Issuu on Google+


FÖRSTA KAPITLET

Vilse Den lilla expeditionen traskade trött fram på djungelstigen i eftermiddagens olidliga hetta. Den bestod av fyra personer och tre djur, och den hade rört sig i samma frustrerande långsamma takt i flera veckor nu. När de hittade stigen hade de blivit ivriga och trott att de äntligen var nära att göra en upptäckt. Men nu verkade det som om den inte ledde någonstans. Längst fram gick en alvpojke, mager och senig och klädd i svettiga trasor som en gång hade varit sjömanskläder. Den trekantiga hatten på hans huvud var misshandlad och bucklig. Med en stor bredklingad kniv högg han sig fram genom täta, trassliga ormbunkar och slingerväxter så att de kunde ta sig fram på stigen. Det var så ansträngande att svinga macheten

3


fram och tillbaka att svetten glänste i hans bleka men (enligt somligas åsikt) stiliga ansiktsdrag. Händer och underarmar var fulla av ärr och skråmor efter taggar, och i handflatorna hade han fått blåsor och skavsår av knivskaftet. Pojken hette Sebastian Darke. Förr i tiden hade han varit narr och kallat sig Gycklarnas furste, och för varje steg han tog på den här desperata färden blev han mer och mer övertygad om att han inte borde ha bytt yrke. Strax bakom honom marscherade en kraftfull krigare. Också han svettades ymnigt i sin ringbrynja och sitt plåtharnesk, som han vägrade att ta av sig trots den hemska hettan. Han hette Cornelius Dremmel, var golmiran och till skillnad från de flesta militärer mycket kortväxt – han var knappt hälften så lång som Sebastian. Han hade ett bistert uttryck i det släta, barnsliga ansiktet och haltade fortfarande märkbart efter en skada som han fått ute på havet då han blev lite osams med en kelf. Den missnöjda minen kunde bero på att han inte fick vara med och turas om att gå i täten – han var nämligen för kort för att nå upp till den hindrande växtligheten och hugga bort den med macheten. Därnäst i ledet kom en stor raggig buffilop. Hans enorma bogar och sidor var tungt lastade med utrustning – rep, verktyg, proviant, lyktor, grytor – som surrats fast lite hur som helst omkring honom. Han hette Max, och för en gångs skull hördes han inte klaga. I åtskilliga dagar hade han gnällt oavbrutet, men nu hade han börjat tjura under tystnad i stället. Han hängde med det stora huvudet så att nosen nästan släpade i marken. På det viset hade han lunkat på hela dagen, men tystnaden skulle säkert inte

4


bli långvarig. Sebastian och Cornelius passade på att njuta. Efter sina hårresande äventyr i Ramalat hade de tre vännerna fått i uppdrag av den rike köpmannen Thaddeus Thaler att söka efter den mytomspunna försvunna staden i Mendips djungel och – om de hittade den – komma hem med bevis på att den existerade. Om den försvunna staden hade det berättats i flera hundra år. Många påstod att det fanns sagolika skatter där. Andra sa att den hade drabbats av en förbannelse och att bara olyckor väntade den som råkade komma dit. Bakom Max kom två lejda medhjälpare, ett par storväxta muskelknippen från Ramalat. De lystrade till namnen Karl och Samuel, och de var inte anställda för att de var speciellt kloka eller roliga utan därför att de kunde vandra mil efter mil utan att klaga. Var och en av dem ledde en liten mula lastad med mer utrustning. Mulorna hette Betty och Jasper, och liksom som sina ägare var de inte de mest intelligenta av sin art. De första dagarna efter avfärden från Ramalat hade Max gjort tappra och artiga försök att inleda samtal med dem på slättspråket som alla förstod, men nu hade han gett upp. När han hade något att säga vände han sig till expeditionens tvåbenta medlemmar i stället. Och det var till Cornelius han riktade sin första fråga på många timmar. ”Man kan väl inte hoppas på nån rast?” Cornelius suckade. ”Jag tänkte väl att det var för bra för att vara länge”, muttrade han. Sedan kastade han en blick på Max över axeln. ”Här kan vi ju inte stanna.” ”Varför inte det?”

