dina pojkar ska hålla uppsikt över stadstorget.”   ”Vaksamma som ugglor, Hundman.”   Och så vidare, och förbi gick de, genom porten och in på de mörka gatorna, och de förde inte mer oväsen än blåsten från havet och vågorna mot kajen. Hundman gav var och en av grupperna deras uppgifter och skickade iväg dem. Sist kom Svarte Dow, och det var en skara hårdföra karlar han hade med sig.   ”Dow, du ska ta stadsäldstens hus. Stapla upp ved runt det, som vi sade, men tänd inte eld på den, hör du det? Döda ingen om du inte blir tvungen. Inte än.”   ”Inte än, låt gå för det.”   ”Och Dow.” Han vände sig om. ”Lämna kvinnfolket i fred.”   ”Vad tror du att jag är?” frågade Dow, och hans tänder glimmade i mörkret. ”Ett djur?” 23

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 23

11-02-17 10.41.25


Och så var det klart. Kvar stod bara Hundman och Karg och några till, som skulle hålla utkik över vattnet. ”Mm”, sade Karg och nickade sakta. Det var sannerligen stort beröm för att komma från honom.   Hundman pekade på stolpen. ”Ta med klockan”, sade han. ”Vi kanske kan få nytta av den trots allt.” Vid de döda, vad det lät högt. Hundman blev tvungen att sluta ögonen till hälften, och hela armen darrade när han dunkade på klockan med knivskaftet. Han kände sig ganska besvärad inne bland alla dessa hus, hopklämd av väggar och plank. Han hade inte vistats mycket i städer, och när han gjorde det hade han inte tyckt om det. Antingen hade han bränt ned någonting eller ställt till med sattyg efter en belägring, eller också hade han suttit i något av Bethods fängelser och väntat på att bli dödad.   Han såg sig blinkande om på virrvarret av skiffertak, väggar av gammal, grå sten, svart trä, smutsgrå rappning, allt fuktigt av det snåla duggregnet. Vad konstigt att leva på det sättet, att sova i en låda och varenda dag vakna på precis samma fläck. Blotta tanken gjorde honom rastlös, som om inte den där klockan redan hade gjort honom nervös nog. Han harklade sig och ställde ned den bredvid sig på kullerstenarna. Sedan stod han där och väntade med ena handen på svärdsfästet, på ett sätt som han hoppades såg imponerande ut.   Smällande steg hördes en bit bort på en gata, och en liten flicka sprang ut på torget. Hon tappade hakan när hon såg hur de stod där, ett dussin skäggiga, beväpnade män med Tul Duru i mitten. Antagligen hade hon aldrig sett en man som var ens hälften så stor. Hon vände tvärt åt andra hållet och halkade nästan på de hala gatstenarna. Då fick hon se Dow som satt på en vedtrave precis bakom henne, bekvämt bakåtlutad mot väggen och med sitt dragna svärd över knäna, och hon blev helt stilla.   ”Ingen fara, tös”, muttrade Dow. ”Du kan stanna där du är.”   Fler människor kom nu skyndande ut på torget från alla håll, och alla såg lika bestörta ut när de upptäckte Hundman och hans män som stod där och väntade. Kvinnor och pojkar, huvudsakligen, och ett par gamla gubbar. Uppryckta ur sängarna av klockan och fortfarande halvsovande, röda ögon och sömnsvullna ansikten, kläderna hafsigt 24

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 24

11-02-17 10.41.25


påslängda och beväpnade med vad de hade till hands. En pojke med en köttyxa. En böjd gammal gubbe med ett svärd som såg ännu äldre ut än han själv. En flicka längst fram med en högaffel och en rufsig, mörk hårman. Hennes uppsyn påminde Hundman om Shari, hård och eftertänksam, så som hon brukade titta på honom innan de gick i säng med varandra. Han tittade vresigt ned på hennes smutsiga, nakna fötter och hoppades att han inte skulle behöva döda henne.   Att skrämma upp dem rejält var det bästa sättet att få allting uträttat snabbt och enkelt. Så Hundman försökte låta som någon de borde vara rädda för och inte som någon som var på väg att skita på sig. Så som Logen kunde ha låtit. Men det kanske betydde större rädsla än nöden krävde. Som Treträd, då. Hård men rättvis, en som ville det som var bäst för alla.   ”Är någon av er stadens äldste?” brummade han.   ”Det är jag”, sade gamlingen med svärdet, och han var helt slapp i ansiktet av chocken över att hitta ett tjog välbeväpnade främlingar på sitt eget torg. ”Brons heter jag. Och vem fan är du?”   ”Jag är Hundman, och det här är Harding Karg, och bjässen där borta är Tul Duru Åskmoln.” Några personer spärrade upp ögonen, några muttrade sinsemellan. De hade tydligen hört namnen förr. ”Vi har kommit hit med femhundra mannar och nu i natt intog vi er stad.” Det orsakade ett par flämtningar och skrik. De var snarare tvåhundra, men det hade han inga skäl att avslöja. De kanske skulle få för sig att det var en bra idé att slåss och han ville inte tvingas att sticka ned en kvinna, och inte bli nedstucken av en heller. ”Vi har många fler män här i krokarna, och era vakter är bundna allihop, de som vi inte blev tvungna att döda. Några av mina pojkar, och då ska ni kanske veta att jag pratar om Svarte Dow …”   ”Det är jag.” Dow log sitt otäcka leende, och några personer backade förfärat undan, som om de hade fått veta att det var djävulen själv som satt där.   ”… ja, de röstade för att sticka alla era hus i brand med en gång och sätta igång lite slakt här. Göra så som vi brukade när Blodige Nio hade befälet, om ni förstår.” Ett barn började gråta tyst, ett vått snörvlande. Pojken med köttyxan såg sig stirrande omkring med yxan ostadigt i handen, den mörkhåriga flickan blinkade och tog ett 25

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 25

11-02-17 10.41.25


hårdare grepp om sin högaffel. Jo, nog förstod de andemeningen, alltid. ”Men jag tänkte att ni skulle få en ärlig chans att ge er, när nu staden är full av kvinnor och barn. Det är Bethod jag har ett horn i sidan till, inte er. Unionen vill använda den här staden som hamn så att de kan skeppa in män och proviant och annat. De kommer hit med sina skepp inom en timme. Och de är många. Så blir det vare sig ni går med på det eller inte. Det jag vill ha sagt är att vi kan göra det här på ett blodigt sätt, om det är vad ni vill. De döda ska veta att vi har mycket övning på det. Eller också kan ni lämna ifrån er era vapen, så kan vi allihop samsas, fredligt och … vad är det för ord jag far efter?”   ”Civiliserat”, sade Karg.   ”Just det. Civiliserat. Vad tycker ni?”   Åldringen fingrade på svärdet och såg ut som om han hellre skulle vilja stödja sig på det än svinga det, och han stirrade upp mot murarna, där ett par av mannarna stod och tittade ned, och så sjönk han ihop. ”Verkar som om ni har oss fast. Hundman, minsann? Jag har alltid hört att du är en klipsk jävel. Det är ändå inte många kvar här som kan slåss mot er. Bethod tog varenda man som kan hålla ett spjut och en sköld.” Han såg sig omkring på den ömkliga skaran bakom sig. ”Låter ni kvinnorna vara i fred?”   ”Vi ska låta dem vara.”   ”De som vill få vara i fred”, sade Dow och log lystet mot flickan med högaffeln.   ”Vi låter dem vara”, morrade Hundman och gav honom en hård blick. ”Det ska jag se till.”   ”Då så”, rosslade gubben, hasade fram och grinade illa när han föll på knä och släppte sitt rostiga svärd vid Hundmans fötter. ”Du är en bättre man än Bethod, vad jag kan se. Så jag kanske borde tacka dig för din barmhärtighet, om du håller ord.”   ”Hm.” Hundman kände sig inte så barmhärtig. Han tvivlade på att gubben som han hade dödat nere i hamnen skulle tacka honom, eller den enarmade mannen som han hade stuckit ned bakifrån, eller pojken som fått halsen avskuren och hela sitt liv stulet.   En efter en kom resten av människorna i skaran fram, och ett efter ett släpptes vapnen, om man nu kunde kalla dem så, i en hög. En 26

