Issuu on Google+

bok 1

En flicka har sedan hon var liten fått höra att om hon någonsin kysser sin sanna kärlek så kommer han eller hon att dö.

Mystisk, sällsam och vacker. Maggie Stiefvaters nya fantastiska bokserie är äntligen här.

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16215-2

Steifvater_Kretsen_SLUT_NY_FSC.indd 1

maggie stiefvater

Deras öden kommer att beseglas på en övergiven kyrkogård en kylig vårnatt.

KRETSEN

Fyra pojkar på en internatskola bildar ett hemligt sällskap i syfte att finna en mytomspunnen kungagrav.

KRETSEN

maggie stiefvater

2013-02-15 16:10


16215_inlaga_Kretsen.indd 2

2013-01-31 08:46


kretsen

maggie stiefvater

Översättning: Carina Jansson

16215_inlaga_Kretsen.indd 3

2013-01-31 08:46


Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar, och en dröm min själ förvirrar med onämnelig magi. Edgar Allan Poe En drömmare finner bara sin rätta väg i månskenet, och hans straff är att möta gryningen innan resten av världen. Oscar Wilde

16215_inlaga_Kretsen.indd 5

2013-01-31 08:46


PROLOG Blue Sargent hade glömt hur många gånger hon fått höra att hon skulle döda sin sanna kärlek.   Hennes familj ägnade mycket tid åt förutsägelser, men dessa förutsägelser var ofta tämligen ospecificerade. Saker som: Någonting hemskt kommer att hända dig i dag. Det kan ha med siffran sex att göra. Eller: Du har pengar att vänta. Håll händerna öppna. Eller: Du måste fatta ett viktigt beslut, som inte kommer att fatta sig självt.   Folk som kom till det lilla klarblå huset på 300 Fox Way hade inga invändningar mot de vagt formulerade spådomarna. För klienten blev det ett spel, en utmaning, att kunna identifiera det exakta ögonblicket när en förutsägelse gick i uppfyllelse. När en skåpbil med sex passagerare körde rakt in i en klients bil två timmar efter spådomen, kunde han nicka med en känsla av fullbordande och befrielse. När en granne erbjöd sig att köpa en annan klients gamla gräsklippare om hon behövde lite extra kontanter, kunde hon minnas löftet om pengar som väntade och sälja gräsklipparen med insikten att uppgörelsen var bestämd på förhand. Och när en tredje klient hörde sin hustru säga Du måste bestämma dig, kunde han minnas att Maura Sargent sagt samma sak över tarotkorten och genast fatta ett beslut.   Men de svävande formuleringarna minskade kraften i spådomarna. Förutsägelserna kunde viftas bort som sammanträffanden, ingivelser. Ett litet skratt på parkeringsplatsen utanför Walmart när man som ut­ lovat råkade stöta på en gammal bekant. En kall kåre när siffran sjutton dök upp på en elräkning. Insikten att även om man hade skådat in i framtiden, förändrade det inte livet i nutid. Spådomarna kanske var sanna, men de var inte hela sanningen.   ”Jag vill börja med att tala om”, sa Maura alltid till sina nya klienter, 7

16215_inlaga_Kretsen.indd 7

2013-01-31 08:46


”att spådomen kommer att vara korrekt, men inte detaljerad.”   Det var enklast så.   Men det var inte vad Blue fick höra. Om och om igen fick hon sin handflata granskad och sina kort dragna ur sammetskantade lekar och utspridda på vardagsrumsmattan hos någon vän till familjen. Tummar pressades mot det mystiska, osynliga tredje ögat som påstods sitta mellan allas ögonbryn. Trollformler rabblades och drömmar tolkades, teblad inspekterades och seanser genomfördes.   Kvinnorna kom alltid fram till samma slutsats, förbehållslös och obegripligt specificerad. Vad alla var överens om, på många olika klärvoajanta språk, var det här:   Om Blue kysste sin sanna kärlek, skulle han dö.   Blue var länge besvärad av detta. Visst var varningen preciserad, men på samma sätt som i en saga. Den sa ingenting om hur hennes sanna kärlek skulle dö. Ingenting om hur länge han skulle överleva efter kyssen. Måste det vara en kyss på läpparna? Skulle en enkel puss på handen vara lika dödlig?   Fram till elva års ålder var Blue övertygad om att hon obemärkt skulle drabbas av en smittsam sjukdom. Så fort hon hade vidrört sin potentiella själsfrändes läppar med sina, skulle också han dö efter en hopplös kamp mot den obotliga åkomman. När hon var tretton kom hon fram till att det i stället var svartsjuka som skulle döda honom – en gammal pojkvän som dök upp vid den första kyssen, med pistol och brustet hjärta.   När Blue fyllt femton hade hon kommit fram till att hennes mors tarotkort bara var en vanlig kortlek och att de klärvoajanta kvinnornas drömmar var resultatet av för många groggar snarare än övernaturliga insikter, så spådomen saknade betydelse.   Men hon visste bättre. Förutsägelserna från 300 Fox Way var svävande, men obestridligt sanna. Hennes mamma hade drömt att Blue skulle bryta handleden första dagen i skolan. Hennes moster Jimi hade förutspått Mauras skatteåterbäring sånär som på tio dollar. Hennes äldre kusin Orla började alltid nynna på sin favoritlåt ett par minuter innan den spelades på radion.   Ingen i familjen hade någonsin tvivlat på att det var Blues öde att 8

