Issuu on Google+


Tack till Leif Börje-Frid, Thony Glans och min dotter Hanna Glans, Gunbritt Brixne och Petra Glans. Omslagsfoton: Stig Brixne 1958, övre bilden Thony och Dan Glans, undre Gay Glans, baksidan Gay Glans klär på sig efter ett terränglopp.

© Gay Glans Sättning och grafisk form Öraholma bokförlag Omslagsfoto Stig Brixne Omslag Peter Gustafsson, Hässelholms Tryckshop Typsnitt Big Caslon ISBN tryckt utgåva 978-91-633-7165-3 ISBN e-bok 978-91-633-8051-8


Några månader efter det stora avslöjandet var det dags för en ny skyltsöndag, för cykelhandlarens inhyrda tomte att uppträda för barnen. En sista gång bara, tänkte jag. Sen får det fan ta mig vara slut med de där barnsligheterna. Sen är jag för stor. Det föstod jag. Men ytterligare en gång ville jag minnas småbarnsårens oskuldsfulla tilltro till tomtens oändliga godhet. I vuxen ålder har jag förstått att det var det som utgjorde själva kärnan i min kris. Om den snälle, gode och rättvise tomten inte fanns, det enda som verkligen var gott här i världen, vem var då god? Mamma och pappa? Visst! Mormor och morfar? Visst! Men de var ju trots allt bara vanliga människor. Tomten var som gud fader själv, god och rättvis. Någon tro på en gud i himlen hade jag aldrig haft. Min uppväxt med vuxna som tävlade om att baktala hycklande präster, hade tidigt sopat bort den möjligheten som en förklaring till alltings existens. Det var diskussioner som jag hade svårt att förstå, men som jag i vuxen ålder förstod innehöll tvivel på vitsen i att över


lämna sig åt gud, skjuta fram livets och världens obehagligheter till tiden efter här och nu. Att hoppas på frälsning för att det må gå dig väl i livet liksom efter döden, hånades öppet. Pappa tyckte att Maria var den smartaste av alla de bibliska personerna. Hon lyckades inte bara lura sin man, utan också sin samtid och eftervärlden. Hon insåg vad som skulle ha hänt om sanningen om hennes äktenskapsbrott hade blivit känd, att hon i ett svagt ögonblick, full av begär, hade gett efter för den unge vackre mannen. Nödlögnen, att hon hade blivit befruktad av den helige anden, av gud fader själv, var helt enkelt perfekt. Om hon nu inte, hemska tanke, hade blivit gravid vid en våldtäkt. I en sådan uppväxtmiljö var det inte konstigt att tomten blev min ersättning för gud. Tomten vars resliga gestalt, till skillnad från gudomligheten som dolde sig i himlen, var fullt synlig. Tomten svävade inte omkring överallt där jag befann mig, såg inte allt som jag hittade på, som när jag krossade fönsterrutorna på leksaksfabriken bara för att det lät så kul när glaset krossades. Eller när jag drog i lemmen så att den styvnade under täckte på kvällarna innan jag skulle sova. Tomten hade jag sett med egna ögon. Men inte nu längre, nu var också han borta, försvunnen för alltid. Alla utom pappa skulle se tomten. Extraknäcket i källaren med att måla björktavlor, nödvändigt för att klara familjens försörjning, gjorde det omöjligt. Det tyckte jag var bra, eftersom jag var rädd för honom. Han slog mig aldrig, han avskydde sådant. Men efter att han hade sagt att jag egentligen inte skulle ha funnits, var det som om han bestämde om jag skulle få leva eller dö. Mer för


stod jag inte av det han berättade den där gången när jag hjälpte honom att stapla björktavlor till torkning bakom dasset. På morgnarna, när jag steg upp för att gå till skolan, såg jag spår efter pappa; den öppna garderobsdörren, tallriken på bordet med rester efter hans frukost som oftast bestod av filmjölk med blåbär och några skivor hembakat bröd. Ibland lagade han havregrynsgröt, den enda rätt som han behärskade. Inget kaffe eller te, däremot vatten och en hälsodryck vars namn var så krångligt att jag inte kunde uttala det. Han gick upp så tidigt på morgnarna att mamma oftast stannade kvar i sängen. Kvällen innan hade hon förberett hans frukost genom att ställa fram en tallrik, en sked och ett dricksglas på köksbordet. Oavsett om det var sommar eller vinter grenslade han cykeln och begav sig iväg till ett bygge någonstans. Ofta fick han cykla flera mil innan han kom fram. En tidig morgon när jag behövde gå på dass, var pappa på väg ut genom ytterdörren. Ute var det kallt, mörkt och regnigt. – Hej då min pojke, sa han. Jag svarade honom inte, det var som om jag inte vågade. När han kom hem från arbetet hade jag varit hemma i flera timmar. Han ställde cykeln mot husets långsida, tog sin väska och steg in genom dörren för att äta. Han berättade sällan vad han hade sysslat med på dagarna. – Det finns inget att berätta, sa han. – Men något är det väl? frågade mamma. – Nej, vad skulle det vara, att jag har målat element hela dagen? Det är väl inget att prata om? 