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 26

11-02-17 10.41.25


hög av rostiga redskap och skrot. Pojken kom sist och lät köttyxan skramla ned ovanpå det andra, kastade en skrämd blick på Svarte Dow, skyndade sig sedan tillbaka till de andra och klamrade sig fast vid den svarthåriga flickans hand.   De stod där i en storögd klunga, och Hundman kände nästan lukten av deras rädsla. De väntade på att Dow och hans mannar skulle börja hugga ned dem där de stod. De väntade på att bli infösta i ett hus och inlåsta, och på att huset sedan skulle stickas i brand. Hundman hade sett alltsammans förut. Så han klandrade dem inte det minsta när de allihop tryckte sig mot varandra som får i en tät klunga på en äng om vintern. Han skulle ha gjort likadant.   ”Hör upp!” röt han. ”Nu är det gjort! Gå tillbaka till era hus, eller vad ni vill. Unionens män kommer hit vid middagstid, och då är det bäst att det är tomt på gatorna.”   De blinkade mot Hundman, och mot Dul, och mot Svarte Dow, och mot varandra. De svalde och darrade, de muttrade tacksägelser till de döda. Långsamt skingrades de, spred ut sig och gick var och en till sitt. Levande, till allas stora lättnad.   ”Snyggt, hövding”, sade Tul i örat på Hundman. ”Treträd själv hade inte kunnat göra det bättre.”   Dow kom fram mot honom från andra hållet. ”Men om du vill veta vad jag tycker när det gäller kvinnorna …”   ”Det vill jag inte”, sade Hundman.   ”Har ni sett min son?” En av kvinnorna hade dröjt sig kvar. Hon gick från den ene mannen till den andre, med blanka ögon och ansiktet helt förvridet av oro. Hundman böjde huvudet och tittade åt ett annat håll. ”Min son, han stod vakt nere vid vattnet! Har ni sett honom?” Hon drog i Hundmans rock, och hennes röst sprack och lät gråtfylld. ”Snälla ni, var är min son?”   ”Tror du att jag vet var alla håller hus?” fräste han i hennes tårdränkta ansikte. Han marscherade iväg som om han hade en massa viktiga saker att göra, och hela tiden tänkte han – du är feg, Hundman, du är en feg jävla skitstövel. Vilken hjälte, som så enkelt kunde lura en hoper kvinnor, barn och gamla gubbar.   Det är inte lätt att vara hövding.

27

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 27

11-02-17 10.41.25


Detta ädla värv z Den stora vallgraven hade tömts tidigt under belägringen och efterlämnat ett brett dike fullt med svart dy. På andra sidan av bron över den arbetade fyra soldater vid en kärra, i vilken de hade släpat ut lik till vallgravens brink och lät dem studsande rulla ned till botten. Det var de sista försvararnas lik, sönderskurna och brända, nedsmetade med blod och smuts, vilda män från andra sidan Crinnafloden långt borta i öster, lurviga och skäggiga. Deras slappa kroppar tycktes eländigt förtvinade efter tre månader instängda innanför Dunbrecs murar, eländigt avmagrade och knappt mänskliga. West hade svårt att känna större glädje över att ha besegrat sådana här varelser.   ”Det känns sorgligt”, muttrade Jalenhorm, ”när de har stridit så tappert. Att sluta på det sättet.”   West tittade på ytterligare ett sönderslaget lik som kanade längs brinken och ned i den röriga högen av leriga kroppar. ”Det är så här de flesta belägringar slutar. Särskilt för de tappra. De kommer att begravas där nere i leran, och så fylls vattengraven med vatten igen. Vitforsens vatten kommer att svalla över dem, och deras mod, eller brist på mod, kommer inte att betyda någonting alls längre.”   Dunbrecs fästning tornade upp sig över de två officerarna när de gick över bron, svarta konturer av murar och torn som stora, skarpt avgränsade hål i den tunga, vita himlen. Några tufsiga fåglar kretsade runt ovanför dem. Ett par andra kraxade från de skadade bröstvärnen. 28

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 28

11-02-17 10.41.25


General Kroys män hade behövt en månad för att klara av samma resa. Om och om igen hade de slagits tillbaka under svåra förluster men slutligen lyckats bryta sig genom den tjocka porten under ett stadigt regn av pilar, stenar och kokande vatten. Ytterligare en vecka av klaustrofobisk slakt för att tvinga sig fram det dussin steg som återstod till tunneln där innanför, för att bryta sig genom den andra porten med yxor och eld och slutligen ta yttermuren i besittning. Försvararna hade haft alla fördelar. Fästningen hade planerats mycket noga för att ge dem det.   Och när de väl hade tagit sig genom vakthuset väntade de verkliga svårigheterna. Inre muren var dubbelt så hög och tjock som den yttre och behärskade dess gångbroar överallt. Det fanns inget skydd mot projektiler från de sex vidunderliga tornen.   För att erövra andra muren hade Kroys män försökt med alla strategier som man kände till inom belägringskonsten. De hade prövat med hacka och bräckjärn, men stenverket var fem steg tjockt vid marken. De hade gjort ett försök att minera, men marken var vattensjuk utanför fästningen och bestod av solid Anglandssten där under. De hade bombarderat med katapulter men knappt repat den mäktiga bastionen. De hade anfallit med stormstegar om och om igen, i vågor och i grupper, överrumplande om natten eller fräckt på dagen, och i nattmörker och i dagsljus hade de spridda leden av sårade Unionssoldater släpat sig bort från de misslyckade försöken och högtidligt dragit sina döda efter sig. Slutligen hade de försökt tala förstånd med de vilda försvararna med hjälp av en tolk från Nordmarken, och den arme mannen hade bombarderats med innehållet i nattkärlen.   I slutänden hade det bara berott på tur. Sedan de hade studerat vakternas rörelser hade en företagsam sergeant prövat lyckan med en änterhake i skydd av mörkret. Han hade klättrat upp, och ett dussin andra djärva män hade klättrat efter. De överrumplade försvararna, dödade flera av dem och tog vakthuset i besittning. Hela operationen varade i tio minuter och kostade Unionen ett liv. I Wests ögon var det en passande ironi att Unionens armé efter att ha försökt med alla möjliga kringgående metoder och slagits tillbaka med stora förluster slutligen skulle ta sig in till den inre befästningen genom den öppna porten. 29

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 29

11-02-17 10.41.25


Nu stod en soldat dubbelvikt i närheten av det valvet och kräktes högljutt på de smutsiga stenplattorna. West gick förbi honom med vissa onda aningar, och ljudet av hans smällande stövelklackar ekade i den långa tunneln. Han kom ut på den stora borggården mitt i fästningen. Detta var en regelbunden sexkant som härmade både inre och yttre murens form, och allt ingick i den perfekt symmetriska konstruktionen. Men West tvivlade på att arkitekterna skulle ha gillat det skick som nordmännen hade lämnat borgen i.   En lång träbyggnad på ena sidan av borggården, kanske stallet, hade fattat eld under angreppet och var nu inte mer än en hög med brända bjälkar som fortfarande glödde. De som skulle röja upp i röran hade fortfarande fullt upp utanför muren, och på marken låg lik och tappade vapen kvar i ett virrvarr. Unionens döda hade placerats i rader i ett hörn av borggården och täckts över med filtar. Nordmännen låg lite hur som helst, på mage eller på rygg, hoprullade eller utsträckta där de hade fallit. Under kropparna fanns djupa skåror i stenplattorna, och inte bara från den slumpmässiga förstörelsen under den tre månader långa belägringen. En stor cirkel hade huggits ut i stenen, och inuti den fler cirklar, underliga märken och symboler. West tyckte inte alls om det. Ännu värre var att han nu började märka den vedervärdiga stanken här inne, ännu fränare än lukten av bränt trä.   ”Vad i all världen är det som luktar?” muttrade Jalenhorm och satte handen över munnen.   En sergeant i närheten råkade höra honom. ”Det verkar som om våra vänner från norr tyckte att stället behövde prydas.” Han pekade upp ovanför deras huvuden, och West följde hans pekande finger med blicken.   De var så förruttnade att det tog honom en stund att inse att han tittade på mänskliga kvarlevor. De hade spikats upp med armar och ben utsträckta på inre väggarna i vart och ett av tornen, högt ovanför skjulen runt borggården. Ruttnande inälvor hängde från deras magar, myllrande av flugor. Ristade med blodiga korset, som nordmännen skulle ha sagt. Man kunde fortfarande otydligt urskilja söndriga trasor av Unionens färgglada uniformer, som fladdrade i vinden bland styckena av ruttnande kött. 30

