9789179995669

Inledning När jag går till kyrkan sätter jag mig helst längst bak. Där är den bästa platsen för mig. Jag behöver se människor i kyrkan. Och jag berörs när människor sätter sina ljus i ljusbäraren, tar nattvarden eller sitter i bön. Jag tycker också om att höra människor sjunga med i sångerna och jag blir glad när jag ser olika sorters människor i kyrkan. Jag behöver se människor leva sin tro.

Och när jag träffar någon i kyrkan blir jag ofta nyfiken på hur det kommer sig att just han eller hon har hittat dit. Jag vill höra deras berättelser. Jag vill fråga om deras väg till kyrkan.

I den här intervjuboken ställer jag just den frågan till personer som jag mött i olika kyrkor och med det har jag fått höra berättelser om människor vars liv finns i en församling och har förvandlats. Om människor som är på väg.

INLEDNING

De personer som kommer till tals är alla delaktiga i någon av fem valda församlingar. Dessa församlingar speglas genom varje människas berättelse.

Berättelserna har jag försökt återge med långa citat. Jag har velat låta varje människa komma fram på det sättet utan att kommentera så mycket själv. Urvalet av intervjumaterialet står jag själv för och lyfter genom det fram delar som jag tycker är intressanta.

De olika röster som återges går att läsa fritt från varandra. Det finns ingen särskild ordning att följa. I många fall kompletterar de olika berättelserna varandra.

Sammanhangen som jag har valt ut och porträtterar är kyrkor och församlingar som speglar olika intressanta delar i vår tids församlingsliv, från Stockholm, Jönköping, Partille och Göteborg till Lund.

Det är kyrkor som har en attraktionskraft av något slag och drar till sig människor.

Orden kyrka och församling använder jag som synonyma begrepp.

Kyrka och församling är människor, inte byggnader.

Jag ser den här samlingen av röster och texter som ett avtryck i tiden. Jag ser också framtidens kyrka i berättelserna. Röster i boken beskriver hur de mött en kyrka som ser varje ny besökare, som har ett förhållningssätt där gudstjänstdeltagaren inte blir skriven på näsan och där ingen påstår sig ha det rätta svaret. De har mött en reflekterande kyrka där olika åsikter ryms, där det finns en genomskinlighet och där viljan är stark att öppna sina dörrar – och sig själva – mot omgivningen och bli en naturlig del av samhället. En mötesplats.

10

MÄNNISKOR SOM TROR

En kyrka som tar bort skillnaderna mellan vi och dem och murarna mellan troende och inte troende. Här finns kyrkor som försöker ge kristna urvattnade ord en fräsch innebörd.

För några kanske det här är självklara ingredienser i vår tids församlingsliv, men nog inte alltid så enkla att förverkliga. De här kyrkorna har kommit en bit på vägen.

Nedan vill jag i kortare drag beskriva lite av det som fångat mitt intresse för var och en av kyrkorna.

Matteuskyrkan i GöteborG

Hur ser en omstart av en gammal kyrka på tjugohundratalet ut? Vad är det som är viktigt och hur tänker man när man får tänka helt nytt, om det nu går att tänka helt nytt? Och hur känner de medlemmar som varit med i den äldre församlingen, som valt att gå vidare i omstarten?

Matteuskyrkan i den gamla arbetarstadsdelen Majorna i Göteborg är en sådan kyrka. Församlingen omstartades 2004, efter två år av förberedelse. Genom samtalskvällar, inbjudna representanter från olika delar i stadsdelen och visionsträffar lades grunden för det som skulle bli en kyrka med låga trösklar och plats för svängrum. eFs-kapellet i lund

Det är något som händer i ett kapell i Lund. På gudstjänsterna är det fullt med människor och kyrkans verksamhet ryms knappt i lokalerna längre. Kyrkans engagemang för människor som av olika anINLEDNING

11

ledningar behöver extra stöttning i livet växer och växer. Detta i en kyrka som för bara ett antal år sedan såg ut att få läggas ned.

EFS-kapellet i den skånska studentstaden är, liksom Matteuskyrkan, en omstartad kyrka i gamla lokaler. Omstarten skedde 2001 och människor började snart att dyka upp. Efter att sedan ha låtit kyrkan stå öppen en julafton upptäcktes ett stort behov av gemenskap och det som kallas Öppen kyrka föddes. Och Lundaborna kommer verkligen till en öppen kyrka.

