Page 1

3 Sayers_Kamratfesten.indd 1

2011-03-25 16:41:22


3 Sayers_Kamratfesten.indd 2

2011-03-25 16:41:22


kamratfesten översättning av sonja bergvall bearbetning och nyöversättning av lena karlin

albert bonniers förlag

3 Sayers_Kamratfesten.indd 3

2011-03-25 16:41:23


www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012179-2 Copyright © The Trustees of Anthony Fleming Deceased 1935 Efterord av Anna-Karin Palm 2011 Originalets titel: Gaudy night (London 1935) Första svenska utgåva 1940 Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency Tryckt hos GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2011

3 Sayers_Kamratfesten.indd 4

2011-03-25 16:41:23


HUVUDPERSONERNA LORD PETER WIMSEY. HARRIET VANE, detektivromanförfattarinna. dr margaret baring, rektor vid Shrewsbury College. miss martin, dekan vid Shrewsbury College. miss stevens, husmor vid Shrewsbury College. miss lydgate, lärarinna i engelsk litteraturhistoria. miss hillyard, lärarinna i historia. miss de vine, forskningsstipendiat, historiker. miss barton, lärarinna i biologi. miss shaw, lärarinna i moderna språk. miss pyke, lärarinna i klassiska språk. miss chilperic, biträdande lärarinna i engelsk litteraturhistoria. miss edwards, lärarinna i biologi. miss burrows, bibliotekarie. miss allison, kamrer. mrs goodwin, dekanens sekreterare. miss parsons, rektorssekreterare. miss cattermole, student vid Shrewsbury College. miss flaxman, student vid Shrewsbury College. miss newland, student vid Shrewsbury College. annie, uppasserska. carrie, uppasserska. padgett, portvakt. jukes, f. d. portvakt. 5

3 Sayers_Kamratfesten.indd 5

2011-03-25 16:41:23


reggie pomfret, student vid Queens College. lord saint-george, Lord Peters brorson, student vid Christ Church College.

Anm. Studentlivet i Oxford skiljer sig i hög grad från livet i en svensk universitetsstad. Universitetet är en sammanslutning av olika college, 21 manliga och 4 kvinnliga. (Shrewsbury College i Kamratfesten är påhittat.) Studenter och lärare bor och äter i det college de tillhör, och föreläsningarna äger också rum där. Den högsta styresmannen på ett college är rektorn (Warden, Rector, Provost, President, titeln varierar i olika college) som biträdes av dekanen (Dean) och Bursar (egentligen »skattmästare«, men eftersom en Bursars funktioner inte inskränker sig till det ekonomiska området, har ordet i Kamratfesten översatts med det mer adekvata »husmor«). Collegets lärare och övriga funktionärer, seniorerna, har sitt eget sällskapsrum som därför ofta kollektivt, åtminstone i Kamratfesten, kallas »seniorernas sällskapsrum«. Studenterna har många ganska stränga regler att rätta sig efter. Till exempel måste de under föreläsningar, vid besök hos lärare, om de vistas ute efter mörkrets inbrott etc., vara klädda i akademisk dräkt: svart mantel och fyrkantig mössa med tofs (cap and gown). De får inte utan särskilt tillstånd vistas ute i staden efter kvart över nio på kvällen. Senare hemkomst straffas med böter. Läsåret sträcker sig från början av oktober till slutet av juni och är uppdelat i tre terminer: höstterminen, påskterminen och sommarterminen (Michaelmas term, Hilary eller Lent term och Trinity term). Övers. (Sonja Bergvall, 1940) 6

