Page 1

Om Jag ska egentligen inte jobba här:

Sara Beischer är född 1983 och bosatt i Halmstad. Hon är utbildad gymnasielärare i svenska och religion. År 2012 debuterade hon med den uppmärksammade och prisade romanen Jag ska egentligen inte jobba här.

Det finns råttor överallt utom på Antarktis är en uppväxtskildring och arbetarklassroman. Det är en berättelse om att inte passa in, om den svenska skolans misslyckande, om att lämna sin klass, om två människors vitt skilda livsvägar och om att plötsligt inse att de man älskade allra mest har blivit till främlingar.

ISBN 978-91-7037-720-4

www.ordfrontforlag.se

»En roman som jag trots den råa realismen – nej, tack vare den – skulle vilja kalla ljuvlig.« .......................................Sydsvenskan »Den här romanen kramar hårt om hjärtat och vägrar släppa taget.« ..............................Nerikes Allehanda »Sara Beischer debuterar med en mycket omskakande arbetarskildring direkt från vårdgolvet. Det var verkligen på tiden.« ................................Dala-Demokraten

Sara Beischer

Författarfoto Idha Lindhag Omslag Per-Henrik Beischer

Clara återvänder till Sandsgård, till de slitna hyreshusen där hon växte upp. Till modern med städjobbet, Lördagskrysset och Gekås-resorna. Till allt det som hon en gång lämnade. På perrongen ser hon honom. Christian Breken med råttorna. Han som vägrade anpassa sig och kallades gränslös av de vuxna. Tillsammans upplevde de en tid av turbulens och frigörelse. Båda drevs de av en längtan bort. Och han försvann från staden, ut ur hennes liv. När Clara ser Christian kan hon inte längre hålla det förflutna ifrån sig. Minnena från uppväxtåren tränger sig in i och skakar om hennes numera trygga medelklasstillvaro.

Det finns råttor överallt utom på Antarktis

Jag såg dig i klassrummet innan. Ditt ansikte är det enda jag minns … Det finns olika sorter. Och jag har blivit riktigt bra på att nosa upp dem som tillhör mig.

Sara Beischer Det finns råttor överallt utom på Antarktis

»Beischers stil är som det bästa vårdbiträde: rolig och omtänksam, och fångar sådana svårbeskrivna saker som hur man påverkas av sitt arbete, hur det formar blicken och skapar kroppsminnen.« ..................................Dagens Nyheter

»Sara Beischer har fångat miljön vid livets slut. Hon har gjort det med värme, skärpa och mångbottnat djup. Som debutroman är den välskriven och kantad av aktuella etiska frågeställningar. Begåvat vänder och vrider författaren på det fula och det vackra. På varje sida känner man kärleken till orden och gestaltandet.« .................Östgöta Correspondenten »En ömsint skildring av livets slutskede.« ..................................Damernas Värld


Sara Beischer

DET FINNS RÅTTOR ÖVERALLT UTOM PÅ ANTARKTIS

Ordfront Stockholm 2013


Av Sara Beischer har tidigare utgivits Jag ska egentligen inte jobba här (Ordfront 2012)

Sara Beischer: Det finns råttor överallt utom på Antarktis Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se forlaget@ordfrontforlag.se © 2013 Sara Beischer omslag: Per-Henrik Beischer grafisk form: Eva Jais-Nielsen förfat tarp orträt t: Idha Lindhag citat på s. 36, »Ge mig en sten« av Maria Wine ur Vinge (Bonnier Pocket 1961), på s. 167 ur Bränt barn av Stig Dagerman (Litteraturfrämjandet 1985), på s. 182 ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (Albert Bonniers förlag 2007), på s. 185, »Morgon« av Karin Boye ur Till dig (Albert Bonniers förlag 1963). sat t med: Lyon tryck: ScandBook, Falun 2013 isbn 978-91-7037-720-4


Sedan reste han sig och hutade åt vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt. Folk häpnade och sade: »Vem kan han vara? Till och med vindarna och sjön lyder honom.« Matt 8:26


det låter om Claras stövlar mot asfalten. Om väskan som Anders rullar efter sig. De korsar parkeringen. Passerar vinbärsbuskarna och lekplatsen. Det cyklar förbi några barn. De pratar på ett annat språk. Brevlådan är grön och solblekt. Berit Holmgren, svarta bokstäver på en väderbiten tejpremsa. Clara ringer inte på dörrklockan, knackar istället försiktigt på ytterdörren. Berit är ivrig när hon öppnar. Förmodligen har hon hållit utkik i köksfönstret, sett hur de kommit gående på asfaltgången, gått till hallen, väntat. Hennes kinder blossar av glädje och spruckna blodkärl. Ögonen glänser. Hon ger Clara en hastig kram, så hastig att Clara efteråt blir osäker på om den har ägt rum. Sträcker sedan fram sin hand mot Anders. »Å, vad stilig hon är. Vilken kappa. Vänd dig om får jag se. Den kan inte vart billig den. Vänd dig om, säger jag.« Berit låter hård på rösten men är ingenting annat än uppspelt och yster. Hon puttar på Claras axel. Clara snurrar generat och motvilligt ett halvt varv. »Men så mager hon har blivit. Hon äter väl ordentligt?« Berit tittar på Anders. Skrynklar ansiktet i en avsmaksgrimas. »Du tycker väl inte heller det är snyggt att vara sådär mager?« Anders svarar inte, hänger istället av sig rocken och rul­lar in väskan mot hallmöbeln i furu. Hallen är liten och fyrkan–7–


