Issuu on Google+

SKINNARMO OCH NOR DOSTPASSAG EN

Ola Skinnarmos försök att följa Nordenskiölds väg genom Nordostpassagen blev en strapatsrik färd fylld med upplevelser. Tät dimma, hårt väder och den ständigt föränderliga isen gjorde seglatsen till en av äventyrarens mest riskfyllda expeditioner. Men lika påtagliga som farorna var skönheten i landskapet, det fascinerande djurlivet och värmen hos människorna längs den kalla kusten. Trots alla risker lyckades expeditionen. I mitten av september 2009 nådde Ola Skinnarmo och hans besättning på stålsegelbåten ”Explorer” fram till Berings sund. Nordostpassagen var besegrad. För Nordenskiöld som frös fast längs vägen tog resan två år. Skinnarmo genomförde seglatsen på tre månader.

SKINNARMO O CH N O R D OSTPASSAG EN

JOHAN TELL är författare, skribent och föreläsare med ett tjugotal böcker bakom sig Han har tidigare skildrat Olas expeditioner till Syd- och Nordpolen och Shackleton-seglatsen till Antarktis. Johan har ett stort engagemang i klimatfrågor. Hans bok 100 sätt att rädda världen som utkom 2007 har sålt i över 150 000 exemplar och översatts till åtta språk. I Johans senaste bok Träd kan rädda världen skriver han om skogens betydelse för en mer hållbar framtid. www.johantell.se

Ola Skinnarmo och hans team gav sig i juni 2009 iväg på sin hittills längsta expedition – i Adolf Erik Nordenskiölds spår genom Nordostpassagen. Ingen svensk hade lyckats genomföra denna seglats sedan ”Vega” 1879 tog sig igenom det okända mellan Asien och Nordpolens ismassor. I boken får vi följa teamets dramatiska seglats genom världens mest svårtillgängliga vatten, samtidigt som han berättar Nordenskiölds spännande historia. I dessa storslagna landskap får vi möta fåglar, delfiner, valrossar och isbjörnar, vars livsmiljö idag är hotad. Boken är rikt illustrerad med unika fotografier, både nytagna och historiska, samt kartor, historiska teckningar och spännande tidsdokument. Den här boken vänder sig till läsare i alla åldrar som älskar äventyr och starka naturupplevelser – och som också värnar om miljön. Med boken följer en dvd med en specialproducerad dokumentärfilm om hela resan.

Bokförlaget Max Ström Kyrkslingan 11, Skeppsholmen 111 49 Stockholm www.maxstrom.se

BOKFÖRLAGET MAX STRÖM

O L A S K I N N A R M O är en av Sveriges främsta äventyrare. Han var den förste svensk som tog sig på skidor till Sydpolen, dessutom ensam. Senare blev han också förste svensk att skida till Nordpolen. Dessa två äventyr skildras i böckerna Ensam mot Sydpolen och Kampen mot Nordpolen. Ola har också genomfört flera expeditioner där han följt i spåren efter berömda upptäcktsresanden som Nansen, Andrée och Shackleton. Det senare äventyret skildras i boken I Shackletons spår. Sommaren 2009 gav sig Ola iväg för att försöka upprepa Adolf Erik Nordenskiölds bragd att segla genom Nordostpassagen. När Ola inte är ute på expeditioner driver han företaget Stora och små äventyr, håller föreläsningar, ger utbildningar och genomför olika företagsarrangemang. www.skinnarmo.com

AV O L A S K I N N A R M O · T E X T J O H A N T E L L

BOKFÖRLAGET MAX STRÖM


skinnarmo och nordostpassagen


SKINNARMO OCH NORDOSTPASSAGEN

© Bokförlaget Max Ström 2010 © Text: Johan Tell i samarbete med Ola Skinnarmo © Fotografi: Ola Skinnarmo, Andreas Hylthén, Fredrik Blomqvist med flera Formgivning: Mikael Engblom Faktagranskning (sjötermer): Anders Eriksson Tryck och repro: Graphicom, Vicenza, Italien 2010 I S B N 978-91-7126-190-8

AV O L A S K I N N A R M O · T E X T J O H A N T E L L BOKFÖRLAGET MAX STRÖM


SKINNARMO OCH NORDOSTPASSAGEN

© Bokförlaget Max Ström 2010 © Text: Johan Tell i samarbete med Ola Skinnarmo © Fotografi: Ola Skinnarmo, Andreas Hylthén, Fredrik Blomqvist med flera Formgivning: Mikael Engblom Faktagranskning (sjötermer): Anders Eriksson Tryck och repro: Graphicom, Vicenza, Italien 2010 I S B N 978-91-7126-190-8

AV O L A S K I N N A R M O · T E X T J O H A N T E L L BOKFÖRLAGET MAX STRÖM


Adolf erik nordenskiÜld 1 8 3 2 – 19 01


Adolf erik nordenskiÜld 1 8 3 2 – 19 01


INNEHÅLL

Isens fångar

10

Mot Arktis

30

Svalbard runt

58

In i Nordostpassagen

96

Utan återvändo 130 Mitten av ingenstans 158 Igenom 186 Epilog 228 Karta 234 Tack 236 Register 238 Bildkällor 240


INNEHÅLL

Isens fångar

10

Mot Arktis

30

Svalbard runt

58

In i Nordostpassagen

96

Utan återvändo 130 Mitten av ingenstans 158 Igenom 186 Epilog 228 Karta 234 Tack 236 Register 238 Bildkällor 240


ISENS FÅNGAR Det är så vackert – det är så farligt. Jag tänker så när vi seglar förbi ett osedvanligt konstfullt skulpterat isflak. Isen är så vit, så vit, havet så svart och däremellan skimrar olika nyanser av buteljgrönt. Ovan ytan är isen modellerad av vädrets alla krafter, medan den under ytan tycks ha formen av en gigantisk frälsarkrans, och med helt andra egenskaper. Det är denna under ytan utstickande ”fot” av is som är så förrädisk, den som är så lätt att segla in i, som så lätt kan få ett skepp att springa läck. Vackert, farligt, men också långsamt.


ISENS FÅNGAR Det är så vackert – det är så farligt. Jag tänker så när vi seglar förbi ett osedvanligt konstfullt skulpterat isflak. Isen är så vit, så vit, havet så svart och däremellan skimrar olika nyanser av buteljgrönt. Ovan ytan är isen modellerad av vädrets alla krafter, medan den under ytan tycks ha formen av en gigantisk frälsarkrans, och med helt andra egenskaper. Det är denna under ytan utstickande ”fot” av is som är så förrädisk, den som är så lätt att segla in i, som så lätt kan få ett skepp att springa läck. Vackert, farligt, men också långsamt.


12

isens f å ngar

Föregående uppslag: Största delen av ett isflak befinner sig under ytan. Även om isflaket kan vara fantastiskt vackert är det också väldigt farligt. Särskilt dess så kallade fot under vattnet kan bli en effektiv konservöppnare. Högst upp i masten, stående på en av spridarna, försöker vi få en överblick över den jättelika islabyrinten.

Katastroferna kommer smygande i Arktis. Trevande. Som en sävlig skymning innan allt blir natt. Allt tar sin tid i Arktis. Få saker är plötsliga. Inget sker från en sekund till en annan. Därför, denna kväll den 27 september 1878, anade Adolf Erik Norden­ skiöld ingenting. Då hade han och hans besättning visserligen kämpat länge genom drivisen. Seglat en stund. Hindrats av isen. Tvingats vända, tvingats vänta, tvingats väja. Men nu skulle de bara ”runt hörnet” kändes det som. Efter alla dessa dagar de seglat mot ost skulle de nu ställa kosan söderut. Bort från klirret av drivis. Mot palmkantade stränder. Kanske skulle man vara hemma till jul, tänkte de, vilket vi som sitter med facit i hand inser var en överoptimistisk förhoppning. De kom ju inte ens hem till julen därpå, utan först sent i april. Det kändes som sista kvällen i Arktis. De gick iland, tände en stor brasa som ett gäng scouter på hajk, satt där och njöt av eldens värme. Någon sa att så här varmt har vi det snart i Yokohama. Eller på Ceylon, sa en annan. Eller i Bombay, sa en tredje. Ingen märkte något. Men medan de satt där jobbade sig katastrofen närmare, långsamt, kom smygande som en tjuv om natten. Havstemperaturen vreds ner den där sista graden där det flytande blir segt för att strax övergå till fast form. Vinden vände. Strömmen skiftade. Tidvattnet gjorde sitt till. Katastrofer i Arktis har sällan bara en orsak. Oftare handlar det om att alla tänkbara element samverkar och ser till att det som inte får ske just sker. Det var inte bara dålig kost som tog död på dansken Vitus Bering på den ö som nu bär hans namn. Det var inte bara en undermålig ballong som fick Salomon August Andrée att bli ett med isen på Vitön. Det var inte bara en usel båt som gjorde att Willem Barents aldrig återsåg Nederländerna utan dog på det hav som nu bär hans namn. Det var så mycket mer som spelade in. Faktorer som var och en gick att övervinna men som tillsammans blev den katastrof som ingen märkte förrän det var för sent. Blev uppenbar då det inte längre gick att ångra ett beslut, välja om, backa bandet. Det går heller inte fort när jag inser att allt håller på att gå fel. Som två gigantiska hissdörrar håller isflaken på att tillslutas. Om man nu kan kalla isflak stora som flera fotbollsplaner för isflak. Rörelsen kommer snart att knipa ihop råken där vi just seglar. Det är till och med värre än det ser ut. Efter några dagars kämpande in och ut ur drivisen har vi lärt oss att vissa av


12

isens f å ngar

Föregående uppslag: Största delen av ett isflak befinner sig under ytan. Även om isflaket kan vara fantastiskt vackert är det också väldigt farligt. Särskilt dess så kallade fot under vattnet kan bli en effektiv konservöppnare. Högst upp i masten, stående på en av spridarna, försöker vi få en överblick över den jättelika islabyrinten.

Katastroferna kommer smygande i Arktis. Trevande. Som en sävlig skymning innan allt blir natt. Allt tar sin tid i Arktis. Få saker är plötsliga. Inget sker från en sekund till en annan. Därför, denna kväll den 27 september 1878, anade Adolf Erik Norden­ skiöld ingenting. Då hade han och hans besättning visserligen kämpat länge genom drivisen. Seglat en stund. Hindrats av isen. Tvingats vända, tvingats vänta, tvingats väja. Men nu skulle de bara ”runt hörnet” kändes det som. Efter alla dessa dagar de seglat mot ost skulle de nu ställa kosan söderut. Bort från klirret av drivis. Mot palmkantade stränder. Kanske skulle man vara hemma till jul, tänkte de, vilket vi som sitter med facit i hand inser var en överoptimistisk förhoppning. De kom ju inte ens hem till julen därpå, utan först sent i april. Det kändes som sista kvällen i Arktis. De gick iland, tände en stor brasa som ett gäng scouter på hajk, satt där och njöt av eldens värme. Någon sa att så här varmt har vi det snart i Yokohama. Eller på Ceylon, sa en annan. Eller i Bombay, sa en tredje. Ingen märkte något. Men medan de satt där jobbade sig katastrofen närmare, långsamt, kom smygande som en tjuv om natten. Havstemperaturen vreds ner den där sista graden där det flytande blir segt för att strax övergå till fast form. Vinden vände. Strömmen skiftade. Tidvattnet gjorde sitt till. Katastrofer i Arktis har sällan bara en orsak. Oftare handlar det om att alla tänkbara element samverkar och ser till att det som inte får ske just sker. Det var inte bara dålig kost som tog död på dansken Vitus Bering på den ö som nu bär hans namn. Det var inte bara en undermålig ballong som fick Salomon August Andrée att bli ett med isen på Vitön. Det var inte bara en usel båt som gjorde att Willem Barents aldrig återsåg Nederländerna utan dog på det hav som nu bär hans namn. Det var så mycket mer som spelade in. Faktorer som var och en gick att övervinna men som tillsammans blev den katastrof som ingen märkte förrän det var för sent. Blev uppenbar då det inte längre gick att ångra ett beslut, välja om, backa bandet. Det går heller inte fort när jag inser att allt håller på att gå fel. Som två gigantiska hissdörrar håller isflaken på att tillslutas. Om man nu kan kalla isflak stora som flera fotbollsplaner för isflak. Rörelsen kommer snart att knipa ihop råken där vi just seglar. Det är till och med värre än det ser ut. Efter några dagars kämpande in och ut ur drivisen har vi lärt oss att vissa av