3 Sayers_Kamratfesten.indd 6

2011-03-25 16:41:23


första k a pitlet Harriet Vane satt vid sitt skrivbord och tittade ut över Mecklenburg Square. De sista tulpanerna utgjorde en grann färgklick i planteringen, och fyra tidiga spelare ropade energiskt ut siffrorna i ett ganska ojämnt och otränat parti tennis. Harriet såg ändå varken tulpaner eller tennisspelare. På skrivunderlägget framför henne låg ett brev, men hon såg inte det heller. Det hade trängts undan av en annan bild. Hon såg en fyrkantig, kringbyggd gård vars hus hade byggts av en modern arkitekt i en stil som varken var gammal eller ny, men som samsades med både det förflutna och nuet. Omgärdad av murarna låg en prydlig gräsmatta med blomsterrabatter i hörnen och en bred, stensatt gång runtomkring. Bortom de platta skiffertaken syntes tegelskorstenarna från en äldre och mindre stel grupp byggnader som också bildade ett slags fyrkant, men ändå på ett hemtrevligt sätt påminde om de ursprungliga viktorianska boningshus som inhyst Shrewsbury Colleges första blyga studentskor. Åt andra hållet syntes träden längs Jowett Walk och bortom dem ett virrvarr av gamla gavlar, samt New Colleges torn, kring vilket kajorna kretsade mot en blåsig himmel. I minnet såg hon gestalter röra sig över gården. Studenter strövade omkring två och två. Studenter rusade till föreläsningar med mantlarna i hast slängda över ljusa sommarklänningar och platta mössor som vinden puffat till så att de fått en grotesk likhet med narrmössor. Cyklar stod 7

3 Sayers_Kamratfesten.indd 7

2011-03-25 16:41:23


instuvade i portvaktsrummet med boktravar på pakethållarna och mantlar virade kring styrstängerna. Över gräsplanen gick en gråsprängd lärarinna med fjärrskådande blick. Hennes tankar sysslade oavvänt med några synpunkter på 1500-talets filosofi, ärmarna flaxade bakom henne och axlarna var framdragna till den akademiska vinkel som automatiskt motverkar att det veckade poplinet dras bakåt. Två manliga studenter gick och letade efter en privatlärare – de var barhuvade, med händerna i byxfickorna och pratade högljutt om båtar. Rektor – grå och respektingivande – och dekanen – en liten fyllig, livlig dam som påminde om en fågel, en hämpling – samtalade livfullt inne i valvet som ledde till Gamla gården. Riddarsporrarnas höga spiror lyste som blå eldslågor mot det grå. Försjunken i egna tankar skred collegekatten överlägset, med svansen i vädret, bort mot handkammaren. Det var så längesedan alltsammans, så inneslutet i sig självt, så fulländat, så skarpt avgränsat från de bittra år som låg mellan då och nu. Skulle det vara möjligt att återse det efter alla dessa år? Vad skulle alla dessa kvinnor säga till henne, till Harriet Vane, som hade tagit högsta betyget i engelska för att sedan åka till London och skriva detektivromaner, leva tillsammans med en man som hon inte var gift med och till slut under våldsam publicitet bli anklagad för att ha mördat honom? Det var inte den sortens karriär Shrewsbury förväntade sig av sina gamla studenter. Harriet hade aldrig rest tillbaka till Oxford. Först hade det berott på att hon älskade staden alltför mycket och tyckte att ett tvärt snitt var bättre än att långsamt slita av banden, och även på att kampen för uppehället tog upp hela hennes tid och alla hennes tankar efter att föräldrarna hade dött och lämnat henne utan ett öre. Och senare hade galgens mörka 8

3 Sayers_Kamratfesten.indd 8

2011-03-25 16:41:23


skugga kastats mellan henne och den där soldränkta gården i grått och grönt. Men nu … Hon tog upp brevet igen. Det var en enträgen bön om att hon skulle komma med på den årliga collegemiddagen i Shrewsbury – en bön av det slag som det är svårt att ignorera. En vän som hon inte hade sett sedan de båda lämnade Oxford (vännen hade gift sig och de hade kommit ifrån varann, och senare hade hon blivit sjuk) ville så gärna få träffa Harriet en gång till innan hon reste utomlands för att genomgå en svår och farlig operation. Mary Stokes, så näpen och söt som Patty i den teaterpjäs de uppförde andra året, så förtjusande och kultiverad till sitt sätt, i så hög grad medelpunkten i sin årskurs ... Det var egendomligt att hon skulle fatta tycke just för Harriet Vane, som var sträv och tafatt och allt annat än populär. Mary hade gått i spetsen och Harriet hade följt efter – när de rodde uppför Cherwell och hade jordgubbar och termosflaskor med sig, när de gick upp i Magdalenatornet före soluppgången på första maj och kände det gunga i takt med de svängande klockorna, och när de satt uppe framför brasan sent på kvällen med kaffe och honungskaka, var det alltid Mary som förde ordet i de ändlösa diskussionerna om kärlek och konst, om religion och sociala problem. Alla Marys vänner sade att det var självskrivet att hon skulle få högsta betyget, och det var bara de upphöjda och outgrundliga lärarinnorna som inte blev förvånade när listorna kom ut med Harriets namn i högsta betygsklassen och Marys i näst högsta. Sedan hade Mary gift sig och knappt hörts av, bortsett från att hon med sjuklig ihärdighet klamrade fast vid sitt college och aldrig försummade en kamratfest eller en collegemiddag. Men Harriet hade brutit med alla sina gamla förbindelser och mot hälften av budorden, släpat sitt rykte i smutsen, tjänat pengar, hade den förmögne och 9

