Page 1


Maze runner I dödens labyrint James Dashner Översättning Ylva Spångberg


kapitel ett

. Han började sitt nya liv stående, omgiven av kallt mörker och instängd, dammig luft. Metall skrapade mot metall, en darrande krängning skakade golvet under hans fötter. Den plötsliga rörelsen fick honom att ramla. Han kravlade bakåt på alla fyra, och trots kylan i luften bildades svettdroppar i pannan. Han slog ryggen i en hård metallvägg och hasade längs den tills han kom till rummets hörn. Där sjönk han ned på golvet, drog upp benen tätt intill kroppen och hoppades att ögonen snart skulle vänja sig vid mörkret. Med ytterligare en stöt lyfte rummet ryckigt uppåt, som en gammal hiss i ett gruvschakt. Skärande ljud från kedjor och taljor, som maskinerna i ett urgammalt stålverk, ekade genom rummet och studsade mot väggarna med ett metalliskt gnissel. Den mörka hissen gungade i sidled på sin väg uppåt, och pojkens mage knöt sig av illamående. En lukt som av bränd olja invaderade hans sinnen och fick honom att må ännu sämre. Han ville gråta, men det kom inga tårar. Han kunde bara sitta där, ensam, väntande. Jag heter Thomas, tänkte han. Det … det var det enda han kom ihåg av sitt liv. Han fattade inte hur det var möjligt. Hjärnan fungerade felfritt, försökte få grepp om omgivningarna och situationen. Kun5


skap forsade genom tankarna, fakta och synbilder, minnen av världen och detaljer om hur den hänger ihop. Han föreställde sig snö på träd, att springa på en lövbeströdd väg, äta en hamburgare, månen som kastar ett blekt sken över en gräsbevuxen äng, att simma i en sjö, ett livligt stadstorg med hundratals människor som jäktat håller på med sitt. Men ändå visste han inte varifrån han kom, hur han hade hamnat i den mörka hissen eller vilka hans föräldrar var. Han visste inte ens vad han hette i efternamn. Intryck av människor fladdrade genom huvudet, men han kände inte igen dem, deras ansikten var utbytta mot spöklika färgfläckar. Han kunde inte komma på någon enda person han kände eller påminna sig något enda samtal. Hissen fortsatte gungande uppåt. Thomas blev döv för det oupphörliga skramlet från kedjorna som drog den. Det gick en lång stund. Minuter sträcktes ut till timmar, fast han omöjligt kunde vara säker, eftersom varje sekund kändes som en evighet. Nej. Han var smartare än så. När han litade på sina instinkter visste han att han hade färdats uppåt i ungefär en halvtimme. Konstigt nog kände han hur rädslan sveptes bort som en myggsvärm som hamnat i blåst och ersattes av stark nyfikenhet. Han ville veta var han var och vad som hände. Med ett gnissel och sedan en duns stannade det stigande rummet, och den plötsliga knycken stötte Thomas ur hans hopkrupna ställning och kastade honom över det hårda golvet. När han kravlade upp på fötter kände han att rummet gungade allt mindre tills det slutligen blev helt stilla. Allt blev tyst. En minut gick. Två. Han såg sig omkring åt alla håll men såg bara mörker. Han trevade längs väggarna igen för att hitta någon väg ut. Men han hittade ingenting, bara den kalla metallen. Han stönade av frustration och ekot förstärktes i luften, som en kuslig dödsjämmer. Det tonade bort, och det blev tyst igen. Han skrek, ropade på hjälp, bankade med knytnävarna i väggarna. Ingenting. Thomas backade tillbaka in i hörnet, lade armarna i kors och 6


huttrade, och rädslan återkom. Han kände en oroande darrning i bröstet, som om hjärtat ville komma undan, fly ur hans kropp. ”Hjälp … mig … någon!” skrek han, och varje ord skar i halsen. Ett högt rasslande hördes ovanför honom, och han drog ett förskräckt andetag och tittade upp. En rak ljusstrimma dök upp i rummets tak, och Thomas tittade på den medan den vidgades. Ett tungt gnissel vittnade om att en skjutdörr tvingades upp. Efter så lång tid i mörkret stack ljuset i ögonen; han tittade bort och höll för ansiktet med båda händerna. Han hörde ljud ovanför – röster – och rädslan kramade om bröstet. ”Titta på moset.” ”Hur gammal är han?” ”Ser ut som en klonk i en T-shirt.” ”Det är du som är en klonk.” ”Hör ni, det luktar fotsvett där nere!” ”Hoppas att du gillade enkelresan, färsking.” ”Finns inga returbiljetter, killen.” Thomas slogs av en våg av förvirring, på gränsen till panik. Rösterna var konstiga, blandade med ekon. Några av orden var fullständigt främmande – andra kändes välbekanta. Han försökte förmå ögonen att vänja sig när han kisade mot ljuset och dem som pratade. Först såg han bara skuggor som rörde sig, men de förvandlades snart till konturer av kroppar – folk som böjde sig över hålet i taket, tittade ned på honom och pekade. Och sedan, som om en kameralins plötsligt hade ställt in skärpan, blev ansiktena tydliga. De var pojkar, allihop, några var små och andra var äldre. Thomas visste inte vad han hade väntat sig, men han blev förbryllad av att se dessa ansikten. Det var bara tonåringar. Ungar. Lite av rädslan smälte bort, men inte så mycket att det lugnade hans rusande hjärta. Någon firade ned ett rep uppifrån, med änden knuten till en stor ögla. Thomas tvekade men stoppade sedan högerfoten i den och höll tag om repet medan han rycktes uppåt mot himlen. Hän7