14

isens f å ngar

isens f å ngar

flaken under ytan har utstickande fötter likt skären på en hovtång. Fastnar vi i en sådan bokstavlig kniptångsmanöver kan vi säga adjöss till den här expeditionen. Det spelar ingen roll att vi seglar en isförstärkt båt i svenskt kvalitetsstål. Det spelar verkligen ingen roll att jag tagit med några tvåtums trästörar, för det vore som att försöka mota bort en lavin med kinesiska ätpinnar. Det spelar ingen roll att båten är full av nödraketer och radio­ utrustning och satellittelefoner. Någon kan med hjälp av all elektronik visserligen höra dig skrika men att komma till undsättning är omöjligt. Båten kommer att vara ihoptryckt till en kuliss innan våra nödsignaler hunnit få närmaste isbrytare att lägga om kurs och styra mot vår fastlåsta position. Eftersom det var länge sedan vi seglade inom räckhåll för en räddningshelikopter, och vi nu är långt från all civilisation, är en isbrytare tre dygn bort den närmaste hjälp som står till buds. Det är nu jag minns Vladimir, den erfarne kaptenen på den ryska isbry­ taren ”50 år av seger”, som vi tidigare mött. Han som inte gav oss mer än femtio procents chans att lyckas. Bara två år tidigare hade det varit helt omöjligt att ta sig igenom hela Nordostpassagen trots att 2007 var ett år med exceptionellt lite is. Hindret då var en 200 sjömil stor ispropp söder om Severnaja Zemlja i Vilkitskysundet. Hoppas innerligt att vi inte kommer att stoppas på samma vis denna gång. Det är också nu jag minns mötet med isbjörnsforskaren från WWF . Han som berättade om isbjörnarnas alltmer utsatta läge längs denna kust med allt mindre is men även om deras ändrade beteende. Bristen på havsis har lett till att isbjörnarna fått det svårare att jaga, främst säl som är deras huvudkost. Deras försämrade livsbetingelser har gjort att de börjat uppe­ hålla sig allt närmare civilisationen. Vi hade redan på Svalbard haft extrem närkontakt med en isbjörn – jag minns tydligt hans stora tass uppe på båtens för – på ett avstånd som var en aning för nära. Att frysa fast är illa nog. Att göra det i sällskap av hungriga isbjörnar är förstås riktigt illa. Jag drar mig också till minnes att inte långt härifrån, norr om ögruppen Severnaja Zemlja, kämpade jag och Göran Kropp också mot vädrets makter på väg mot Nordpolen våren 2000. Vi skidade och slet i kylan, i blåsten och försökte gång på gång att muntra upp varandra med en dunk i ryggen och genom att vråla att när det är så här vidrigt så kan det bara bli bättre framöver. Då vi skidade, tänker jag, var isen vår bästa vän och vi hatade öppna råkar som vi tvingades runda eller vänta på för att de sengångarlångsamt skulle sluta sig. Nu är det tvärt om. Råkarna är våra bästa vänner. Isen vår fiende.

Tankarna skingras snabbt när jag inser att något måste göras och det illa kvickt. Jag för gasreglaget till full fart framåt, känner hur motorn viner upp i varv, hör hur den stora propellern vispar runt i det iskalla vattnet och noterar att båten sakta ökar farten. Samtidigt skriker jag ”håll i er” åt Fredrik, som står uppe i masten och filmar, och åt Victor som i sin tur försöker göra mig uppmärksam på ett mindre isflak föröver i rännan. Jag bedömer dock det lilla isflaket som en mindre risk jämfört med de iskanter som närmar sig varandra med oss emellan som en nöt på väg att knäckas. Tjong, säger det från styrbord när ”Explorer” törnar emot iskanten, rister till, ändrar kurs, samtidigt som en enorm undervattenskraft tycks vilja vrida ratten ur mina händer. ”Explorer” törnar emot med babordssidan, för att därefter beslutsamt hitta rätt kurs och tugga vidare. I detta läge är jag mest orolig för rodret, den mest utsatta och svårlagade delen på båten. Råken blir allt smalare, men vår fart är på max, och jag har svårt att bedöma om det kommer att gå vägen. Närkontakten med iskanten har gjort att ingen längre sover och alla, en efter en, kommer upp på däck för att se vad som står på.

15

Ännu en råk på väg mot Nordpolen. Där var isen vår vän, nu är den vår fiende. Året var 2000. Färdkamraten hette Göran Kropp.


14

isens f å ngar

isens f å ngar

flaken under ytan har utstickande fötter likt skären på en hovtång. Fastnar vi i en sådan bokstavlig kniptångsmanöver kan vi säga adjöss till den här expeditionen. Det spelar ingen roll att vi seglar en isförstärkt båt i svenskt kvalitetsstål. Det spelar verkligen ingen roll att jag tagit med några tvåtums trästörar, för det vore som att försöka mota bort en lavin med kinesiska ätpinnar. Det spelar ingen roll att båten är full av nödraketer och radio­ utrustning och satellittelefoner. Någon kan med hjälp av all elektronik visserligen höra dig skrika men att komma till undsättning är omöjligt. Båten kommer att vara ihoptryckt till en kuliss innan våra nödsignaler hunnit få närmaste isbrytare att lägga om kurs och styra mot vår fastlåsta position. Eftersom det var länge sedan vi seglade inom räckhåll för en räddningshelikopter, och vi nu är långt från all civilisation, är en isbrytare tre dygn bort den närmaste hjälp som står till buds. Det är nu jag minns Vladimir, den erfarne kaptenen på den ryska isbry­ taren ”50 år av seger”, som vi tidigare mött. Han som inte gav oss mer än femtio procents chans att lyckas. Bara två år tidigare hade det varit helt omöjligt att ta sig igenom hela Nordostpassagen trots att 2007 var ett år med exceptionellt lite is. Hindret då var en 200 sjömil stor ispropp söder om Severnaja Zemlja i Vilkitskysundet. Hoppas innerligt att vi inte kommer att stoppas på samma vis denna gång. Det är också nu jag minns mötet med isbjörnsforskaren från WWF . Han som berättade om isbjörnarnas alltmer utsatta läge längs denna kust med allt mindre is men även om deras ändrade beteende. Bristen på havsis har lett till att isbjörnarna fått det svårare att jaga, främst säl som är deras huvudkost. Deras försämrade livsbetingelser har gjort att de börjat uppe­ hålla sig allt närmare civilisationen. Vi hade redan på Svalbard haft extrem närkontakt med en isbjörn – jag minns tydligt hans stora tass uppe på båtens för – på ett avstånd som var en aning för nära. Att frysa fast är illa nog. Att göra det i sällskap av hungriga isbjörnar är förstås riktigt illa. Jag drar mig också till minnes att inte långt härifrån, norr om ögruppen Severnaja Zemlja, kämpade jag och Göran Kropp också mot vädrets makter på väg mot Nordpolen våren 2000. Vi skidade och slet i kylan, i blåsten och försökte gång på gång att muntra upp varandra med en dunk i ryggen och genom att vråla att när det är så här vidrigt så kan det bara bli bättre framöver. Då vi skidade, tänker jag, var isen vår bästa vän och vi hatade öppna råkar som vi tvingades runda eller vänta på för att de sengångarlångsamt skulle sluta sig. Nu är det tvärt om. Råkarna är våra bästa vänner. Isen vår fiende.

Tankarna skingras snabbt när jag inser att något måste göras och det illa kvickt. Jag för gasreglaget till full fart framåt, känner hur motorn viner upp i varv, hör hur den stora propellern vispar runt i det iskalla vattnet och noterar att båten sakta ökar farten. Samtidigt skriker jag ”håll i er” åt Fredrik, som står uppe i masten och filmar, och åt Victor som i sin tur försöker göra mig uppmärksam på ett mindre isflak föröver i rännan. Jag bedömer dock det lilla isflaket som en mindre risk jämfört med de iskanter som närmar sig varandra med oss emellan som en nöt på väg att knäckas. Tjong, säger det från styrbord när ”Explorer” törnar emot iskanten, rister till, ändrar kurs, samtidigt som en enorm undervattenskraft tycks vilja vrida ratten ur mina händer. ”Explorer” törnar emot med babordssidan, för att därefter beslutsamt hitta rätt kurs och tugga vidare. I detta läge är jag mest orolig för rodret, den mest utsatta och svårlagade delen på båten. Råken blir allt smalare, men vår fart är på max, och jag har svårt att bedöma om det kommer att gå vägen. Närkontakten med iskanten har gjort att ingen längre sover och alla, en efter en, kommer upp på däck för att se vad som står på.

15

Ännu en råk på väg mot Nordpolen. Där var isen vår vän, nu är den vår fiende. Året var 2000. Färdkamraten hette Göran Kropp.


16

isens f å ngar

Långsam kamp mot isen. Vår fart är försiktigt låg alltmedan råken hastigt sluter sig om ”Explorers” skrov. Workout på Ishavet. När inget annat hjälper används rå muskelstyrka och en regel. Nästa uppslag: Till slut, bara några timmar från öppet vatten, segrade isen. ”Vega” sitter fast och våren är mycket, mycket långt borta. Foto från Pitlekaj.

Så med ens är vi ute på någorlunda fritt vatten. Hjärtat börjar åter slå normalt, greppet om ratten blir mindre krampaktigt och mimiken en aning mindre ansträngd, så som det brukar vara när adrenalinhalten sjunker. Den här gången har vi tur. Det hade inte Nordenskiöld. När solen gick upp över Arktis den 28 september 1878 trodde varken Adolf Erik Nordenskiöld eller någon i hans besättning sina ögon. Allt gick fel. De skulle ju segla vidare. Istället hade det blivit kallare, istället var det tum­tjock is åt alla håll och inget öppet vatten överhuvudtaget. Det hade ju varit så nära. Bara en liten ynka sträcka innan de hade kunnat runda kontinenten för att sätta kurs på Yokohama. Förmodligen bara en dagsetapp till Berings sund. Istället långnäsa, en frusen sådan, och månader av väntan. Fast det visste de inte då. Än tänkte ingen att det skulle gå tio månader innan de åter kunde röra sig ur fläcken, tio månader innan de blev de första att segla hela Nordostpassagen, tio månader innan de såg något annat än samma is och samma själlösa kuststräcka. Än hade de hopp om att kunna


16

isens f å ngar

Långsam kamp mot isen. Vår fart är försiktigt låg alltmedan råken hastigt sluter sig om ”Explorers” skrov. Workout på Ishavet. När inget annat hjälper används rå muskelstyrka och en regel. Nästa uppslag: Till slut, bara några timmar från öppet vatten, segrade isen. ”Vega” sitter fast och våren är mycket, mycket långt borta. Foto från Pitlekaj.

