9789150218343

Copyright © Annika Widholm, 2010 Copyright © Berghs Förlag AB, 2010 Omslagsillustration och typografi: Tor Jäger Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryck: ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-502-1834-3 www.berghsforlag.se

101107_Stenhuset.ORIG.indd 4

10-05-25 15.00.03

Annika Widholm

Stenhusets hemlighet

BERGHS

101107_Stenhuset.ORIG.indd 3

10-05-25 15.00.03

1

Ella går sakta genom den tomma parken trots att pappa sagt att hon inte får göra det själv. Inte när det är kväll, inte ensam i mörkret. Men nu bryr hon sig inte om hans varning.

De frusna händerna är nerkörda i den bylsiga jackan och fingertopparna försöker komma undan kylan. Kvällen är mörk över staden. Det har snöat igen, asfalten är pudervit och det blir långa spår efter henne. Här inne är det nästan tyst. En bil tutar knappt hörbart, buskar och träd står som en skyddande mur mot gatans buller.

Ella stannar upp. Hon orkar inte gå längre, vill inte gå hem. Egentligen vill hon gå tillbaka till Moa, men det är sent. Alldeles för sent.

Snön glittrar i gatlampans sken. Det ser så mjukt och inbjudande ut. Hon tar ett par kliv från den isiga gångvägen och faller ner på knä, rullar runt på rygg och blir liggande med ansiktet mot den svartmulnade himlen.

Stilla.

Hon tänker att hon skulle kunna göra en snöängel, men det känns löjligt. Och hon är osäker på om arm­ arna och benen fortfarande går att röra. De känns så 5

101107_Stenhuset.ORIG.indd 5

10-05-25 15.00.03

tunga och trötta mot marken. Snön letar sig in under halsduken och isar mot huden, smälter och blir blöt mot nacken. Ett par droppar glider ner mot ryggen, men det är som om hon inte känner det, som om hon vore förlamad. Känner bara den där skärande smärtan i magen. Oron. Hur ska det bli?

Ella tänker att detta är sista dagen, sista kvällen. Imorgon tar allt slut. Vännerna, skolan, klassen, lägenheten, staden, parken. Snart är allt över. Det finns ingenting att göra åt saken. Det är inte ens någon idé att gråta mer. Hon vet instinktivt att det kommer bli skit av allting. Det här är slutet.

Men hon har fel, det är inte slutet.

6

101107_Stenhuset.ORIG.indd 6

10-05-25 15.00.03

2

De kommer fram sent på eftermiddagen. När de svänger upp mot allén tittar Ella både motvilligt och nyfiket ut genom det smutsprickiga bilfönstret. Vid slutet av vägen ser hon det. Där ligger huset som mamma och pappa pratat så länge om. Stenhuset reser sig mot den grå himlen som ett jättelikt gravmonument; stort och dystert med en vass siluett. Hon ryser till och sneglar på mamma som just bromsat in på den krattade gårds­ planen.

– Välkommen till vårt nya hem! utbrister hon med ett leende som inte riktigt når de trötta ögonen.

Innan Ella hinner svara har mamma dragit åt handbromsen och stigit ur bilen. Ella sitter kvar med säkerhetsbältet fortfarande fastspänt. Hon vet att så fort hon sätter ner foten utanför bilen har hon för alltid lämnat sitt gamla liv bakom sig. Flytten har känts som en mardröm, och inte förrän nu går det verkligen upp för henne att detta händer på riktigt. Det finns ingen återvändo.

Bildörren rycks upp.

– Ska du sitta kvar här hela dagen? Kom nu!

Mamma är ivrig att visa henne huset. Ella slår ihop 7

101107_Stenhuset.ORIG.indd 7

10-05-25 15.00.03

boken som hon har läst under bilresan och lägger ner den i ryggsäcken innan hon kliver ut.

Det är det fulaste hus hon någonsin sett. På de gråflammiga stenväggarna växer mossa och hela byggnaden ser kantig och klumpig ut, tänker Ella och låter blicken glida över fasaden. Hon följer efter uppför den breda stentrappan.

Ellas mamma har fått ett nytt jobb på ett universitet i närheten – som professor vid Historiska institutionen.

Där ska hon undervisa och fortsätta med sin forskning.