Furulundskyrkan i partille

Att kyrkan tappar medlemmar är ett faktum. Att Svenska kyrkan har rivit den första kyrkobyggnaden någonsin blir närmast som en illustration till den nedåtgående statistiken. När då Svenska kyrkan reser en kyrka som bara sex år senare behöver byggas ut med hundra sittplatser, väcks en nyfikenhet hos mig. Vad är det som har hänt – och händer – i en vanlig kommun strax utanför Göteborg? Dit människor åker från stora områden för att vara med i församlingslivet och där kristna, som kommer från olika traditioner, känner sig hemma. råslätts FörsaMlinGsGeMenskap i JönköpinG

Det har uppstått en nygammal trend med kommunitetsliv inom svensk kristenhet idag. Det får mig att bli intresserad av Råslätts församlingsgemenskap, RFG, i Jönköpings kommun.

RFG började med ett antal personer som under slutet på sjuttiotalet medvetet flyttade till ett miljonprogramsområde strax söder 12

MÄNNISKOR SOM TROR

om Jönköping. Ambitionen var att skapa en kommunitetsliknande kristen gemenskap i området och kunna vara till hjälp för områdets invånare, som till stor del bestod av socialt utsatta människor.

Det skulle ta tio år innan Råslättsborna hade fått förtroende för människorna i den nya församlingen. Idag har flera av medlemmarna i församlingsgemenskapen bott på Råslätt i snart trettio år och RFG är en av de få kristna gemenskaper som lever kvar efter 1970-talets gemenskapsvåg. allhelGonakyrkan i StockholM

Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm kommer ur en tolvstegsinspirerad samtalsgrupp med människor ifrån olika sammanhang. En av deltagarna var prästen Olle Carlsson, som själv genomgått en behandling för sitt alkoholmissbruk. När gruppen bestämmer sig för att fira en enkel mässa tillsammans blir det starten för en rörelse som idag attraherar många hundratals människor varje vecka och rymmer en omfattande verksamhet kring kyrkan.

Här sitter kulturradikaler och missbrukare på samma bänkar och delar bröd och alkoholfritt vin med varandra, vecka ut och vecka in.

INLEDNING

13

EFS-kapellet i Lund

När dörrar öppnas ››Hur känns det att vara med i en kristen gemenskap där antalet medlemmar bara blir färre och färre? Det känns naturligtvis inte bra.‹‹ Så inleder Anders Gudmundsson sitt kapitel i boken Nya skott från gamla rötter som är en samling texter om Evangeliska FosterlandsStiftelsens nyetableringsarbete.

Anders Gudmundsson beskriver situationen så som den var i Lunds missionsförening i slutet av 1990-talet. På femton år hade man tappat nästan alla av de hundratrettio medlemmarna. Som den siste ordföranden i den gamla föreningen fick Anders till sist vara med om att lösa upp en missionsförening som funnits i över hundratrettio år. Samma förening som brodern till en av förgrundsgestalterna inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, EFS, Carl Olof Rosenius, var med och bildade.

NÄR DÖRRAR ÖPPNAS

15

I samma stund som alla medlemmar i den gamla missionsföreningen gick ur, 2001, lades kapellet på Biskopsgatan i centrala Lund, tillsammans med en tillhörande fastighet, i händerna på fem nästan okända ungdomar. Detta blev den nya styrelsen, en styrelse vars medlemmar knappt kände varandra. Men de hade en sak gemensamt, idéer för en ny kyrka.

•••

Till och från Lunds central åker gröna och gula bussar som gnisslar när de bromsar in. På Clemenstorget utanför stationen står en mängd cyklar parkerade. Fruktstånden är uppdukade i alla färger.

Det är rörelse på platsen.

Husen i stadskärnan är låga och gamla. De är alla bärare av många och långa historier. Några av vägarna jag går på härstammar från niohundratalet. På dem ligger det idag gatstenar som polerats blanka av fötter, hästar och bilar genom decennier. På en av gatorna – som idag bara markerar var den gamla stadsmuren och vallen gick från 1100talet och framåt – ligger EFS-kapellet.

•••

Prästen Anders Sjöstedt möter mig i kyrkan. Han är en av de fem som tog över kapellet och började om på nytt. Anders visar mig kyrkan och går först in i gudstjänstlokalen.