Så med ens är vi ute på någorlunda fritt vatten. Hjärtat börjar åter slå normalt, greppet om ratten blir mindre krampaktigt och mimiken en aning mindre ansträngd, så som det brukar vara när adrenalinhalten sjunker. Den här gången har vi tur. Det hade inte Nordenskiöld. När solen gick upp över Arktis den 28 september 1878 trodde varken Adolf Erik Nordenskiöld eller någon i hans besättning sina ögon. Allt gick fel. De skulle ju segla vidare. Istället hade det blivit kallare, istället var det tum­tjock is åt alla håll och inget öppet vatten överhuvudtaget. Det hade ju varit så nära. Bara en liten ynka sträcka innan de hade kunnat runda kontinenten för att sätta kurs på Yokohama. Förmodligen bara en dagsetapp till Berings sund. Istället långnäsa, en frusen sådan, och månader av väntan. Fast det visste de inte då. Än tänkte ingen att det skulle gå tio månader innan de åter kunde röra sig ur fläcken, tio månader innan de blev de första att segla hela Nordostpassagen, tio månader innan de såg något annat än samma is och samma själlösa kuststräcka. Än hade de hopp om att kunna


isens f å ngar

segla vidare även om de anade att det där med att fira jul hemma i Sverige samma år var en förhoppning som skulle grusas rejält. Så här rapporterade Ny Illustrerad Tidskrift 1880: Hela längden av gamla världens nordkust är 4,000 eng. mil. Att ha tillryggalagt 3,880 mil, att ha lämnat bakom sig den farligaste sträckan av passagen och så nödgas stanna snart sagt i sikte af målet, i ett farvatten, vilket, såsom erfarenheten visat, plägar vara navigabelt, ja isfritt, vid en ännu längre framskriden årstid! Det var en motgång. Nordenskiöld var en man som sällan och ogärna berättade vad han innerst inne tänkte och kände. Snarare tvärt om. Det han uppnådde var det viktiga. Det var de geografiska upptäckterna, de naturvetenskapliga mätningarna av vindar, strömmar, temperaturer, de geologiska och biologiska samlingarna han lät släpa hem och de antropologiska observationerna han gjorde hos urbefolkningen längs vägen som var värda att rapportera om. Vad han själv kände var ointressant. Tyckte han. Därför blev det bara ett enda ord han krattade ner i sin dagbok efter det att han insett att ”Vega” verkligen frusit fast: ”Förargligt.” När det handlar om expeditionshistoria är det nästan alltid ledarnas ver­ sioner, och mer sällan fotfolkets tankar och känslor som lever vidare genom seklerna. Därför är det desto roligare att även Vega-Sven Anderssons dag­ bok finns bevarad. Denne skeppstimmerman skrev mest för ”gumman Mari” hemma i Karlskrona, och den 28 september, dagen då ”Vega” frös fast, antecknade han: ”bytt mig till 2 valrosständer för tobak av en tjuktj, som var ombord och hade dom med sig.” Dagen efter, den 29 september, är det dags att gengälda visiten: Vid 11-tiden gick vi iland med vetenskapsmännen och jag var med. Där var 7 tält som tjuktjerna bodde i, där var ett under jorden. Jag hade dom att springa änkeleken, att banka hud och skinn och hoppa hjort. Sen ställde de till en lek på sitt vis. Vi var tvungna att hitta på något för det var så kallt att stå still. Vi var 7 man och vi hade mat med oss till middag i en låda. Så tände vi en eld och stekte potatis och värmde vår biff. Snöat har det gjort på eftermiddan. Klockan 7.30 så kom vi att ligga still på samma ställe och det stället heter Pitlekaj. Där kommer vi visst att få ligga i vinter. Vi kommer nog inte längre nu och har inte mer än 15 mil till Berings sund. Så hade vi bara varet här 2 dagar förut så hade vi kommit igenom, men här får vi nog vår vinterplats, Mari lilla min gumma.

21

För att inte likt Nordenskiöld fastna i isen ger vi oss tillbaka söderut från Vilkitskysundet. En äldre och enbent Vega-Sven med sin fiol. Efter långresan med korvetten ”Balder” arbetade Vega-Sven på handelsfartyg en tid. Det var vid en olycka ombord som Andersson fick sitt högra ben avslitet, och därmed var det slut med alla sjöfärder för hans del.


isens f å ngar

segla vidare även om de anade att det där med att fira jul hemma i Sverige samma år var en förhoppning som skulle grusas rejält. Så här rapporterade Ny Illustrerad Tidskrift 1880: Hela längden av gamla världens nordkust är 4,000 eng. mil. Att ha tillryggalagt 3,880 mil, att ha lämnat bakom sig den farligaste sträckan av passagen och så nödgas stanna snart sagt i sikte af målet, i ett farvatten, vilket, såsom erfarenheten visat, plägar vara navigabelt, ja isfritt, vid en ännu längre framskriden årstid! Det var en motgång. Nordenskiöld var en man som sällan och ogärna berättade vad han innerst inne tänkte och kände. Snarare tvärt om. Det han uppnådde var det viktiga. Det var de geografiska upptäckterna, de naturvetenskapliga mätningarna av vindar, strömmar, temperaturer, de geologiska och biologiska samlingarna han lät släpa hem och de antropologiska observationerna han gjorde hos urbefolkningen längs vägen som var värda att rapportera om. Vad han själv kände var ointressant. Tyckte han. Därför blev det bara ett enda ord han krattade ner i sin dagbok efter det att han insett att ”Vega” verkligen frusit fast: ”Förargligt.” När det handlar om expeditionshistoria är det nästan alltid ledarnas ver­ sioner, och mer sällan fotfolkets tankar och känslor som lever vidare genom seklerna. Därför är det desto roligare att även Vega-Sven Anderssons dag­ bok finns bevarad. Denne skeppstimmerman skrev mest för ”gumman Mari” hemma i Karlskrona, och den 28 september, dagen då ”Vega” frös fast, antecknade han: ”bytt mig till 2 valrosständer för tobak av en tjuktj, som var ombord och hade dom med sig.” Dagen efter, den 29 september, är det dags att gengälda visiten: Vid 11-tiden gick vi iland med vetenskapsmännen och jag var med. Där var 7 tält som tjuktjerna bodde i, där var ett under jorden. Jag hade dom att springa änkeleken, att banka hud och skinn och hoppa hjort. Sen ställde de till en lek på sitt vis. Vi var tvungna att hitta på något för det var så kallt att stå still. Vi var 7 man och vi hade mat med oss till middag i en låda. Så tände vi en eld och stekte potatis och värmde vår biff. Snöat har det gjort på eftermiddan. Klockan 7.30 så kom vi att ligga still på samma ställe och det stället heter Pitlekaj. Där kommer vi visst att få ligga i vinter. Vi kommer nog inte längre nu och har inte mer än 15 mil till Berings sund. Så hade vi bara varet här 2 dagar förut så hade vi kommit igenom, men här får vi nog vår vinterplats, Mari lilla min gumma.

21

För att inte likt Nordenskiöld fastna i isen ger vi oss tillbaka söderut från Vilkitskysundet. En äldre och enbent Vega-Sven med sin fiol. Efter långresan med korvetten ”Balder” arbetade Vega-Sven på handelsfartyg en tid. Det var vid en olycka ombord som Andersson fick sitt högra ben avslitet, och därmed var det slut med alla sjöfärder för hans del.


22

isens f å ngar

”Vega” var visserligen fastfrusen, men isen befann sig i ständig och farlig rörelse. Stundvis trycktes stora vallar av skruvis upp runt henne. Nästa uppslag: Nödtvungen vila ger tid till eftertanke. När det är helt omöjligt att ta sig fram slår vi av ”Explorers” motor och driver sakta och ljudlöst med isen.

isens f å ngar

Efteråt, i boken Vegas färd kring Asien och Europa, berättar Nordenskiöld om hur snabbt det istäcke som lagt sig den 28 september växte till, om hur de redan efter tre dagar kunde knalla på det in till land och också om hur han i efterhand fått veta att endast fem kilometer bort hade en amerikansk valfångare legat för ankar i öppet vatten för att därefter utan problem åter­ vända hem. Nordenskiöld var egentligen inte rädd för själva infrysningen. Dels hade han varit med om det tidigare, dels var ”Vega” byggd och förstärkt för detta. Det som mer oroade honom var när hela Norra ishavet kom i rörelse. Isen trycktes ihop och drogs isär, med krafter som ingen liten tremastad bark kunde stå emot hur mycket ”ishud af greenheart” man än klätt skrovet med. Om inte annat inser man isens krafter av bilderna i Nordenskiölds bok. Alldeles intill ”Vega” ligger fem meter höga, uppskruvade vallar med isflak likt ett uttappat paket gigantiska sockerbitar. Isen ja, den som idag har fått en alldeles ny betydelse som måttstock för klimatet. Man oroar sig för smältande glaciärer såväl på Grönland som på Kilimanjaro, i Alperna och i Anderna. Man borrar i Antarktis inlandsisar

för att försöka kartlägga såväl historiska temperaturer som koldioxidhalter. Och här, på Norra ishavet, görs satellitmätningar av sommarens isar där tendensen är stadigt minskande. Krympande isar är idag ett av de tydligaste tecknen på en värld med feber. Tre skäl gör att jag vill ta mig igenom Nordostpassagen, tre ben som den här expeditionen står på: Äventyr, Miljö, Historia. Jag vill att seglingen ska bli ett riktigt stort och klassiskt äventyr, jag vill kunna förmedla de drama­ tiska förändringar i miljön som sker längs denna långa ishavskust och jag vill återberätta historien om en av Sveriges få riktigt stora upptäcktsresande som lyckades med en bedrift ingen annan mäktat med förut. Om vi velat segla på exakt samma vis som Nordenskiöld gjorde när han avverkade Nordostpassagen, hade också vi varit tvungna att välja en segel­ skuta med ångmaskin. Men det hade inte känts okej att lasta stenkol och vi ska nog betrakta det drivmedlet som ett av de 1800-tals-fenomen, liksom barnaga och slaveri, vi inte längre vill befatta oss med. Fokuseringen på förändringarna i klimatet och ändrade förhållanden för de isbjörnar, valrossar, fjällrävar och alla andra levande varelser i vattnet och på land, medför att när ”Explorer” går för fulla segel kan vi se Världs­ naturfondens välkända pandabjörn på den vindfyllda gennakern. Den blir ett slags symbol för att vi seglar med det uttalade syftet att berätta hem om en allt varmare värld där isförhållandena inte är som förr. Miljöaspekten gör det här till min viktigaste expedition hittills. Men det är också min största. Längst i tid och med längst f��rberedelser. Därtill är fler människor och mer pengar inblandade än tidigare och en omfattande byråkratisk process för de tillstånd som krävs för att få segla längs Ryss­ lands nordligaste kust och besöka Sibiriens små samhällen. Det är faktiskt också min farligaste expedition. Visst, det var farligt att skida ensam till Sydpolen och det var ännu farligare när jag och Göran Kropp kämpade mot Nordpolen med isbjörnsattacker och risken för att råkar med öppet vatten skulle öppna sig under tältet där vi sov. Men det här är farligare. Om isflaken, med ytor stora som motorvägspåfarter, bestämmer sig för att sluta sig är man såld. Då hjälper det inte att ha en stålbåt som tål det mesta. Då hjälper ingenting. Inte ens en sponsor som äger en isbrytare – vilket jag faktiskt har. Jag hoppas också att det kommer att bli det mest fascinerande jag gjort. Ingen av mina tidigare expeditioner har bjudit på så många skiftande och dramatiska naturscenerier, spännande djurmöten och intressanta inblickar i andra kulturer, och framför allt människomöten. Skidar man ensam mot Syd- eller Nordpolen är det kulturella utbytet minst sagt magert. När det åter blir min tur att ta ett tretimmarspass som utkik högt uppe

På vår stora gennaker tronar en 64 kvadratmeter stor WWF-logotyp.