der sträcktes ned, många händer, som tog tag om hans kläder och drog upp honom. Det kändes som om världen snurrade, blev en virvlande dimma av ansikten och färg och ljus. En storm av känslor smärtade i magen, vred och drog. Han ville skrika, gråta, kräkas. Kören av röster hade tystnat, men någon pratade medan de slet honom över den vassa kanten till den mörka lådan. Och Thomas visste att han aldrig skulle glömma orden. ”Trevligt att träffas, moset”, sa killen. ”Välkommen till Gläntan.”

8


kapitel två

. Pojkarna som hjälpte Thomas slutade inte att trängas runt honom förrän han stod upprätt och hade borstat bort dammet från tröja och byxor. Han var fortfarande bländad av ljuset och vinglade till lite. Han höll på att förgås av nyfikenhet, men mådde fortfarande så illa att han inte kunde titta närmare på sina nya omgivningar. De nya kamraterna sa ingenting när han vred på huvudet och försökte begripa var han var. Medan han långsamt vände sig runt i en cirkel flinade och stirrade de andra ungarna, och några sträckte sig fram och petade på honom med fingret. De måste vara minst femtio stycken. Deras kläder var fläckiga och svettiga som om de hade jobbat hårt, de var i alla åldrar och med alla möjliga utseenden, några med kort hår och andra med långt. Thomas blev med ens yr, och hans blick fladdrade mellan pojkarna och den besynnerliga plats där han nu plötsligt befann sig. De stod på en stor gård, flera gånger större än en fotbollsplan och omgiven av fyra kolossala murar av grå sten, här och var klädda med tjock murgröna. Murarna måste vara minst trettio meter höga och bildade en perfekt fyrkant omkring dem. Var och en av dem delades precis på mitten av en öppning lika hög som själva murarna, och så vitt Thomas kunde se ledde de till gångar och långa korridorer utanför. 9


”Titta på färskingen”, sa en sträv röst. Thomas såg inte vem som hade sagt det. ”Han kommer att bryta nacken av sig med att kolla på sin nya kvart.” Flera av pojkarna skrattade. ”Håll käften, Gally”, svarade en djupare röst. Thomas vände blicken mot de många främlingarna omkring honom igen. Han visste att han måste se bortkommen ut – det kändes som om han hade blivit drogad. En lång kille med ljust hår och markerad haka fnös åt honom, helt uttryckslös. En kort, knubbig pojke trampade av och an där han stod och storögt tittade upp på Thomas. En kraftigt byggd, mycket muskulös asiatisk kille lade armarna i kors över bröstet och studerade Thomas. Han hade kavlat upp sina trånga skjortärmar så att musklerna syntes. En mörkhyad kille rynkade pannan – det var han som hade sagt välkommen. Många andra stirrade. ”Var är jag?” frågade Thomas, förvånad över att höra sin egen röst för första gången vad han kunde minnas. Den lät inte riktigt rätt. Den var gällare än han skulle ha trott. ”Inte på något bra ställe.” Det kom från den mörkhyade killen. ”Lugn och fin nu.” ”Vilken förman kommer han att få?” ropade någon långt bak i skaran. ”Det har jag ju sagt”, svarade en gäll röst. ”Han är en klonk, så han blir slaskare – den saken är säker.” Killen fnittrade som om han just hade sagt det roligaste i världshistorien. Än en gång kände Thomas en tryckande värk av förvirring över att höra så många ord och uttryck som han inte begrep. Mos. Klonk. Förman. Slaskare. De trillade ur munnen på killarna så naturligt att det kändes konstigt att han inte förstod. Det var som om minnesförlusten hade stulit ett stycke av hans språk – han kände sig vilsen. Olika känslor slogs om herraväldet i hans huvud och hjärta. Förvirring. Nyfikenhet. Panik. Rädsla. Men alla genomsyrades de av den mörka känslan av fullständig uppgivenhet, som om hans värld hade tagit slut, suddats ut ur hans minne och bytts ut mot 10


