Issuu on Google+

Att bli  •  19

1

Att bli On ne naît pas femme; on le devient. Man föds inte till kvinna, man blir det. Simone de Beauvoir: Det andra könet

Jean-Paul Sartre traskade bredvid Simone de Beauvoir då hon strövade förbi dammen i Luxembourgträdgården i Paris, där några tappra barn fortfarande lekte med sina segelbåtar. Det var oktober 1929. Vissna löv yrde över vattenytan och hejdade båtarna, en blek sol lyste över stenstatyerna av den franska historiens drottningar. För tredje gången försökte han förmå den tjugoettåriga Simone att gifta sig med honom. Han var tjugofyra år, hög tid för en borgerlig akademiker att gifta sig, det hade hans båda bästa vänner redan gjort. Och det fanns ekonomiska fördelar med äktenskapet. Han gjorde sin militärtjänst på Saint Cyr och skulle få höjd ersättning om han var gift. Simone skyndade på stegen. För tredje gången vägrade hon. I hennes ögon var äktenskapet en medelklassfälla som deformerade karaktären och hämmade oberoendet. ”Elle a dit ’non’”, erinrar sig hennes adoptivdotter Sylvie Le Bon de Beauvoir. ”Hon ville skriva, hon ville inte ha barn, men hon behövde Sartre.” Angelägen om att inte förlora den behagfulla mademoiselle de Beauvoir föreslog Sartre ett alternativ. ”Det vi har”, sade han, ”är en nödvändig kärlek, men det vore bra om vi också hade tillfälliga förbindelser, båda två.” Han framförde sitt förslag i listigt uttänkta filosofiska termer för att appellera till den mest lysande studentskan i sin generation. Pakten som


20  •  En farlig förbindelse han erbjöd henne var mer i hennes smak. Simone försvor sig åt JeanPaul, den ende man hon mött som var hennes intellektuelle jämlike. Det livslånga engagemang som följde skulle visa sig mer varaktigt än månget äktenskap. Sammanlänkade av sin gemensamma erfarenhet av en svår barndom, sin blixtrande intellektualitet och ett djupt inre behov som Beauvoir kallade ”tvillingskap”, skulle de tillsammans lysa upp sitt århundrade. Deras beryktade kontrakt skulle bryta schablonen för ett respektabelt äktenskap genom att omfatta friheten att ha kärlekshistorier med andra samtidigt som deras starka samhörighet kvarstod. Förhållandet skulle vara i mer än femtio år och komma att bli anmärkningsvärt symboliskt för flera generationer efter dem. Inget av detta uppnåddes utan smärta, och att dölja den krävde uppbyggnaden av en legend. Oförenligheten mellan myten och en mörkare sanning växte genom åren, allteftersom ”mönsterparets” berömmelse spreds över jordklotet. Men Sartre glömde aldrig sina första intryck av Simone. ”Jag tycker att hon är vacker”, sade han till Madeleine Gobel i en intervju för amerikanska Vogue 1965. ”Jag har alltid tyckt att hon är vacker, även om hon hade på sig en gräslig liten hatt första gången jag träffade henne. Jag var fast besluten att lära känna henne för att hon var så vacker och för att hon hade och fortfarande har den sortens ansikte som tilltalar mig. Det mirakulösa med Simone de Beauvoir är att hon har en mans intelligens och en kvinnas känslighet. Med andra ord är hon allt jag kan önska mig.” Också för Beauvoir förblev Sartre – trots besvikelser på många plan – föremålet för hennes kärlek. Han ”motsvarade exakt den drömpartner som jag hade längtat efter sedan jag var femton år”, skrev hon i En familjeflickas memoarer. ”Han var det andra jag hos vilket jag återfann alla mina brinnande förhoppningar upphettade till vitglödgande frenesi. … När jag skildes från honom i början av augusti, visste jag att han aldrig skulle försvinna ur mitt liv igen”, skrev hon om sommaren 1929. Stépha, den polska studentskan som arbetade som guvernant hos familjen Lacoin, såg Simone de Beauvoir klampa in i salongen. Alla visste att den tafatta tjugoåringen var mademoiselle Lacoins ”välgörenhetsobjekt”, vars dumme far hade förlorat alla sina tillgångar. Familjen Lacoin för sin del var otillständigt rik. De bodde på den fashionabla rue de Berri i Paris och hade en lantegendom i Gagnepain i sydvästra


Att bli  •  21 Frankrike. Madame Lacoin hade förbarmat sig över sin dotter Zazas väninna och bjudit med henne till landet. Så alla hade skrattat när flickan anlände i florgarnsstrumpor och en gammal urblekt sommarklänning. Zaza hade förstås varit klädd i en klänning av vitt råsiden med rosa skärp. Stépha hade hört sägas att mademoiselle Zaza hade en hemgift på 250 000 franc, en smärre förmögenhet. Stackars Simone, tänkte Stépha: Jag tyckte inte att hon såg särskilt snygg ut, fast jag är säker på att hon själv tyckte det, för hon talade om för mig att hon hade en ny klänning – mycket illasittande, i en hisklig färg. Hon hade dålig hy och håret verkade fett … Hon såg ut som om hon hade blivit försummad i hela sitt liv … Jag kände många fattiga studenter i Paris och deras fattigdom rörde mig inte som Simones.