16215_inlaga_Kretsen.indd 8

2013-01-31 08:46


döda sin sanna kärlek med en kyss, men det var ett hot som hängt över henne så länge att det tappat sin betydelse. Tanken på en sextonårig, förälskad Blue var så avlägsen att den kändes inbillad.   Och vid sexton års ålder hade Blue bestämt sig för att aldrig bli kär, så det spelade ingen roll.   Men den övertygelsen förändrades när hennes mors halvsyster Neeve kom till deras lilla stad Henrietta. Neeve hade blivit berömd för att med buller och bång göra det Blues mamma gjorde i tysthet. Maura spådde hemma i vardagsrummet och hennes klienter kom oftast från Henrietta eller från dalen som omgav staden. Neeve, å andra sidan, spådde i teve klockan fem på morgonen. Hon hade en hemsida med gamla softade fotografier av sig själv när hon spände blicken i åskådaren. Fyra böcker om det övernaturliga hade hennes namn på omslaget.   Blue hade aldrig träffat Neeve, så hon visste mer om sin halvmoster av en hastig sökning på nätet än av personlig erfarenhet. Blue visste inte riktigt varför Neeve skulle komma på besök, men den väntade ankomsten ledde till mängder av viskade samtal mellan Maura och hennes två bästa vänner, Persephone och Calla – den sortens samtal som övergick i kaffedrickande och pennor som knackades mot bordet när Blue kom in i rummet. Men Blue oroade sig inte särskilt mycket för Neeves besök – vad spelade en kvinna mer eller mindre för roll i ett hus där det vimlade av dem?   Neeve dök slutligen upp en vårkväll när de redan långa skuggorna av bergen i väster verkade ännu längre än vanligt. När Blue öppnade dörren trodde hon ett ögonblick att Neeve var en obekant gammal dam, men så vande sig hennes ögon vid det dröjande röda ljuset genom trädkronorna och hon såg att Neeve inte var mycket äldre än hennes mor, och alltså inte särskilt gammal alls.   Utanför ylade hundar på avstånd. Blue kände igen deras röster väl – på hösten red Aglionbys jaktklubb ut med sina hästar och rävhundar nästan varje helg. Blue visste vad deras hetsiga skall i den stunden betydde: De hade tagit upp jakten.   ”Du är Mauras dotter”, sa Neeve, och innan Blue hann svara tillade hon: ”Och i år kommer du att bli kär.”

9

16215_inlaga_Kretsen.indd 9

2013-01-31 08:46


1 Redan innan de döda kom var det iskallt på kyrkogården.   Varje år hade Blue och hennes mamma, Maura, kommit till samma plats, och varje år hade det varit kallt. Men i år, utan Mauras sällskap, kändes det kallare.   Det var den tjugofjärde april, sankt Markus afton. För de flesta passerade sankt Markus afton obemärkt förbi. Det var ingen helgdag. Ingen gav någon annan presenter. Ingen klädde ut sig eller ordnade en festival. Det fanns inga sankt Markus-utförsäljningar, inga sankt Markus-kort i butikerna, inga speciella teveprogram som bara visades en gång om året. Ingen markerade den tjugofjärde april i sin kalender. De flesta visste faktiskt inte ens att sankt Markus fått en dag uppkallad efter sig.   Men de döda mindes.   Blue satt och huttrade på stenmuren och tänkte att det åtminstone, åtminstone, inte regnade i år.   Det var hit Maura och Blue körde den tjugofjärde april varje år – till en avskilt belägen kyrka som var så gammal att namnet fallit i glömska. Ruinen låg i en dal i den täta skogen utanför Henrietta, men ändå flera kilometer från bergen. Taket och golvet hade rasat in för länge sedan, så ytterväggarna var allt som stod kvar. Det som inte ruttnat bort låg dolt under giriga klängväxter och illaluktande rotskott. Kyrkan omgavs av en stenmur som bara bröts av en likport bred nog för en kista och dess bärare. En hårdnackad stig som verkade oberörd av ogräset ledde fram till den gamla kyrkporten.   ”Åh”, andades Neeve, rundlagd men besynnerligt elegant där hon satt bredvid Blue på muren.   Blue förundrades igen, som hon gjort första gången hon träffade 10

16215_inlaga_Kretsen.indd 10

2013-01-31 08:46


Neeve, av hennes utomordentligt vackra händer. Knubbiga hand­leder ledde till ett barns mjuka handflator och slanka fingrar med ovala naglar.   ”Åh”, viskade Neeve igen, ”i kväll är en kväll.”   Hennes betoning på sista ordet fick det att krypa lite i skinnet på Blue. Blue hade suttit vakt med sin mor på sankt Markus afton de senaste tio åren, men i kväll kändes det annorlunda.   I kväll var en kväll.   I år hade Maura för första gången, och av en för Blue obegriplig anledning, skickat Neeve att kyrkvaka i hennes ställe. Maura hade frågat om Blue ville följa med som vanligt, men det hade egentligen inte varit en fråga. Blue hade alltid åkt dit och hon skulle göra det den här gången också. Hon hade inte precis andra planer för sankt Markus afton. Men hon måste bli tillfrågad. Någon gång innan Blue föddes hade Maura bestämt att det var barbariskt att tala om för barn vad de skulle göra, så Blue hade växt upp omgiven av uppmanande frågetecken.   Blue öppnade och slöt sina frusna händer. Kanterna på hennes torgvantar hade börjat fransa sig. Hon hade slarvat när hon stickat dem förra året, men de hade en viss sliten charm. Om hon inte varit så fåfäng kunde hon ha tagit på sig de tråkiga men praktiska vantarna hon fått i julklapp. Men hon var fåfäng, så i stället hade hon på sig torgvantarna som var oändligt mycket coolare men också kallare, och ingen kunde ens se dem utom Neeve och de döda.   Aprildagarna i Henrietta var ofta ganska milda och mjuka, lockade sovande träd att knoppas och kärlekskranka nyckelpigor att flyga in i fönsterrutor. Men inte i kväll. Det kändes som vinter.   Blue sneglade på klockan. Några minuter i elva. De gamla legenderna förordade kyrkvaka vid midnatt, men de döda var dåliga på att passa tiden, särskilt när månen var skymd.   Till skillnad från Blue, som inte var särskilt tålmodigt lagd, satt Neeve som en ståtlig staty på den gamla stenmuren med händerna knäppta och benen i kors under sin långa yllekjol. Blue – hopsjunken, kortare och smalare – liknade mer en rastlös, blind fågelskrämma. Det här var inte en kväll för hennes alldagliga ögon. Det var en kväll för siare och synska, häxor och medium.   För resten av hennes familj, med andra ord. 11

