9789197858403

Gisle och Geir Ödesväv

Ragnar Hambraeus © Ragnar Hambraeus 2009

1

Ruser

Finnar

Ester Liver

Hälsingar Samer

Kurer

Roden Uppländerna

Svitjod

Logrinn

Gutland

Dalarna Gautjod

Vätur Vänir Njudung Gautjod Värend Ranrike Bolmen Viken Älvslandet Finnveden Halland Skåne Laesö

Norrmän

Bornholm

Vender

Anholt

Själland

Jutar

Jutland

Daner Fyn

Obodriter

Lolland Angeln

Ribe Sliesvik Virke

Byraborg

Saxland Frisland Utrecht

Dorestad

Rhen

FrankÖst- Gypeswic land angeln Quentowic Mercia

Northumberland

2

© Ragnar Hambraeus 2009

1 Hemkomsten

1 Hemkomsten Gisle bar rådjuret över axlarna. En blodfläck i pälsen vittnade om var pilen hade träffat. Geir gick bredvid; han bar bågarna och pilarna.

– Det här blir gott. Jag kan redan känna lukten av stekt kött, sa Geir. Kan inte du?

– Mhmm, sa Gisle.

– Men nästa gång kommer du också att träffa rätt. Du är mycket starkare än jag; du ska bara ta det lite lugnare när du skjuter. Slappna av och bli ett med djuret! Eftersom jag är mindre än du så orkar jag inte spänna bågen lika mycket, fast jag träffar bättre. Det tog en stund innan hon föll.

– Jo, men…

– Vad tror du mor och far säger? Det kommer att bli gott med kött.

– Ja… – Är du varm? Vill du att jag skall bära ett tag?

– Det går bra; jag orkar bättre.

– Ska vi bada när vi kommer fram till båten? Det är varmt.

– Vi måste flå djuret först. Sedan badar vi.

Stigen gick över en mjuk matta av barr. Så fort det ljusnade hade de givit sig av hemifrån; nu stod solen högt på himlen. De kulna morgondimmorna var sedan länge försvunna; i stället rådde en fuktig värme. Trots att dagen var långt liden hade ingen av dem tänkt på mat. Inte förrän nu.

– Det kurrar i min mage.

– Min också.

– Ska vi äta?

– Nej, vi måste flå kroppen först. Vi är snart framme.

Sista biten ner mot sjön nästan sprang de, eller gick med långa steg. Nere vid vattnet hängde de upp rådjuret i bakbenen i ett träd och drog av skinnet som far hade lärt dem. I skyn skränade vitfågel samt en och annan kråka. Huvud och skinn lade de på en stenhäll och stuvade kroppen ombord på båten. Slutligen tog de av sig kläderna och smetade lite blod på sig.

– Tack Frej1 för frikostig fångst, sa Geir 1

Fruktbarhetsgud.

© Ragnar Hambraeus 2009

7

1 Hemkomsten

Tack Ull2, sa Gisle Båda hoppade i vattnet; fåglarna fortsatte att väsnas.

–

Åter uppe på land tog de fram matsäcken och lät sig väl smaka. Mor hade skickat med några bröd, lite ost, en torkad fisk samt en lägel som de hade fyllt med vatten. Gisle skar tunna skivor av fisken och gav till Geir som bet, slet och drog. Han tänkte att det var godare att äta när man var hungrig. Till och med brödet smakade gott, fastän det var både torrt och mögligt.

Solen värmde och pojkarna torkade i solen innan de satte på sig kläderna; de samtalade om många ting. Geir kände i hela sin kropp att detta var en bra dag; han hade sin två år äldre bror med sig och de hade nöje av varandras sällskap. Det var inte alltid det var på det viset.

De turades om att ro tillbaka. Visserligen gick det fortare när Gisle rodde, men Geir brukade bli vresig och tystlåten när han inte fick ro, så det var lugnast att turas om. Dessutom hade de inte bråttom.

Solen hade en bit kvar till skogsbrynet i väster; Natt3 skulle dröja.

När de rundade sista udden kände Gisle att något inte stod rätt till. Vinden förde inte med sig de vanliga ljuden; den förde inte med sig några ljud alls. De borde ha hört gårdens djur vid det här laget, eller välkända röster och slammer från smedjan. Men ingenting hördes.

Dessutom luktade det rök .

Gisle vilade på årorna.

– Geir, hör du hur tyst det är?

Vinden susade i träden och vågorna kluckande mot båtens bord.

– Geir, hör…

– Ja, sa Geir, jag hör. Eller snarare, hör inte.

De lyssnade igen. Och vädrade.

– Det är alldeles för tyst, sa Gisle. Och det luktar brandrök.

Geir svalde och kände en klump i magen.

– Tror du något har hänt.?

Geir såg oroligt på sin bror.

– Jag vet inte, svarade Gisle; käkmusklerna malde.

Jaktgud.

Både natt och nattens gudinna. Hennes häst heter Rimfaxe (rimfrost i manen). Hennes son är Dag. Hans häst heter Skinfaxe (skinande man).

2 3

8

© Ragnar Hambraeus 2009

1 Hemkomsten

Han började ro igen, men tog inte raka vägen över viken utan höll båten mot ena sidan, utefter stranden. Där syntes den inte från gården. Man kan aldrig vara nog försiktig, tänkte han.

De förtöjde vid en trädstam en bit från bryggorna, sprang genom hagarna längs skogsbrynet och genade över gravfältet. Sista biten bar uppför; gården låg på andra sidan åsen. Gisle sprang före, Geir kom efter. När de nästan hade nått till åskrönet såg Geir hur Gisle först blev stående och sedan sjönk ihop; kanske kom där något ljud också, men det hörde han inte. När Geir kom ikapp såg även han vad som hade hänt. Gården i Hersby fanns inte längre; i dess ställe pyrde glöd.

Aska yrde i vinden, korp kretsade i skyn.

© Ragnar Hambraeus 2009

9

9 Nattfari

9 Nattfari Dagarna var korta och nätterna långa; det var slaktmånad42. Solen förmådde inte riktigt värma; endast en stund mitt på dagen, om det var vackert väder, vek kylan undan för dess strålar. Men nu hade det inte varit vackert väder på en tid; i stället var det blött, blåsigt och kallt. Skörden var bärgad för länge sedan och träden hade fällt sina löv. Landskapets färger gick i grått, brunt, mörkgrönt och här och var något gult; dimma eller regndis svepte ofta in landskapet i ett grått töcken. Man hade firat både skördeblot och höstblot; nu närmade man sig Alva43.

I Ed hade alla sommarens hemvändare kommit såväl som farit vidare hem till sina gårdar; alla utom Olof och Gangulf.

Den här kvällen satt alla i hallen i Tuna. Brasan spred värme och trygghet. Var och en sysslade med sitt; trots att man var hänvisad till arbete inomhus fanns alltid något att göra. Kvinnorna hade mångahanda sysslor såsom sömnad, sodkok, byk eller bak. Eftersom gårdens djur fanns under samma tak, om än bak vägg, gick det lätt att se till dem. Männen sysslade med läderarbeten och annat hantverk. Medan man arbetade småpratade man om stort som smått. Ibland nämndes Gangulf och Olof. Hur hade det gått för dem, var fanns de nu? Ibland berättade någon om gudar, tursar44, alver, dvärgar och drakar samt om människors hjältebragder. Smid– Ebbe var en lysande berättare och kände sagor från Frisland. Ibland berättade han så att alla tjöt av skratt, ibland så att de grät.

Fridbjörns berättelser fängslade också; han kunde mycket om sådant som hade hänt för länge sedan. Holmdis var mer förtrogen med makterna; hon visste hur man borde förhålla sig till dem för att nå välgång och lycka. Visserligen hade alla redan hört historierna, men de hörde dem gärna om igen.

Ibland lades sysslorna åt sidan; då kom spelbrädet fram och man utmanade varandra på tärning. Frida var klurig; det var inte många som slog henne i brädspel. Hon gjorde inte mycket väsen av sig men ofta vann hon helt oväntat utan att någon riktigt förstod hur det hade gått till.

Oktober/november.

Blot som firades under senhösten, oklart varför; kanske hedrades de döda (jfr. Allhelgonahelgen eller Halloween).

44 Jättar.

42 43

44

© Ragnar Hambraeus 2009

9 Nattfari

– Jag känner varsel, sa Holmdis tvärt. Det är någon där ute, någon är på väg hit.

Arbetet avstannade och alla betraktade henne spänt.

– Hur kan du veta det, Fridbjörn.

– Jag känner det. Se på Freke. Han sover inte längre.

Hunden hade öppnat ögonen och rest ragg; han morrade dovt.

– Jag tror någons fylgia har gjort oss sällskap, sa Fridbjörn.

Holmdis, kan du se vem det är?

– Det är inte Gangulf. Inte heller Olof.

– Vem färdas i mörka natten? Ser du om den för ofärd med sig eller inte.

– Jag vet inte, jag känner bara en stor kraft i detta varsel.

Fridbjörn och Smid–Ebbe reste sig båda på en gång och grep sina vapen från väggen. Att färdas om natten, tänkte Fridbjörn, det gör inte vanligt folk.

Med varsin tjärsticka gick de mot dörren, men innan de hade kommit fram bultade det kraftigt på den. Fridbjörn fortsatte fram och öppnade. På tröskeln stod en reslig karl. Det droppade av regnvatten från hans grå mantel och vida hatt. Skägget gick i samma ton som manteln och nådde ner på bröstet. I handen hade han en vandringsstav som var längre än han själv. Fröjdis skulle senare dra sig till minnes att runor var ristade på den.

– God natt, hördes en djup stämma ur hans skägg. Får en vandringsman be om härbärge?

– Gästfria är vi kända att vara, svarade Fridbjörn. Inte vill vi neka dig nattrum inte, men säg oss först vem du är och varför du färdas i mörka natten.

– Jag har många namn; ett av dem är Nattfari. Jag färdas vida omkring.

– Vad för dig till våra trakter?

– Jag ämnar dricka Jul hos Erik i Uppsala men då det ännu ej ens är Alva skyndar jag långsamt. På vägen vill jag lära känna något av hans folk.

– Nå då så, välkommen in och dela vår måltid.

Fridbjörn tog ett steg åt sidan och släppte in Nattfari. Han höll fortfarande yxan med fast grepp. Det var något med denna man, Fridbjörn kunde inte komma på vad, som spred en sällsam stämning © Ragnar Hambraeus 2009

45

9 Nattfari

så snart han steg innanför porten. Omedelbart blev han allas mittpunkt, utom för Freke som hade somnat om.

Holmdis tog Nattfaris hatt, mantel och skor och hängde dem på tork. Sedan ställdes en måltid fram. Det var kokt får, rotfrukter och bröd som alla delade. Nattfari fick den finaste skeden. Holmdis bar också fram av gammelölet.

– Ställ tillbaka ölet Holmdis, sa Nattfari. Jag har annat med mig som ni nog gärna smakar.

Inom ett ögonblick hade han ställt en lägel på bordet och ett stort frankiskt glas. Ur lägeln hällde han vin och skickade glaset runt sällskapet. Hur i all sin dar hade han valt att packa, kom Fridbjörn på sig själv att tänka. Vin och glas i packningen, då finns det mycket annat som bättre tarvas vid vandring. Detta är i sanning en besynnerlig gäst.

De drack många skålar med varandra; allteftersom kvällen led blev stämningen mindre avvaktande, ja nästan munter. Nattfari hade helt andra historier än dem de hört förut. Ett och annat kände de igen, men han mälde på ett märkligt vis, som från en annan synvinkel.

Holmdis satt och grubblade; kunde händelsevis Nattfari veta något om Gangulf och Olof? Hon hade på känn att det var så, men kom sig inte för att fråga. När tröttheten till sist började smyga sig över henne kände hon att hon måste få visshet; hon ville inte gå och lägga sig utan att sport Nattfari om sin äldste son.

– Du undrar om din son och hans frände, svarade Nattfari.

Varför tror du jag vet något?

– Jag vet inte, erkände Holmdis. Jag bara hoppas att du kanske har hört något.

– Vill du verkligen veta? Vill du veta hur de än har farit?

– Ja, det är bättre att veta, även om det har gått dem illa, än att inte veta alls.

– Är detta allas er vilja?

Han spände ögonen i var och en; ingen sa emot.

– Sjung då era galdersånger; på sejdens vingar skall jag föra er till Gangulf samt andra fränder som saknas.

Alla såg på honom. Att en man ledde sejd var inte vanligt; å andra sidan var Nattfari inte en vanlig man. Här var krafter i omlopp som

46

© Ragnar Hambraeus 2009

9 Nattfari

man aldrig förut hade känt. Holmdis var förvisso en god sejdkona45, men det här, det var något helt annat.

Han stoppade ner handen i ryggsäcken och fiskade upp en platt trädosa. Runt kanten på locket var runor ristade. Frida och Fröjdis kände igen några av dem; andra hade de aldrig sett förut. Lönnrunor hade hemlig innebörd; de ägde särskilda krafter.

När den första överraskningen hade lagt sig började var och en att galdra; först kom sången lite trevande men småningom växte den i styrka. Nattfari lyfte locket av dosan; däri låg fröer och växtdelar46.

Han tog en näve och kastade på elden; tät rök bolmade från härden.

Nu föll Nattfari själv in i sången med sin egen djupa stämma; han lät sina händer trumma på trädosans lock.

Rörik kunde efteråt inte säga hur länge de hade suttit i hallen och galdrat. Det han mindes var dock hur han hade hostat när han drog in rök i lungorna. Han mindes syner som han aldrig förut hade sett, mindes hur han lättade från golvet och svävade upp under taket tillsammans med de andra. Alla for omkring med vitt uppspärrade ögon och röda ansikten på samma sätt som han själv. Hjärtat klappade och han kände sig orolig. Vad var det som hände och hur skulle det gå för Gangulf och alla andra? Oförmodat höll han på att flyga in i en av takstolparna; den dök upp ur dimman och han hann just styra åt sidan innan han landade på bänken där han förut hade suttit. Jag måste se vart jag flyger, det går inte för sig att drömma när man flyger här inne, tänkte han. En kort stund satt han och svajade, sedan föll han omkull; bänken kändes hård mot kinden. I bakgrunden mässade de andra; han hörde deras rytmiska mummel och Nattfaris trummande.

Från fjärran hörde Rörik Nattfaris tal. Han såg honom, stor som en björn, sitta vid härdens ände och trumma och tala, trumma och tala, trumma och gala, tala och gala. Han försökte stämma in i sången men måste svälja hårt förrän där kom något ljud över läpparna; munnen var torr som fnöske.

Nu såg han Nattfari lite tydligare. Han satt med blicken vänd inåt och talade till mor och far; de var hans hjälpare. Rörik kunde inte se riktigt klart men var det inte en kvinna som stod där framme också, en som han aldrig hade sett förut. Var det Nattfaris fylgia, eller var det Gudrun från Rodsunda som hade kommit för att hälsa på vid denna sena timme? Han kom fram till att Gudrun nog inte var ute så 45 46

Kvinna med förmåga att se in i andra världar.

Troligtvis bolmört och hampa.