23


22

isens f å ngar

”Vega” var visserligen fastfrusen, men isen befann sig i ständig och farlig rörelse. Stundvis trycktes stora vallar av skruvis upp runt henne. Nästa uppslag: Nödtvungen vila ger tid till eftertanke. När det är helt omöjligt att ta sig fram slår vi av ”Explorers” motor och driver sakta och ljudlöst med isen.

isens f å ngar

Efteråt, i boken Vegas färd kring Asien och Europa, berättar Nordenskiöld om hur snabbt det istäcke som lagt sig den 28 september växte till, om hur de redan efter tre dagar kunde knalla på det in till land och också om hur han i efterhand fått veta att endast fem kilometer bort hade en amerikansk valfångare legat för ankar i öppet vatten för att därefter utan problem åter­ vända hem. Nordenskiöld var egentligen inte rädd för själva infrysningen. Dels hade han varit med om det tidigare, dels var ”Vega” byggd och förstärkt för detta. Det som mer oroade honom var när hela Norra ishavet kom i rörelse. Isen trycktes ihop och drogs isär, med krafter som ingen liten tremastad bark kunde stå emot hur mycket ”ishud af greenheart” man än klätt skrovet med. Om inte annat inser man isens krafter av bilderna i Nordenskiölds bok. Alldeles intill ”Vega” ligger fem meter höga, uppskruvade vallar med isflak likt ett uttappat paket gigantiska sockerbitar. Isen ja, den som idag har fått en alldeles ny betydelse som måttstock för klimatet. Man oroar sig för smältande glaciärer såväl på Grönland som på Kilimanjaro, i Alperna och i Anderna. Man borrar i Antarktis inlandsisar

för att försöka kartlägga såväl historiska temperaturer som koldioxidhalter. Och här, på Norra ishavet, görs satellitmätningar av sommarens isar där tendensen är stadigt minskande. Krympande isar är idag ett av de tydligaste tecknen på en värld med feber. Tre skäl gör att jag vill ta mig igenom Nordostpassagen, tre ben som den här expeditionen står på: Äventyr, Miljö, Historia. Jag vill att seglingen ska bli ett riktigt stort och klassiskt äventyr, jag vill kunna förmedla de drama­ tiska förändringar i miljön som sker längs denna långa ishavskust och jag vill återberätta historien om en av Sveriges få riktigt stora upptäcktsresande som lyckades med en bedrift ingen annan mäktat med förut. Om vi velat segla på exakt samma vis som Nordenskiöld gjorde när han avverkade Nordostpassagen, hade också vi varit tvungna att välja en segel­ skuta med ångmaskin. Men det hade inte känts okej att lasta stenkol och vi ska nog betrakta det drivmedlet som ett av de 1800-tals-fenomen, liksom barnaga och slaveri, vi inte längre vill befatta oss med. Fokuseringen på förändringarna i klimatet och ändrade förhållanden för de isbjörnar, valrossar, fjällrävar och alla andra levande varelser i vattnet och på land, medför att när ”Explorer” går för fulla segel kan vi se Världs­ naturfondens välkända pandabjörn på den vindfyllda gennakern. Den blir ett slags symbol för att vi seglar med det uttalade syftet att berätta hem om en allt varmare värld där isförhållandena inte är som förr. Miljöaspekten gör det här till min viktigaste expedition hittills. Men det är också min största. Längst i tid och med längst förberedelser. Därtill är fler människor och mer pengar inblandade än tidigare och en omfattande byråkratisk process för de tillstånd som krävs för att få segla längs Ryss­ lands nordligaste kust och besöka Sibiriens små samhällen. Det är faktiskt också min farligaste expedition. Visst, det var farligt att skida ensam till Sydpolen och det var ännu farligare när jag och Göran Kropp kämpade mot Nordpolen med isbjörnsattacker och risken för att råkar med öppet vatten skulle öppna sig under tältet där vi sov. Men det här är farligare. Om isflaken, med ytor stora som motorvägspåfarter, bestämmer sig för att sluta sig är man såld. Då hjälper det inte att ha en stålbåt som tål det mesta. Då hjälper ingenting. Inte ens en sponsor som äger en isbrytare – vilket jag faktiskt har. Jag hoppas också att det kommer att bli det mest fascinerande jag gjort. Ingen av mina tidigare expeditioner har bjudit på så många skiftande och dramatiska naturscenerier, spännande djurmöten och intressanta inblickar i andra kulturer, och framför allt människomöten. Skidar man ensam mot Syd- eller Nordpolen är det kulturella utbytet minst sagt magert. När det åter blir min tur att ta ett tretimmarspass som utkik högt uppe

På vår stora gennaker tronar en 64 kvadratmeter stor WWF-logotyp.

23


isens f å ngar

i masten tänker jag dock inte längre på expeditionens tre ben. Jag har nog med mina egna två ben där jag står arton meter över däck och förgäves blickar framåt efter öppet vatten. Inne bland drivisen är knappt något av alla våra moderna, högteknologiska instrument användbara. Radarn visar bara en gul massa, iskartorna kommer ett dygn för sent och telefonsystemen gör visserligen att vi kan ringa vem som helst i hela världen men det finns likväl ingen som kan hjälpa oss. Därför står jag där uppe på spridaren. Stirrar framåt. In i fyra nyanser av grått, fyra nyanser av fukt och fyra nyanser av dimma. Tänker att det skulle vara så retsamt om allt tog slut här och nu. När det börjat så bra. De senaste veckorna har inte bara bjudit på fantastisk segling längs Norges undersköna kust och vidare upp mot Svalbards än vackrare, än vildare natur. Vi har också mött klimatforskare i Ny-Ålesund som levererade mycket oroande scenarier om framtiden. Ishavet är kanske redan inom tjugo år sommartid ett hav utan is och Nordpolen omges då stora delar av året av öppet hav, vilket i sin tur kommer att påverka hela klotets klimat. Men vi har också gått iland hos nentserna på Vajgatjön. Sett hur de lever med sina renhjordar, i princip som på Nordenskiölds tid. Men också sett

27

Stundvis gör dimman det närmast omöjligt att uppifrån masten se mer än några båtlängder. Per-Magnus på väg upp i masten. Trots kyla och regn är vi torra och varma tack vare våra skyddande Gore-Tex-kläder.


isens f å ngar

i masten tänker jag dock inte längre på expeditionens tre ben. Jag har nog med mina egna två ben där jag står arton meter över däck och förgäves blickar framåt efter öppet vatten. Inne bland drivisen är knappt något av alla våra moderna, högteknologiska instrument användbara. Radarn visar bara en gul massa, iskartorna kommer ett dygn för sent och telefonsystemen gör visserligen att vi kan ringa vem som helst i hela världen men det finns likväl ingen som kan hjälpa oss. Därför står jag där uppe på spridaren. Stirrar framåt. In i fyra nyanser av grått, fyra nyanser av fukt och fyra nyanser av dimma. Tänker att det skulle vara så retsamt om allt tog slut här och nu. När det börjat så bra. De senaste veckorna har inte bara bjudit på fantastisk segling längs Norges undersköna kust och vidare upp mot Svalbards än vackrare, än vildare natur. Vi har också mött klimatforskare i Ny-Ålesund som levererade mycket oroande scenarier om framtiden. Ishavet är kanske redan inom tjugo år sommartid ett hav utan is och Nordpolen omges då stora delar av året av öppet hav, vilket i sin tur kommer att påverka hela klotets klimat. Men vi har också gått iland hos nentserna på Vajgatjön. Sett hur de lever med sina renhjordar, i princip som på Nordenskiölds tid. Men också sett

27

Stundvis gör dimman det närmast omöjligt att uppifrån masten se mer än några båtlängder. Per-Magnus på väg upp i masten. Trots kyla och regn är vi torra och varma tack vare våra skyddande Gore-Tex-kläder.


28

isens f å ngar

Självporträtt högt uppe i masten. Trots det utsatta läget trivs jag här uppe i luften som fisken i vattnet.

hur de på ett nästan artificiellt vis är inlemmade i den moderna världen: de kan se de statliga teveutsändningarna och följa den ena dokusåpan efter den andra och de kan ringa nästan vart som helst, men bort från sin ö mellan Barents hav och Karahavet kommer få av dem någonsin. Karahavet, förresten, som var alla tidiga upptäcktsresandes skräck. Majo­ riteten av dem kom inte längre än dit där de, i bästa fall, vände hemåt eller, i värsta fall, gick under. Detta hav seglade vi över utan att höra en enda liten isbit klirra mot vår för och tänkte alla att 2009 kanske kommer att vara det riktiga ödesåret för jordens klimat. Att frysa fast här och nu skulle innebära att vi missade så mycket av det som vi planerat. Inte minst isbjörnarna i Vankarem i det allra östligaste av Sibiriens nordkust. Här har WWF en av sina isbjörnspatruller med uppgift att bland annat försöka hålla isär de tvåhundra människor och lika många isbjörnar som numera tvingas samsas inom ett tämligen begränsat område. Så många äventyr och likväl så många kvar. Men skulle allt det vi redan upplevt vara förgäves om vi plötsligt tvingades överge båten bland dessa omutliga isflak? Det är vad jag funderar över högt ovanför ett ogästvänligt hav, utan att komma fram till något svar. Ändå, där högt uppe i masten, i skitvädret på väg över Norra ishavet, inser jag att jag faktiskt mår riktigt bra. Att jag inte skulle vilja byta min utsatta position mot något annat, trots att såväl båtens, besättningens som min egen säkerhet i högsta grad är hotad. För när jag står där spejandes känner jag djupt inom mig att jag lever. På riktigt. Fullt ut.


28

isens f å ngar

Självporträtt högt uppe i masten. Trots det utsatta läget trivs jag här uppe i luften som fisken i vattnet.

hur de på ett nästan artificiellt vis är inlemmade i den moderna världen: de kan se de statliga teveutsändningarna och följa den ena dokusåpan efter den andra och de kan ringa nästan vart som helst, men bort från sin ö mellan Barents hav och Karahavet kommer få av dem någonsin. Karahavet, förresten, som var alla tidiga upptäcktsresandes skräck. Majo­ riteten av dem kom inte längre än dit där de, i bästa fall, vände hemåt eller, i värsta fall, gick under. Detta hav seglade vi över utan att höra en enda liten isbit klirra mot vår för och tänkte alla att 2009 kanske kommer att vara det riktiga ödesåret för jordens klimat. Att frysa fast här och nu skulle innebära att vi missade så mycket av det som vi planerat. Inte minst isbjörnarna i Vankarem i det allra östligaste av Sibiriens nordkust. Här har WWF en av sina isbjörnspatruller med uppgift att bland annat försöka hålla isär de tvåhundra människor och lika många isbjörnar som numera tvingas samsas inom ett tämligen begränsat område. Så många äventyr och likväl så många kvar. Men skulle allt det vi redan upplevt vara förgäves om vi plötsligt tvingades överge båten bland dessa omutliga isflak? Det är vad jag funderar över högt ovanför ett ogästvänligt hav, utan att komma fram till något svar. Ändå, där högt uppe i masten, i skitvädret på väg över Norra ishavet, inser jag att jag faktiskt mår riktigt bra. Att jag inte skulle vilja byta min utsatta position mot något annat, trots att såväl båtens, besättningens som min egen säkerhet i högsta grad är hotad. För när jag står där spejandes känner jag djupt inom mig att jag lever. På riktigt. Fullt ut.


epilog Tre månader tog det för oss att segla Nordostpassagen. Sex månader har jag snart varit hemma. Nio månader fick vår son Otto vänta på sin lillebror. Men nu har Max just anlänt, Kajsa är inte längre höggravid och vår familj utgör en kvartett. Otto och Max. Den förstfödde döpt efter Otto Nordenskjöld som var den förste svensk att leda en expedition till Antarktis. Otto Nordenskjölds morbror var Adolf Erik Nordenskiöld, först genom Nordostpassagen och därför någon jag kunde tänka mig döpa vår andre son efter. Om det inte vore för just namnet, Adolf ... Så det blev Max.


epilog Tre månader tog det för oss att segla Nordostpassagen. Sex månader har jag snart varit hemma. Nio månader fick vår son Otto vänta på sin lillebror. Men nu har Max just anlänt, Kajsa är inte längre höggravid och vår familj utgör en kvartett. Otto och Max. Den förstfödde döpt efter Otto Nordenskjöld som var den förste svensk att leda en expedition till Antarktis. Otto Nordenskjölds morbror var Adolf Erik Nordenskiöld, först genom Nordostpassagen och därför någon jag kunde tänka mig döpa vår andre son efter. Om det inte vore för just namnet, Adolf ... Så det blev Max.


230

epilog

Föregående uppslag: Axel Jungstedts porträtt av en allvarlig, sjuttioårig Nordenskiöld dekorerad med rejäla ordnar. Den radikale Nordenskiöld stod länge emot systemet med utmärkelser och tackade till en början nej till den typen av borgerliga hedersbetygelser. Till slut gav han upp för trycket och fick till och med acceptera att en Vegamedalj instiftades. Denna delas fortfarande årligen ut av H.M. Konungen till den person som ”på ett utmärkt sätt främjat den geografiska forskningen”. Tummen upp, botten upp! Efter tre månaders mer eller mindre vacker skäggväxt firar vi en sällsynt lyckad expedition. Vi hade seglat långt, genom stormar, genom is och längs världens längsta grundkust, men nu ligger alla hinder bakom oss.