16215_inlaga_Kretsen.indd 11

2013-01-31 08:46


”Hör du någonting?” frågade Neeve i tystnaden. Hennes ögon glän­ste i mörkret.   ”Nej”, svarade Blue, för det gjorde hon inte. Sedan undrade hon om Neeve hade frågat för att Neeve gjorde det.   Neeve tittade på henne med samma blick som på fotografierna på hemsidan – den avsiktligt försvagande, överjordiska blicken som varade flera sekunder längre än vad som kändes bekvämt. Några dagar efter Neeves ankomst hade Blue känt sig skärrad nog att nämna det för Maura. De hade stått inträngda tillsammans i det lilla badrummet och gjort sig i ordning, Blue för skolan och Maura för jobbet.   Blue hade försökt sätta upp de olika längderna av sitt mörka hår i en förkrympt hästsvans och frågat: ”Måste hon stirra sådär?”   Hennes mamma, som ritade mönster på den immiga glasdörren till duschen, hejdade sig och skrattade till. Hennes nakna hud skymtade genom de långa, korsande linjerna hon ritat. ”Åh, det där är bara Neeves signum.”   Blue tänkte att det måste finnas bättre saker att vara känd för.   ”Det finns mycket att höra”, sa Neeve gåtfullt från kyrkogårds­muren.   Fast det gjorde det inte. På sommaren vimlade dalgångarna av surrande insekter, kvittrande härmtrastar och korpar som skrek efter passerande bilar. Men än så länge var det för kallt för att någonting skulle vakna.   ”Jag hör inte sådant”, sa Blue, lite förvånad över att Neeve inte redan visste det. I Blues intensivt klärvoajanta familj var hon ett undantag, en främling för de livfulla samtal hennes mor och mostrar och kusiner förde med en värld som var dold för de flesta. Det enda som var speciellt med henne var något hon själv inte kunde uppfatta. ”Jag uppfattar inte mer av samtalen än en telefon. Jag höjer bara ljudet för alla andra.”   Neeve hade fortfarande inte vänt bort blicken. ”Så det var därför Maura var så angelägen om att du skulle komma. Är du med vid alla hennes sittningar också?”   Blue ryste till. Många av klienterna som kom till 300 Fox Way var olyckliga kvinnor som hoppades att Maura skulle se kärlek och pengar i deras framtid. Tanken på att sitta instängd i huset med det hela dagarna var outhärdlig. Blue visste att det måste vara väldigt frestande 12

16215_inlaga_Kretsen.indd 12

2013-01-31 08:46


för hennes mamma att låta Blue närvara och göra hennes psykiska krafter starkare. När hon var yngre hade hon aldrig reflekterat över hur sällan Maura bad henne sitta med, men nu när Blue förstod hur mycket hon förstärkte andras talanger blev hon imponerad av Mauras återhållsamhet.   ”Bara vid sådana som är särskilt viktiga”, svarade hon.   Neeves blick hade överskridit den hårfina gränsen mellan obekväm och läskig. ”Det är något du ska vara stolt över”, sa hon. ”Att kunna stärka någon annans psykiska förmåga är ovanligt och värdefullt.”   ”Äsch då”, sa Blue, men inte otrevligt. Hon försökte vara lustig. Hon hade haft sexton år på sig att vänja sig vid sin brist på övernaturliga gåvor, och hon ville inte att Neeve skulle tro att hon led av någon sorts identitetskris. Hon ryckte i en tråd i ena vanten.   ”Och du har gott om tid på dig att växa in i dina egna intuitiva talanger”, tillade Neeve. Hennes ögon verkade hungriga.   Blue svarade inte. Hon var inte intresserad av att spå andra människors framtid. Hon ville ge sig ut och hitta sin egen.   Neeve sänkte slutligen blicken. Hon drog förstrött ena fingret genom smutsen på stenarna mellan dem och sa: ”Jag körde förbi en skola på vägen hem till er. Aglionby Academy. Är det där du går?”   Blues ögon vidgades och hon drog på munnen. Men Neeve, som inte var härifrån, kunde förstås inte veta. Fast de massiva stenbyggnaderna och parkeringsplatsen med alla tyska bilar borde ha gett henne en vink om att det inte var en skola de hade råd med.   ”Det är en pojkskola. För söner till oljebaroner och politiker och …” Blue försökte komma på vem som mer kunde vara rik nog att sätta sitt barn på Aglionby. ”… och sönerna till älskarinnor som lever på mutor.”   Neeve lyfte ena ögonbrynet utan att titta upp.   ”De är faktiskt rätt hemska”, sa Blue.   April var en dålig månad för pojkarna på Aglionby. När det blev varmare dök de upp i sina cabbar, klädda i shorts så smaklösa att man måste vara snuskigt rik för att våga bära dem. Under skolveckan bar alla Aglionbys uniform: kakibyxor och en v-ringad tröja med korp­emblem. Det var ett enkelt sätt att identifiera den framryckande ­armén. Korppojkar. 13

