Issuu on Google+


Mikael Engstrรถm Helena Willis

Ika & Ibsen Onda รถgat

9

I_Onda รถgat.indd 9

2009-12-18 11.33


Hängde Hassan

I

ka och Ibsen var bästa vänner och bodde i husen mitt emot varandra. De var sju år och just den här dagen skulle de börja skolan på riktigt. I första klass. Solen sken och humlorna surrade i rosenbuskarna. Det var en högtidlig dag. Ika och Ibsen möttes ute på gatan i fina kläder. Ibsen hade krulligt mörkt hår, bruna ögon och en liten rund näsa. Ika var blond, nästan vit i håret. Hennes ögon var klarblå och hennes mun var stor. I alla fall sa hennes mamma att hon var stor i mun. De väntade på att föräldrarna skulle bli klara med ditten och datten. Men de kom ju aldrig. 13

I_Onda ögat.indd 13

2009-12-18 11.33


14

I_Onda รถgat.indd 14

2009-12-18 11.33


– Tänk om vi kommer försent, sa Ika. Första dagen och redan försenade. – Det är ju bara upprop, sa Ibsen. – Det är inte så bara, sa Ika. Hon var glad. Det bubblade i kroppen. Hon hade längtat efter att bli stor och få gå i skolan. Ibsen hade inte tänkt så mycket på saken. Skolan var liksom något som bara hände när den dagen kom. Och nu hade den kommit. Han hade med sig sin sköldpadda Sköldis så att den också skulle få se skolan. Ika hade med sig sin lillebror som var fem år och döpt till Leonardo. Föräldrarna tyckte att det var ett så fint namn på en så fin pojke. Ika hade döpt om honom till Mini-Damp. Ibsen lät Sköldis krypa på trottoaren. – Den är inte så snabb, sa Ika. – Jo, för att vara sköldpadda är den jättesnabb, sa Ibsen. Lillebror hoppade omkring och skrek. 15

I_Onda ögat.indd 15

2009-12-18 11.33


– Jag vill hålla den! Jag vill! Jag vill! Jag vill! – Nej, sa Ika. Den dör då. – Jag vill! Jag vill! Jag vill! Lillebror började grina. – Okej, sa Ibsen. Men var försiktig. Lillebror fick Sköldis och blev genast tyst och nöjd. Ikas föräldrar kom ut ur porten. De bråkade med varandra. – Du är egoistisk, sa Ikas mamma. – Vadå? Det är ju du som alltid ska bestämma allt, sa pappa. – Ja, för annars blir inget gjort. Jag får sköta hem och barn och dig. – Det är lögn, skrek pappa så högt att det hördes över hela gatan. Vad menar du? Det är ju jag som sköter allt. – Du? sa mamma. Aldrig. Jag jobbar både på jobbet och jobbar hemma. – Ja, sa pappa. Det är ju jobbigt med familj. 16

I_Onda ögat.indd 16

2009-12-18 11.33


Ika tyckte att det var pinsamt och hon var inte längre så glad. – Mina föräldrar är konstiga, sa hon till Ibsen. Nu kom Ibsens föräldrar också ut på gatan. Hans mamma hade en färgsprakande indianklänning med fransar och fjädrar. Hans pappa hade flätor, rosa kostym och gul slips. – Mina föräldrar är konstigast, sa Ibsen. – Titta, sa lillebror och släppte ner Sköldis genom gallret i vägbrunnen. – Min sköldpadda! sa Ibsen. – Mini-Damp! skrek Ika. Vad har du gjort? Mini-Damp stirrade på henne med stora ögon. – Titta! Jag kan dansa, sa han. Och han dansade helt galet. En elektrospasm-dans. Tusen volt. Han sprakade och skakade och studsade. Flög omkring 17