© Ragnar Hambraeus 2009

47

9 Nattfari

här dags, alldeles ensam. Fast det hade inte varit så dumt. Han ville gärna ha henne hos sig.

Gisle såg sig om i hallen och tänkte att Rörik inte riktigt såg ut som vanligt. I och för sig kände han sig själv ganska yr och de andra var röda i ansiktet, men Rörik hade fallit omkull. Han verkade dock inte helt borta, ögonen var öppna och han såg ut att svälja.

– På det första, började Nattfari: vem blev kvar i Frisland?

Gisle tyckte tystnaden som följde var obehaglig; det låg något ödesmättat över detta.

– Jag säger er, Styrbjörn!

Vad betyder detta, tänkte Gisle. Olof då? Och Gangulf? Och vad hände med Styrbjörn? Lever han eller är han död?

– På det andra, fortsatte Nattfari: vem styr nu hans skepp? Jag säger er, Olof!

Ja, men vad har hänt med Gangulf, tänkte Radulf. Berätta om Gangulf, snälla. Han stämde in i galdrandet när Nattfari inte talade.

Så fort Nattfari tog till orda igen tystnade sången.

– På det tredje: vem fann ingen annan råd än att fly i Frisland?

Jag säger er, Gangulf!

Vad menar han med det? Är Styrbjörn kvar, har Gangulf flytt och far Olof hem med skeppet? Radulf såg sig förtvivlat omkring i hallen; han märkte att de andra också undrade. Men så här var det med sejd. Man fick inte alltid de svar man ville. Man fick nöja sig med de svar som gavs.

Sången ökade i styrka när Gangulf nämndes. Det var inte bra att fly, men ibland fanns det ingen annan utväg.

– På det fjärde: vem finner Styrbjörn? Jag säger er, Hreppir heter han.

Vem i all sin dar är Hreppir, tänkte Gisle. Och finner han honom död eller levande?

– På det femte: vem hämnas Oniding och Helga?

Gisle spratt till. Nu bytte Nattfari ämne till mor och far.

– Jag säger er, fortsatte Nattfari, Gunn och Ginna!

Vad, lever de? Hjärtat slog ett extra slag och han vågade knappt tro vad han hörde. Och hur skall de kunna hämnas, hans egna systrar, rimligen rövade i främmande land?

48

© Ragnar Hambraeus 2009

9 Nattfari

– På det sjätte: vilka lägras av trenne kungar innan vintern är över?

Egendomlig fråga tänkte Gisle, men ryckte återigen till när han hörde svaret: – Jag säger er för andra gången, Gunn och Ginna!

De har ju inte haft någon man nära sig så länge jag har känt dem, tvivlade Gisle? Vad är det som händer, vad är de egentligen med om?

– På det sjunde: vem föder varsin kungaättling? Jag säger er för tredje gången, Gunn och Ginna.

Jaha, det var väl inte förvånande om de har tre kungar hos sig innan vintern är över. Gisle tänkte att det med tre kungar borde födas tre barn, en för varje kung.

– På det åttonde: vem gör barnen faderlösa förrän de fötts? Jag säger att ni sitter här i hallen, Gisle och Geir.

Gisle och Geir såg på varandra med blickar som tycktes fråga: är han galen, eller vi? Innan de han säga något fortsatte Nattfari: – På det nionde: vem mer dör bland daner…

Han föll ihop där han satt; Holmdis fångade upp honom och lade honom tillrätta på bänken. Kroppen var tung och lealös men han andades; hon visste att detta var den verkan digert sejdande kunde ha. Det var inte märkligt om Nattfari var utmattad.

Alla väntade andäktigt men efter en stund dog galdersången ut.

Detta var det mest högtidliga de varit med om; alla var tagna. Men vad betydde svaren? Och vem var det Nattfari aldrig hann nämna; vem mer var det som skulle dö bland daner?

En efter en gick de att lägga sig. Ingen sa något, de hade nog att fundera på själva. Tids nog skulle de prata igenom vad de hade varit med om. Nu var det dags att sova. Ingen visste riktigt hur långt liden natten var, mer än att det var mycket sent.

Gisle sov djupt hela natten igenom, men dagen efter drog han sig till minnes att han hade vaknat till en gång. Något, eller någon, hade stört honom med att böka och snörvla. I glödens dunkla sken hade han anat en skepnad som rörde sig i hallen. En stor skepnad. En icke-mänsklig skepnad. En björn.

© Ragnar Hambraeus 2009

49

9 Nattfari

När den bleka höstdagern återigen silade in genom vindögat var Nattfari borta. Kvar på hans plats låg en stor armring. Den var av lödigt guld.

50

© Ragnar Hambraeus 2009

19 Bärsärk

19 Bärsärk Gangulf var i Dorestad igen. Han kände igen sig; han hade återvänt många gånger efter att de hade skiljts, Styrbjörn och han. Nu sprang de tillsammans i pilregnet ännu en gång. Han var arg på Styrbjörn som hade blivit besynnerlig sedan han träffade Klotilda. Att kvinnor kan förvända synen på män var inget nytt men varför skulle Styrbjörn hålla på och göra sig till med de där nya tankarna om den kristne guden. Han försökte tala honom till rätta men det gick illa eftersom de samtidigt sprang för livet. Och just då föll Styrbjörn till marken med en pil i ryggen; äntligen fick Gangulf tillfälle att tala vett med honom. Han var arg och brydde sig inte om blodet som strömmade ur vännens sår; nu höll sig Styrbjörn åtminstone still.

Men då kom hon! Klotilda, roten till alla deras problem, ställde sig emellan dem. Hon var iförd en lång dräkt och på bröstet hängde korset de hade kommit för att återlämna. Hon hukade bredvid Styrbjörn, drog ur pilen och lyfte upp honom; sedan bar hon honom i sina armar bort över fältet, i riktning mot staden. Gangulf ville följa efter och tala Styrbjörn till rätta men han kom ingen vart. Han försökte slita sig loss men kom på att foten satt fast. Javisst ja, vad dum jag är, tänkte han. Eadgils hundar biter om benet, käftarna fjättrar min fot. Det har de gjort ända sedan jag var här förra gången. Men det är ingen hund, det är den svarta ulven som plågar mig om nätterna. Gangulf högg med yxan över dess hals och skilde huvud från kropp. Men snart satt huvudet återigen på sin plats; han högg på nytt, och igen och igen, men varje gång växte huvudet fast.

Blodet flödade men foten förblev fjättrad.

När Gangulf vaknade slog hjärtat som en smideshammare och tankarna malde. Han kände solen värma mot ryggen. Den stod ännu lågt i nordost men hade varit uppe länge nog för att torka daggen ur klädet. Endast vakterna var vakna.

Gangulf var klarvaken men öppnade inte ögonen. I stället låg han och grubblade. Hur skulle han kunna få ett slut på helvetet? Om nätterna kunde han inte sova och dagtid var han som ett levande lik.

Att fly vore meningslöst; det som plågade honom, rädslan, gick inte att fly från. Den skulle följa honom vart han än tog vägen. Det fanns ingen väg ut.

Innerst inne visste han att han var kampduglig. Han hade bevisat det i otaliga kämpalekar och insåg att hans rykte var gott. Men hur 116

© Ragnar Hambraeus 2009

19 Bärsärk

länge till, tänkte han i nästa stund och hjärtat bankade på nytt. Får folk reda på att jag är feg är det slut med mig. Att leka är en sak, att slåss på liv och död en annan.

Han öppnade ögonen. Där låg de andra och sov. Någon snarkade och Hrodulfr hade somnat med armen över Leif samtidigt som han mumlade ömma ord. Han drömmer väl att han är hemma i sänghalmen hos Gya, tänkte Gangulf. I vanliga fall skulle han ha dragit på munnen; senare under dagen skulle han under skratt och glam ha berättat för alla som ville höra på. Nu brydde han sig inte. I stället reste han sig och smög över däck, mellan de sovande; att somna om kunde han glömma. I stället tecknade han åt vakten. − Sov en stund, viskade han, innan det är dags att stiga upp. − Det där behöver du inte säga två gånger, sa mannen och vacklade iväg. Innan han låg ner hade han somnat.

Gangulf lät blicken svepa över horisonten, över öarna och in i land.

Där fanns inget som väckte hans uppmärksamhet. I stället lät han blicken vandra över männen ombord. De sov som stockar, alla utom Leif som knuffade på Hrodulfr när denne hela tiden försökte lägga tillbaka armen om sina drömmars Gya. Återigen lät Gangulf blicken gå varvet runt: land, öar, hav, himmel. Och en gång till: land, öar, hav, himmel. Men vad var det, där mellan hav och himmel?

Han skönjde ett dammkorn. Ett något som inte hade varit där förra gången han svepte med blicken över synranden. Gangulf kisade. Jo, det var inte tu tal om saken. Dammkornet rörde sig. Och han var nästan säker att det han såg var ett segel.

Snart hade det sällskap av flera.

Det dröjde inte länge förrän flottan var i rörelse. Ord flög från man till man; snart var alla på fötter. För att inte röja sin närvaro beslöt Erik att låta båtarna bida söder om näslandet i norr. Överraskning medförde övertag som inte fick förslösas. Det blåste från nordväst; från sitt skyddade läge kunde svitjod ro mot vinden och falla fienden i flanken, eller så kunde de segla ikapp dem söderöver. Erik valde att segla; rodde man skulle manskapet trötta ut sig innan striden ens hade börjat. Han räknade med att ligga oupptäckt tills merparten av danernas flotta hade farit förbi; sedan skulle han segla upp jämsides.

© Ragnar Hambraeus 2009

117

19 Bärsärk

Fram på morgonen syntes ännu flera segel på havet; Gisle räknade till mellan en halv och en tolft.

– Syns inte våra båtar lika bra för danerna, sa han, som de för oss?

– Nej, svarade Olof. Vi har land bakom oss; färgerna flyter i varandra.

– Men vi är många; även om färgerna flyter är formen fel.

– Sant, men avståndet är stort. Tänk på tjädern i snårskogen, nästan omöjlig att se.

– Är det vi?

– Ja. Danerna däremot, de är som orren i grantoppen.

– Jag förstår; orren är svart som en sotflaga och snön är vit.

– Men på samma sätt som med orren får vi inte avslöja oss.

Orren märker minsta rörelse och det gör danerna också; det är därför alla vilar vid årorna.

Alla väntade på Eriks signal; det enda som hördes var lågmält tal, vågors skvalp mot bordläggningen och då och då plaskandet när någon lättade på trycket.

– Så är det ofta innan drabbning, sa Olof. Magen blir orolig och man måste tömma sig. Gör det du också om du kan. Det är inte bra att behöva när spjuten flyger om öronen.

– Eller om baken, sa Geir och flinade. Återigen tystnad. Gisle klämde lite för att känna efter, men han var inte nödig.

– Hur tror du det går för Gangulf, viskade han efter en stund.

– Vi får se. Han verkar lite piggare. Vi får hålla ett öga på honom och hjälpa till om det behövs. Märk väl att det var han som siktade första skeppet i morse.

– Det har han all heder av.

När ännu flera fartyg syntes, och de främsta var ur sikte, kom signalen. In lyftes åror och upp for segel. Rappa rop ekade; skeppen sköt fart för styrbords hals. Att danerna seglade nära kusten gladde Erik, ty då skulle hans egna båtar slippa bidevind.

Gisle befarade att också denna strid skulle bli som den förra, att han aldrig finge möta fienden. I vilket fall som helst höll han Bane redo. Olof verkade säker där han satt med Bite, liksom Geir med Grid. Gangulf hade yxa och spjut samt två sköldar. Gisle oroade sig inte för att hans vapen saknade krafter av samma slag som Bane, Bite och Grid; han var mest orolig för Gangulf själv.

118

© Ragnar Hambraeus 2009

19 Bärsärk

De gick för halvvind och danerna slörade, men vinden var måttlig. − Med den här kursen träffar vi inga daner, klagade Geir. Vi seglar nästan jämsides med dem. − Det ser bara ut som det. Vänta bara; du har dem ombord förr än du anar. − Det är svårt att vänta. − Var redo. De kan dreja bi när som helst, eller lägga om kursen.

När det sker går allting fort.

Undan för undan krympte avståndet. Geir hade sällan känt en evighet så dryg som denna men nu var det inte mycket mer än ett pilskotts avstånd till fiendens närmaste fartyg. Hela havet tycktes med ens fullt av skepp, daners och svears om vartannat. Bortom babord såg han land, en gulgrön rand, krönt av grönt; långt akterut låg ön där de hade bidat. Den syntes inte utan smälte samman med landet bakom. Olof har rätt, tänkte han; skepp med land bakom är svåra att se.

Dunk! Geir spratt till. En pil satt i bordläggningen. Han såg upp och drog undan benet just innan nästa pil darrande fäste sig bredvid den första. Instinktivt grep han efter Grid; hon flög upp inte ett ögonblick för tidigt. Den tredje pilen slog mot skölden just som han trädde den på armen. Pilen studsade och for i en båge vidare ut över vattnet.

– Jag tror det drar ihop sig till sköldväder, hörde han Olof säga.

– Ja, det har redan kommit några stänk, sa Gisle.

De som saknade båge fick vänta på närstrid, men Geir och och de andra bågskyttarna fick brått att besvara bågarnas börd. De stod utefter styrbords reling och sköt mot de daner som seglade närmast.

Geir tänkte att det var annorlunda än jakt. Å ena sidan sprang inte målet iväg, å andra sidan gungade det. Och målet försvarade sig, med pilskott och med sköldar. Det gjorde sällan skogens villebråd.

Eftersom de gick för halvvind och styrbords hals lutade fiendens båtar åt deras håll; de blottställde därigenom sina däck och öppnade dem för pilskott. Soländarnas båt lutade däremot från danernas så att besättningen kom att skyddas av bordläggningen. Samtidigt var Ragnar utsatt, eftersom styråran var fäst högt på styrbords sida, fiendens sida.

Pilar regnade och sköldar vändes i vinden; snart skulle någon bli träffad. Redan prydde pilar flera sköldar, liksom bordläggningen. © Ragnar Hambraeus 2009

119

19 Bärsärk

Geir andades lugnt och siktade noga innan han sköt. Han var ett med bågen och tänkte bara på uppgiften. Samtidigt kände han en sorts upphetsning när han hörde män som skrek, bågar som sjöng och pilar som dunkade. Havets ljud var det ingen som märkte efter flera veckor till havs.

Gisle hörde ett skrik och såg en man med pil genom armen; denne skrek också när han fick den bryskt utdragen. Geir struntade i det; de som inte skjuter båge kan hjälpa dem som sårats, tänkte han.

Tills vi hamnar i närstrid. Själv fortsatte han att sikta och skjuta.

Från början hade han försökt att träffa danernas styrman, men denne stod snett framom akterstammen och var svår att träffa, därtill skyddad av män med sköldar. I stället valde han att skjuta på bågskyttar och passade på när de blottade någon kroppsdel. Några gånger hade han träffat och var ganska nöjd; samtidigt gällde det att inte slösa pilar i onödan. Om han fick tillfälle skulle han samla på sig några, sådana som satt i sköldar och i bord.