3 Sayers_Kamratfesten.indd 9

2011-03-25 16:41:23


trevlige lord Peter Wimsey för sina fötter att gifta sig med om hon så önskade, och hade mängder av energi och bitterhet och de tvivelaktiga förmåner som följer med berömmelsen. Det såg ut som om Prometheus och Epimetheus hade bytt roller, och den enes roll hade blivit asken med lidanden och den andres den nakna klippan och örnen. Aldrig mer, tycktes det Harriet, skulle de kunna mötas på gemensam mark. »Men ta mig tusan om jag ska vara en sån fegis!« sade Harriet. »Jag åker dit, så får det gå hur det vill. Det kan inte bli värre än det jag redan har varit med om. Och vad spelar det förresten för roll?« Hon fyllde i anmälningsformuläret, adresserade kuvertet och satte med en hård tryckning på ett frimärke. Sedan sprang hon snabbt ner och stoppade det i den runda brevlådan innan hon hann ändra sig. Hon gick långsamt tillbaka över planteringen och uppför trappan till sin våning, men kom efter ett fruktlöst letande i ett skåp ut igen och gick upp på vinden. Där drog hon fram en gammal koffert, låste upp den och slog upp locket. Instängd, unken luft. Kasserade klädesplagg. Gamla skor. Gamla manuskript. En urblekt slips som hade tillhört hennes döde älskare. Det var nästan kusligt att den där historien fortfarande spökade! Hon grävde sig ner till bottnen och fick upp ett stort, svart knyte i den bleka solstrimman där dammet dansade. Manteln, som hon bara hade haft på sig en gång, när hon tog sin fil. mag. hade inte tagit skada av sin långa isolering. De stela vecken var knappt ens skrynkliga när hon skakade ut dem. Kapuschongens röda siden glänste lika starkt som förr. Det var bara den platta mössan som såg ut att ha blivit åtgången av malar. En spräcklig fjäril, som väckts ur sin vintersömn i fickan på koffertlocket, fladdrade fram mot ljuset vid fönstret, där den fastnade i ett spindelnät. 10

3 Sayers_Kamratfesten.indd 10

2011-03-25 16:41:23


Harriet var glad över att hon numera hade råd att hålla sig med en egen liten bil. Hennes entré i Oxford skulle inte alls likna gångna tiders ankomster per tåg. I ytterligare några timmar skulle hon kunna vägra att ta notis om det suckande och jämrande spöket av sin döda ungdom och inbilla sig att hon var en gäst och främling, en välbärgad kvinna med en ställning i världen. Den heta vägen ringlade undan bakom henne, städer dök upp i det gröna landskapet, trängde sig inpå henne med sina värdshusskyltar och bensinstationer, sina butiker och poliser och barnvagnar, för att sedan snabbt dra förbi och vara glömda. Juni dog sin död bland rosor, häckarna höll på att mörkna till djupare grönt, och det skrikigt röda teglet längs landsvägen var en påminnelse om att nuet obevekligt bygger vidare på det förgångnas tomma fält. I High Wycombe åt hon en riklig lunch i godan ro, beställde en halvflaska vitt vin och gav servitrisen frikostigt med drickspengar. Hon var angelägen om att markera så stor skillnad som möjligt mellan Harriet av i dag och den forna studentskan, som hade fått varit tvungen att nöja sig med ett smörgåspaket och kaffe ur en termos under ett träd vid sidan av vägen. Allt eftersom man blir äldre, allt eftersom ens personlighet formas, får man ett nytt intresse för den yttre formen. Harriets klänning för trädgårdsfesten, vald så att den skulle gå väl ihop med full akademisk ornat, låg prydligt hopvikt i hennes resväska. Den var av enfärgad svart georgette, lång och strikt och oklanderligt korrekt. Under den låg en mörklila aftonklänning för collegemiddagen, ytterst välskuren och enkel i snittet. Den var inte otillbörligt urringad vare sig fram eller bak, så den skulle inte väcka anstöt hos de döda rektorer vilkas porträtt blickade ner från matsalens långsamt mörknande ekpanel. Headington. Det var inte långt kvar nu, och Harriet kände 11