16215_inlaga_Kretsen.indd 13

2013-01-31 08:46


”De tror att de är bättre än andra”, fortsatte Blue, ”och att vi skulle göra vad som helst för dem, och de super sig redlösa varenda helg och sprejmålar stadsgränsskylten.”   Aglionby Academy var den främsta anledningen till Blues två regler. Ett – att undvika killar, för de var bara till besvär. Och två – att undvika killar från Aglionby, för de var skitstövlar.   ”Du verkar vara en väldigt förnuftig tonåring”, sa Neeve, vilket irriterade Blue eftersom hon redan visste att hon var en väldigt förnuftig tonåring. När man hade så lite pengar som familjen Sargent fick man förnuftet med modersmjölken.   I skenet från den nästan fulla månen såg Blue en skymt av vad Neeve hade ritat i smutsen. ”Vad är det där?” frågade hon. ”Mamma har också ritat det.”   ”Har hon?” Neeve tittade också på mönstret. Tre lätt böjda, korsande linjer som bildade en sorts långsmal triangel. ”Sa hon vad det var?”   ”Hon ritade det på duschdörren. Jag frågade inte.”   ”Jag drömde det”, sa Neeve med en tonlös röst som gav Blue obehagliga ilningar längs ryggraden. ”Jag ville se hur det såg ut i verkligheten.” Hon strök med handflatan över symbolen och lyfte sedan sin vackra hand. ”De kommer nu, tror jag”, sa hon.   Det här var anledningen till att Blue och Neeve kommit hit. Varje år satt Maura på muren med knäna uppdragna till hakan, stirrade tomt framför sig och rabblade namn. För Blue förblev kyrkogården tom, men för Maura var den full av döda. Inte redan döda, utan andarna från människor som skulle dö det närmaste året. För Blue hade det alltid varit som att höra ena halvan av ett samtal. Ibland kände hennes mamma igen andarna, men oftast måste hon luta sig framåt och fråga efter deras namn. Maura hade förklarat att om inte Blue var med, kunde hon inte övertala dem att svara – de döda kunde inte se Maura utan Blues närvaro.   Blue tröttnade aldrig på att känna sig så behövd, men ibland önskade hon att behövd kändes mindre som en synonym till användbar.   Kyrkvakan var avgörande för en av Mauras ovanligare tjänster. Så länge hennes klienter bodde kvar i närheten, lovade hon att informera dem om de själva eller någon närstående skulle dö de närmaste tolv 14

16215_inlaga_Kretsen.indd 14

2013-01-31 08:46


månaderna. Vem skulle inte betala för sådan information? Nåja, större delen av världen, om sanningen skulle fram, eftersom de flesta inte trodde på det övernaturliga.   ”Ser du någonting?” frågade Blue och gnuggade sina frusna händer innan hon tog upp ett anteckningsblock och en penna från muren.   Neeve satt blickstilla. ”Någonting rörde just vid mitt hår.”   Blue fick gåshud på armarna. ”En av dem?”   ”De framtida döda måste följa likstigen genom porten”, sa Neeve med skrovlig röst. ”Det här är förmodligen en annan … ande som kallats hit av din energi. Jag visste inte att du hade en sådan effekt.”   Maura hade aldrig nämnt att Blue lockade till sig andra döda människor. Hon kanske inte hade velat skrämma henne. Eller så hade Maura inte ens sett dem – hon kanske var lika blind som Blue för de här andra andarna.   Blue blev obehagligt medveten om minsta bris som svepte över hennes kinder. Osynliga, stillsamma andar från människor som inte dött än var en sak. Spöken som inte behövde hålla sig på stigen var något annat.   ”Är de …”, började Blue.   ”Vem är du? Robert Neuhmann”, avbröt Neeve. ”Vad heter du? Ruth Vert. Vad heter du? Frances Powell.”   Blue skrev snabbt för att hinna med och klottrade ner namnen som de uttalades. Då och då kastade hon en blick mot stigen och försökte skymta … någonting. Men som vanligt såg hon bara det vildvuxna ogräset och de dunkla ekarna. Den svarta öppningen i kyrkan som välkomnade osynliga andar.   Ingenting att höra, ingenting att se. Inga bevis på de döda utöver namnen hon skrivit ner i blocket.   Neeve kanske hade rätt. Blue hade kanske drabbats av någon sorts identitetskris. Vissa dagar kändes det lite orättvist att Blue bara fick ta del av alla förunderliga krafter som omgav hennes familj genom att sköta pappersarbetet.   Jag får åtminstone ta del av det, tänkte Blue bistert, men hon kände sig ungefär lika inblandad som en blindhund. Hon höll upp skrivblocket framför ögonen, nära, nära, nära, för att kunna läsa i mörkret. 15

16215_inlaga_Kretsen.indd 15

2013-01-31 08:46


Det såg ut som en lista över namn som varit populära för sjuttio eller åttio år sedan: Dorothy, Ralph, Clarence, Esther, Herbert, Melvin. Många av efternamnen var också identiska. Dalen dominerades av ett flertal gamla släkter som var omfattande, om än inte framstående.   Någonstans utanför Blues tankar blev Neeves tonfall mer bestämt. ”Vad heter du?” frågade hon. ”Ursäkta mig. Vad heter du?” Det förbryllade uttrycket passade inte hennes ansikte. Av gammal vana följde Blue Neeves blick till mitten av gårdsplanen.   Och hon såg någon.   Blues hjärta började bulta som en knytnäve mot bröstbenet. Där det inte borde ha funnits någonting, fanns en människa.   ”Jag ser honom”, sa Blue. ”Neeve, jag ser honom.”   Blue hade alltid föreställt sig att andarnas procession var välordnad och metodisk, men den här anden såg osäker ut. Det var en ung man i långbyxor och tröja, med rufsigt hår. Han var inte precis genomskinlig, men han var inte riktigt där, heller. Hans skepnad var grumlig som smutsigt vatten, ansiktet otydligt. Han hade inga särpräglade drag utöver sin ungdom.   Han var så ung – det var det svåraste att vänja sig vid.   Blue såg honom stanna till och trycka fingrarna mot sidan av näsan och tinningarna. Det var en så märkligt levande gest att hon blev lite illamående. Sedan stapplade han framåt, som om han fått en knuff i ryggen.   ”Fråga om hans namn!” väste Neeve. ”Han vägrar svara mig, och jag måste prata med de andra!”   ”Jag?” frågade Blue, men hon gled ner från muren. Hjärtat bultade fortfarande som en stånghammare. Hon kände sig lite fånig när hon frågade: ”Vad heter du?”   Han verkade inte höra henne. Utan att röra en min började han gå igen, långsamt och osäkert, mot kyrkporten.   Är det så vi går mot vår död? undrade Blue. Ett stapplande bort­ tynande, i stället för en insiktsfull final?   När Neeve fortsatte ropa frågor till de andra, gick Blue mot vandraren.   ”Vem är du?” ropade hon från tryggt avstånd, och lutade pannan 16