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 30

11-02-17 10.41.25


De hade uppenbarligen hängt där ett tag. Sedan före belägringen, absolut. Kanske sedan nordmännen erövrade fästningen. De ursprungliga försvararnas lik hade suttit uppspikade där och ruttnat under alla dessa månader. Tre av dem såg ut att sakna huvuden. Kanske var detta pendangerna till de tre gåvor som hade skickats till marskalk Burr för så länge sedan. West kom på sig själv med att meningslöst undra om några av dem hade varit i livet när de spikades upp. Saliven forsade plötsligt i munnen och flugornas surrande tycktes vidrigt högt.   Jalenhorm hade blivit blek som ett spöke. Han sade inget. Det behövdes inte. ”Vad har hänt här?” muttrade West sammanbitet, lika mycket för sig själv.   ”Ja, överste, vi tror att de hoppades på att få hjälp.” Sergeanten flinade mot honom; tydligen hade han mycket starka nerver. ”Hjälp från några illasinnade gudar, det är vad vi tror. Men det verkar inte som om någon där nere lyssnade, eller hur?”   West blängde argt på de ojämna märkena på marken. ”Ta bort dem! Slit upp stenläggningen och byt ut den, om det krävs.” Hans blick gick till de ruttnande kadavren ovanför, och han kände en smärtsam kramp i magen. ”Och erbjud en belöning på tio mark till den som har stake nog att klättra upp dit och skära ned liken.”   ”Tio mark, överste? Ta hit stegen åt mig!”   West vände och gick snabbt ut genom den öppna porten till Dunbrecs fästning, och han höll andan och hoppades av hela sitt hjärta att han aldrig mer skulle få skäl att besöka denna plats. Men han visste att han skulle komma tillbaka. Om så bara i drömmen. Genomgångar med Poulder och Kroy var mer än nog för att göra den friskaste människa sjuk, och lordmarskalk Burr var inte på något vis frisk. Överbefälhavaren för hans majestäts styrkor i Angland var lika ömkligt avmagrad som försvararna i Dunbrec hade varit, och hans enkla uniform hängde löst runt honom medan hans bleka hud såg ut att vara för hårt spänd över skelettet. På ett dussin korta veckor tycktes han ha åldrats lika många år. Hans händer skakade, läpparna darrade, han kunde inte stå upp långa stunder och inte rida över huvud taget. Då och då grimaserade han och huttrade till, som om han genomfors av en osynlig plåga. West förstod inte hur han kunde 31

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 31

11-02-17 10.41.25


fortsätta arbeta, men fortsatte gjorde han, fjorton timmar om dagen och mer. Han ägnade arbetet samma nitiska omsorg som alltid. Men nu tycktes det äta upp honom, bit för bit.   Burr tittade bistert upp mot den stora kartan på gränsområdet, med händerna vilande på magen. Vitforsen var ett vindlande blått streck ned genom mitten av kartan, Dunbrec en svart sexkant utritad med snirkliga streck. Till vänster om den låg Unionen. Till höger Nordmarken. ”Då så”, kraxade han, hostade sedan och harklade sig, ”då är fästningen i våra händer igen.”   General Kroy nickade avmätt. ”Det är den.”   ”Äntligen”, mumlade Poulder lågt. De båda generalerna tycktes fortfarande betrakta Bethod och nordmännen som ett mindre irritationsmoment jämfört med den verkliga fienden: varandra.   Kroy reste ragg, och hans stab muttrade omkring honom som en flock arga kråkor. ”Dunbrec har ritats av Unionens främsta militärarkitekter, och man skydde inga kostnader vid uppförandet. Att inta fästningen var ingen lätt uppgift.”   ”Självklart, självklart”, brummade Burr i ett tappert försök till en avledande manöver. ”Förbaskat svårt ställe att erövra. Har vi någon aning om hur nordmännen lyckades göra det?”   ”Ingen överlevde för att berätta om vilken list de använde sig av, lordmarskalk. De stred intill döden, utan undantag. De allra sista barrikaderade sig i stallet och satte eld på det.”   Burr sneglade på West och skakade sakta på huvudet. ”Hur ska man kunna förstå en sådan fiende? Vilket skick är fästningen i nu?”   ”Vallgraven tömdes på vatten, yttre vakthuset är delvis förstört, avsevärda skador på inre muren. Försvararna rev några byggnader för att få trä att bränna och stenar att kasta, och lämnade resten i …” Kroy rörde på läpparna som om han ansträngde sig för att hitta rätt ord. ”I mycket dåligt skick. Reparationerna kommer att ta några veckor.”   ”Hm.” Burr gned sig olyckligt på magen. ”Slutna rådet vill gärna att vi ska korsa Vitforsen och fortsätta in i Nordmarken snarast möjligt, så att vi kan strida på fiendens territorium. Som en uppmuntrande nyhet till den oroliga befolkningen.”   ”Att vi har intagit Uffrith”, inflikade Poulder med ett enormt själv32

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 32

11-02-17 10.41.25


belåtet flin, ”har gjort vår ställning så oerhört mycket starkare. I ett enda slag erövrade vi en av Nordmarkens bästa hamnar, i ett perfekt läge för att försörja våra trupper när vi rycker fram inne i fiendens land. Förut måste allting forslas med vagnar genom hela Angland, på dåliga vägar och i dåligt väder. Nu kan vi frakta förnödenheter och förstärkningar med båt, och nästan ända till fronten! Och alltihop åstadkoms utan förlust av ett enda liv!”   West tänkte inte låta honom ta åt sig äran för det. ”Absolut”, sade han med känslolöst monoton röst. ”Än en gång har våra allierade från Nordmarken visat sig ovärderliga.”   Poulders rödklädda stab stelnade till och muttrade. ”De spelade en viss roll i det”, tvingades generalen erkänna.   ”Deras ledare, Hundman, kom till oss och föreslog den ursprungliga planen, utförde den själv med hjälp av sina egna män och överlämnade staden åt er, med öppen port och foglig befolkning. Det var vad jag fick höra.”   Poulder rynkade argt pannan åt Kroy, som nu tillät sig det allra tunnaste småleende. ”Mina män har intagit staden och redan börjat bygga upp ett stort lager av förnödenheter! Vi har kringgått fienden och tvingat honom att retirera mot Carleon! Det, överste West, är vad saken handlar om, inte exakt vem som gjorde vad!”   ”Absolut!” avbröt Burr och viftade med sin stora hand. ”Båda har ni gjort ert land stora tjänster. Men nu måste vi blicka framåt mot kommande segrar. General Kroy, se till att det lämnas kvar arbetsstyrkor för att reparera Dunbrec och avdela ett regemente uppbådade soldater att bemanna försvaren. Med en befälhavare som vet vad han gör, tack. Det vore minst sagt pinsamt om vi skulle förlora fästningen ytterligare en gång.”   ”Det kommer inte att ske några misstag”, morrade Kroy åt Poulder, ”det kan ni räkna med.”   ”Resten av armén ska korsa Vitforsen och ställa upp sig på bortre stranden. Sedan kan vi börja rycka fram mot öster och norr, mot Carleon, och ta in våra förnödenheter via hamnen i Uffrith. Vi har drivit ut fienden från Angland. Nu måste vi sätta press på Bethod och tvinga honom på knä.” Och marskalken satte en tung knytnäve i andra handens handflata som demonstration. 33

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 33

11-02-17 10.41.25


”Min division ska befinna sig på andra sidan floden i morgon bitti”, väste Poulder åt Kroy, ”och i god ordning!”   Burr gjorde en grimas. ”Vi måste röra oss försiktigt, vad Slutna rådet än säger. Senast en av Unionens arméer korsade Vitforsen var när kung Casamir invaderade Nordmarken. Jag behöver knappast påminna er om att han tvingades retirera i viss oordning. Bethod har överrumplat oss förr och kommer bara att bli starkare när han drar sig tillbaka in i sitt eget territorium. Vi måste samarbeta. Det här är inte en tävling, mina herrar.”   De båda generalerna började genast tävla med varandra om vem av dem som kunde instämma mest. West drog en lång suck och gned sig över näsroten.