16

MÄNNISKOR SOM TROR

››Den här salen använder vi till allt, verkligen allt‹‹, säger han och slår ut med armarna.

Salen är tom på bänkar. På estraden står ett trumset, en flygel och högtalare. Några personer förbereder för det som kallas Öppen kyrka.

Det börjar om några timmar och då är alla som vill komma välkomna på en bit mat och gemenskap. ››Här inne firar vi gudstjänster, har våra Alphakurser, Öppen kyrka och annat. Men vi måste göra någonting åt vår trångboddhet, situationen är akut.‹‹ Anders berättar att det kommer mellan hundratio och hundrafyrtio personer till gudstjänsterna varje söndag. De tre senaste åren har antalet besökare ökat i medeltal med tio personer per år. I själva missionsföreningen har ungefär åttio personer valt att gå med. I hemgrupperna finns det hundratjugo personer anslutna. ››Och det är hemgrupperna som är församlingens kärntrupp‹‹, säger Anders.

Han berättar att de senaste fem åren har det kommit tjugo-tjugofem nya med i hemgrupperna per termin. Samtidigt flyttar tjugo personer till andra städer per termin. ››Att så många flyttar till andra städer är en svår och kraftödande situation för oss, som vi arbetar med. Vår vision är att nå bofasta Lundabor och idag gör vi det främst genom Öppen kyrka.‹‹ Den närmsta tiden kommer kyrkan därför att satsa på barnfamiljer och barnverksamhet, säger Anders, eftersom denna kategori människor är Lundabor.

NÄR DÖRRAR ÖPPNAS

17

Till statistiken om gudstjänstbesökare kan man också lägga antalet besökare i Öppen kyrka. Anders berättar att Öppen kyrka samlar fyrtio personer varje måndag och tjugofem-trettio personer den andra dagen i veckan. ››Och detta växer stadigt men försiktigt‹‹, säger han.

Verksamheten växer och kyrkan är trång. Men det har visat sig vara svårt att göra något åt de nuvarande lokalerna för att få loss mer yta, berättar Anders. Man skulle inte vinna så mycket genom att bygga om kyrkan. Det är inte heller självklart att flytta till något industriområde, som föreslagits. Där kanske man skulle ha råd med något större, men man skulle förlora en annan del av verksamheten. Kapellet ligger centralt i Lund och det har betydelse. Kyrkan är lätt för många att ta sig till och den ligger inbäddad i den övriga stadsmiljön. ››Vi är måna om vårt läge för diakonins skull‹‹, säger Anders.

EFS-kapellet i Lund har lyckats skapa en kyrka som är öppen på riktigt. Nästa stora utmaning, berättar Anders, är att förena den sociala verksamheten med de vanliga gudstjänstbesökarna. Hur får man tryggt socialt rotade kristna att öppna sina hem, och sitt sociala liv, för dem som kommer på besök i Öppen kyrka?

18

MÄNNISKOR SOM TROR

Charlotte Lignell

››Min största rädsla är att förlora erfarenheten av hur det är att komma utifrån och in‹‹ När Charlotte Lignell kom från Värnamo till Lund var hon med om en krock. Sammanstötningen bestod av två olika världar. Från en trygg miljö bland vänner och familj, till studentlivet med planer på en karriär som jurist. Det här skapade frågor och tankar om att hitta sin plats.

Juristexamen uteblev. Istället kom något annat i vägen. På ett tillfälligt besök i kyrkan träffades Charlotte av en känsla som sa: ››Du är hemma nu.‹‹ Det var där hon skulle vara.

Idag är Charlotte själv med och arbetar för att kapellet ska vara en plats dit kyrkoovana människor kan komma och ändå känna sig hemma.

På samma sätt som hon gjorde en vårdag i maj 2002. ››Jag kom till Lund 2001 från Småland och har inte en bakgrund i kyrkan. När jag kom hit var jag ute mycket i studentlivet och jag NÄR DÖRRAR ÖPPNAS

19

började på juristutbildningen. Det var en helt ny värld för mig, en karriärvärld, som jag tänkte att jag skulle in i.‹‹ Klockan är tio i sju på kvällen och det är mörkt ute. I ett av kontoren på övervåningen i EFS-kapellet sitter Charlotte Lignell, socionom, med en bebis i magen. Från en scen nere i gudstjänstlokalen hörs ett musikteam öva inför söndagens gudstjänst.