tig. Clara har fortfarande på sig kappan när hon tar upp paketet ur handväskan. Berit tar emot det, håller i det som om det var en porslinshund, som om det var en bomb. Försiktigt petar hon upp tejpen, river lite i det ljuslila pärlemorpappret. Hennes ögon blir stora. »Nämen.« Hon låter scarfen glida mellan händerna. Klappar på den som en kattunge. »Nämen«, säger hon igen. Skrattar så att man ser hennes tänder. Hon lägger scarfen över sina sluttande axlar. Speglar sig. Puffar till den sprayade, hemmafärgade luggen med handen. Sjalen passar inte till tunikan. Det är inte därför som hon tar av sig den. »Det är ju så man knappt nänns ha den på sig.« Hon skrattar igen, mer undflyende nu. Viker sedan ihop sjalen. Lägger den på byrån, under spegeln. Klappar på den igen. Clara står i dörröppningen till köket. Armarna utmed sidorna. Fingrar på låren. Det låter av äggen som studsar upp och ner i det bubblande vattnet på spisen. Av Radio Rix och TV -reklam. Det låter av blåsten utanför, av bilarna från stora vägen. »Ska jag hjälpa dig med nåt?« Clara tittar på sin mamma som böjer sig ner för att hämta ut en brödlimpa ur frysen. Hon tänker att Berits bak är bred. Att hon borde sluta bära tights. »Det är nästan färdigt.« Clara slår sig ner i kökssoffan bland mönstrade prydnadskuddar. Anders sätter sig på en av pinnstolarna. Benen är för långa för köket. Gula blommor i plastkrukor på fönsterbrädan. Våreld, eller krysantemum. En lampa i blått porslin. Panellängderna som –8–


ramar in alltsammans, Jotexblommiga. Och tapeterna. Hon minns hur glad hennes mamma hade varit för tapeterna. Nu har vi samlat ihop så många hyrespoäng att vi ska få nya tapeter i köket. Hon hade bläddrat frenetiskt i Boråstapeters stora pärm. Det fanns tapeter med vindruvor på och med violer. Det fanns olika kombinationer. En tapet nertill, en bård i mitten och en matchande tapet upptill. Så festligt. Så hade det fått bli. Kvällsmat: frallor, mimosasallad, skinka, kokta ägg, folköl och cider. Det är fredag. Berit pratar forcerat, som om tystnaden skulle göra avståndet mellan dem uppenbart. Hon pratar och skrattar om vartannat. Tänderna. Falsettrösten. Dialekten. Minspelet. Allt­ ihop får Clara att irriteras. »Clara-fina.« Berits ögon är vattniga när hon lägger huvudet på sned. Clara-fina, hon drar åt snaran nu. Clara känner hur sött brödet smakar i munnen, känner hur hungrig hon är, hur svårt det är att svälja, hur brödet blir till deg som hon tuggar och tuggar. »Det är ju inte så ofta ni kommer hem«, fortsätter Berit. »Hur länge stannar ni?« Hon sträcker sig över Anders och halar upp en skinkbit med fingrarna. »Söndag. Det är så mycket på jobbet.« Anders dricker några försiktiga klunkar av ölen. Berit fortsätter att prata om våren som tycks vänta i år, om nyinflyttade grannar, om huruvida hennes nya soffa ska gå i blått, vinrött eller beige. När inget mer finns att säga reser sig Berit från stolen och sätter locket på smörpaketet, lägger den använda smörkniven ovanpå för att undvika onödig disk. Noggrant och snabbt torkar hon den slitna bordsytan med en rosa wettextrasa. Det klirrar av ringarna på hennes fingrar. »Ni vill väl ha en kopp framför teven?« –9–


Berit tinar en halv vetelängd i mikron så att pärlsockret smälter och kanterna hårdnar. Lägger därefter fikabrödet på en assiett och ställer kaffekopparna på en bricka av trä. Det är små ljusrosa blommor på porslinet. Några gröna blad. »Förresten, jag måste visa er nåt gulligt.« Berit tittar på Clara, på Anders. Plirar med ögonen. De blir till smala streck. Går ut från köket, in i sovrummet, kommer snart tillbaka med en kasse från Lindex. Nu fullkomligt strålar det om henne. »Det var rea, jag kunde inte låta bli.« Clara och Anders står tysta när Berit plockar fram de små bebiskläderna i rosa. Det stramar i Anders ansikte. »Mamma«, Clara nästan viskar. Harklar sig och hostar, trots att hon inte alls är förkyld. Av artighet skrattar hon till. Försöker låta vänlig när hon säger: »Jag skulle uppskatta om du slutar köpa bebiskläder.« Något slocknar runt Berit. Den slappa underläppen rycker. Hon biter tag i den. »Det var av ren omtanke.« Berits röst är grötig och uppriktig. Clara tycker plötsligt synd om sin mamma, lägger därför en hand på hennes axel. Berit biter allt hårdare i sin underläpp. Clara blir rädd att hon kommer att bita tills den spricker. Anders säger ingenting, ger bara Clara en avmätt blick som om det var hon som köpt bebiskläderna. Därefter tar han en tidning från tidningshögen i kökssoffan, går in i gästrummet och lägger sig på extrasängen. Clara och Berit blir stående en stund. De kan ingenting säga. Berit går in på toaletten och Clara går till köket. Hon diskar varsamt tallrikarna och glasen. Diskmedelslöddret är vitt och skummigt och luktar äpple. När Clara är färdig lägger hon kökshandduken över porslinet i diskstället. Den är vit och svart. Home sweet home. Så står det på. Hon torkar sedan diskbänken tills den blänker. – 10 –