34

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 34

11-02-17 10.41.25


En ny man z ”Och så kommer vi tillbaka.” Bayaz tittade surt mot staden: en lysan­ de vit halvmåne som bredde ut sig runt den glittrande viken. Sakta men bestämt kom den närmare, sträckte sig ut och slöt Jezal i en välkomnande omfamning. Landmärken blev tydliga, gröna parker kikade fram mellan husen, vita spiror sköt upp ovanför alla taken. Han såg Agrionts skyhöga murar och solskenet som glimmade i blanka kupoler ovanför dem. Mästarens hus tornade upp sig över alla andra byggnader, men till och med denna ogästvänliga koloss tycktes nu på något sätt vittna om värme och trygghet.   Han var hemma. Han hade överlevt. Det kändes som om det var hundra år sedan han stod i aktern på ett liknande skepp, eländig och översiggiven, och sorgset såg hur Adua gled bort i fjärran. Över vattnets svallande, segeldukens smällande och sjöfåglarnas skrik började han urskilja stadens avlägsna larm. Det lät som den underbaraste musik han någonsin hade hört. Han blundade och drog in luften hårt genom näsborrarna. Vikens lukt av rutten tång var ljuv som honung mot tungan.   ”Det verkar som om ni har haft nöje av resan, kapten”, sade Bayaz med största ironi.   Jezal kunde inte annat än flina. ”Jag har nöje av resans slut.”   ”Så nedslagen behöver man inte vara”, försökte broder Långfot. ”Det händer att man inte får behållningen av en svår resa förrän långt 35

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 35

11-02-17 10.41.26


efter att man har återkommit hem. Prövningarna är korta, men den vishet man vinner består i en livstid!”   ”Ha.” Magiernas främste krökte på läpparna. ”Resor skänker vishet enbart åt de visa. De gör de okunniga okunnigare än någonsin. Mäster Niofingrar! Har du bestämt dig för att återvända till Nordmarken?”   Logen avbröt för en kort stund sitt sura stirrande ut över vattnet. ”Jag har inga skäl att stanna.” Han sneglade på Ferro, och hon blängde tillbaka.   ”Varför tittar du på mig?”   Logen skakade på huvudet. ”Vet du vad? Jag har inte en jävla aning.” Om det hade funnits något som ens avlägset liknade en romans mellan dem tycktes den nu oåterkalleligt ha övergått till ett trumpet ogillande.   ”För all del”, sade Bayaz och höjde på ögonbrynen, ”om du har bestämt dig.” Han sträckte ut handen mot nordmannen, och Jezal såg hur de skakade hand. ”Ge Bethod en spark från mig när du väl har honom under klacken.”   ”Det ska jag, om inte han får mig under sin.”   ”Det är aldrig lätt att sparka uppåt. Stort tack för din hjälp och för ditt goda uppförande. Du kanske vill hälsa på mig i biblioteket någon gång igen. Då kan vi titta ut över sjön och skratta åt våra stora äventyr i väster.”   ”Jag hoppas att jag ska kunna det.” Men Logen såg inte ut som om han hade någon större lust att skratta eller någon anledning att hoppas. Han såg ut som om han inte längre hade något val.   Under tystnad tittade Jezal på medan tampar slängdes ut till kajen och surrades fast, hur den långa landgången gnisslande sköts ut och skrapade mot stenen. Bayaz ropade till sin lärling: ”Mäster Quai! Dags att gå i land!” Och den bleke unge mannen följde sin mästare ned från skeppet utan att ägna de andra en blick, och broder Långfot gick efter dem.   ”Lycka till då”, sade Jezal och sträckte ut handen mot Logen.   ”Tack detsamma.” Nordmannen log brett, struntade i handen och gav honom en hård och illaluktande omfamning. De stod så under en aningen rörande och aningen pinsam sekund, och sedan dunkade Niofingrar honom i ryggen och släppte taget. 36

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 36

11-02-17 10.41.26


”Vi kanske ses där uppe i norr.” Jezals röst sprack en liten smula, hur mycket han än försökte hålla den stadig. ”Om de skickar mig …”   ”Kanske det, men … jag tror att jag hoppas att vi inte gör det. Om jag var du skulle jag som sagt leta rätt på en bra kvinna och lämna dödandet åt dem som är mindre förnuftiga.”   ”Som du?”   ”Jo. Som jag.” Han tittade bort mot Ferro. ”Jaha, då skiljs vi här då, Ferro?”   ”Mm.” Hon ryckte på sina magra axlar och stegade iväg bort på landgången.   Det fick Logens ansikte att rycka till. ”Visst”, muttrade han åt hennes rygg. ”Trevligt att träffas.” Han viftade med den avhuggna fingerstumpen mot Jezal. ”Säga vad man vill om Logen Niofingrar, men hand med fruntimmer har han.”   ”Mm.”   ”Jo.”   ”Då så.” Jezal hade egendomligt svårt att slutligen gå därifrån. De hade varit tillsammans nästan oavbrutet det senaste halvåret. I början hade han inte känt annat än förakt för karlen, men när det nu kom till kritan kändes det som att lämna en synnerligen respekterad äldre bror. Faktiskt mycket värre, för Jezal hade aldrig haft några höga tankar om sina riktiga bröder. Så han tvekade, och Logen flinade mot honom som om han anade vad han kände.   ”Oroa dig inte, jag ska försöka klara mig utan dig.”   Jezal fick fram ett litet leende. ”Försök bara komma ihåg vad jag har sagt åt dig ifall du skulle hamna i strid igen.”   ”Tyvärr skulle jag tro att det är ganska säkert.”   Sedan fanns det faktiskt inte mycket Jezal kunde göra annat än att vända sig bort och klampa nedför landgången, och på vägen måste han låtsas att han hade fått något i ögat. Det kändes som om det var mycket långt till den livliga piren, där han ställde sig bredvid Bayaz och Quai, Långfot och Ferro.   ”Mäster Niofingrar kan nog ta vara på sig, skulle jag tro”, sade Magiernas främste.   ”Jo, sannerligen”, skrattade Långfot, ”bättre än de flesta!” 37

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 37

11-02-17 10.41.26


Jezal kastade en sista blick över axeln när de började gå in mot staden. Logen höjde en hand åt honom från relingen, och sedan kom hörnet på ett magasin mellan dem och han försvann ur sikte. Ferro dröjde sig kvar en sekund och tittade buttert ut mot havet med knutna nävar, och en muskel i kinden darrade. Sedan vände hon sig om och upptäckte att Jezal iakttog henne.   ”Vad glor du på?” Och så knuffade hon sig förbi honom och följde efter de andra, in mot Aduas myllrande gator.   Staden var precis sådan som Jezal mindes den, men ändå var allt annorlunda. Husen verkade ha krympt och kröp torftiga ihop intill varandra. Till och med den breda Medelvägen, stadens stora pulsåder, kändes fruktansvärt trång efter de väldiga, öppna områdena i gamla imperiet, de vördnadsbjudande vyerna över Aulcus ruiner. Himlen hade varit högre där ute på den enorma slätten. Här var allt så litet, och det blev inte bättre av den obehagliga lukten, som han aldrig hade lagt märke till förut. Han rynkade näsan när han motvilligt sicksackade genom den knuffande hopen av förbipasserande.   Det var människorna som var konstigast av allt. Flera månader hade gått sedan Jezal sist såg fler än tio i taget. Nu var det plötsligt tusentals personer som trängdes överallt omkring honom, intensivt upptagna med sina egna göromål. De var mjuka, välskrubbade och utstyrda i pråliga färger, och de tycktes honom nu lika uppseendeväckande som cirkusartister. Modet hade förändrats medan han var borta och mötte livsfara i världens karga västliga hörn. Nu bar folk sina hattar i en annan vinkel, ärmar hade svällt upp och blivit vidare, skjortkragar hade krympt till en längd som för ett enda år sedan skulle ha ansetts löjlig. Jezal fnös för sig själv. Det verkade befängt att sådana dumheter någonsin hade intresserat honom, och med yttersta förakt betraktade han en grupp parfymerade modelejon som struttade förbi.   Deras sällskap krympte medan de gick genom staden. Först tog Långfot ett översvallande farväl med många handskakningar och ord om heder och privilegier, och löften om återförening som Jezal misstänkte eller snarare hoppades inte var uppriktiga. I närheten av det stora marknadstorget De fyra hörnen försvann Quai iväg i ett eller annat ärende med hela sin invanda, trumpna tystnad. Därmed 38

