__MAIN_TEXT__

Page 1

Pe l l e S u n v is s o n


Anna-Maria och Mateusz är bästa vänner och kan prata om allt. Om allt utom det de egentligen skulle behöva prata om. Mellan dem växer därför hemligheterna och förälskelserna. Till slut riskerar de att förlora allt. I skolan kräver den nya mentorn ordning och reda. Redan under uppropet utpekas AnnaMaria som en bråkmakare som försöker störa de planerna. Då är hon oskyldig och anklagelsen orättvis. Under sin första gymnasietermin kommer hon emellertid mer än väl att leva upp till den förutsägelsen. Under en fest blir Anias vän avklädd och fotad. Hon är för full både för att säga ifrån och för att minnas. Men Ania kommer ihåg allt och hur hon än gör nu blir det fel. Hon vänder sig till Anna-Maria för hjälp. Tillsammans bestämmer de sig för att söka rättvisa. VÄRT ATT KÄMPA FÖR är en bok om kärlek, orättvisor och kamp. Det är en bok om att välja mellan vänskap och förälskelse, en bok om människor som missbrukar sin makt och en bok om att göra något. Det är en bok för alla som någon gång varit kära, förbannade eller uppgivna.

PS FORL AG


1

Himlen är envist blågrå och de små luckor i molntäcket som emellanåt uppstår blir inte långlivade. Så länge de har hållit sig på gångvägen har gruset knastrat under deras fötter. När den upphör och de fortsätter på den smalare skogsstigen gör den dämpande mattan av barr och jord deras steg nästan ljudlösa. Snart kan de se glimtar av det mörka vattnet kantat av vass och klippor. ”Vill vi verkligen bada?” Anna-Maria böjer sig ner för att koppla loss den ljusa labradoren som till skillnad från sin matte ser längtansfullt mot vattnet. ”Egentligen inte, men måste vi typ inte det? Det är liksom sista chansen.” Mateusz gnider sig på överarmarna som om bara tanken på det stundande badet fått honom att frysa. ”Sista chansen? För att skolan börjar menar du?” ”För att skolan börjar, för att det snart kommer vara mörkt och kallt, för att sommaren tar slut, för att vi ska börja på gymnasiet, för att vi från och med nu kommer att jobba på somrarna, för att...” Mateusz tystnar, men verkar fortsätta uppräkningen för sig själv. ”För att vi redan har fyllt sexton och livet snart är slut?” Hon ler åt det absurda i tanken. För Mateusz verkar tanken inte vara riktigt lika orimlig. ”Du vet vad jag menar. Det kommer aldrig bli likadant. Gymnasiet och sen är man vuxen...” ”Det låter nästan som du har glömt hur det kändes i nian. 3


Då kunde vi ha gjort vad som helst för att något skulle förändras. Förresten finns det väl inget som säger att du måste sluta göra det du tycker om bara för att du blir äldre.” ”Jag slutade leka i sandlådan.” ”Men lilla vännen. Vill du leka i sandlådan?” Hon nyper honom retsamt i kinden. ”Nej, men det är ju det som är grejen.” Mateusz slår med förolämpad min bort handen. ”Jag vill inte ens leka i sandlådan eller göra andra saker som jag älskade att göra förut. Det är därför jag säger att det här kan vara sista chansen. Sen kanske jag inte ens vill bada längre...” ”Det här känns som ombytta roller. Det brukar ju vara du som får mig att inte ta allt på så stort allvar.” Med armbågen knuffar hon till honom ett par gånger i sidan. När inte det hjälper tystnar hon en stund och fortsätter sedan i en annan ton. ”Handlar det inte om rädsla egentligen? Vi längtar efter förändring och när den väl kommer skrämmer den oss... eller i alla fall mig.” Det är inte första gången den här sommaren som de pratar om framtiden. De sommarkvällar de tagit med sig Stumpan och promenerat på stigarna runt sjön är oräkneliga på det sätt som bara sommarlov tillåter. När samtalet eller tystnaden har krävt det har de tagit sig ännu längre in i skogen, förbi bäcken med den lilla bron och de mossbelupna scoutstugorna, till de kala klipporna under kraftledningen. Därifrån ser höghusens kantiga silhuetter och radhusområdenas prydliga takåsar ut som små öar i ett hav av grönt. Så långt kommer de inte den här kvällen. När de stannar vid den höga avsats 4


som kallas hoppberget letar sig den redan blöta hunden snabbt tillbaka till de små, vassa vågorna av djupblått. För de som tvingas byta om tar det lite längre tid. ”Ett... två... tre!” Med ett gemensamt tjut kastar de sig i vattnet. Sjön har trots nästan en vecka av mulna dagar och regniga nätter lyckats hålla värmen. Till skillnad från i våras så känns vattnet nu dessutom varmare ju djupare de sticker ner fötterna. De dyker för att nå den åtråvärda värmen och i en tävling om vem som kan komma djupast släpper de ut luftbubblor på den som för tillfället råkar vara högst upp. Bubblorna letar sig kittlande upp längs med ben och ryggar innan de når ytan och lämnar efter sig små ringar av skum som enda bevis på sin korta existens. ”Man skulle ha en jättelång snorkel eller tuber. Jag skulle på allvar vilja lägga mig på botten och sova. Det är som en stor, varm kram och ju längre ner man kommer ju hårdare och varmare blir den.” Vattnet har sköljt undan varje spår av grubblerier ur Mateusz solbrända ansikte. ”Som den där tjejen Klara som var i vår skola i sjuan. Hur djupt var det hon kunde dyka?” ”Ja just det, hon var ju helskön, typ knäpp, men helskön. Jag minns inte. Femtio meter kanske. Det var sjukt djupt i alla fall.” ”Och vi klarar max tre, fyra. Vi är ju sämst.” Hon skrattar åt den egna oförmågan och den här gången skrattar Mateusz med henne. 5


”Det var något hon sa om att falla genom vattnet. När man kommer tillräckligt djupt så pressas luften i lungorna ihop så mycket så att man börjar sjunka.” ”Det låter lite äckligt ändå. Jag menar nu när vi dyker måste vi ju kämpa för att komma ner. Tänk när det blir tvärtom, att vi kommer ner utan problem, men måste ta i för att komma tillbaka. Vuah.” Det sista är ett ljud av skräckfylld förtjusning. Stumpan som redan lämnat vattnet svarar glatt. Samtalet om fridykning övergår till ett utbytande av förställda ylanden och korta skall. De två ligger i ytterligare en halvtimme, övar på att hålla andan, försöker nå längre, djupare på ett andetag. I leken och tävlingarna händer det att hud rör vid hud. Kanske är det vattnet som trots sin värme till slut lyckas kyla ner dem. Kanske är det slump och tillfällighet. Kanske är det uttryck för de badandes vilja. Oavsett anledning blir kroppskontakterna fler och varar längre. När de väl kommer upp tittar de förläget på varandra. Om det nu var viljan så är den inte enkel. Att komma alltför nära kan innebära att förlora allt. ”Den här tiden imorgon har vi klarat av första dagen på gymnasiet.” De har kommit till den punkt där deras vägar skiljs åt. Vanligtvis sneddar Mateusz genom lekparken och fortsätter förbi skolan, den gamla, till höghusen och lägenheten på sjunde våningen. Anna-Maria brukar i stället följa gångvägen ytterligare några hundra meter innan hon kommer till byggnaderna som, sina tre våningar till trots, kallas låghusen. Det händer att de blir stående länge där i korsningen. 6