För drygt sexton veckor sedan passerade vi Kap Dezjnjov, den udde allra längs bort i Sibirien som skiljer det stora Norra ishavet från det stora Stilla havet. Det var också den som för oss signalerade att vi lämnade Tjuktjer­ havet och äntligen nådde Berings hav och därmed fullbordade Nordost­ passagen. Kap Dezjnjov tillhör, som det så fint står i uppslagsböckerna, en av ”världens geografiskt yttersta platser”. Efter att ha rundat den eurasiska kontinentens östligaste spets seglade vi några dagar senare in i Anadyr, Rysslands östligaste stad. Eftersom även den några år låg under Roman Abramovitjs vingar då han var guvernör över Tjuktjien, såg vi också här överallt tecken på utveckling och optimism inför framtiden. I Anadyr möttes vi av ett ganska stort antal vindkraftverk, staden var renoverad och allt var nymålat, vägarna var fixade och när mörkret sänkte sig blinkade en kulört belysning vackert i den lilla parken. Det var helt klart så att ju längre österut vi seglade, i desto bättre skick tycktes de sibiriska samhällena vara. Det var egentligen tänkt att vi skulle avsluta expeditionen i Provideniya, men eftersom flygen därifrån går mycket sällan, lyckades Victor mot alla byråkratiska odds få myndigheternas okej på att vi kunde klarera ut ur Ryssland i Anadyr. För flyga hem skulle vi. I varje fall de flesta av oss. Sista natten med gänget var speciell. Efter så lång tid tillsammans var det svårt att tänka sig att vakna upp till en annan verklighet än den som innebar åtta män på en b��t på väg längs världens ödsligaste kust genom världens farligaste farvatten. Det kändes förstås härligt att ha lyckats men likväl lite tomt att det var över. Därför var det inte utan att jag faktiskt fällde en och annan tår, inte av sorg utan mer av någon sorts kombination av glädje och saknad, när jag nästa morgon stod på kajen och tog farväl av ”Explorer” och såg Anders, Niklas och Geoff segla iväg med kurs på Alaska. Nordenskiöld följde förstås med ”Vega” hela vägen tillbaka till Sverige, dit han anlände först nio månader efter det att isen släppt sitt grepp om fartyget. Det är förstås en resa man kan vara lite avundsjuk på, men jag före­ drog att flyga hem till min familj som jag vid det här laget saknade rejält. Det är heller inget jag ångrar. När jag nyligen via min hemsida kontrollerade var ”Explorer”, nu under Niklas befäl, höll hus, fick jag likväl ett litet anfall av äventyrslusta. Isla del Coco, markerade spoten, en obebodd ö femtiofem mil utanför Costa Ricas kust känd för sina fantastiska dyk med chanser att få se hammarhaj. Nåja. En dag i pulkabacken är fint det också.


230

epilog

Föregående uppslag: Axel Jungstedts porträtt av en allvarlig, sjuttioårig Nordenskiöld dekorerad med rejäla ordnar. Den radikale Nordenskiöld stod länge emot systemet med utmärkelser och tackade till en början nej till den typen av borgerliga hedersbetygelser. Till slut gav han upp för trycket och fick till och med acceptera att en Vegamedalj instiftades. Denna delas fortfarande årligen ut av H.M. Konungen till den person som ”på ett utmärkt sätt främjat den geografiska forskningen”. Tummen upp, botten upp! Efter tre månaders mer eller mindre vacker skäggväxt firar vi en sällsynt lyckad expedition. Vi hade seglat långt, genom stormar, genom is och längs världens längsta grundkust, men nu ligger alla hinder bakom oss.

För drygt sexton veckor sedan passerade vi Kap Dezjnjov, den udde allra längs bort i Sibirien som skiljer det stora Norra ishavet från det stora Stilla havet. Det var också den som för oss signalerade att vi lämnade Tjuktjer­ havet och äntligen nådde Berings hav och därmed fullbordade Nordost­ passagen. Kap Dezjnjov tillhör, som det så fint står i uppslagsböckerna, en av ”världens geografiskt yttersta platser”. Efter att ha rundat den eurasiska kontinentens östligaste spets seglade vi några dagar senare in i Anadyr, Rysslands östligaste stad. Eftersom även den några år låg under Roman Abramovitjs vingar då han var guvernör över Tjuktjien, såg vi också här överallt tecken på utveckling och optimism inför framtiden. I Anadyr möttes vi av ett ganska stort antal vindkraftverk, staden var renoverad och allt var nymålat, vägarna var fixade och när mörkret sänkte sig blinkade en kulört belysning vackert i den lilla parken. Det var helt klart så att ju längre österut vi seglade, i desto bättre skick tycktes de sibiriska samhällena vara. Det var egentligen tänkt att vi skulle avsluta expeditionen i Provideniya, men eftersom flygen därifrån går mycket sällan, lyckades Victor mot alla byråkratiska odds få myndigheternas okej på att vi kunde klarera ut ur Ryssland i Anadyr. För flyga hem skulle vi. I varje fall de flesta av oss. Sista natten med gänget var speciell. Efter så lång tid tillsammans var det svårt att tänka sig att vakna upp till en annan verklighet än den som innebar åtta män på en båt på väg längs världens ödsligaste kust genom världens farligaste farvatten. Det kändes förstås härligt att ha lyckats men likväl lite tomt att det var över. Därför var det inte utan att jag faktiskt fällde en och annan tår, inte av sorg utan mer av någon sorts kombination av glädje och saknad, när jag nästa morgon stod på kajen och tog farväl av ”Explorer” och såg Anders, Niklas och Geoff segla iväg med kurs på Alaska. Nordenskiöld följde förstås med ”Vega” hela vägen tillbaka till Sverige, dit han anlände först nio månader efter det att isen släppt sitt grepp om fartyget. Det är förstås en resa man kan vara lite avundsjuk på, men jag före­ drog att flyga hem till min familj som jag vid det här laget saknade rejält. Det är heller inget jag ångrar. När jag nyligen via min hemsida kontrollerade var ”Explorer”, nu under Niklas befäl, höll hus, fick jag likväl ett litet anfall av äventyrslusta. Isla del Coco, markerade spoten, en obebodd ö femtiofem mil utanför Costa Ricas kust känd för sina fantastiska dyk med chanser att få se hammarhaj. Nåja. En dag i pulkabacken är fint det också.


232

epilog

”Vega” framför Stockholms slott den 24 april 1880. Som kung och den mäktigaste bland Nordenskiölds mecenater hade Oscar II beslutat att det var först här som Vegamännen fick beträda svensk mark.

epilog

Efter hemkomsten har mina dagar varit fyllda med olika aktiviteter där jag fått tillfälle att berätta om expeditionen: radio- och tidningsintervjuer, tevesoffor och föredrag. Alltmer har jag insett behovet att även poängtera de erfarenheter vi fick med oss hem vad gäller klimatet och den globala uppvärmningen. För den som seglat Nordostpassagen är det mycket svårt att fortfarande tvivla på att temperaturen stiger i vår värld. De som likväl fortfarande betvivlat en global uppvärmning får förstås vatten på sin kon­ spiratoriska kvarn då vintern nu är så kall som den är. Ja, Sverige har just haft sin kallaste januarimånad sedan 1987. Men det gäller inte världen i övrigt. Istället har jordklotet haft sin varmaste januari­ månad på 32 år, något som alla de OS-deltagare i Vancouver fick erfara då många av grenarna avgjordes på konstgjord snö. Faktum är att decenniet 2000–2009 var det varmaste som någonsin uppmätts. Därför hittar den som tittar längre än näsan räcker, som kan skilja på väder och klimat, fakta som underbygger teorierna om uppvärmning. Trots kylan kan jag med en knapptryckning på min dator komma in på

The National Snow and Ice Data Center. Där kan jag visserligen se att havs­ isen för september, den månad man brukar jämföra med eftersom det då är som minst is i Arktis, var mer utbredd år 2009 än under 2008 och 2007. Men, och detta är ett mycket viktigt men, utbredningen av 2009 års september­is var likväl den tredje minsta sedan man började mäta. Den genomsnittliga septemberisen för åren 1979–2000 hade en utbredning av 7 miljoner kvadratkilometer. 2009 års septemberis omfattade i genomsnitt 5,4 miljoner kvadratkilometer. Det vill säga en minskning med 1,6 miljoner kvadratkilometer, drygt tre gånger Sveriges yta. För mig råder inga tvivel längre om att något måste göras för att hejda uppvärmningen och inte heller om att vi alla kan bidra till att bromsa den oroväckande utvecklingen. Jag låter mig inte heller nedslås av att den nyligen avslutade klimatkonfe­ rensen i Köpenhamn inte fick de resultat många av oss hade hoppats på. Jag är en optimist även i detta avseende. Visserligen lyckades man inte enas om ett dokument, men 192 länder hade ändå kommit till Köpenhamn eftersom alla nationer insåg att det finns ett problem som alla länder måste bidra till för att lösa. Samma sak gäller förstås på det personliga planet. Det gäller dig och mig, det gäller alla. Och som jag brukar säga: ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Ingen kan rädda världen på egen hand, men alla kan göra något för att fram­ tiden ska se en aning ljusare ut. Vi har inte längre tid att hoppas på att allt nog kommer att lösa sig även om vi inget gör. Vi kan inte chansa. Vi måste handla, och det på alla områden som har med miljön att göra. Om vi bara varje gång vi har möjlighet gör lite klokare val kan vi förhopp­ ningsvis nå en hållbar livsstil. Hållbar i den meningen att vi då kan lämna över en värld till våra barn och barnbarn som inte är i sämre skick är när vi själva fick den till låns. Ola Skinnarmo Lervik 31 mars 2010 PS . Hannibal fick aldrig någon fisk men vägrade likväl att äta upp sin mössa.

233


232

epilog

”Vega” framför Stockholms slott den 24 april 1880. Som kung och den mäktigaste bland Nordenskiölds mecenater hade Oscar II beslutat att det var först här som Vegamännen fick beträda svensk mark.

epilog

Efter hemkomsten har mina dagar varit fyllda med olika aktiviteter där jag fått tillfälle att berätta om expeditionen: radio- och tidningsintervjuer, tevesoffor och föredrag. Alltmer har jag insett behovet att även poängtera de erfarenheter vi fick med oss hem vad gäller klimatet och den globala uppvärmningen. För den som seglat Nordostpassagen är det mycket svårt att fortfarande tvivla på att temperaturen stiger i vår värld. De som likväl fortfarande betvivlat en global uppvärmning får förstås vatten på sin kon­ spiratoriska kvarn då vintern nu är så kall som den är. Ja, Sverige har just haft sin kallaste januarimånad sedan 1987. Men det gäller inte världen i övrigt. Istället har jordklotet haft sin varmaste januari­ månad på 32 år, något som alla de OS-deltagare i Vancouver fick erfara då många av grenarna avgjordes på konstgjord snö. Faktum är att decenniet 2000–2009 var det varmaste som någonsin uppmätts. Därför hittar den som tittar längre än näsan räcker, som kan skilja på väder och klimat, fakta som underbygger teorierna om uppvärmning. Trots kylan kan jag med en knapptryckning på min dator komma in på

The National Snow and Ice Data Center. Där kan jag visserligen se att havs­ isen för september, den månad man brukar jämföra med eftersom det då är som minst is i Arktis, var mer utbredd år 2009 än under 2008 och 2007. Men, och detta är ett mycket viktigt men, utbredningen av 2009 års september­is var likväl den tredje minsta sedan man började mäta. Den genomsnittliga septemberisen för åren 1979–2000 hade en utbredning av 7 miljoner kvadratkilometer. 2009 års septemberis omfattade i genomsnitt 5,4 miljoner kvadratkilometer. Det vill säga en minskning med 1,6 miljoner kvadratkilometer, drygt tre gånger Sveriges yta. För mig råder inga tvivel längre om att något måste göras för att hejda uppvärmningen och inte heller om att vi alla kan bidra till att bromsa den oroväckande utvecklingen. Jag låter mig inte heller nedslås av att den nyligen avslutade klimatkonfe­ rensen i Köpenhamn inte fick de resultat många av oss hade hoppats på. Jag är en optimist även i detta avseende. Visserligen lyckades man inte enas om ett dokument, men 192 länder hade ändå kommit till Köpenhamn eftersom alla nationer insåg att det finns ett problem som alla länder måste bidra till för att lösa. Samma sak gäller förstås på det personliga planet. Det gäller dig och mig, det gäller alla. Och som jag brukar säga: ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Ingen kan rädda världen på egen hand, men alla kan göra något för att fram­ tiden ska se en aning ljusare ut. Vi har inte längre tid att hoppas på att allt nog kommer att lösa sig även om vi inget gör. Vi kan inte chansa. Vi måste handla, och det på alla områden som har med miljön att göra. Om vi bara varje gång vi har möjlighet gör lite klokare val kan vi förhopp­ ningsvis nå en hållbar livsstil. Hållbar i den meningen att vi då kan lämna över en värld till våra barn och barnbarn som inte är i sämre skick är när vi själva fick den till låns. Ola Skinnarmo Lervik 31 mars 2010 PS . Hannibal fick aldrig någon fisk men vägrade likväl att äta upp sin mössa.