Hon är fortfarande fuktig om händerna när hon knackar på toalettdörren. »Hur går det, mamma?« Hon hör sin egen röst. Dialekten är tillbaka. Med ens blir hon generad. Berit öppnar dörren. Hon har gråtit. Man ser det på de lätt svullna kinderna. De går under tystnad de få steg som leder in till vardagsrummet, som de kallar för storarummet. Slår sig ner i soffan. Zappar. Lasse Kronér hälsar välkomna till kvällens Doobidoo. »Det är inte så att jag måste se det, men det är rätt trevligt«, säger Berit när hon tar av sig strumporna och sätter sig i skinnsoffan. »Det är rätt trevligt när man känner igen melodierna.« Clara stoppar munnen full av godis från skålen på glasbordet. Känner inte vad det smakar. Tar upp en av prydnadskuddarna. Håller den framför magen. Berit pratar och nynnar och pillar av död hud från sina förhårdnade hälar, låter skinnet falla till golvet. Det krafsande ljudet får Clara att äcklas. »Kaffet«, utbrister Berit och reser på sig. Kommer snart tillbaka med brickan, ställer den på bordet som är belamrat med hur mycket saker som helst: servetthållare, bläckpennor, teve-tidningar, ljuslyktor i lila glas, en liten rosa plastblomma som nästan ser äkta ut, läsglasögon, tändare, tandpetare, tuggummipaket. Hon sätter sig ner i soffan igen, häller upp kaffet i de nätta kopparna, bryter en vetelängdskiva i små bitar, stoppar bit­ arna i munnen. Några torra smulor faller ner på mattan. Det ryker om kaffet, luktar hemtrevligt. »Hur har du det egentligen?« Berit möter inte Claras blick, rättar istället till fransarna på den vävda duken, smuttar på kaffet, upprepar frågan. Anstränger sig för att den ska låta naturlig. Ändå är rösten – 11 –


­tillgjord. Och egentligen sägs med ett särskilt eftertryck, som om Clara döljer något. Berit vill att de ska prata om allt mellan himmel och jord. Men Clara skulle störa sig på samtalet. Hon har aldrig varit bra på att ge ifrån sig förtroenden. Har alltid haft svårt med offentliga omklädningsrum också. Och simhallar och badstränder. * Clara kryper ner i sängen som har varit hennes för länge sedan. Hennes gamla rum är numer Berits sovrum och Berits sovrum har gjorts om till gästrum. I gästrummet står, förutom Claras gamla säng och den temporära gästsängen som Anders kallar för banansängen, en gungstol som varit mormors och en vit bokhylla med pärmar och album i. Inte mycket möbler, men ändå trångt. Som att lägenheten har förlorat sin takhöjd. Anders ligger redan i banansängen. Utan glasögon ser hans ansikte barnsligt och skyddslöst ut. Clara tittar inte på honom när hon säger: »Du kan väl bjuda till lite, det är ändå min mamma.« Hon stirrar in i väggen tills han har somnat, tills gråten sjunkit ner från halsen till bröstet. När hon hör hans dova snarkljud vänder hon sig om och tittar på honom. Han ligger på rygg. Munnen är halvt öppen. Hans ansikte är välrakat och långsmalt. Hon fylls inte enbart av ilska, utan även av någon slags ömhet. Hon lägger sig också på rygg. Armarna korsade över bröstet. Hennes huvud är klarvaket. Ögonen klättrar på väggarna, rör sig mellan fotografierna. Foton på henne i olika åldrar, blond, allvarlig, med råttsvansar i håret, rundnätta kinder, klädd i ärvda sweatshirts med skiftande Disneytryck på magen. Bröllopsfotografiet på mormor och morfar och det där gamla fotot som alltid har skrämt henne. Svartvita blickar. – 12 –


Stränga munnar. Förfäder. En väv i rosa och turkost garn som hon har gjort på fritids. En gipshund som hon har gjutit och målat, i svart och brunt. Några teckningar i glasramar. Plötsligt finner hon alltsammans så rörande. Väggarna blårandiga. Listerna mörkbruna. Tankarna som rör sig upp mot takets vita gipsplattor. Hennes mamma har bäddat med lakan som de alltid har haft. I grönt och orange. Det hjälper inte. Hon kan inte sova.