FråGor dyker upp

››Då bodde jag på Micklagård, som är ett kristet studenthem, och under den här tiden hade jag många frågor. Jag hade mött något som jag inte tidigare hade stött på. Miljön i Värnamo var ganska trygg, även om man inte var med i kyrkan. Jag var aldrig ute med mina vänner och festade och gjorde den tonårsgrejen som många gör. När jag då kom hit och mötte den världen krockade det. Jag var ensam också.

Jag hade lämnat familjen, hade inga nära vänner och bodde själv. Det var mycket som dök upp.

Då var det en tjej i min korridor som gick hit och jag följde med henne en gång. Det var i maj 2002. Jag kommer ihåg det för det var så speciellt. Jag kom in här, utan några förväntningar. Jag hade inte tänkt så mycket utan mer: ›Jag behöver det här. Gå dit och se vad det är.‹ Så kommer jag in här och det första jag möter är folk som hälsar och välkomnar mig. Det hade jag inte mött i kyrkan överhuvudtaget innan och jag blev förvånad. Sedan satte jag mig och det var guds20

MÄNNISKOR SOM TROR

tjänst. Då var allting väldigt enkelt. Man förklarade mycket och det var lättillgängligt för mig. Jag kände mig trygg. Och så var det när jag satt här på gudstjänsten, det small till på något sätt, och jag kände väldigt tydligt: ›Charlotte, du är hemma nu. Det är här du ska vara.‹ Det var en väldigt stark upplevelse.

Det var här allting började. Jag hade ingenting med mig i bagaget, med kunskap om tro eller något sådant. Jag kunde inga berättelser från Bibeln. Jag kom hit och då började den långa resan dit jag är idag.‹‹ VäGen till en eGen tro

››När jag kom hit vändes hela världen upp och ner. Jag hade levt långt borta från Gud och plötsligt fattade jag att det var här jag skulle vara.

Jag fortsatte att gå hit och åkte med på grejer. Jag ville verkligen följa med på allting och lära känna de här människorna. Jag tyckte att de hade någonting som jag aldrig hade sett innan, något som jag själv ville ha. Sedan upplevde jag när jag kom hit – och upplever fortfarande – att man är väldigt bra på att få med folk. Bara efter att jag hade varit här en termin, var jag med i ett gudstjänstteam och satt och planerade våra gudstjänster. Jag blev infångad på ett positivt sätt.

Det kan ju vara både och. Men jag var kontaktsökande i början och ville vara med och prata och veta vad som hände.

Efter en kort tid blev jag tillsammans med min man, som varit kristen i hela sitt liv. Då började en stor process. När vi pratade med varandra kände jag: ›Jag är inte alls där han är. Jag har så mycket kvar.‹ NÄR DÖRRAR ÖPPNAS

21

Det var mycket nytt för mig med andliga upplevelser, tungotal och den heliga Anden. Det var sånt som jag överhuvudtaget aldrig hade befattat mig med innan. Jag kände att jag inte kunde någonting. Det var rätt tufft. Vi var på olika plan och det blev så att jag försökte tro på hans sätt. Efter ett år gjorde vi slut och då tänkte jag: ›Jag behöver hitta min egen tro. Jag kan inte leva på någon annans tro.‹ Så jag åkte iväg och läste på en bibelskola.

Den terminen mitt ute i ingenstans var otroligt betydelsefull för mig. Det var där jag fick möjlighet och tid att ta itu med mig själv och Gud: ›Vem är jag? Vart ska jag ta vägen? Vem är du Gud, gentemot vem jag är?‹ Det var en väldigt skön men jobbig tid. Jag tog den terminen och var för mig själv och med Gud. Jag fungerar så att jag behöver ganska mycket stillhet. Jag behöver tänka mycket. Och det var jättebetydelsefullt att få en egen tro och egna åsikter. Det hade jag inte fått förut, tyckte jag. Till exempel i frågor som: ›Vad tycker du om dopet?‹ Nu hade jag egna åsikter och det betydde mycket att få våga ha det. Jag blev starkare i mig själv och i min relation med Gud. När jag kom tillbaka till Lund igen blev jag och min man tillsammans på nytt. Efter terminen isär hade vi kommit närmare varandra.