någonting hemskt. Han ville springa och gömma sig för de här människorna. Nu pratade killen med den sträva rösten. ”… ens göra det, det satsar jag min lever på.” Thomas såg fortfarande inte hans ansikte. ”Håll käft, sa jag!” vrålade den mörka killen. ”Nästa som tjafsar mer blir avhuggen på mitten!” Det måste vara ledaren, insåg Thomas. Illa berörd av hur alla glodde på honom koncentrerade han sig på att studera platsen som killen hade kallat för Gläntan. Marken på gården såg ut att vara lagd med jättelika stenblock, många av dem spruckna och fulla med högt gräs och ogräs. En underlig, fallfärdig byggnad borta i ett av hörnen stod i stark kontrast till den grå stenen. Den omgavs av några träd, med rötter som liknade knotiga händer som grävde efter mat i stenläggningen. I ett annat hörn av gården fanns odlingar – härifrån kunde Thomas se majs, tomatplantor och fruktträd. Mittemot dem, på andra sidan gården, låg träfållor med får och grisar och kor. Det sista hörnet upptogs av en stor träddunge; de närmaste såg förkrympta och nästan döende ut. Himlen ovanför var molnfri och blå, men Thomas såg inte en skymt av solen trots att dagen var ljus. De krypande skuggorna mellan murarna avslöjade varken vad klockan var eller hur väderstrecken låg – det kunde vara tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. När han drog ett djupt andetag för att försöka lugna nerverna bombarderades han av en blandning av lukter. Nyvält jord, dynga, tall, någonting ruttet och någonting sött. På något sätt visste han att det var så här det luktade på en bondgård. Thomas tittade på sina fångvaktare igen, han kände sig bortkommen men ville innerligt gärna fråga en massa. Fångvaktare, tänkte han. Och sedan: Varför dök det ordet upp i skallen? Han for med blicken över deras ansikten, registrerade vartenda uttryck, bedömde dem. En pojke hade ögon som blixtrade av hat, och det fick honom att haja till. Killen såg så arg ut att Thomas inte skulle ha blivit förvånad om han hade gått till anfall med kniv. Han 11


hade svart hår, och när de fick ögonkontakt skakade killen på huvudet, vände sig bort och gick mot en oljig järnstång bredvid en träbänk. En färgglad flagga hängde slak högst upp i stången, men det var så vindstilla att man inte såg flaggbilden. Skakad stirrade Thomas efter pojkens rygg tills han vände sig om och satte sig. Thomas tittade snabbt bort. Plötsligt tog gruppens ledare – han var väl runt sjutton – ett steg framåt. Han var klädd i helt vanliga kläder: svart T-shirt, jeans, tennisskor, digitalklocka. Av någon anledning blev Thomas förvånad över kläderna. Det kändes som om alla borde ha på sig någonting mer hotfullt – fångdräkt, kanske. Den mörkhyade killen hade snaggat hår, och han var slätrakad. Men utöver den envist blängande minen var det ingenting hotfullt alls med honom. ”Det är en lång historia”, sa killen. ”Du kommer underfund med den bit för bit – jag ska ta med dig på rundturen i morgon. Till dess … Ha bara inte sönder någonting.” Han sträckte fram handen. ”Jag heter Alby.” Han väntade, och tydligen ville han skaka hand. Thomas vägrade. Någon instinkt styrde med ens hans handlingar, och utan ett ord vände han sig ifrån Alby och gick fram till ett träd i närheten, där han sjönk ned och satte sig med ryggen mot den skrovliga barken. Paniken vällde upp inom honom igen, nästan outhärdlig. Men han drog ett djupt andetag och tvingade sig att försöka acceptera situationen. Följ bara med, tänkte han. Du begriper aldrig någonting om du ger efter för rädslan. ”Få höra då”, ropade Thomas och ansträngde sig för att hålla rösten stadig. ”Få höra den långa historien.” Alby sneglade på dem som var närmast och himlade med ögonen, och Thomas studerade gruppen igen. Hans första uppskattning hade kommit nära – de var ungefär femtio, sextio stycken, från pojkar i nedre tonåren till unga vuxna som Alby, som verkade vara en av de äldsta. Med en otäck stöt insåg Thomas att han inte hade någon aning om hur gammal han själv var. Tanken var väldigt nedslående – han var så borta att han inte ens visste sin egen ålder. 12