Den här kvällen har det redan blivit augustimörkt och för första gången på länge står de i gatlampans sken. ”Ja, eller i alla fall uppropet. Det lär inte vara så mycket mer än att gå dit och säga ja.” Mateusz håller huvudet på sned och dunkar det några gånger mot handflatan för att tvinga ut det vatten som fortfarande gör ljuden dämpade. ”Vad ser du fram emot mest?” ”Vet inte riktigt. Att få gå tre år till med dig?” Han blinkar med ena ögat. ”Yeah right. Kan du svara allvarligt eller?” ”Men det är ju sant. Efter nio år tillsammans så är jag fortfarande inte helt trött på dig. Det måste ju betyda något. Typ att jag är sadomasochist och tycker om att plåga mig själv till exempel...” Längre kommer han inte i sin skrattfyllda kommentar innan Anna-Maria avbryter honom. ”Eller att du bara är en helt vanlig idiot!” Det stora leendet gör det svårt att ta hennes ord på allvar. ”Och att du i så fall också är en idiot eftersom du tycker om att vara med mig. Det är bara att inse, we’re the same you and I.” ”Vilken sjukt deprimerande tanke. Det enda positiva med den är att om jag vill ta livet av mig och du och jag är samma person så kan jag börja med dig.” Anna-Maria drar med pekfingret över strupen och pekar på sin påstådda tvillingsjäl. ”Haha, okej, jag ger mig. För den här gången.” ”Tur för dig. I would have shown no mercy.” Anna-Marias röst är plötsligt entonig och metallisk. ”Okej Darth Vader wannabe. Men ska du vara läskig får du nog jobba på rösten.” Den uppsluppna stämningen snarare 7


än kommentarerna i sig får dem att skratta. ”Du, jag skulle kunna stå här hela natten om det inte var för att det är skola imorgon. Det är dags att röra sig hemåt. Hon måste få mat också.” Stumpan ser plötsligt på sin matte som om hon har förstått ordet mat. ”Ja, det är väl dags. Vi ses på bussen imorgon.” ”Ja, visst går den halv?” Mateusz nickar till svar och så kommer de till det där ögonblicket som de fortfarande inte kan hantera. Det är egentligen bara när en av dem varit borta länge eller de nyss har setts som det kommer naturligt. Kanske borde de prata om det, men risken är att man kommer in på så mycket annat. Därför står de där och väger. Kramas eller inte kramas? Det låter löjligt. Något så oskyldigt som en kram borde inte vara något att våndas över, men för de som vare sig vet var de befinner sig eller vart de är på väg är det avgörande. Den här kvällen väljer de att bara gå. Vem som tar beslutet vet de inte ens själva. På vägen hem tänker de att det kanske berodde på att de redan i badet kommit för nära.

8


2

Skarven mellan det nya och det gamla är tydlig. Under finns rappade betongväggar med små fönster i prydliga rader. Över är fasaden träklädd och fönstren långsmala. Det är ett par år sedan kommunen bestämde sig för att lägga till en våning på den gamla gymnasieskolan i stället för att bygga en ny. Innanför dess väggar, gamla och nya, ryms nästan ett tusen tonåringar och även om det bara är ettorna som har kallats till upprop så är det välbekanta gäng som åkt samma buss som Anna-Maria och Mateusz snart upplöst i havet av okända ansikten. På plats i aulan är rektorns välkomnande precis så platt och trist man kan vänta sig. ”Det är extra kul att ha just er här... vi ser verkligen fram emot det här läsåret... nya kunskaper... lära för livet... gemenskap... det finns inga dumma frågor... min dörr är alltid öppen...” ”Finns det en sajt bara för att hjälpa rektorer att hitta värdelösa tal eller?” Mateusz lutar sig mot Anna-Maria för att lättare kunna prata utan att störa. ”Ja har du inte varit inne på boringspeeches.com, konstenatttrakaihjalsinpublik.se, jaggillarminegenrost.nu...” ”Eller så finns det som tips på rektorsakuten.se. Tips nr 78: Använd alltid samma tal för då kan du visa för skolinspektionen att du behandlar alla elever lika.” De skrattar lågt. ”Kolla där är Ania!” Det är Anna-Maria som har fått syn på den före detta klasskompisen. ”Ja, det är det fan. Vad har hänt? Gamla vanliga lite gråa 9


Ania skriker av färg... Knallrött hår I like.” Mateusz gör gillande tummen upp, men lyckas inte få kontakt med Ania som har blicken fäst på någon raderna över deras. ”Vilken klass är vår? Sp1a eller b?” På duken bakom rektorn projiceras en lång förteckning av hemklassrum och mentorer. ”B. Vi ska vara i sal 235 med någon som heter Björn Jaklund. Hittar du eller?” ”Hur svårt kan det vara?” Det visar sig vara svårare än Anna-Maria kunnat ana. Den nygamla skolan är en labyrint av korridorer, sektioner och salar. 234 ligger vägg i vägg med 236, men långt från 235. Jämna nummer på nedervåningen, ojämna ovanför. Tre gånger passerar de aulan, kafeterian och matsalen. Två gånger rundar de pelarna i skåphallen. En gång passerar de skylten ”Välkomna Sp1b”. ”Vänta! Sp1b, det är ju vi. Kom!” Det är Mateusz som först kopplar. ”Shit vad pinsamt! Första dagen och vi har redan gjort bort oss.” De stannar till framför den stängda dörren, tar ett djupt andetag och går med spelat lugn in i sitt nya klassrum. ”Hej, ursäkta att vi är sena. Vi gick typ fel någonstans.” Anna-Maria hasplar snabbt ur sig ursäkten samtidigt som hon anstränger sig för att möta åtminstone några av alla de blickar som riktas mot dem. Inte ett enda av ansiktena är bekant, men inget är heller ovänligt. Klassen är i övrigt inte helt olik den de nyss har lämnat. Kanske är den lite större och kanske har den lite starkare rötter i radhusområdena 10


och villakvarteren. Om det nu går att säga sådant bara genom att se på människor. ”Ingen fara. Så här första veckan brukar vi vara ganska överseende.” Mannen ger ett välvårdat intryck. Den mörka håret med stänk av silver är kammat i en proper snedbena och kinderna är välrakade. Han granskar dem i några ögonblick innan han med van handrörelse visar dem till en av de ännu tomma bänkarna. ”Så då måste ni vara Anna-Maria Torres Villa och Kasper Lundin? Eller är du Mateusz Les...Lesk...” De lätt solbrända kinderna får en svag röd ton när han kommer till Mateusz efternamn. ”Leszkowicz. Mateusz Leszkowicz.” ”Jaså, jaha, på det sättet. Hur som helst är ni välkomna.” Solbrännan vinner åter över rodnaden och en bunt papper hamnar på en av bänkarna närmast tavlan. Luften står stilla. Här på den nybyggda övervåningen är det bara två små vädringsfönster närmast taket som går att öppna. Många längtansfulla ögon söker sig ut till den lätta bris som spelar i de bärprydda rönnarna utanför. De som har nåtts av scheman och klasslistor viftar dem svalkande framför fuktiga ansikten. Andra försöker skapa cirkulation genom att pumpande dra i tröjor och linnen eller blåsa ner varm andedräkt i kragarna. Det är många som känner svettpärlor bildas längs ryggrader och i armhålor, men ingenstans syns det bättre än på lärarens ljusa, välstrukna skjorta. Med en tygnäsduk stryker han fukten från pannan och fortsätter.

11


”Som jag sa tidigare så heter jag alltså Björn Jaklund och kommer att vara både er mentor och lärare i historia och samhällskunskap. Som mentor ska jag hålla lite extra koll på er och som lärare ska jag förklara hur vårt samhälle fungerar och vilka händelser i historien som ligger bakom. Men det börjar vi med nästa vecka. Först måste vi titta på ert nya schema och låta er bli varma i kläderna.” ”Vill han att alla ska bli så där svettiga?” Viskningen kommer bakifrån. För det är en viskning som bärs fram av tystnaden och spänningen och nu ekar i klassrummet. Några försynta skratt som snabbt dör ut. Frågan ringer i trettio par öron. ”Vad sa du?” Tonen i Björns röst visar klart att han inte tagit lätt på kommentaren. ”Vad sa du?” Det uteblivna svaret får honom att höja rösten ytterligare. Han tar ett par steg i utrymmet mellan bänkarna, spänner ögonen i den skyldiga och ställer frågan ännu en gång. Det är först då Anna-Maria förstår att det är henne han syftar på. ”Jag har inte sagt någonting.” ”Inte sagt någonting? Jag tror vi alla hörde.” Han lutar sig lätt fram, över henne. ”Ja, men det var inte jag som sa det.” ”Så vem var det då? Jag hörde ju att det kom härifrån.” ”Jaha, men jag säger ju att det inte var jag.” Anna-Maria ser upp och möter hans blick. En styrkemätning i det tysta. Hon viker inte undan. ”För den här gången låter jag dig komma undan med en varning eftersom det är första dagen och allt, men du ska 12


