9789113035987

Anna Bovaller

Av Anna Bovaller har tidigare utgivits: Svinajakten 2009 Svärmaren 2010

ISBN 978-91-1-303598-7 © Anna Bovaller 2011 Norstedts, Stockholm Omslag: Frida Axiö-Gelfgren/Frida Sthlm Citatet på s 139 är hämtat ur Visdomsord för vardagsbruk (Füves könyv) av Sándor Márai, översättning Susanna Fahlström, Sivart Förlag 2008 Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

H

ÖSTVINDEN FAR HÅRT över den skånska slätten. Skoningslöst drar den över åkrarna, pilarnas torra grenar spretar mot den gråblå himlen, löven virvlar runt och blandas med grus och skräp från den torra vägbanan.

Han kämpar på i motvinden, den svarta gamla herrcykeln rör sig sakta framåt, han vinglar till, har knappt styrfart fastän underlaget är plant. Det är tidig morgon, han är helt ensam på vägarna.

Stannar och kliver av cykeln, lyfter blicken, ser ut över havet i motljuset. Solen stretar sig upp och i den klara luften bländas han av det vita ljusskenet. Han kisar med ögonen, drar ner kepsen i pannan och bestämmer sig för att leda cykeln den sista biten. Det kommer att ta en stund, men han har ingen brådska.

Han rättar till ryggsäcken, tar tag i cykelstyret och börjar gå. Tids nog kommer han att vara framme vid avtagsvägen mot nationalparken.

Han leder cykeln några hundra meter i den pinande blåsten, stannar till, surrar halsduken runt huvudet, biter ihop. Kliver upp på cykeln igen och sätter fart. Cyklar på, står upp och trampar, trycker de rostiga pedalerna framåt, dunk, dunk, dunk, dunk. Lättad når han slutligen backkrönet. Halvvägs ner i backen bromsar han in, stannar cykeln och parkerar den vid en staketstolpe. Låser noga med ett gammalt slanglås, rycker lite i det för att känna efter att det är riktigt låst. Slänger ryggsäcken över axeln och ser in mot skogen i söder.

7

Så börjar han gå.

Blåsten tar tag i håret, viner genom tröjan, in i kroppen och ut genom ryggen. Han ökar steget, börjar plötsligt småspringa.

Springer hela grusvägen ner, saktar in vid staketet, kliver över den lilla trästegen och är inne i parken.

Han vet precis vart han ska gå.

DE VILDVUXNA ÄPPELTRÄDEN bär knappt någon frukt längre.

Han ställer sig mitt i den gamla äppellunden, snurrar runt ett varv, förvissar sig om att han är helt ensam. Drar in höstluften, den är frisk och stärkande och han drar den långt ner i lungorna.

Den kalla luften fyller honom med kraft, han går in mellan träden, sista raden från havet räknat, femte äppelträdet från söder.

Han sjunker ner under trädet, lägger sig ner på rygg på backen mellan trädraderna och stirrar upp mot molnen. Sorglösa far de förbi, som gnistrande vita bomullsbollar mot den nu gråvita himlen. Det lugnar honom på samma gång som det gör honom upprymd. Här är han ett med naturen. Med ögonen vidöppna rakt upp i himlen följer han ett moln med blicken. Allt det där som tedde sig så komplicerat och svåravvägt är nu borta. Han har gjort sitt val och vet att han denna gång valt rätt.

De gamla äppelträden började växa fritt för många år sedan och deras snärjiga grenverk sträcker nu sina armar högt mot skyn.

De är döda underifrån, men växer i kronans övre delar. Som om de började röra på sig efter döden, började leva och frodas igen i dödens dal, hur kan detta vara möjligt? Han ler åt sina fånigheter, upprymdheten dånar genom honom, han är glad och sorgsen på samma gång och den märkliga blandningen gör honom galen.

Den höga höstluften omger honom, äppeldoften, den starka lukten från några övermogna äpplen som ramlat ner och lagt sig till rätta i gräset bland maskar och småkryp i väntan på förruttnelsen.

En pinne skär in i ryggen och han makar lite på sig, drar in äppel8

doft och höst i lungorna och blåser ut. Ett djupt andetag till.

Han sätter sig upp, känner med handen i gräset, lirkar undan några pinnar och gräver lite med handen. Marken är hård och ogenomtränglig för hans händer. Han sträcker sig efter ryggsäcken och tar fram den lilla spaden, en vanlig trädgårdsspade är det.

Börjar gräva. Reser sig upp till halvsittande och gräver, gräver.

Med all kraft han kan uppbåda, besinningslöst gräver han, han ligger på huk nära ett av träden och gräver, gräver.

Två meter öster om just det här trädet.

Han gräver.