16215_inlaga_Kretsen.indd 16

2013-01-31 08:46


i händerna. Hans kropp saknade konturer, såg hon nu, och ansiktet hade inga drag alls. Det fanns egentligen ingenting mänskligt över honom alls, ändå såg hon en pojke. Hon kunde se honom med medvetandet, snarare än med ögonen.   Det fanns ingen spänning i att se honom, som hon hade väntat sig. Allt hon kunde tänka var: Han kommer att vara död inom ett år. Hur står Maura ut?   Blue smög närmare. Hon var tillräckligt nära för att kunna röra honom när han började gå igen, men han visade ändå inga tecken på att ha lagt märke till henne.   Hon frös om händerna när hon stod så nära. Frös om hjärtat. Osynliga andar utan någon egen värme försökte stjäla hennes energi och gav henne gåshud på armarna.   Den unge mannen stod på tröskeln till kyrkan och Blue visste, verkligen visste, att om han gick in skulle hon förlora chansen att få veta hans namn.   ”Snälla”, vädjade hon, mjukare än förut. Hon sträckte fram handen och rörde vid kanten på hans icke-existerande tröja. Kylan strömmade genom henne som fruktan. Hon försökte lugna sig med det hon alltid fått höra: Andar fick all sin energi från omgivningen. Det hon kände var bara hur han använde henne för att göra sig synlig.   Ändå kändes det väldigt mycket som fruktan.   ”Kan du tala om vad du heter?” frågade hon.   Han vände sig mot henne och hon insåg till sin fasa att han hade på sig en Aglionby-tröja.   ”Gansey”, sa han. Rösten var dämpad, men viskade inte. Det var en riktig röst, men så avlägsen att hon knappt uppfattade den.   Blue kunde inte sluta stirra på hans rufsiga hår, hans dimmiga blick, korpen på hans tröja. Axlarna var genomblöta, såg hon, och resten av kläderna prickiga av ett regn som inte hade fallit än. Hon kände en mintaktig doft, men visste inte om den var unik för honom eller unik för andar.   Han var så verklig. När det slutligen hände, när hon slutligen såg honom, kändes det inte alls som magi. Det kändes som att titta ner i graven och upptäcka att den tittade tillbaka. 17

16215_inlaga_Kretsen.indd 17

2013-01-31 08:46


”Ingenting mer?” viskade hon.   Gansey slöt ögonen. ”Ingenting mer.”   Han sjönk ner på knä – en ljudlös rörelse av en pojke utan en riktig kropp – och pressade ena handflatan mot marken med utspärrade fingrar. Mörkret innanför kyrkporten framträdde tydligare än den krökta formen av hans axlar.   ”Neeve”, sa Blue. ”Neeve, han … dör.”   Neeve hade kommit fram och ställt sig bakom henne. ”Inte än”, svarade hon.   Gansey hade nästan försvunnit nu, bleknat in i kyrkan. Eller så hade kyrkan bleknat in i honom.   Blues röst lät flåsigare än hon hade önskat. ”Varför … varför ser jag honom?”   Neeve kastade en blick över axeln, antingen för att fler andar kom vandrande eller för att det inte gjorde det – Blue visste inte. När hon vände sig framåt igen hade Gansey försvunnit helt. Blue kände redan värmen återvända till huden, men något bakom lungorna var isande kallt. Ett farligt, sugande svårmod verkade öppnas inom henne – sorg eller ångerfullhet.   ”Det finns bara två anledningar till att någon som inte är synsk ser en ande på sankt Markus afton, Blue. Antingen är du hans sanna kärlek”, sa Neeve, ”eller så dödade du honom.”

18

16215_inlaga_Kretsen.indd 18

2013-01-31 08:46


2 ”Det är jag”, sa Gansey.   Han vände sig mot bilen. Camarons brandgula motorhuv var uppfälld, mer som ett tecken på uppgivenhet än av praktiska skäl. Adam, alla bilars bäste vän, kunde kanske ha avgjort vad det var för fel den här gången, men Gansey kunde det definitivt inte. Han hade lyckats rulla ut någon meter på vägrenen, och nu vilade de knubbiga däcken på knöliga grästuvor. En långtradare dundrade förbi utan att sakta farten och Camaron gungade i dess kölvatten.   ”Du missade lektionen i världshistoria”, sa hans rumskamrat Ronan Lynch i andra änden av telefonen. ”Jag trodde att du låg död i något dike.”   Gansey vred på handleden för att titta på klockan. Han hade missat betydligt mer än världshistoria. Klockan var elva, och den gångna nattens kyla kändes redan obegriplig. Han sprätte bort en mygga som landat på hans svettiga underarm. Gansey hade campat, en enda gång, när han var yngre. Det hade involverat tält. Sovsäckar. En Range Rover som gått på tomgång i närheten, i väntan på att han och hans pappa skulle tappa intresset. Upplevelsen hade inte alls liknat den under natten.   ”Antecknade du åt mig?” frågade han.   ”Nej”, svarade Ronan. ”Jag trodde att du låg död i något dike.”   Gansey blåste bort damm från läpparna och rättade till telefonen mot kinden. Han skulle ha antecknat åt Ronan. ”Grisen har stannat. Kom och hämta mig.”   En sedan saktade farten när den rullade förbi och passagerarna stirrade ut genom fönstret. Gansey såg inte så tokig ut och Camaron var också ganska tilltalande, men uppmärksamheten hade mindre att göra 19

