9789113040165

pat r ici a highsm i t h

m r r ipl ey

Pat r i c i a HigHsmitH mr ripley en man med många talanger öv er sät tn ing: Mårten Edlund

en man utan samvete över sät tn ing: Britte-Marie Bergström

en man med onda avsikter över sät tn ing: Britte-Marie Bergström

ISBN 978-91-1-304016-5 Första gången publicerad 1955, 1970 & 1974 Copyright © 1993 by Diogenes Verlag AG, Zürich All rights reserved Norstedts, Stockholm, 2012 Originalets titel: (I) The Talented Mr. Ripley (II) Ripley Under Ground (III) Ripley’s Game Översättning av Mårten Edlund (I) & Britte-Marie Bergström (II & III) Förord av Ulf Karl Olov Nilsson Omslag av Sara R. Acedo Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp, grundad 1823

INNehåll förord 7 eN maN med måNga talaNger 15 eN maN utaN Samvete 287 eN maN med oNda avSIkter 565

eN maN med m책Nga talaNger

1 Tom tittade sig om och såg mannen komma ut från Green Cage.

Han skyndade på stegen. Det rådde inget tvivel om att mannen var ute efter honom. Han hade lagt märke till honom för fem minuter sedan och då hade han suttit vid ett bord och iakttagit honom förstulet som om han inte var helt säker, men nästan. Han verkade så pass säker att Tom snabbt drack ur glaset, betalade och gick.

Vid gathörnet lutade sig Tom framåt och skyndade över Fifth Avenue. Där låg Raoul’s Bar. Skulle han ta risken och gå in och få sig en drink till. Utmana ödet? Eller skulle han fortsätta bort till Park Avenue och försöka komma undan i någon mörk portgång?

Han gick in på Raoul’s.

Medan han stegade över golvet tittade han sig automatiskt omkring för att se om det fanns någon där som han kände. Han upptäckte en stor rödhårig man som han inte mindes namnet på. Han satt vid ett bord i sällskap med en blondin och höjde handen till hälsning. Tom besvarade hälsningen med en slapp handrörelse. Så slängde han ena benet över en barstol samtidigt som han kastade en påtvunget nonchalant blick mot dörren. »Gin och tonic, tack«, sa han till bartendern.

Var det en man av den typen som man skulle skicka efter honom? Var det på det sättet? Han såg inte ut som polis eller detektiv. Han såg ut som affärsman, familjefader, välklädd, välmående, grånad vid tinningarna och en smula osäker i uppträdandet. Var han den sorten som man skickade ut på ett jobb av det här slaget, någon som började småprata med en på en bar och så pang! – ena handen på ens axel och en polisbricka i den andra. Tom Ripley, följ med här. Tom tittade mot dörren.

Här kom han. Mannen såg sig omkring, fick syn på honom och tittade genast bort. Han tog av sig hatten och slog sig ner längre bort vid bardisken.

17

Herregud, vad ville han? Han var absolut inte bög, tänkte Tom för andra gången, men inne i sin plågade hjärna formade han nu själva ordet som om ordet skulle kunna skydda honom eftersom han hellre såg att mannen var bög än polis. Till en bög skulle han helt enkelt kunna säga nej tack och le och gå sin väg. Han satte sig tillrätta på stolen och försökte verka obesvärad.

Tom såg mannen vinka avvärjande till bartendern och sedan komma emot honom längs disken. Nu var det kört! Tom stirrade paralyserad på honom. Jag kan inte få mer än tio år, tänkte han.

Kanske femton, men med gott uppförande … Samtidigt som mannen skilde läpparna åt för att tala fick Tom en stark förnimmelse av ångest och skräck. »Förlåt mig, är ni Tom Ripley?« »Ja.« »Jag heter Herbert Greenleaf. Richards far.« Ansiktet var vänligt, leende och hoppfullt. »Ni är god vän till Richard, inte sant?« Han kopplade samman namnet. Dickie Greenleaf. En lång ljus kille. Han hade rätt mycket pengar att röra sig med mindes Tom. »Dickie Greenleaf. Ja, visst.« »I varje fall känner ni Charles och Martha Schriever. Det var de som nämnde ert namn och sa att ni möjligen … hm … ska vi inte slå oss ner vid ett bord?« »Gärna«, sa Tom älskvärt och tog med sig sitt glas. Han följde mannen till ett ledigt bord längst bort i den lilla lokalen. Benådad, tänkte han. Fri! Ingen skulle gripa honom. Det gällde en helt annan sak. Det var i varje fall inte fråga om stöld och bedrägeri eller vad det nu kallades. Kanske mr Greenleaf ville ha hjälp eller råd.

