Issuu on Google+


081802Till laĚˆngtan.ORIG.indd 8

08-05-21 08.47.02


Innehåll

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .   13 Preludium . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .   17 Att låsa sommarstugan inför vintern . . . . . . . . . .   17 Vemod och minne . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .   20 Hårlocken i plånboken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .   24 Vemodets övertoner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .   26 Compunctio – att bli djupt berörd . . . . . . . . . . . .   27 1. Vemodets anatomi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .   31 Dragspelet i Nordstans köpcentrum . . . . . . . . . .   31 Den dolda koden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .   35 De svarta fåglarna flaxar över alla . . . . . . . . . . . . .   37 »Här har man alltid med sig» . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 Längtan framåt och bakåt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42 Längtan som närvaro av en frånvaro   – om hemlösheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 Vemodsgeneratorer: tiden, tomheten   och ledan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 Vemod som längtan efter det omöjliga . . . . . . . . 50 Grantoppar i relief mot natthimmel . . . . . . . . . . 52

081802Till längtan.ORIG.indd 9

08-05-21 08.47.03


Om vikten av att undvika kliniska termer . . . . . 54 De ofrånkomliga undringarna . . . . . . . . . . . . . . . 57 Utomvärldsliga rysningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 2. Sisyfos sten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 Da Vinci-koden, livsfrågor och Woody Allen . . 63 Duffel, Vespa och svårmod – Sisyfos i Paris . . . . 67 Sisyfos d.y. halkar omkring . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73 Längtans utspädning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74 »Det blir bara för mycket!» . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78 Frihetens yrsel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 Jag kan aldrig besluta mig –   ambivalensens plåga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 82 Om skillnaden mellan längtan efter lycka   och jakten på njutning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 84 Vid Edward Hoppers bardisk –   om tomheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 Meningen – vad tusan är meningen? . . . . . . . . . 92 Varat – detta konstiga ord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 Frihetens svindel och möjlighet . . . . . . . . . . . . . 100 Meningen med stort M – finns den? . . . . . . . . . 102 Måste man tänka sig Sisyfos lycklig? . . . . . . . . . 104 Klezmer och Chopin på Ströget . . . . . . . . . . . . . 105

081802Till längtan.ORIG.indd 10

08-05-21 08.47.03


3. När det stora vemodet rullar in . . . . . . . . . . . . »Morsan bara dog» – Skogskyrkogården   i allhelgonatid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Döden som frånvarande närvaro . . . . . . . . . . . . Dödens dimensioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Livet, en varaktighetsfabrik som misslyckas . . . »Du är den ende!» – vemodsundvikande   strategier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Röda höstlöv vid Katarina kyrka . . . . . . . . . . . . . Denna gnagande undran . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Marschaller vid landsvägen . . . . . . . . . . . . . . . . . Att söka sig mot något bortom . . . . . . . . . . . . . .

109

4. Att ana en större ordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . Jag är inte religiös, men … . . . . . . . . . . . . . . . . . . Söndagskväll i stenkyrka på landet . . . . . . . . . . . Att se vad som sker i det som synes ske . . . . . . . Tiden punkteras . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Språket bortom språket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . De religiösa symbolernas poäng . . . . . . . . . . . . . Att fogas in i en större berättelse . . . . . . . . . . . . . Paradise Lost . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

141 141 146 150 153 155 157 159 161

081802Till längtan.ORIG.indd 11

109 114 118 122 123 126 127 132 134

08-05-21 08.47.03


5. Heligheten – att möta det helt Annorlunda . Onsdagskväll på Söder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Heligheten – vad betyder den? . . . . . . . . . . . . . . Varför skall lillebror ha klänning? . . . . . . . . . . . . Men vad är egentligen ett dop? . . . . . . . . . . . . . . Att drabbas av det heliga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Mysterium, vördnad och fascination . . . . . . . . . Heligheten – tidsupplösaren . . . . . . . . . . . . . . . . Om mötet mellan tid och evighet . . . . . . . . . . . . Klockklang i julnatten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

163 163 166 171 173 177 179 181 183 186

Postludium – Till längtans försvar . . . . . . . . . . . . Januari, Norah Jones piano och gråmulet . . . . . Från längtan till tillit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Att värna osäkerheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Detta orubbliga kanske . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Den som är framme har lång väg att gå . . . . . . .