I_Onda ögat.indd 17

2009-12-18 11.33


tills han föll omkull och blev liggande. – Leonardo, ropade hans mamma. Är du sjuk? Hon rusade fram och lyfte upp honom. Han började grina. – Vad har de gjort med dig? – De är dumma. – Ni ska vara snälla mot Leonardo. – Min sköldpadda! sa Ibsen och kikade mellan brunnens galler. Sköldis klafsade omkring djupt där nere i geggavattnet. Gallret satt fast. Ibsen drog och slet. Papporna hjälpte till och sedan mammorna också. Gallret lossnade och med en lång fjärilshåv fick de upp sköldpaddan. Ibsen lämnade den hemma. – För säkerhets skull, sa han. Ika tyckte att de skulle stoppa ner Mini-Damp i brunnen. – För säkerhets skull, sa hon. 18

I_Onda ögat.indd 18

2009-12-18 11.33


– Du ska vara snäll mot lille Leonardo, sa mamma. Skolgården var full med barn, ballonger och finklädda föräldrar. Det var stoj och skrik. Ika tyckte att det var spännande. Ibsen var livrädd för alla hotfulla treor. Och själva skolan såg ut som ett spökslott med ett högt torn på mitten. Gick man in där, tänkte Ibsen, kom man nog aldrig ut igen. Skolklockan ringde. Barnen sprang mot ingången. Alla utom Ibsen. – Men skynda dig nu Ibsen, sa hans mamma. – Ja, och ha skoj med de andra barnen, sa hans pappa. Ibsen sprang ikapp Ika. I trappan blev de knuffade av två monsterstora treor. – Undan, era förstagluttar-fjantar! skrek de. Ibsen blev uppträngd mot väggen och stirrade förskräckt på dem. 19

I_Onda ögat.indd 19

2009-12-18 11.33


– Vad glor du på, förstagluttarfjant, sa den ena. – Vi går i trean så akta dig, sa den andra. – Just det. Annars slänger vi ner dig i skolkällaren till Hängde Hassan. – Vem är det? pep Ibsen lågt. – Det är den gamla vaktmästaren. Han gick ner i källaren och hängde sig. Han hänger där än och dinglar. Den ena trean lutade sig fram och gjorde en skrämmande grimas. – Det hörs konstiga ljud där nere, väste han. Jag har hört det. – Och det är blod på golvet! sa den andre. – Det där tror vi inte på, sa Ika. Treorna sprang skrattande vidare. Ika och Ibsen fick sitta bredvid varandra i klassrummet. Deras fröken hette Lena och hade stora ögon och snäll mun. Hon berättade först lite om sig själv. Hon hade två katter, en storasyster 20

I_Onda ögat.indd 20

2009-12-18 11.33


21

I_Onda รถgat.indd 21

2009-12-18 11.33


och två småbröder. Sedan fick barnen berätta lite om sig själva. Ika sa att hon hette Ika och att hon också hade en lillebror som var jobbig. Dembo sa att han hette Dembo och att han kunde karate. Emma tyckte om hästar. Larsa spelade fotboll. Många hade katter, hundar, undulater och hamstrar. Ibsen berättade att han hade en sköldpadda, och att den var snabb. I alla fall för att vara sköldpadda. Kanske var den världens snabbaste sköldpadda. – Men egentligen skulle jag vilja ha en apa, sa Ibsen. När alla berättat om sig själva ringde det ut till matrast. Barnen rusade genom skolkorridoren till matsalen. Men Ika stannade plötsligt till och tog tag i Ibsen. De stod framför en trappa som slutade med en blank ståldörr. – Vart går den? sa Ibsen. – Till källaren så klart, sa Ika. Kom så smyger vi ner. 22

I_Onda ögat.indd 22

2009-12-18 11.33


– Nej, sa Ibsen. Varför då? – Vi måste utforska, sa Ika. Allt är nytt. – Jag är rädd för vad vi kan hitta. – Är du feg? – Ja, det är jag, sa Ibsen. Får man inte vara det, eller? Ika tänkte en stund. – Okej, man får vara feg. – Bra, sa Ibsen. Jag stannar här. Ika gick ner och la örat mot dörren. Hon hörde ett svängande, gnisslade ljud. – Hjälp! skrek hon och sprang upp med snabba kliv. – Vad är det? sa Ibsen. – Jag hörde Hassan! Han hänger och dinglar.

23

I_Onda ögat.indd 23

2009-12-18 11.33


9789129670899