Just som han tänkte på pilar vek den närmaste fiendebåten och skar av deras kurs. Nu blev det omöjligt att träffa någon ombord, det enda som syntes var fören och seglet. Ragnar anade avsikten; de hade legat snett framom styrbord men tänkte nu segla rakt på dem.

Antingen vill de trycka ner vår styrbordsreling under vattnet, tänkte han, eller så försöker de välta oss över mot babords läsida; bara de inte har ramm! Rop skallade och Ragnar föll av samt styrde upp bredvid den danska båten. När de låg jämsides gick allt fort; segel revades, draggar kastades och linor drogs åt. Snart satt båda båtarna ihop; återigen tog striden fart, nu med yxa, svärd och spjut.

Kastspjut och sten flög genom luften; med pålstavar, långa spjut för närstrid, nådde man långt in över fiendens båt; flera män fälldes.

Olof kämpade i förstammen med Gisle och Geir tätt bakom. Han fångade spjut i luften, vände dem med en hand och kastade tillbaka, allt i en rörelse och ibland med vänster hand. Detta imponerade.

Snart klättrade män över relingarna, snart stred var man med svärd eller yxa. Olof fick omedelbart värja sig mot en bjässe som kastade sig över honom. Dennes skägg lyste som en brasa över bringan, ögonen stod ut ur sina hålor och ansiktet lånade färg av nypon. Håret torde vara lika eldrött som skägget men doldes av en hjälm med nackskydd av läder. Hans hugg var hårda som åskviggar och kom regelbundet som smedens hammarslag. Olofs enda utväg var att vika åt sidan, vilket var vanskligt i trängsel och tumult. Han lät fötterna arbeta och rörde sig så vigt som utrymmet tillät.

120

© Ragnar Hambraeus 2009

19 Bärsärk

Gisle och Geir måste också kasta sig undan, samtidigt som de försökte hjälpa sin bror. Det var inte lätt, deras armar var helt enkelt för korta. Till slut grep Gisle Bane för att öka sin räckvidd. Just som han lyfte huvudet backade Olof över en stupad man och föll baklänges. Den röde bjässen måttade ett hugg; Olof rullade runt.

Slaget tog över sköldbucklan; Gisle trodde att den klövs. Olof vräkte sig rullande vidare men skölden tog emot när jättemannen lyfte yxan för ännu ett hugg. Gisle hann inte tänka utan tog Bane, stack så hårt han kunde, där han kom åt, samt vred om. Mannens ögon stod, om möjligt, ännu mer ut ur sina hålor när han för första gången fick syn på Gisle; blicken var samma som om denne hade varit en stickhågsen hästfluga. Han grymtade något ohörbart och måttade ett hugg, denna gång mot Gisle. Nu var det Gisles tur att använda fötterna. I brådskan fanns ingen tid att dra ut Bane ur mannens buk; när bjässen vände sig for spjutstången runt och träffade honom hårt i huvudet. Strax låg också Gisle på däck, med huvudet fullt av stjärnor. Det var en fan, tänkte han, samtidigt som han rullade åt sidan för att inte bli hackad i bitar.

– Ubbe, hur går det?

En av danerna hojtade över stridslarmet mot den röde bjässen.

– Myggen sticks hårt i sommar, grymtade han.

– Suger de mycket blod?

– Det finns mer att ta av. Slå du dina mygg så ska jag nog smälla dem som svärmar här.

– När jag är färdig här kommer jag och slår efter dina.

– Ja tack. Och är du snäll får du dra pinnen ur min mage. Den är i vägen. Även Geir märkte att armarna inte räckte till för närkamp mot storvuxna män; han slängde yxan åt sidan och tog upp sin båge. När han lade an en pil värjde sig mannen, med skölden; Geir tyckte att han hade en sällsport god förmåga att se i ögonvrån. Pilen tog i sköldranden; samtidigt som Geir måttade nästa skott höjde mannen yxan mot honom.

Under tiden hade Olof kommit på fötter och fick för första gången måtta ett hugg. Det träffade vänster axel; sedan hängde arm och sköld på trekvart. Återigen kom Ubbe av sig. Han tvekade och måttade ett nytt hugg, nu mot Olof, samtidigt som Geir sköt en pil i hans hals. Avståndet var kort och den kom ut på andra sidan. Nu visste Ubbe inte längre vem han skulle slå mot; med alla tre © Ragnar Hambraeus 2009

121

19 Bärsärk

motståndarna på fötter blev kampen ojämn. Gisle grep tag i Bane, ryckte ut det och stack på nytt. Olof lät Bite smaka kött och blod.

Snart stod Ubbe på knä; några ögonblick senare låg han livlös i sitt eget blod på däcksplankorna.

Samtidigt var Ubbes frände över dem. Han var inte lika stor, men vigare. Det var bara att börja om på nytt. Striden fortsatte oavbrutet; för varje man som föll fanns alltid någon annan som tog över.

Genom tumultet såg Gisle att fler skepp hade bundit ihop sig med deras. När han fick en stunds andrum uppskattade han att uppemot en tolft fartyg hängde samman i en flytande bråte och att kampen pågick överallt. Längre bort såg han andra båt-bråtar samt här och där skepp som kretsade runt omkring, antingen för att hitta en plats att angöra, eller för att skjuta mot sina fiender. Allteftersom striden fortskred blandades fränder och fiender; kast och skott blev vanskliga, närkamp var till sist det enda som gick.

Trots sin håglöshet var Gangulf på fötter, det gavs inget annat val.

Men han stod långt bak och undvek allt tumult. Han försökte muntra upp sig med att tänka på att det var han som hade sett det första seglet, men tänkte ögonblicket efter att det var en tidsfråga innan någon annan hade gjort detsamma. Nu stod han vid relingen med flera män mellan sig och striden. Leif, hans lärling från Tuna, stod bredvid och verkade inte vidare morsk han heller. Ansikte och läppar hade förlorat färg; pölen vid fötterna skvallrade om hur han mådde samt om hans senaste måltid.

Eftersom Gangulf hade mist sitt livsmod och Leif var oerfaren räknade ingen med dem. Kunde de göra mer än ingenting vore det bra, annars fick det vara, tycktes man tänka. För att göra något gagn började Leif samla pilar och spjut som hans skeppslag kunde använda. Gangulf såg på men gjorde ingen ansats att hjälpa till. I hans håg utkämpades en annan drabbning: att våga eller att inte våga. Om han gav sig in i striden var han övertygad om att det skulle gå riktigt galet, men att stå utanför var lika illa det.

– Fä dör, fränder dör, men ett vet jag som aldrig dör: domen över död man. Han pressade fram orden mellan sammanbitna läppar.

– Vad sa du, frågade Leif.

– Inget.

122

© Ragnar Hambraeus 2009

19 Bärsärk

– Jo, det gjorde du. Jag hörde att du sa det där om domen över död man.

– Det är genom vårt eftermäle vi blir odödliga.

– Ja, men det är också sant att den halte rider häst, att den handen mist blir herde och att den döve duger i strid. Blind är bättre än att vara bränd; ej till någon nytta är liket.

– Så?

– Jag kanske inte är den som borde säga det, eftersom jag själv bär mig åt som en ynkrygg, men om du ger dig in i striden kan två saker hända: att du dör eller att du överlever. Har du kämpat väl och dör, blir du odödlig. Överlever du får du vara med ett tag till. Och som sårad gagnar du mer än som död.

– Och om jag inte har mod nog att strida?

– Då kan också två saker hända: att du dör eller att du överlever.

Men om du dör utan kamp vet vi med säkerhet var du inte hamnar: hos Allfader. Och om du överlever blir det som ärelös ynkrygg.

– Så som du säger det verkar jag inte ha mycket val. Än du då?

– Jag har tiden för mig. Jag skall bemästra min rädsla, men kanske inte idag.

– Det ligger något i det du säger, sa Gangulf och suckade. Jag får väl ge mig in i leken. Må det som sker ske. Jag behöver bara samla mig först.

– Om du kämpar väl skall jag försöka hålla mig bakom dig och göra mitt bästa.

– Du är tapper, Leif. Och en duglig kämpe! Under kampövningen hemma var du en av de främsta. Glöm inte det. Vår svaghet är inte vår förmåga; det är att vi inte vågar tro på den.

Gangulf gillade Leif, de utbytte gärna tankar med varandra. Och Leif kunde konsten att ingjuta hopp, trots sitt eget ringa mod. En mans förnuft i en pojkes kropp, tänkte Gangulf. Han kramade Leif över axeln, tog ett fastare tag om yxskaftet samt drog några djupa andetag.

De första männen avverkade han utan att tänka. Trots hans stympade självförtroende var rörelserna väl inövade; få kunde mäta sig mot honom i kampskicklighet. Först när han hörde ett skrik, ett enda, gällt som en fågels, stannade han upp. Han vände sig om och såg Leif falla mot däcket. I bröstet var denne genomborrad av trenne kastspjut. Gangulf hukade sig ned och höll om Leif den stund som han fortfarande var vaken. Inga ljud kom längre över © Ragnar Hambraeus 2009

123

19 Bärsärk

läpparna och blicken slocknade snart. Samtidigt hördes kackel, någon sorts hest skratt, över stridslarmet. Gangulf vände sig om och såg tre ynglingar, inte äldre än Leif, dunka varandra i ryggen på andra sidan relingen.

Gangulf såg rött. I två språng var han över relingen och inom några ögonblick rullade de tre kacklande ynglingarnas skallar som kålhuvuden över däck. Olof, Gisle och Geir såg på håll hur deras frände röjde av danernas däck från för till akter. Blicken brände dem som kom i vägen och runt munnen stod fradga. Olof kom att tänka på ett dryckeshorn fullt med skummande öl och kunde inte låta bli att dra på munnen åt liknelsen. Ingen som kom i vägen skonades, män flydde i skräck. Trots alla historier om bärsärkar var det ingen som hade sett en på riktigt, inte förrän nu.

Gangulf själv var knappt medveten om vad som pågick. Alla hans sinnen var inriktade på att nedgöra fiender; därutöver fanns intet.

Han arbetade sig fram över däcket som snart var tömt på daner, åtminstone sådana som stod upp. Alla som kunde hade flytt till någon av de andra båtarna, eller hoppat i sjön. Efter Gangulf följde svear som utnyttjade det oväntade genombrottet genom att kämpa tätt bakom bärsärken eller avliva dem som ännu inte var riktigt döda. Också de som hade hoppat över bord och som kämpade för att inte dras ned i djupet, tyngda av våta kläder och vapen, slaktades.

Det var när Gangulf fortsatte striden på nästa båt som det, någonstans i det som fortfarande fanns kvar av hans medvetande, stod klart att han inte var det minsta rädd längre. Insikten slog honom och han hävde upp ett vrål grundat på lika delar glädje och lättnad. Det ljud som nådde fiendens öron lät dock mer som ett vildsint brölande; det ökade deras skräck än mer.

Gangulf fortsatte i ett hänryckt glädjerus. Han var inte längre rädd, han var lugn och han kämpade just så väl som den krigare han länge hade velat vara. Trots att han var uppslukad av striden, kände han att det han nu gjorde var en hjältebragd. Hur han än for skulle han leva i folkminnet.

På vägen mot seger tog båtarna slut. Gangulf, omtöcknad av raseri och utmattning, svingade sig över nästa reling för att i nästa ögonblick finna att där bara fanns vatten i stället för däcksplankor och fiender. Båten han hade siktat på höll på att angöra och låg fortfarande ett stycke ut; på håll hade han hört varningsrop från fränderna. Men det var för sent; nu skimrade allting grönt. Runt honom var det kallt, vått och tyst.

124

© Ragnar Hambraeus 2009

19 Bärsärk

Olof såg Gangulf försvinna över relingen, liksom han såg luckan mellan fartygen dra ihop sig över Gangulf. Den blev smalare och smalare, draggarna var kastade och männen halade allt vad de orkade. Olof såg sig om, hittade ett spjut och slungade det mot draggmännen. Dels måste han hindra att Gangulf dränktes under båtarna, dels ville han avleda uppmärksamheten för att ge Gangulf en möjlighet att ta sig upp igen.

Samtidigt som spjutet lämnade handen förstod han vad han gjorde, förstod han att han i detta ögonblick vigde Gangulf åt Oden.

Men det var för sent, spjutet flög över däck, över döda, över vatten, över Gangulf och över fiender, i en obeveklig båge, mot den andra båten.

Gangulf kände hur något snärjde honom. Vattnet smakade salt och han svalde mer än som var lämpligt. Varför kunde han inte röra sig som han ville, varför nådde han inte ytan? Han hade kämpat mot fiender ovan däck och nu låg han under ytan och kämpade mot något annat. Det kändes som händer som trevade utefter hans kropp, som nätmaskor i vilka han trasslade in händer och fötter, som att bli rånad på det liv han just hade återvänt till. Ju mer han kämpade för att nå havets yta, desto mer drogs han mot dess botten.

Det blev mörkare och vart han än såg var det vatten och tång. Hela kroppen skrek efter luft men det var lönlöst. Där borta skimrade det av guld. Aegirs sal, tänkte han, är det dit jag är på väg?

Med ens flödade ljuset, men inte längre den där guldskimrande undervattensglöden, utan dagsljus. Och där var hon, hon som han drömt om många gånger, på sin häst som var en varg, och hon lyfte upp honom på starka armar. Genom vatten, luft och himmel bar det och hela tiden red de i det underbara solljuset, med himmel både över och under sig. Gangulf fyllde sina lungor med luft. Han kunde se Asgårds tak skimra i solljuset redan långt innan de var framme.

© Ragnar Hambraeus 2009

125

26 Draug-Erik

26 Draug-Erik På Eriks skepp kände man sig olustig. Återfärden hem hade begynt samma morgon, i frisk förlig vind, men snart hade det mojnat och nu rådde en envis motvind. Sydvinden förebådade dåligt väder varför styrmännen enades om att söka lä vid kusten över natten.

Men det var inte bara vinden som störde stämningen. Hade inte hela utrodden varit kantad av motgångar? Visserligen hade man segrat på Själland, men inte hade det kommit något gott ut av den segern.

Och igår hade man varken segrat eller förlorat, utan mest mist många män.

Men detta var inte det värsta, motgångar måste var och en vara beredd på. Inte alla krigståg var framgångsrika. Nej, vad som verkligen skapade olust var kung Erik själv, eller snarare det som var kvar av honom. Han såg förskräcklig ut och rörde sig hotfullt av och an i sjöhävningen. Arnulf som satt närmast hade till och med hört honom kraxa om skeppsbrott och vännerna på havets botten som snart skulle få smaka svitjods kämpars kött.

Efter natten för ankar i en åmynning fick man nog. Flera av männen vittnade om att Erik hade angripit dem i sömnen. En och annan tvivlade och menade att det kunde röra sig om elaka drömmar. Andra menade att man inte kunde veta men att det vore lika så gott att bränna kungens kvarlevor här och inte vänta tills man kom åter till Uppsala. Meningsutbytet pågick som häftigast när någon ur besättningen ropade från land.

– Kom och se! Arnulf är dräpt!

– Männen hastade över landgången och snart stod alla i en ring runt den rivne.