Sedan gick det rätt snabbt. Vi förlovade och gifte oss. Och mycket i det var nog att jag hade fått tid för mig själv och fått veta vem jag är, innan jag kunde gå in i en relation.

Sedan har gemenskapen här betytt väldigt mycket för mig. Jag kom in i ett tidigt skede när vi inte var så många och de som startade församlingen var kvar allihop. Då kom jag in i en gemenskap som 22

MÄNNISKOR SOM TROR

från början hade brunnit och haft visionen. Det betyder mycket för mig än idag. Sedan betyder det mycket att vara med i en hemgrupp.

Först var jag med i en tjejgrupp där vi delade mycket och fick en djup gemenskap. Dem är jag vän med än idag. Och sedan att få komma in i team som jag gjorde. Den gemenskapen var väldigt betydelsefull för mig. Att jag fick ta ansvar och att de frågade mig. Bara en sån sak.

De frågade mig och trodde att jag skulle fixa det, som var ny och inte kunde någonting. Och jag, som kom in som ny i kyrkan just när man sagt att det ska vara en kyrka för ovana, så får jag vara med och utforma gudstjänsterna i min tur, för att ha med det tänket. Det är fantastiskt.

GudstJänst och kyrka För alla

Vi försöker utforma en gudstjänst för alla. För de som alltid gått till kyrkan och de som är helt nya. Det är det som är så svårt. Vårt mål är att försöka hjälpa människor att hitta Gud på nya sätt. Det kan vara genom meditation, sånger och drama. Vi lägger ned mycket tid på våra gudstjänster. Vi sitter i tre timmar och planerar dem. Sedan är vi från planeringsgruppen med under hela söndagen. Men det är roligt och viktigt. Alla tycker kanske inte att vi gör rätt, men vi har valt vår strategi.

I de sammanhang som jag varit med i förut har det ofta varit slutna grupper och jag har haft svårt att komma in i någon gemenskap.

Frikyrkan har ibland varit sådan. Men här fångades jag av – och gör det fortfarande – att kyrkan inte först och främst är till för dem som NÄR DÖRRAR ÖPPNAS

23

är kristna, utan för dem som inte är det. Och min största rädsla är att förlora den erfarenheten jag har av hur det är att komma utifrån och in. Den vill jag alltid bära med mig. Det är en styrka som jag har. Vi vill ju finnas för samhället som kyrka och visa att vi inte är ett ställe som man går till på söndagar, utan att vi är en kyrka som kommer till dig.

Sedan tror jag också att om vi håller fast i det att vara en kyrka för utsatta och kyrkoovana, och inte bara för akademikerna, så kan det hända någonting. Men då måste alla i församlingen vara beredda på att andra människor kommer in och rör om i grytan. För så blir det.

Men jag tror på det i längden och jag har själv en längtan att få vara till för utsatta. Jag tror att vi är kallade till det. Jesus umgicks väldigt tydligt med människor i utanförskap. Jag vill också få bli vän med människor som inte är som jag. Jag längtar till det samtidigt som det är väldigt obekvämt. Men jag dras till det ändå.‹‹

24

MÄNNISKOR SOM TROR

Bengt Ljungquist

››Jag var rädd för att ta upp vissa diskussioner och att bli ifrågasatt med det vetenskapliga‹‹ Bengt Ljungquist kommer cyklande till kapellet på Biskopsgatan direkt efter sin undervisning av läkarstudenterna på medicinska fakulteten i Lund. Undervisningen är en liten del som ingår i Bengts doktorandtjänst.

Klockan är snart fem. Mellanlandningen i kyrkan varar en dryg timma innan turen går vidare hem till hustrun och dottern på sex månader.

Som liten hade Bengt en stark tro. Men den tappade han under tonåren. Därefter har han praktiserat olika former av meditationer och funderat på olika världsåskådningar. När han sedan träffade sin fru, troende och medlem i EFS-kapellet, kände han en längtan till att försöka tro igen.

En uppriktig bön skänkte honom en glädje djupare än någon meditation någonsin gett honom.

Jag frågar Bengt om akademikerstaden Lund.

NÄR DÖRRAR ÖPPNAS

25

ISBN 978-91-7999-566-9