Tom visste exakt vad man skulle säga till en far som mr Greenleaf. »Jag var inte helt säker på att ni var Tom Ripley«, sa mr Greenleaf. »Jag tror att jag bara träffat er en enda gång tidigare. Följde ni inte med Richard hem en gång?« »Jo, jag tror det.« »Schrievers har också beskrivit ert utseende för mig. Vi har försökt få kontakt med er och Schrievers ville att vi skulle träffas hemma hos dem. Det var någon som talade om för dem att ni då och 18

då gick till Green Cage. Det här är första kvällen jag har försökt hitta er så man måste nog säga att jag har haft ganska stor tur.« Han log. »Jag skrev ett brev till er i förra veckan men det kanske ni inte har fått.« »Nej, det har jag inte.« Marc eftersände inte hans post. Jävla Marc. Kanske det fanns en check från faster Dottie. »Jag flyttade för ungefär en vecka sedan«, tillfogade han. »Jaså, på det viset. Men jag sa inte mycket i brevet. Bara att jag gärna ville träffa er och få en liten pratstund. Schrievers trodde tydligen att ni kände Richard ganska bra.« »Jag minns honom i alla fall.« »Men ni brevväxlar inte med honom?« Han verkade besviken. »Nej. Jag har inte träffat Dickie på ett par år.« »Han har varit i Europa i två år. Schrievers talade mycket uppskattande om er och trodde att ni kunde ha ett visst inflytande på Richard om ni skrev till honom. Jag vill att han ska komma hem.

Han har vissa skyldigheter mot oss här hemma – men för tillfället bryr han sig inte ett dugg om det som jag och hans mor säger.« Tom var förbryllad. »Vad sa Schrievers egentligen?« »De sa – och kanske de överdrev lite – att ni och Richard var mycket goda vänner. De tog säkert för givet att ni brevväxlade med varandra hela tiden. Jag träffar så få av Richards vänner numera …« Han kastade en blick på Toms glas som om han åtminstone ville bjuda honom på en drink, men Toms glas var nästan fullt.

Tom erinrade sig att han hade varit på ett cocktailparty hos Schrievers tillsammans med Dickie Greenleaf. Kanske Greenleafs var mer bekanta med Schrievers än han och det var på så sätt det hade börjat eftersom han själv inte hade träffat Schrievers mer än tre fyra gånger sammanlagt. Och sista gången var visst den där kvällen då han hade hjälpt Charley Schriever med deklarationen.

Schriever var frilansande tv-producent och hade inte haft någon ordning alls på sina inkomstuppgifter. Han hade tyckt att Tom var ett geni som lyckats räkna ut hans skatt och kommit fram till ett lägre belopp än han själv, och dessutom helt lagligt. Kanske det var därför han hade rekommenderat Tom för mr Greenleaf. Med 19

utgångspunkt i den kvällen kunde Charley mycket väl ha sagt till mr Greenleaf att Tom var intelligent, klartänkt, genomhederlig och mycket tjänstvillig. Det var ett misstag. »Ni känner möjligen inte någon annan i Richards bekantskapskrets som kan påverka honom i rätt riktning?« frågade mr Greenleaf med jämmer i rösten.

Det fanns förstås Buddy Lankenau, tänkte Tom, men han ville inte besvära Buddy med en sådan här sak. Han skakade på huvudet. »Tyvärr inte«, sa han. »Men varför vill Richard inte komma hem?« »Han säger att han vill bo utomlands. Men hans mor är ganska dålig … Ja, det är familjeproblem. Jag är ledsen att jag besvärar er.« Lite frånvarande drog han handen genom sitt glesnande och prydligt kammade gråa hår. »Han säger att han målar. Det är inget ont i det men han har inte tillräckligt stor talang för att bli konstnär. Däremot har han stor talang som båtkonstruktör om han bara ville intressera sig för det.« Han tittade upp då en servitör talade till honom. »Whisky och soda, tack. Dewar’s. Och ni?« »Tack, ingenting«, sa Tom. Mr Greenleaf tittade ursäktande på honom. »Ni är den första av Richards vänner som överhuvudtaget har velat lyssna. Alla andra tycker att jag försöker blanda mig i hans sätt att leva.« Det kunde Tom lätt förstå. »Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa till«, sa han artigt. Han mindes nu att Dickies pengar kom från skeppsbyggen. Mindre segelbåtar. Fadern ville säkert ha hem honom för att han skulle överta familjefirman. Tom log uttryckslöst mot mr Greenleaf och drack sedan ur sitt glas. Han satt ytterst på stolskanten, beredd att gå, men besvikelsen på andra sidan bordet var högst tydlig. »Var i Europa bor han?« frågade Tom fast han inte brydde sig ett dugg om var Dickie bodde. »I en stad som heter Mongibello. Söder om Neapel. Det finns inte ens ett bibliotek där påstår han. Delar sin tid mellan segling och målning. Han har köpt ett hus där. Tjänar egna pengar – inte särskilt mycket, men tydligen räcker de i Italien. Var och en har naturligtvis sin smak men jag förstår inte hur den platsen kan vara 20

så lockande.« Mr Greenleaf log tappert. »Kan jag inte få bjuda er på en drink, mr Ripley?« frågade han när servitören kom med hans whisky och soda.

Tom ville gå därifrån. Men han tyckte inte om att låta mannen sitta kvar ensam med sin nya drink. »Tack gärna«, sa han och räckte servitören sitt glas. »Charley Schriever berättade att ni var i försäkringsbranschen«, sa mr Greenleaf älskvärt. »Det var tidigare. Jag …« Men han ville inte tala om sitt arbete på skatteverket. Inte nu. »Jag är på en annonsbyrå – kassakontoret.« »Jaha?« Ingen sa något på en minut. Mr Greenleafs blick var riktad mot honom med ett gripande och hungrigt uttryck. Vad skulle han säga? Tom ångrade att han tackat ja till drinken. »Hur gammal är Dickie nu förresten?« frågade han. »Tjugofem.« Det är jag också, tänkte Tom. Och Dickie har det antagligen underbart i Italien. Pengar, hus och båt. Vad hade han för intresse av att komma hem? Han mindes Dickies utseende tydligare nu – han hade ett brett leende, ljust vågigt hår och ett glatt och öppet ansikte. Dickie hade ordnat det fint för sig. Vad gjorde han själv vid tjugofem års ålder? Levde ur hand i mun. Inga pengar på banken. Smet från polisen för första gången i sitt liv. Han var skicklig i matematik. Vad fan berodde det på att ingen ville betala för hans tjänster? Han märkte att alla muskler spänts och att tändsticksplånet han höll mellan fingrarna nästan brutits av på mitten. Han var uttråkad, så helvetes förbannat uttråkad, uttråkad, uttråkad! Han ville gå tillbaka till bardisken och vara för sig själv.