5


”Stigen är för smal. Vi får vänta tills vi kommer till en glänta.” Max begrundade detta. ”Kan vi inte hugga en glänta?” frågade han. ”Med macheten?” Sebastian skrattade åt den tanken, men skrattet lät svagt och matt. ”Vi, minsann!” sa han. ”Du menar förstås att jag skulle hugga upp en glänta. Men då måste man hugga ner hela träd, och det är jag för trött för. Vi får helt enkelt knoga på ett tag till.” Max suckade dovt och dystert. ”Så låter det hela tiden på den här resan.” Han härmade Sebastians röst: ”Vi får helt enkelt knoga på! Men nu har vi knogat på i flera veckor, och vad har vi hittat? Inte ett dugg! Thaddeus Thaler skojade inte när han sa att det här var ett uppdrag för dumdristiga.” ”Sluta nu!” morrade Samuel bakom Max, och de tre vännerna vände sig om och tittade förvånat på honom. Det var nästan det första han hade sagt ända sedan de gav sig av från Ramalat. ”Förlåt då!” sa Max snörpigt. ”Jag bara uttryckte en åsikt.” ”Åsikt hit och åsikt dit – nu är vi ju här, vare sig vi vill eller inte”, sa Samuel bestämt. ”Det hjälper inte att klaga.” ”Nä”, sa Karl. Det verkade nästan som om han tänkte säga något mer, han också, men han ändrade sig tydligen. Max vände huvudet framåt igen och gick vidare en bra bit medan han funderade över vad som hade sagts. Men Sebastian visste att han snart skulle ta upp frågan igen. ”Jag menar så här”, sa Max mycket riktigt. ”Hur länge ska vi fortsätta med det här fiaskot? Exakt när ska vi säga ’Jaha, nu har vi gjort vårt bästa, men vi hittar ingenting alls och nu är det dags att vända tillbaka till Ramalat’?”

6


Sebastian hejdade sig mitt i ett hugg och tänkte efter. Det måste medges att det var en bra fråga. Han kastade en blick längs ledet och vinkade åt Karl. ”Har du lust att ta över ett tag?” frågade han. Utan ett ord kom den storväxte fram och tog macheten i sin väldiga näve. Han gick före och svingade det breda knivbladet så att grönskan föll i stora sjok. Cornelius såg uppgiven ut när han tog Bettys rep och började leda henne. Sebastian förstod att det måste kännas förödmjukande för honom att inte kunna göra samma insats som de andra, men han visste ju att det inte var något att göra åt – om han inte gav sig till att bära Cornelius på ryggen medan den kortväxte krigaren högg med macheten, och det hade han inte krafter till. Han gick vidare strax framför Max. ”Jag vet att det känns hopplöst”, sa han, ”men Thaddeus Thaler betalar oss bra för det här. Och om vi hittar nåt av värde så kommer han att betala oss mycket mer.” ”Det är jag medveten om”, sa Max. ”Men det enda vi har sett i det här helveteshålet är ju djungel, mer djungel och ännu mer djungel. Hur stor chans tror du vi har att råka på en urgammal stad mitt i allt det här?” Sebastian hann inte svara, för just då fick han höra ett plötsligt tjatter i trädkronorna till vänster om dem. Alla stannade och tittade ditåt. Cornelius hand sökte sig automatiskt till svärdfästet, men han log när han fick se upphovet till lätet – ett litet pälsklätt djur som smidigt svingade sig hit och dit bland grenarna med ansiktet förvridet till en komisk grimas.

7


”Vad i all världen är det där för nåt?” undrade han högt. ”Det är en booba”, sa Sebastian. ”Kommer du inte ihåg det? Prinsessan Kerin hade ju en.” När han nämnde prinsessan Kerin blev han tankfull. För en tid sedan skulle det ha gjort ont att tala om henne. Men nu kändes det som en evighet hade gått sedan dess – det var ju innan han kom till Ramalat, innan han träffade kapten Jenna Swift, skeppare på Havshäxan och hans nuvarande stora kärlek. Max kunde förstås inte låta bli att kommentera. ”Javisst ja, den sköna prinsessan Kerin … eller drottning Kerin, bör jag väl säga. En rar flicka. Jag har faktiskt hoppats att vi skulle resa åt Keladonhållet igen en vacker dag. Man fick en underbar lunch i hovstallet – bland de bästa jag smakat.” ”Och du har ju ätit många luncher”, sa Cornelius retsamt. ”Ja, jag betraktar mig faktiskt som något av en konnässör”, sa Max, som inte alls förstod piken. ”Och på tal om det, så undrar jag vilka läckerheter vi ska få till kvällsmat i dag. Om jag måste tvinga i mig mer av det där ruttna … Åhå! Nu kommer vi äntligen till en glänta!” Sebastian upptäckte att Max hade rätt. Stigen vidgade sig till en liten öppen plats mitt i den täta urskogen. Han såg fler boobor bland trädens nedre grenar. De svingade sig glatt hit och dit, tjattrade och viftade åt varandra – en stor och livlig flock. ”Vi skulle kanske försöka fånga en”, funderade han högt. ”De är fina husdjur.” ”Var så god”, muttrade Cornelius och sjönk ner i skuggan av ett träd. ”Om du orkar.”