veta att i mitt klassrum använder vi inte nedsättande kommentarer och gör vi något står vi för det. Det är inte så lite fräckt att försöka skylla på andra. Första dagen dessutom.” Det förväntansfulla är borta. Kvar finns bara spänningen. Anna-Maria flyr, låter blicken följa horisonten, sväva med måsar och kajor. Hon känner Mateusz trygga närhet och hör genomgången av adresser, lärarförkortningar och halvklassindelningar, men ägnar dem ingen uppmärksamhet. Under resten av lektionen sitter hon mer eller mindre orörlig. När de reser sig för att gå ut har ögonen fått tillbaka något av sin nyfikenhet och andningen är återigen djup och regelbunden. ”Är det lugnt?” De har bara precis kommit ut i korridoren när Mateusz frågar oroligt. ”Mm.” Hennes svar är ett svagt, men återfunnet leende. ”Inte direkt någon drömstart...” ”Nej, inte direkt, men det behöver ju inte betyda någonting. Det kan vara helt annorlunda redan imorgon. Kan vi inte prata om något annat?” ”Du är så bra på att inte bry dig. På ett bra sätt alltså. Jag hade varit sur i flera dagar.” Mateusz ser mycket riktigt surare ut än Anna-Maria. ”Ledsen att det blev så där.” Med armarna framför sig som en kil pressar sig någon in mellan dem. Det är den långa killen med metallicatröja som de sett i klassrummet. ”Det var inte meningen att han skulle höra eller att du skulle få skulden.” ”Var det du som sa det?” Det är Anna-Maria som undrar. 13


”Ja, det var ju sådant där som man bara säger. Ett skämt till snubben som satt bredvid.” ”Men varför sa du inte att det var du?” Mateusz har snabbt hamnat i samtalets utkant. För att få gehör för sin fråga drar han nykomlingen lätt i armen. ”Jag tyckte väl inte att det var värt att en person till fick skäll. Ledsen för det. Är det okej eller?” Han har återigen vänt sig mot Anna-Maria. Ansiktet är ljust utan att vara blekt. På hakan kröker sig några tunna skäggstrån. ”Det hade varit bättre om du hade sagt att det var du, men visst, det är okej.” ”Sweet. Jag måste rusha. Ska träffa någon i centrum typ nu. Men vi ses ju imorgon.” Nästan framme vid dörren vänder han sig om, drar i T-shirten med det legendariska hårdrocksbandet som både är för kort i midjan och för bred över axlarna för den långa, tonårsgängliga kroppen och ropar. ”Vad heter ni förresten?!” ”Jag heter Anna-Maria och det här är Mateusz.” Hennes svar får honom att för ett ögonblick se fundersam ut. ”A-Mi och Totte alltså. Vi kan ju inte gå omkring med namnen våra päron tänkt ut. Jag skulle dö om folk kallade mig Tobias. Bobben är mer jag liksom. Hasta la vista!”

14


3

”Cześć!” Mateusz sparkar av sig de oknutna skorna och drar ut en plastpåse från väskan. ”Cześć, czy to ty Mateusz?” En röst svarar ifrån vardagsrummet.” Det finns mat i köket. Jag tror att den fortfarande är varm.” ”Dobrze.” Innan han går till köket hänger han upp de blöta sakerna i badrummet. Från TV:n hörs nyhetsuppläsarens välartikulerade polska. Något om stigande priser på fläsk och höjda räntor. Flera ord är för svåra för den som aldrig har bott i Polen. Mateusz tar för sig av maten och sätter sig vid köksbordet. Förstrött bläddrar han igenom lokaltidningen. Mest är det korta notiser om begångna brott och brottslingarnas eventuella straff. ”Har du badat?” Mateusz mamma står plötsligt vid köksbordet. ”Mm...” ”Du borde torka håret bättre efter. Du kan bli sjuk.” ”Ja, mamma.” Mateusz svarar utan att se upp. ”Du säger alltid ja, mamma och så gör du som du vill i alla fall.” Hon slår honom över axeln med en kökshandduk. ”Ja, mamma.” Han skrattar. ”Anna-Maria ringde. Hon hade försökt få tag på dig på mobilen.” Striden om det blöta håret verkar för stunden 15


vara över. ”Slut på batteri. Jag ringer henne sen.” ”Men kom igen nu. Måste man dra allting ur dig? Berätta.” Hon sätter sig mittemot med fingrarna flätade runt den halvfulla tekoppen. ”Vad ska jag berätta? Jag var och badade. Vattnet var varmt. Jag gick upp. Det är väl inget konstigt med det?!” ”O szkole, głupi. Du har ju börjat på en riktig utbildning idag. Det är visserligen inte natur, men samhälle är också okej.” Ett retsamt leende avslöjar kopplingar till tidigare diskussioner. ”Lägg av mamma. Det är du som älskar fysik och matte.” ”Ja, och varför kan du inte förstå att det är både spännande och vackert? Titta här.” Hon tar en blyertspenna och tecknar en formel i tidningens marginal. ”Fantastiskt.” Rösten antyder att han menar allt utom just det. ”Du kommer förstå när du blir äldre och vet mer om livet. Men berätta nu. Hur var det?” ”Bra.” ”Är det ditt svar? Bra?” ”Ja. Vad vill du att jag ska säga? Att det var dåligt?” ”Głupi! Berätta om lärarna och klasskompisarna till exempel.” Hennes kroppshållning avslöjar att hon gärna vill lyssna, hans att han ogärna berättar. ”Rektorns tal var tristare än hundra mattelektioner. Den enda lärare vi har träffat var psyko och skällde ut AnnaMaria för ingenting. Klasskompisarna var okej förutom att en kille ville döpa om mig till Totte. Räcker det?” 16


”Nej, men det är en bra början. Totte? Inte så dumt ändå. Kommer du inte ihåg totteböckerna? Totte badar, Totte klär ut sig, Totte går till doktorn? Jag vet inte hur många gånger jag har läst dem för dig. Jag tror till och med att vi har kvar någon tottebok i källaren.” ”Haha skitkul.” Ljudet av korta steg får samtalet att stanna upp. En pojke klädd i tigerpyjamas stannar på kökströskeln. ”Hej Lillebror. Jag trodde du sov redan. Kom.” Pojken kommer närmare och kryper upp i storebrors knä. ”Jag har tittat på Nalle Puh. När Ugglan flyttar till Guglebo.” ”Du kan ju redan hela filmen utantill. Hur många gånger har du sett den? Hundra?” ”Tusen hundra sju!” Han spretar stolt med alla fingrar för att visa hur många det är. ”Oj, det var många. Men så har du ju sett den idag också. Har du räknat med den?” ”Nä, då blir det... tusen hundra åtta!” Till de utsräckta fingrarna lägger han nu till tårna på ena foten. ”Sluta nu. Annars kommer han också hamna på sam-sam. Stackars barn. Det finns inget som heter tusen hundra. Hundra tusen heter det.” Det sista säger hon med blicken fäst på den yngre sonen. ”Men det är ju samma sak! Hundra tusenlappar och tusen hundringar är ju lika mycket!” Det här är en mattediskussion som Mateusz oväntat verkar gilla. ”Och tio tusen hundra är samma sak som en miljon? Gör det inte svårt för honom. Kom nu Lillebror. Det är läggdags.” Hon sträcker ut armarna för att bära med honom. Han slår ifrån sig. 17