”Ärligt talat”, sa han och slutade spela modig. ”Var är jag?” Alby gick fram till honom och satte sig ned. Hopen av pojkar följde efter och trängde ihop sig bakom honom. Huvuden stack upp här och var, ungar böjde sig åt alla håll för att se bättre. ”Om du inte är rädd”, sa Alby, ”så är du inte mänsklig. Verkar du inte det slänger jag dig över stupet, för det skulle betyda att du är sjuk i huvudet.” ”Stupet?” frågade Thomas och blev blek i ansiktet. ”Glöm det”, sa Alby och gned sig i ögonen. ”Det går inte att hitta en bra början till det här, fattar du? Vi dödar inte mos som du här, jag lovar. Försök bara undvika att bli dödad, överlev, vad du vill.” Han tystnade, och Thomas insåg att han måste ha blivit ännu blekare när han hörde det där sista. ”Fan”, sa Alby, och sedan drog han med händerna över sitt snaggade hår och släppte ut en lång suck. ”Jag är inte bra på det här – du är den första nykomlingen sedan Nick blev dödad.” Thomas spärrade upp ögonen, och en annan kille kom fram och gav Alby en lekfull dask i huvudet. ”Vänta till rundturen, Alby”, sa han, och hans röst var grötig av en konstig dialekt. ”Killen kommer fan att få en hjärtattack, och han har inte hört hälften än.” Han böjde sig ned och sträckte fram handen mot Thomas. ”Jag heter Newt, färsking, och vi blir allihop riktigt glada om du kan förlåta vår idiotiska nya ledare här.” Thomas sträckte sig fram och skakade killens hand – han verkade mycket trevligare än Alby. Newt var längre än Alby dessutom, men såg ut att vara något år yngre. Hans hår var blont och långt, svallade ned över T-shirten. I hans muskulösa armar svällde ådrorna. ”Håll käften”, grymtade Alby och drog ned Newt, som satte sig bredvid honom. ”Han begriper i alla fall hälften av vad jag säger.” Några spridda skratt hördes, och sedan samlades alla bakom Alby och Newt, trängde ihop sig ännu mer och väntade på att få höra vad de skulle säga. 13


Alby slog ut med händerna, med handflatorna uppåt. ”Det här stället heter Gläntan, okej? Det är här vi bor, äter, sover – vi kallar oss gläntingar. Det är det enda du …” ”Vem skickade hit mig?” frågade Thomas, och rädslan förbyttes äntligen i ilska. ”Hur har …” Men Alby sträckte snabbt ut handen innan han hunnit avsluta, lutade sig framåt på knä och högg tag i Thomas tröja. ”Upp med dig, moset, upp!” Alby reste sig och drog med sig Thomas. Thomas hittade äntligen fotfästet, helt vettskrämd igen. Han backade mot trädet för att komma undan Alby, som höll sig precis framför honom. ”Avbryt inte, sa jag!” skrek Alby. ”Om vi berättade allt för dig, din idiot, skulle du först klonka i brallorna och sedan dö på fläcken. Kistarna skulle släpa bort dig, och då har ju vi ingen nytta av dig, va?” ”Jag vet inte ens vad du pratar om”, sa Thomas långsamt, chockad av hur stadig rösten lät. Newt sträckte sig fram och tog tag om Albys axlar. ”Alby, dämpa dig lite. Du gör mer skada än nytta, alltså.” Alby släppte Thomas tröja och tog ett steg bakåt, och bröstet hävde sig av tunga andetag. ”Vi hinner inte vara trevliga här, färs­ king. Det gamla livet är slut och det nya har börjat. Snabba på med att lära dig reglerna, lyssna, snacka inte. Fattat?” Thomas tittade vädjande på Newt. Allt på insidan av honom kokade och gjorde ont, de tårar som var på väg sved i ögonen. Newt nickade. ”Färsking, du hörde, va?” Han nickade igen. Thomas var ursinnig och ville klippa till någon. Men han sa bara: ”Jo.” ”Bra där”, sa Alby. ”Första dagen. Det är vad den här dagen är för dig. Kvällen kommer, löparna är snart tillbaka. Lådan kom sent i dag, vi hinner inte med rundturen. I morgon bitti, precis efter väckningen.” Han vände sig mot Newt. ”Skaffa en säng åt honom, se till att han sover.” ”Bra där”, sa Newt. 14


Alby såg på Thomas igen, och hans ögon smalnade. ”Om några veckor är du lycklig, moset. Då är du lycklig och hjälper till. Ingen av oss visste ett smack första dagen, och inte du heller. Det nya livet börjar i morgon.” Alby började tränga sig bort genom folkhopen och gick sedan vidare mot det lutande trähuset i hörnet. Då började de flesta av killarna släntra därifrån, och alla gav de Thomas en dröjande blick innan de försvann. Thomas lade armarna i kors, blundade och drog ett djupt andetag. Tomheten gnagde inombords, men förbyttes snabbt i en sorg som gjorde ont i hjärtat. Alltihop var för mycket – var var han? Var det här något slags fängelse? Varför hade han i så fall skickats hit, och för hur lång tid? Språket var konstigt, och ingen av killarna verkade bry sig om ifall han levde eller dog. Tårarna hotade att fylla ögonen igen, men han vägrade att låta dem komma fram. ”Vad har jag gjort?” viskade han, och det var egentligen inte meningen att någon skulle höra honom. ”Vad har jag gjort – varför har de skickat hit mig?” Newt klappade honom på axeln. ”Färsking, det som du känner nu, det har vi allihop känt. Vi har alla varit med om första dagen, kommit ut ur den mörka lådan. Det är jobbigt, det är det, och det kommer snart att bli mycket värre för dig, så är det. Men lite längre fram kommer du att slåss som en man. Jag ser på dig att du inte är någon mes.” ”Är det här ett fängelse?” frågade Thomas. Han grävde i mörkret i sina tankar, försökte hitta en glipa in till sitt förflutna. ”Du har väl frågat fyra frågor nu, va?” svarade Newt. ”Har inga bra svar åt dig, inte än i alla fall. Lugna dig och köp bara att allt är annorlunda nu – morgonen kommer i morgon.” Thomas sa ingenting. Han stod med sänkt huvud och stirrade på den spruckna, steniga marken. En rad småbladiga ogräs växte längs kanten på ett av stenblocken och små gula blommor kikade fram som om de letade efter solen, som för länge sedan försvunnit bakom Gläntans kolossala murar. 15