8


Sebastian tänkte en stund och kom fram till att han inte orkade. Han följde sin kamrats exempel och satte sig tungt bredvid honom. Sedan spände han av sig vattenflaskan och drack en stor, varm klunk. Den smakade illa. ”Det är i alla fall ingen brist på sånt här”, sa han och räckte Cornelius plåtflaskan. Den kortväxte krigaren nickade, drack en klunk han också och gjorde en grimas. ”Inte liknar det då Golmiras klara kalla vatten”, sa han. Max fnös. ”Nej, självklart inte! Enligt dig är ju ingenting lika bra som i Golmira! Konstigt att du aldrig tar med oss dit, om det nu är så fantastiskt.” ”Det ska jag göra en vacker dag”, lovade Cornelius. ”Ni ska få följa med dit, båda två, och träffa mina föräldrar.” ”Underbart. Jag längtar ihjäl mig.” Max stirrade förbittrat på de båda mulorna, som hade börjat beta energiskt av det saftiga gräset på marken. Karl och Samuel hade slagit sig ner under ett annat träd och tagit fram var sin pipa som de nu stoppade med tobak. ”Det kan förstås knappast mäta sig med det här smultronstället”, fortsatte Max ironiskt. ”Se er omkring, bara! Tät, stinkande växtlighet överallt. Två mulor som demonstrerar att de är världens mest ouppfostrade varelser. Och så deras ägare, som tänker släppa ut piprök i den redan förut illaluktande atmosfären.” ”Kan du inte hålla tyst och beta lite?” frågade Sebastian. ”Då kanske du blir lite piggare.”

9


”Piggare!” Max såg ut som om han inte trodde sina öron. ”Jag åt två tuggor av det där gräset häromdan, och då fick jag såna gaser att jag inte kunde sova på hela natten!” ”Ja, vi märkte det”, påpekade Cornelius. ”Men oroa dig inte – jag har gjort mig ett par öronproppar inför natten.” ”Ha ha ha! Sluta nu innan jag skrattar ihjäl mig.” Sebastian och Cornelius log brett mot varandra. Att retas med Max var ett av de få nöjen de hade på den här färden. ”Vi har fått sällskap”, upplyste Samuel, och när de tittade upp fick de se att ett par boobor hade klättrat ner på marken och försiktigt närmade sig expeditionen, redo att ta till flykten om det skulle behövas. Sebastian skrattade åt deras ängsliga miner. De räckte fram händerna som om de tiggde. ”Vad vill de, tror ni?” frågade han. ”Få mat, skulle jag tro”, svarade Cornelius. ”Men vi har tyvärr ingen att ge bort. Jag tror faktiskt …” Han drog upp delarna till sitt lilla armborst ur bältet och började sätta ihop dem med vana rörelser. ”Vad gör du?!” väste Sebastian. ”Jag undrar om de smakar gott”, muttrade Cornelius. ”Det skulle vara fint med lite omväxling till javralat och geft.” Sebastian lade handen på hans arm. ”Du får inte”, viskade han. ”De har ju ansikten som små människor …” ”Det är inte ansiktena jag är intresserad av”, sa Cornelius. ”Det är deras små knubbiga armar och ben. De går nog bra att halstra över öppen eld.” Sebastian såg på honom med avsmak i blicken. ”Men Cor-

10


nelius, de är ju keldjur! Det skulle vara orätt!” ”Du sa ju själv i går att du längtar rent förtvivlat efter nåt som smakar annorlunda.” Nu hade Cornelius satt ihop armborstet. Han drog bågsträngen bakåt. ”Vi tar bara en, så länge … som smakprov. Och om …” Han avbröt sig förvånat när booborna plötsligt såg sig om. En av dem gav upp ett gällt varningsrop, och så skuttade de ut ur gläntan innan någon hann reagera. På ett ögonblick hade hela flocken försvunnit i trädkronorna. ”Vid Shadlogs tänder!” sa Cornelius. ”Vad var det som varnade dem?” ”Tyst!” sa Max. ”Lyssna.” ”Jag hör inget”, sa Sebastian efter en liten stund. ”Precis”, sa Max.