Pappa ska flytta efter så snart han får ett nytt jobb i närheten. Till dess ska han komma och hälsa på om helg­ erna. De har länge talat om att flytta från storstaden och med mammas nya jobb såg de en möjlighet att byta lägen­het mot hus. Det har varit deras dröm att bo i ett stort hus på landet, långt från trafik och avgaser.

Detta var deras dröm, men inte Ellas. Hon hade bönfallit och gråtit, tjatat och skrikit, svurit och tigit – men inget hade kunnat få dem att ändra sig. De hade lovat att allt skulle bli så mycket bättre än i stan och trugat henne med löjliga mutor som hon ändå inte velat ha.

Mamma vrider runt nyckeln flera varv i det rostiga låset, men det enda som händer är att det gnisslar högt.

– Konstigt. Detta ska vara rätt nyckel, säger hon och vrider ett varv till samtidigt som hon ger dörren en knuff med höften. Med ett dovt knarrande glider den upp och de kikar in i hallen. Mamma släpar in en av de tunga 8

101107_Stenhuset.ORIG.indd 8

10-05-25 15.00.03

väskorna och Ella stänger dörren bakom dem. Hallen är mörk och det tar ett tag innan ögonen vänjer sig.

Det första hon lägger märke till är en enorm spegel i bred guldram. Under spegeln står en gammal byrå och på golvet ligger en sliten orientalisk matta. Ella torkar av skorna på dörrmattan och går efter mamma in i huset.

Förutom bottenvåningens flera salongsliknande rum verkar huset vara fullt av sneda trappor och dunkla skrymslen och vrår. Trappan upp till övervåningen ger ifrån sig gnällande ljud när hon sätter fötterna mot trappstegen. Det är brant och hon håller i sig ordentligt i räcket.

– Välj vilket sovrum du vill. Utom det längst in till vänster, för där har jag och pappa tänkt sova, säger mamma som har burit upp en av väskorna till sitt redan utvalda rum.

– Jag trodde att ni skulle ha var sitt rum, säger Ella utan att egentligen mena att vara dum.

Mamma stannar upp och tittar frågande på henne.

– Jag tänkte bara att om det nu finns så många rum kan ni ju lika gärna ha var sitt, säger Ella snabbt.

Mamma låtsas inte bry sig om Ellas kommentar.

– Jag går ner igen. Hjälper du till att ta in grejerna från bilen sedan? säger mamma istället och försvinner nerför trappan.

Ella suckar och kikar in i ett av rummen. Det är litet med fula gula tapeter. Hon rynkar på näsan och hoppas att de andra ska vara bättre. Om hon nu tvingas bo på landet 9

101107_Stenhuset.ORIG.indd 9

10-05-25 15.00.03

så ska hon i alla fall ha ett stort rum. Något bra måste den här flytten ändå kunna föra med sig, tänker hon.

De andra rummen är större. Störst är det som mamma valt till sig och pappa. Det har en balkong som är stor som en altan med en utsikt som vid klart väder säkert är milsvid. Vissa av rummen har inga möbler, andra bara en säng eller en byrå.

Till slut bestämmer hon sig för rummet som ligger närmast trappan på höger sida. Det har ingen balkong, men tre stora fönster som når nästan ända upp till taket.

Väggarna är täckta av ljusblå tapet med ett mönster av små vita blommor. På ena kortsidan finns inbyggda garderober med sandfärgade dörrar. Den svarta järnsängen är nästan dubbelt så bred som den hon haft tidigare.

Annars är det än så länge ett ganska naket rum; inga gardiner, mattor eller andra möbler än sängen, en byrå och en pigtittare. Men det är ett fint rum, det måste hon faktiskt erkänna – i alla fall för sig själv.

Ella sätter sig på sängens slitna madrass och tar upp boken ur ryggsäcken, men så minns hon att mamma ville ha hjälp och hon lägger den ifrån sig igen.

Trappan ger henne svindel och hon håller kramp­ aktigt i räcket på väg ner.

Just när hon ska ta det sista klivet ner på hallgolvet upptäcker hon i ögonvrån en mörk gestalt. Hon skriker till när ljuset från salongen faller på den främmande kvinnan som stirrar på henne med döda ögon.

10

101107_Stenhuset.ORIG.indd 10

10-05-25 15.00.03