”Chuck borde passa dig bra”, sa Newt. ”Tjock liten kille, men trevlig unge när allt kommer omkring. Stanna här, jag kommer tillbaka.” Newt hade knappt avslutat meningen förrän ett plötsligt, genomträngande skrik skar genom luften. Högt och gällt ekade det knappt mänskliga tjutet över gården av sten; varenda kille inom synhåll vände på sig och tittade mot platsen det kom ifrån. Thomas kände hur blodet förvandlades till iskall sörja när han förstod att det fasansfulla ljudet kom från träbyggnaden. Till och med Newt hoppade till, liksom förskräckt, och hans panna fårades av oro. ”Men vad fan”, sa han. ”Kan inte sjukisarna klara av den killen i tio minuter utan att behöva min hjälp?” Han skakade på huvudet och gav Thomas en lätt spark på foten. ”Leta rätt på Chuckie, säg åt honom att han har ansvar för att du får någonstans att sova.” Och sedan vände han och gav sig springande iväg mot byggnaden. Thomas gled ned längs trädets skrovliga stam tills han satt på marken igen. Han tryckte sig bakåt mot barken, blundade och önskade att han kunde vakna ur den här fruktansvärda, fruktansvärda drömmen.

16


kapitel tre

. Thomas satt där en lång stund till, för överväldigad för att röra sig. Till sist tvingade han sig att titta bort mot den konstiga byggnaden. En skock pojkar myllrade omkring utanför den och sneglade oroligt upp mot fönstren på övervåningen, som om de väntade sig att ett vidrigt odjur skulle kasta sig ut i en explosion av glas och trä. Ett metalliskt klickande från grenarna ovanför drog till sig hans uppmärksamhet och fick honom att titta upp. En glimt av silvervitt och rött ljus fångade hans blick precis innan det försvann runt till andra sidan av stammen. Han kravlade upp på fötter, gick runt trädet och vred på huvudet för att hitta det som han hade hört, men han såg bara kala grenar, grå och bruna, spretande som skelettfingrar – och de såg precis lika levande ut. ”Det var en av de där bladbaggarna”, sa någon. Thomas vände sig om och såg en unge som stod i närheten, kort och knubbig, och stirrade på honom. Han var liten – antagligen yngst av alla dem han hade sett hittills, ungefär tolv eller tretton år. Hans bruna hår räckte över öronen och långt ned i nacken, nuddade axlarnas översida. Blå ögon lyste i ett ömkligt ansikte, blekfett och blossande rött. Thomas nickade åt honom. ”En blad vad då?” ”Bladbagge”, sa pojken och pekade upp mot trädkronorna. 17


”De gör en inte illa om man inte är dum nog att röra vid dem.” Han gjorde en paus. ”Mos.” Han lät lite besvärad när han sa det sista, som om han inte riktigt hade fått grepp om slangen i Gläntan. Ytterligare ett skrik, ett som var långt och nervskärande, vibrerade i luften, och Thomas hjärta hoppade till. Rädslan var som iskall fukt mot huden. ”Vad är det som händer där borta?” frågade han och pekade på huset. ”Vet inte”, svarade den knubbiga killen, med en röst som fortfarande var barnsligt gäll. ”Ben är där inne, sjuk som bara den. De fick honom.” ”De?” Thomas gillade inte ungens skadeglada sätt att säga ordet. ”Ja.” ”Vilka är de?” ”Hoppas att du aldrig får veta det”, svarade ungen, men såg alldeles för obesvärad ut för den här situationen. Han sträckte fram handen. ”Jag heter Chuck. Jag var färsking tills du dök upp.” Är det han som ska ta hand om mig i kväll? tänkte Thomas. Han kunde inte ruska av sig sitt enorma obehag, och nu smög sig en irritation på dessutom. Han begrep ingenting, och han hade ont i huvudet. ”Varför kallar alla mig färsking?” frågade han, skakade hastigt Chucks hand och släppte sedan taget. ”För att du är den senaste nyingen.” Chuck pekade på Thomas och skrattade. Ytterligare ett skrik hördes från huset, ett ljud som från ett svultet djur som blir torterat. ”Hur kan du skratta?” frågade Thomas, förfärad av ljudet. ”Det låter som om någon håller på att dö där inne.” ”Han klarar sig. Man dör inte om man hinner tillbaka för att få serumet. Finns bara två alternativ, död eller inte död. Det gör bara väldigt ont.” Det gjorde Thomas fundersam. ”Vad gör väldigt ont?” Chuck flackade med blicken, som om han inte riktigt visste vad han skulle säga. ”Tja, att bli stucken av klagarna.” 18