11


ANDRA KAPITLET

Muller i djungeln Max hade alldeles rätt. En hemsk tystnad hade sänkt sig där det nyss hade hörts en hel symfoni av fågelsång och insektssurr. ”Jag gillar inte det här”, sa Max lågt. ”Det är inte alls bra. Påminner om den gången vi träffade på den där otäcka trädormen.” Cornelius och Sebastian kom försiktigt på fötter. Golmiranen satte en pil i armborstet och Sebastian drog sin sabel. När de båda ramalatierna såg detta lade de undan piporna och drog sina vapen. Alla stod där och såg sig omkring, försökte spana långt in i djungeln. Det prasslade i buskarna och Sebastians skarpa ögon såg en skymt av något som rörde sig från vänster till höger, tvärs över hans synfält. Först trodde han att det var ännu en booba han såg.

12


Röd päls lyste fram mellan de täta buskarna, och en vildsint blick stirrade på honom ur ett grålurvigt ansikte … men nu upptäckte han att den här varelsen var stor som en fullvuxen man och att ögonen kikade fram under kanten på en plåthjälm. ”Cornelius”, viskade han, ”jag ser …” Han avbröt sig när han hörde ett vinande ljud. I tystnaden lät det onaturligt starkt. Strax framför honom ryckte Karl till och grymtade dovt av överraskning. Svärdet föll ur handen på honom och hamnade på marken. Alla stirrade förfärat på honom. Karl vände sig åt Sebastians håll. Han stirrade neråt med ögonen uppspärrade av skräck. Ur hans bröst stack det ut ett pilskaft med styrfjädrar på. Karl öppnade munnen för att säga något, men det enda som hördes var en långsam utandning. Sedan sjönk han ihop på marken. Ögonen stirrade fortfarande, men utan att se något. Sebastian stirrade häpet på den fallne. Han ville inte tro sina ögon, stod bara där som hypnotiserad ända tills Cornelius röt åt honom och gav honom en hård dask där bak. Då vaknade han till – mitt i ett enda kaos. Nu såg han fler av de där varelserna, mängder av stora skepnader i rustning. Skrikande och tjattrande kom de lufsande i djungelns halvmörker med svärden i högsta hugg. Någonting susade förbi Sebastians huvud och slog in i en trädstam bredvid honom. Ännu en pil. Cornelius avlossade sin armborstpil, och på andra sidan gläntan hördes ett skrik av smärta från en av de raggiga bestarna. Den ramlade baklänges ner i buskarna. Sebastian såg på sin kortväxte kamrat och upptäckte att

13


Cornelius flinade förtjust. Sådana här situationer var det bästa han visste. ”Cornelius”, sa Sebastian, ”vi borde kanske …” Han blev avbruten av ett dovt skriande. En av mulorna hade fått panik och skenade bortåt stigen. Sebastian grep instinktivt tag i betslet när djuret rusade förbi honom, men mulan sprang så fort att han nästan fick armen ryckt ur led. Sebastian höll sig fast en liten bit, men sedan tappade han fotfästet och rullade runt på marken. När han kravlade sig upp igen fick han se att Cornelius var på väg fram mot fienden i full fart med svärdet höjt. Han vrålade ursinnigt åt angriparna. Max hade sänkt huvudet och ryckte fram han också. De stora hornen var redo att spetsa var och en som kom inom räckhåll, och packningen dunsade och skramlade på hans rygg. ”Jag visste väl att det var alldeles för jädra tyst!” muttrade han medan Sebastian rusade efter honom. ”Vänta på mig!” skrek Sebastian. Han sprang efter sina vänner – de hade uppenbarligen inte märkt att han inte var med – men stötte ihop med Samuel, som kom vacklande emot honom med uppspärrade ögon och räckte fram händerna som om han ville be om nåd. Han grep tag i Sebastian och klamrade sig fast vid honom. Den spenslige alvpojken sjönk ner på knä under hans tyngd och tappade sabeln. ”Vad gör du?” flämtade Sebastian – men i nästa ögonblick fick han svar på frågan. Ett långt pilskaft stack ut ur Samuels sida.

14


”Dra ut den”, flämtade den store ramalatiern. ”Den gör ont. Dra ut den!” Sebastian stirrade på honom. En sådan skräck stod målad i Samuels annars så lugna ansikte att Sebastian inte kunde lämna honom. Han grep om pilen med ena handen, men innan han hann börja dra slog en ny pil in i Samuels rygg och gjorde slut på honom. Hans vädjande blick blev glasartad och armarna förlorade sin kraft. Han föll i sidled, dunsade i marken och stirrade liksom anklagande på Sebastian. Sebastian skakade på huvudet. Det kunde inte vara sant! Han intalade sig att han låg och sov, att han drömde … men så fick han se en klarröd fläck på ena handen och insåg att det inte var någon mardröm. Det var verklighet, och han hade ingen aning om vart hans vänner hade tagit vägen. Medan han försökte resa sig igen kom en av angriparna rusande – en stor lurvig best, skyddad av en grov rustning och med ett stort svärd i båda händerna. Sebastian hann inte tänka. Han grep efter sin kroksabel som låg på marken. Fingrarna trevade sig fram till fästet och slöt sig om det, och han höjde klingan just som varelsen kom fram till honom. Sabeln skälvde när den skar igenom plåten och in i köttet innanför. Besten flög över honom med fäktande armar och ben, slog tungt i marken och rullade runt, runt innan den låg stilla. Först nu kom Sebastian ihåg att andas. Han kom på fötter, vände sig om och spanade dit Cornelius och Max hade varit på väg. De var någonstans där borta – han hörde hur de brakade fram genom snåren. Max råmade av alla krafter. Än var det