191 191 194 196 198 201

Bibliografi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205 Kommenterad bibliografi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212

081802Till längtan.ORIG.indd 12

08-05-21 08.47.03


Förord

Vemod är en undanglidande blandning av upplevelser: mild sorg över något ljuvligt, en mix av både läng­ tande melankoli och smärtsam lycka. En del säger att det är ett nordiskt fenomen. Andra att det är en europeisk konstruktion från romantiken. Mitt syfte här är varken att undersöka vemodets idéhistoria, litterära rötter eller dess psykologi (i och för sig lockande uppgifter) utan att personligt resonera om en förbisedd upplevelsekvalitet. För många är vemod och längtan kopplade till musik, natur och minnen. Min tanke är att det finns ett slags »förlängningar» av vemodet och att de är inbyggda i tillvaron. Detta livsvemod har i sin tur rottrådar ned till de existentiella livsfrågorna. Förenklat gäller det om och hur människan kan finna ett cent­rum i tillvaron (hemlösheten), hur hon skall stå ut med tanken på att hon själv är dödlig (ändligheten) liksom undran över en gu­dom­lig eventuell när- eller frånvaro (andligheten). Så­ da­na frågor går förvisso att uppfatta som löjligt pretentiösa eller alltför gravallvarliga. Ibland sägs att sådana bör man helst undvika: »Tänk på något roligare i stället!» 13

081802Till längtan.ORIG.indd 13

08-05-21 08.47.03


Mina erfarenheter är dock två. Den första: stort existentiellt allvar behöver inte stå i motsats till livsglädje, uppsluppenhet och humor eller till kritiskt tänkande, utan är snarare relaterat till skepsis mot tjusiga trossystem. Den andra: behovet av djupt allvar är lika underskattat som nyfikenheten är stor på hur livsfrågor, andlighet och religion hör samman. Tanken är därför att det kan vara en »profylaktisk» åtgärd att ibland dröja kvar vid vemod och längtan. De är inte alls liktydiga med nedstämdhet. Såväl livsintensitet som livsglädje ökar om man nu och då reflekterar över hur skört allting är – i stället för att fly in i ständigt uppsluppen vemodsfobi. Dessutom, i en tid när fundamentalistiskt tvär­ säkra rörelser ökar – såväl inom vetenskapen som inom religionens område – vill jag försvara dröjande samtal och mångdimensionella ord som förundran, sökande, aning och tvekan. För att slippa oroas är det frestande att fly undan mångtydigheten in i de fastslagna, men förenklade, svaren. Detta gäller både vetenskap och religion, både forskare och troende. Läng­ tan behöver därför försvaras i sin egen rätt. Forsk­ ningens kritiska sanningssökande är mig lika kärt som min respekt för de existensens gåtor som undandrar sig generellt exakta svar. Men jag vill skriva så att såväl en övertygat religiös människa som en religions14

081802Till längtan.ORIG.indd 14

08-05-21 08.47.03


kritisk person kan förstå (men självfallet inte behöver acceptera) religionen som upplevelsevärld. * Bokens tema är undflyende och handlar om en hösttermin när jag följer naturens förändring samtidigt som jag funderar över vemodets övertoner och dess relation till religion. De som trängtar efter akademisk fördjupning kan få viss vägledning av den kommenterade litteraturlistan. Boken går att läsa i ett svep, men det går även bra att dyka ned lite här och där. Så gör den kanske mest nytta. Överhoppandets konst är underskattad. Munkviken – Rom – Uppsala, 2008 Owe Wikström

15

081802Till längtan.ORIG.indd 15

08-05-21 08.47.03


081802Till laĚˆngtan.ORIG.indd 16

08-05-21 08.47.04


Preludium

Att låsa sommarstugan inför vintern

Jag minns inte vad hon hette och vill egentligen inte veta det. Vissa saker måste få stanna kvar i minnets schakt – idealiserade eller romantiserade. En dag steg hon in i vårt klassrum; fräsch, ung och trevlig. Hon vikarierade några timmar som lärare i franska en hösttermin på gymnasiet. Sannolikt var hon för at­ traktiv för att vi elever skulle lära oss något. En enda mening har dröjt kvar från terminens tragglande med fransk grammatik. Hon var vänsterhänt och skrev elegant på den gröna tavlan ordspråket: Partir, c’est mourir un peu – att skiljas är att dö en smula. Jag har inte tänkt på de orden på åratal. Men i kväll kom de smygande. Det är sensommarafton. Fåglarna har tystnat, havet är stilla och violett när jag står vid sommarstugans dörr. Semestertiden är till ända, havskanten öde. De barn och barnbarn som befolkat sandstranden har sedan några veckor åkt tillbaka till staden. Då hördes här andra ljud. Klirr från porslin som diskas blandades med barnskrik från bryggan. Plask i vattnet och 17