»är ni redan påklädda?« Berit skjuter ner glasögonen på nästippen och tittar på Clara och Anders ovanför glasen som saknar båge. Utan maskaran ser ögonfransarna korta och grå ut. Nattlinnet är urtvättat och pryds av små brunblekta nallebjörnar. Brösten skymtar under tyget. Långa, smala, sorgsna. Clara får plötsligt lust att krama henne. Krypa upp i hennes knä. Vill att hon ska säga att allt kommer att bli bra. Allt kommer att bli bra, ska du se. Berit tar ett bett på sin marmeladsmörgås. Tuggar med öppen mun, så att man ser hur bröd och smör och ost och marmelad blandar sig i munhålan. »Vad vill ni ha att äta?« »Vet inte.« Clara öppnar köksluckan ovanför diskhon och tar fram en kaffemugg. Berit bläddrar i tidningen. Stoppar en sockerbit i kaffet. »Har ni sovit gott i natt?« »Jadå.« Anders nickar. Berit rör frenetiskt i muggen med en tesked, studerar familjesidorna. Glasögonen åker fram och tillbaka på nästippen. Ibland tittar hon över glasen, ibland igenom. Hon läser dödsannonserna, de som undanber sig gratulationerna, någon lokalinvånare som fyllt fyrtio. Hon läser om barn som fötts, om de som förlovat sig och om dem som gift sig. Antagligen med en viss förhoppning om att hitta ett namn som hon känner igen. »Linda Johansson, gick inte hon i din klass?« – 14 –


Berits röst är gäll. Hon dricker stora klunkar av kaffet, som om hon bälgade i sig vatten. »Jag minns inte.« Clara häller havregryn i en kastrull. »Linda, Kalles tös? Han lever inte längre. Det kunde man ju räkna ut att det skulle sluta på det viset så som han söp. Pia gick ifrån honom. Visste du det? Att Pia gick ifrån honom. Det var bara ett par år sen.« Berit tittar upp på Clara med bekymrad panna. Clara vet inte om det beror på Kalles död, på att Pia inte lämnade honom tidigare, eller på att Clara inte verkar komma ihåg Linda. Nu håller Berit upp tidningen och bröllopsfotot på den fräkniga bruden. Någonting händer i Clara. Hon vet själv inte vad. Det blir varmt i hennes bröst. Hon får lust att skratta. Hon får lust att gråta. Hon rör med sleven i havregrynen. Funderar på om hon någon gång har hört Röens fullständiga namn. Det måste hon så klart ha gjort. Om inte annat så på uppropen i skolan. Hon tittar på bilden igen. Röen i brudklänning, korkskruvslockar och slöja. Det hade hon aldrig kunnat tro. Stora tatueringar på armar, hals och bröstparti. * »Jag kan inte vara kvar«, säger Clara. Anders tar av sig glasögonen och gnor sig i ögonen. Han sitter på banansängen. »Vi åker ju imorgon.« Clara tittar ut genom fönstret. Baksidan. Nästan som en riktig trädgård, så brukade Berit säga. Tidigt om vårarna satt hon där ute i en solstol med storblommig dyna. Altandörren på vid gavel. Värmen som fyllde lägenheten. Solade och solade, tills hon blev röd och fräknig på bröstet och näsan. Nu är gräset vinterblekt och platt. De bruna löven ligger – 15 –


fortfarande kvar från hösten. Spireabuskarna som avgränsar mot cykelvägen har ännu inga knoppar, men de har vuxit sig höga och täta. Ändå kan hon se cykelvägen mellan grenarna. När hon var liten var cykelvägen en lång och brant backe. Nu är den möjligtvis en sluttning. »Jag måste hem.« Claras röst är tunn. Inuti henne ilar och isar det som det kan göra i tänderna av för kallt vatten. Anders klappar henne på ryggen med en lätt hand. * Berit sitter vid köksbordet och löser korsord. Lördagskrysset brukar hon skicka in. Ibland händer det att hon vinner. Clara drar ut stolen och sätter sig mittemot. Den fyrkantiga klockan på väggen ticktackar fram tiden. Berit är nyduschad, håret blött. Hon luktar hårspray och ACO body lotion. »Ska vi hjälpas åt?« Clara svarar inte. Berit skrattar. Hon luktar tandkräm från munnen. »Det är väl inget för nån som dig.« Berit fnyser med näsan. Tänker nog inte själv på hur hon fnyser. Orden ramlar ut ur Claras mun. Hjärtat hamrar sönder hennes revben. »Anders fick precis ett telefonsamtal från jobbet, det verkar som att vi måste ta nästa tåg hem. Det är kaos på avdelningen …« Clara skakar på huvudet och försöker verka uppriktigt ledsen. Anders sitter fortfarande på banansängens kant. Clara kan se honom från köksstolen. På gästrummets väggar: fotografierna. Hon kan se några av dem också, och väven i rosa och turkost garn. Hon kan inte höra vad Berit svarar.