”Matuesz ska läsa.” ”Är det okej?” Hon tittar på Mateusz. ”Ja, det är klart. Kom Lillebror så går vi.” ”Har du pratat med pappa? Han vill säkert också höra om hur det har gått.” Mamman hindrar honom just som de är på väg att lämna köket. ”Då kan han väl ringa. Han har ju numret.” Under läsningen av de första tre sidorna lyssnar Lillebror uppmärksamt på vad som händer med den argsinta hunden, skomakaren och Olle. På den fjärde ebbar frågeivern sakta ut och kommentarerna ersätts av djupa gäspningar. Innan de hunnit börja på den femte sover han med huvudet på Mateusz arm. Mateusz försöker ta sig ur sängen utan att väcka brodern, men när minsta rörelse leder till att Lillebror gnyr bestämmer han sig för att ligga kvar en stund. Han sluter ögonen för att vila medan han väntar på att den andres sömn ska bli djup nog. När mamma till slut väcker honom har Lillebror redan rullat av armen och dragit åt sig täcket. Eru vaken? ;) Det är inte förrän ett par timmar senare när Mateusz är på väg att lägga sig i sin egen säng som han kommer ihåg att sätta telefonen på laddning. Så fort den återfått täckningen kommer det ett meddelande från Anna-Maria. Ja men trött -.- zzz Va haru gjort? Vare så jobbigt att ha en lekt? :D 18


Aa de va en tjej bredvid som viska en massa fula grejer om l채raren ;) >.< Men 채rligt va haru gjort??? Mest varit hemma m lillebror o mamma Men ja ringde ju =S R U lying? B) of course baby Mongo!!! Bussen halv 8? C U there mungo mango bongo!! XD Sleep tight ;) And dont let the bedbugs bite :D zZzZzZzZzZz

19


4

På en torr gräsplätt står en klass nyblivna gymnasister. Den snabbt stigande solen krymper den skugga skolbyggnaden kastar över dem. Den solbelysta delen lockar några få. Fler väljer att hålla sig i skuggans svalka. Några riktiga grupperingar har inte bildats än och samtalen är fortfarande trevande inviter. Bobben söker upp Mateusz och Anna-Maria. De har egentligen inget emot det. Att prata med Bobben är förhållandevis lätt. Så länge de tar på sig att nicka och säga ja så fyller han alla tysta hål med sina iakttagelser och undringar. ”Man skulle kombinera sköldpaddor och blåvalar. Sköldvalarna skulle man sen kunna märka med en radiosändare. När de har ätit sig stora och feta i havet så letar man rätt på dem och kör dem till ställen där många svälter och är hemlösa. Plötsligt har de hundra ton mat och ett gigantiskt skal som håller för nästan alla väder. Man skulle säkert få plats med fem hundra pers där. Kanske till och med tusen om man trängs lite och bygger våningar inuti. Med genteknik är allt möjligt.” Han pratar snabbt och i ena mungipan samlas till och från små, vita bubblor av saliv. ”Bra idé!” Anna-Maria och Mateusz skrattar roat. Det är svårt att avgöra om det är med eller åt den långa hårdrockaren. ”Det finns så sjukt mycket man skulle kunna göra. Bananflugor och bananer. Om frukten flyger hit själv så löser man 20


transportproblemet. Darrålar och silverfiskar för att driva badrumsbelysningen och... och... Ibland blir jag bara så trött på mig själv... När jag får en idé kan jag helt enkelt inte släppa den. Det spelar ingen roll hur löjlig eller otänkbar den är. I somras satt jag en vecka vid datorn för att göra kombinationsorganismer på photoshop. Är ni också såna?” Förändringen från entusiastisk till eftertänksam sker så snabbt att Mateusz och Anna-Maria inte riktigt hänger med. Det är hon som först återfår fattningen. ”Jag är nog inte riktigt sån, men det är på något sätt fint att du är det. Det betyder ju att du har drömmar och kan engagera dig i saker. Kanske borde fler människor vara såna...” Längre än så hinner hon inte förrän den gråhåriga gestalten dyker upp. Klädd i klaraste blått ställer hon sig där sol och skugga möts. På marken står en back med rep och koner. ”Kom! Kom närmare! Vi gör en stor cirkel så kan alla se och höra varandra. Om ni backar lite och ni kommer fram så kommer det här bli toppenbra. Så där ja! Tanken är alltså att vi ska använda hela vår första lektion till att lära känna varandra. Jag tror, och ni måste inte hålla med mig om det här, men jag tror att det bästa sättet att göra det är att göra något kul tillsammans. Och vad är roligare än att leka?” ”Jippie!” Det glada utropet kommer från en av killarna och följs av skratt. ”Just det! Jippie! Här har vi någon med rätt inställning. Nu räknar jag in er i grupper. Alla får alltså en siffra och det gäller att ni kommer ihåg den för att det här ska funka. Man tycker att det ska vara lätt, men med nästan fyrtio års erfarenhet vet jag att det är förvånansvärt lätt att glömma. 21


Det gäller att man är beredd. Är ni beredda?” Svaren är några spridda ja. Hon tar frågan en gång till och nu hörs ett rungande ja. Trots det blir något fel och gruppen Mateusz ingår i blir större än de andra. ”Det verkar ha blivit nästan rätt. Fyrorna är kanske lite väl många. Om du går dit blir det jämnt. Så. Vi börjar med knuten. Flera av er har säkert gjort den förut, men det går alltså till så här. Ni ställer er i en ring... Blundar... Sträcker fram händerna...” För varje moment visar hon på gruppen som står närmast. ”Sen grabbar ni tag i någons hand och öppnar ögonen. Nu är det bara att lösa upp knuten utan att släppa varandras händer. Det är lite lurigt men inte alls omöjligt. Vill man ha lite extra utmaning kan man korsa sina egna armar innan man tar tag i någon annan. Lycka till.” Där står de, åtta främlingar, och håller varandra i händerna. För att reda ut det trassel deras sammanlänkande armar utgör måste de dessutom krypa under armhålor och klättra över bara underarmar. Koncentration och skratt avlöser varandra. En grupp blir färdig och applåderar sin egen insats. En annan ger upp och släpper taget. Mörkbruna ögon och skrattgropar. Mitt i det som de hoppas är den upplösande manövern står han framför dem. Gruppens rörelse tillåter bara ett kort utbyte av blickar. Mateusz hamnar oundvikligen i skuggan och ser varken solen eller det strålande ansiktet. Under resten av lekarna finns det där i närheten, men aldrig lika nära. 22


5

”Få se, ja just det, Anna-Maria har man ju fått lära sig redan.” Björns kommentar kommer under uppropet och det fortsatta uppräknande av namn lämnar ingen tid att reagera. ”Idag var hela klassen nästan tio minuter sena. Det är naturligtvis oacceptabelt...” ”Men det var ju den andra lektionen som slutade för sent. Vi kom hit direkt efter.” Den långa hästvansen vippar i takt med orden. ”Du, Malin var det va? Du måste förstå att ni inte går i grundskolan längre. Ni är nästan vuxna och ska själva ta ansvar för er utbildning. Om någon håller er för länge så måste ni säga ifrån. Jag ska så klart prata med Monika också. Vad hon gör på sina lektioner är hennes sak, men det får ju inte gå ut över oss andra. Så hädanefter godtas inga ursäkter för att komma sent. Är det okej?” ”Mm” Malin ser inte helt nöjd ut. ”Mina regler är hårda men rättvisa. Att gå på gymnasiet är ett hårt arbete. Låt ingen inbilla er något annat. Vi kommer att ha minst ett prov i månaden och dessutom inlämningsuppgifter och läxförhör. Vi ska faktiskt ha ett litet diagnostiskt prov redan idag.” Björn tar upp en bunt papper ur den svarta läderportföljen. ”Ska vi ha prov första dan?!” ”Ja, Tobias, vi ska...” ”Bobben. Jag kallas för Bobben.” ”Jag föredrar att använda de namn som står på klasslistan. 23