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 38

11-02-17 10.41.26


hade han bara Magiernas främste som sällskap, och så Ferro som argt lufsade fram efter dem.   I sanningens namn skulle Jezal inte ha tagit illa upp om sällskapet hade minskat ännu mer. Må vara att Niofingrar hade visat sig vara en pålitlig kamrat, men de övriga i denna illa fungerande grupp var knappast de som Jezal helst skulle bjuda hem på middag. Han hade för länge sedan givit upp hoppet om att Ferros sköld av arga blickar skulle spricka och avslöja en omtänksam själ där innanför, men hennes bottenlöst dåliga humör var åtminstone förutsägbart. Bayaz var om något ett ännu mer oroväckande sällskap: till hälften farfaderligt gott humör, till hälften – vem visste vad? Varje gång den gamle mannen öppnade munnen ryckte Jezal till och väntade sig någon otäck överraskning.   Men just nu småpratade han tämligen älskvärt. ”Får jag fråga vad du har för planer nu, kapten Luthar?”   ”Ja, jag skickas väl till Angland för att slåss mot nordmännen.”   ”Det verkar troligt. Fast man vet ju aldrig vad ödet har i beredskap.”   Jezal gillade inte alls det yttrandet. ”Och du? Ska du åka tillbaka till …” Det gick upp för honom att han faktiskt inte hade den minsta aning om varifrån magiern kom.   ”Inte riktigt än. Jag ska stanna i Adua för tillfället. Stora saker är i görningen, min pojke, stora saker. Jag kanske stannar för att se hur de utvecklar sig.”   ”Flytta på dig, din slampa!” hördes ett vrål från andra sidan gatan.   Tre medlemmar av stadsvakten hade samlats runt en smutsig flicka i trasig klänning. En böjde sig ned över henne med en käpp i handen och skrek rakt i ansiktet på henne medan hon ryggade undan. En eländig människoskara hade samlats för att titta på, mestadels hantverkare och arbetare som knappt var renare än tiggerskan själv.   ”Varför låter ni henne inte vara i fred?” grumsade en av dem.   En av vakterna tog ett varnande steg fram mot dem och höjde sin käpp medan en annan tog tag om tiggerskans axel och sparkade omkull en mugg som stod på marken, så att några mynt klirrande for ut i rännstenen. 39

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 39

11-02-17 10.41.26


”Det där var väl inte nödvändigt”, sade Jezal för sig själv.   ”Tja”, sade Bayaz med en nedlåtande blick, ”sådant där händer ju jämt och ständigt. Menar du att du aldrig förr har sett vakten köra bort en tiggare?”   Det hade Jezal förstås gjort många gånger, och han hade aldrig höjt på ögonbrynen. Trots allt kunde tiggarna inte få sitta mitt i gatan och hindra framkomligheten. Men av någon anledning blev han ändå illa till mods av det här. Den stackars flickan sparkade och skrek när vakten med onödigt mycket våld släpade med henne några steg liggande på rygg, och synbarligen njöt han av det. Det var inte så mycket själva handlingen som Jezal reagerade mot, utan att de gjorde det här mitt framför näsan på honom, utan minsta tanke på hans känslor. Det gjorde honom på sätt och vis till medbrottsling.   ”Det är en skamfläck”, muttrade han sammanbitet.   Bayaz ryckte på axlarna. ”Varför gör du ingenting åt det, om det stör dig så?”   Vakten valde det ögonblicket att hugga tag i tiggerskans toviga hår och ge henne ett hårt slag med käppen, och hon pep till och slog armarna om huvudet. Jezal kände hur hans ansikte förvreds. På en sekund hade han knuffat sig fram genom folksamlingen och givit vakten en rejäl spark i baken, så att han ramlade framlänges i rännstenen. En av hans kamrater kom framåt med käppen höjd, men snubblade bakåt en sekund senare. Jezal upptäckte att han hade dragit sina svärd, och de putsade klingorna glimmade i skuggorna vid husväggen.   Åskådarna flämtade till och drog sig bakåt. Jezal blinkade. Han hade inte tänkt sig att det hela skulle gå så här långt, inte alls. Fan ta Bayaz och hans idiotiska råd! Men nu kunde han inte göra annat än att fullfölja det hela. Han anlade sin mest oförskräckta och arroganta uppsyn.   ”Ett steg till så sticker jag ned er, som de svin ni är.” Han såg från den ene vakten till den andre. ”Jaha? Är det någon av er som vill ta reda på om jag menar det?” Han hoppades uppriktigt att ingen av dem skulle våga, men han hade inte behövt oroa sig. De var förutsägbart fega när de möttes av beslutsamt motstånd och höll sig precis utom räckhåll för hans svärd. 40

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 40

11-02-17 10.41.26


”Ingen behandlar vakten på det här sättet. Vi ska leta rätt på dig, det kan du lita …”   ”Att hitta mig kommer inte att bereda några svårigheter. Jag är kapten Luthar från kungliga gardet. Jag bor i Agriont. Ni kan inte missa det. Det är den där fästningen som dominerar hela staden!” Och så pekade han bort på gatan med det långa svärdet, så att en av vakterna snubblade bakåt av rädsla. ”Jag tar emot er närhelst det passar er, så kan ni för min överordnade, lordmarskalk Varuz, få förklara ert skamliga uppträdande mot den här flickan, en medborgare i Unionen som inte har begått värre brott än att vara fattig!”   Ett löjligt överdrivet tal, förstås. Jezal rodnade nästan över den sista meningen. Han hade alltid föraktat fattiga människor och han var långt ifrån säker på att hans åsikter hade förändrats i grunden, men han rycktes med av sina egna ord och hade inte annat val än att avsluta med en stor gest.   Men orden gjorde verkan på stadsvakterna. De tre männen backade undan, och av någon anledning flinade de som om alltihop hade gått precis som de hade tänkt sig. Jezal fick stå kvar och ta emot folksamlingens ovälkomna gillande.   ”Bravo, pojk!”   ”Skönt att någon har lite råg i ryggen.”   ”Vad sade han att han hette?”   ”Kapten Luthar!” vrålade Bayaz plötsligt, så att Jezal, som just var i färd med att sticka sina svärd i skidorna igen, hoppade till. ”Kapten Jezal dan Luthar, vinnaren av Spelen i fjol, som nyss kommit hem från sina äventyr i väster! Luthar var namnet!”   ”Sade han Luthar?”   ”Han som vann Spelen?”   ”Det är han! Jag såg när han besegrade Gorst!”   Hela folkmassan stirrade, storögda och respektfulla. En av dem sträckte ut handen som om han ville röra vid fållen på Jezals jacka, och Jezal snubblade bakåt och snavade nästan över tiggarflickan som hade orsakat hela tumultet.   ”Tack”, sade hon hänfört och med en ful, vulgär dialekt, som blev ännu mindre tilltalande av hennes blodiga mun. ”Å, tack så mycket, herrn.” 41

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 41

11-02-17 10.41.26


”Ingen orsak.” Jezal makade sig undan, mycket besvärad. På nära håll märktes det hur oerhört smutsig hon var, och han hade ingen lust att ådra sig sjukdomar. Faktiskt var det allt annat än behagligt att stå i centrum för den här folksamlingens uppmärksamhet. Han fortsatte att långsamt dra sig bakåt medan de tittade på honom, idel leenden och beundrande mummel.   Ferro tittade buttert på honom när de lämnade De fyra hörnen. ”Var det något?” fräste han.   Hon ryckte på axlarna. ”Du är inte riktigt lika feg som du var.”   ”Tack för det storslagna berömmet.” Han vände sig mot Bayaz. ”Vad fan var det där nu då?”   ”Det var du som gjorde en barmhärtig gärning, min gosse, och jag blev stolt av att se det. Tydligen har mina lektioner inte varit helt bortkastade på dig.”   ”Jag menade”, morrade Jezal, som tyckte att han inte hade haft någon som helst nytta av Bayaz ständiga föreläsningar, ”vad tog det åt dig när du basunerade ut vad jag heter för kreti och pleti? Nu kommer ryktet att sprida sig i hela staden!”   ”Det tänkte jag faktiskt inte på.” Magiern log blekt. ”Jag tyckte bara att du förtjänade beröm för din ädla handling. Att hjälpa dem som har det sämre ställt, undsätta en dam i nöd, skydda de svaga och så vidare. Faktiskt beundransvärt.”   ”Men …”, muttrade Jezal, som undrade ifall Bayaz drev med honom.   ”Här skiljs våra vägar, min unge vän.”   ”Jaha. Gör de?”   ”Vart ska du då?” sade Ferro misstänksamt.   ”Jag har ett par ärenden att uträtta”, sade magiern, ”och du ska följa med mig.”   ”Varför skulle jag göra det?” Hon hade varit på ännu sämre humör än vanligt sedan de lämnade hamnen, och det var ingen dålig bedrift.   Bayaz himlade med ögonen. ”Därför att du saknar det fina sätt som krävs för att du ska klara dig i mer än fem minuter på egen hand i en stad som den här. Varför annars? Och du ska väl gå tillbaka till Agriont, antar jag?” tillade han till Jezal. 42