»centralen«, säger Anders. »Stationen«, rättar Clara. Taxin är varm. Chauffören luktar av något slags rakvatten. Sätena är i mörkblått skinn. De spänner på sig säkerhetsbältena. Bilens rörelser är mjuka. Clara ser de plåtbuckliga garagen genom fönsterrutan. De parkerade bilarna. Busskuren som är söndersparkad. På radion spelas en låt som hon känner igen. Taxichauffören nynnar med i refrängen, tittar samtidigt på dem genom backspegeln. Hans ögon är runda och bruna. »Det ska komma snö i eftermiddag.« »Jaså«, säger Anders och drar en hand genom håret. »På måndag ska det bli milt igen.« Taxichauffören rättar till backspegeln. Tittar på dem lite till. Han pratar om slasket. Om hur jobbigt det är när slasket fryser på och blir till is. »Man börjar ju undra vart våren har blivit av.« Anders nickar instämmande. Drar återigen en hand genom håret. Clara ser hur det blåser utanför. Hur allt rör sig. Flaggorna, träden, löven. Hon ville inte ta taxi, hon tyckte att de skulle ta bussen. Hon hade varit så övertygande, så bestämd att Anders för en stund hade övervägt alternativet. Sedan hade han skrattat. Undrat vad som flugit i henne. De hade diskuterat. Inte bråkat just. Anders lägger sin hand på Claras knä. En stund ligger den där alldeles stilla. Varken varm eller kall. Claras mun är – 17 –


stängd och liten. Taxichauffören fortsätter att prata. På stora vägen är det nästan ingen trafik. Några enstaka bilar i rondellerna. Taxameterns röda siffror tickar. På radion: ett trafikmeddelande. * »Tåg mot Göteborg med avgångstid elva och tio förväntas för närvarande vara tjugo minuter försenat. Alltså tåg mot Göteborg med avgångstid elva och tio …« Clara och Anders går tillbaka från perrongen in mot stationshuset. Clara drar upp dragkedjan i halsen. Glömmer alltid hur det blåser i den här staden. En lukt av urin och fukt slår emot dem när de går in i väntsalen. Anders sätter sig på en av bänkarna, bland färgflagor och könsord. Kukarna illustrerade. Spermastrålar rakt upp mot taket, som är högt, kupolliknande och grönt. Det passar inte Anders att vänta på tåg. Han ser besvärad ut när han tittar ner i mobiltelefonens display. Clara sätter sig inte ner. Står istället bredvid bänken, tittar ut genom fönstret. Studerar de tre perrongerna, trots att de ser ut som de alltid har gjort. Hon tar upp en banan ur väskan. Försöker att inte äta mellan måltiderna. Inget annat än frukt. Himlen utanför är tung och grå av föroreningar och sorg. Innan de går ut från stationshuset kastar Clara bananskalet i en papperskorg i svart plåt. Speglar sig i dörrglaset. När hon stänger munnen är hon nästan söt. Inte en människa syns till. Förutom mannen som vandrar fram och tillbaka på perrong två. I handen bär han en plastkasse. Den gungar i blåsten. När han vänder sig om och är på väg tillbaka mot Clara och Anders är det något som angriper henne. Hon slickar sig om läpparna. De är iskalla och antagligen alldeles blå. Huden fortfarande vintertorr och stram. – 18 –


Mannens gång är gänglig. Kassen lila. Huvudet hänger ner mot asfalten. Hennes andning blir fjäderlätt i munnen, syret når inte lungorna, inte blodet. Än har han inte sett henne. Anders säger någonting. Hon kan inte uppfatta orden, hon stör sig på hans röst, han fortsätter att prata, entonigt och släpigt. Han pratar om den förbannade bilen som gjorde att de blev tvungna att ta tåget. De borde köpa en ny. Hon stoppar ner händerna i kappfickorna och knyter dem. Hennes fingrar är stela. Hon har alltid haft dålig blodcirkulation, ändå röker hon inte. Nu ser mannen sig försiktigt omkring. Blå. Hela han är blå. Om han var en färg. Hon brukar tänka så. Om man var en färg. Hon är röd och gul och vit. Hon är tre färger. Man kan vara många färger. Men han är bara blå.


1996


»får jag slumpen?« Clara drar förstrött sin ena gympadojsfot i den mörka jorden. Hon har målat över lejonhuvudena med svart tusch. På håll skulle man kunna ta dem för ett par Fila. »Slumpen?« Mickan skrattar. Clara trodde att det var så man sa. »Slumpen till lilla Slumpan.« Anna skrattar också. Räcker ändå sin cigarettstump till Clara, som tar några försiktiga munbloss och hostar. De står i en triangel. Röker och spottar in mot mitten. »Slumpan får börja ta och skaffa egna cigg.« Mickan rufsar Clara i håret. Luften är oljig och ljummen. Ändå har Clara frysknottror på armarna. De rör sig som en enhet från rökdungen, ut på skolgården. Sätter sig på en av de torra träbänkarna. Fortsätter spotta. Asfalten blir våt och mörkgrå. Det luktar nyklippt gräs och diesel. Anna tar upp ett tuggummipaket ur jeansfickan, Juicy Fruit. Biter av ett tuggummi på mitten, ger den ena halvan till Mickan. Claras ögon flimrar över skolgården: niggerrutorna, hopphagarna, gungorna, rökdungen. Eller: sniffardungen, boffardungen, runkdungen. Knulla-Fitta Cylinder är rastvakt. Hon är fet och förbannad, har båda armarna bakom ryggen. Spatserar skolgården fram och tillbaka som en riktig polis. »Knulla min fitta«, säger Mickan så att Cylindern nästan hör. – 21 –