081802Till längtan.ORIG.indd 17

08-05-21 08.47.04


dunsar av bollar. Här och där huttrande småttingar med vida solblekta badkappor. Nu är allt detta uppslukat av tiden. Sommarens långa loja dagar och sena kvällars resonerande är lagrade i minnet. Allt detta flimrar förbi när jag hämtar nyckeln för att bomma igen och låsa dörren inför vintern. Jag står kvar med nyckeln i handen medan jag ser ned mot havet och de uppdragna båtarna. Då, det är just då som den där specifika känslan av vemod kommer smygande. Jag känner igen den från så många liknande situationer. Det är en förnimmelse av intensiv lycka parad med dov insikt och stor tacksamhet över ännu en sommar. Nej, jag vill inte kalla det melankoli, sorg eller deppighet. Snarare en blandning av nästan överväldigande glädje och en lika påtaglig vag oro. Men något sker. Under några förbiilande sekunder får det där vemodet ett slags förlängning. Denna dova överton – eller vad man kan kalla den – handlar inte om stugan, inte ens om sommaren. Den rör inget specifikt, snarare är det en över­ gripande känsla av att ingenting i livet går att hålla fast, att allt försvinner. Insikten om att vi lever våra korta liv på tidens smala näs med ett ofattbart tidshav runt om oss. För det mesta tänker vi inte på sådant. Men nu och då dyker den upp, denna paradoxalt kluvna känsla av 18

081802Till längtan.ORIG.indd 18

08-05-21 08.47.04


samtidig intensiv livsglädje och nostalgi. Det verkar som om just avsked – när vi lämnar något viktigt bakom oss – kan utlösa dessa latent bitterljuva insikter, påminnelser om att allt vi är med om så snabbt förvandlas till historia. En del av vemodet är en sorts gripenhet, eller rentav rördhet, över tidens flykt. Sällan tänker jag på sådant, men här – med nyckeln till sommarstugan i handen – blir det påtagligt. Snart sitter jag i bilens värme på E4 och kör söderut. Långtradarna brakar emot mig i mörkret. Jag gasar förbi vaggande husvagnar. I morgon är det storstadslivet som gäller igen. Vardag. Men i mitt inre dröjer ännu sommaren några timmar; sand på köksgolvet, saftkalas och vind i segel. Jo, det är lite vemodigt. * Den här boken är skriven under några höstmånader när arbetet pågår som vanligt. Telefoner ringer, artiklar skall granskas, föreläsningar hållas, mängder av snabel-a skrivas och projektgrupper träffas. Under tiden faller björkarnas och ekarnas löv till marken och multnar. Fågelsången tystnar och mörkret tilltar. Snart kommer civilisationens gatlyktor och asfalt att effek­tivt ha dolt naturens tysta tilltal. Framåt november drar vi oss in i husen på nytt. Brasor tänds mot den smygande kylan. Det är som om själva hösten ger 19

081802Till längtan.ORIG.indd 19

08-05-21 08.47.04


uttryck åt en halvt medveten upplevelsekvalitet. Den­ na årstid handlar inte om förlust eller sorg i största allmänhet. Nej, den aktualiserar något annat. Vemod och minne