233


234

ka r ta

Berings hav

12 12

Karta

Berings sund

A L A SK A

11 10

11

9 8

Wrangelön

Östsibiriska havet Nordenskiöld 1. Karlskrona 22 juni 1878. Utan större festligheter avseglar ”Vega” från Karlskrona. 2. Göteborg 4 juli. I Göteborg kompletteras lasten med bl.a. den vetenskapliga utrustningen. 3. Tromsö 21 juli. Nordenskiöld stiger ombord. ”Vega” avgår – nu under hurrarop. 4. Chabarowa 31 juli. Alla expeditionens fartyg, ”Vega”, ”Fraser”, ”Express” och ”Lena” samlas för första gången. 5. Dickson 5 augusti. Expeditionen ankommer den plats Nordenskiöld tidigare döpt efter sin mecenat, Oscar Dickson. 6. Kap Tjeljuskin 19 augusti. ”Vega” ankrar som första skepp i historien utanför den eurasiska kontinentens nordligaste punkt. 7. Till havs 27 augusti. Efter Lenadeltat seglar ”Vega” åter ensam genom Ishavet. 8. Till havs den 3 september. Vid Björnöarna sjunker temperaturen och ett snöfall täcker däcket.

9. Kap Schelagskoj 6 september. Första mötet med tjuktjerna, vilka kommer paddlande i skinnbåtar.

4. Björnön 6 juni. En dröm går i uppfyllelse då vi anländer till denna mytomspunna ö.

10. Ryrkarpiy 12–18 september. Tät drivis tvingar ”Vega” att ligga still.

5. Wahlenbergfjorden 15 juni. För oss alla en lycklig, fast extrem, närkontakt med en isbjörn.

11. Pitlekaj 28 september 1878 – 18 juli 1879. Infrysning. Nästan tio månaders väntan på att isen ska släppa greppet om skeppet.

6. Murmansk 5 juli. På rekordtid lyckas vi tråckla oss igenom den ryska byråkratin och ge oss av vidare österut.

12. Kap Dezjnjov 20 juli 1879. ”Vega” seglar in i Berings sund och blir därmed historiens första skepp att fullborda Nordostpassagen.

7. Vajgatjön 10 augusti. Samma plats många år emellan. Mötet med nentserna är en av expeditionens starkaste upplevelser.

SKI N N A R M O

7

Nysibiriska öarna

Laptevhavet (Nordenskiölds hav) 9

Norra Ishavet

6

Nordpolen

Karahavet

Frans Josefs Land

8. Dikson 12 augusti. På Nordenskiölds tid fanns ingen by. Nu hade den sett sina bästa dagar.

2. Göteborg 22 juni 2009.Samma datum ”Vega” avseglade Karlskrona lämnar ”Explorer” sin hemstad. 3. Tromsö 4 juni. Nordenskiöld fortsatte österut. Vi tar kurs norrut över Barents hav mot Svalbard.

9. Tajmyrviken 21 augusti. Vi vilar ut bland isbjörnar och valrossar efter att ha rundat Kap Tjeljuskin.

8

4

Svalbard

Barents hav 4

10. Tiksi 24 augusti. Ytterligare ett besök i en arktisk spökby.

12. Kap Dezjnjov 25 september. Med välrullad rysk champagne firar vi att expeditionen lyckats.

5

Nova Zemlja

GR ÖN L A N D

Nordkap 6

3

11. Ryrkaypiy 6 september. Bristen på is har tvingat 10 000-tals valrossar att stranda här.

RY S S L AN D

Severnaja Zemlja

5

1. Stockholm 15 juni 2009. Vi lägger ut från Kastellholmen mitt emot slottet dit Nordenskiöld återvände den 24 april 1880.

10

3

Atlanten I SL A N D 1

2

2 1

7


234

ka r ta

Berings hav

12 12

Karta

Berings sund

A L A SK A

11 10

11

9 8

Wrangelön

Östsibiriska havet Nordenskiöld 1. Karlskrona 22 juni 1878. Utan större festligheter avseglar ”Vega” från Karlskrona. 2. Göteborg 4 juli. I Göteborg kompletteras lasten med bl.a. den vetenskapliga utrustningen. 3. Tromsö 21 juli. Nordenskiöld stiger ombord. ”Vega” avgår – nu under hurrarop. 4. Chabarowa 31 juli. Alla expeditionens fartyg, ”Vega”, ”Fraser”, ”Express” och ”Lena” samlas för första gången. 5. Dickson 5 augusti. Expeditionen ankommer den plats Nordenskiöld tidigare döpt efter sin mecenat, Oscar Dickson. 6. Kap Tjeljuskin 19 augusti. ”Vega” ankrar som första skepp i historien utanför den eurasiska kontinentens nordligaste punkt. 7. Till havs 27 augusti. Efter Lenadeltat seglar ”Vega” åter ensam genom Ishavet. 8. Till havs den 3 september. Vid Björnöarna sjunker temperaturen och ett snöfall täcker däcket.

9. Kap Schelagskoj 6 september. Första mötet med tjuktjerna, vilka kommer paddlande i skinnbåtar.

4. Björnön 6 juni. En dröm går i uppfyllelse då vi anländer till denna mytomspunna ö.

10. Ryrkarpiy 12–18 september. Tät drivis tvingar ”Vega” att ligga still.

5. Wahlenbergfjorden 15 juni. För oss alla en lycklig, fast extrem, närkontakt med en isbjörn.

11. Pitlekaj 28 september 1878 – 18 juli 1879. Infrysning. Nästan tio månaders väntan på att isen ska släppa greppet om skeppet.

6. Murmansk 5 juli. På rekordtid lyckas vi tråckla oss igenom den ryska byråkratin och ge oss av vidare österut.

12. Kap Dezjnjov 20 juli 1879. ”Vega” seglar in i Berings sund och blir därmed historiens första skepp att fullborda Nordostpassagen.

7. Vajgatjön 10 augusti. Samma plats många år emellan. Mötet med nentserna är en av expeditionens starkaste upplevelser.

SKI N N A R M O

7

Nysibiriska öarna

Laptevhavet (Nordenskiölds hav) 9

Norra Ishavet

6

Nordpolen

Karahavet

Frans Josefs Land

8. Dikson 12 augusti. På Nordenskiölds tid fanns ingen by. Nu hade den sett sina bästa dagar.

2. Göteborg 22 juni 2009.Samma datum ”Vega” avseglade Karlskrona lämnar ”Explorer” sin hemstad. 3. Tromsö 4 juni. Nordenskiöld fortsatte österut. Vi tar kurs norrut över Barents hav mot Svalbard.

9. Tajmyrviken 21 augusti. Vi vilar ut bland isbjörnar och valrossar efter att ha rundat Kap Tjeljuskin.

8

4

Svalbard

Barents hav 4

10. Tiksi 24 augusti. Ytterligare ett besök i en arktisk spökby.

12. Kap Dezjnjov 25 september. Med välrullad rysk champagne firar vi att expeditionen lyckats.

5

Nova Zemlja

GR ÖN L A N D

Nordkap 6

3

11. Ryrkaypiy 6 september. Bristen på is har tvingat 10 000-tals valrossar att stranda här.

RY S S L AN D

Severnaja Zemlja

5

1. Stockholm 15 juni 2009. Vi lägger ut från Kastellholmen mitt emot slottet dit Nordenskiöld återvände den 24 april 1880.

10

3

Atlanten I SL A N D 1

2

2 1

7


236

tack

TAck! Tack till er alla! Utan er kunde inte expeditionen genomförts. Deltagare igenom Nordostpassagen: Anders Eriksson Fredrik Blomqvist Geoff York Hannibal Thorsen Neil Hamilton Nicklas Roselius Per-Magnus Sander Victor Boyarsky Sponsorer: East Capital Staples PolarQuest Haglöfs Gore-Tex Transatlantic Aclima Ö-varvet Garmin UK-Syversen Seldén Primus Eld & Vatten True Heading Optima Batteries Roca Marine NEC Viking Isotherm Oceanair FSE Robline Diggiprint Asperö handels Proffskopia Bjurab

Eberspächer Scandinavian Photo Hella marine Spot Fogmaker Aqualiv Axfood Närlivs Kina Marin Aspen Granzow IDG Europe Honda Multipower KG Knutsson Elmertech Divex Övrig hjälp: Allsvets i Åkersberga Alve Henricson Anders Bergström Anders Blomqvist André Grytbakk Andreas Hylthén Ann Kjellser Anna Elam Arne Skinnarmo Carl Hård af Segerstad Claes Broqvist Daniel Simonsson Dimitry Lobusov Einar Olander Elisabeth & Bengt Lundgren ENWA Erik Boye Erik Fernholm

Erik Wallebom Fred Goldberg Fredrik Belin Fredrik Eriksson Geir Wing Gabrielsen Gerard Malmberg Gill Wikander Glenn Mattsing Gunnar Bulukin Iveco James Venimore Janne Bergström Jeppe Wikström Joachim Hillenius Johan Holmgren Johan Tell Jonas ”Klimpen” Edvardsson Jonas Backman Kajsa Skinnarmo Karin Trolin Katarina Salén Kenneth Norberg Kestutis Sasnauskas Kjell Hansson Lars ”Tuben” Pettersson Lars Arrfors Lars Hermansson Lars Ljungqvist Lennart ”Dallas” Dahlström Lennart Ramberg Linnéa Grahn Lotta Hagblom Louise Hedberg Malin Kvist Maria Forsberg Mats Andersson

Mats Karlsson Mattias Däldborg Medial Kommunikation Michel Shumavtsov Milda Motuzaite MMA Murmansk N. G. Babich Oscar Wetterling Otto Skinnarmo Outside Pasi Nurmi Peder Backman Pelle Lindberg Per Engwall Peter Elam Håkansson PRE Risk & Crisis Management Profilkompaniet Ragnar Landin Robert Kindstrand Rune Backman Sergej Dejneka Siv Persson Staffan Heimerson Staffan Strive Svante & Claes Magnusson Sven Yrvind Team Sportia Thomas Wigforss Thomas Willtorp Titti Shultz Tom Arnbom Tomas Friberg TV4 Victoria Redyaeva WWF Örjan Backman


236

tack

TAck! Tack till er alla! Utan er kunde inte expeditionen genomförts. Deltagare igenom Nordostpassagen: Anders Eriksson Fredrik Blomqvist Geoff York Hannibal Thorsen Neil Hamilton Nicklas Roselius Per-Magnus Sander Victor Boyarsky Sponsorer: East Capital Staples PolarQuest Haglöfs Gore-Tex Transatlantic Aclima Ö-varvet Garmin UK-Syversen Seldén Primus Eld & Vatten True Heading Optima Batteries Roca Marine NEC Viking Isotherm Oceanair FSE Robline Diggiprint Asperö handels Proffskopia Bjurab

Eberspächer Scandinavian Photo Hella marine Spot Fogmaker Aqualiv Axfood Närlivs Kina Marin Aspen Granzow IDG Europe Honda Multipower KG Knutsson Elmertech Divex Övrig hjälp: Allsvets i Åkersberga Alve Henricson Anders Bergström Anders Blomqvist André Grytbakk Andreas Hylthén Ann Kjellser Anna Elam Arne Skinnarmo Carl Hård af Segerstad Claes Broqvist Daniel Simonsson Dimitry Lobusov Einar Olander Elisabeth & Bengt Lundgren ENWA Erik Boye Erik Fernholm

