Så var ögonblicket över. Mannen tog plastpåsen med de två whiskyflaskorna i handen och gick mot utgången, som om ingenting hade hänt. Amela följde hans rygg tills han försvann ur sikte. Benen kändes tunga som timmerstockar. Hon betraktade broschyren med spritdrycker som hon utan att märka det hade knycklat ihop till en oformlig massa. Hon öppnade handen och lät den falla till golvet. Amela frös. En våg av yrsel fick det att snurra i huvudet och hon insåg att hon fått för lite syre i blodet. Han såg rakt igenom mig, tänkte hon. Som om jag vore luft. Amela lade handen mot bröstbenet. Hon andades ännu stötvis. Jag borde vara lättad över att han inte kände igen mig. Men det gör bara ont. Djupt i sitt hjärta kände hon den bittraste av känslor växa. Det borde ju vara han som plågades. Om det funnes någon rättvisa på jorden skulle det vara han som led alla helvetets kval, som låg vaken på nätterna, jagad av minnena, han som tvingades uppleva all den djävulska ondskan, om och om igen. Han som förstörde hennes liv. Han som tog hennes pojke. Men tydligen var Amela för honom bara en kvinna, alltför obetydlig att lägga på minnet.
39
Mike Larssons normal inl.indd 39
10-06-29 16.30.46