Nu känner han den. Spaden, som nu är svart av smuts, slår emot urnan och han lyfter upp sina leriga händer och stannar upp en sekund. Så stryker han sakta med handryggen under näsan och hukar sig ner igen, förväntansfull, och för undan jorden från urnan. Fortsätter gräva runt omkring, trycker ner fingrarna i jorden och lyckas slutligen med en kraftansträngning baxa upp urnan och lyfta upp den. Han förblir sittande på huk, borstar hjälpligt av urnan med händerna. Svarta smutsränder har bitit sig fast på den blanka metallen. Han tar upp en förpackning engångsnäsdukar ur fickan, öppnar den fumligt och drar fram en servett och börjar torka bort smutsen. Noga och omsorgsfullt torkar han. När han har gnuggat av all jorden glänser övre delen av urnan som ny igen. Nu kan han läsa inskriptionen.

1956.

Det är precis då han känner den. Just när han läser känner han den kalla metallen mot nacken och han sträcker på sig. Får inte ett ord över läpparna, ser ljudlöst ner på urnan mellan sina händer. Tänker tanken att lyfta pappersduken och torka mer, få hela urnan att glänsa, hela inskriptionen att lyfta från metallen, framträda i all sin enkelhet. Lyfta locket, han blir manisk med att lyfta locket, tänker att han bara måste se. Lyfta, ner med handen och känna, se, känna, känna.

9

Han gör en snabb rörelse med handen. Det är samtidigt som skottet ljuder.

Döden kommer plötsligt när den kommer, tänker han i samma stund. Man har alltid vetat att den någon gång ska komma, men när den kommer, då överraskar den.

En oförklarlig värme sprider sig i kroppen, han sjunker ner mot marken, ser aldrig handen som puffar undan hans kropp, ser aldrig den som snabbt greppar urnan och ger sig av mellan äppelträden, bort över ängarna.

Hans skam är över. Brottet sonat.

Till slut förenas vi alla i dödsriket.

10

En vecka tidigare

P

ETRA WESTER SJÖNK ner i fåtöljen i Karsten Bäckströms arbetsrum och drog ett djupt andetag.

De såg på varandra, tysta först. Kollegor sedan många år på advokatbyrån Adelsohn & Strand. Karsten hade flyttat upp från Malmö för någon månad sedan och nu var de båda på Stockholmskontoret. De kände varandra som kollegor gör och hade utvecklat ett ömsesidigt yrkesmässigt förtroende.

Det var just det dagens samtal handlade om. ”Som du förstår är ärendet strikt sekretessbelagt”, sa Karsten med mycket låg röst. Han reste sig upp, gick fram till dörren, ryckte lite i handtaget och förvissade sig om att dörren var helt stängd. Så vände han sig om, blev stående och betraktade henne. ”Sekretessbelagt”, upprepade han. ”Och då menar jag på en nivå som jag inte tror att vi skådat här på byrån tidigare.”

Sekretess. Han nästan viskade fram det, som om ordet var en hemlighet i sig. Hon satt stilla och såg på honom, studerade sin kollega noga utan att fälla ner blicken. Hon hade sett det när han gick, ryggen hade sjunkit ihop något, han såg inte lika kraftfull ut som när hon mött honom första gången för kanske tio år sedan.

Håret var grått och tunt, han hade kammat det snett över hjässan för att dölja den bara skulten, men det förstärkte bara det glesa intrycket. Åren hade satt sina spår, men de gråblå ögonen var fortfarande klara och såg nu allvarligt på henne.

Hans stora skrivbord i brunbetsad björk var placerat mitt i 13

rummet och täckte en stor del av golvytan. Han hade envisats med den där placeringen, som egentligen gjorde att ytan i rummet inte alls utnyttjades effektivt. Han fick bara plats med två besöksfåtöljer, fastän rummet medgav även soffa och soffbord.

Han greppade tag i en tunn akt och gick och satte sig i fåtöljen bredvid henne. Såg henne rakt in i ögonen, men kisade lite när han viskade: ”Övervakning. Det handlar om övervakning. Digital spaning, ja, vad många i medierna kallar signalspaning. Delvis förbjudet sedan maj förra året … Ja, du känner ju till hela FRA-resonemanget. Jag ska inte trötta ut dig genom att berätta sådant du redan kan, men …” Han la ner akten i knäet och lutade sig bakåt.

Petra såg på akten, rörde sig inte i fåtöljen. Utan att vänta på hennes svar böjde han sig fram igen, strök med fingret över pärmen, böjde upp det första aktbladet som om det vore en bok han öppnade för allra första gången, hon fick känslan att det frasade om pappret. Karsten harklade sig. ”Alla kontakter med klienten kommer att gå igenom mig.”