Han tog en klunk. »Jag ska mer än gärna skriva till Dickie om jag får hans adress«, sa han snabbt. »Jag tror säkert att han minns mig. En gång var vi utbjudna till Long Island över helgen. Dickie och jag gick ut och plockade musslor och allihop åt dem till frukost.« Han log. »Ett par av oss blev sjuka och det var ingen särskilt lyckad tillställning. Men jag minns att Dickie just den helgen 21

sa något om att han skulle resa till Europa. Han måste ha rest strax därefter …« »Jag minns!« sa mr Greenleaf. »Det var sista helgen som Dickie var här. Jag tror att han berättade för mig om musslorna.« Han skrattade högt. »Jag var med honom hem ett par gånger också«, fortsatte Tom som nu blivit inspirerad. »Han visade mig några båtmodeller som stod på bordet i hans rum.« »Det var bara barndomssynder!« Mr Greenleaf lyste av stolthet. »Visade han er aldrig sina skrovmodeller? Eller sina ritningar?« Det hade Dickie inte gjort men Tom sa glatt: »Jo då! Visst gjorde han det. Tuschteckningar. Verkligen fantastiska.« Tom hade aldrig sett dem, men han kunde se dem nu, exakta arbetsritningar med varenda bult och skruv noggrant angiven och han såg också hur Dickie leende höll upp dem framför honom och han hade kunnat hålla på i flera minuter med att beskriva olika detaljer till glädje för mr Greenleaf, men han hejdade sig. »Ja, Richard har stora talanger på det området«, sa mr Greenleaf med belåten min. »Det tror jag säkert«, instämde Tom. Hans känsla av att vara uttråkad hade växlat in på ett annat spår. Han kände igen signalerna. Han fick dem ibland på bjudningar men vanligtvis när han åt middag med någon som han inte alls hade lust att äta middag med. Trots att det blev tråkigare och tråkigare kunde han vara väldigt artig i en timme innan något inom honom exploderade och han rusade mot dörren. »Jag beklagar att jag för tillfället är lite upptagen, annars skulle jag med största glädje resa över och se om jag kanske själv kunde övertala Richard. Kanske jag kunde ha ett visst inflytande på honom«, sa han just därför att mr Greenleaf ville att han skulle säga så. »Om ni verkligen tror det – det vill säga jag vet ju inte om ni planerar en resa till Europa eller inte.« »Nej, det gör jag inte.« »Richard har alltid varit så påverkad av sina vänner. Om ni eller någon annan som känner honom kunde få loss lite tid så skulle 22

jag kunna skicka dit den personen för att prata med honom. Jag tror uppriktigt sagt att det inte skulle tjäna mycket till om jag for dit. Har ni själv möjlighet att få ledigt från ert nuvarande arbete?« Toms hjärta hoppade till i bröstet. Han tog på sig en tankfull min. Det fanns en möjlighet. Något inom honom kände vittringen av den redan innan hjärnan hunnit registrera den. Han hade inget jobb. Och han skulle i alla fall snart bli tvungen att resa från stan.

Han ville komma bort från New York. »Kanske«, sa han försiktigt och med ett grubblande ansiktsuttryck, som om han fortfarande vägde för och emot och tänkte på alla de små band som skulle hindra honom. »Om ni åkte så skulle jag givetvis med glädje stå för alla omkostnader. Tror ni verkligen att ni kan ordna det? Nu i höst?« Det var redan mitten av september. Tom tittade på signetringen med den nästan bortnötta vapenskölden som mr Greenleaf bar på lillfingret. »Jag tror det. Det skulle vara roligt att träffa Richard igen – i synnerhet om ni tror att jag kan vara till nytta.« »Det tror jag verkligen! Jag tror att han skulle lyssna till er. Det är i så fall en fördel att ni inte känner honom så väl. Jag menar om ni med skärpa framhöll varför ni anser att han bör komma hem så skulle han förstå att ni inte hade några privata intressen.« Mr Greenleaf lutade sig tillbaka i stolen och betraktade Tom gillande. »Jim Burke och hans fru – Jim är min kompanjon – kom lustigt nog till Mongibello i fjol när de var på en kryssning. Richard lovade att han skulle komma hem när vintern började. Förra vintern.