»Pulla min fitta«, säger Anna. »Knullpulla min bullfitta«, fortsätter Mickan. De flinar och gör kåtminer. Röen kommer ut från huvudentrén. Hon har på sig mörkblå träningsoverallsbyxor och en alldeles för stor t-shirt, den hänger ner till knäna. Det röda håret är tunt och utsläppt och flaxar i försommarvinden. När hon ser Mickan, Anna och Clara börjar hon hoppa som en apa, händerna under armhålorna ända fram till bänken. Hon sätter sig bredvid Clara. Luktar armhålssvett och White musk. »Var fan har du varit?« undrar Mickan. »Hos Mongo-Maggan.« Röen slår sin högra hand över bröstet. Låter tungan hänga slappt i vänster mungipa, tittar vindögt på Mickan. Mongo-Maggan är speciallärare. Har ett eget rum där det finns en soffa och en teve och ett runt bord och stolar med mjuka dynor. Plötsligt börjar Röen skratta, hon låter som en gris. Clara tror först att hon skrattar åt sin egen cp-imitation, men istället börjar hon dra Alla barnen-historier. Hon förställer rösten så att den blir djupare och ändrar dialekten. »Alla barnen syntes i mörkret, utom Greger för han var neger. Alla barnen åt blodpudding, utom Jens för det var hans mammas mens. Alla barnen undrade vad som stank, utom Frida för det var hennes slida.« Hon rapar upp historierna, en efter en. Grisskrattar så att hon blir röd i hela fejan. Mickan och Anna bryter ihop. »Du är ju för fan störd«, tjuter Mickan. Clara försöker också att bryta ihop. Böjer huvudet ner mot låren, kippar efter luft, letar samtidigt i skallen. Hon kan också några Alla barnen. Hon rätar på ryggen och harklar sig. »Den här då: Alla barnen solade, utom Dino för han var albino.« – 22 –


Hon pratar så fort att hon själv knappt hinner uppfatta vad hon säger. Mickan och Anna tittar på henne, sedan tittar de på varandra. De slutar skratta. »Vad fan är albino för nåt?« Mickan höjer sina söndernoppade ögonbryn. Clara fäster blicken i den spottvåta asfalten, jävla puckon, tänker hon. Lovar sig själv att för all framtid hålla käft. Sedan känner hon en vass armbåge i sidan. »Vem fan är det?« Röen låter uppspelt. Hon hoppar upp och sätter sig på bänkens ryggstöd. Clara ser killen som kommer gående borta vid basketmålen. »Ja, vem fan är det?« Mickan sätter sig också på ryggstödet, och Anna. De lutar sig framåt. Trycker ner armbågarna i knäna. Clara sneglar bort mot basketmålen, mot killen. Han har på sig en lila bomberjacka. Den är uppknäppt och blänker i solen. Under har han en vit, sladdrig t-shirt som saknar tryck. Han ser inte ut som ett barn. Kroppen är mer en fullvuxen mans och ansiktsdragen är rena och tidlösa. För en stund får Clara för sig att han saknar ålder. Han passerar bänken. Tittar inte åt deras håll. Käkarna är sammanpressade. Clara blir torr i munnen. Kan inte sluta stirra. I vänster öra en silverring, så tunn att hon först inte lagt märke till den. Hon ser den nu, som en genomskinlig vattendroppe på örsnibben. På fötterna: riktiga Dr Martens, inte några fejkkängor från skoaffären utanför Gekås, som de andra killarna i klassen har. Ena kängan är trädd med gröna skosnören, den andra med rosa. Han närmar sig skolans huvudentré. Hon ser hans ryggtavla och hans lockiga hår. Det är nästan vitt. Bryter solstrålarna från himlen. Skiftar i både guld och silver. De är tysta allihop, sitter på rad, följer honom med sina kladdigt sminkade maskaraögon. – 23 –


Han öppnar den tjocka, tröga entrédörren. Krockar nästan med Röv-Lasse. Clara hör hans röst, den är mörk och främmande. »Det är jag som är Christian Breken. Jag söker Lasse Dahlström.« Röv-Lasse ser ynklig och grå ut mot Dr Martens-killen som skimrar på ett konstigt sätt. »Det är jag«, svarar Röv-Lasse som om han inte alls hade väntat honom. Han backar ett par steg och mumlar något som Clara inte kan höra, harklar sig. »Kommer du redan?« »Jag tyckte det var bäst så.« Det blir tyst en stund. Clara ser hur svetten bryter ut i RövLasses panna. Han torkar bort det med en brunrutig näsduk. Röv-Lasse har på sig beige Fjällrävenbyxor. Han har alltid på sig beige Fjällrävenbyxor. Ibland kallas han för Fjällröven. Om Röv-Lasse hade fått bestämma hade han antagligen inte jobbat på Sandsgårdsskolan. Då hade han studerat mossor, flugfiskat, skådat fåglar med kikare, skjutit djur med gevär. Nu tittar han uppifrån och ner på Dr Martens-killen som är aslång och heter Christian Breken. Torkar pannan ännu en gång. Christian Breken rör sig inte ur fläcken. På håll ser han nästan ut som en staty. »Det måste vara den nyinflyttade«, viskar Mickan. »Han ska ju gå i vår klass till hösten.« »Å, fan.« Röen ler så stort att sockerbitständerna blottläggs. Drar sedan in snor genom den fräkniga näsan, harklar upp det till munnen och slungar iväg det genom luften med en avancerad tungrörelse. »Hur vet du att han ska gå i vår klass?« Anna spottar ut tuggummit i handen. Rullar det till en boll, rullar det till en korv, sedan till en boll igen. – 24 –