– Ingen tvekan, sa en ärrad gammal kämpe med en stämma lika ödesmättad som om han hade varit Oden själv. Det är Erik som har gjort detta, det syns på Arnulfs sår. Erik har blivit draug.

Männen nickade tankfullt även om det fanns en och annan som tvivlade. Det fanns säkert fientligt folk i trakten och var fanns egentligen Arnulfs yxa? Om Erik var draug hade han egna vapen.

Men att träta med troende gagnade föga.

– Så är det, bestämde gamlingen. Vi måste bränna honom, annars tar han oss en och en tills ingen är kvar. Då blir han draugErik sjökonung och ingen färdas längre säker på havet. Sanna mina ord, vi måste bränna honom. Nu! © Ragnar Hambraeus 2009

175

26 Draug-Erik

Bud gick, från båt till båt, att man skulle bränna kung Erik en andra gång, redan idag. Åskviggen hade förvisso dräpt honom, men inte helt. Ris och grenar samlades i hop och snart tronade draugErik på toppen av en diger kase. Under sig och bakom ryggen hade han dynor fyllda med fjäder och dun. Där satt han, ståtlig, stel och stinkande; iförd stridsrock, hjälm och handskar, med manteln över axlarna och vapen över knäna. Bredvid honom hade man ställt fram ordentligt med skaffning och redskap; grytor och stekar, nötter och mjöd samt en säl som någon skjutit inför denna hans hädanfärd.

Dessutom fick han med sig brädspel och en grytgaffel. En av de mindre efterbåtarna lades också på bålet.

– Nu har han så att han reder sig, fastslog den gamle.

– Det räcker länge, sa någon annan.

– Det blir en värdig ankomst till Valhall, sa en tredje.

– Vem tänder bålet, frågade en fjärde.

– Det gör jag, sa gamlingen.

– Jag känner inte igen dig, sa den förste.

– Jag kom ombord när vi drabbades med danerna.

– Vem är du, sa den andre.

– Ni kan kalla mig Gamling.

– Var hör du hemma, sa den tredje.

– Överallt, svarade Gamling. Jag färdas vida omkring.

Något gjorde att de inte frågade mer; var det hans röst eller de djupt liggande ögonen som tycktes se allt. Ögonen förresten; det gick inte ens att avgöra om där fanns några, så djupt låg de i sina hålor under buskiga ögonbryn.

Gamling tände och snart flammade bålet högt. Männen stod runt omkring och alla galdrade. Ingen ville ha en draug ombord, vare sig han var kunglig eller ej. Olof stod en bit ifrån; trots värmen från bålet kände han en rysning utefter ryggraden. En draug var riktigt otäckt. Det var sådant man hörde om men som i regel inte drabbade vanligt folk; i alla fall hörde det inte till vanligheterna.

Knappt hade elden fått fäste i den fuktiga veden förrän vinden mojnade. Rökpelaren steg vit och tät rakt upp mot himlen.

Allteftersom elden tog sig blev röken tunnare för att till sist försvinna helt och ersättas av ett dallrande lufthav. Det knastrade om brasan och Erik bar sig själv åt innan kroppen slutligt förtärdes av lågorna; han pep samt puttrade och när han till sist försvann var det med ett råmande ljud. Till sist befann han sig hädan och snart 176

© Ragnar Hambraeus 2009

26 Draug-Erik

gjorde resten av bålet det också. Man lät glöden pyra så länge den ville och när allt hade svalnat var det redan eftermiddag. Men då rådde en frisk nordvind; den kunde föra dem ett gott stycke hemåt.

– Se på vinden, sa Ragnar till Olof. När nu draug-Erik har farit hädan ska du se att vår hemfärd blir lugn. Nordan råder.

– Vart tror du att vindarna för honom själv?

– Jag hörde någon som hade sett honom fara iväg med röken.

Mot Asgård i himlen. Vad tror du själv?

– Inte gott att veta. Han stred dugligt men var också kärv mot vänner.

– Så sant som det är sagt. Men nu är han borta; Östen får ta över. Har man sopat ihop resterna från bålet så att vi kan ge oss av?

– Vi kan lägga ut. Är alla med?

Ragnar ställde sig på landgången och räknade huvuden, ombord och i land.

– Alla är här. Kom ombord nu! Överallt hördes liknande rop, nu lämnade flottan denna fientliga kust där det blåste och regnade för jämnan.

– Har ni Gamling, hördes någon ropa nedanför relingen?

– Nej, han var på Eriks skepp, svarade Ragnar.

– Han sa så, men ingen har sett honom sedan han tände bålet.

– Han är säkert på någon av de andra båtarna.

– Vi har frågat men var vi än söker står han inte att finna. Ingen har honom ombord och än märkligare: ingen hade det förut heller.

– Då var han väl inte mänsklig?

– Nej, han var nog inte det. Han sa att han färdas vida omkring.

– Mycket vida kring, skulle jag tro.

– Söderut, sa Karl och betraktade trästickorna som låg på durken. Ja ja, det är bara att böja sig för sin lott här i livet, hur länge det nu kan vara. Dör vi inte för danernas svärd, kanske vi kan få bli trälar hos någon kustbonde.

– Ligger vi i kanske vi kan hinna ikapp de våra. Det kan ju hända att de stannar på vägen. Gangulf lät nästan hoppfull.

– De seglar och vi ror. Karl sneglade hastigt på Gisle och fortsatte sedan att betrakta stickorna på durken.

– Ja men vinden har vänt. Det blåser sydvind nu.

– Hm, ja du har rätt. Men det blir tungt att ro mot vinden. © Ragnar Hambraeus 2009

177

26 Draug-Erik

– Låt oss försöka.

– Mat, sa Geir. Hur skall vi göra med mat då? Och vatten? Vi har ingenting.

– Vi får samla och fånga, sa Gangulf. Vatten finns det i åar. Och åar rinner ut i havet.

– Men först ska vi försöka hinna ikapp de våra. Idag ror vi så mycket vi orkar, sa Gisle.

– Och hittar färskvatten, sa Gangulf.

De bytte av varandra då och då. Först rodde Gisle och Gangulf, sedan Karl och Geir. Visserligen gick det inte lika fort när Karl och Geir rodde, men de var åtminstone jämnstarka. När solen stod i väster hade de tillryggalagt en god sträcka och kunde inte längre se ön där de hade övernattat, eller några andra öar heller. Det hade funnits några på vägen, några skär och en större ö, men nu låg kusten öppen och verkade göra det så långt söderut de kunde se.

– Det är hårt med motvind, sa Geir. Jag är törstig.

– Du är inte ensam, sa Karl. Min tunga fastnar i gommen.

– Ännu ingen skymt av flottan, sa Gangulf med en blick mot den södra synranden. Låt oss styra in mot land. Det borde inte dröja länge innan vi hittar en bäck. Är vi lyckosamma hittar vi oss också mat, och en plats för nattläger.

– Eller så fångar någon oss. Geirs röst var full av tvivel.

På väg in mot land spanade de efter åmynningar och bäckraviner.

Det var inte helt enkelt men efter att ha rott utefter stranden en stund hittade de vad de sökte efter. Såvitt de kunde avgöra hade ingen sett dem. De hade i varje fall inte sett någon.

Så fort de fick bottenkänning hjälptes alla åt att dra upp båten på stranden. Därefter störtade de ner i bäckfåran och drack.

Vattenströmmen var strid efter de senaste dagarnas regn och hade grävt en djup ravin genom strandens lösa sand. Trots sin bruna ton var vattnet klart och smakade friskt.

Efter att alla fyra hade druckit sig otörstiga spanade de runt i omgivningarna för att utröna om trakten var bebodd och var de kunde finna föda. Efter vad de kunde se fanns ingen gård i närheten.

Det troliga var att gårdar, om sådana fanns, låg längre in i land, bättre skyddade mot havets vindar och vikingar. Å ena sidan skulle en gård betyda att det fanns mat, men också människor vars avsikter man aldrig kunde veta.

178

© Ragnar Hambraeus 2009

26 Draug-Erik

De delade upp sig två och två. Gisle och Geir åtog sig att skaffa något att äta, Gangulf och Karl att ställa i ordning ett nattläger, samla ved och göra upp eld.

– Jag saknar min pilbåge, sa Geir misslynt och betraktade spjutet. Visserligen är detta ett utmärkt spjut, men till rabbisjakt duger det sämre än pil och båge.

– Det är sant, men på något sätt skall nog Bane hjälpa oss att skaffa mat i magen.

– Låg det inga redskap i båten?

– Inga fler än dem vi hade med oss själva. Vi ska vara glada att Gangulf fick med sig sin yxa. Till och med när han drunknade hade han ett fast grepp om skaftet.

När det började skymma hade Karl och Gangulf samlat ett ansenligt förråd med ved och dessutom fått fyr i några av pinnarna som sprakande spred värme i vinden. Över några stora stenar hade de lagt slanor och flätat ett tak av vidjor som de täckte med gräs och torv. De hade också brett ut ett lager torrt gräs på marken under, att ligga på.

– Nu väntar vi bara på något gott att stoppa i magen, sa Gangulf.

Hans mage knorrade som för att understryka det han just hade sagt. Karl betraktade honom.

– När åt du senast? Du sov ju när vi andra smorde kråset igår.

– Låt se. Det var i går morse, innan vi seglade ut för att möta danerna. Och så en munsbit ur grytan i dag, innan jag snubblade över dig. Sälen var god trots att den var kall.

– Har du sett Gisle och Geir på länge?

– Nej, var håller de till?

– Skulle de fånga kött eller fisk?

– Inte en aning.

De väntade under tystnad. Elden spred en behaglig värme och höll strandmyggen på avstånd. Det var skönt att stirra in i lågorna och glöden. Karl höll på att nicka till när de hörde steg. Någon eller några närmade sig. Gangulf tog yxan och smög ut ur eldens sken, men satte sig snart igen.

– Det är Gisle och Geir.

– Vad har ni med er? Vi är hungriga!

Geir höll fram en trave med strandkål och såg skamsen ut.

– Är det allt ni har lyckats få tag på? © Ragnar Hambraeus 2009

179

26 Draug-Erik

Besvikelsen i Gangulfs röst gick inte att ta miste på. − Då blir det ännu ett hungrigt uppvaknande i morgon bitti.

Snart tar jag en tugga av din skank.

– Du skulle bara våga. Ta en tugga av bladen, de är goda.

Gisle höll fram traven och Gangulf såg med misstro ömsom på den, ömsom på bröderna.

– Det här är inte klokt. Vi behöver något att äta! Jag ger mig ut och försöker hitta något fastän det är mörkt.

– Se mellan bladen, föreslog Geir.

Det ryckte lite i hans ena mungipa när Gangulf särade på två blad. Ut stack ett fiskhuvud.

– Flundra, utbrast han. Det var bättre. Fick ni den på spjut?

– Nej, vi gjorde ett ljuster genom att fläta vidjor och tälja spetsar. Geirs ansikte var ett enda stort leende.

– Nu börjar det likna något.

– Har du sett mellan de andra bladen också?

Gangulf bläddrade och fick fram inte mindre än åtta flundror och några dussin nästan mogna nypon. Stämningen blev med ens munter. Det dröjde inte länge förrän alla fyra mumsade flundror och strandkål så att det stänkte om dem. Fiskben, fenor och det som inte gick att äta på huvudena for genom luften.

– Vi har flätat en tina också, som vi agnade med fiskrenset och satte ut i viken. Har vi tur finns det några feta ålar i den i morgon bitti.

– Och rabbisar flikade Gisle i. Vi satte giller.

– Det borde finnas musslor också, sa Gangulf. Vi kan samla i morgon. De är goda.

Efter att den värsta hungern var stillad satt de fridfullt och samspråkade om de senaste dagarnas tilldragelser. Karl och Gangulf hade ännu inte hört Gisles och Geirs berättelse i sin helhet; de grinade glatt när de hörde hur bröderna hade delat sköld och spjut.

Berättelsen om Bausis dråpliga död fick Gangulf att skratta så högt att Karl måste tysta honom med en hand över munnen. Trots allt var de i fiendeland.

Det var inte lite som hade hänt denna sommar: två slag, ett på land och ett till sjöss, danernas drottar dräpta, Gangulf riden, plågad men slutligen lämnad ifred av nattmaran, flottan avseglad och nu senast ölgille och flykt. Allteftersom mörkret sänkte sig över trakten gick samtalet trögare. Till sist sa Geir något om att sova, lade sig ner 180

© Ragnar Hambraeus 2009

26 Draug-Erik

på gräset och kröp ihop. Inom kort sov han, mätt och belåten. Snart hade Gisle och Karl gjort honom sällskap. Gangulf satt ensam kvar.

Han kände sig inte trött; det var inte att undra på efter förra nattens fimbulsömn.

I natt vakar jag, tänkte han.

Gangulf kände sig fridfull till sinnes. Visserligen var deras läge bekymmersamt: fyra ynglingar långt in i fiendeland. Men det oroade honom föga. Bättre husvill än rådvill, tänkte han. Och i natt har vi både hus och härd samt mat i magen. För all del, kanske inte ett hus men väl tak över huvudet.

Vad gällde kamp kände han sig också lugn; nu visste han vad han förmådde, också när det var allvar. I och med det hade maran inte längre makt över honom. Hon hade förlorat greppet och han kände sig alltmer förvissad om att hon hade gjort det för gott. Det är den räddhågade som är hennes byte; den orädde rår hon inte på. Undrar vem hon rider i natt. Öbornas gårdvård får gärna ha henne hos sig.

De blir ett maka par. Gangulf log vid tanken. Eller någon av dem som bor där på gården. Bara det inte blev Leif; hon slutade plåga mig samtidigt som han dog. Hoppas han har det bra där han är nu, dräpt som han blev i sin första strid. Frid över hans minne.

– Han strider hos gudarna.

Gangulf såg upp. Framför honom i mörkret, på andra sidan elden, satt en gammal man. Ansiktet var dolt bakom skägg och under luva, man såg bara ögonen, eller snarare ögonbrynen och de djupa ögonhålorna.

– Inte nu väl? Natt råder.

– Det är sant, inte i detta ögonblick. Just nu njuter han nattens nöjen.

– Men i morgon?

– ...tar kampen vid igen. Mycken vapenlek det är på vallen.

– Vad äter han till kvällsvard.

– Nyslaktad galt med mycket fläsk, därtill bröd med flott och spad. God gamman råder i hallen. Mål i mun får män av mjöd.

Gillet varar länge än.

Gangulf begrundade det han fick höra. Nog anade han vem han hade på besök. Han sa: – Jag hörde dig inte när du kom.

– Jag kommer, och jag går.

– I vilket ärende? © Ragnar Hambraeus 2009

181

26 Draug-Erik

– Just nu intet annat än att värma mig vid din eld. En stunds samspråk, två färdmän emellan. Lite vila i natten.

– Varthän ämnar du dig?

– Jag skall bränna en död.

– Vem? – En kung.

– En av de två som dräptes igår?

– En av de tre.

– Tre? – Trenne var de kungar som miste livet igår.

– Jag visste bara två. Vem bränner du?

– En av dem.

