9789163376405

Det finns lögner som går djupt, mycket djupt. Dessa lögner är aldrig uttalade och kommer således aldrig upp till ytan för att renas och åtgärdas.

De ligger begravda i någon människas själ och maler så småningom livet ur henne.

En lögn så stor att bäraren av den aldrig orkar dela med sig av den eller inte heller på något annat sätt göra sig utan skuld.

För det är en skuld och den är ofta livslång. Lögnen mot sig själv saknar all receptivitetsförmåga och är immun mot sanningen och upplysningens attacker. Den krossar och den krossar utan att lämna något spår alls.

Om den inte finns nedskriven i formen av ett brev…

Du skall springa längst fram och dina kraftfulla steg skall styras rätt av en kall tanke formad av självupptagenhet och brist på empati.

Seger! Seger!! Seger!!!

Låt benen springa ännu snabbare och låt tankens form bli än mer subtil.

Låt dem aldrig ta dig! Dags för nästa korståg. De ben som, i början sprang, färdas nu med ljuset och tanken åker snålskjuts. Det är bråttom! Bara nästa med och sedan är jag i mål.

Spring! Spring!! Spring!!!

Triumfens ögonblick! Ett målsnöre som sprängs men bakom det, ytterligare ett och bakom det växer målsnåren som ogräs. En tanke som vinglar likt en druckens gång. Benen fortsätter till nästa målsnöre men tanken famlar efter ledtrådar, hamnar i bakvattnet och ser snart sitt liv vara över. Nästa målsnöre sprängs och därefter ytterligare fler…

Men de som faller innan målsnöret spräcks behandlar vi föraktfullt och vi serverar dem de nya sanningarna och de tar emot dem med ett konstlat leende och en bitter blodsmak i munnen. Bara en spräcker målsnöret, alla andra följer snällt efter.

Det är nya sanningar nu! Världen är tydligen föränderlig men att våra ryggrader så sakteliga håller på att erodera bort till förmån för den vindfångande kappans testamente var något nytt för mig!

Värderingar, moral och etik är ord vars innebörd kommer att förpassas till hjärnans mer dolda partier, gömd bakom hjärnsubstans och skallben kommer de att dö en lidelsefull död.

Borta är orden och död är ryggraden!

Att definiera skillnaden mellan rätt och fel är att definiera livet. I alla fall det liv som vill kallas för civiliserat och som vill höja sig från predationens fatala och letala kamp om äta eller ätas.

Minnet sköljde åter över honom som det alltid gjorde när han vistades i det mörka rummet.

Han mindes när han som ung pojke hade befriat familjens hund från all smärta den bar på i ett ovärdigt liv. Känslan av outgrundlig sorg blandat med en nästan euforisk känsla av lycka, när han slog yxan i huvudet på den lilla hunden, kunde än idag förflytta honom till ett lustfyllt paradis bortom all den sorg som grodde inom honom.

Tiden var på väg att fly och hans tankar förflyttades mer till de minnen som skapats efter den förlösande första välgärningen med familjens hund än till de framtida handlingar som bar hans namn.

Blicken vandrade runt i rummet och han konstaterade lyckan av alltets beständighet.

Det fanns en plats i hans liv där ingenting förändrades och där tryggheten rymdes på 20 kvadratmeter.

Här fanns hans frihet, här levde han. Här fanns inga tankar som störde den kreativitet som fanns i hans skapande. Han log när han läste sina anteckningar från ett slitet block och imponerades av den klarsynthet som präglade hans liv redan i unga år.

Under åren hade han skapat den rättvisa han var ämnad att göra och han tackade författarna till alla de böcker han genom åren läst och analyserat. Känslan när det första meddelandet framträdde fyllde honom med förvåning och han kunde därefter se samma mönster i alla de böcker hanläste. Det växte fram meddelande ur texterna och ibland var de så tydliga att bokstäverna tycktes explodera.

Författarna vävde in framtiden i det som till synes skulle vara en roman i vardagsrealismens periferi och han fick uppdraget att förverkliga de uppdrag författarna gav honom. Återigen spreds ett leende i ett annars allvarstyngt ansikte. Han stannar till där en sida är fullskriven med spretiga och oregelbundna bokstäver och tankarna färdas tillbaka till en vacker sommardag när hans femte sommarlov precis var på väg att börja.

Den första stora lögnen hade varit så uppenbar för honom men ingen annan visste. Ingen mer än han förstod och han var tvungen att agera. Han var skolans populäraste lärare.

Upphöjd till Gud av alla elever och djupt respekterad och uppskattad av sina kollegor tilläts han husera fritt. I texten stod att läsa om den sol som lös på den upphöjde och firade men ingen sågskuggan.

Den skugga där mörkret växte sig allt större och djupare och där demonerna obönhörligen krossar det bräckliga ljus som pryder en oförtjänt. Han slöt ögonen och med knivskarp detaljrikedom mindes han hur han konfronterade läraren med det äckligt syndiga liv han levde då de svaga människorna inte såg eller förstod.

Han gav honom en chans. ”Släng lögnens mask och berätta, berätta allt eller välj att tiga och ta konsekvenserna av ditt föraktfulla beteende.”