Så det var det han hade tänkt. Hon skulle arbeta back-office och han skulle ha klientkontakten. Det var länge sedan hon själv rapporterade till någon annan än klienten. Hon hade arbetat i över tio år på byrån och var själv partner sedan några år tillbaka. ”Så du menar att jag ska rapportera till dig?” ”Det är för din egen säkerhet, Petra.” ”För min egen säkerhet!” utbrast hon. ”Hur farligt är det här egentligen? Vad handlar det om?” ”Så här är det.” Han drog ett djup andetag. ”Vår klient är egentligen två begåvade tekniker som har varit inne och jobbat vid FRA . De har byggt en del av de systemen och kan de där grejerna.

Den typen av IT-konsulter är extremt sällsynta och viktiga resurser om du vill bygga liknande system. Systemarkitekter, alltså.

Nu har det dykt upp en köpare som har egna system som de vill 14

bygga om, eller bygga till, vad vet jag. I det här fallet handlar det om övervakningssystem. Förr var sånt här ju mer klassisk radiosignalspaning, numera är det förstås i stället digital avlyssning vi talar om. Det är alltid mycket avancerade system det är fråga om.

Det vi skriver på nätet, allt vi säger i telefon, allt kan övervakas.

Sverige har ju jobbat med sånt här med utvalda länder i väst under alla år. Men under de senaste åren har det utvecklats, ja, vad ska jag säga, nya marknader. Öst – eller, det vi förr kallade för östländer – har visat sig vara mycket intresserade av att utveckla sina system. Sånt som de här killarna kan.” ”Jag tyckte att du sa att de jobbade på FRA?” ”Våra klienter är intresserade av att sälja sina tjänster genom att utveckla system till en köpare i Ungern.” ”Till ungerska staten?” ”Nej, inte direkt, det skulle jag inte vilja påstå. Snarare flera stater i så fall. Det är ett aktiebolag som är köpare, som jag har förstått det. Men, du vet, det är ju alltid lite svårt att härleda vem som äger vad i såna här sammanhang.”

Han fingrade lite förstrött på akten, slog ihop den, reste sig upp och gick fram till fönstret. När han fortsatte tala stod han med ryggen mot henne. ”Det är kanske bättre för dig att inte veta allt.” ”Jaså. Arbetar våra klienter kvar på FRA?” Karsten suckade. ”De här killarna är inte beredda att berätta om de jobbar, har jobbat eller ska jobba för FRA. Det är inte den typen av frågor man ställer. Jag har själv ingen som helst aning. Det här är extremt känsligt, Petra.” ”Är det några konstigheter?” ”Folk är inte livegna. Man får sluta på en arbetsplats om man vill.” Han log snett. ”Det är inte vår sak att bedöma det där i just det här fallet.”

15

”Är du helt hundra på det, Karsten?”

Han svarade inte. ”Jag har gett dig all den information du behöver för att bestämma dig om du tar det. Jag har kontrollerat ärendet hittills och det är jag som kommer att ha delägaransvaret, inte du.” ”Jaha, och vad är det du vill att jag ska göra då? Jag har ju ett eget ansvar eftersom jag är advokat, det vet ju du också.”

Han satte sig ner igen. ”Du ska ner till Ungern, träffa representanter för köparna och helt enkelt kolla upp om allt är okej.

Få ihop en avsiktsförklaring, som egentligen mest innehåller en sekretessförklaring kopplad till ett vite. Och om allt går som det ska kommer du att få med dig en sak hem.” ”Sak?” ”Du får med dig lite material om projektet hem till mig. Och nej, jag ser vad du tänker. Det handlar inte om smuggling. Petra, nej för fan, vi sysslar inte med sånt! Vi har begärt att få vissa grundläggande specifikationer om de nuvarande systemen och information om vilken omfattning det nya systemet är tänkt att ha.” ”Och varför åker du inte till Ungern själv om jag får fråga?

Eller jag skulle kunna säga så här: Vill jag verkligen ha det här uppdraget, Karsten?” ”Absolut.” Han log igen. ”Se det som ett spännande inslag i vardagen.” ”Hm.” ”Men herregud, Petra, det finns till och med EU-direktiv som styr upp sånt här. Datalagringsdirektivet …” ”Jag känner till det, Karsten”, sa hon syrligt. ”Men det handlar om att det i vissa fall är okej med lagring av trafikinformation.

Om vem som skickar sms och mejl till vem och var personen då har befunnit sig. Metadata. Inte innehållet i sms:en eller mejlen.

Och sådan trafikinformation kan ju bara användas vid skälig misstanke om allvarliga brott, om jag inte missminner mig.”