Men Jim har gett upp. Vilken pojke på tjugofem år lyssnar till en man i sextioårsåldern? Ni kommer troligen att lyckas där vi andra gått bet!« »Jag hoppas det«, sa Tom blygsamt. »Vad sägs om ett glas till? Ett glas god konjak?«

23

2 Det var över midnatt när Tom begav sig hem. Mr Greenleaf hade erbjudit sig att ta med honom i en taxi och släppa av honom men han ville inte att mr Greenleaf skulle få se var han bodde – i ett skamfilat sekelskifteshus mellan Third och Second Avenue med rum att hYra på en skylt utanför. De senaste tre veckorna hade han delat lägenhet med Bob Delancey, en ung man som han knappt kände men den enda av hans vänner och bekanta i New York som erbjudit honom ett boende när han inte haft någonstans att ta vägen. Tom hade inte bjudit hem några vänner till Bob, han hade inte ens talat om för någon var han bodde. Största fördelen med Bobs ställe var att Tom kunde få dit sin George McAlpinpost med minsta möjliga risk för upptäckt. Men den stinkande toaletten i hallen med en dörr som inte gick att stänga, det trista hyresrummet som såg ut att ha bebotts av tusentals olika personer vilka alla hade lämnat efter sig sin speciella sorts smuts och aldrig lyft ett finger för att göra rent, de solkiga travarna av Vogue och Harper’s Bazaar och de stora bruna glasskålarna som var utspridda överallt och fyllda med trassliga snören och pennor och cigarrettstumpar och gammal frukt! Bob var frilansdekoratör åt butiker och varuhus men just nu hade han bara ströjobb åt några antikvitetsaffärer på Third Avenue och på ett ställe varifrån han fått glasskålarna som betalning. Tom hade aldrig kunnat tro att huset var i så bedrövligt skick och chockerades över att han till och med kände någon som bodde där, men han insåg att han själv inte skulle stanna särskilt länge. Och nu hade mr Greenleaf dykt upp. Alltid dök det upp något. Det var Toms filosofi.

Strax innan han gick uppför yttertrappan tittade han försiktigt åt båda håll. Bara en gammal tant som var ute med sin hund och en stapplande gubbe som kom runt hörnet från Third Avenue.

Om det fanns någon känsla han avskydde så var det att vara skug24

gad. Och på sista tiden hade han haft den jämt och ständigt. Han sprang uppför yttertrappan.

Men vad spelade smutsen och tristessen för roll nu, tänkte han då han steg in i rummet. Så snart han fått passet skulle han ta en båt till Europa, troligen i en förstaklasshytt. Uppassare skulle komma till honom med saker så snart han tryckte på en knapp!

Han skulle klä om till middag, stega in i den stora matsalen och konversera människor vid bordet som en gentleman! Han kunde verkligen gratulera sig till kvällens resultat. Han hade uppträtt helt rätt. Mr Greenleaf kunde omöjligt ha fått intrycket att Tom lurat till sig en Europaresa. Tvärtom. Han skulle inte svika mr Greenleaf. Han skulle göra sitt bästa för att få hem Dickie. Mr Greenleaf var själv en så renhårig person att han tog för givet att alla andra också var renhåriga. Tom hade nästan glömt att sådana människor existerade.

Långsamt tog han av sig kavajen och knöt upp slipsen samtidigt som han iakttog varje rörelse som om de tillhörde någon annan.

Underligt så mycket rakare i ryggen han var nu och vilket nytt uttryck han fått i ansiktet. Det här var en av få gånger i sitt liv som han känt sig nöjd med sig själv. Han stack in handen i Bobs proppfulla garderob och makade häftigt undan klädhängarna för att få plats med sin egen kostym. Sedan gick han in i badrummet.

Den gamla rostfria takduschen skickade ut en stråle mot duschdraperiet och en annan stråle gick i en slingrande spiral som bara träffade honom lite då och då, men det var i alla fall bättre än att sitta i det smutsiga karet.

När han vaknade följande morgon var Bob inte där och hans orörda säng tydde på att han inte kommit hem. Tom hoppade ur sängen, tände gasen och satte på kaffe. Lika bra att Bob inte var hemma. Han hade inte lust att berätta för honom om Europaresan. Det enda som den idioten skulle se i det var en gratisresa.

Samma sak med Ed Martin och Bert Visser och alla andra idioter han kände. Han skulle inte berätta för någon av dem och han ville inte att någon skulle vinka av honom. Han började vissla. I kväll var han bjuden på middag i mr Greenleafs våning på Park Avenue.

25

En kvart senare hade han duschat, rakat sig och klätt sig och tagit på sig en randig slips som han trodde skulle se bra ut på passfotot. Och nu gick han fram och tillbaka över golvet med en kopp kaffe och väntade på morgonposten. Efter posten skulle han bege sig till Radio City och ordna med passet. Vad skulle han göra på eftermiddagen? Gå på några konstutställningar kanske så att han kunde prata om dem med familjen Greenleaf? Forska lite kring Burke-Greenleaf Watercraft Inc. för att mr Greenleaf skulle förstå att han intresserade sig för hans arbete?

Smällen i brevlådan hördes svagt genom det öppna fönstret och Tom gick nedför trappan. Han väntade tills brevbäraren kommit ut på gatan och var utom synhåll innan han nappade åt sig brevet som var instucket genom öppningen. Det var som vanligt adresserat till George McAlpin och Tom slet upp kuvertet. Ut kom en check på hundranitton dollar och femtiofyra cent, betalbar till Uppbördsmannen vid Skatteverket. Gamla kära mrs Edith W. Superaugh! Betalade utan att gnälla, utan ens ett telefonsamtal. Det var ett gott tecken. Han gick upp igen, rev sönder kuvertet och släppte ner bitarna i soppåsen.