– Och de andra?

– Även de sällar sig snart till Valhalls värjare. Dugliga daner såväl som deras fruktade fiender; alla behövs på världarnas valdag.

– Behövdes inte en bärsärk till? Du lät Karl fiska mig ur ditt grepp med sitt garn.

– Inte mitt grepp, utan Rans. Jag hjälpte Karl att snuva henne; jag behöver dig bättre än hon. Men än har vi tid.

– Hur då?

– Ditt öde hastar inte. Tids nog märker du vad som ska göras.

– Vad timar härnäst?

– För att komma åter till Tuna måste du fara vida.

– Vilken väg är tillrådlig?

– Hur ni än far blir resan svår. Dåd danar duglig dräng98.

– … och drapor den dödes dom. Kommer vi alla...

Gangulf avbröt sig mitt frågan. Den gamle hade rest sig upp.

Stunden efter var han uppslukad av mörkret.

Någonstans i närheten hoade en uggla.

Gangulf satt kvar och lät tankarna vandra. Stillhet, mörker och vällukt från någon okänd blomma omslöt honom. Elden värmde.

Han satt orörlig och såg rakt in i glöden som skimrade fram och åter i olika färger: brandgult, rött och svart. Ibland spelade mönster för hans syn, svagt blå linjer; alvbågar brukade Holmdis kalla dem. Då och då lade han på en pinne. Inte ett ljud hördes. Allt var stilla.

98

Den ursprungliga betydelsen är ”ung man”, liksom i dagens danska tungomål.

182

© Ragnar Hambraeus 2009

26 Draug-Erik

I den bleka gryningen begynte sjöfågeln att låta. Då väckte han Gisle, som fick fortsätta nattens vak. Själv lade han sig ned att sova en stund, efter att ha förvissat sig om att Gisle skötte elden och inte somnade om.

Gangulf vaknade inte förrän Gisle och Geir kom åter från stranden.

Då var det redan ljusan dag men han kände sig inte manad att ge sig till känna, utan låg kvar och blundade. Av brödernas muntra samspråk kunde han sluta sig till att de hade med sig nyfångad rabbis, ål och musslor. Först när dofterna från matlagningen nådde hans näsborrar gick det inte längre att låtsas sova. Han var på fötter inom ett ögonblick och snart satt alla återigen runt elden och spisade med god aptit. Strandkål, nypon och vatten fullkomnade morgonmålet.

I dagsljuset hade Gangulf inte en tanke på den gångna nattens besök. Vad som hänt då var som i en annan värld, eller som i en dröm. Och inte brukade han komma ihåg drömmar sedan det blivit dag. Man vet sällan att man har haft dem. I alla fall inte särskilt många, och inte förrän man blir påmind om något i drömmen: en person, en plats eller en händelse. I stället fylldes hans hjärna nu av tankar på mat och hur de skulle hinna i fatt sin flotta.

– Det är stilla. Vi borde ge oss av för att hinna ikapp våra vänner.

– Vi måste ta med ålburen och gillren, sa Geir.

– Och ljustret, sa Gisle.

– Visst, sa Gangulf. Finns det något vi kan ta färskvatten i?

Alla fyra tänkte efter men kunde inte komma på något bra kärl.

– Då får vi dricka oss otörstiga nu.

– … och hitta en ny bäck när vi blir törstiga.

– Om vi inte hittar flottan först. Det vore det allra bästa.

De samlade sina ägodelar, både de få de haft med sig och dem de tillverkat, samt satte båten i sjön. Havet låg blankt och snart rodde de med god fart; roddlagen var desamma som dagen innan. De färdades en god stund.

– Se där, utropade Geir och pekade över land söderöver.

Gangulf och Gisle vilade på årorna; alla vände sina blickar ditåt Geir pekade.

– Det ryker i fjärran, sa Geir.

– Någon eldar, sa Gisle. © Ragnar Hambraeus 2009

183

26 Draug-Erik

– Listigt tänkt, sa Karl och blinkade åt Gisle.

– Ett stort bål, sa Geir.

– Nyss tänt, sa Karl. Röken är vit.

Gangulf satt tyst. Inom ett ögonblick mindes han besökaren i natten. Bränna en kung, var det inte det han hade sagt?

– Bränna en kung, sa han tyst.

– Vad sa du, frågade Karl.

– Man bränner en kung.

– Vad pratar du om? Tala ur skägget. Alla tre betraktade Gangulf med stora ögon.

Och nu kom han ihåg sitt nattliga samtal, i alla fall delar av det.

Han berättade om den gamle mannen; att han dykt upp ur tomma intet och språkat en stund vid elden för att sedan försvinna in i skuggorna lika hastigt som han kom. Han återgav hur gamlingen hade talat om trenne dräpta kungar, inte tvenne, hur hans ärende var att bränna en av dem. Han nämnde också det som sagts om den svåra hemfärd som väntade dem.

De andra satt och gapade; sedan överöste de honom med frågor: – Varför har du inte sagt något?

– Jag kom inte ihåg; inte förrän vi såg röken.

– Varför väckte du oss inte?

– Jag hade inte en tanke på det.

– Vem tror du han var?

– Det förstår nog vem som helst.

– Vem är den tredje dräpte drotten?

– Han sa det inte. Kanske Erik?

– Är det måhända han som brinner?

– Kanske det.

Slutligen upphörde frågorna och de rodde vidare. Detta kunde vara deras stora, och kanske enda, tillfälle att hinna ikapp flottan och fränderna. Röken var nu borta och en vind blåste från norr. Kom de bara längre söderut borde de kunna utröna vems kung som brann.

För att färdas fort rodde Gangulf och Gisle mest hela tiden. De hade kraft i årtagen och båten höll god fart. Karl och Geir spanade mot horisonten. Ibland öste de båten med händerna och Gangulfs stridshuva.

Efter hand böjde landet av åt öster. Och där, när de hade hållit på en god stund med att runda kustlandet, som böjde av, såg de flottan.

184

© Ragnar Hambraeus 2009

26 Draug-Erik

Vems flotta gick inte att avgöra, men ändå tvivlade de inte. Det måste vara deras. Danerna torde fara längre västerut.

Gangulf och Gisle rodde under tystnad, Karl och Geir spanade oavlåtligt mot den flotta de sakta närmade sig. Alltför sakta, tänkte Karl, den tycks lika avlägsen nu som när vi först såg den. Det var som i en ond dröm, där man sprang det fortaste man kunde, men ändå inte rörde sig ur fläcken. Med sammanbitna miner såg de segel hissas, först ett, sedan flera. Gangulf och Gisle satt med ryggarna emot, men Geirs och Karls ansikten sa dem att det brådskade.

Nordvinden friskade i och segel efter segel fylldes med luft. De fartyg som var först ut började undan för undan försvinna bakom synranden. Jättar, ulv och björn for genom Gisles huvud, dolska daner genom Geirs. Måtte vi slippa slikt, tänkte han. Måtte vi hinna ikapp.

Nu vimlade havet av segel; alla var hissade, såvitt Geir kunde avgöra, inget återstod. Karls blick mörknade, men Gangulf rodde vidare. Efter en stund slocknade även Geirs blick. Gisle såg det, och hans blick mötte också Karls. Med ens blev årtagen trötta och när Gangulf märkte det sparade också han på kraften i sina. Alla vände sig om och såg ut över havet.

– Det gagnar inte?

Geirs röst sprack när han talade.

– Vi hinner inte ikapp, sa Karl.

Svitjods flotta fjärmade sig; flera tolfter fartyg for på havet.

Samt en båt med fyra ynglingar som aldrig kom ikapp.

© Ragnar Hambraeus 2009

185

31 Gypeswic

31 Gypeswic Han förbannade sitt öde; varför gick det som det gick för honom, när andra nådde både ära och rikedom? De fem senaste månaderna hade varit en enda lång pina; nu hade han till och med förlorat sin frihet. Han stod med spade i hand och grävde i leran vid floden, ett arbete som kändes tröstlöst, som om det skulle hålla på till döddagar. Och inte ens döden bar hopp om förändring till det bättre; han skulle komma till Hel som träl med lera på fötterna, spade i hand och flugor som följe.

Han hade blivit slagen av uppsyningsmännen och maten var mager. Visst hade han lidit även förut, men detta var avgjort ut ur askan och in i elden. Eller snarare leran. Han hade aldrig förut sett så mycket lera och heller aldrig något så omfattande bygge. Här anlades hamn med bryggor och kajer som var större än något han tidigare hade erfarit. Från sin plats i leran skymtade han hus, vanliga och sådana byggda av sten. Det föreföll honom lika storslaget som främmande.

Han såg fartyg komma och gå till de delar av hamnen som var öppna för sjöfart. Han hade hört att det fanns krukmakerier i staden. Krukorna skeppades till många länder; i retur kom allehanda varor.

Han tog några tag till med spaden. Trots att han var ny hade han märkt att han fick vara i fred om han bara arbetade. Tog han det för lugnt fick han stryk; arbetade han för hårt skulle han slita ut sig.

Lagom var bäst.

Han hade pratat lite med männen som han arbetade samman med, men alla var på sin vakt. Ingen var här av fri vilja och vem visste vad som kunde föras vidare av det man sa. Nej, bäst att hålla sig på sin kant, verkade många mena. Till en början hade han inte velat godta deras inställning, eller snarare uppgivenhet. Nog måste det väl vara så att fler än han ville fly? Men ju längre han stod där i leran med spade i hand, desto mer uppgiven blev även han. Hur skulle det gå till att fly, hur skulle han få mat och vart skulle han ta vägen? Landet vimlade av folk, de flesta med vapen. Inte skulle de dra sig för att dräpa honom om han rymde. Vad hade han att sätta emot? En spade. Munnen spändes i ett bistert leende; spade mot spjut.

© Ragnar Hambraeus 2009

231

31 Gypeswic

Några av männen hade kommit med samma båt som han själv, från kungariket Kent114. Det var dit han först hade blivit förd när han kom till Britannien. Där hade han snart blivit såld till en byggmästare, Oswald, och inte många dagar senare förd till Gypeswic115. Många män var där satta i arbete, på byggen i stad och i hamn.

Han begrundade återigen sitt öde. Hur hade det kunnat gå så här, och hur skulle han kunna slippa loss ur uppsyningsmännens och lerans grepp? Om det inte hade varit för Nykr, hans husbonde och herre, hade allting kunnat vara annorlunda. Om Nykr hade varit rättrådig hade han, Hreppir, antagligen fortfarande arbetat på gården. Men Nykr hade inte varit som andra män. Olikt en god herre delade han inte med sig utan behöll allt för egen del. Men vad kunde jag ha gjort annorlunda, tänkte Hreppir? Han hade hört till Nykr och hans hushåll, han hade aldrig haft någon möjlighet att välja herre. Det var herren som valde honom, och ödet som förde dem samman.

Hreppir blev varse att en av uppsyningsmännen betraktade honom och tog raskt några tag till med spaden. Efter en stund märkte han att mannen såg åt ett annat håll, ägnande sin uppmärksamhet åt två män som kommit i delo om ett tråg.

Nykr var en fähund, tänkte han; jag hade i själva verket aldrig det bra hos honom. Han var oberäknelig, emellanåt elak, samt saknade en husfru att dugligt sköta gård, folk och fän. De kvinnor han hade hämtat på sina färder hade han aldrig upphört att behandla som ofria. Och inte heller deras gemensamma barn; om han hade levt skulle han ha saknat både husfru och ättling. Som han hade förvaltat sin odal var det inte underligt att det gick som det gjorde.

Nykr hade varit besatt av svitjods kvinna. Kanske hade han haft någon tanke på att göra henne till sin husfru att avla arvingar med.

Men som så ofta med Nykr hade allt gått fel; van att ta och inte ge hade han försökt vinna sig en fru med våld. Och inte nog med det, den han åhågade var vigd till Bausi. Även om han hade lyckats i sitt uppsåt att röva Gunn hade han i alla fall blivit dömd fredlös, liksom hans två gårdskarlar redan var. Det hade inte dröjt länge förrän kungen och hans lika kunglige bror hade gått illa åt honom.

114 115

Idag grevskap i sydöstra England, då ett av de sju småkungadömena i det anglosaxiska England.

Ipswich, på den tiden en blomstrande handelsstad i Östangeln (då kungarike, nu landsdel i England).

232

© Ragnar Hambraeus 2009

31 Gypeswic

Nu var det som det var; Hreppir hade inte kunnat göra annat än att hjälpa sin husbonde. Han var i och för sig glad att han hade kommit undan med livet i behåll, även om det inte var mycket värt.

Värre var det för Gren-Gansi, han blev död tillsammans med Nykr; säkert var deras båda kroppar sedan länge förtärda av kungsgårdens hundar eller av vilda djur. Nu gnagde nog Nidhögg deras ben hos Hel. Vilken natt som hade följt på angreppet: flykten och skräcken för de hundar som aldrig kom, krypandet på bron över ån och lättnaden när han slutligen slank ner i båten och lät strömmen föra honom nedströms i skydd av mörkret. Han hade legat stilla och bara lyssnat, först till sin egen häftiga andhämtning, sedan efter tecken på förföljare eller upptäckt. Men inget hade hänt, inte förrän båten stötte emot det något i strandbrynet som hade visat sig vara Vigr och han hörde Allfader tala till honom så som han gjort förut. Trots rädslan hade Hreppir försökt genomtränga mörkret med blicken för att få en skymt av guden. Men han hade inte sett något, lika lite nu som någon av de tidigare gångerna, därtill var mörkret alltför kompakt. Han var inte ens säker på om Allfader hade talat så att andra kunde höra, eller endast inne i hans eget huvud. Det spelade dock ingen roll, ty det han hade sagt var entydigt; Vigr var inte död, Hreppir måste ta honom till Eirbjorg, bulta tre slag trenne gånger på porten och därpå ge sig av utan att någon varsnade honom.

Att ro uppströms i mörkret kändes hopplöst, men på något sätt gick det. Någon gång under natten hade han till slut hamnat utanför Eirbjorgs hus med sin börda, halvt medvetslös av utmattning; hans enda riktiga minne från platsen var den speciella doften, den som dunstar ur all myrmark. Efter att ha bankat på hade han snabbt avlägsnat sig från huset, på håll sett dörren öppnas och anat att Vigr lyftes in i värmen och ljuset. Än en gång hade han givit sig av med båten. Han hade rott tillbaka till ån, ju närmare hallebyn desto tystare, och sedan låtit strömmen föra honom med sig nedför ån en andra gång. Han kände nackhåren resa sig när han for förbi hovgården, men inget hände.

Han drev vidare och räknade med att han denna gång skulle nå havet utan problem. Han kanske till och med skulle hinna sova lite i båten, tänkte han. Nästa dag skulle bli hans första utan husbonde, men också den första på flykt. Det vore bra om han fick sova lite först, även om det var rått och kallt i båten. Ögonlocken var tunga och han ville inget hellre än att sova, men han tänkte att Allfader © Ragnar Hambraeus 2009

233

31 Gypeswic

kanske stod och väntade på honom i mörkret. Jag måste hålla mig vaken en liten stund till, tänkte han, men föll nästan omedelbart i sömn.