”Klagarna?” Thomas blev bara mer och mer förvirrad. Stucken. Klagarna. Det låg en tyngd av rädsla över orden, och plötsligt var han inte lika säker på att han ville veta vad Chuck pratade om. Chuck ryckte på axlarna och tittade sedan bort. Thomas suckade frustrerat och lutade sig bakåt mot trädet. ”Du verkar knappt veta mer än jag gör”, sa han, men han visste att det inte var sant. Hans minnesförlust var konstig. Han kom ihåg det mesta av hur världen fungerar – men minnena var tömda på detaljer, ansikten, namn. Likt en bok som är helt oskadad men saknar vart tionde ord, så att det blir en eländig och förvirrande läsning. Han visste inte ens hur gammal han var. ”Chuck, hur … hur gammal tror du att jag är?” Pojken synade honom från topp till tå. ”Jag skulle tro att du är sexton. Och ifall du undrar, så är du ungefär en och sjuttiofem … brunt hår. Ja, och ful som en stekt lever på en pinne.” Han frustade till av skratt. Thomas blev så omtumlad att han knappt hörde det sista. Sexton? Var han sexton? Han kände sig mycket äldre än så. ”Menar du allvar?” Han hejdade sig och letade efter ord. ”Hur …” Han visste inte ens vad han skulle fråga. ”Oroa dig inte. Du kommer att vara helt slut i ett par dagar, men sedan vänjer du dig vid det här stället. Det har jag gjort. Vi bor här, helt enkelt. Bättre än att bo i en hög klonk.” Han tittade på Thomas, kanske anade han vad han skulle fråga. ”Klonk är ett annat ord för bajs. Det låter som klonk när det ramlar ned i pottorna.” Thomas tittade på Chuck, utan att kunna tro att han var med om det här. ”Så trevligt”, var det enda han fick fram. Han reste sig och gick förbi Chuck mot det gamla huset, men ruckel var ett bättre ord för det. Det var tre eller fyra våningar högt och såg ut som om det skulle rasa när som helst – en vinglig samling stockar och brädor och tjocka rep och fönster som verkade ha satts ihop på måfå, och bakom det reste sig de tjocka, murgrönsklädda stenmurarna. När han gick över gården kände han en påtaglig lukt av brasved och något kött som grillades, och magen kurrade. När 19


Thomas nu visste att det bara var någon unge som var sjuk och skrek blev han lite bättre till mods. Ända tills han undrade vad orsaken var … ”Vad heter du?” frågade Chuck, som kom springande för att hinna ikapp. ”Va?” ”Vad heter du? Det har du fortfarande inte sagt – och jag vet att du kommer ihåg det åtminstone.” ”Thomas.” Han hörde knappt själv att han sa det – hans tankar hade farit iväg åt ett nytt håll. Om Chuck hade rätt, så hade han just upptäckt en koppling till alla de andra killarna. Ett gemensamt mönster för minnesförlusten. Allihop mindes vad de hette. Varför inte sina föräldrars namn? Varför inte namnet på någon vän? Varför inte sina efternamn? ”Trevligt att träffas, Thomas”, sa Chuck. ”Oroa dig inte, jag ska ta hand om dig. Jag har varit här en hel månad och jag kan stället utan och innan. Du kan lita på Chuck, okej?” Thomas hade nästan hunnit fram till rucklets dörr och den lilla skara pojkar som stod samlade där när han greps av en plötslig och överraskande ilska. Han vände sig om mot Chuck. ”Du kan inte ens berätta något för mig. Det kallar inte jag att ta hand om mig.” Han vände sig mot dörren igen, fast besluten att gå in och skaffa sig svar. Varifrån det plötsliga modet och beslutsamheten kom hade han ingen aning. Chuck ryckte på axlarna. ”Du har ingen nytta av något jag kan berätta”, sa han. ”Jag är också egentligen nykomling. Men jag kan bli din vän …” ”Jag behöver inga vänner”, avbröt Thomas. Han var framme vid dörren, en ful skiva av solblekt trä, och när han drog upp den fick han syn på ett antal killar som med orubbliga ansikten stod vid foten av en vinglig trappa, där stegen och räckena lutade och stack ut åt alla möjliga håll. På väggarna i hallen satt mörka tapeter, till hälften avflagnade. Den enda utsmyckning som syntes till var en dammig vas på ett trebent bord 20