Han stoppade checken i ett tjockt kuvert i innerfickan på en av sina kavajer i garderoben. Nu belöpte sig checkbeloppen till sammanlagt ettusenåttahundrasextiotre dollar och fjorton cent räknade han ut i huvudet. Synd att han inte kunde lösa in dem.

Synd att ingen idiot hade betalt kontant ännu eller ställt ut en check på George McAlpin personligen. Tom hade hittat ett id-kort för ett bankbud. Det var för gammalt. I och för sig kunde han ändra datum men han trodde ändå inte att han skulle kunna lösa checkarna ens om han hade en förfalskad fullmakt att visa fram.

Så det var bara som ett stort skämt. Han stal faktiskt inte pengar från en enda människa. Innan han for till Europa skulle han förstöra checkarna.

Det fanns sju offer till på hans lista. Borde han inte försöka åtminstone en gång till under de tio dagar som var kvar innan han reste? När han gick hem i går kväll efter att ha träffat mr Greenleaf hade han tänkt att han skulle lägga av om mrs Superaugh och 26

Carlos de Sevilla betalade. Mr de Sevilla hade ännu inte betalat – han behövde få sig ett ordentligt skrämselskott i telefon – men mrs Superaugh hade varit mycket lätt och Tom kände sig frestad att försöka bara en enda gång till.

Han tog fram en violett brevpapperskartong ur sin resväska i garderoben. Det fanns några brevpapper kvar och under dem låg en bunt blanketter av olika slag som han hade tagit när han arbetade på skatteverkets centralförråd för några veckor sedan. Och längst ner låg listan över hans offer – noggrant utvalda personer som bodde i Bronx eller Brooklyn och som inte var speciellt hågade att personligen infinna sig på New Yorkkontoret, konstnärer och författare och andra frilansare som inte hade källskatt. Tom räknade med att den sortens personer sällan anlitade professionell hjälp när de deklarerade, samtidigt som de tjänade så pass mycket pengar att de helt logiskt kunde anklagas för att ha glömt att ta med två eller tre hundra dollar i sina inkomstuppgifter. Där var William J. Slatterer, journalist, Philip Robillard, musiker, Frida Hoehn, illustratör, Joseph J. Gennari, fotograf, Frederick Reddington, konstnär, Frances Karnegis … Tom kände på sig att Reddington var en lämplig person för hans syfte. Han var serietecknare och hade antagligen inte en aning om skattefrågor.

Han tog två blanketter med rubriken uNderrÄttelSe om avvIkelSe fråN SJÄlvdeklaratIoN, lade ett karbonpapper mellan dem och skrev snabbt av de olika posterna som stod under Reddingtons namn på hans lista. Inkomster: 11 250 dollar. Avdrag: 600 dollar. Kreditering: 0. Inbetalt: 0. Ränta (han tvekade ett kort ögonblick): 2:16 dollar. Återstår att betala: 233:76 dollar. Sedan tog han ett papper försett med skatteverkets adress på Lexington Avenue, strök över adressen med ett snett streck och skrev nedanför: Bäste mr Reddington!

Med anledning av den stora arbetsanhopningen på vårt ordinarie kontor vid Lexington Avenue ber vi Er att sända Ert svar till: Skatteverkets uppbördsavdelning 27

Att. George McAlpin 187 e. 51 Street New York 22, New York Högaktningsfullt Ralph F. Fischer Uppbördsdirektör Tom undertecknade det med en snirklad oläslig namnteckning.

Han stoppade undan de andra blanketterna ifall Bob plötsligt skulle komma in i rummet. Han hade bestämt sig för att ge mr Reddington en förhandsvarning. Han fick mr Reddingtons nummer på nummerbyrån och ringde upp. Mr Reddington var hemma. Tom förklarade situationen i korta drag och uttryckte sin förvåning över att mr Reddington ännu inte hade fått meddelandet från uppbördsavdelningen. »Det borde ha sänts ut för ett par dagar sedan«, sa Tom. »Ni får det säkert i morgon. Vi har haft det lite stressigt här.« »Men jag har betalt min skatt«, sa mr Reddington med upprörd stämma. »Alltihop har …« »Sådana här saker kan inträffa när det är fråga om frilansande inkomsttagare utan källskatt. Vi har gått igenom er deklaration mycket noggrant, mr Reddington. Det råder inget tvivel. Och vi vill inte gärna begära införsel hos ert förlag eller er agent eller …« Här skrockade han. Ett högst personligt skrockande som brukade göra underverk. »…men det blir vi tvungna att göra om ni inte betalar inom fyrtioåtta timmar. Jag beklagar att meddelandet inte har nått er förrän nu. Vi har som sagt varit mycket …« »Finns det någon jag kan tala med om jag kommer in?« frågade mr Reddington ängsligt. »Det är väldigt mycket pengar!« »Ja, det finns det givetvis.« Toms röst blev alltid så blid i det här läget. Han lät som en gemytlig gammal farbror som skulle lyssna så tålmodigt som möjligt om mr Reddington kom in men som inte skulle vika en tum, vilka förklaringar mr Reddington än hade att ge. George McAlpin representerade minsann Förenta staternas skatteverk. »Ni kan naturligtvis tala med mig«, sa Tom 28