Det blir enklare så. Men svaret är alltså ja vi ska ha prov idag även om det tekniskt sett är er andra dag idag. Sen är provet inget riktigt prov. Det är bara en diagnos så jag vet vad ni kan. Oroa er inte. Det påverkar inte betygen. Det är väl kul att få visa vad man kan?” Utan att vänta på fler invändningar börjar han dela ut uppgifterna. ”Sen när är det kul att skriva prov?” Mateusz viskning drunknar som tur är i det sorl nyheten om provet har skapat. ”Fem fucking sidor! Fem fucking, jävla sidor! Hur kan man ha ett prov på fem sidor första lektionen?!” De två som var färdiga först har redan hunnit till matsalen. Det är tydligt att de känner varandra sen tidigare. ”Tekniskt sett är det den andra lektionen.” ”Käften! Du är ändå bara här för att du får gratis mat.” ”Ta det lugnt bror. Det var bara en diagnos. Din pappa kommer inte skicka dig till koranskola i Bangladesh för det.” ”Tjockis! Här, ska du inte ta mer? Du äter som en häst men är hur smal som helst.” Han skjuter över en köttbulle till den andres tallrik. ”Är det okej om vi sätter oss här eller vill ni tracka varandra i fred?” Det är Anna-Maria som avbryter dem. ”Ja visst, självklart.” En av de redan sittande puttar med foten ut stolen på andra sidan i en välkomnande gest. ”Och snälla rädda mig från den här idioten. Vi har gått i samma klass typ hela livet och är som bröder, men hatar ändå varandra.” Han pressar ihop händerna i en vädjande gest. ”Samir och Muhammed var det va?” 24


”Precis så, med Samir först. Bangladesh före Somalia. Och ni är Anna-Maria, Bobben och...” ”Mateusz...” Han hade eventuellt tänkt säga något mer, men kommer av sig när fler klasskompisar sätter sig vid bordet. ”Malin, hur gick det för dig på provet?” Anna-Maria och Malin var i samma grupp hos Monika och sitter nu snett emot varandra. ”Så där. Det var en massa saker som jag inte kände igen. På högstadiet läste vi aldrig om Rom till exempel. Sen var jag väl inte riktigt beredd heller. Hjärnan är liksom inte van. Den vill vara kvar i sommarkoma. Det var som att springa för första gången på länge...” ”Jag tyckte att det var helt stört att börja med så där. Fem. Fucking. Sidor. Prov.” Samir knackar med gaffeln i brickan för att understryka de sista orden. ”Men det var ju bara en diagnos. Chil. La. Man. Nen.” Muhammed slår ljudligt besticken i bordet för varje stavelse. Han ler när han ser att Samir blir irriterad. ”Jag har egentligen inget emot att det är hårt med mycket plugg och så. Det borde ju betyda att man lär sig mycket...” Anna-Maria ser på Mateusz som ser någon annanstans. ”Jag skulle helst vilja att man inte behövde plugga och lärde sig en massa ändå. Det borde gå att fixa på något sätt. Man kanske borde spela in lektionerna och lyssna medan man sover. Jag har hört att det kan funka. Måste kolla.” Bobben tar fram telefonen och går in på den allvetande sökmotorn. ”Jag vet inte vad ni tycker, men jag kände mig i alla fall dummare när jag skrev provet än när jag sprang omkring med en kon på huvudet hos Monika.” De andra instämmer 25


roat i Malins erkännande. ”Ja, lekarna var grymma!” Utropet kommer från den tidigare tysta Becka. Det verkar nästan som hon bara väntat på att samtalet ska komma in på morgonens gruppövningar. ”Ja, verkligen.” Mateusz svar är snabbt. Hans ögon söker Beckas skrattgropar. ”Mm verkligen...” Anna-Marias blick är inte fullt lika uppskattande. Ett kort ögonblick av tvetydig tystnad innan en färgglad uppenbarelse dimper ner på bordets åttonde och sista plats. ”Jag hatar min klass! Vad går ni? Jag måste byta.” Hon är stressad och irriterad. ”Hej Ania! Vad är det? Du ser helt förstörd ut.” Anna-Maria lutar sig bak och kramar Ania bakom Becka som sitter emellan dem. ”Anna-Maria får säga vad hon vill om ditt nya utseende, men jag diggar det. Det skrikröda håret passar sjukt bra. Det är skitsnyggt. Du är skitsnygg.” Mateusz går runt bordet för en kram. ”Det var kanske inte riktigt så jag menade...” ”Med er har i alla fall inget förändras. Samma kärleksgnabb som vanligt. Har ni fattat att ni är det perfekta paret än?” Ania skrattar nästan avslappnat och rättar till raden av armband. Beckas skrattgropar blir lite mindre djupa.

26


6

Skolstarten verkar ha gett sommaren nytt liv. Värmen håller i sig under nätterna och överallt står fönster öppna. Mateusz äter sin frukost på balkongen. Nedanför ligger områdets klarblå ögon, ett större och ett mindre, grundare. Snart kommer bassängerna ligga håliga och tomma, men än så länge lockar de barn och familjer. Ljudet av plaskande vatten blandas med glada rop och ekar mellan höghusen. På sjunde våningen går det inte längre att urskilja orden. Där blir ljudet vilsamt, kräver varken uppmärksamhet eller handling. Det gör däremot pojken med ansiktet i en rosa cyklop. Från bassängkanten vinkar han tills han får svar. Det är först när Mateusz ger tecken på att han tittar som Lillebror tar sats och hoppar i. Scenen upprepas tills Mateusz tröttnar och drar stolen närmare väggen och hamnar utom synhåll. Han lutar sig tillbaka och ägnar sig åt att peta kärnorna ur en bit vattenmelon. Lördagsmorgonen är höstterminens första. Det är svårt att tänka sig en somrigare. ”Vi borde hitta på något ikväll.” Anna-Maria ringer från ett annat frukostbord. ”Lätt. Jag är med på vad som helst utom en filmkväll. Det har varit så sjukt många filmkvällar den här sommaren.” ”Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att kolla på film, men bara om jag får välja. Jag skulle inte överleva fler av dina töntiga superhjältar. Supermannen och X-männen och allt vad de heter...” 27


”Jiddra inte med x-men, kompis.” ”Vadå, kunde de inte komma på något bättre än x-men? Typiskt dig att vilja vara någons exman.” ”Haha, jag skrattar – inte.” Mateusz trycker ner flera av telefonens knappar och dränker Anna-Marias skratt i pipande. ”Men seriöst, vad ska vi göra?” ”Vet inte. Gå till sjön?” ”Ja, kanske...” Hon tänker en stund på förslaget. ”Ania ville ju också göra något. Vi ringer henne.” ”Ja, och kanske några från klassen. Malin och Bobben och de.” ”Ja, shit vad kul! Vi tar med något att käka och dricka och sen hänger vi hela natten. Låtsas att det fortfarande är sommarlov liksom.” Mateusz reser sig upp och rösten blir, liksom rörelserna, ivrigare. ”Hur gör vi för att få hit alla? Messa, ringa eller skapa ett evenemang på facebook?” ”Vi ringer. Det är svårare att säga nej då. Jag tar Bobben, Samir och Muhammed, kanske Veronica och David, och så Becka förstås.” ”Förstås...” ”Malin och Ania. Är det någon mer?” Mateusz låtsas inte om Anna-Marias kommentar. ”Jag har egentligen inte pratat så mycket med de andra i klassen än, så det kanske räcker.” ”Vi får ju inte glömma din favvolärare Björn. Ni har ju pratat en del...” Nu är det Mateusz som blir överröstad av knapptryckningar. Det är tur att det fortfarande finns vanliga hemtelefoner. 28