När han vaknade trodde han att han redan var död. Lemmarna kändes inte och de kroppsdelar som fortfarande kunde förnimmas var kalla som snö. Jag är i Nifelheim, tänkte han, men började samtidigt att röra på sig. Snart begynte han att huttra och efter en stund hade han i alla fall så mycket liv i sig att han förmådde sitta upp. Att ro en bit ner mot havet skulle ytterligare hjälpa till att jaga kylan på flykt.

Uppe på toften såg han sig om; å-stränderna fanns inte där. I stället var båten omgiven av hav, land syntes blott långt bort i fjärran. Det blåste från sydost och i luften var det snö. Var är jag, tänkte han, samtidigt som han drog sig till minnes gårdagens och nattens händelser: striden vid hovgården, Vigrs fall och Nykrs död, flykten, Vigr fortfarande vid liv och Allfaders uppdrag att föra honom till Eirbjorg samt slutligen hans andra flykt. Om han hade drivit förbi Allfader en andra gång hade han inte märkt det. Ögonlocken hade varit alltför tunga, det hade varit omöjligt att hålla sig vaken. Nåja, hade han velat mig något hade han talat med mig, vare sig jag var vaken eller sov, tänkte han samtidigt som han började ro mot närmaste land. Talat till mig, vare sig jag var vaken eller sov, den gamle thulen, tänkte han på nytt. Verser malde emellanåt i hans medvetande, men inte många ord. Ibland fick han fatt i ett och annat; där var havsvinter och främlingskap, svek och misstro samt något om finner en frände. Något pockade på hans uppmärksamhet; något som han just inte fick fatt i, som låg alldeles under glömskans nattgamla isskorpa. Nåja, det kommer tillbaka om jag ror: minnet av vad det nu rörde sig om.

Samt kroppsvärmen.

Hreppir vaknade upp ur dagdrömmarna av att de två männen med tråget slutligen hade kommit överens och nu fordrade att han fyllde det med lera. Han skyfflade tills tråget var fullt. När männen gav sig av återföll han i skenbart arbete och ältande av det som varit.

Han hade rott med vinden och slutligen nått land långt bort i väster, osäkert vilket. Kroppsvärmen hade återkommit men i gengäld var han nu glupande hungrig. Dagen var sent liden.

234

© Ragnar Hambraeus 2009

31 Gypeswic

Efter att ha dragit upp båten på stranden hade han begett sig inåt land på jakt efter mat och tak över huvudet. Småningom hade han kommit till en gård där man gav honom att äta och en plats att sova.

Det var en liten gård och människorna var vänliga. De berättade att han var på Samsö.

Först hade hans tanke varit att ge sig vidare redan nästa dag; på senvintern började maten sina i förråden och han hade inte tänkt sig att tära på dessa människors knappa tillgångar. Men så hade han kommit på att han kunde bidra till hushållet eftersom han hade båt.

Genom fiske och säljakt lyckades Hreppir således göra rätt för sig.

Det var inte längre ingen brådska att bege sig vidare, han kunde gott vänta tills det blev varmare. Värdfolket bjöd honom att stanna och efter en månad gick han som karl i gården. Hreppir tänkte att här var det bättre än hos Nykr; här kunde han bli kvar även sedan det blivit sommarvarmt.

Det var då ödets trådar ännu en gång trasslade sig för honom.

Det började med att gårdens bästa mjölkko dog, liksom kalven den bar på. Sådant hände och det hade väl inte varit något att fästa avseende vid om inte också fisket ungefär samtidigt började gå sämre. Inte heller det var ovanligt, fisk gick till och från. Men när smedjan brann upp, med smed och allt, då började gårdsfolket att prata och peka finger. Man sa att här var krafter i rörelse som inte hade funnits innan Hreppir kom till gården. Vem var han egentligen och varför hade han kommit hals över huvud utan utrustning i båt över vinterhav? Här fanns ulvar i mossen.

Nu började gårdens folk att undvika Hreppir. Ingen pratade längre med honom, samtalet tystnade när han kom in i rummet och han märkte hur man tisslade bakom hans rygg. Det fanns inget han kunde säga till sitt försvar; att säga sanningen vore ogynnsamt och att hitta på något skulle bara trassla till det än värre.

I hemlighet började han därför att förbereda ännu en flykt; vistelsen som hade börjat så bra var nu nästintill olidlig. Bara husfrun visade ännu vänlighet och han tänkte mer än en gång att hon hade mer än ett gott öga till honom. Men det räckte inte, hennes vänlighet uppvägde inte de andras misstro.

Han började gömma undan mat samt redskap han kunde behöva och som han räknade med inte skulle saknas förrän han var borta.

Efter några dagar hade han lyckats fylla båten med det nödvändigaste och var redo för färd. Han bestämde sig att invänta © Ragnar Hambraeus 2009

235

31 Gypeswic

en månklar natt med förlig vind och fara vidare mot väster. Om någon vaknade kunde han säga att han behövde lätta på trycket.

Morgonen då allting hände mindes Hreppir som om det hade varit igår. Han hade inte mer än stigit upp förrän han hörde röster på gårdstunet. In steg husfar med en halv tolft män och tog honom med sig ut. Husfrun skrek och slet ömsom i sin make och männen, ömsom i Hreppir, till ingen nytta. Ute på gårdstunet band de hans händer och förde honom till andra sidan ön. På en strand fanns ytterligare karlar väntande vid en båt; av samtalet förstod Hreppir att de var köpmän från Jutland. Husfar samtalade med männen, skakade sedan hand med var och en samt begav sig därefter hemåt.

Han yttrade inte ett enda ord till Hreppir.

Denne fördes ombord. Eftersom havet fortfarande var kallt efter vintern löstes repen runt hans handlovar så snart man hade lagt ut från land; rymde han skulle han frysa ihjäl eller drunkna. Sedan sattes han vid en åra att ro.

I Jutland följde en tid som träl. Fram emot sommaren fördes han och andra ofria till fots över Jutland till dess västkust. Där stuvades han ombord på ett fartyg, bunden till händer och fötter, och skeppades till landet Kent i Britannien. Resan var blåsig, blöt och kall; trots att det var sommarmånad hade han sällan frusit så mycket.

Det var också den längsta resa Hreppir någonsin hade gjort och den tog flera veckor.

Hans tankar fullföljde cirkeln och snart var han tillbaka i kungadömet Kent där han snart blev såld till Oswald byggmästare.

Sedan hade det inte dröjt länge förrän han stod i Gypeswics lera.

Hreppir grävde på och tankarna fortsatte länge att mala kring Nykr, Samsö, Kent, Oswald och jutar men skymdes under dagen av lera, vatten och flugor. Snart kändes tankarna lika grumliga som den lervälling han stod i. Han tänkte att glimtarna av lycka i hans liv hade varit korta och få; bäst hade det varit innan allt gick snett på Samsö.

Helst skulle han fara tillbaka dit, dräpa husfar som hade svikit honom, kuva dem som hade misstrott honom och gilja husmor.

Hon var en god människa.

Vid denna tanke spände han återigen läpparna till något som kunde uppfattas som ett leende.

236

© Ragnar Hambraeus 2009

31 Gypeswic

− Drömmar, mumlade han och fastslog att livet mest handlade om ofärd och elände.

Samt lera och vatten. Och flugor.

Nästa dag började som den förra, den innan och alla andra dagar med; väckning i gryningen, morgonmål och arbete. Hreppir visste inte hur många dagar han hade arbetat i leran, men kunde av årstiden avgöra att det måste vara skördemånad. − Du där! Rösten var barsk och Hreppir såg upp. − Ja? − Kom hit! Uppsyningsmannen var inte ensam; bredvid honom stod en man som gav ett egendomligt intryck av både hövding och träl. Han var huvudet högre och hade rak hållning, men kläderna, liksom hans tärda anletsdrag, avslöjade att han var lika ofri som Hreppir själv. − Han är ny, kom igår. Ni två skall gräva och bära tråg; du får visa honom. − Har han spade? − Fråga inte dumt, det är klart att han inte har. Gå till timmermännen och be dem om en. Och inga påhitt; du blev vald för att du är beskedlig. Missbrukar du förtroendet går det er båda illa. − Vad heter han? − Får du fråga honom själv om. Sätt igång nu. Schas!

Schas på dig också, tänkte Hreppir, men lät det inte komma över sina läppar. I stället sa han: − Kom, vi hämtar en spade åt dig. Vad heter du? − Styrbjörn. Du? − Hreppir.

De gick vidare under tystnad, var och en i sina tankar. Det var tydligt att båda hade lärt sig samma sak: tala inte mer än du måste.

Timmermännen höll till mellan hamnen och staden; snart återvände Hreppir och Styrbjörn med spade och tråg.

Nästan tillbaka frågade Styrbjörn: − Varifrån kommer du? − Själland. Än du? − Soland, ett av svitjods uppländer. − Mhm, sa Hreppir och tänkte att det var där som Nykr hade härjat förra sommaren. Det var därifrån svitjodskvinnorna i © Ragnar Hambraeus 2009

237

31 Gypeswic

hovgården kom, om han inte mindes fel. Han bestämde sig för att inte yppa något om dem; det skulle bara bli bråk.

De båda männen fortsatte att gå under tystnad. Hreppir visade Styrbjörn var han skulle gräva, och sedan bar de bort leran i tråget.

Inte många ord blev yttrade dem emellan den första dagen.

Var Styrbjörn tillbringade natten visste inte Hreppir, men nästa dag kom uppsyningsmannen tillbaka med honom. − Ni arbetar ihop i dag också.

Männen fortsatte där de hade slutat dagen innan. Hreppir kunde inte låta bli att fundera på Styrbjörns levnadsöde. Han verkade van att råda, men också illa medfaren. Hreppir beslöt sig att strunta i rädslan och stilla sin nyfikenhet. − Hur hamnade du här? − Det är en lång historia, sa Styrbjörn. − Berätta. − Först vill jag arbeta ihop med dig en tid. Om vi då litar på varandra berättar jag.

Resten av dagen fortsatte de att gräva och bära under tystnad. De samarbetade väl; Hreppir tänkte att även om Styrbjörn var en hövding, var han inte för fin för grovgöra.

Nästa morgon återkom Styrbjörn utom uppsyningsmannens sällskap; denne räknade tydligen med att de skötte sig. Och varför inte? Vad kunde en ensam träl, eller två, ta sig till på egen hand i främmande land? Hreppir undrade dock vart Styrbjörn tog vägen om nätterna. − Var sover du, frågade han. − Med de kristna trälarna. − Har du låtit de kristna vattenösa dig? − Ja. Hreppir gjorde stora ögon; Styrbjörn föreföll med ens honom än mer märklig. Han måste vara vittfaren, tänkte han. Många franker åkallade numera vite Krist och han hade hört att dennes blotgodar inte godtog att man åkallade de andra gudarna. − Varför det? Är den kristne guden verkligen mäktigare än alla de andra tillsammans.

238

© Ragnar Hambraeus 2009

31 Gypeswic

− Jag berättar gärna. Men vi ska vänta tills vi kan lita på varandra.

Styrbjörn och Hreppir knogade på och dagarna blev till veckor. Det var enformigt, men de for i alla fall inte illa utan fick tillräckligt med mat och vila. För trots att de var ofria var de värdefulla för sin ägare; blev de sjuka sinkades arbetet och dog de måste ersättare kostsamt införskaffas. Följaktligen förstod Oswald byggmästare att vårda sina trälar, i alla fall dem som skötte sitt arbete, liksom en god bonde sköter sina djur.

Maten var enformig, mest får, men den gick att leva på även om köttet var magert. Vädret var heller inte det sämsta eftersom det fortfarande var sommar. Någon gång hade det blivit hett och då var det skönt att arbeta i hamnen; vattnet svalkade. Värre var det när det blåste och regnade, och det gjorde det ofta. Även om man höll kroppsvärmen genom hårt arbete blev man blöt och kall. Då var det lätt att bli sjuk.

En morgon kom inte Styrbjörn. Hreppir väntade, men inget hände.

Vad skulle han göra nu? Uppsyningsmannen talade han ogärna med, men eftersom han inte visste om han i stället borde utföra någon annan syssla tog han mod till sig och närmade sig med försiktiga steg, flämtande andhämtning och hög puls. − Ursäkta mig!

Hreppir såg ner i marken när han tilltalade mannen. − Ja? − Jag saknar Styrbjörn, han har inte kommit. Skall jag fortsätta utan honom, eller göra något annat. − Fortsätt som förut. Han kommer. Mannen ropade på en annan träl, men hejdade sig och såg på Hreppir. Nej förresten, sa han. Du går. − Var bor han? − Tarvliga trälar, muttrade mannen. Samtalar ni aldrig när ni hela dagarna lafsar runt i leran? Ser du huset där, han pekade med hela handen, längs efter gatan. Nej, inte det! Där, ja just det! Huset innanför, i gränden är det; om du måste fråga är det de döpta trälarnas hus. Hämta honom eller ta reda på vad som hänt. − Ja, herre. Hreppir började gå utan att se upp. © Ragnar Hambraeus 2009

239

31 Gypeswic

Han hittade huset och gick in. Det var stort men torftigt inrett liksom gården där han själv bodde. Sov gjorde man direkt på golvet och hade man tur fanns det halm att ligga på. Ved räckte till föga mer än matlagning; torka kläder fick man göra bäst man kunde.

Han såg sig runt om i skumrasket. Nej, här var ingen, tänkte han. − Styrbjörn, ropade han.

Inget svar. − Styrbjörn, ropade han lite högre.

En suck hördes bortifrån hörnet. − Är du där? − Mmm. − Du har försovit dig! Kom nu, innan uppsyningsmannen får tag på dig.

Inget svar. Hreppir gick mot hörnet. Han fick anstränga ögonen för att kunna se i mörkret. − Var är du?

Inget svar. Han lyssnade. Flämtande andetag hördes i mörkret; Hreppir rörde sig mot stället varifrån de kom. − Där är du ju. En oformlig hög nedanför honom antog mänsklig gestalt. Hur står det till? − Inte bra, kom en viskning som svar. − Vad har hänt? − Jag fryser. − Här inne? Det är inte kallt.

Hreppir kände på Styrbjörn. − Du har frossa.

Hreppir såg sig om, fick fatt i ett tovigt täcke och svepte det över Styrbjörn. Sedan hämtade han vatten att dricka. − Jag måste gå. Uppsyningsmannen väntar.

Styrbjörn stönade.

Hreppir återvände till hamnen med underrättelser om Styrbjörn.

Uppsyningsmannen granskade Hreppir, som sin vana trogen såg ner i marken. − Frossa? − Ja, han var varm som en sodgryta.116 116

Sod = buljongsoppa, spad.

240

© Ragnar Hambraeus 2009

31 Gypeswic

Mannen tog inte blicken från Hreppir utan granskade honom ingående. − Du sköter honom. Se till att han blir frisk samt att han får mat och vatten. − Vem gräver i mitt ställe? Frågan var allvarligt menad men Hreppir närde också en vag förhoppning att för en gångs skull slippa ifrån leran. − Du! Styrbjörn sköter du ändå. Flytta in där om det behövs. − Det bor bara kristna där. − Då får du väl låta vattenösa dig först, sa mannen och flinade.