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 42

11-02-17 10.41.26


”Ja. Ja, självklart.”   ”Jaha, då skulle jag vilja tacka dig, kapten Luthar, för de insatser du har gjort i vårt lilla äventyr.”   ”Hur fan vågar du, ditt magiska arsle? Hela företaget var ett kolossalt, smärtsamt och vanställande slöseri med min tid, och ett misslyckande dessutom.” Men vad Jezal egentligen sade var: ”Ja, tack själv.” Han fattade den gamle mannens hand och beredde sig på att slappt skaka den. ”Det var en ära.”   Bayaz grepp var chockerande starkt. ”Det var skönt att höra.” Jezal upptäckte att han hade dragits mycket tätt intill den gamle mannen och stirrade in i hans glittrande gröna ögon på oroväckande nära håll. ”Vi kanske får tillfälle att samarbeta igen.”   Jezal blinkade till. Samarbete var verkligen ett obehagligt ordval. ”Då så … då … kanske vi … ses längre fram?” Aldrig mer, hade enligt hans mening varit det bästa alternativet.   Men Bayaz bara flinade när han släppte taget om Jezals domnade fingrar. ”Ja, jag är säker på att vi kommer att ses igen.” Solen sken angenämt mellan den väldoftande cederns grenar och kastade en fläckig skugga på marken under den, precis som den brukade göra. En angenäm vind fläktade över borggården och fåglarna kvittrade på trädgrenarna, precis som de alltid hade gjort. De gamla husen i förläggningen hade inte förändrats. De trängdes med varandra, täckta med prasslande murgröna på alla sidor av den smala gården. Men där upphörde likheterna med Jezals lyckliga minnen. Mossan hade krupit upp på stolsbenen, bordsskivan hade fått ett tjockt lager fågelspillning, gräset hade inte blivit klippt på flera veckor och fröställningar slog mot vaderna på Jezal när han gick förbi.   Spelarna själva hade för länge sedan försvunnit. Han såg hur skuggorna växlade över det grå träet och kom ihåg ljudet av deras skratt, smaken av rökverk och sprit, känslan av att ha korten i handen. Här hade Jalenhorm suttit och försökt vara hårdför och manlig. Här hade Kaspa skrattat när de skämtade på hans bekostnad. Här hade West suttit bakåtlutad och skakat på huvudet med uppgivet ogillande. Här hade Brint plockat nervöst med de kort han hade på hand och hoppats på en stor vinst som aldrig kom. 43

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 43

11-02-17 10.41.26


Och här hade Jezal suttit. Han släpade ut stolen ur det slingrande gräset, satte sig i den med ena foten uppe på bordet och lutade sig bakåt så att den stod på de bakre benen. Nu kändes det otroligt att han hade suttit här, iakttagit, intrigerat och funderat på bästa sättet att få sina vänner att verka obetydliga. Han sade sig att han aldrig skulle kunna delta i sådana dumheter nu. Inte mer än ett par givar, i alla fall.   Om han hade trott att en grundlig tvättning, en noggrann rakning, plockning av styva hårstrån och en utdragen frisering skulle få honom att känna sig hemma, så misstog han sig. De välbekanta rutinerna fick honom att känna sig som en främling i sin egen dammiga svit. Det var svårt att bli upphetsad över välputsade stövlar och knappar, eller att en guldträns var precis rätt arrangerad.   När han till sist stod framför spegeln, där han för länge sedan hade fördrivit så många sköna timmar, upptäckte han att spegelbilden definitivt var oroande. En mager och väderbiten äventyrare stirrade klarögd ut från det visserinska glaset, och det rödblonda skägget dolde endast nödtorftigt det fula ärret över den sneda käken. Hans gamla uniformer var allihop obekvämt trånga, stärkta så att de skavde och så åtsittande runt halsen att han fick kvävningskänslor. Han kände sig inte längre som om han på något sätt hörde hemma i dem. Han kände sig inte längre som en soldat.   Han visste knappt ens vem han skulle inställa sig hos efter så lång tid hemifrån. Praktiskt taget varenda officerare han kände till hade skickats till Angland med armén. Antagligen kunde han ha sökt upp lordmarskalk Varuz om han verkligen hade velat det, men faktum var att han nu hade lärt sig så mycket om fara att han inte ville störta iväg mot den. Han skulle göra sin plikt om han blev ombedd. Men den fick lov att söka upp honom först.   Under tiden hade han andra ärenden att uträtta. Blotta tanken gjorde honom på en gång upprymd och skräckslagen, och han stack fingret i kragen och drog i den i ett försök att lindra stramandet runt halsen. Det hjälpte inte. Men som Logen Niofingrar så ofta hade sagt: det var bättre att göra det än att leva med rädslan för det. Han tog upp sitt paradsvärd, men när han hade stirrat på de absurda mässingssnirklarna i fästet en liten stund slängde han det på golvet och 44

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 44

11-02-17 10.41.26


sparkade in det under sängen. Försök att verka obetydligare än du är, skulle Logen ha sagt. Han hämtade det nötta långsvärdet som han haft på resan och stack det genom spännet i bältet, drog ett djupt andetag och gick fram till dörren. Det var ingenting skrämmande med gatan. Det var en lugn del av staden, långt ifrån den larmande kommersen och det hamrande hantverket. På gatan intill ropade en knivslipare hest ut sina tjänster. Under de anspråkslösa husens takskägg kuttrade en duva halvhjärtat. Någonstans i närheten blev ljuden av klapprande hovar och knarrande vagnshjul först högre och sedan svagare. I övrigt var det alldeles tyst.   Han hade redan gått förbi huset en gång åt vardera hållet och vågade inte göra det igen, av rädsla för att Ardee skulle se honom genom fönstret, känna igen honom och undra vad i helvete han höll på med. Så han gick några varv runt bortre delen av kvarteret och övade på det han skulle säga när hon kom och öppnade dörren.   ”Jag har återvänt hem.” Nej, nej, för högtravande. ”Hej, hur mår du?” Nej, för nonchalant. ”Det är jag, Luthar.” För avmätt. ”Ardee … jag har saknat dig.” För vädjande. Han såg hur en man tittade bistert på honom från ett fönster en trappa upp, och han hostade och gick snabbt fram mot huset medan han om och om igen mumlade för sig själv: ”Bättre att göra det, bättre att göra det, bättre att göra det …”   Han dunkade med näven mot träet. Han stod där och väntade med hjärtat bultande i halsgropen. Regeln klickade till, och Jezal anlade sitt mest insmickrande leende. Dörren öppnades och en kortvuxen, rundkindad och synnerligen oattraktiv flicka stirrade på honom från dörröppningen. Hur mycket saker och ting än hade förändrats kunde det inte råda något tvivel om att detta inte var Ardee. ”Ja?”   ”Öh …” En tjänare. Hur kunde han ha varit så dum att han trodde att Ardee skulle öppna dörren själv? Hon var ofrälse, inte tiggare. Han harklade sig. ”Jag har återvänt hem … Jag menar alltså … bor Ardee West här?”   ”Det gör hon.” Husan öppnade dörren så mycket att Jezal kunde stiga in i den dunkla hallen. ”Vem ska jag hälsa ifrån?” 45

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 45

11-02-17 10.41.26


”Kapten Luthar.”   Hon vände snabbt på huvudet, som om det satt fast med ett osynligt snöre och han just hade ryckt i det. ”Kapten … Jezal dan Luthar?”   ”Ja”, muttrade han förbryllat. Kunde Ardee ha pratat med husan om honom?   ”Å … ja, om ni vill vänta …” Husan pekade på en dörr och skyndade därifrån, ungefär som om kejsaren av Gurkhul hade kommit på besök.   Det dunkla vardagsrummet gav ett intryck av att ha möblerats av någon med för mycket pengar, för lite smak och på tok för lite plats för sina ambitioner. Där stod flera fåtöljer med skrikig klädsel, ett överdimensionerat och ohyggligt dekorerat skåp och på en vägg hängde en monumentalmålning som, om den hade varit större, skulle ha krävt att rummet fortsatte in i grannhuset. Två ljusstrålar fulla med damm kom in genom springorna mellan gardinerna och glimmade på den mycket välputsade, om än något vingliga, skivan på ett antikt bord. Möblerna kunde ha passerat var och en för sig, men när de stod hopträngda tillsammans var effekten ganska kvävande. Men, sade Jezal till sig själv medan han med rynkad panna såg sig omkring på det hela, han hade kommit hit för Ardees skull, inte hennes möblers.   Det var löjligt. Han var knäsvag och torr i munnen, det gick runt i huvudet och för var sekund som gick blev det värre. Han hade inte varit så här rädd i Aulcus när en skara tjutande shankor kastade sig över honom. Nervöst gick han ett varv runt rummet, knöt händerna och öppnade dem. Han tittade ut på den lugna gatan. Han böjde sig fram över en stol och undersökte den enorma tavlan. En kraftfull kung med överdimensionerad krona satt och halvsov medan adelsmän med pälsbräm bugade och skrapade runt omkring honom. Harod den store, gissade Jezal, men igenkännandet skänkte inte mycket glädje. Bayaz stora favorit, och det mest tröttsamma av magierns samtalsämnen hade gällt denne mans bragder. Harod den store kunde dra dit pepparn växer, enligt Jezals mening. Harod den store kunde …   ”Men ser man på …” 46