Exakt de orden hade han använt då läraren fick göra sitt val och åter imponerades han av sin egen verbala förmåga. Han läste redan då han var fyra år och när meddelanden började dyka upp i texterna var han inte mer än elva år.

Med lätt darrande hand bläddrar han igenom blockets alla sidor. Allt finns nedtecknat. Med minutiöst noggranna anteckningar återskapas alla de vägval han erbjudit de svaga människorna.

Resultatet var nedslående. För varje människa som i texterna var utsedd att ställas inför livets vägval valde allt för många den enkla vägen.

Timmar av efterforskningar resulterade, allt för ofta i ett snabbt och dramatiskt avslut utan någon möjlighet att få omvärldens reaktioner på ett offentlig byktvättande.

Han ville se det, höra det och låta alla känslor översvämma honom när de svaga människorna krälar i den dynga de är uppfödda på.

Men allt för många hade valt den fega vägen och avslutat allt.

Han bläddrade vidare iblocket och stannade där det låg en utriven sida ur en bok. Meddelandet var understruket och längst ner på sidan stod datumet då de fann läraren död under en gran i skogen.

Han hade fem utrivna sidor till. Alla med ett inringat datum längst ner och namnet på en trasig själ överstruket. På det sjätte bladet fanns återigen ett meddelande och ett namn. Det var bara datumet som saknades. Han hade en uppgift.

Åtta år. Med bollen under armen och de lätt slitna fotbollskorna slarvigt knutna. Aldrig båda fötterna på marken samtidigt. På väg. Alltid på väg med lätta och bestämda steg.

Knän fulla med sårskorpor som ett bevis på offervilja och hängivenhet. Ett smutsigt plåster i pannan som täcker de två stygnen som var resultatet av förra veckans olyckliga cykeltur.

Den röda fotbollströjan var minst två storlekar för stor och fick aldrig fick tvättas. 11 på ryggen fast den ena ettan höll på att ramla av och den andra var kraftigt blekt. Ett nummer som bars av nästan alla världsstjärnor och det lyfte tröjinnehavaren till nivåer som normalt låg över hans förmåga. Så nära magi man kan komma. En reva i ärmen som borde sys ihop. Kanske imorgon.

Alla ytor var tänkbara fotbollsplaner. Gräs eller grus saknade betydelse. Målen var utmarkerade av stenar eller något klädesplagg och uppmätta till exakt samma storlek. Femton fot långa och Jockes fötter fick vara måttstock. ”Vårt mål ser större ut än ert. Du får mäta igen! Nästan tio centimeter för stort, jävla fuskis!”

Det var vänner som alltid höll ihop. Vissa mer allierade än andra men de var alla där och hade så varit och skulle så komma att vara. Uppdelning i två lag. ”Din tur att välja. Kör vi med flygande målvakt? Pax för att vara Ralf Edström! Jag är Hellström! Det var du ju igår! Okej, vi byter men då vill jag smaka din Gatorade.”

Matchen börjar och kampen om bollen blir intensiv. En hög av kämpande barn som flyttas likt en schackpjäs i jakten på bollen. Spelet böljar, någon skriker och ett skott som går i mål eller var det kanske över? En diskussion utbryter och starkaste laget vinner. En knuten näve i fickan och ett par aggressiva ord uttalade i tomma intet deklarerar att saken är avgjord. Matchen kommer igång igen och beskådas av ett äldre par under tystnad. Kanske tänker de på sin egen barndom och de lekar som lektes eller tänker de på den frihet denna ålder oftast innebär?

En frihet som med åren ändrar innehåll och sakta men säkert minskar i omfång för att vid livet sista skälvande minuter växa sig större än alla betungande åtagande. Åtta år. Det verkar vara den ålder där friheten, i alla dess former verkar vara störst. Axlarna är ännu inte belastade med framtidens tunga ok och ansvaret för familj och vänner är på en behaglig nivå. Men är det en frihet? Den gamle mannen tar sin kvinna i handen, tänker att det är först efteråt när alla värderingar är gjorda som vi kan säga vad frihet är. Det krävs en livstid för att göra den bedömningen. Han tittar på barnens såriga knän och mindes tillbaka till sin egen barndom där lek och allvar fyllde dagarna. Nog var det en svår tid med svält, sjukdom och trångboddhet men det fanns gott om tid till de lekar som genererade dessa sommarknän.

Det fanns en skogsdunge där endast de invigda hade tillträde och han var en av dem. Han hade klarat testet som berättigade honom en plats i det hemliga sällskapet. Där hade de, i skydd av buskar och träd, tittat i tidningar med förbjudet innehåll. Druckit av den flaska de hade stulit av den alkoholiserade byfånen under en av hans kraftigare rus. De första träffarna med flickor hade också hållits här under allra största sekretess. Hans första träff stod fortfarande vid hans sida. Tiden hade behandlat dem båda med största varsamhet och han var stolt över sin käraste och hyste fortfarande starka känslor för henne. Ibland så att det kraftfulla hjärtat slog dubbelslag. Han var lycklig. Det var strax efter det att de träffat sina respektive flickvänner som skogsdungen och den hemliga klubben tappade sin betydelse och det skedde utan någon större dramatik och med allas tysta medgivande. I själen fanns klubben ändå kvar och den fortsatte att sprida sin värme. De tittar vidare på barnen och den match som pågår för att sedan bege sig därifrån med lite sävliga steg men, i tankarna aldrig med båda fötterna på marken samtidigt.