Som så många andra älskar jag för det mesta livet mer än dess mening. Det skenbart vanliga – vardagens alle­ handa – är mig allra mest kärt; att arbeta hårt i perioder, däremellan: lättjan, resonemang, det avsiktslösa flanerandet, familj, vänner och skratten. Sedan böcker om stillhet och lugn blev populära i decenniets början har det nästan skapats en form av nymoralism – som om långsamhet och existentiellt grubbel skulle vara det viktigaste för att leva ett gott liv. Aktiva, upprymda och gladlynta – helt enkelt lyckliga – människor blir nästan generade över att de gillar fart och fläkt och inte alls är intresserade av livsfrågor. De skulle aldrig komma på tanken att åka på pilgrimsresor, hylla långsamhet eller fascineras av tysta retreater eller den blå skymningen. Inte heller refererar de till ord som andlighet, medveten närvaro, ställtid eller författarnamn som Dostojevskij. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån att mitt i det hektiska och det mångskiftande stiger det nu och då – ofta när vi inte alls är beredda på det – fram en känsla av vemod hos de allra flesta av oss. Ofta kan vi 20

081802Till längtan.ORIG.indd 20

08-05-21 08.47.04


inte peka på något speciellt. Men plötsligt kan något enkelt – en gammal låt från 1970-talet, utsikten över en skogssjö i dimma eller en påminnelse om barndomen – väcka just denna milda legering av svårmod och lycka. Den intensiva lyckan blir på något sätt förstärkt just genom att den i samma ögonblick förvandlas till ­min­ne. Kanske är detta ett av vemodets kännetecken. Förvisso upplever en del människor att sorgens känslor kvarstår under långa perioder, känslorna svart­ nar och leder till nedstämdhet som övergår till självdestruktiv depression. Detta kr��ver självfallet adekvat behandling. Men att ständigt ironisera, skoja bort ­eller ignorera livets skuggsidor – i stället för att på allvar resonera kring dem – beror kanske på att vi är rädda för att uppfattas som antingen pretentiösa eller olyckliga. Tal om livsmening och seriöst andligt sökande – en påbörjad resa mot sig själv – förvandlas då snabbt till en ironisk gest, en axelryckning. Ibland anar jag rentav en fruktan för vemodets existen­tiella förlängning. För att slippa konfronteras med denna lågmälda inre stämma kan vi underhålla oss själva till döds. Tidsfördriv föser då undan – eller täcker över – det som oron vill påminna oss om. Men Sigmund Freud talade inte utan skäl om »det bortträngdas återkomst». Känslor som vi mer eller mindre 21

081802Till längtan.ORIG.indd 21

08-05-21 08.47.04


krampaktigt håller borta från medvetandet kommer förr eller senare tillbaka. Nej, det är varken ångest, skönandarnas självömkande nedstämdhet eller den uttråkades sysslolöshet eller leda jag skriver om. Det handlar här snarare om en halvt medveten känsla som kommer av förbiflimrande insikter om livets skönhet och samtidiga bräcklighet. Mitt i ett framilande liv med mobiler som ringer, e-post som skall besvaras och resor till nya platser förnimmer vi knappt denna spröda klang av fåfänglighet. Min poäng är att denna inre stämma ­ibland »vill» något; den går att tolka som ett språk eller en maning: Stanna upp! Jag kommer att tänka på när jag i tonåren första gången läste Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Doktorns ord: »Liv, jag förstår dig inte!» gav uttryck för en inre ensamhet, en ensamhet som ingen annan kunde dela. Jag har sedan dess aldrig lyckats komma ifrån livsfrågorna. Som hos många andra har denna ton­ årens period av vagt vemod stannat kvar inom mig. Den ligger där som i en mental ficka. En film, ett samtal, en händelse kan nudda vid denna melodislinga, detta inre andante i moll. Med förvåning – och ibland med en viss avundsjuka – ser jag att så många helt lyckas ignorera det faktum att också de balanserar på yttersta gränsen till 22