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 46

11-02-17 10.41.26


Hon stod i dörren, och det klara ljuset från hallen utanför fick hennes mörka hår och den vita klänningens konturer att lysa. Hon hade huvudet på sned och den allra minsta antydan till ett leende i sitt skuggade ansikte. Hon såg inte ut att ha förändrats alls. Så många gånger här i livet visar sig de stunder man länge har sett fram emot bli en grundlig besvikelse. Att se Ardee igen efter så lång tid var utan tvivel ett undantag. Alla hans noggrant förberedda hälsningsfraser dunstade bort under denna enda sekund, och han stod där, lika tom på tankar som när han allra första gången såg henne.   ”Så då lever du alltså”, mumlade hon.   ”Ja … öh … nätt och jämnt.” Han fick fram ett tafatt småleende. ”Trodde du att jag var död?”   ”Jag hoppades på det.” Det suddade tvärt ut leendet. ”När jag inte ens fick ett brev. Men egentligen trodde jag att du hade glömt mig.”   Jezal gjorde en grimas. ”Jag ber om ursäkt för att jag inte har skrivit. Verkligen. Jag ville göra det …” Hon stängde igen dörren och lutade sig mot den med händerna på ryggen, och hela tiden tittade hon bistert på honom. ”Det gick inte en dag utan att jag ville det. Men jag blev ivägkallad och fick ingen möjlighet att berätta det för någon, inte ens min familj. Jag har varit … jag har varit långt borta i väster.”   ”Det vet jag att du var. Det pratas om det i hela staden, och om jag har hört det måste det sannerligen vara allmänt känt.”   ”Har du hört det?”   Ardee nickade mot hallen. ”Jag hörde det av husan.”   ”Husan?” Hur i helvete kunde någon i Adua ha hört om hans missöden, och Ardee Wests husa av alla? Han ansattes plötsligt av otrevliga fantasier. Skaror av tjänare som fnittrade vid tanken på hur han låg och grät över sitt förstörda ansikte. Alla betydelsefulla människor i staden som skvallrade om hur dum han måste ha sett ut när han matades med sked av ett stort råskinn till nordman. Han kände hur han rodnade ända ut i örsnibbarna. ”Vad har hon sagt?”   ”Tja, du vet.” Förstrött strosade hon in i rummet. ”Att du klättrade över muren vid Darmiums belägring, eller hur var det? Öppnade stadsporten för kejsarens män och så vidare.” 47

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 47

11-02-17 10.41.26


”Va?” Han blev ännu mer förbryllad. ”Darmium? Jag menar … Vem har sagt till henne …”   Hon kom närmare, och närmare, och han blev bara mer och mer förvirrad tills han stammande tystnade. Ännu närmare, och hon såg upp i hans ansikte med läpparna särade, så nära att han var säker på att hon skulle lägga armarna om honom och kyssa honom. Så nära att han förväntansfullt böjde sig lite framåt, med halvslutna ögon och pirrande läppar … Sedan gick hon förbi honom, och hennes hår snärtade honom nästan i ansiktet när hon gick vidare till skåpet, öppnade det och tog fram en karaff, och han blev stående, strandsatt på mattan.   Under enfaldig tystnad såg han på medan hon fyllde två glas och höll fram det ena, och vinet skvalpade över och rann klibbigt ned på sidan. ”Du har förändrats.” Jezal kände en plötslig stöt av skam, och instinkten fick honom att snabbt lyfta handen och täcka över den ärrade käken. ”Jag menar inte det. I alla fall inte bara det. Du är annorlunda på något sätt.”   ”Jag …” Hennes inverkan på honom var om något ännu starkare än förut. Då hade han inte haft hela tyngden av sina förhoppningar, alla de många timmarna av dagdrömmerier och förväntan ute i vildmarken. ”Jag har saknat dig.” Han sade det utan att tänka sig för, och sedan kom han på sig själv med att rodna och blev tvungen att försöka byta samtalsämne. ”Har du hört av din bror?”   ”Han har skrivit varje vecka.” Hon kastade huvudet bakåt, tömde glaset och började fylla på det igen. ”Ända sedan jag fick veta att han fortfarande lever, i alla fall.”   ”Va?”   ”I en dryg månad trodde jag att han var död. Han undkom striden med nöd och näppe.”   ”Blev det en strid?” utbrast Jezal, precis innan han mindes att det pågick ett krig. Självklart hade det blivit strider. Han återfick kontrollen över rösten. ”Vad då för strid?”   ”Den där prins Ladisla blev dödad.”   ”Är Ladisla död?” sade han, och rösten sköt upp och blev flickaktigt gäll igen. De få gånger han hade sett kronprinsen hade denne verkat så självupptagen att man kunde tro att han var odödlig. Det 48

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 48

11-02-17 10.41.26


var svårt att tro att någon hade kunnat sticka ned honom med ett svärd eller skjuta en pil i honom så att han verkligen dog, han som alla andra, men så var det tydligen.   ”Och sedan blev hans bror mördad …”   ”Raynault? Mördad?”   ”I sin säng på slottet. När kungen dör kommer de att välja en ny kung genom omröstning i Öppna rådet.”   ”Omröstning?” Hans röst blev så gäll att han kände lite galla i strupen.   Hon fyllde redan på sitt glas en gång till. ”Uthmans sändebud hängdes för mordet, trots att han troligen var oskyldig, och när nu kriget mot gurkherna drar ut på tiden …”   ”Är vi i krig med gurkherna dessutom?”   ”Dagoska föll i början av året.”   ”Har Dagoska … fallit?” Jezal tömde sitt glas i en enda, lång klunk, stirrade ned på mattan och försökte få plats med alltihop i tankarna. Han borde förstås inte ha blivit förvånad över att saker och ting hade förändrats medan han var borta, men han hade knappast väntat sig att världen skulle bli så här uppochnedvänd. Krig mot gurkherna, strider i Nordmarken, omröstning för att välja en ny kung?   ”Behöver du ett till?” frågade Ardee och lutade lite på karaffen.   ”Jo, det gör jag nog.” Stora saker, förstås, precis som Bayaz hade sagt. Han tittade på medan hon hällde upp, hur hon koncentrerat, nästan argt, rynkade pannan medan vinet kluckande rann ut. Han såg ett litet ärr på hennes läpp som han aldrig förr hade lagt märke till, och han kände plötsligt en stark lust att röra vid det, att dra med fingrarna genom hennes hår och att hålla henne intill sig. Stora händelser, men de verkade betydelselösa i jämförelse med det som hände nu, i det här rummet. Men vem visste? Kanske skulle hela hans liv ta en ny vändning de närmaste sekunderna om han kunde finna rätta orden och förmå sig att säga dem.   ”Jag har verkligen saknat dig”, fick han fram. Ett ömkligt försök, som hon avfärdade med en bitter fnysning.   ”Var inte dum.”   Han fattade hennes hand och tvingade henne att se honom i ögonen. ”Dum har jag varit hela livet. Men inte nu. Där ute på slätten 49