överseende, »men det råder absolut inget tvivel i det här fallet, mr Reddington. Jag tänker bara på att spara er dyrbara tid. Visst kan ni komma in om ni vill, men jag har alla siffror här framför mig.« Tystnad. Mr Reddington skulle inte fråga något om siffror för han visste antagligen inte ens var han skulle börja. Men om mr Reddington tänkte be honom förklara vad hela saken gällde så kunde han haspla ur sig en massa om nettoinkomst i relation till sammanförd inkomst, ingående saldo i relation till utgående saldo, ränta om sex procent räknat från laga uppbördstermin enligt debetsedeln fram till datum för verkställd inbetalning. Hans röst skulle mala långsamt och obevekligt. Hitintills hade ingen krävt att få inställa sig personligen för närmare upplysningar. Också mr Reddington drog sig ur. Hans tystnad tydde på det. »Jag förstår«, sa mr Reddington uppgivet. »Jag får se vad det står i den där underrättelsen när jag får den i morgon.« »Utmärkt, mr Reddington«, sa han och lade på luren.

Sedan satt han och fnittrade en stund med de tunna händerna sammanpressade mellan knäna. Så reste han sig häftigt, ställde undan Bobs skrivmaskin, kammade omsorgsfullt sitt ljusbruna hår framför spegeln och gav sig iväg till Radio City.

29

3 »Godafton, käre Tom!« sa mr Greenleaf med en röst som utlovade goda martinis, gourmetmiddag och en säng för natten om han blev för trött för att åka hem. »Det här är Tom Ripley, Emily!« »Det var så roligt att ni ville komma!« sa hon varmt. »Godafton, mrs Greenleaf.« Hon var i stort sett vad han förväntat sig – blond, ganska lång och slank och så pass konventionell i sin stil att han verkligen måste tänka på hur han uppträdde. Men samtidigt tycktes hon ha precis samma naivt välvilliga inställning till yttervärlden som sin man.

Mr Greenleaf förde in dem i vardagsrummet. Ja, Tom hade varit här en gång tidigare i sällskap med Dickie. »Mr Ripley är i försäkringsbranschen«, tillkännagav mr Greenleaf och Tom var övertygad om att hans värd redan hade fått sig ett par glas eller att han var mycket nervös eftersom Tom föregående kväll hade gett honom en ganska ingående beskrivning av annonsbyrån där han sade sig arbeta. »Jag kan inte påstå att arbetet är särskilt intressant«, sa Tom blygsamt till mrs Greenleaf.

En tjänsteflicka kom in med en bricka martini med tilltugg. »Mr Ripley har varit här tidigare«, sa mr Greenleaf. »Han kom hit tillsammans med Richard.« »Jaså, gjorde han det? Men jag kan inte erinra mig att jag har träffat honom.« Hon log. »Är ni från New York?« »Nej, jag är från Boston«, sa Tom. Och det var sant.

Omkring en halvtimme senare – precis i rättan tid, tänkte Tom eftersom Greenleafs envisades med att servera honom den ena martinin efter den andra – gick de in i matsalen där bordet var dukat för tre med levande ljus, mörkblå servetter och kall kyckling i gelé. Men först fick de selleri i remouladsås. »Så gott det var«, sa han uppriktigt.

30

»Det tyckte Richard också!« sa mrs Greenleaf. »Han tyckte alltid om vår kokerska. Synd att ni inte kan ta med er lite åt honom.« »Jag kan alltid lägga det i strumporna«, sa Tom leende och mrs Greenleaf log tillbaka. Hon hade just bett honom ta med sig några par svarta yllestrumpor från Brooks Brothers. De hade en modell som Richard alltid använde.

Konversationen var långtråkig och maten utsökt. Som svar på en fråga berättade Tom att han arbetade på en annonsbyrå som hette Rothenberg, Fleming och Barter. När han senare talade om den kallade han den avsiktligt Reddington, Fleming och Parker.

Mr Greenleaf tycktes inte märka skillnaden. Tom nämnde firmans namn för andra gången när han och mr Greenleaf var ensamma i vardagsrummet efter middagen. »Gick ni i skola i Boston?« frågade mr Greenleaf. »Nej. Jag gick på Princeton ett tag, sedan bodde jag hos en annan faster i Denver och gick på college där.« Tom väntade. Han hoppades att mr Greenleaf skulle fråga honom något om Princeton men det gjorde han inte. Tom kunde ha diskuterat historieundervisningen, ordningsföreskrifterna på campus, stämningen vid lördagsdanserna, de politiska tendenserna inom studentkåren, vad som helst. Tom hade under sommaren blivit mycket god vän med en Princetonstudent som inte talade om något annat än Princeton och Tom hade till slut pumpat honom för att få veta ännu mer med tanke på att han en gång i framtiden kunde ha nytta av informationen. Tom hade berättat för Greenleaf att han hade växt upp hos sin faster Dottie i Boston. Hon hade tagit honom till Denver när han var sexton år och i själva verket hade han bara gått ut high school där, men i hans faster Beas hus i Denver hade det bott en ung man vid namn Don Mizell som hade gått på University of Colorado. Tom hade en känsla av att han själv också hade gått där. »Hade ni några specialämnen?« frågade mr Greenleaf. »Bokföring och engelska«, svarade Tom med ett leende samtidigt som han visste att det var ett så alldagligt svar att ingen skulle komma på idén att forska i saken.