16

”Du har så rätt.” ”Bara det kan ju ge en rysningar. Tänk om datalagringen kommer i fel händer … Jag menar, ett litet klick bort bara så går det väl att se innehållet i mejlen också. Och då talar vi ju faktiskt om riktig övervakning.” ”Så kan man kanske se det, men medborgarna har ju rätt att känna sig trygga. Man får inte glömma bort att det finns ganska goda skäl för just övervakning. Du var själv inne på det. Grov brottslighet, till exempel. I dagens samhälle kanske det är en nödvändig baksida av myntet. Att man håller lite koll så att ingen gör något olagligt.” ”Olagligt?” ”Vi talar fortfarande om övervakning i samband med grov brottslighet, Petra. Men trots allt är det ju inget som vi behöver bry oss om i det här sammanhanget. Vill ungrarna, eller vilken nation som helst för den delen, bygga upp samma typ av system som vi redan har är det väl upp till dem, eller hur?”

Hon suckade. ”Jag har faktiskt aldrig sagt att de här systemen ska användas på olaglig väg, Petra. Jag tror inte att du ska vara så orolig.” ”Jag är bara realist.”

Han log. ”Du kommer i alla fall att få biträde med det här.” Han gjorde en konstpaus. ”Som du förstår tänker jag på Krisztina. Krisztina Wiklund.” ”Krisztina?”

Petra reste sig upp, gick fram till fönstret och såg ut över Nybroviken. Än så länge var det bara början av oktober och båtarna låg kvar vid kajen. Några veckor bort bara skulle de dras upp och vintern vara i antågande. Sommaren var långt borta. Budapest?

En resa till Ungern? Hon vände sig om mot Karsten. ”Men hon efterträdde ju Victoria som min biträdande och har 17

bara precis börjat. Jag känner inte Krisztina alls än. Hur vet vi att vi kan lita på henne? I ett så känsligt ärende, menar jag.” ”Det vet vi nog. Vi har kollat henne noga.” ”Kollat henne?” upprepade Petra. ”Betyder det att ni har ’kollat’ mig också?”

Karsten svarade inte, strök med handen över första sidan i akten. Petra såg en sekretesstämpel skymta under hans hand. ”Vad är det för typ av koll?” mumlade hon, men förväntade sig inget svar. Hon satte sig ner i fåtöljen igen. Strök bort en hårtest ur ögat och såg på honom, fortsatte: ”Jag tar självklart ansvar för Krisztinas arbete i ärendet som jag skulle ha gjort för vilken biträdande jurist som helst. Men, jag känner henne inte. Vet inget om hennes omdöme eller förmåga att hålla tyst. Den bedömningen får du stå för.”

Karsten nickade. ”Den har vi redan gjort.” ”Men varför just Krisztina? Vi har ju ett gäng biträdande som har jobbat här ett tag. Som vi känner, menar jag. Vet hur de funkar.” ”För att hon har rötter i Ungern.”

Karsten böjde sig fram och greppade tag i en flaska Ramlösa som stod på bordet. Det väste ur flaskan när han öppnade den.

Han gjorde en gest mot Petra som nickade. Han hällde upp vatten i två glas under tystnad och ställde sedan ner flaskan på bordet. ”Och, ja, ärendet ska naturligtvis ha ett kodnamn”, konstaterade han. ”Från och med nu säger vi inget annat än det kodnamnet.

Om någon kommer på det kommer det att finnas ett parallellt ärende i klientregistret under samma kodnamn. Ett ärende som rör ett mindre exportföretags mer triviala affärer. Om någon mot förmodan skulle ramla på det här kodnamnet, vill säga.” ”Jag förstår. Och vi kallar det för?

18

”Vi kallar det inte för något än. Jag tänkte att du kanske hade något bra namn för det.”

Ett bra namn för ett ärende, tänkte Petra. Om bara några timmar skulle hon och Martina sitta i bilen på väg mot sommarhuset och Österlen. Sex timmar tillsammans i en bil som rusade fram genom mellersta och södra Sverige. Sex timmar av samtal mellan mor och dotter på väg genom ett sammetsmörkt Sverige i höstskrud ner till havet och bokskogarna. Petra såg plötsligt Kivik och de böljande äppellundarna på Österlen framför sig. Äppeltavlan satt förstås kvar från äppelmarknaden förra helgen. Hon visste inte vilket motiv det var denna gång, i morgon skulle de svänga vägen om ner till Kivik och titta. ”Vildapel”, sa hon med klar röst. ”Låt oss köra på Projekt Vildapel.”

Han log mot henne. Vildapel fick det bli. En vildapel mitt i tillrättalagda, raka rader av beskurna äppelträd. Där det ena trädet var det andra likt, där stack vildapeln ut. Växte vid sidan av äppellundarna, i skogsbrynet, där den erbjöd grönska, skugga och bjöd på sina vita blommor om vårarna och de syrliga gulgröna frukterna om hösten.

19