081802Till längtan.ORIG.indd 22

08-05-21 08.47.04


det oerhörda: våra kroppar, allt det vi har, är och gör kommer att ha försvunnit om bara några decennier. Det som finns kvar av oss är minnen, några meddelanden på mobilen, missade samtal, några foton på barnens bokhylla, dammiga almanackor i en låda och e-posten på våra hårddiskar. Resten är tystnad. Hur kan man låta bli att åtminstone någon gång drabbas av insikten om ändligheten, att allt skall ta slut, att vi skall föras dit vi inte vill? Visst, många av oss är lyckliga i vardagen. Vi arbetar, älskar, leker, läser, vilar, sliter, spelar, reser och sportar – har nog med det självklara. Livet rullar på – trevliga perioder avlöses av glåmiga dagar med trötthet eller ständigt dåliga samveten. Självfallet är det inte bra för oss att ständigt fundera över livsmening. Tack och lov är vi utrustade med spärrar och försvar mot sådant. Men förr eller senare ställer sig nog ändå de flesta människor rätt likartade frågor. Inte minst när något svårt har inträffat, när vi står inför livsval, drabbas av motgångar eller när vi helt oförberedda hamnar i en livskris och på allvar frågar oss: »Är det verkligen det här som jag vill syssla med resten av mitt liv?» »Är detta verk­ ligen ett äktenskap?» eller när vi plötsligt börjar tycka att åren faktiskt går fortare och fortare. Många som utåt sett är harmoniska och lättsamma individer har en insida där det ibland ljuder en lätt 23

081802Till längtan.ORIG.indd 23

08-05-21 08.47.04


brusten ton. Trots bred bildning, socialt rika liv, friska kroppar, hyfsad ekonomi och lyckade karriärer kan också de uppleva att en känsla av fåfänglighet kommer smygande. Ibland tänker jag att det kanske är därför som Doktor Glas fortfarande är en storsäljare. Som pjäs går den för utsålda hus. Kanske Hjalmar Söderberg fångade upp något tidlöst; det är inte bara storstadens leda och spleen han speglar. Via hans texter får vi som läsare tillgång till vårt eget inre. Vi tror att vi läser en sekelskiftesroman när vi i själva verket läser om oss själva: »Liv, jag förstår dig inte!» Hårlocken i plånboken

»Vadå andlighet? Men eftersom du frågar så måste jag ju svara. I min plånbok förvarar jag allt möjligt. Där har jag ett personligt minne som jag då och då tar upp och känner på. Ja, ibland luktar jag till och med på den. Det är en liten hårlock från min son som jag har sparat sen han var två år. Sen dess har den alltid funnits där bakom kreditkort och ICA kortet. Du tycker säkert att det här är enormt löjligt och barnsligt – men jag måste säga som det är: Jo, de där tunna hårstråna är andliga eller heliga för mig. De är laddade med ett slags kraft, de representerar något okränkbart; kärleken till de mina. 24

081802Till längtan.ORIG.indd 24

08-05-21 08.47.04


Ibland när jag står vid bankomaten och ska ta ut pengar – eller på Svensk Kassatjänst – brukar jag titta på den där lilla hårtofsen och tänka på hur otroligt fint allting var. Samtidigt är det vemodigt. Jag är ju så tacksam för vad tiden gav när ungarna var små. Men jag sörjer samtidigt på nåt sätt. Allt gick så vanvettigt fort. Att jag inte var mer medveten om hur bra vi hade det! Vi bara jagade på. Så den där locken har kommit att bli en påminnelse – eller jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det – om att kärleken till varandra är det viktigaste vi har. Den väcker underligt nog melankoli och glädje på en och samma gång. Man jag är väl lite barnslig, va’? Eller så tror jag kanske på magi!» Kvinnan som berättade detta deltog i en undersökning för några år sedan. Några forskarstudenter intervjuade ett antal slumpvis utvalda personer inför en studie om andlighet i vardagen. Det visade sig att många människor bär med sig små ting; i plånboken eller längst ned i handväskan finns det personliga minnen som fungerar som en sorts amuletter. Många berättade också att de på väggarna hemma hade bilder – inte minst tycks pianot eller kylskåpsdörren vara ett slags minialtare av släktfoton, bilder av bebisar. I skåp och lådor ligger gamla biljetter och sou25

081802Till längtan.ORIG.indd 25

08-05-21 08.47.05


venirer; en kvist, en sten från en thailändsk kust, barnens första skor. Föremålen fungerar som minnets klädhängare. De är laddade med djup mening. Oftast är de obeaktade, men nu och då spelar de rollen som både tacksamhetsutlösare och vemodsgeneratorer. Vemodets övertoner