3 Sayers_Kamratfesten.indd 11

2011-03-25 16:41:23


mot sin vilja en kväljande iskyla i maggropen. Headingtonbacken, som hon så ofta hade knogat uppför skjutande på en skranglig cykel, verkade betydligt mindre brant nu när man sedesamt rullade utför den bakom fyra rytmiskt arbetande cylindrar, men varje blad, varje sten hälsade en med samma påflugna förtrolighet som en gammal skolkamrat. Så kom den smala gatan med sina trånga, belamrade butiker, som förde tankarna till huvudgatan i en by. På ett eller ett par ställen hade den blivit breddad eller förbättrad, men förändringarna var dessvärre inte så stora. Magdalenbron, Magdalentornet. Och här hade inget alls förändrats. Den mänskliga hantverkskonsten firade triumfer med sin obarmhärtiga, överlägsna beständighet! Här var det dags att börja stålsätta sig på allvar. Long Wall Street. St. Cross Road. Det förflutnas järnhand tog ett grepp om inälvorna. Collegets portar … Nu var det bara att bita ihop! Ingången mot St. Cross Road hade en ny portvakt. Harriets namn gjorde inget särskilt intryck på honom, han prickade bara av det på en lista. Hon gav honom sin väska, körde bort bilen till ett garage i Mansfield Lane1 och gick sedan med manteln över armen tvärsöver Nya gården till Gamla gården och därifrån genom ett fult portvalv av tegel in i Burleigh Building. Hon mötte ingen ur sin årskurs i trappan. Tre som gått där samtidigt, men i en högre årskurs, hälsade översvallande och kanske lite överdrivet flickaktigt på varandra vid ingången till juniorernas sällskapsrum, men Harriet kände ingen av dem, så hon gick förbi utan att tilltala någon eller själv bli tilltalad, som ett spöke. Efter att ha funderat en stund kom hon ihåg att det rum hon fått sig tilldelat på hennes tid hade bebotts av en flicka som hon tyckte särskilt illa om och som senare gifte sig med en missionär och reste till Kina. Den 12

3 Sayers_Kamratfesten.indd 12

2011-03-25 16:41:23


nuvarande innehavarens korta mantel hängde bakom dörren. Att döma av bokhyllorna läste hon historia och att döma av hennes personliga tillhörigheter var hon en förstaåring som gärna ville vara modern men inte hade något särskilt stort mått av naturlig stilkänsla. Den smala sängen som Harriet slängde sina ägodelar på täcktes av ett skrikigt grönt överkast med smaklöst futuristiskt mönster. Ovanför sängen hängde en dålig arkaiserande tavla, och en förkromad lampa i kantig och obekväm stil skar sig brutalt mot det bord och skåp som colleget utrustat rummet med, och som var i den stil man vanligen associerar med Tottenham Court Road. Disharmonin kröntes och accentuerades av en underlig sak på byrån, en besynnerlig statyett, eller ett tredimensionellt diagram, i aluminium. Den liknade en jättelik och förvriden korkskruv och kallades på sockeln Uppåtsträvan. Efter detta blev Harriet överraskad och lättad över att hitta tre användbara klädhängare i skåpet. Spegeln var i enlighet med gammal god collegesed ungefär tre decimeter i fyrkant och hängde i rummets mörkaste hörn. Harriet packade upp sin kappsäck och gav sig ut på jakt efter ett badrum. Hon hade glömt exakt var badrummen låg på den här våningen, men trodde att de fanns någonstans till vänster. Ett tvättrum, och sedan ännu ett tvättrum. »Tvätt av kläder får ej ske efter kl. 23« stod det på skyltar på dörrarna. På de tre toaletterna stod det i stället: »Var god släck innan ni går ut«, och se här … Här låg fyra badrum, vilka vart och ett hade en skylt med texten: »Förbjudet att bada efter kl. 23« med ett argt tillägg nederst på varje: »Om studenterna framhärdar i att bada efter kl. 23 kommer badrummen att låsas kl. 22.30. Man måste visa någon hänsyn till andra. l. martin, dekan.« Harriet tog det största badrummet. Där fanns ett anslag: »Föreskrifter i händelse av eldfara«, och ett 13