»Vi ska ju få en ny i klassen när vi börjar sjuan. Sluta vara så jävla syklig, stoppa in den där skiten i käften.« Mickan pekar på tuggummibollen och fortsätter: »Han är ett år äldre än oss, han har fått gå om.« Hennes näsa är potatisstor, öronen utstående, ändå tillhör hon klassens snyggaste tjejer. Clara kan inte säga någonting. Hennes mun är för torr. »Är han snygg eller ful?« undrar Anna som tar ut tuggummit ur munnen igen. Plattar ut det som en pannkaka mellan tumme och långfinger. »Ful!« svarar Mickan. »Ful?« frågar Anna som för att försäkra sig om att hon inte har missuppfattat. »Ful!« säger Mickan.


när clara kommer in till klassrummet efter rasten står Christian Breken framför svarta tavlan, som inte alls är svart, utan grön. Han har fortfarande på sig den lila bomberjackan och kängorna, trots att en av de viktigaste reglerna på skolan är att man ska hänga av sig kläderna i kapprummet innan man går in i klassrummet. Fröken säger ingenting, står bara i ena hörnet borta vid rullgardinsveven och overheadapparaten, vrider sina händer. Clara sätter sig bredvid Röen, som biter av hudflagor från tummen. Bakom dem: Mickan och Anna och tegelväggen som är gul. Solen skiner in genom de stora fönstren. Man ser hur smutsiga de är; handavtryck, intorkad blåst, fågelbajs och spindelväv. Ljuset är obarmhärtigt. Clara kisar mot Christian Breken, vars fötter är stadigt placerade på det militärgröna golvet. Benen brett isär. Som om han var förankrad i självaste jordklotet, beredd på vilken avvikande rotation som helst. Han står så en stund och tittar inspekterande på sin nya klass. Röen rastlös-skakar sitt högerben så att skaket känns inuti Clara. Inga andra rörelser i klassrummet, inga andra ljud, till och med Mickan och Anna är tysta. De hade lika gärna kunnat skratta åt hans krulliga hår, åt hans lila bomberjacka, åt hans gröna och rosa skosnören. Men de gör inte det. Det är ingen som skrattar. Det är ingen som säger någonting. Inte ens Lill-Tobbe.

– 26 –


* Klassrumsdörren flyger upp med en smäll. Sista lektionen är slut. Eleverna störtar ut till kapprummet. Låtsasboxas, luftrapar, falsettskriker. Clara knyter på sig sina lejonskor. Hennes vita tubsockor har färgats gråsvarta av skolgolvssmuts. Rösterna runtomkring henne flyter samman. Det skär i öronen. Hon får lust att skrika håll käften. Skulle aldrig skrika håll käften. Trycker istället sina fingrar mot tinningarna. Huvudet gör eftermiddagsont. Dagen som har varit surrar runt i det dova dunkandet innanför skallbenet. Christian Breken surrar runt innanför skallbenet. Han såg bara overklig ut, presenterade sig och försvann. De pratade om honom efteråt. Mest om den lila bögjackan. Anna knyter sin Adidaströja runt midjan, den vickar som en volangkjol på rumpan när hon går mot toan, där Mickan står och speglar sig med plutande läppar. Anna börjar också spegla sig med plutande läppar. De trängs på toalocket. Golvet är täckt med blöta pappershanddukar, dörren står på vid gavel. Kapprumstoan som en catwalk. I en av klädkrokarna hänger Lill-Tobbe. Kroken är en lian, han en apa och solen ger sig aldrig, skiner in genom dörrglaset som en spotlight. Det luktar sand och mossa, jordgubbsläppglans och inrökta matoskläder. Lukten får Clara att kväljas. Hon cirkulerar sina fingrar i tinningarna. Packar sedan ner skolböckerna i axelremsväskan. Ser hur Röen loskar slemspott på stengolvet, ser hur hon kletar ut det med fotsulan så att det blänker och ser nystädat ut. Sedan strömmar de ut ur den gula tegelbyggnaden. Alla utom Clara, som dröjer sig kvar en stund i kapprummet. Sorterar stenciler i sin lilarandiga mapp. När Clara några minuter senare kommer ut på skolgården är den tom och stekhet. Borta vid cykelstället står Mickan och – 27 –