Erik Wallebom Fred Goldberg Fredrik Belin Fredrik Eriksson Geir Wing Gabrielsen Gerard Malmberg Gill Wikander Glenn Mattsing Gunnar Bulukin Iveco James Venimore Janne Bergström Jeppe Wikström Joachim Hillenius Johan Holmgren Johan Tell Jonas ”Klimpen” Edvardsson Jonas Backman Kajsa Skinnarmo Karin Trolin Katarina Salén Kenneth Norberg Kestutis Sasnauskas Kjell Hansson Lars ”Tuben” Pettersson Lars Arrfors Lars Hermansson Lars Ljungqvist Lennart ”Dallas” Dahlström Lennart Ramberg Linnéa Grahn Lotta Hagblom Louise Hedberg Malin Kvist Maria Forsberg Mats Andersson

Mats Karlsson Mattias Däldborg Medial Kommunikation Michel Shumavtsov Milda Motuzaite MMA Murmansk N. G. Babich Oscar Wetterling Otto Skinnarmo Outside Pasi Nurmi Peder Backman Pelle Lindberg Per Engwall Peter Elam Håkansson PRE Risk & Crisis Management Profilkompaniet Ragnar Landin Robert Kindstrand Rune Backman Sergej Dejneka Siv Persson Staffan Heimerson Staffan Strive Svante & Claes Magnusson Sven Yrvind Team Sportia Thomas Wigforss Thomas Willtorp Titti Shultz Tom Arnbom Tomas Friberg TV4 Victoria Redyaeva WWF Örjan Backman


238

r e g i ste r

r e g i ste r

239

Register Kursiv siffra hänvisar till foto. Abramovitj, Roman 211, 214f, 230 furst Albert I av Monaco 80, 82 furst Albert II av Monaco 82 Alexandrovich Bondarenko, Alexander 142 Alistair MacLean 44, 59, 63 Almqvist, Ernst Bernhard 111, 132 Arnbom, Tom 70, 72, 84, 88, 95 Anadyr 230 Andersson, Vega-Sven 21, 21, 40, 55, 112, 124, 137, 155, 198, 221, 222, 227 Andrée, Salomon August 12, 61 Andrélandet 82 Antarktis 22, 32, 43, 44, 63, 84, 101, 143, 229 Archangelsk 109, 134 Arktis 12, 16, 31, 32, 60, 71, 79, 78, 84, 88, 98, 99, 101, 112, 132, 134, 143, 157, 164, 172, 209, 233 Arnbom, Tom 70, 71, 72, 84, 88, 95, 164 Barents, Willem 12, 63, 63, 134, 135–137, 135 Barents hav 28, 55, 60, 105 Belin, Fredrik 70 von Berg, Wilhelm Rembert Friedrich 41 Bergen 44, 49 Bergström, Janne 51 Bering, Vitus 12, 136 Berings hav 230

Berings sund 16, 21, 52, 151, 152, 215, 222, 227 Berings ö 137 Björnön 44, 55, 58, 59–63, 136 Blomqvist, Fredrik 15, 61, 96, 100, 126, 127, 141, 141, 142, 155, 157, 164, 180, 184, 191, 199, 206, 226, 231 Bove, Giacomo 111, 139, 155, 170 Boyarsky, Victor 15, 99, 100, 101, 115, 116, 122, 124, 126, 139, 142, 142, 155, 157, 161, 164, 165, 175, 175, 176, 177, 181, 184, 191, 199, 206, 208, 210, 226, 230, 231 Bruichladdich 44 Bråsvellglaciären 90–91 Brønnøysund 44 Celentano, Adriano 156 Chabarowa 105, 109f, 110 Chancellor, Richard 134 Danskön 61 Dickson, Oscar 40, 40, 52, 138 Dikson 98, 137, 138–142, 139, 140, 141, 173 Discobukta 92 Edgeøya 92, 93 Eriksson, Anders 32, 63, 96, 100, 144, 144, 149, 156, 175, 193, 193, 208, 226, 230, 231 ”Explorer” 6–7, 13, 15, 16, 20, 23, 23, 30, 36–37, 38, 39, 48–50, 49, 56, 60, 64, 68–69, 86, 92, 99, 101,

105, 109, 111, 127, 128, 130, 145, 149, 149, 152, 153, 154, 158, 163, 169, 175, 178–179, 184, 188, 189, 194–195, 206, 230 ”Express” 105, 109, 128, 170 ”50 år av seger” 104, 190, 191 Finska viken 56 fjällräv 95 fjälluggla 116 Frans Josefs land 99 ”Fraser” 105, 105, 109, 128, 170 Goldberg, Fred 161 Grahn, Linnéa 35 grindval 46–47 Grönland 22, 43, 44, 54, 54, 65, 101, 106, 128, 134, 164 Grönlandshavet 60 grönlandsval 197 Gåslandet 112 Göteborg 35, 36–37, 39, 40, 208, 227 Hamilton, Neil 100, 117, 156, 164, 175, 175 Henricson, Alve 49 Hinlopen Strait 88 Hornsund 67 Hovgaard, Andreas Peter 110, 218 Ideström, Torkel 54, 54 Irkaipij 171 isbjörn, 10, 79, 86, 87, 89, 167, 168 Isla del Coco 230 Ivan den förskräcklige 134

Jenisej 40, 105, 109, 138, 160, 170, 171 Jugor Schar 105 Kamtjatka 136, 137 Kanyam Bay 224–225 Kap Dezjnjov 223, 227, 230 Kap Thordsen 67 Kap Tjeljuskin 112, 113, 143, 152, 159, 160, 160, 161, 163, 164 Karahavet 28, 98, 105, 112, 128, 128, 131, 132, 135, 139, 152 Karaporten 105, 112 Karlskrona 21, 32, 33, 39 Kavriy, Vladilen 202, 202 Kjellman, Frans 111 Kropp, Göran 14, 23, 141 Köpenhamn 33, 233 Laptevhavet 152, 158, 163, 165, 166, 171 ”Lena” 51, 105, 109, 170, 177 Lena 171, 172, 177 ”Lenin” 98, 100, 102, 103 Levin, C. 35 Liefdefjorden 61, 82 Lilliehöökglaciären 79, 80–81, 82, 83 Lindesnes 43 Linné, Carl 137 Lofoten 48, 134 Longyearbyen 32, 67, 70, 71, 72, 88 Lovén, Sven 137 lunnefågel 45 mammut 181 Medvezjiöarna 188

Monacoglaciären 82 Moskva 134, 138 141 Murmansk 96, 97–105, 139, 155, 184, 190 Mushamna 82, 85 Musselbukten 65, 66

Nysibiriska öarna 171, 177, 180, 180, 182–183, 184 Ny-Ålesund 27, 72, 76, 77, 79

Neva 56 Nordaustlandet 67, 88, 90–91 Nordenskiöld, Adolf Erik 5, 6, 12, 16, 21–23, 27, 32, 32, 35, 40, 41, 41, 43, 50–55, 60, 65–67, 72, 82, 98, 99, 105, 109, 110, 112, 116, 120–122, 126, 128, 132, 133, 135, 137–139, 143, 144, 151, 152, 159–160, 163, 168, 170–172, 177, 181, 188, 198, 201, 209, 210, 214, 215–217, 216, 220–222, 227, 228, 229, 230 Nordenskiöld, Anna 52, 53, 55 Nordkalotten 63 Nordostpassagen 14, 16, 23, 32, 56, 65, 76, 97, 99, 101, 111, 112, 113, 134, 135, 136, 142, 144, 151, 161, 171, 172, 227, 229, 230, 232, Nordpolen 14, 23, 27, 65, 66, 67, 99, 101, 112, 155 Nordqvist, Oscar Fritiof 111, 132, 171, 218 Norra ishavet 22–23, 28, 99, 104, 105, 151, 172, 177, 188, 209, 218, Norska havet 59 Novaja Zemlja 76, 105, 111, 112, 135, 136

Palander, Louis 35, 35, 55, 56, 66, 67, 111, 128, 137, 151, 215, 217f, 218, 222, 227 ”Petrozavodsk” 58 60 Pevek 193, 196, 196, 198 Pitlekaj 18–19, 21, 52, 151, 215, 217, 222 PolarQuest 32, 51, 70, 72 Polhem 66, 66, 163 Port Clarence 151 Pytheas 134

Oscar II 40, 40, 41, 52, 232 Ousland, Børge 99, 99

Ramberg, Lennart 44, 78 ren 118–119, 120, 123, 125 Rolandsson Martin, Anton 137 Roselius, Niklas 48, 48, 49, 50, 51, 82, 100, 126, 157, 188, 193, 208, 226, 230, 231 Ryrkaypiy 198–201, 209, 209, 214 Röde, Erik 134, 164 Salén, Katarina 32 Sandblost, Tove 82, 84, 85 Sander, Per-Magnus 27, 32, 70, 84, 88, 100, 151, 156, 157, 181, 208, 209, 226, 231 S:t Petersburg 56, 98, 101, 103, 138, 141, 161, 190 Severnaja Zemlja 14, 112, 154

Shackleton, Ernest 32, 35, 44, 49

Vajgatj 27, 105, 112, 113–128, 114,

Shumavtsov, Michel 96, 101 Sibirien 23, 28, 40, 41, 43, 82, 113, 138, 139, 143, 172, 177, 197, 206, 227, 230 Sibiriakov, Aleksander 40, 40, 105 Sjuöarna 66 Skinnarmo, Ola 15, 17, 29, 55, 56, 96, 100, 127, 142, 175, 186, 226, 231, 237 snökrabba 111 Spetsbergen 59, 65, 76, 116, 177 Stockholm 33, 35, 39, 43, 44, 50, 53, 79, 106, 121, 143, 222, 232 Stuxberg, Anton 111, 218 Svalbard 14, 27, 43, 55, 59, 60, 63, 64, 65, 67, 70, 70, 72, 74–75, 78, 80–81, 82, 88, 92, 94, 95, 136, 137, 161, 163, 197 Sydpolen 23, 155, 163

115, 117, 118–119, 120, 123, 125, 127, 135 valross 73, 84, 165, 201, 203, 204–205, 207, 212–213 Vankarem 28, 126, 198, 199, 210, 214, 214 ”Vega” 18–19, 21, 22, 32, 34, 39, 41, 51, 51, 52, 52, 54, 55, 105, 106–107, 108, 108, 109–110, 115, 132, 137, 141, 144, 160, 160, 161, 163, 170, 171, 177, 193, 198, 215–227, 216, 217, 220, 224–225, 230, 232 Vilkitskysundet 14, 20, 152 vitnosad delfin 61 Vitön 12 Världsnaturfonden 14, 23, 23, 28, 70, 72, 84, 103, 164, 175, 177, 180, 200

Tajmyrhalvön 164 Thorsen, Hannibal 43, 44, 48, 49, 61, 72, 84, 96, 97, 100, 111, 126, 132, 156, 176, 184, 192, 200, 208, 210, 226, 231, 233 Tiksi 171–176, 171, 172, 173, 174, 176 Tjeljuskin, Semjon 143 Tjuktjerhavet 199, 230 Tjuktjien 214, 230 Torell, Otto 137 torsk 72 Tromsö 32, 50, 51, 55 Tyrtova 149

Wahlenbergfjorden, 84 Waigatsch 113, 135 Wennberg, Amanda 66 Willoughby, Hugh 134, 134, 137 Wing Gabrielsen, Geir 72, 78 Wrangels ö 196, 198 Yokohama 12, 16, 227 York, Geoff 175, 180, 226, 231 Ålesund 44 Öckerö 50, 157 Östsibiriska havet 188, 197 Ö-varvet 50, 157


238

r e g i ste r

r e g i ste r

239

Register Kursiv siffra hänvisar till foto. Abramovitj, Roman 211, 214f, 230 furst Albert I av Monaco 80, 82 furst Albert II av Monaco 82 Alexandrovich Bondarenko, Alexander 142 Alistair MacLean 44, 59, 63 Almqvist, Ernst Bernhard 111, 132 Arnbom, Tom 70, 72, 84, 88, 95 Anadyr 230 Andersson, Vega-Sven 21, 21, 40, 55, 112, 124, 137, 155, 198, 221, 222, 227 Andrée, Salomon August 12, 61 Andrélandet 82 Antarktis 22, 32, 43, 44, 63, 84, 101, 143, 229 Archangelsk 109, 134 Arktis 12, 16, 31, 32, 60, 71, 79, 78, 84, 88, 98, 99, 101, 112, 132, 134, 143, 157, 164, 172, 209, 233 Arnbom, Tom 70, 71, 72, 84, 88, 95, 164 Barents, Willem 12, 63, 63, 134, 135–137, 135 Barents hav 28, 55, 60, 105 Belin, Fredrik 70 von Berg, Wilhelm Rembert Friedrich 41 Bergen 44, 49 Bergström, Janne 51 Bering, Vitus 12, 136 Berings hav 230