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 49

11-02-17 10.41.26


upplevde jag stunder när det enda som höll mig vid liv var tanken på att … att jag skulle kunna få se dig igen. Varenda dag ville jag träffa dig …” Hon bara rynkade pannan åt honom, helt oberörd. Att hon inte alls kastade sig i hans famn var synnerligen frustrerande efter allt han hade utstått. ”Ardee, snälla, jag kom inte hit för att gräla.”   Hon stirrade stint ned i golvet och stjälpte i sig ett glas till. ”Jag vet inte varför du kom hit.”   ”För att jag älskar dig och aldrig någonsin mer vill vara ifrån dig! Snälla, säg att du vill gifta dig med mig!” Det var nära att han hade sagt det, men i sista sekund såg han hennes hånfulla min och hejdade sig. Han hade helt glömt bort hur besvärlig hon kunde vara. ”Jag kom hit för att be om förlåtelse. Jag svek dig, det vet jag. Jag kom hit så fort jag kunde, men jag märker att du inte är på humör. Jag kommer tillbaka senare.”   Han trängde sig förbi henne och gick mot dörren, men Ardee hann dit först, vred om nyckeln i låset och slet ut den. ”Du lämnar mig helt ensam här utan att ens skriva brev, och när du väl kommer hem vill du gå härifrån igen utan att ens ge mig en kyss?” Hon tog ett ostadigt steg fram mot honom, och Jezal kom på sig själv med att rygga undan.   ”Ardee, du är full.”   Hon kastade irriterat med huvudet. ”Jag är alltid full. Sade du inte att du har saknat mig?”   ”Men”, muttrade han och började av någon anledning bli en smula rädd, ”jag tänkte …”   ”Det är ditt problem, förstår du inte det? Att tänka. Du är inte bra på det.” Hon föste honom bakåt mot bordskanten, och han trasslade in svärdet i benen så till den milda grad att han måste sätta handen mot bordet för att inte ramla.   ”Har jag inte väntat?” viskade hon, och hennes andhämtning mot hans ansikte var varm och luktade sötsurt av vin. ”Precis som du bad mig att göra?” Hon nuddade varligt hans mun med sin, tungspetsen gled ut och strök mot hans läppar, och hon gjorde ett mjukt, gurglande läte i strupen och tryckte sig mot honom. Han kände hur hennes hand gled ned mot hans skrev och mjukt gned honom genom byxorna. 50

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 50

11-02-17 10.41.26


Känslan var förstås behaglig och orsakade en omedelbar styvhet. Mycket behaglig, men inte så lite oroande. Han tittade nervöst mot dörren. ”Men tjänarna då?” sade han hest.   ”Om de inte gillar det kan de väl för fan leta rätt på ett annat jobb, inte sant? De var inte min idé.”   ”Men vems – ah!”   Hon vred om fingrarna i hans hår och drog runt hans huvud på ett smärtsamt vis, så att hon talade rätt in i ansiktet på honom. ”Glöm dem! Du kom väl hit för min skull, inte sant?”   ”Ja … ja, självklart!”   ”Säg det då!” Hon tryckte handen hårt mot hans byxor. Det var nästan smärtsamt, men inte riktigt.   ”Ah … Jag kom hit för din skull.”   ”Jaha? Ja, här är jag nu.” Och hennes fingrar fumlade med hans bälte, fick upp det. ”Du behöver inte vara blyg nu.”   Han försökte få tag i hennes handled. ”Ardee, vänta …” Med andra handen gav hon honom en svidande örfil rakt i ansiktet så att hans huvud slogs åt sidan, så hårt att det ringde i öronen.   ”Jag har suttit här i ett halvår och gjort ingenting!” väste hon i ansiktet på honom, lite sluddrande. ”Förstår du hur tråkigt jag har haft? Och nu säger du att jag ska vänta? Dra åt helvete!” Omilt stack hon handen i hans byxor och drog fram kuken, gned honom med ena handen och klämde om hans ansikte med den andra, medan han slöt ögonen och flämtade ytliga andetag in i hennes mun utan att kunna tänka på annat än hennes fingrar.   Hon nafsade honom i läppen, nästan smärtsamt, och sedan lite hårdare. ”Ah”, grymtade han. ”Ah!” Hon bet honom definitivt. Bet honom med liv och lust, som om hans läpp var en bit brosk hon måste tugga sig igenom. Han försökte dra sig undan, men han hade bordet bakom ryggen och hon höll ett ordentligt tag om honom. Smärtan var nästan lika stor som chocken, och sedan, när hon fortsatte att bitas, väsentligt större.   ”Aaaj!” Han högg tag om hennes handled med ena handen och vred om den bakom ryggen på henne, ryckte hårt i hennes arm och knuffade ned henne på bordet. Han hörde hur hon flämtade när ansiktet hårt slog emot det putsade träet. 51

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 51

11-02-17 10.41.26


Han stod där bredvid henne, förlamad av bestörtning och med den salta smaken av blod i munnen. Genom Ardees trassliga hår såg han ett mörkt och uttryckslöst öga; hon iakttog honom över axeln. Håret rörde sig runt hennes mun när hon andades snabbt. Han släppte plötsligt taget om hennes handled, såg hennes arm röra sig, såg märkena efter hans fingrar lysa ilsket röda på huden. Hon lät handen glida ned, tog tag om en grabbnäve av klänningen och drog upp den, tog ytterligare en grabbnäve och drog upp den, tills kjolarna var i en enda röra runt hennes midja och hennes nakna, ljusa rumpa stack upp mot honom.   Nå. Han kanske var en ny man, men han var ändå en man.   För varje stöt slog hennes huvud mot väggen, och hans hud daskade mot hennes lår, och byxorna hasade allt längre nedför hans ben tills svärdsfästet skrapade mot mattan. För varje stöt gav bordet till ett harmset knarrande, högre och högre för varje gång, som om de knullade ovanpå en ogillande gammal gubbe. För varje stöt grymtade hon till och han flämtade, inte precis av njutning eller smärta utan av ett tvingande behov av att ta in luft som en reaktion på en energisk ansträngning. Barmhärtigt kvickt var det över.   Så många gånger här i livet visar sig de stunder man länge har sett fram emot bli en grundlig besvikelse. Det här var utan tvivel ett sådant tillfälle. När han tillbringade de evighetslånga timmarna ute på slätten, öm i kroppen och livrädd, med att drömma om att få träffa Ardee igen var en snabb och våldsam parning mot bordet i hennes smaklösa vardagsrum inte riktigt vad han hade tänkt sig. När de var färdiga stoppade han ned sin slokande kuk i byxorna, skuldmedveten och skamsen och otroligt nedstämd. Ljudet när han knäppte bältespännet fick honom att vilja dunka ansiktet mot väggen.   Hon rätade på sig, lät kjolarna falla ned och slätade till dem, med blicken mot golvet. Han sträckte ut handen mot hennes axel. ”Ardee …” Argt ruskade hon av sig honom och gick därifrån. Hon slängde något på golvet efter sig, och det rasslade till på mattan. Nyckeln till dörren.   ”Du kan gå.”   ”Vad kan jag?”   ”Gå! Du har väl fått det du ville nu?” 52

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 52

11-02-17 10.41.26


Misstroget slickade han sin blodiga läpp. ”Tror du att det var det här jag ville?” Inget svar utom tystnad. ”Jag älskar dig.”   Hon gav till ett slags hostning, som om hon skulle kräkas, och skakade långsamt på huvudet. ”Varför det?”   Han var inte säker på att han visste det. Han var inte säker på vad han menade eller kände längre. Han ville börja om igen, men han visste inte hur det skulle gå till. Alltsammans var en obegriplig mardröm som han hoppades att han snart skulle vakna ur. ”Vad menar du med varför?”   Hon böjde sig fram med knutna nävar och vrålade åt honom: ”Jag är för fan ingenting! Alla som känner mig avskyr mig! Min far avskydde mig! Min egen bror!” Hennes röst sprack, ansiktet skrynklades ihop och hon spottade av ilska och förtvivlan. ”Allt jag rör vid förstör jag! Jag är skit, bara skit! Varför förstår du inte det?” Och så satte hon händerna för ansiktet och vände ryggen åt honom, och hennes axlar skakade.   Han blinkade mot henne, och hans läppar darrade, de också. Den gamle Jezal dan Luthar skulle antagligen snabbt ha nappat åt sig nyckeln och rusat ut ur rummet, bort därifrån för att aldrig mer komma tillbaka, och skattat sig lycklig för att ha sluppit så lindrigt undan. Den nye Jezal funderade på det. Han funderade länge på det. Men han hade mer karaktär än så. Det intalade han sig åtminstone.   ”Jag älskar dig.” Orden smakade som en lögn i hans blodiga mun, men nu hade han kommit så långt att han inte kunde vända tillbaka. ”Jag älskar dig fortfarande.” Han gick genom rummet, och trots att hon försökte knuffa bort honom lade han armarna om henne. ”Ingenting har förändrats.” Han drog med fingrarna genom hennes hår och höll hennes huvud mot sitt bröst medan hon grät lågt, så att snor rann ned över hans pråliga uniformsjacka.   ”Ingenting har förändrats.” Men det hade det förstås.

53

Abercrombie Det yttersta argumentet 1.indd 53

11-02-17 10.41.26

9789173517324  

Av Joe Abercrombie har utgivits 2 3 Översättning Ylva Spångberg z ”När nu livet är som det är drömmer man om hämnd.” Paul Gaugain 9 10 11 12...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you