Det var första gången Hreppir hade sett honom dra på munnen och han var inte säker på om det gjorde honom lättare till sinnes.

Hreppir sneglade snabbt på honom, såg sedan ner i backen igen samt svarade att han skulle både gräva och vårda om han så skulle behöva vattenösa sig. Tro kunde han göra som han ville i alla fall, tänkte han. − Om han dör får du arbeta för två, eller betala för en ny träl, sa mannen. − Ja, sa Hreppir.

Den kvällen flyttade Hreppir till Styrbjörns hus; det var en kort vandring och sina få ägodelar bar han redan på sig. De följande dagarna arbetade han och skötte Styrbjörn efter bästa förstånd: gav honom vatten att dricka, mat att äta och såg till att han inte frös.

Han växlade också ord med några av husets andra invånare och bad dem galdra för Styrbjörn. Det skulle de gärna göra. De fördrog också Hreppir under sin takås, trots att han ännu inte delade deras tro. Tids nog, när han hade sett den kristne gudens makt, skulle han nog också komma att göra det, förklarade de.

Han galdrade på egen hand också, till sina gudar, men efter att ha blivit åthutad av de kristna valde han att göra det utomhus när ingen annan än gudarna hörde.

Tre dagar varade frossan, därefter svettades Styrbjörn i tre nätter så att kläderna gick att vrida ur. Den sjunde dagen åt han lite, den åttonde stod han upp och den nionde var han tillbaka i leran i hamnen tillsammans med Hreppir. − Du måste vara försiktig, sa Hreppir första morgonen när de båda återigen gick mot hamnen. © Ragnar Hambraeus 2009

241

31 Gypeswic

− − − − −

Jag vet, sa Styrbjörn. Du, sa han sedan och såg på Hreppir.

Ja? Tack! Utan dina omsorger hade jag varit i himlen nu.

Eller hos Hel, sa Hreppir.

Endera, men tack ska du ha i alla fall!

Den dagen började de samtala. Hreppir märkte att tillvaron kändes lättare för första gången sedan han kom till Gypeswic.

Man117 är mans gamman, tänkte han.

Orden löpte lätt, och arbetet med. Hreppirs rädsla avtog och han undrade om inte till och med uppsyningsmannen märkte att arbetet gick bättre. Då kanske han och Styrbjörn skulle få arbeta samman framgent. − Nu kanske du vill förtälja om dina färder, sa Hreppir. − Det gör jag gärna; nu tänker jag att du är att lita på. − Jag säger detsamma. Innan sommarn är över kanske vi kan hjälpa varandra härifrån. − Tyst, säg det inte så att någon hör! De hör vad du säger, och märker om vi viskar. Men i sak har du rätt. Låt oss samtala när vi är utom hörhåll. Nära andra är bäst att förbli fåordig. − Det blir bra, sa Hreppir.

Samtidigt, i hans huvud, malde en gammal vers: Ung var jag förr, och for ensam, då jag råkade vilse om vägen; jag tyckte mig rik, då jag träffade en annan: man är mans gamman.118

117 118

Man = människa.

Havamal 47.

242

© Ragnar Hambraeus 2009

34 Till fots

34 Till fots Geir hade vaknat men fortsatte att blunda. På andra sidan ögonlocken rådde dager; det röda ljuset sken in i hans huvud.

Drömmen hade upphört men minnet dröjde sig kvar. Han hade drömt om tallar med rötter, slingrande över hällarna likt ormar. Och snart hade där funnits ormar: i hundratal, rörigt ringlande, lindade om varandra. De ålade, krälade och vred sig, i samtidig vällust som plåga, samlag och lidande, krampaktigt och oupphörligt buktande och vindlande. Det hade låtit också; först rasslande från tusentals slingrande ljungfiskar, sedan smaskande, tuggande. Någon åt, han hade sett sig om och där, där bet en igelkott slingrarna i svansen. De vred sig i plågor runt ormgnagaren och riste när taggar trängde genom vrenskande vävnad.

Vad var det här om, tänkte han och gnuggade gruset ur ögonen samtidigt som han återigen blev varse sin och sina fränders belägenhet. Han hade vaknat upp från ännu en natt, vill och på väg.

Bredvid honom låg Gisle, Gangulf och Karl och sov, ännu lyckligt omedvetna om att ännu en dag av umbäranden i främmande land väntade. Han funderade vem det var som egentligen höll vakt, men drog slutsatsen att de hade somnat ifrån frågan innan den ens var väckt.

Besynnerlig dröm, tänkte han igen. Rötter, ormar samt tuggande taggrygg. Var det deras svårigheter som smög sig in i drömmen, eller varsel?

Det var med onda aningar han ställde sig upp; jag är både hungrig och håglös, tänkte han, gäspade, gick några steg och lättade på trycket mellan några stora stenar. Därefter ägnade han en stund åt att samla ihop ett fång med torr ved och gjorde upp eld. Han skulle vittja fällorna de hade gillrat igår och tillreda vad som fanns i dem.

Sedan skulle de äta, lasta båten och fara vidare.

Men vart?

Det var när han vände blicken mot stranden som han såg det. Han stannade i steget, lät blicken på nytt bekräfta det han just hade sett, och lät den sedan svepa över hela stranden. Han hade sett rätt och ingen i sällskapet var ännu uppe. Han sprang tillbaka till nattlägret. − Båten är borta, skrek han och ruskade Gangulf. Båten är borta! − Sluta, sa Gangulf yrvaket. Lugna ner dig.

276

© Ragnar Hambraeus 2009

34 Till fots

− Båten är borta, sa Geir i lugnare ton. − Skämtar du, sa Gangulf och satte sig upp. − Nej, den är borta. − Vad väsnas ni om? Vad har hänt?

Gisle och Karl pratade i mun på varandra. − Båten är borta.

Alla fyra begav sig ner till stranden. Efter en kort stunds sökande stod det klart att Geir hade talat sanning; av båten syntes inte en skymt. Det enda som vittnade om att där hade funnits en var spåren i den morgonvåta sanden. Spåren upp från vattnet. Och ner igen.

Samt fotspår.

Ingen sa något på en lång stund. Sakta gick de tillbaka till nattlägret. Alla var medvetna om att de hade somnat ifrån vakthållningen. Att de efter flera dagars kamp, flykt och besvikelser var så medtagna att de begick misstag, misstag som kunde få följder.

Misstag som skulle få följder.

Alla fyra satte sig ner och suckade. − Vi kan vara glada att vi lever, sa Gangulf. − Att vi inte blev dräpta i sömnen, sa Gisle. − Och har kvar våra vapen, sa Karl.

Geir lade några pinnar på elden. − Vad gör vi nu, sa han.

Ingen svarade. Gangulf såg tomt mot synranden. − Vi är tillbaka till frågan om nord eller syd, sa Geir när ingen svarade. Till sjöss genom danernas land, eller till fots genom Gautland. Eftersom båten är borta, står vårt hopp till fötterna. Som jag ser det måste vi vandra norrut. − Eller skaffa en båt, sa Karl. − Eller hitta den vi förlorade, sa Gisle.

Gangulf satt tyst. − De som tog den har säkert fört undan den, sa Geir. − Ja, inte har de lagt den på svaj i nästa vik, sa Gisle. Att gå norrut eller att skaffa en båt tycks vara de utvägar som står till buds. − Varför eller, sa Karl. − Vad då, sa Gisle.

© Ragnar Hambraeus 2009

277

34 Till fots

− Varför eller och inte ock? Vi kan gå norrut och skaffa en båt!

Vägen genom Gautland är lång nog som den är; det är enklare att segla eller ro. − Ja ja, hur som helst måste vi sätta oss i rörelse. − Norrut? − Norrut, mot Gautland på spaning efter båt.

Gangulf såg upp. − Så får det bli, sa han.

De vittjade fällorna och tillredde det som fanns i dem. En del åt de, en del tog de med på färden. De hade inte mycket att bära på, men eftersom de inte ville lämna giller eller mat, fick de ändå händerna fulla. Svärd bars vid bältet, övriga vapen för hand.

De började att röra sig norrut efter kusten. Dagen innan hade de förföljt flottan lång väg, i hopp om att hinna ikapp eftersläntrare, innan de gav upp. Den sträckan hade de nu att ta igen till fots. Snart insåg de att en stig inne i land vore att föredra framför väglöst land nära strand. De skulle förvisso förlora havet ur sikte, men å andra sidan skulle de slippa att följa kustens alla bukter och krökar.

Dessutom blev vandringen än mer mödosam av alla bäckar, åar och strandnära våtängar de måste ta sig över. Nej, stigar var att föredra om man skulle ta sig fram till fots; sådana gick ofta på höjder där marken var torr och där vattendrag inte skar av färdvägen i tid och otid. Och när de gjorde det, hände det att någon hade lagt ut spänger eller kavlar128 för att man torrskodd skulle kunna ta sig över blötan.

Alla sorters människor färdades på stigar, även fiender, men den risken valde de att ta. − Vem vet, vi kanske kan utverka hjälp från dem vi möter, sa Karl. − Eller så slår vi ihjäl dem och plundrar deras lik, sa Gisle. − Eller de oss, sa Geir.

En bit in i land fann de en stig som styrde norrut; den var upptrampad och var kanske den väg som brukades för färd längs kusten. Eftersom de inte kände landet färdades de försiktigt, inte gärna förlorade de havet helt ur sikte; det kändes tryggt att då och då se det glimma i väster, nära eller i fjärran.

128

Runda trästycken. Kavelbro = ”bro” av stockar nedlagda i våtmark där stig korsar.

278

© Ragnar Hambraeus 2009

34 Till fots

Stigen ledde mest genom skog, en skog som var olik den de mindes hemifrån; här växte en myckenhet av lövträd, hemma mest barrträd. Bokskogen var förunderlig, ingenting grodde under trädkronornas gröna tak. Man såg långt och det var lätt att gå. Här och var ledde spåret vidare mellan kärr och över mossar; där sökte sig vatten inpå bara benen. Emellanåt gick stigen mellan hagar och åkrar; då var det nära till närmsta gård.

Gårdarna var inte stora och därför vågade de visa sig; trots allt var de fyra starka ynglingar och på små gårdar fanns sällan många män. Vart de än kom togs de emot med avvaktan, dock inte fientligt. Det var tydligt att man i dessa trakter misstrodde främlingar. Men de dröjde aldrig länge utan fortsatte efter att ha bytt kunskaper om vägen mot tidender.

När de hade gått några raster började det skymma. Det var märkligt hur annorlunda allt var inne i land, mindre än en rastmil från havet. Här var frodigt och grönt. Det var det nära havet också, men här var grönskan än mer yppig; det blåste inte lika mycket och träden reste sig raka och höga. Tystnad rådde. Inte ens fåglarna sjöng längre nu när det var hömånad; endast enstaka pip hördes.

Det var en sällsam skog att färdas genom; den var stilla och stum.

Samt skum. − I nästa gård ber vi om husrum, sa Gangulf. Det är bättre att bo under hustak än under lövtak. − Bättre bland främlingar än bland ulvar, sa Geir. − Såvida främlingarna inte är fiender, sa Karl.

Inom ännu en rastmil dök en skogsrödja upp; gården var liten och bonden fattig. Hans hustru hade nyligen dött i barnsäng och han hade fler munnar att mätta än händer till hjälp; flera av barnen var små och åt mer än de alstrade. I stället för att bli undfägnade fick gästerna förtära vad de själva medförde av morgonens fångst. Men de fick i alla fall tak över huvudet.

Man delade kvällsvard och samtalade en stund med sin värd och hans barn. Denne berättade att det gick en stig som förde mot norr och nordost utefter den närbelägna Ettra å. Dit var det inte långt, även om de var tvungna att ta sig över ett annat vattendrag först.

Han var inte vittfaren, men visste ändå att följde man stigen utefter Ettran kom man slutligen till Väturn, det vida vatten som skiljde gautjod åt. Det hade han hört från färdmän; ibland kom © Ragnar Hambraeus 2009

279

34 Till fots

sällskap från såväl gautjod som svitjod. Naturligtvis färdades flertalet finnvedingar samt en och annan njuding också utefter ån.

Hela vägen utom längst i norr gick man med Finnveden på höger hand och Gautland på vänster. Gangulf insåg att de lika gärna kunde välja denna väg som att mödosamt gå ända till Gautälven och därifrån mot nordost. De övriga i sällskapet lät sig övertyga, utan mycket ordskifte.

Efter kvällsvarden gick de och lade sig; de fick bo bland fäna. − Vila nu, sa Gangulf. Skaffning sörjer vi för i morgon.

Natten förflöt lugnt; nästa dag åt de hastig morgonvard bestående av det sista av den medhavda maten. De tackade sin värd och gav sig av tidigt. Det han hade gjort för dem var gott; de hade fått härbärge och råd om färdväg.

Redan inom en rastmil kom de till det första vattendraget, det som bonden hade nämnt. Det var en ganska bred å med leriga stränder; här behövdes en båt, men ingen syntes till. De gick en bit uppströms och sedan en bit nedströms utan att få fatt på flytetyg. − Vad gör vi nu, sa Geir. − Simmar, sa Gangulf. − Det tar hela dagen att torka kläder. − Inte om vi klär av oss och håller dem i luften. − De andra sakerna då? − Vi får simma flera gånger.

De hittade ett ställe där stranden var fast och snart hade ingen av dem en tråd kvar på kroppen. Var och en förde simmande sina ägodelar till andra sidan så torrt det gick, högt lyftade över vattenytan. Först tog de kläderna. Geir hotade att stänka på Gisle men fick en varning av Gangulf; förlorade kläder blev lätt till bekymmer, menade han. När de hade lagt kläderna på andra sidan kom turen till giller och sist till vapnen, som de hade gömt undan ifall någon skulle komma.

Nästan i vattnet för andra gången såg de någon smyga i säven på andra stranden. Det var en yngling ungefär lika gammal som Gisle.

Han rörde sig hastigt och hade just tagit Gangulfs stridshuva, när denne såg honom. − Låt bli huvan, skrek Gangulf.

Ynglingen såg upp.

280

© Ragnar Hambraeus 2009

34 Till fots

− Ta tillbaka den om du kan, sa han och flinade.

Det var tydligt att han kände sig trygg på den andra stranden.

Innan någon av dem hade hunnit halvvägs över ån skulle han vara långt borta med huvan, och kläderna med om han ville ha dem. Han hörde hemma här, själva var de skyddslösa främlingar.

Gangulf kastade sig i vattnet och började simma.

Gisle kastade Bane.

Ynglingen på andra sidan flinade ännu bredare när han såg spjutet i luften. Han skulle inte bara få en stridshuva, utan också ett spjut.

Ingen träffar vaksamt villebråd på det avståndet, tycktes han tänka.

Det var först när det var för sent som han förstod vart det var på väg. Det träffade honom i bröstet och han föll där han stod. När Gangulf klev upp på den andra stranden hade han tystnat för gott. I stället hördes något annat. Gangulf såg upp; långt bort i brynet var ynglingens frände, och han sprang för sitt liv. − Gisle, du slipper simma med Bane, sa Gangulf, drog ut spjutet och började klä på sig. Han är redan här. Ta med min yxa i stället.