3 Sayers_Kamratfesten.indd 13

2011-03-25 16:41:23


plakat med stora bokstäver: »Tillgången på varmvatten är begränsad. Var god undvik onödigt slöseri!« Harriet satte i proppen och vred på kranen, med den trygga känslan av att det än en gång fanns någon som bestämde över henne. Vattnet var kokhett, men badkarets emaljyta var illa medfaren och korkmattan hade sett sina bästa dagar. Efter badet kände hon sig bättre till mods. Hon hade turen att inte heller på återvägen till sitt rum möta någon hon kände. Hon var inte på humör att återuppliva gamla minnen i badrock. På den andra dörren från hennes egen räknat stod det »Mrs H. Attwood«. Dörren var stängd, vilket hon var tacksam för. På dörren närmast Harriets fanns det inte något visitkort, men just när hon gick förbi tryckte någon ner handtaget inifrån och dörren började långsamt öppnas. Harriet smet kvickt förbi och räddade sig in i sitt rum. Hon kände att hjärtat bultade onormalt hårt. Den svarta klänningen passade henne som en handske. Den var sydd med en liten fyrkantig besparing och långa vida ärmar, som mjukades upp av ett rysch som gick nästan till knogarna. Det åtsittande livet och den vida kjolen, som gick ända ner till golvet, gav den en medeltida anstrykning. Tygets matta yta överglänste inte det akademiska poplinets svaga lyster. Hon drog fram mantelns tunga veck över axlarna så att de raka framstyckena föll värdigt och pompöst, som på en stola. Kapuschongen gav henne lite problem innan hon kom ihåg den rätta vridningen vid halsen, den som fick det klarröda sidenet att vända sig utåt. Hon fäste den osynligt på bröstet så att den hölls på sin plats – ena axeln svart, den andra röd. Nedböjd mot den opraktiska spegeln (rummets nuvarande innehavare var tydligen mycket liten till växten) ordnade hon den mjuka mössan så att den låg platt och rakt med spetsen mitt i pannan. Spegeln visade henne ett ganska 14

3 Sayers_Kamratfesten.indd 14

2011-03-25 16:41:23


blekt ansikte, där svarta ögonbryn med kraftigt markerade vinklar flankerade en personlig, skarp näsa, lite för bred för att egentligen vara vacker. Hon blickade in i sina egna ganska trötta och trotsiga ögon, som visade att hon lärt sig vad fruktan vill säga och att hon fortfarande var på sin vakt. Munnen vittnade om att dess ägare var en generös person som också fått ångra sin generositet; mungiporna var åtstramade som för att inte avslöja någonting. Med det tjocka, vågiga håret undandraget under det svarta tyget såg hennes ansikte på något sätt naket ut. Hon rynkade ögonbrynen mot sig själv och strök med händerna upp och ner över manteln. Men plötsligt kände hon sig irriterad över spegeln och vände sig mot fönstret, som vette mot inre eller Gamla gården, en rektangulär trädgård med skolbyggnader runtomkring. I ena änden var bord och stolar utplacerade på gräset under träden. På bortre sidan syntes den nästan färdiga biblioteksflygelns nakna bjälkar bakom en skog av byggnadsställningar. Kvinnor gick i små grupper över gräsmattan. Harriet lade förargat märke till att de flesta hade mössorna illa påsatta, och att en hade haft den dåliga smaken att sätta på sig en ljust citrongul klänning med volanger som verkligen inte alls passade ihop med manteln. »Fast bjärta färger hör ju medeltiden till, när allt kommer omkring«, tänkte hon. »Hur som helst så är kvinnorna inte värre än männen. Jag minns att jag såg gubben Hammond gå i tåget på Åminnelsefesten en gång i Doctor Musices-mantel, grå flanellkostym, bruna skor och blå halsduk med vita prickar. Och det var ingen människa som sa något om det.« Hon skrattade till och kände sig för första gången trygg och säker. »En sak kan de i alla fall inte ta ifrån mig. Vad jag än må ha gjort sedan dess, så står detta kvar: akademisk medborgare, 15