16215_inlaga_Kretsen.indd 19

2013-01-31 08:46


med skönhet och mer med det ovanliga i att en Aglionby-elev fått motorstopp vid vägkanten i en framfusigt brandgul bil. Gansey var fullt medveten om att det inte fanns någonting invånarna i Henrietta, Virginia uppskattade mer än när pojkar från Aglionby råkade ut för pinsamma saker. Det skulle i så fall vara att deras familjer råkade ut för pinsamma saker.   ”Lägg av”, sa Ronan.   ”Du har ändå ingen lektion nu. Det är ju lunchrast”, sa Gansey. ”Snälla”, tillade han mekaniskt.   Ronan var tyst en lång stund. Han var bra på tystnad och visste att det gjorde folk illa till mods. Men Ganseys långa erfarenhet hade gjort honom immun. Medan han väntade på att Ronan skulle säga något lutade han sig in i bilen för att se om det fanns något ätbart. Bredvid en adrenalinpenna i handskfacket låg en ölkorv, men bästföredatum hade passerats för två år sedan. Den kanske hade legat där redan när han köpte bilen.   ”Var är du?” frågade Ronan till slut.   ”Bredvid Henriettaskylten på sextiofyran. Köp med en hamburgare. Och några liter bensin.” Bensinen var inte slut, men det kunde inte skada.   ”Gansey”, sa Ronan varnande.   ”Ta med dig Adam också.”   Ronan lade på. Gansey tog av sig tröjan och slängde in den i Camarons baksäte. Det lilla utrymmet var belamrat med vardagsprylar – en kemibok, ett skrivblock med kaffefläckar, ett halvöppet cd-album med omärkta skivor som glidit ut över sätet – och utrustningen han samlat på sig under sina arton månader i Henrietta. Skrynkliga kartor, datautskrifter, hans ständigt närvarande journal, en ficklampa och en videkvist. När Gansey lyfte upp en digitalbandspelare ur röran föll ett pizzakvitto (tjock botten, hälften salami och hälften avokado) ner på sätet och landade bland ett halvdussin andra kvitton som var identiska i allt utom datumet.   Hela natten hade han suttit utanför den ohyggligt moderna kyrkan, Church of the Holy Redeemer, med bandspelaren påslagen och lyssnat spänt efter … någonting. Stämningen hade varit allt annat än magisk. Kanske inte den bästa platsen för att försöka kontakta de framtida 20

16215_inlaga_Kretsen.indd 20

2013-01-31 08:46


döda, men Gansey hade haft höga förhoppningar om kraften i sankt Markus afton. Han hade inte precis väntat sig att få se de döda. Alla hans källor sa att kyrkvakare måste vara synska, och Gansey såg knappt alls utan sina kontaktlinser. Han hade bara hoppats på …   Någonting. Och det var vad han hade fått. Han var bara inte riktigt säker på vad det någonting var än.   Med digitalbandspelaren i handen satte han sig vid högra bakhjulet, där bilen erbjöd ett visst skydd från dånet från passerande fordon. På andra sidan räcket sträckte sig ett grönskande fält ner mot träden, och bakom alltihop reste sig de mystiska, blå bergstopparna.   Med sin dammiga skospets ritade han den välvda formen av den utlovade, övernaturliga energilinjen som fört honom hit. När brisen från bergen svepte förbi hans öron lät den som ett dämpat skrik, ett högt rop från alltför långt avstånd.   Saken var den att Henrietta kändes som en magisk plats. Dalen verkade mumla av hemligheter. Det var lättare att tro att de vägrade blotta sig för Gansey än att de inte existerade alls.   Snälla, tala om för mig var ni är.   Det gjorde ont i huvudet av längtan, och smärtan dämpades inte av att hans längtan var så svår att förklara.   När Ronan Lynchs BMW svängde in bakom Ganseys Camaro var den annars så glänsande grå karossen gröndammig av pollen. Gansey kände basgången från stereon i fötterna ögonblicket innan han hörde melodin. När han reste sig upp hade Ronan just öppnat dörren. I passagerarsätet satt Adam Parrish, den tredje medlemmen i kvartetten som utgjorde Ganseys närmaste och viktigaste krets. Adams prydliga slipsknut skymtade över kragen på tröjan och han höll Ronans smäckra mobiltelefon tryckt mot örat med en elegant hand.   Adam och Gansey utväxlade en hastig blick genom den öppna bildörren. Adams rynkade ögonbryn frågade: Hittade du någonting? och Ganseys vidgade ögon svarade: Säg det, du.   Adam sänkte volymen på stereon och sa någonting i telefonen.   Ronan smällde igen bildörren – han smällde i allting – innan han gick till bagageluckan. ”Min idiot till bror vill att vi ska möta honom på Nino’s i kväll. Med Ashley.” 21

16215_inlaga_Kretsen.indd 21

2013-01-31 08:46


”Är det honom Adam pratar med?” frågade Gansey. ”Vad är Ashley?”   Ronan tog upp en bensindunk ur bagageutrymmet och brydde sig inte om att försöka hålla den flottiga dunken borta från sina kläder. Precis som Gansey hade han skoluniformen på sig, men som vanligt lyckades han få den att se maläten ut. Slipsen var knuten i en stil som bäst kunde beskrivas som förakt och den solkiga skjortlinningen stack fram under tröjan. Hans leende var smalt och skarpt. ”Declans senaste. Han vill att vi ska göra oss fina för henne.”   Gansey avskydde att behöva vara trevlig mot Ronans storebror, som gick sista året på Aglionby, men han förstod varför det var nödvändigt. Frihet i familjen Lynch var ett komplicerat koncept, och just nu var det Declan som styrde.   Ronan bytte bensindunken mot bandspelaren. ”Han vill göra det i kväll för att han vet att jag har lektion.”   Locket till Camarons bensintank satt bakom nummerskylten, och Ronan tittade på under tystnad när Gansey brottades med locket, dunken och skylten på samma gång.   ”Du kunde ha gjort det här”, sa Gansey till honom. ”Du struntar ju ändå i om du förstör din skjorta.”   Ronan kliade oberört på en gammal sårskorpa under de fem läderbanden han bar runt handleden. Förra veckan hade han och Adam turats om att bogsera varandra på en liten dragkärra bakom BMW:n, och båda hade kvar märken som bevisade det.   ”Fråga om jag hittade någonting”, sa Gansey.   Ronan suckade och vände bandspelaren mot honom. ”Hittade du någonting?” Han lät inte särskilt intresserad, men det var en del av hans image. Det var omöjligt att avgöra hur engagerad han faktiskt var.   Bensin läckte långsamt in i Ganseys dyra chinos, det andra paret han förstört på en månad. Det var inte hans avsikt att vara slarvig – ”Saker kostar pengar, Gansey”, som Adam upprepade gånger påmint honom om – det var bara det att han aldrig verkade inse konsekvenserna av sina handlingar förrän det var för sent. ”Någonting. Jag spelade in ungefär fyra timmar ljud och det finns … någonting. Men jag vet inte vad det betyder.” Han nickade mot bandspelaren. ”Sätt på den.”   Ronan tittade ut över motorvägen och tryckte på PLAY. Först hör22