De andra simmade snabbt över med sina vapen och snart var alla klädda igen. − Skynda på nu, sa Gangulf. Snart flockas både asfåglar och fränder runt liket. Då är det bäst att vara långt borta.

De skyndade vidare och undvek nu sorgfälligt alla gårdar utefter vägen. Ingen fick se dem, då skulle de lätt bli spårade. De halvsprang så fort de mäktade utan att behöva stanna för rast. Till kvällen ville de ha nattläger på andra sidan Ettran, helst en bra bit uppströms. Hämndlystna hallänningar var de sista de ville träffa.

Snart kom de fram till Ettran och fortsatte uppströms, in i land, bort från kusten. Stigen var bred och ganska torr. Det märkes att den var flitigt använd; ofta var den en hålväg som skar ner i marken efter långa tiders tramp och nötning. Sträckvis förde den förbi mossar och sumpiga åstränder, på andra ställen gick den högt på ås och mo. − Vi borde ta oss över till andra stranden, sa Gangulf. Så länge vi är på denna sidan om ån finner de oss lätt. − Helst utan att blöta ner oss, sa Karl. − Vatten går väl an men om blod ska följa bad varje gång blir det besvärligt. − Båt vore bättre, sa Geir. © Ragnar Hambraeus 2009

281

34 Till fots

− Eller bro; strömmen är strid, sa Gisle. − Det dröjer nog. Denna å är för bred för en bro. − Fortsätt bara. Tids nog finner vi råd.

Hela eftermiddagen strävade de vidare, uppströms. Det gick fort att färdas, trots att stigen bar mer upp än ner. Den var bred och tydlig, sällan behövde de stanna vid skiljevägar för att för att utröna vilken stig som var rätt.

Allteftersom det bar uppför ändrade landskapet utseende; slätten hade de bakom sig, nu reste sig höjder på båda sidor om ån. Här och var gick knaggliga klippor i dagen; på mer än ett ställe föll flodens vatten utför strida forsar. Skogen tätnade; nu syntes fur samt en och annan gran.

Mot kvällen hade de kommit en god bit på väg, eller kanske i väg: på väg hem, i väg från förmodade förföljare. Men det var på bekostnad av krafterna. De hade inte fått i sig annat än åvatten sedan morgonen. Deras magar skrek efter föda och humöret var på upphällningen. Att ta sig över till andra sidan hade inte gått; de få båtar de hade sett låg nära bebyggelse. Och de ville på inga villkor ge sig till känna. − Vi slår läger, sa Gangulf framför en fors. Ängsholmen här är torr och vi kan fånga fisk i bakvattnet.

Ingen hade något att invända, hunger och håglöshet hindrade vidare vandring; snart fiskade Gisle och Geir medan Gangulf och Karl gjorde upp eld. Innan skymningen gick över i natt hade de stillat sin värsta hunger samt delat upp natten i vaktpass. Först ut var Geir, sedan kom Karl, därefter Gangulf och sist Gisle Natten var svart som en sotig takås. Karl satt vid elden och stirrade ut i mörkret. Han hörde något; vad var inte lätt att avgöra, men något, eller någon, rörde sig där ute i mörkret. Han väckte Gangulf, det var ändå dennes tur snart. − Gangulf viskade Karl. − Ja, vad är det? − Din tur snart. Men det är något där ute i mörkret.

Gangulf vaknade ännu lite mer och lyssnade. Nej, inte hörde han något. − Är du säker att du hörde något. − Ja. 282

© Ragnar Hambraeus 2009

34 Till fots

− Var det inte bara bruset från forsen? − Nej, det var något mer. Något, någon, rör sig därute. Vänta och lyssna.

De lyssnade ett tag till. − Nej, sa Gangulf.

Just då hördes en duns. − Hörde du nu då, sa Karl. − Ja. Kom. Ta med dig yxan.

De gick ut ur eldskenet. Inte för att det var mycket till brasa, men den räckte för att avslöja dem som befann sig i dess ljuskrets. − Ska vi väcka Gisle och Geir? − Vem vet, det kanske bara är en grävling och härifrån ser vi dem bra. − Eller varg. − Vilket som, men troligen ett djur; ingen människa färdas gärna i nattens mörker. − Om de inte känner trakten väl. − Så väl känner ingen sin bygd att han kan undvika rötter och sten på skymd stig. Sov en stund i stället, sa Gangulf. Jag tar över nu. Du behöver krafter i morgon; det blir ännu en lång dag.

Karl lade sig ner. − Det är blött här. − Kom då, vi flyttar lite på oss.

De reste sig och hade inte gått många steg förrän någon, eller något närmade sig med språng. Ögonblicket efter hade de två bestar över sig; varg eller hund, det var inte gott att avgöra i tumultet som följde. Gangulf svingade yxan på måfå i mörkret och hoppades att Karl hade vett att hålla sig undan, att det kött yxan smakade tillhörde nattens bestar. Han skrek åt Karl att få fram sin yxa samt åt Gisle och Geir att skydda sig. − Gisle, fram med Bane! Geir Grid!

Inget svar hördes men det förväntade han sig heller inte; det larmade svårt och han lyssnade illa när han slogs för sitt liv, och de andras.

Hastigt högg en av bestarna honom över ansiktet. Han drog in dess dunster genom näsa och mun samt kände dess tänder tränga genom hud och hull. Hårt klämde käkarna ansiktets ben, skallen satt som i en björnsax och han kom inte loss. På ett ögonblick började © Ragnar Hambraeus 2009

283

34 Till fots

djuret ruska honom och utan vidare eftertanke svingade han yxan underifrån med den kraft han förmådde lägga i hugget. Bestens grepp hårdnade först; sedan skalv den i hela kroppen och stöp slutligen utan ett ljud. Gangulf sparkade undan den och kände hur foten blev blöt.

Fristen blev kortvarig; en bit bort hörde han Karl kämpa; av oväsendet att döma hade han svårt att värja sig. Gangulf rusade mot tumultet men vågade inte sätta yxan i första bästa kropp; det kunde vara Karls. I stället måste han treva sig fram. Var den luden kunde han hugga, var den klädd fick han avstå. − Luden eller klädd, luden eller klädd, mumlade han alltmedan händerna trevade bland trasor, tänder och päls. Ingen liten hund; tassarna är stora som rovor. − Hugg hårt, kved Karl. Han nafsar efter strupen. − Är du under? − Ja, hugg nu!

Gangulf lät yxan vina; ett knak hördes när djurets ryggrad gick av och kampen upphörde. Karl välte av sig djurets kropp och ställde sig stapplande upp. − Gick det bra? − Jag tror det. Utan yxskaftet över strupen hade jag varit ett huvud kortare, sa Karl. Eller åtminstone strypt. Än du då? − Inte värre än en slarvig rakning, sa Gangulf. Den bet bra, besten; skallen känns både blodig och svullen. − Vi får vårda våra sår när det ljusnar. − Vad tror du det var, varg eller hund? − Mera varg än hund; vi får se när det blir ljust. Hur står det till med Gisle och Geir?

Båda lyssnade. − Inte ett ljud. Vackert, de sover fortfarande. − Kom så väcker vi dem.

De gick den korta biten tillbaka till nattlägret bara för att finna att där var tomt. − Gisle, ropade Gangulf. − Geir, ropade Karl. Var är ni?

Inget svar hördes. Forsen fortsatte att brusa.

284

© Ragnar Hambraeus 2009

34 Till fots

Gisle vaknade när någon spände en rem runt handlovarna. Han skrek men fick fort mossa stoppad i munnen och en klut knuten över den, runt skallen. Bredvid sig hörde han Geir sprattla och skrika kvävt. På håll hördes kamp och gny. Förrän han hade hunnit förstå vad som var på färde, föstes han upp på fötter och framåt i mörkret. Han tog stapplande steg i natten men föll inte. Någon höll honom hårt i håret.

Gryningen kom dröjande; gradvis följde dag på natt. Gangulf och Karl satt, håglösa, och glodde in i brasglöden. Ingen av dem hade talat på en lång stund; de hade redan sagt allt som gick att säga, och gjort det som gick att göra i mörkret. Det var inte mycket.

Daggen glittrade på gräs och blad. − Förbannade fors. Kan den inte sluta brusa, sa Gangulf? − Din skalle ser ut som ett svullet kadaver, sa Karl. − Du ser också sargad ut. − Du ser säkert värre ut. − Hur illa? − Flera färger, blodigt och svullet. Hur är sikten genom slamsorna? − Tillräcklig! Dags att röra på sig. Skumrasket räcker att se i.

Först gick de till nattens valplats. På blodig bädd låg en grå kropp, stor som ett föl. Lite längre bort låg ännu en, något mindre. − Ulv, sa Gangulf. − Väl huggen, sa Karl.

De betraktade den. Gangulf hade nästan kluvit den, buken var uppsprättad in till ryggraden. − Se här, sa Karl. − Vad? Karl pekade och de hukade sig. Runt halsen satt ett tunt band av läder. − Någons, sa Karl. − Men vems, grubblade Gangulf. Vem äger ulv? − Och vem angriper färdmän utan att hindras av nattens mörker? − Säg det.

Tankfulla gick de tillbaka till lägerplatsen för att utröna Gisles och Geirs öden. Marken var inte omrörd och blodspår saknades. © Ragnar Hambraeus 2009

285

34 Till fots

− De är bara borta, utan spår av kamp. − Vi ser oss om.

De undersökte marken runt lägerplatsen, i allt vidare cirklar, utan att finna vare sig fränder eller föremål. Däremot annat. − Se här sa Karl. Ett märke i marken, inte gammalt. − Någon har skrapat sin fot. − Just det. Ser du riktningen? Vi går ditåt. − Från ån? − Bara en bit. Om det är som jag tror hittar vi snart ett till. − Du menar... − Ja, vad hade du gjort om du blev bortförd? − Skrikit. − Och om du inte kunde det av någon orsak? Tror du stigmännen129 hade låtit dig skrika eller kämpa. − Nej, inte om de kunde hindra mig. − Just det, och vad skulle du kunna göra om du var fängslad, din tunga fjättrad och du fördes undan i natten? − Då hade jag försökt att lämna spår. − Riktigt! Vi är deras enda hopp, förvisso endast en svag strimma, men hopp ändå.

Snart hade de hittat ett märke till, och sedan ännu ett. Då återvände de till lägret, åt hastigt upp det som fanns kvar av fisken, tog sina sista saker och satte ånyo av för att följa spåren: bort ifrån ån, iväg efter sina fränder.

Samt deras fiender.

129

Rövare.

286

© Ragnar Hambraeus 2009

Tack till dig som har köpt denna bok; du gör det möjligt för mig att skriva mera.

Gillade du boken? Säg det till dina vänner.

Gillade du den inte? Ge bort den till någon som du tror gör det.

Ragnar

www.gisleochgeir.se Följ Gisle och Geir; bli ett fan på Facebook.

Dela dina läsupplevelser på www.boktipset.se

418

© Ragnar Hambraeus 2009

Ragnar Hambraeus...

Ragnar Hambraeus... ...är civilingenjören som mitt i livet fångade tillfället i flykten; efter ett kvartssekel som chef och marknadsförare på välkända företag började han att skriva bok. Kanske var det logiskt, han kommer från en skrivande släkt. Farfar Axel författade böcker men var egentligen präst. Han predikade inte som man förväntades göra på den tiden utan fängslade församlingen med berättelser. Pappa Gunnar var länge chefredaktör för Teknisk Tidskrift samt startade tidningen Ny Teknik. På 1960talet berättade han bland annat om rymdfärder och månlandningar i TV och radio.

Med fyra egna barn hade Ragnar läst en och annan godnattsaga och visste precis vad han inte ville läsa. Vad man läser för barnen måste roa också den som läser, menade han när de valde böcker tillsammans.

Kvällsläsningen fortsatte även sedan barnen hade blivit större, mest för att det var roligt.

Gisle och Geir Ödesväv växte fram under 2008 och 2009.

Eftersom Ragnar skrev främst för tonåringar fick två av sönerna utgöra testpanel. Barn är obarmhärtiga; gillar de inte vad de hör sågar de det direkt, eller somnar. Detta sporrade honom, liksom att ena sonen efter att ha hört början av berättelsen utbrast: ”det här är lika bra som böcker man köper”. Undan för undan växte manuset; mest kritik fick författaren utstå när han avbröt högläsningen för att ändra i texten.

Nu finns Gisle och Geir Ödesväv tillgänglig för flera. Och Ragnar skriver på uppföljaren.

© Ragnar Hambraeus 2009

419

Ro de

Ragnar Hambraeus...

Ar Vassundstuna lan d

S

v

Li og

tu a od j G t Dalarna

t

ri

j

Ba ka

So l

nn

ru

o

n

Uppländerna

d

Torsåker Vallentuna Skålhamra Rodsunda Tuna Ed Skälby HersbyDanarör

m

an d

Uppsala

Svitjod Ettra

n

Logrinn

Vänir Vätur La gan

Laesö

Halland Finnveden

Gutland

Njudung Bolmen Värend

Anholt Lagaholm Djurs Mols

Jutland

Skåne

Sejerö Samsö Tissö

Själland

Leidhra

Fyn

Ribe

D a n e r Lolland

Angeln

Sliesvik

420

Virke

© Ragnar Hambraeus 2009

Ragnar Hambraeus...

… i Vendeltidens töcken.

När Gisle och Geir kommer hem från jakten finner de gården skövlad, föräldrarna och huskarlarna dräpta samt gårdens kvinnor försvunna, också systrarna Gunn och Ginna. Eftersom deras äldre bror Olof är på handelsfärd i Frisland tar de sig hem till farbror Fridbjörn och hans sejdkunniga hustru Holmdis i Tuna. Där finner de skydd.

Ingen färdas i mörka natten, ingen utom Nattfari. En kulen höstkväll bultar han på porten och ber om husrum; sedan spår han om fränder på färd och i främmande land. Han vittnar om Olof och Gangulf i Frisland, han förutser systrarnas öden på Själland och han varslar om ofärd och död.

Gisle och Geir, Ödesväv, är en historisk äventyrsroman, en berättelse om liv och död långt tillbaka i tiden, i Vendeltidens töcken.

Möt den deprimerade bärsärken Gangulf, systrarna Gunn och Ginna som lägrar trenne kungar innan vintern blivit vår, angelsaxarna Hewald och Hewald som predikar Guds ord för friser och andra hedningar, Styrbjörn och Hreppir som finner varandra i Gypeswics lera, den gamla eddan Skorpa som orkeslös men med vilja av stål stöter spjutet i stridsmän, samt Finnvid finnveding som anställer präktigt julblot och vräker gök-kungen Ingvald från Bolmsö hovgård. Möt Harald och Vigr, Eirbjorg och hennes döttrar, kung Erik i Uppsala samt, sist men inte minst, Nattfari, den Nattfari som färdas vida kring och som kallas vid många namn...

Möt många fler, vars ödestrådar löper samman och bildar en märklig väv.

© Ragnar Hambraeus 2009

421