3 Sayers_Kamratfesten.indd 15

2011-03-25 16:41:23


filosofie magister, senior (statutum est quod Juniores Senioribus debitam et congruam reverentiam tum in privato tum in publico exhibeant), en ställning som jag själv kämpat mig till, en ärofylld sådan. Hon gick med beslutsamma steg ut i korridoren och knackade på dörren till rummet intill. De fyra kvinnorna gick ner i trädgården tillsammans. De gick långsamt, för Mary var klen och kunde inte röra sig hastigt. Harriet tänkte medan de gick. »Det var ett misstag, ett stort misstag … Jag skulle aldrig ha kommit. Mary är lika rar som alltid, och hon är rörande glad över att se mig, men vi har inget att säga varandra. Och jag kommer alltid att minnas henne sån som hon är nu, med det här härjade ansiktet och den kuvade blicken. Och hon kommer att minnas mig sån som jag har blivit – hård. Hon sa att det syntes på mig att jag har haft framgång och jag vet vad det betyder.« Hon var glad åt att Betty Armstrong och Dorothy Collins skötte konversationen. Den ena arbetade energiskt med att föda upp hundar, den andra hade en bokhandel i Manchester. De hade tydligen hållit kontakten, för de diskuterade inte människor utan ämnen, som människor brukar göra när de har gemensamma intressen. Mary Stokes (numera Mary Attwood) verkade utanför, delvis på grund av sjukdomen och delvis på grund av att hon gift sig, men också – det var ingen idé att förneka sanningen – på grund av ett slags andlig stagnation som inte hade någonting med vare sig sjukdom eller giftermål att göra. »Hon hade väl en sån där liten försommarhjärna som blommar tidigt och snabbt går i frö«, tänkte Harriet. »Att tänka sig att hon, min intima vän, går här och pratar med mig om mina böcker med någon sorts pinsam, 16

3 Sayers_Kamratfesten.indd 16

2011-03-25 16:41:23


artig beundran. Och jag pratar med någon sorts pinsam, artig beundran om hennes barn. Vi borde aldrig ha träffats igen. Det är förfärligt.« Dorothy Collins avbröt hennes funderingar med en fråga om förlagskontrakt, och Harriets svar hjälpte dem över förlägenheten tills de kom in på gården. En liten livlig varelse som beskäftigt kom skyndande framåt gången stannade plötsligt med ett välkomnande utrop. »Men titta, det är ju miss Vane! Så roligt att se er efter alla dessa år!« Harriet lät sig tacksamt infångas av dekanen, som hon alltid hade tyckt mycket om och som hade skickat henne ett vänligt brev under den tid när gladlynt vänlighet kändes som mest välgörande. De andra tre gick vidare, med respekt för dekanens auktoritet. De hade för övrigt redan hälsat på henne, tidigare på eftermiddagen. »Det var så roligt att ni kunde komma.« »Ganska modigt av mig, eller hur?« sade Harriet. »Prat!« sade dekanen. Hon lade huvudet på sned och såg på Harriet med sin pigga fågelblick. »Det där ska ni inte alls tänka på. Det är ingen människa som tänker på den saken. Vi är inte på långt när såna förtorkade mumier som ni tror. När allt kommer omkring, så är det väl det arbete man utför som verkligen betyder någonting, eller hur? Apropå det, så längtar rektor efter att få träffa er. Hon var stormförtjust i På brottets mark. Vi ska se om vi kan få tag i henne innan vicekanslern kommer … Hur tycker ni att Stokes ser ut? Attwood, menar jag. Jag kan aldrig komma ihåg vad de heter som gifta.« »Hon ser tyvärr ganska dålig ut«, sade Harriet. »Jag kom faktiskt hit för att träffa henne, men jag har en känsla av att det inte blir så lyckat.« »Å, jaså«, sade dekanen. »Hon har väl stannat i växten, 17