16215_inlaga_Kretsen.indd 22

2013-01-31 08:46


des bara tystnad och det kalla, skärande ljudet av spelande syrsor. Sedan, Ganseys röst:   ”Gansey”, sa den.   En lång paus. Gansey drog långsamt ett finger över Camarons blanka, buckliga stötfångare. Det kändes fortfarande konstigt att höra sig själv på inspelningen, utan något minne av att ha sagt orden.   Sedan, väldigt avlägset, en kvinnlig röst och ord som knappt gick att urskilja. ”Ingenting mer?”   Ronan vände genast blicken mot Gansey, vaksam.   Gansey höll upp ett finger. Vänta. Mumlade röster, ännu mer lågmälda än förut, väste ur bandspelaren och det enda som gick att uppfatta var rytmen av frågor och svar. Sedan hördes hans okroppsliga röst igen:   ”Ingenting mer.”   Ronan kastade ännu en blick på Gansey bakom bilen och gjorde vad Gansey betraktade som hans rökarandning – lång inandning genom vidgade näsborrar, långsam utandning genom särade läppar.   Ronan rökte inte. Han föredrog ovanor som ledde till baksmälla.   Han stängde av bandspelaren och sa: ”Du får bensin på byxorna, farbror.”   ”Ska du inte fråga vad som hände när jag spelade in det där?”   Ronan frågade inte. Han fortsatte bara titta på Gansey, vilket var samma sak.   ”Ingenting hände. Ingenting. Jag stirrade på en parkeringsplats full av insekter som inte borde leva när det är så här kallt på nätterna, och ingenting hände.”   Gansey hade inte varit säker på om han skulle få någonting från parkeringsplatsen, eller om det ens var rätt ställe. Enligt leyletarna han talat med kunde ljud ibland fortplantas längs leylinjen, så att röster återgavs hundratals kilometer och dussintals år från sitt ursprung. En sorts spökljud, en oförutsägbar radiosändning där nästan vad som helst längs leylinjen kunde fungera som mottagare: en bandspelare, en stereo, ett par skarpa mänskliga öron. Gansey, som saknade övernaturliga krafter, brukade ta med sig bandspelaren eftersom ljuden ofta gick att uppfatta när han lyssnade på inspelningen efteråt. Det märkliga i allt 23

16215_inlaga_Kretsen.indd 23

2013-01-31 08:46


det här var inte de andra rösterna. Det märkliga var Ganseys röst, för Gansey var rätt säker på att han inte var en ande.  ”Jag sa ingenting, Ronan. Inte på hela natten. Så varför hörs min röst på inspelningen?”   ”Hur visste du att den gjorde det?”   ”Jag lyssnade på det jag hade spelat in när jag körde tillbaka. Ingenting, ingenting, ingenting, och sedan – min röst. Sedan stannade Grisen.”   ”Ett sammanträffande?” frågade Ronan. ”Knappast.”   Han var sarkastisk. Gansey hade klargjort att han inte trodde på sammanträffanden så många gånger att han inte längre behövde göra det.   ”Vad tror du, då?” frågade han.   ”Den heliga graal, äntligen”, svarade Ronan, för sarkastisk för att vara till någon nytta alls.   Men sanningen var att Gansey hade ägnat merparten av sin tid de senaste fyra åren åt att arbeta med vagast möjliga bevis för leylinjens existens, och den knappt urskiljbara rösten var all uppmuntran han behövde. Under sina arton månader i Henrietta hade han letat vidare efter en leylinje – en spikrak, övernaturlig bana av energi som förband andliga platser – och den gäckande grav han hoppades skulle ligga intill linjen. Det här var bara en av svårigheterna i att leta efter en osynlig energilinje. Den var … just osynlig.   Och eventuellt en illusion, men den möjligheten vägrade Gansey ens överväga. Under sina sjutton år hade han redan hittat dussintals saker folk inte visste kunde hittas, och han var fast besluten att lägga till leylinjen, graven och gravens kungliga invånare på den listan.   En museiintendent i New Mexico hade en gång sagt till Gansey: Du har en kuslig talang för att upptäcka underligheter. En häpen forskare i romersk historia hade påpekat: Du letar under stenar ingen annan ens skulle lyfta på. Och en väldigt gammal brittisk professor hade sagt: Världen vänder ut och in på fickorna för din skull. Nyckeln, hade Gansey upptäckt, var att man måste tro på att de existerade, inse att de var en del av någonting större. Vissa hemligheter avslöjade sig bara för de som bevisat sig värdiga.   Gansey såg det så här: Om man hade talang för att hitta saker, var man skyldig världen att leta. 24