De följande telefonsamtalen är framgångsrika och egentligen är det bara Bobben som är tveksam, men efter löften om att det är okej att ta med sig både en kusin och ”en ganska jobbig kompis från nian” är han också på. De ska träffas vid hållplatsen närmast sjön strax innan åtta. Mateusz har visserligen ett par saker att ordna innan dess, men de följande timmarna spenderar han i den bakåtlutade vilstolen där på balkongen. I omgångar sysselsätter han sig med mammans glansiga magasin, den sirapssega men fullt fungerande laptopen och boken som Monika gett dem i läxa. Det är möjligt att han somnar några gånger där emellan. Där solen flödar och tiden flyter i en ljum sommarbris är det inte så lätt att veta. ”Gdzie idziesz?” De möts i dörren, hon och Lillebror hemkomna från ytterligare ett dopp i poolen, han på väg ut för första gången den dagen. ”Ut.” ”Co to za odpowiedź?” ”Jag ska träffa Anna-Maria och några klasskompisar. Jag är hemma innan ett.” Ryggsäcken hänger tung på ena axeln. ”Ett? Är inte det lite väl sent?” Mamman ser fundersam ut. ”Mamma, lägg av. Jag kommer ett. Har du somnat så väcker jag dig för att säga att jag är hemma. Do zobaczenia.” Mamman ser honom försvinna in i den väntande hissen. ”Har ni bestämt er än?” De rör sig till synes planlöst mellan rader av otaliga sorter pasta, mjukmedel och konserver. ”Vet inte. Är egentligen inte så sugen på någonting. För mig 29


skulle det funka med bara snacks.” Mateusz klämmer förstrött på en tub risgrynsgröt. ”Jag skulle kunna äta en häst. Om man inte var tvungen att döda den först alltså.” Ania granskar hyllorna på jakt efter något utan kött. ”Den ena är inte hungrig och den andra vill grilla utan kött. Tillsammans har vi max en hundring. Det är fan inte lätt att gå och handla med er.” Korgen i Anna-Marias hand är fortfarande tom. ”Vad vill du då? Det är lätt att klaga, men om du säger vad du...” Ania blir avbruten av vågbrus och ukelelespel. ”Hallå... Hola mamá... ¿Porqué?... ¿Ha pasado algo?... ¿No puedes decir qué es?” Anna-Maria låter orolig. ”¿Ahora?... Vale, voy enseguida... Adiós.” Hon lägger på och ser lite blekare ut. ”Jag måste dra. Det är farfar. Jag ringer sen.” ”Är det allvarligt?” Mateusz hinner bara få en axelryckning till svar. Kvar blir den tomma korgen. ”Vad handlade det där om?” ”Hennes farfar är sjuk. Det är någon sorts cancer tror jag. Han har varit sjuk länge, typ flera år. Ibland blir han sämre och då måste Anna-Maria springa hem. Kommer du inte ihåg att hon gick från lektionerna flera gånger i nian?” Mateusz flyttar sig för att släppa förbi ett stressat par med dubbla vagnar och två skrikande småbarn. ”Vi var ju inte med varandra på det sättet då. Jag visste inte...” ”Hon brukar inte vilja prata om det... Vi handlar så blir det en sak mindre för henne att tänka på.” ”Vadå? Tror du att hon kommer tillbaka?” 30


”Vet inte, men det är inte omöjligt.” Mateusz tar upp den övergivna korgen och snart går de målmedvetet mellan hyllorna. I Anna-Marias frånvaro verkar det märkbart lättare att komma överens. ”Det är skumt, men jag tror aldrig att jag har varit själv med dig förut.” Ania låter en påse chips föras bort av kassabandet. Med den vardagliga gesten för hon in samtalet på obeträdd mark. ”Tycker du att vi är ensamma här?” Kön bakom dem sträcker sig halvvägs förbi glassfrysarna. ”Inte så, men vi har ju faktiskt aldrig gjort något tillsammans förut.” ”Jag hänger inte riktigt med. Vi har gått i samma klass i nio år och har träffats i centrum nästan hur mycket som helst.” Mateusz lägger i sista stund till en påse tuggummi. ”Ja, men det har ju alltid varit tillsammans med en massa andra.” ”Hmm, ja, du har nog rätt... Ja, det är bra så.” Han räcker över de ihopskramlade och nätt och jämnt tillräckliga pengarna. ”Det är över en timme innan deras buss kommer. Kan vi inte gå mot stranden och möta dem vid den busshållplatsen i stället? Jag orkar inte sitta här.” Ania svarar med en kort nick och de tar sig ut ur det lilla centrumet och ner mot de skogskantade gångbanorna. Det har blivit tyst både mellan och runt dem. ”Har du gjort alla de där?” Mateusz pekar på den tjocka raden av band som pryder Anias arm. ”Mm.” Svaret är inte så mycket ett svar som ett uttryck för 31


ovilja att prata. Mateusz tänker en stund. ”Jag har missat något va? Typ inte lyssnat och sagt något dumt.” ”Typ, men det var inget allvarligt.” Ania ler, men är uppenbart rörd av hans självkritik. ”Jag ville säga att det är trevligt att vara bara med dig.” Hon lägger en tröstande hand på hans axel. ”Jaha. Var det det du ville? Men varför sa du inte bara det?” Han stannar mitt i steget och ser förvånat på henne. ”Det är kanske inte så lätt.” Hennes skratt är en porlande bäck. ”Jag hänger nog inte med ändå. Du tycker om att vara bara med mig, men kan inte säga det. Missar jag någonting här?” Det solbrända ansiktet är plågat av grubblerier. ”Ja, antagligen.” Hon ger honom en puss på kinden och tar lekfullt hans hand innan hon skrattande fortsätter att gå. ”Jag fattar ingenting.” Han skakar uppgivet på huvudet, men låter sig dras med. Det är lätt att tappa räkningen när de väller ut ur bussens alla dörrar. Det borde inte vara mer än nio eller tio. Det är minst det dubbla. Mateusz får syn på Anna-Maria. Han tar sig fram genom folkhopen. De kramas. Det ser naturligt ut, som kommer det utan alltför mycket eftertanke. Den lilla vägficka som utgör hållplatsen blir snart för liten för den rörliga massan. De spiller ut på körbanorna, först på den ena och ganska snart också på den andra. Bilar tvingas bromsa in och pressa sig igenom. Några tutar. En handfull nykomlingar ger sken av att redan ha druckit sig fulla. De 32


hänger på varandra och alla inom räckhåll och förklarar oavbrutet sin kärlek till vännerna. Än så länge väcker de leenden, både överseende och genuina. Snart bryter sig en liten grupp ur den oordnade flocken och tar sig över vägen. Halvvägs in i radhusområdet vänder de sig om och ropar. Med lockrop och hot förmås de sista eftersläntrarna att samla ihop sig själva och sina saker. Framme vid sjön är de utom räckhåll för skogens skuggor. Där kan de se de tunna, krusiga molnflätorna och den kant av solen som fortfarande syns i nordväst. Natten är inte långt borta. Med resterna av generationers erfarenheter mjukt surrande i blodet rustar de sig för mörkret och kylan. När det halva cementröret fyllts med avbrutna grenar och lättantändligt gräs dras murkna stockar fram till det stående rörets kant. Längre än så tar inte den nedärvda instinkten dem. Att få det att brinna kräver förmågor förorten inte har gett dem. De finner sin räddning i trimmade tändare och reklamblad från en avlägsen brevlåda. När de första riktiga lågorna slår ut och hungrigt lapar i sig den klara luften är det redan för mörkt för att urskilja mer än silhuetter. ”Mateusz berättade att din farfar är sjuk.” Ania och AnnaMaria sitter på sanden en bit från elden. Mellan dem står en öppen chipspåse. ”Jag hoppas att det är okej att han sa det.” Anna-Marias tystnad gör Ania nervös. ”Det är väl ingen hemlighet egentligen och han säger vad 33


han vill.” ”Men du vill inte berätta?” En plötslig vindil sveper in dem i sur, tjock rök. De klämmer fast huvudena mellan knäna. Vinden mojnar och röken letar sig åter mot trädtopparna. ”Jag vet bara inte vad jag ska säga. Vad är det för mening med att du också ska bli ledsen?” ”Det där är så jävla typiskt dig Anna-Maria. Så fort någon annan behöver hjälp så ställer du upp, men när det är något med dig så vill du alltid klara dig själv.” ”Men varför vill du så gärna höra hur det är med min farfar? Jag menar vad spelar det dig för roll? Du har aldrig träffat honom och chansen är inte så stor att du hinner göra det. För dig är han ju ingenting!” Kinderna blir röda av den snabbt uppblossande irritationen. Runt dem stannar aktiviteten för ett ögonblick, men när det korta utbrottet inte får någon annan fortsättning än att de två sitter tysta kvar försvinner intresset och rörelsen och pratet återupptas. ”Jag vill inte att någon ska ha cancer, vara sjuk eller dö, men visst jag har aldrig träffat din farfar och just han spelar ju inte jättestor roll för mig. Det är nästan skit samma om han lever eller dör.” Anna-Maria blänger på Ania. Med sina ögons fulla djup sänder hon ut hat. I mörkret når det aldrig Ania som ovetande fortsätter. ”När min brorsa blev påkörd var jag beredd att offra vad och vem som helst för att han skulle bli bra igen. Okända människor som din farfar hade jag offrat hundra gånger om. När man är riktigt rädd kan man göra nästan vad som helst.” ”Vad fan menar du egentligen!?” Orden är ett hårt väsande. Ania verkar till sist uppfatta den andras sinnesstämning. 34