Anna och låser upp sina neongula mountainbikes. De har likadana cyklar; splitternya med flera växlar, bakåttramp och barhands. Sadlarna är höga, det är för att rumporna ska vicka när de trampar. De har stringtrosor också. Clara får inte ha stringtrosor. Berit tycker det ser gräsligt ut. Tanga får Clara ha. Så jävla åtti, säger Mickan när de byter om på gympan. Skrattar så att det ekar i hela omklädningsrummet. Ibland tänker Clara att Mickan är ond. Att det saknas någonting i hennes hjärna. Clara har också en cykel. En rosa begagnad treväxlad cykel som hon fick när hon fyllde tio. Nu är den nästan för liten. Sadeln och styret är höjda till max. Men till och från skolan behöver hon inte cykla. Det tar fem minuter att promenera och hon har ingenting alls emot att gå. Hon passerar fotbollsplanen och de omkullvälta målen, lärarparkeringen och rök-sniffar-boffar-runk-dungen. Ser hur Mickan och Anna försvinner nerför backen, under tunneln som leder till Sandsgårds enda villor. Vita, bruna och gula tegelhus med inglasade altaner. Toaletter både uppe och nere. Kakel och träpanel i köken. Gillestuga med heltäckningsmatta i källaren. Clara tystönskar att hon också bodde i en lyxvilla. Ibland händer det att Clara får följa med Anna hem efter skolan. När Mickan är sjuk eller på skidresa i fjällen. Några gånger har Clara fått följa med Anna hem fast Mickan har varit frisk. Då har självklart Mickan också varit med. Det tycker Clara inte om. Mickan och Anna har så många koder som Clara inte förstår. Mickan kan säga senap och så skrattar Anna så att hon nästan kissar ner sig. Anna skrattar nästan alltid så att hon håller på att kissa ner sig när Mickan säger något. Tjutande springer hon till toaletten, knäpper upp jeansknappen och drar ner gylfen innan hon öppnar toadörren, slänger sig sedan på ringen och låter kisset skvala mot porslinet. Clara kommer ut på cykelvägen. Asfalten är ljusgrå och – 28 –


trasig. Buskarna många. Lyktstolparnas orange plastpapperskorgar är söndersmälta och svartbrända av luntningar och kinapuffar. Hon ser Röen en bit bort. Stegen är hasande. Kroppen liten och tunn. På håll ser hon ut som ett litet barn. Skosnörena är oknutna och ryggsäcken på ryggen är halvt öppen, den ser alldeles tom och ihålig ut. Röen har vare sig cykel eller stringtrosor, hon har bomullstrosor med fläckar på som saknar resår i midjan. Mickan skulle kunna spotta på Röen och kalla henne äckel och slemfitta. Men hon gör aldrig det. Röen fixar Mickans cigg och skrattanfall, och äckelrollen är redan upptagen av Fes-Therese. FesTherese har något fel på sitt rövhål som gör att hon inte kan hålla inne sina fisar. Ibland bajsar hon ner sig. Lekplatsen på Claras högra sida. De blågröna flervåningshusen i en hästsko på hennes vänstra. Där bor alkisarna, knarkarna, socialfallen, kosovoalbanerna, turkarna, bosnierna och negrerna. Berit säger att det är fult att säga neger. Man ska säga mörk eller färgad. Clara tycker att färgad låter missvisande. Och mörk så dystert. Som digerdöden typ. Negerboll är okej att säga, tycker Berit. Negerboll har man ju alltid sagt. Clara är nästan hemma när hon upptäcker Christian Breken. Han går bakom henne. Hur länge han har gjort det vet hon inte. Först blir hon rädd. Därför ökar hon takten. Han gör detsamma. Han behöver inte ta lika många steg för att hålla hennes tempo. Hans ben är så långa. När de kommer till parkeringen lägger han en hand på hennes axel. »Hördu, varför har du så bråttom?« Hon ryggar tillbaka. Får plötsligt en känsla av att han har stått på cykelvägen vid en av buskarna och väntat på att just hon skulle komma. Att han sedan följt efter henne. Hon kan bara inte förstå varför. »Vad är du rädd för?« – 29 –


Hans mörka tonläge får frågan att låta kaxig. Och det är som att han tittar rakt igenom henne, som att han ser hur hon skakar inuti. Hon vill springa därifrån, men hans blick naglar fast henne på stället. Och hans ögon är så blå, och runt det blå finns en ännu mörkare blå kant som håller själva irisen på plats. Annars hade det blåa flutit ut i hela ögonvitan och det hade inte sett klokt ut. »Det är farligt att vara sådär rädd.« Plötsligt skrattar han till och sträcker fram handen. »Det kanske går lättare om vi hälsar på varandra.« Hans ögonfransar är onaturligt långa. Som en flickas. »Christian Breken.« Han fuktar läpparna med tungan. De blir mörkröda och glansiga av spottet. »Clara.« Hon sträcker motvilligt fram sin hand. Den känns kall i hans torra handflata. Breken halar upp ett cigarettpaket ur jeansfickan, skakar till asken så att cigaretterna närmar sig öppningen och räcker det mot Clara, som tittar avvaktande på honom. Därefter för han paketet mot sitt eget ansikte och fiskar upp en cigarett med munnen, låter den dingla mellan läpparna medan han plockar fram en svart tändare med eldsflammor ur den andra jeansfickan. Han tänder ciggen, tar första blosset, lutar huvudet bakåt. Ansiktet mot himlen och solen. Perfekta rökringar som upplöses i den stilla, ljusblå luften. »Jag såg dig i klassrummet innan. Ditt ansikte är det enda jag minns.« Clara vet inte vad hon ska svara, säger därför ingenting, andas bara små och korta andetag, dallrar med spaghettibenen. Vill kuta därifrån, allt vad benen bär, men hon förmår fortfarande inte röra sig ur fläcken. »Hör du inte vad jag säger?« Clara rotar i skallen efter något att säga, ger upp och tittar – 30 –

9789170377204  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you