3 Sayers_Kamratfesten.indd 17

2011-03-25 16:41:23


antar jag. Ni var ju mycket goda vänner, men jag tyckte alltid att hon hade en hönshjärna. Hon var ganska brådmogen, men hennes begåvning var inte av den sorten som håller i sig. Men jag hoppas verkligen hon blir frisk … Vilken förarglig blåst. Jag får inte mössan att sitta ordentligt. Er sitter på så bra. Hur bär ni er åt? Och jag ser att vi båda två är korrekt mörkt klädda. Har ni sett Trimmer i den där förfärliga klänningen som ser ut som en knallgul lampskärm?« »Jaså, var det Trimmer? Vad gör hon nu för tiden?« »Bevare mig … Hon har slagit sig på att bota sjukdomar på andlig väg – med glädje och kärlek och sånt … Se där! Ja, jag tänkte väl att vi skulle stöta ihop med rektor här.« Shrewsbury College hade haft tur med sina rektorer. Under den första tiden hade en kvinna av börd skänkt ämbetet respektabilitet och under den svåra perioden, när det kämpade för kvinnans rätt att avlägga akademiska examina, hade colleget letts av en diplomat. Och nu, när det fått anslutning till universitetet, var det en stark personlighet som hade ansvaret för att Shrewsburys uppförande var oantastligt. Doktor Margaret Baring bar sin röda och grå mantel med den äran. Hon var ytterst representativ vid officiella tillfällen, och hon kunde på ett taktfullt sätt lägga balsam på såren hos vresiga och förnärmade manliga lärare. Hon hälsade artigt på Harriet och frågade vad hon tyckte om den nya biblioteksflygeln, på norra sidan av Gamla gården. Harriet beundrade lydigt det hon kunde se av den, framhöll att den skulle komma att betyda en stor förbättring och frågade när den skulle bli färdig. »Till påsk, hoppas vi. Vi kanske får se er här vid invigningen?« Harriet svarade att det skulle bli mycket roligt, och eftersom vicekanslerns mantel just då blev synlig på avstånd drog 18

3 Sayers_Kamratfesten.indd 18

2011-03-25 16:41:24


hon sig hövligt tillbaka för att blanda sig med hopen av gamla studenter. Mantlar, mantlar, överallt mantlar. Ibland var det svårt att känna igen folk efter tio år, ja kanske mer. Den där kvinnan i blått och kapuschong med kaninskinn måste vara Sylvia Drake. Hon hade alltså tagit sin kandidatexamen i litteratur till slut. Sylvia Drakes examen hade varit ett stående skämt inom colleget, för att den hade tagit så kolossalt lång tid. Hon skrev gång på gång om sin uppsats och misströstade lika många gånger. Hon kom väl knappast ihåg Harriet, som var så mycket yngre än hon, men Harriet mindes henne väl. Sylvia brukade alltid komma rusande in eller ut i juniorernas sällskapsrum medan hon oupphörligt pratade om medeltida kärleksdomstolar. Store tid! Där kom den där förfärliga kvinnan Muriel Campshott, tydligen för att göra sig påmind. Campshott hade alltid haft ett så enfaldigt leende. Hon hade fortfarande ett enfaldigt leende. Och hon hade en klänning i en fruktansvärd grön färg. Hon kommer naturligtvis att säga: »Hur i all världen kan du hitta på allt det där du skriver?« Det gjorde hon också. Sabla fruntimmer. Och Vera Mollison. Hon frågade: »Skriver du något nu?« »Ja, visst gör jag det«, sade Harriet. »Är du fortfarande lärarinna?« »Ja, samma skola«, sade miss Mollison. »Men mitt jobb är ju inte så märkvärdigt jämfört med ditt.« Eftersom det enda svaret på den anmärkningen kunde bli ett urskuldande leende log Harriet ett sånt. Församlingen började röra på sig. Man drog sig in på Nya gården, där en donerad klocka skulle avtäckas, och fattade post på den stenlagda gången som löpte runt blomsterrabatterna. En officiell stämma uppmanade gästerna att lämna en gata öppen för 19