Vemod kan aktiveras av de mest skilda orsaker; när vi ser vår älskades ansikte slätas ut i sömnen, betraktar barnbarnens lycka, lyssnar till Lacrimosa-satsen ur Mo­ zarts Requiem, ser fjällviddernas tysta skönhet, vinden över havsvikarna, råkar hittar grejor på vinden som vi inte har sett på länge eller hör en låt som berör oss djupt. Vemod och längtan har förvisso med högst påtagliga minnen, händelser, musikstycken och glädje­ ämnen att göra. Men det tycks mig som om vemodet samtidigt gränsar till en annan, mer grundläggande livskänsla, den som gäller själva livets flyktighet. Min tanke är att det – ur ett specifikt perspektiv – döljer sig en kod i vemodet; en sorts kallelse från skikt inom oss själva som ofta ignoreras. Detta bredare vemod gäller inte något speciellt, utan tycks snarast objektlöst – vi längtar men vet inte riktigt efter vad. Det är både en mer diffus och mer intensiv kvalitet; smärtan över att själva livet är så tillfälligt. Att vi alla, hur vi än försöker 26

081802Till längtan.ORIG.indd 26

08-05-21 08.47.05


sprattla emot – långsamt och utan att uppmärksamma det – halas längs tidens axel. Det går inte att hålla emot. Är det detta »något» som Dan Andersson säger sig längta till och som han menar finns »bortom bergen»? Eller vilket är egentligen det land som beskrivs i Edith Södergrans dikt »Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära»? Kanske kan man avlocka denna skenbart »objektlösa» eller flyktiga vemodskvalitet betydelser av exi­ stentiell och andlig art. Idé, religions- och filosofi­ historien är fylld av tankar om just denna typ av nostalgi, den är ett uttryck för ett minne från en för evigt förlorad harmonisk värld – Platons tanke. Romantikens konst, musik och diktning – men även en samtida konstnär som Ingmar Bergman – talade om upp­ levelser av skönhetens milda melankoli, minnen eller påminnelser från en alternativ evig värld, bortom den påtagliga. Särskilt tycks naturupplevelser och musik öppna denna dolda port till vårt inre. Compunctio – att bli djupt berörd

Visst, den överton av sorg som finns i skönhet och tacksamhet går att tolka som faktiska starka minnen lagrade på varandra, den smärtsamma insikten om att underbart är kort eller att lyckan förblir en till­fällig 27

081802Till längtan.ORIG.indd 27

08-05-21 08.47.05


gäst. Men det går även att samtidigt uppfatta sådana upplevelser som ett chiffer eller en kod, rentav som en vocatio – en kallelse. Gregorius den store, kyrkofadern från 500-talet, hade ett speciellt ord för den dubbla känsla av smärtsam lycka som försvinner i samma stund som den dyker upp; compunctio. Det är den bitterljuva längtan som uppkommer i ögonblick av överväldigande skön­ het; inte minst via musik. Längtan är så intensiv att man blir rörd och påverkad på djupet; kanske just för att den är snabbt förbiilande. Compunctio uppstår i de allra intensivaste lyckotillfällena i livet och är både psykisk och fysisk. Den tar sig påtagliga kroppsliga uttryck; strupen snörs samman. Människan andas tungt. Tårar kommer i hennes ögon och hon suckar. De fuktade ögonen kallas i denna tradition för lacrima sacrae, eller suspiria, de heliga tårarna. Gregorius poäng är att människan inte skall ignorera de överväldigande ögonblick när hon drabbas av dessa längtans stråk, som också kan kallas hjärtats oro. Filosofen Blaise Pascal hävdade ju långt senare att hjärtat ibland har skäl som huvudet inte erkänner. Erfarenheter som dessa har kallats allt från estetiska till sublima. Poeter har talat om epifanier, ögon28

081802Till längtan.ORIG.indd 28

08-05-21 08.47.05


blick när människan nuddar vid något som hon uppfattar kvalitativt helt annorlunda än den vanliga verkligheten. Sådana »vida» upplevelser av skönheten öppnar en glipa mot något bortom – utanför eller innanför de speciella längtansobjekten. Det är kring denna längtan efter något »mer» som denna bok kommer att resonera – och särskilt om de sidor av vemodet som vetter mot livsfrågor, existentiell oro och andlig törst. Just när jag skriver dessa rader hör jag kyrkklockornas dova klang genom universitetsbibliotekets tjocka väggar. Åter tänker jag; det är som om malmens mörka klang aktiverar något inom mig – men vad?

29

081802Till längtan.ORIG.indd 29

08-05-21 08.47.05



9789127116788