15


kanske inte för sent att hinna ifatt dem. Sebastian tog ett steg framåt … och fick en pil i bröstet. Det var som att få en smäll av en träklubba. Stöten var så hård att luften gick ur lungorna och han vacklade flera steg bakåt. Det kändes som om flytande eld rann från bröstbenet ner i ljumskarna, och när han försökte ta ett steg till var det som om han inte hade några muskler kvar i benen. Han sjönk ner på knä och kippade efter luft. En liten bit bort såg han Samuels ansikte. Det stirrade blint upp i de gröna trädkronorna ovanför dem. Sedan såg han dem komma. Två av de där varelserna, med triumferande flin i de ljusa ansiktena. De lufsade fram på korta krumma ben. Deras långa armar bar på stora grova tvåhandssvärd. Sebastian tittade sig hjälplöst omkring. Varken Cornelius eller Max syntes till. Han skulle få klara sig själv. Han försökte höja sabeln men orkade knappt lyfta den ens i brösthöjd, och han var otäckt medveten om att krafterna rann ur honom i takt med blodet. Den närmaste besten saktade in och visade sina ojämna gula tänder. Den höjde sitt svärd med båda händerna inför det dödande hugget. Sebastian stålsatte sig och väntade på att klingan skulle träffa hans hals. Men då hördes ett ljudligt vinande, och en pil tycktes växa ut som någon sorts underlig blomma ur varelsens bröst. Ansiktet förvreds av plåga. Besten föll på rygg på marken och låg där och vred sig och flämtade efter luft. Den andra varelsen lufsade fortfarande framåt, men nu stirrade den inte längre på Sebastian utan på någon eller något bakom honom. Besten höjde sitt svärd och en smidig gestalt kastade sig

16


fram bredvid Sebastian och mötte attacken – en lång, mörkhårig krigare klädd i djurhudar. De båda svärden möttes så att gnistorna flög och varelsen grymtade, svingade sitt vapen och måttade ett nytt hugg. Men nykomlingen var för snabb för honom. Han böjde sig under klingan och stötte ett mindre och lättare vapen rakt i strupen på besten, som föll tvärt till marken. Nu dök fler krigare upp bakom Sebastian. De rusade förbi den förste och in i djungeln åt samma håll som Cornelius och Max. När de sprang förbi den fallna varelsen gjorde en av dem slut på den med ett nästan vårdslöst hugg i förbifarten. Den förste krigaren gjorde inga ansatser att följa efter de andra utan vände sig om och såg på Sebastian – och Sebastian hörde, liksom på långt håll, en överraskad flämtning ur sin egen strupe. Krigaren var en ung kvinna. Hon såg på Sebastian med mörkbruna ögon. De hade kunnat vara ögonen hos ett vilt djur. Nu satte hon sig på huk framför honom, öppnade munnen och sa något som kanske var en fråga, men Sebastian hörde inget annat än sitt eget hjärtas långsamma, rytmiska slag. Han försökte säga något men fick inte fram några begripliga ord. Nu var han döende, det var han övertygad om. Huvudet fylldes av klart ljus som blekte bort allting omkring honom utom kvinnans ansikte och de bruna ögonen som fortfarande stirrade helt nyfiket på honom. Hon sträckte fram ena handen och rörde vid hans ansikte. Fingrarna var varma, och trots mattheten märkte han att de kändes tröstande. Kanske var det den sista tröst han skulle få uppleva i livet. Han tänkte på Jenna, någonstans långt borta på sitt skepp – där stod hon och såg ut över det

17


ändlösa havet och anade inte att han hade stupat på denna ensliga plats. Han skulle ha börjat gråta om han bara hade kunnat hålla sig vaken. Men det vita ljuset suddade ut allt och sedan sänkte sig ett mörker, djupt och svart, och svepte in honom i sin kalla famn.

18


9789155256081