Det finns situationer i livet som är mer viktiga eller avgörande än andra. Situationer där vägar väljs eller ratas. Allt skall vägas i skål och pund för att rätt val skall göras. En klanderfri process gjord med största omsorg och ämnad att hålla livet ut. Kartan är ritad och du skall bara hitta förbindelsen till alla delmål som kantar vägen. Ett förlupet ord eller en handling utförd under, till synes, obetydliga former förändrar ditt vägval och förflyttar skuld lika lätt som en fjärils vingar smeker en sommarbris.

Slumpen och tillfälligheten syntes ha huvudroller då livsspelets aktörer skall presenteras med sin fulla meritförteckning. Kraftfullt styr de mot de valda vägarna och slår ner på dem och framtvingar ett nytt vägval kantat med tunga bördor och livsavgörande beslut.

Varför skulle hon säga något? Kunde det inte räckt med att hälsa artigt och föra ett vanligt jävla mingelsamtal? Vad hade hon för rättighet att välja just mig? Var det slumpen, tillfälligheten eller var det ett beslut helt baserat på hennes egna genomtänkta vägval?

Käre Johan, När du läser detta är jag kanske inte längre i livet. Kanhända sitter jag i en berså och låter molnen svepa förbi långt under mina spelande fötter. Kanske fördriver jag tiden med att samtala med någon av de gudar vi i nöd tillbeder eller är jag fullt upptagen med att markera min stund på jorden.

Den ofödda dagen vet vi inget om men det vi vet är att jag har lämnat efter mig obesvarade frågor och det du nu kommer få möjligheten att läsa hoppas jag kan bringa klarhet i de väsentligaste frågorna och ge en bild som förklarar och, i viss mån, försvarar vårt agerande i olika situationer. Jag skriver möjlighet att läsa, Johan. För du har din fria vilja att kasta detta brev utan att ha läst det men i den stund du läst det tvingas du ta en del beslut som kan vara smärtsamma och ångestfyllda.

Kanske kan de också tangera det brottsliga. Fundera noga på om du vill läsa vidare för jag vet att jag, absolut inget kan begära av dig men jag hoppas att du kan bli den styrka jag själv inte besatt och att du kan låta min älskade son, Andreas, få de sanningar han behöver för att gå vidare i livet.

Min egen svaghet och oförmåga att älska med varsamhet är det som krossat mitt hjärta och som resulterat i ett själsligt liv som tycks malas sönder för varenda levande dag som går. Johan, tänk efter noga för ditt agerande måste vara det rätta.

Du kommer att leva med det beslutet i resten av ditt liv.

Förlåt mig, förlåt mig…

Louise

Första generationen En mörk kväll i september, innan hans far kom hem ifrån sitt dagsverke, knackade det på dörren. Det var bestämda knackningar som fick verksamheten i den lilla statarstugan att stanna av. Elin, som Max mor hette, öppnade dörren och möttes av en bastant konstapel i blå rock med guldrevär och en sabel hängande intill sin kropps högra sida.

Hans mustasch var kraftig och skvallrade om en viss fåfänghet och tycktes nästan ge honom en clowns utseende men han var inte där för att roa. Med bestämda steg klev han in i den ombonade stugan och lät blicken på ett effektivt sätt utforska rummet. Den lilla gasollampan och vedspisen mäktade inte med att lysa upp rummet utan det förblev dunkelt. Ifrån sitt gömställe allra längst in i rummet såg han vad som skedde men synen av den store konstapeln skrämde honom och han fann för gott att göra sig så liten som möjligt.

Han kröp ihopunder soffan som utgjorde föräldrarnas sovplats. Han visste att gömstället var bra för där hade han tillbringat långa stunder i väntan på att fadern skulle nyktra till och låta vansinnet försvinna.

Max hjärta började slå allt hårdare och han fann en stor risk i att avslöjas på de kraftiga hjärtslagen. Han tryckte sig allt närmare väggen till dess att det inte fanns något utrymme kvar.

Med knäppta händer bad han om nåd och förlåtelse för vad han hade gjort.

Jag vände. De flesta gånger gör man inte det utan man låter allt gå på som vanligt.

Följa den uppgjorda planen och inte avvika ifrån den tycks vara det elementära i vår livssituation.

Oavsett hur gropig eller slingrig planens vägar verkar te sig tycks det vara något eftersträvansvärt att alltid anamma sin situation och att bita ihop.

Det gick inte längre.

Det var fullt. Det var fullt på varenda jävla ställe där alla hade stoppat levnadsregler och moralkakor och alla andra av deras påtvingade framgångsrecept. Jag klarar inte att ta mer och känslan av att kroppen håller på att sprängas blir allt mer tydlig.

Jag valde fel väg…