Han lät nästan sur, eller så var han trött, jag kunde inte avgöra vilket. – Ett par av gubbarna är sjuka, fortsatte pappa, det är nästan bara jag som är frisk, så jag måste jobba så in i helsike för att vi skall hinna med. Gubbarna orkar inte slita lika hårt som vanligt. Är det något att prata om? – Vi pratar inte mer om det, sa mamma och lämnade köket. När pappa hade ätit och läst tidningen, bytte han om till en vit overall som var fläckig av färg. Han gick omedelbart ner i källaren där han ofta stannade till långt in på nätterna. Under sommarhalvåret tillbringade han flera kvällar i veckan på idrottsplatsen med TIF:s friidrottssektion. Då arbetade han ännu längre med björktavlorna. Men trots det hade han för länge sedan cyklat till arbetet när jag vaknade på morgnarna. Det var mycket folk, trängsel framför torggranen som stod hög och ljus i doften från Frälsningsarméns ständigt kokande gryta. Själv stod jag på tå intill mamma framför cykelaffären och väntade. Nyfiket betraktade jag det elektriska tåget i skyltfönstret som rusade fram genom snövit bomull, genom tunnlar, tjöt och blinkade. Många barn i min ålder var där, jag var inte ensam. Jag såg klasskamrater vars kroppsspråk vittnade om samma motsträviga känsla som jag själv hade. Värst var det för oss som inte hade någon lillasyster eller lillebror i lämplig ålder som »orsak« till varför vi var där. Sven-Åke, en av mina lekkamrater, hade en sådan. Han såg trygg ut där han stod med sin några år yngre syster framför sig i trängseln. Förmodligen såg hon inte ett dugg. 


För oss andra gällde det att se likgiltiga ut. Stirra tomt framför oss, som om vi av en händelse råkade komma förbi, absolut inget annat. »Tomten – ha, den bluffen, honom tror jag inte ett skit på. Jag är här för att jag råkade gå genom byn och det kan ju alltid vara kul att lyssna på lite julvisor.« Tomten kom stor och röd, med vitt skägg och ett dragspel på magen. Han önskade barnen och alla andra närvarande en god jul. Han sjöng och spelade bättre än jag hade hört någon annan göra. Snett bakom mig stod Dan. Med tillfredsställelse konstaterade jag hans närvaro. Han som hade sagt att han skulle göra något helt annat, att han skulle träna löpning i den plogade backen mot Stenberget. Dans ögon, liksom mina och min fantastiskt söta klasskamrats Anettes ögon, tindrade i ljuset från cykelaffären. Tre av byns unga, fastän inte bilburna, skinnknuttar, passerade folksamlingen med händerna nedkörda i fickorna när tomten sjöng en visa om tomtemor. Tyst men fullt hörbart uttalade den ene knutten sitt förakt för tillställningen: – Lyssna på Elvis istället, sa han och fick med sina kamrater i refrängen på Rockkungens senaste hit: »King Creole«. De skrattade föraktfullt.




I Så satan heller … i skuggan av en blivande världsstjärna, berättar Gay Glans historien om den lille pojken som försökte hävda sig, men som hade stora svårigheter. Pojken som på 50-och 60-talen försökte förstå men inte förstod världen han befann sig i. Det var inte en enkel resa, inte ens för hans storebror, Dan Glans, den blivande världsstjärnan i löpning. Gay Glans berättar levande från sin horisont, som den obegåvade lillebrodern, i varje fall som idrottsman. Men det är också en bok om hur han lyckades bryta sig ur sin ursprungsmiljö med alla negativa förväntningar och uppfattningen att han inte dög. Vägen dit var lång och krånglig och en del vuxna i hans närhet, bland annat lärare och så kallade arbetskamrater, har anledning att känna oro inför läsningen av boken. Men framförallt är boken fylld av mycket värme, omtanke och humor.


9789163380518