16215_inlaga_Kretsen.indd 24

2013-01-31 08:46


”Är det där Whelk?” frågade Ronan.   En bil hade saktat farten avsevärt på väg förbi dem, vilket gjorde att de hann se en skymt av den överdrivet nyfikna föraren. Gansey måste hålla med om att mannen bakom ratten var väldigt lik deras bittre latinlärare, en alumn från Aglionby med det beklagliga namnet Barrington Whelk. Tack vare sin officiella titel Richard ”Dick” Campbell Gansey III var Gansey själv ganska immun mot snofsiga namn, men till och med han måste medge att det inte fanns mycket förlåtligt över Barrington Whelk.   ”Nej, stanna inte och hjälp till eller så, för all del”, ropade Ronan efter bilen. ”Du, lilleman. Hur gick det med Declan?”   Det sista sa han till Adam, som just klev ur BMW:n med Ronans mobiltelefon i handen. Han höll fram den mot Ronan, som föraktfullt skakade på huvudet. Ronan hatade alla telefoner, inklusive sin egen.   ”Han kommer förbi vid fem”, sa Adam.   Till skillnad från Ronan hade Adam köpt sin Aglionby-tröja begagnad, men han var noga med att se till att den var fläckfri. Adam var lång och slank, med brunt, ojämnt klippt hår över ett finskuret, solbränt ansikte. Han såg ut som ett sepiafotografi.   ”Underbart”, sa Gansey. ”Du kommer, va?”   ”Är jag bjuden?” Adam kunde vara besynnerligt artig. När han var osäker på någonting smög sig alltid hans sydstatsdialekt fram, och den hördes nu.   Adam behövde aldrig någon inbjudan. Han och Ronan måste ha grälat. Föga förvånande. Ronan grälade med allt som hade en puls.   ”Var inte fånig”, sa Gansey och tog emot den fettfläckiga snabbmatspåsen Adam höll fram. ”Tack.”   ”Ronan betalade”, sa Adam. När det gällde pengar var han alltid noga med att hylla eller klandra.   Gansey sneglade på Ronan, som satt lutad mot Camaron och gnagde förstrött på ett av sina läderarmband. ”Bara det inte är någon dressing på hamburgaren.”   Ronan släppte läderremmen med tänderna. ”Snälla.”   ”Ingen inlagd gurka, heller”, sa Adam och sjönk ner på huk bakom bilen. Han hade inte bara tagit med sig två små flaskor med olika bränsletillsatser, utan också en trasa att placera mellan bensindunken 25

16215_inlaga_Kretsen.indd 25

2013-01-31 08:46


och kakibyxorna. Han fick hela processen att se ut som en vardags­ rutin. Adam ansträngde sig så mycket för att dölja sin bakgrund, men den avslöjade sig i små gester som den här.   Gansey flinade när värmen från upptäckten började spridas genom kroppen. ”Läxförhör, mr Parrish. Tre saker som förekommer i närheten av leylinjer?”   ”Svarta hundar”, svarade Adam lydigt. ”Demonisk närvaro.”   ”Camaros”, inflikade Ronan.   Gansey ignorerade honom. ”Och spöken. Ronan, spela upp bevisen är du snäll.”   De stod där i förmiddagssolen, alla tre. Adam skruvade tillbaka locket på bensintanken och Ronan spolade tillbaka bandspelaren. Långt därifrån, över bergen, utstötte en rödstjärtad vråk sitt gälla skri. Ronan tryckte på PLAY igen och de hörde Gansey säga sitt namn ut i tomma luften. Adam rynkade pannan och lyssnade medan hans kinder färgades av den varma dagen.   Det kunde ha varit vilken morgon som helst de senaste arton månaderna. Ronan och Adam skulle försonas framåt eftermiddagen, Ganseys lärare skulle förlåta honom för att han missat lektionerna och sedan skulle han, Adam, Ronan och Noah gå ut och ta en pizza, de fyra mot Declan.   ”Prova att starta, Gansey”, sa Adam.   Gansey lät dörren stå öppen när han sjönk ner i förarsätet. I bakgrunden spelade Ronan upp inspelningen igen. På det här avståndet fick ljudet av någon anledning håren att resa sig på Ganseys armar. Någonting sa honom att hans omedvetna uttalande innebar början på något nytt och annorlunda, men han visste inte vad än.   ”Kom igen, Grisen!” röt Ronan. Någon som susade förbi på motorvägen hängde sig på tutan.   Gansey vred om nyckeln. Motorn drog runt ett varv, tvekade bråkdelen av ett ögonblick – och mullrade igång med ett öronbedövande dån. Camaron skulle överleva ännu en dag. Till och med radion funge­ rade och spelade den där Stevie Nicks-låten som i Ganseys öron verkade handla om en envingad duva. Han smakade på ett pommes frites ur papperspåsen. Det var kallt. 26

16215_inlaga_Kretsen.indd 26

2013-01-31 08:46


Adam lutade sig in i bilen. ”Vi kör bakom dig till skolan. Du tar dig tillbaka, men den är inte klar än”, sa han. ”Det är fortfarande något fel på den.”   ”Toppen”, sa Gansey, högt för att överrösta motorn. I bakgrunden pumpade BMW:n fram en nästan ohörbar basgång när Ronan löste upp det som återstod av sitt hjärta i elektroniska slingor. ”Några förslag?”   Adam tog upp en papperslapp ur fickan och höll fram den.   ”Vad är det här?” Gansey studerade Adams oregelbundna handstil. Hans brev såg alltid ut att vara på flykt från någonting. ”Numret till ett medium?”   ”Om du inte hade hittat någonting i natt skulle det här ha varit nästa steg. Nu har du dessutom någonting att fråga dem om.”   Gansey tänkte efter. Medium brukade alltid tala om för honom att han hade pengar att vänta och att han skulle bli något stort. Det första var alltid sant, och han var rädd att det andra också skulle bli det. Men med den här nya ledtråden skulle kanske ett nytt medium kunna bidra med något annat.   ”Okej”, sa han. ”Så vad ska jag fråga om?”   Adam gav honom bandspelaren och knackade tankfullt på Camarons sufflett. ”Det är väl uppenbart”, sa han. ”Vi måste ta reda på vem du pratade med.”

27

16215_inlaga_Kretsen.indd 27

2013-01-31 08:46



9789132162152