”Ingenting... eller jag vet inte... att jag var rädd bara.” Ania reser sig för att gå. Anna-Maria tar hennes arm och håller kvar henne, tvingar henne att sätta sig igen. ”Jag är skitskraj...” Anna-Maria sväljer hårt innan hon fortsätter. ”Jag vaknar och tänker att en ny dag betyder ett nytt steg närmare slutet. Farfars slut, mitt slut och vårt slut... Jag kan inte ens tänka mig ett liv utan honom. Vi har bott tillsammans sen jag var två. Han är pappas idol och den som ser till att han och mamma inte bråkar. Pappa kommer att bli helt förstörd. Han försöker att inte visa det, men det syns ändå, det syns så jävla tydligt. Han är också skraj och det gör mig ännu räddare. Den som bryr sig minst är typ farfar. När medicinen får hans tandkött att bli blodigt och fullt med slamsor är han ändå den samma. Nu har han blivit hur spinkig som helst och kan knappt gå ut, men han är ändå den som frågar hur det går i skolan och som skämtar och får oss att må bra. Han har ont, men han klagar aldrig. Han vet vad som kommer hända, men... Jag fattar inte hur han gör det...” Rösten sviker. Hon låter Anias arm glida ur sin hand. ”Kom. Det är lättare att vara rädd tillsammans.” Ania rör sig närmare. Ovanför den cirkel som elden lyser upp syns nattens första stjärnor. Tillsammans bildar de stjärntecken och kända mönster som när de speglas i vattnet trycks ihop och töjs ut av vågorna. När vågorna så småningom når stranden hörs ett stilla kluckande. Varken stjärnornas skådespel eller ljudet av vågor intresserar emellertid de nattliga besökarna. 35


”Men om vi sätter igång flera samtidigt kan vi göra fetaste klubben! Ge mig din mobil!” Bobben brinner av påträngande iver. ”Vad pysslar han med egentligen? Han är så jävla skönt störd.” Becka hänger på Mateusz. Hon sluddrar. ”Ja, Bobben du är verkligen en skön lirare.” Mateusz uppmuntrande dunk i ryggen får, i kombination med Bobbens inte helt nyktra tillstånd, en av de ihopsamlade telefonerna att lämna de fumliga händerna. Den landar mjukt i sanden. ”Rör du min polare eller min mobil igen...” En sammanbiten käke och ögon som brunnar av hat. De står så nära att de kan känna varandras varma andedräkt. ”Ta det lugnt. Totte är schyst.” Bobben dyker in mellan dem. Med ryggen mot Mateusz föser han bort den andre. På betryggande avstånd vänder han sig mot Mateusz och ber med en blinkning om ursäkt för vännens utbrott. Ögonblicket senare är Mateusz åter upptagen av umgänget med Becka och inom kort återvänder Bobben till uppdraget att skapa en klubb. ”Nu finns samma spellista på alla mobiler. Om vi trycker på play exakt samtidigt kommer det bli finaste surroundet.” Bobben har en telefon i varsin hand. Ögonen lyser lyckliga. Första försöket är misslyckat men hoppingivande. Den sammanlagda volymen är imponerande, men telefonerna är osynkade. Fyra eller fem försök till, sen rör sig de många små högtalarna nästan i takt. Det improviserade dansgolvet fylls snabbt. I hoppande, dansande ringar rör de sig till musiken. Becka håller sig hela tiden i närheten av Mateusz, eller om det är tvärtom. 36


”Skulle du ha något emot om han blev tillsammans med någon annan?” Ania och Anna-Maria sitter kvar. De har lutat ryggarna mot den stora tallens stam och klätt på sig så gott de kunnat. Eldens värme når inte så här långt. ”Vet inte. Det är komplicerat... Jag tycker att man borde kunna vara bara vänner. Eller egentligen tycker jag inte att det borde heta bara vänner. Vänner känns som mer än att bara vara pojkvän, flickvän. Men sen vet jag inte om det är så lätt i verkligheten. Jag vet inte hur det ska kännas när man är förälskad och jag har ingen aning om vad kärlek är. Herregud jag är ju bara sexton år! Jag vet ingenting om livet än. Det är klart att jag har känslor för honom, men jag vill inte att vi ska göra ett misstag och förlora varandra för alltid. Jag vet inte om jag skulle klara av det...” Blicken söker sig mot elden och de dansande. ”Jag vill bara inte att han ska vara min och jag ska vara hans. Vi skulle kväva varandra och växa upp och ångra oss...” ”Ja, kanske.” ”Det hade varit lättare om jag bara hade träffat någon av en slump någonstans och hade kunnat bli kär utan att riskera något. Men nej, jo, nej, jag skulle inte ha något emot om han blev tillsammans med någon annan, eller lite... Jag vet helt enkelt inte Ania.” ”Jag gav honom en flörtig puss på kinden idag. Jag tänkte att du ville veta...” ”Varför det?” ”Du och jag började lära känna varandra på riktigt, du vet vara med varandra som vänner, i slutet av nian. Sen sågs vi inte så mycket under sommaren, men det känns som vi bara 37


kommer närmare och närmare varandra. Jag tänker att om jag var du skulle jag ha velat veta.” ”Inte varför du berättar. Det fattade jag redan från början. Varför du tyckte att han var värd det.” ”Jaha... Han är så himla lätt att vara med bara. Man vet att man kan lita på honom och han har skön humor, ibland. Sen är han så klart rätt snygg också, men efter alla svin jag träffat i sommar ligger utseende ganska långt ner på listan.” ”Ja, han har den effekten på människor, tjejer, kvinnor. Min mamma älskar honom. Men det verkar inte som varken du eller jag kan tävla med skrattgroparna.” Vid elden dansar Mateusz och Becka allt närmare varandra. ”På måndag börjar jag i er klass. Då ska hon få se. I krig och kärlek är allt tillåtet.” Ania ler. ”Förutom att krig borde inte få finnas och kärlek nog inte är värd att ha om man måste lura sig till den... Men just det, du har ju fortfarande inte berättat! Varför hatade du din förra klass egentligen?” Anias leende försvinner plötsligt. ”Det här får du inte säga till någon, inte ens Mateusz. Om du säger det kommer du att förstöra någon annans liv för alltid. Så viktigt är det. Om du inte kan lova att hålla käft och verkligen hålla det så är det bättre att jag inte berättar.” ”Är det så allvarligt?” ”Allvarligare än du kan fatta. Svär du att inte berätta?” ”Vill jag verkligen veta?” ”Det kan bara du bestämma. Jag är inte ens säker på om jag själv skulle vilja veta om jag hade valet.” ”Okej, jag svär att inte berätta och hoppas att jag inte ångrar det.” Tonen är ödesmättad. 38