och ett svartvitt fotografi av en urgammal kvinna, klädd i en gammalmodig, vit klänning. Det påminde Thomas om ett spökhus på film. Här och var saknades till och med golvbrädor. Huset stank av damm och mögel – en stor skillnad mot de behagliga lukterna utomhus. Flimrande, fluorescerande ljus lyste i taket. Han hade inte tänkt på det förrän nu, men han kunde inte låta bli att undra varifrån man fick elektricitet på ett ställe som Gläntan. Han stirrade på den gamla kvinnan på fotot. Hade hon bott här förr? Tagit hand om de här människorna? ”Hör ni, kolla, det är nykomlingen”, ropade en av de äldre killarna. Förskräckt insåg Thomas att det var den mörkhåriga killen som hade givit honom den mordiska blicken förut. Han såg ut att vara ungefär femton år, lång och tanig. Näsan var stor som en liten knytnäve och liknade en missbildad potatis. ”Det här moset klonkade antagligen i brallorna när han hörde gulle-Benny tjuta som en flicka. Behöver du en ny blöja, ditt fula mos?” ”Jag heter Thomas.” Han måste komma iväg från den här killen. Utan ett ord till gick han mot trappan, bara för att den var nära, bara för att han inte alls visste vad han skulle göra eller säga. Men den arroganta killen ställde sig framför honom och höll upp handen. ”Stopp där, färsking.” Han pekade med tummen mot övervåningen. ”Nykomlingar får inte träffa någon som har blivit … tagen. Newt och Alby tillåter inte det.” ”Vad är det med dig?” frågade Thomas. Han försökte att inte låta rädd, försökte att inte tänka på vad killen hade menat med tagen. ”Jag vet inte ens var jag är. Det enda jag vill är att få lite hjälp.” ”Hör på nu, färsking.” Killen skrynklade ihop ansiktet och lade armarna i kors. ”Jag har sett dig förut. Det är något skumt med att du dyker upp här, och jag tänker ta reda på vad.” En våg av hetta forsade genom Thomas ådror. ”Jag har aldrig i hela mitt liv sett dig förr. Jag har ingen aning om vem du är och bryr mig inte ett smack om det”, fräste han. Men hur skulle han egentligen kunna veta det? Och hur kunde den här killen komma ihåg honom? 21


Killen skrattade till, ett kort skratt blandat med en snorig frustning. Sedan såg han allvarlig ut, ögonbrynen drogs ihop. ”Jag har … sett dig, ditt mos. Det är inte så många här i trakten som kan säga att de har blivit stuckna.” Han pekade bort mot trappan. ”Det har jag. Jag vet vad gulle-Benny får genomlida. Jag har också gjort det. Och jag såg dig under förvandlingen.” Han sträckte fram handen och petade till Thomas i bröstet. ”Och jag sätter din första måltid från Stekis på att Benny också kan säga att han har sett dig.” Thomas vägrade att bryta ögonkontakten, men beslöt att inte säga någonting. Paniken gnagde i honom igen. Skulle det här någonsin sluta bli värre? ”Har klagaren fått dig att pissa på dig?” sa killen med ett hånflin. ”Lite rädd nu? Du vill inte bli stucken, va?” Där var det där ordet igen. Stucken. Thomas försökte låta bli att tänka på det och pekade mot trappan, mot stället där den sjuka killens skrik ekade genom huset. ”Om Newt gick upp dit, så vill jag prata med honom.” Killen sa ingenting, bara stirrade på Thomas i flera sekunder. Sedan skakade han på huvudet. ”Vet du vad? Du har rätt, Tommy – jag borde inte vara så taskig mot nykomlingarna. Gå upp du, så kommer Alby och Newt säkert att förklara. Gå du, allvarligt. Jag ber om ursäkt.” Han klappade Thomas på axeln, tog sedan ett steg bakåt och pekade upp mot trappan. Men Thomas förstod att han hade något i kikaren. Man blev inte en idiot för att man förlorade delar av minnet. ”Vad heter du?” frågade Thomas, försökte vinna tid medan han undrade om han skulle gå upp ändå. ”Gally. Och låt dig inte luras. Det är jag som är den riktiga ledaren här, inte de där två gubbarna på övervåningen. Jag. Du kan kalla mig kapten Gally om du vill.” Han log för första gången; hans tänder passade ihop med den fula näsan. Två, tre stycken saknades, och inte en enda var ens i närheten av vit. Han andades ut och Thomas kände en pust av lukten, som fick honom att tänka 22