Berings sund 16, 21, 52, 151, 152, 215, 222, 227 Berings ö 137 Björnön 44, 55, 58, 59–63, 136 Blomqvist, Fredrik 15, 61, 96, 100, 126, 127, 141, 141, 142, 155, 157, 164, 180, 184, 191, 199, 206, 226, 231 Bove, Giacomo 111, 139, 155, 170 Boyarsky, Victor 15, 99, 100, 101, 115, 116, 122, 124, 126, 139, 142, 142, 155, 157, 161, 164, 165, 175, 175, 176, 177, 181, 184, 191, 199, 206, 208, 210, 226, 230, 231 Bruichladdich 44 Bråsvellglaciären 90–91 Brønnøysund 44 Celentano, Adriano 156 Chabarowa 105, 109f, 110 Chancellor, Richard 134 Danskön 61 Dickson, Oscar 40, 40, 52, 138 Dikson 98, 137, 138–142, 139, 140, 141, 173 Discobukta 92 Edgeøya 92, 93 Eriksson, Anders 32, 63, 96, 100, 144, 144, 149, 156, 175, 193, 193, 208, 226, 230, 231 ”Explorer” 6–7, 13, 15, 16, 20, 23, 23, 30, 36–37, 38, 39, 48–50, 49, 56, 60, 64, 68–69, 86, 92, 99, 101,

105, 109, 111, 127, 128, 130, 145, 149, 149, 152, 153, 154, 158, 163, 169, 175, 178–179, 184, 188, 189, 194–195, 206, 230 ”Express” 105, 109, 128, 170 ”50 år av seger” 104, 190, 191 Finska viken 56 fjällräv 95 fjälluggla 116 Frans Josefs land 99 ”Fraser” 105, 105, 109, 128, 170 Goldberg, Fred 161 Grahn, Linnéa 35 grindval 46–47 Grönland 22, 43, 44, 54, 54, 65, 101, 106, 128, 134, 164 Grönlandshavet 60 grönlandsval 197 Gåslandet 112 Göteborg 35, 36–37, 39, 40, 208, 227 Hamilton, Neil 100, 117, 156, 164, 175, 175 Henricson, Alve 49 Hinlopen Strait 88 Hornsund 67 Hovgaard, Andreas Peter 110, 218 Ideström, Torkel 54, 54 Irkaipij 171 isbjörn, 10, 79, 86, 87, 89, 167, 168 Isla del Coco 230 Ivan den förskräcklige 134

Jenisej 40, 105, 109, 138, 160, 170, 171 Jugor Schar 105 Kamtjatka 136, 137 Kanyam Bay 224–225 Kap Dezjnjov 223, 227, 230 Kap Thordsen 67 Kap Tjeljuskin 112, 113, 143, 152, 159, 160, 160, 161, 163, 164 Karahavet 28, 98, 105, 112, 128, 128, 131, 132, 135, 139, 152 Karaporten 105, 112 Karlskrona 21, 32, 33, 39 Kavriy, Vladilen 202, 202 Kjellman, Frans 111 Kropp, Göran 14, 23, 141 Köpenhamn 33, 233 Laptevhavet 152, 158, 163, 165, 166, 171 ”Lena” 51, 105, 109, 170, 177 Lena 171, 172, 177 ”Lenin” 98, 100, 102, 103 Levin, C. 35 Liefdefjorden 61, 82 Lilliehöökglaciären 79, 80–81, 82, 83 Lindesnes 43 Linné, Carl 137 Lofoten 48, 134 Longyearbyen 32, 67, 70, 71, 72, 88 Lovén, Sven 137 lunnefågel 45 mammut 181 Medvezjiöarna 188

Monacoglaciären 82 Moskva 134, 138 141 Murmansk 96, 97–105, 139, 155, 184, 190 Mushamna 82, 85 Musselbukten 65, 66

Nysibiriska öarna 171, 177, 180, 180, 182–183, 184 Ny-Ålesund 27, 72, 76, 77, 79

Neva 56 Nordaustlandet 67, 88, 90–91 Nordenskiöld, Adolf Erik 5, 6, 12, 16, 21–23, 27, 32, 32, 35, 40, 41, 41, 43, 50–55, 60, 65–67, 72, 82, 98, 99, 105, 109, 110, 112, 116, 120–122, 126, 128, 132, 133, 135, 137–139, 143, 144, 151, 152, 159–160, 163, 168, 170–172, 177, 181, 188, 198, 201, 209, 210, 214, 215–217, 216, 220–222, 227, 228, 229, 230 Nordenskiöld, Anna 52, 53, 55 Nordkalotten 63 Nordostpassagen 14, 16, 23, 32, 56, 65, 76, 97, 99, 101, 111, 112, 113, 134, 135, 136, 142, 144, 151, 161, 171, 172, 227, 229, 230, 232, Nordpolen 14, 23, 27, 65, 66, 67, 99, 101, 112, 155 Nordqvist, Oscar Fritiof 111, 132, 171, 218 Norra ishavet 22–23, 28, 99, 104, 105, 151, 172, 177, 188, 209, 218, Norska havet 59 Novaja Zemlja 76, 105, 111, 112, 135, 136

Palander, Louis 35, 35, 55, 56, 66, 67, 111, 128, 137, 151, 215, 217f, 218, 222, 227 ”Petrozavodsk” 58 60 Pevek 193, 196, 196, 198 Pitlekaj 18–19, 21, 52, 151, 215, 217, 222 PolarQuest 32, 51, 70, 72 Polhem 66, 66, 163 Port Clarence 151 Pytheas 134

Oscar II 40, 40, 41, 52, 232 Ousland, Børge 99, 99

Ramberg, Lennart 44, 78 ren 118–119, 120, 123, 125 Rolandsson Martin, Anton 137 Roselius, Niklas 48, 48, 49, 50, 51, 82, 100, 126, 157, 188, 193, 208, 226, 230, 231 Ryrkaypiy 198–201, 209, 209, 214 Röde, Erik 134, 164 Salén, Katarina 32 Sandblost, Tove 82, 84, 85 Sander, Per-Magnus 27, 32, 70, 84, 88, 100, 151, 156, 157, 181, 208, 209, 226, 231 S:t Petersburg 56, 98, 101, 103, 138, 141, 161, 190 Severnaja Zemlja 14, 112, 154

Shackleton, Ernest 32, 35, 44, 49

Vajgatj 27, 105, 112, 113–128, 114,

Shumavtsov, Michel 96, 101 Sibirien 23, 28, 40, 41, 43, 82, 113, 138, 139, 143, 172, 177, 197, 206, 227, 230 Sibiriakov, Aleksander 40, 40, 105 Sjuöarna 66 Skinnarmo, Ola 15, 17, 29, 55, 56, 96, 100, 127, 142, 175, 186, 226, 231, 237 snökrabba 111 Spetsbergen 59, 65, 76, 116, 177 Stockholm 33, 35, 39, 43, 44, 50, 53, 79, 106, 121, 143, 222, 232 Stuxberg, Anton 111, 218 Svalbard 14, 27, 43, 55, 59, 60, 63, 64, 65, 67, 70, 70, 72, 74–75, 78, 80–81, 82, 88, 92, 94, 95, 136, 137, 161, 163, 197 Sydpolen 23, 155, 163

115, 117, 118–119, 120, 123, 125, 127, 135 valross 73, 84, 165, 201, 203, 204–205, 207, 212–213 Vankarem 28, 126, 198, 199, 210, 214, 214 ”Vega” 18–19, 21, 22, 32, 34, 39, 41, 51, 51, 52, 52, 54, 55, 105, 106–107, 108, 108, 109–110, 115, 132, 137, 141, 144, 160, 160, 161, 163, 170, 171, 177, 193, 198, 215–227, 216, 217, 220, 224–225, 230, 232 Vilkitskysundet 14, 20, 152 vitnosad delfin 61 Vitön 12 Världsnaturfonden 14, 23, 23, 28, 70, 72, 84, 103, 164, 175, 177, 180, 200

Tajmyrhalvön 164 Thorsen, Hannibal 43, 44, 48, 49, 61, 72, 84, 96, 97, 100, 111, 126, 132, 156, 176, 184, 192, 200, 208, 210, 226, 231, 233 Tiksi 171–176, 171, 172, 173, 174, 176 Tjeljuskin, Semjon 143 Tjuktjerhavet 199, 230 Tjuktjien 214, 230 Torell, Otto 137 torsk 72 Tromsö 32, 50, 51, 55 Tyrtova 149

Wahlenbergfjorden, 84 Waigatsch 113, 135 Wennberg, Amanda 66 Willoughby, Hugh 134, 134, 137 Wing Gabrielsen, Geir 72, 78 Wrangels ö 196, 198 Yokohama 12, 16, 227 York, Geoff 175, 180, 226, 231 Ålesund 44 Öckerö 50, 157 Östsibiriska havet 188, 197 Ö-varvet 50, 157


240

b i l dk ä l l o r

Bildkällor Omslagets framsida: Ola Skinnarmo

Adam Rheborg. Sid 79 Victor Boyarsky. Sid 96

Omslagets baksida: Andreas Hylthén, Louis Palander och Ola Skinnarmo

Børge Ousland. Sid 99 Michel Shumavtsov. Sid 100

Ola Skinnarmo. Sid 10, 13, 20, 24-25, 26, 27, 29, 30, 36–37, 54, 55, 83, 84, 87, 89, 94, 98, 102, 104, 114, 115, 116, 117, 118–119, 120, 123, 124, 125, 128, 129, 130, 138, 140, 141, 144, 145, 148, 149, 152, 153, 156, 157, 162, 165, 166, 167, 168, 173, 180, 182–183, 184, 189, 190, 191, 196, 200, 201, 202, 203, 204–205, 209, 210, 211, 212–213, 214, 223, 226

Louis Palander, Etnografiska museet. Sid 1, 5, 18–19, 33, 110, 150, 151, 218, 219, 224–225 Etnografiska museet. Sid 53 Blekinge museums bildarkiv. Sid 21 Sjöhistoriska museet. Sid 106–107

Kungliga Vetenskapsakademien. Sid 228

Fredrik Blomqvist. Sid 16, 17, 103, 126, 142, 146–147, 154, 169, 174, 178–179, 185, 193, 194–195, 231

Mats Jerndahl. Sid 49

Fred Goldbergs polarhistoriska fotoarkiv. Sid 41, 51, 65, 66, 105, 108, 217, 232

IBL Bildbyrå. Sid 63 Monaco Palace. Sid 80–81

Göran Kropp. Sid 15

Ultima Thule – arktiska upptäcktsfärder, av Matti Lainema och Juha Nurminen, Juha Nurminens Stiftelse, 2001. Sid 76, 135, 136, 137, 170 Kungliga biblioteket, illustration ur Reizen van Willem Barents, Jacob van Heemskerck, Jan Cornelisz. Rijp en anderen naar het Noorden (1594–1597) av Gerrit de Veer, vol 1, Nijhoff, 1917. Sid 62

Nationalmuseum. Sid 216

Andreas Hylthén. Sid 6–7, 8, 23, 38, 39, 42, 44, 45, 46–47, 48, 56, 57, 58, 61, 64, 68-69, 70, 71, 72, 73, 74–75, 77, 80–81, 85, 86, 90-91, 92, 93, 95, 158, 186, 192, 237

Per-Magnus Sander. Sid 127, 171, 172, 175, 207

Vegas färd kring Asien och Europa, A. E. Nordenskiöld, F. & G. Beijers förlag, 1880. Sid 22, 32, 34, 35, 40, 50, 111, 121, 122, 133, 134, 160, 161, 181, 199, 220, 221

Bryan and Cherry Alexander Photography. Sid 197

Karta: WWF 2009, Cartography GRID-Arendal, bearbetad av Samuel Svärd. Sid 113 Karta: Samuel Svärd. Sid 235


9789171261908