”Vet du vem Jorge från Norrby är?” Anna-Maria nickar. ”Han var tillsammans med min kompis Katta i åttan. Hon i idrottsklassen du vet. De träffades på en cup någonstans och sen började de prata på facebook och messa. Allting var jättebra. Hon var kär och i början på sommaren blev det allvar. Jorge var jävligt störig när han var med sina kompisar, men annars verkade han helt normal, nästan gullig. Jag vet inte hur många mess jag sett där han skrivit att han saknar henne och såna där grejer. Sen hade han ju världens hetaste kompis också, Daniél. Ofta var det bara vi fyra och Daniél var liksom min även om vi aldrig hade pratat om det eller gjort någonting. Han fick mig att känna mig som en prinsessa. Killarna i skolan brukade ju typ aldrig ens kolla efter mig. När jag slutade nian och bytte klädstil och fick bröst och rumpa som passade killarnas mall förändrades allt. Jag gick som på moln de där veckorna och jag vet att Katta kände likadant. De var ju båda äldre och spännande, farliga men ändå mjuka på något sätt. Vi fattade ingenting helt enkelt...” Händerna rör sig oavbrutet över marken. Hon låter sanden sila mellan fingrarna som söker hon orden att bygga fortsättningen med där. ”En kväll skulle vi ha hemmafest. Det blev i och för sig inte så mycket fest eftersom det bara var vi och deras kompis Koffe där, men de hade fixat tequila och i början var stämningen skön. Vi snurrade flaskan och drack för varje gång. För mig och Katta blev det alldeles för mycket alldeles för snabbt. När Daniél ledde mig till sovrummet följde jag bara med. Jag hade ju ändå bestämt mig för att han var den rätte. Vi hade knappt rört varandra innan men då kysstes vi och 39


hans händer var överallt. Vi höll på en stund, men plötsligt mådde jag sjukt illa som jag skulle kunna spy när som helst. Jag kunde ju inte spy rakt på drömprinsen så jag tog i allt vad jag hade och puttade undan honom utan att förklara. När jag sprang ut ur rummet kom de första hulkningarna och jag kände smaken av spya...” Så här långt har berättelsen mest av allt varit underhållande. Den stämning av allvar som skapades i inledningen är nästan borta. På Anna-Marias läppar spelar till och med ett svagt men omisskänligt leende. ”Jag vet inte riktig hur jag ska berätta resten.” Ania har behållit sitt allvar. ”På soffan... på soffan låg Katta. Hennes byxor var neddragna till knäna och...” Ania börjar gråta. ”Du behöver inte berätta.” ”Jo... Hennes byxor var neddragna och hon hade något där. De hade klätt av henne och stoppat in något... Den ena stod och filmade. Det lät som de skrattade... och jag... och jag...” Gråten blir allt mer hejdlös. Det är den sortens förtvivlade gråt som ljuder mer av ilska och maktlöshet än av sorg. ”Och jag bara stod där. Allting snurrade och jag fattade ingenting... Jag stod där kanske fem sekunder innan jag kände att hela magen höll på att vända sig ut och in. Toaletten var bara precis bredvid och plötsligt var min enda tanke att träffa toalettskålen... Jag spydde ut spriten och äckelkänslorna och allt som bara ville få mig att skrika... Hela ansiktet blev kallt och svettigt och jag kunde nästan inte ställa mig upp. Men jag var ju tvungen.” Ania tar upprepade pauser för att stryka bort tårarna. Orden och andetagen kommer stötvis. ”Jag höll mig i väggarna och jag kände hur saliv och spya 40


hade blandats i ena mungipan. När jag kom ut satt de bara där. De hade dragit upp hennes byxor och hon låg med ena handen under kinden. Det såg ut som om de aldrig hade rört henne... De såg ut som om de aldrig hade rört henne. Först trodde jag att min fulla hjärna hittat på allting, men fastän allt snurrade var minnet så tydligt. Det kunde inte vara fel... Jag tog mig till soffkanten och satte mig hos henne. Jag slog henne på kinden några gånger, inte så hårt. När hon inte vaknade tog jag tag i axlarna och skakade tills hon öppnade ögonen. Hela tiden satt de och kollade och garvade. Jag var så jävla förbannad och rädd. När jag såg att Koffe lämnat mobilen på bordet tog jag tag den och kastade allt vad jag hade mot balkongen. Trots att jag hade druckit så mycket måste jag ha siktat ganska bra. Man hörde hur den krossades mot gatan fyra våningar längre ner. Han blev helt galen och de andra fick hålla i honom. Jag slet i Katta och typ släpade ut henne ur lägenheten och in i hissen. Sen ringde jag Kattas pappa...” Under en lång stund är Anias snyftningar och AnnaMarias lugnande andning deras enda kommunikation. ”Kom han?” ”Ja, han var skitförbannad, men ändå glad att jag hade ringt. Han körde Katta till Maria Ungdom eftersom hon var så full. De sa att hon nästan hade kunnat dö av alkoholförgiftning.” ”Vad hände sen?” Frågan får Ania att återigen falla i gråt. ”Det är det hemskaste av allt. Hon vet inte. Ingen vet någonting utom jag. Och nu du.” ”Vadå vet inte?” ”Hon vet inte. Hon har fullt med minnesluckor och jag har 41


bara inte kunnat berätta... Jag kan bara inte bestämma om det är bättre om hon vet eller inte.” ”Och hur du än gör blir det fel...” ”Ända sen dess har jag levt i ett helvete... Jag hoppades verkligen att gymnasiet skulle bli en ny start. Så hamnar jag i samma klass som Jorge... Varför skulle idioten gå om? Varför skulle han välja handel? Varför var vi tvungna att hamna i samma klass?! Det känns som någon är emot mig.” Någon bryter cirkeln vid elden och en ljuskägla lyser för ett ögonblick upp Anias ansikte. Anna-Maria ser hur förtvivlan ristat djupa spår. ”Jag har alltid tänkt att livet är för kort för att hata andra människor, men jag kan bara inte rå för det. Ofta är hat det enda jag känner. Han är ett jävla svin och jag inte säker på att han borde få leva.” ”Jag vet inte vad jag ska säga Ania. Jag önskar att jag hade kunnat ge dig några bra råd eller berätta hur du ska göra, men jag har ingen aning om vad du borde göra...” Ett plötsligt tumult avbryter henne. ”Vad glor du på din fitta?! Tror du att du är något eller?!” Rösten är aggressiv och ansträngt mörk. ”Vad leker du? Tror du att jag har kollat på ditt fula fejs?” Samirs svar är mindre hotfullt, men kroppsspråket när han ställer sig upp säger det som orden utelämnat. ”Vadå ful?! Om fem minuter kommer ditt bajsbruna ansikte vara så sönderslaget att du inte kommer kunna säga thank you come again på en vecka.” Kommentaren väcker korta, oavsiktliga skratt. Det känns att det här är mer än en strid 42


med ord och skämt. ”Och du kommer kunna suga din pappas kuk ännu bättre utan tänder!” Det är Samir som får ta emot det första slaget när den jobbiga kompis som Bobben varnat för mer än lever upp till sitt rykte. Blixtsnabbt bildas en ring av åskådare till greppen och slagen. Det ser ut att bli en långdragen och möjligtvis blodig strid när ringen plötsligt bryts och två nya deltagare kastar sig in. De pressar sig in mellan de två som redan slåss. ”SLUTA!” Deras vrål är starkare, fylligare och effektivare än någon av de kommentarer som föregått striden. Det rymmer all den ilska livet och erfarenheten av våld har gett dem. De tar tag spjärn mot varandras axlar och bänder med gemenskapens kraft upp greppen, står i vägen för slagen. Anna-Maria blöder från ena ögonbrynet. Kanske är det synen av vad som inte kan kallas annat än oskyldigt blod som får åskådarna att reagera. Av den enda ringen gör de två. En runt varje slagskämpe. Striden är över lika plötsligt som den startade. De sista molnslöjorna har blåst bort och innan de går in i gatlyktornas avskärmande sken vänder de sig mot den stjärnbeströdda himlen. Ljusprickarnas avlägsenhet och himlavalvets vidd har sedan mänsklighetens gryning fascinerat och gett både en känsla av litenhet och en känsla av samhörighet. För de två som ägnat kvällen åt att öppna sina hjärtan och sinnen är effekten på den redan så starka samhörigheten liten. Det som lockar verkar i stället vara jämförelsen, de enorma avstånden och de egna problemens 43


relativa litenhet. När de till sist sett sig mätta och vänder hemåt har tröttheten fått sällskap av lättnaden. I smutsen, blodet och strimmorna av torkade tårar syns oväntade leenden.

44

Profile for Smakprov Media AB

9789163728259  

9789163728259  

Profile for smakprov