31

Mrs Greenleaf kom in med ett fotoalbum och Tom satt bredvid henne i soffan medan hon bläddrade igenom det. Richard tar sina första steg, Richard på ett stort hiskeligt färgfoto klädd och poserande som Gainsboroughs Den blå gossen med långa blonda lockar. Albumet var ointressant för Tom ända tills Richard kom upp i sextonårsåldern och var långbent och smal med ljust vågigt hår.

Såvitt Tom kunde se hade han knappast förändrat sig under åren mellan sexton och tjugotre eller tjugofyra då fotona av honom tog slut och Tom var förvånad över hur likt det ljusa, naiva leendet hela tiden var. Tom hade en bestämd känsla av att Richard inte var särskilt intelligent eller också älskade han att bli fotograferad och tyckte att han tog sig bäst ut när munnen gick från det ena örat till det andra, vilket inte heller var särskilt intelligent av honom. »Jag har inte kommit mig för att klistra in de här än«, sa mrs Greenleaf och räckte honom en bunt foton. »De är från Europa.« De var intressantare – Dickie på ett café i Paris, Dickie på en strand. På flera av dem hade han ett allvarligt uttryck i ansiktet. »Det här är Mongibello«, sa mrs Greenleaf och pekade på ett foto där Dickie drog upp en roddbåt i sanden. I bakgrunden syntes höga kala berg och längs stranden löpte en rad små vita hus. »Här är flickan, den enda amerikan förutom Richard som bor där.« »Marge Sherwood«, inflikade mr Greenleaf. Han satt mitt emot dem men lutade sig fram och följde med stor iver bildvisningen.

Flickan satt i baddräkt på stranden med armarna runt knäna.

Hon såg frisk och ofördärvad ut med kort ljust hår – den präktiga sorten. Det fanns också ett foto av Richard sittande i shorts på ett terrassräcke. Han log, men inte samma slags leende. Han verkade mognare på fotona från Europa.

Tom märkte att mrs Greenleaf tittade ner i marken. Han erinrade sig hennes ord vid matbordet: »Jag önskar att jag aldrig hört talas om Europa!« och mr Greenleaf gav henne en orolig blick och log mot Tom som om utbrottet inträffat förr. Nu såg han tårar i hennes ögon. Mr Greenleaf reste sig och gick fram till henne. »Mrs Greenleaf«, sa Tom stilla. »Jag vill att ni ska veta att jag ska göra allt jag kan för att förmå Dickie att komma hem.« 32

»Gud välsigne er, Gud välsigne er.« Hon lade sin hand på hans och tryckte den hårt.

Mr Greenleaf lutade sig fram över henne. »Tycker du inte det är dags att du går och lägger dig nu?« sa han.

Tom reste sig samtidigt med mrs Greenleaf. »Jag hoppas att ni hälsar på oss igen innan ni reser«, sa hon. »Efter det att Richard åkte har vi sällan några ungdomar i huset.

Jag saknar dem.« »Det ska bli mig ett nöje att komma tillbaka«, sa Tom. Mr Greenleaf följde henne ut ur rummet. Tom stod kvar med händerna utefter sidorna och huvudet högt. I den stora spegeln på väggen kunde han se sig själv – den rättrådige och respektable unge mannen igen. Han vände snabbt bort blicken. Han gjorde det rätta, uppträdde på det rätta sättet. Men ändå fick han skuldkänslor. När han nyligen sa till mrs Greenleaf: Jag ska göra allt jag kan … Ja, då menade han det. Han försökte inte lura någon.

Han kände att han började svettas och försökte lugna ner sig.

Vad var han så orolig för? Han hade känt sig så väl till mods i kväll. När han hade sagt det där om faster Dottie …

Han sträckte på sig och tittade mot dörren, men den öppnades inte. Det hade varit enda gången i kväll då han kände sig illa till mods, overklig, precis som han skulle ha känt sig om han hade ljugit och ändå var det strängt taget det enda han sagt som verkligen var sant: Mina föräldrar dog när jag var mycket liten. Jag växte upp hos min faster i Boston.

Mr Greenleaf kom in i rummet. Hans gestalt tycktes vibrera och han blev större och större. Tom blinkade, kände en plötslig skräck för honom, en ingivelse att anfalla honom innan han själv blev anfallen. »Ska vi ta och smaka på lite konjak?« sa mr Greenleaf och låste upp ett skåp bredvid öppna spisen.

Det är som en film, tänkte Tom. Om en minut skulle mr Greenleaf eller någon annan säga: »Okej, bryt«, och så skulle han slappna av och befinna sig på Raoul’s Bar igen med sin gin och tonic framför sig. Nej, Green Cage.

33

»Har ni fått tillräckligt?« frågade mr Greenleaf. »Drick inte om ni inte vill ha.« Tom nickade lätt och mr Greenleaf såg ett ögonblick förbryllad ut men sedan hällde han upp konjak i två glas.

Tom kände kalla rysningar genom kroppen. Han mindes händelsen på apoteket förra veckan, fast det var ju då och han var egentligen inte rädd, och var det inte nu i varje fall. Det var ett apotek på Second Avenue vars telefonnummer han lämnade ut till folk som ville ringa och fråga om skatten. Han påstod att det var numret till uppbördsavdelningen som endast hade telefontid mellan halvfyra och fyra på onsdagar och fredagar. Vid just de tiderna höll Tom till på apoteket i väntan på att det skulle ringa.