på något hemskt minne som var precis utom räckhåll. Den fick hans mage att vända sig. ”Okej”, sa han, så trött på killen att han ville skrika, klippa till honom i ansiktet. ”Kapten Gally, alltså.” Han gjorde en överdriven honnör och kände en våg av adrenalin, för han visste att han just hade gått över gränsen. Några spridda skratt hördes i pojkhopen, och Gally såg sig omkring, illröd i ansiktet. Han tittade på Thomas igen, och hatet fick hans panna att fåra sig och den oformliga näsan att rynkas. ”Gå uppför trappan nu”, sa Gally. ”Och håll dig borta från mig, din lilla skit.” Han pekade uppåt igen, men tog inte blicken från Thomas. ”Visst.” Thomas såg sig omkring en gång till, förlägen, förvirrad, arg. Han kände hur blodet hettade i ansiktet. Ingen gjorde några ansatser att hindra honom från att göra som Gally sa, utom Chuck, som stod vid ytterdörren och skakade på huvudet. ”Det får du inte”, sa den yngre pojken. ”Du är en nykomling – det är förbjudet för dig.” ”Gå”, sa Gally med ett hånflin. ”Gå upp nu.” Thomas ångrade att han över huvud taget hade gått hit – men han ville verkligen prata med den där Newt. Han började gå. Varje trappsteg knakade och gnällde under hans tyngd, och kanske skulle han ha stannat av rädsla för att ramla igenom det gamla träet, om han inte hade lämnat efter sig en så besvärlig situation där nere. Upp gick han, grimaserande för varje oroväckande ljud. Trappan ledde upp en avsats, svängde åt väns­ ter och nådde sedan en hall, kantad med ett räcke och med dörrar till ett antal rum. Bara vid en syntes ljus i springan under den. ”Förvandlingen!” skrek Gally nedifrån. ”Där har du något att se fram emot!” Som om hånet plötsligt hade givit Thomas mer mod gick han fram till dörren där det lyste, utan att bry sig om de knarrande golvplankorna och skrattet nedifrån – ignorerade anstormningen av ord han inte förstod, tryckte ned de fruktansvärda känslor de 23


väckte. Han vred om mässingshandtaget och öppnade dörren. Inne i rummet stod Newt och Alby böjda över någon som låg i en säng. Thomas sträckte sig närmare för att se vad all uppståndelsen gällde, men när han tydligt lyckades se hur det stod till med patienten vände det sig i magen. Han måste kämpa mot gallan som forsade upp i halsen. Det var bara en snabb skymt – bara några sekunder – men den var nog för att förfölja honom för alltid. En förvriden, blek gestalt som vred sig i plågor, med blottat och vedervärdigt bröst. Spända och styva löpte äckligt gröna ådror över pojkens kropp och lemmar, som rep under huden. Hans hud var täckt av lilafärgade blåmärken, utslag och blodiga rivsår. Hans blodsprängda ögon stirrade vilt, blicken gick av och an. Synen hade redan etsat sig in i Thomas minne innan Alby hoppade upp och skymde pojken, men kvidandena och skriken hördes fortfarande. Han knuffade ut Thomas ur rummet och slog sedan igen dörren efter dem. ”Vad gör du här uppe, färsking!” vrålade Alby. Hans läppar var spända av ilska, och blicken brann. Thomas kände sig matt. ”Jag … öh … ville ha svar på några saker”, mumlade han, men han kunde inte lägga någon kraft bakom orden – han kände hur han gav upp inombords. Vad var det för fel på killen i sängen? Thomas sjönk ihop mot räcket i hallen och stirrade ned i golvet, osäker på vad han skulle göra nu. ”Spring för fan nedför trappan med en gång”, befallde Alby. ”Chuck hjälper dig. Om jag ser dig före morgonen kommer du inte att överleva till nästa. Då kastar jag själv ut dig över stupet, fattat?” Thomas blev förödmjukad och rädd. Det kändes som om han hade krympt så att han var lika liten som en råtta. Utan ett ord trängde han sig förbi Alby och gick nedför den knarrande trappan, så snabbt han vågade. Utan att bry sig om hur de där nere – särskilt Gally – gapade och glodde gick han ut genom dörren, och han drog med sig Chuck på vägen.

24


Thomas avskydde de här människorna. Han hatade dem allihop. Utom Chuck. ”Ta med mig bort från de där killarna”, sa Thomas. Han förstod att Chuck kanske var den enda vän han hade i hela världen. ”Uppfattat”, svarade Chuck. Hans röst var pigg, som om han var upprymd över att behövas. ”Men först ska vi skaffa dig lite mat från Stekis.” ”Jag vet inte om jag någonsin kan äta igen.” Inte efter det han just hade sett. Chuck nickade. ”Jo, det kan du. Vi ses vid samma träd som förut. Om tio minuter.” Thomas var bara glad att få komma iväg från huset, och han gick tillbaka mot trädet. Det var så kort tid han hade haft att upptäcka hur det var att leva här, och han ville redan att det skulle ta slut. Han önskade innerligt att han kunnat komma ihåg någonting av sitt tidigare liv. Vad som helst. Mamma, pappa, en vän, skolan, någon hobby. Någon tjej. Han blinkade flera gånger och försökte jaga bort minnet av det han just hade sett ur huvudet. Förvandlingen. Gally hade kallat det för förvandlingen. Det var inte kallt, men Thomas rös igen.

25


9789155260576  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you