3 Sayers_Kamratfesten.indd 19

2011-03-25 16:41:24


processionen. Harriet passade på tillfället att lösgöra sig från Vera Mollison och ställa sig längst bak i en grupp där hon inte kände igen någon. På andra sidan gården såg hon Mary Attwood och hennes vänner. De vinkade åt henne. Hon vinkade tillbaka. Hon tänkte inte gå tvärs över gräsmattan och ansluta sig till dem. Hon tänkte förbli en fristående enhet i en officiell församling. Klockan inväntade inte sitt officiella framträdande inför offentligheten, utan slog tre slag under sitt täckelse. Fotsteg knastrade över gruset. Processionen blev synlig under valvet, en slingrande orm av äldre personer som var klädda i en mer överdådig epoks otidsenliga prakt och rörde sig med den hafsiga värdighet som utmärker akademiska förrättningar i England. De gick över gården och steg upp på en sockel som löpte bakom klockan. De manliga lärarna blottade huvudena som en vördnadsbetygelse inför vicekanslern, och de kvinnliga intog en ödmjuk attityd som förde tankarna till ett bönemöte. Vicekanslern började tala med tunn, bräcklig stämma. Han talade om collegets historia, han gjorde en elegant hänsyftning på prestationer som inte kan mätas enbart med tidsmått, han klämde fram ett torrt och fånigt litet skämt om alltings relativitet och piffade upp det med ett klassiskt citat, han nämnde donatorns frikostighet och hur omtyckt den styrelsemedlem varit, till vars minne klockan hade skänkts. Han ansåg sig lyckligt lottad som fick avtäcka denna vackra klocka, vilken i så hög grad skulle bidra till gårdens skönhet … Denna gård, tillade han, som även om den var en nykomling med tidens mått mätt, var fullt värdig att inta sin plats bland de fina gamla byggnader som var vårt universitets stolthet. Därefter avtäckte han klockan, i kanslerns och Oxfords universitets namn. Han sträckte ut handen efter repet, och dekanens ansikte fick ett spänt drag som sprack upp i ett triumferande 20

3 Sayers_Kamratfesten.indd 20

2011-03-25 16:41:24


leende när täckelset föll utan något opassande krångel eller missöde. Klockan var avtäckt och några djärva personer började applådera. I ett kort, välformulerat tal tackade rektor vicekanslern för att han tagit sig tid att komma och för hans vänliga ord. Församlingen drog en suck av lättnad, processionen formerade sig på nytt och skred tillbaka genom valvet, och därmed var ceremonin överstökad. Harriet följde med strömmen. Till sin fasa upptäckte hon att Vera Mollison hade dykt upp bredvid henne igen och sade att en detektivromanförfattare väl måste ha ett starkt personligt intresse för klockor, eftersom så många alibin hängde ihop med klockor och tidssignaler. Det hade inträffat någonting så egendomligt en dag i den skola där hon undervisade, och hon tyckte att det var ett alldeles utmärkt uppslag till en detektivroman för den som var klyftig nog att tänka ut sånt. Hon hade längtat efter att få träffa Harriet och berätta det för henne. En uppasserska närmade sig med en tebricka. Harriet tog en kopp, men ångrade sig omedelbart. Den begränsade hennes rörelsefrihet och tycktes nagla fast henne vid Vera Mollisons sida för all framtid. Men i samma stund fick hon se PhoebeTucker, och en våg av tacksamhet vällde upp inom henne. Präktiga gamla Phoebe, hon var sig precis lik. Harriet bad skyndsamt miss Mollison om ursäkt och bad att få höra historien om klockan någon gång när de hade mer tid på sig. Sedan banade hon sig väg genom en grupp mantlar och sade: »Hej!« »Hej!« sade Phoebe. »Jaså, är det du! Tack och lov för det. Jag började tro att det inte var en själ ur vår årskurs här, utom Trimmer och det där fruktansvärda fruntimret Mollison. Kom och ta några sandwichar. De är riktigt goda, konstigt nog. Hur har du det nu för tiden? Lever och frodas?« 21

3 Sayers_Kamratfesten.indd 21

2011-03-25 16:41:24

Profile for Smakprov Media AB

9789100121792  

albert bonniers förlag översättning av sonja bergvall bearbetning och nyöversättning av lena karlin isbn 978-91-0-012179-2 Copyright © The T...

9789100121792  

albert bonniers förlag översättning av sonja bergvall bearbetning och nyöversättning av lena karlin isbn 978-91-0-012179-2 Copyright © The T...

Profile for smakprov