När innehavaren hade gett honom misstänksamma blickar andra gången han var där hade han sagt att han väntade på ett samtal från sin flickvän. När han hade svarat i telefon i fredags hade man sagt: »Du vet vad vi talar om, va? Vi vet var du bor ifall du vill att vi ska komma hem till dig … Vi har det du ska ha ifall du har det vi ska ha.« En enträgen och samtidigt opersonlig röst, så Tom hade trott att det var något slags skämt och inte kunnat svara. Sedan: »Vi kommer nu på direkten.« Toms ben kändes som gelé när han kom ut från telefonhytten och sedan hade han sett att ägaren stirrade på honom med panik i blicken och telefonsamtalet fick plötsligt sin förklaring – ägaren sålde knark och var rädd för att Tom var en kriminalare som kommit för att skaffa bevis mot honom. Tom hade börjat skratta. Han hade skrattat hejdlöst när han gick ut och samtidigt raglat eftersom han alltjämt var svag i knävecken av skräck. »Tänkte ni på Europa?« hörde han mr Greenleafs röst.

Tom tog emot glaset som mr Greenleaf räckte honom. »Ja, just det«, sa han. »Jag hoppas att ni får nöje av resan och att ni också kan påverka Richard. Emily är förresten mycket förtjust i er. Det sa hon själv.

Jag behövde inte ens fråga.« Han snurrade konjaksglaset mellan händerna. »Min fru har leukemi, Tom.« »Åh. Det är visst en mycket allvarlig sjukdom.« 34

»Ja. Hon kanske inte lever mer än ett år till.« »Verkligen tråkigt att höra«, sa Tom. Mr Greenleaf drog upp ett papper ur fickan. »Jag har en turlista här. Jag tror att den vanliga vägen via Cherbourg är den snabbaste och också den intressantaste. Ni tar båttåget till Paris och så sovvagn över Alperna till Rom och Neapel.« »Det låter fint.« »Och så får ni ta buss från Neapel till Richards by. Jag ska skriva till honom om er – utan att nämna att ni är utsänd av mig.« Sedan tillfogade han med ett leende: »Men jag ska tala om för honom att vi har träffats. Jag tycker också att Richard bör ge er husrum men om han av någon anledning inte kan det så finns det hotell på platsen. Jag räknar med att ni och Richard kommer bra överens. Och vad pengar beträffar …« Mr Greenleaf log sitt faderliga leende. »Jag tänker ge er sexhundra dollar i resecheckar förutom biljetter tur och retur. Låter det bra? På de sexhundra bör ni klara er i nära två månader och om ni behöver mer så kan ni bara telegrafera till mig. Ni verkar inte vara den som strör pengar för vinden.« »Det låter utmärkt«, sa Tom. Konjaken gjorde mr Greenleaf allt pratsammare och fryntligare och Tom allt tystlåtnare och buttrare. Tom ville bort från våningen. Och samtidigt ville han så gärna komma till Europa och han ville också att mr Greenleaf skulle tycka bra om honom. Att sitta i soffan var ännu plågsammare än att sitta på baren föregående kväll och vara uttråkad, eftersom han nu inte lyckades växla in på ett annat spår. Flera gånger reste han sig med sitt glas och gick bort till öppna spisen och tillbaka igen och när han tittade in i spegeln såg han att munnen var nerdragen i mungiporna.

Mr Greenleaf pratade uppsluppet om vad han och Richard haft för sig i Paris när Richard var tio år. Det var inte det ringaste intressant. Om det hände något med polisen under de närmaste tio dagarna, tänkte Tom, så skulle mr Greenleaf säkert ta sig an honom.

Han skulle kunna säga att han plötsligt blivit tvungen att flytta eller något i den stilen och sedan helt enkelt hålla sig gömd tills det blev dags att resa. Han kände sig eländig, nästan fysiskt sjuk.

35

»Jag ska nog fara hem nu, mr Greenleaf«, sa han. »Så tidigt?« bluddrade mr Greenleaf. »Ja«, sa Tom med matt röst. »Men ni måste komma ut och titta på varvet en dag!« fortsatte mr Greenleaf glatt. »När kan ni komma? Bara under lunchrasten förstår jag. Ni bör kunna tala om för Richard hur det ser ut på varvet numera.« »Ja – jag skulle kunna komma på lunchrasten.« »Ring mig när som helst, Tom. Ni har mitt visitkort med mitt direktnummer. Om ni säger till en halvtimme i förväg så kan jag låta hämta er vid ert kontor och köra er ut. Vi kan ta en smörgås medan vi vandrar omkring och så far ni tillbaka igen.« »Jag ringer«, sa Tom. Han kände på sig att han skulle svimma om han stannade en minut till i den svagt upplysta hallen, men mr Greenleaf småskrockade igen och frågade honom om han hade läst en viss bok av Henry James. »Tyvärr inte«, svarade han, »inte just den boken.« »Det spelar ingen roll«, sa mr Greenleaf med ett leende.

Sedan skakade de hand, en långt utdragen kvävande handskakning och så var det över. Men det plågade och skrämda uttrycket dröjde kvar i Toms ansikte när han for ner med hissen. Han lutade sig utmattad mot hissväggen, men han visste att så snart han kom ner i vestibulen så skulle han ila ut genom porten och springa, springa, springa hela vägen hem.

36