Vid återkomsten till Paris efter vistelsen i Gagnepain försökte Stépha ta itu med Simones yttre: ”Ta av dig den där gräsliga klänningen. Du får prova en av mina klänningar – den här gröna kommer att passa dig utmärkt.” Eftersom Simone var medveten om i vilket tillstånd hennes underkläder befann sig tyckte hon att det var genant att klä av sig, men hon tillät Stépha att plocka hennes ögonbryn och peta naglarna på henne med en orangepinne. Med ögonbrynspenna, rouge och puder och håret tvättat i eter blev Simone om inte förvandlad så i alla fall förbättrad till utseendet. Det var en flirtig scen som hon 1935 använde i en novell med sexuella undertoner: ”Du har en förtjusande kropp”, sade hon. ”Du gör rätt i att inte använda gördel.” Hon log skälmskt. ”Jag använder heller ingen”, tilllade hon.”Känn.” Hon grep tag i min hand och tryckte den mot sin mage … Jag vet vad du påminner om med de där höga små brösten och den lite rundade magen”, sade hon. ”Kvinnorna på Cranachs målningar. Ingen regelrätt skönhet men mycket bättre. En felfri kropp … berör mindre.”

Då Simone som ung studentska vid Sorbonne började treva sig fram mot friheten från sina föräldrar men saknade pengar och sällskapstalanger blev hon tacksam när Stépha tog henne på allvar och visade henne en beskyddande vänskap. ”Jag tyckte så mycket om henne från


22  •  En farlig förbindelse första början”, sade Stépha. De träffades till lunch nästan varenda dag och Stépha tog med sig kakor och bakelser till Simone eftersom hon bara hade råd med kaffe och bröd. Hon kramade och kysste Simone som blev förvånad eftersom hon kom från en familj där barnen hade föga fysisk kontakt med föräldrarna. 1928 blev Stépha ledaren i ett flickkotteri som bestod av Simone, hennes syster Hélène och Gégé Pardo, en arbetarklassväninna från Hélènes konstskola i Montparnasse. Flickorna begav sig ut på äventyr i kvarterets barer. Nattklubbarna med deras dämpade orange ljus och tätt sammanpressade dansande kroppar, deras förföriska lukt av svett, tobak och billig parfym, utgjorde en stark fascination för Simone. Överallt omkring henne var det sex som var valutan. Hallickar lurade i skuggan och vaktade på sina kvinnor. Våldet låg strax under ytan. På nattklubben Le Jockey, som var inredd som en saloon, drack Hemingway och hans vänner whisky och lyssnade när Kiki, fotografen Man Rays modell och älskarinna, sjöng sina canaille-sånger från den undre världen. Lesbianismens tempel Monocle på boulevard Edgar-Quinet styrdes av Lulu de Montparnasse. ”Från ägarinnan till barflickan, från servitriserna till garderobiären, var alla kvinnorna klädda som män”, erinrade sig fotografen Brassaï. ”En tornado av virilitet hade virvlat genom lokalen … och förvandlat kvinnor till pojkar, gangstrar, poliser.” I svart smoking dansade kvinnor som ”offrat sitt hår på Saphos altare” bröst mot bröst. Den klubben var värre än både Sodom och Gomorra, sade fotografen. Simone blev omväxlande chockerad och upphetsad. Hennes känslor för Stépha blev varmare. ”Jag älskar Stépha som en man älskar en kvinna”, skrev hon den 3 december 1928 i sin hemliga dagbok. Likafullt var hon en plikttrogen katolsk flicka. Det kändes pinsamt att hälsa på hos Stépha som bodde på ett litet hotell på Place Saint-Sulpice och finna henne poserande naken för sin spanske pojkvän, en konstnär vid namn Fernando Gerassi. Paret hade uppenbarligen ett sexuellt förhållande. Simone höll händerna för ögonen. ”Fysisk kärlek var … ett tragiskt avfall från nådens väg, och jag hade inte mod att pröva på det.” La vie de Bohème var både frånstötande och lockande för henne. När Simone gick på boulevard Barbès och iakttog hororna och hallickarna började hon förlora sin fasa vid åsynen av de prostituerade och i stället känna ”något slags avund”. Det fanns en ärlighet och frihet i deras liv som gjorde intryck på henne. Hon blev förvånad över sina känslor:


Att bli  •  23 Inom mig finns något slags ständigt närvarande längtan … kanske ett monstruöst begär – efter oväsen, brutalt våld och framför allt rännstenen … Jag vill ha livet.

Ändå hade allt börjat så annorlunda. Simone de Beauvoir föddes klockan fyra på morgonen den 9 januari 1908 i sina föräldrars sängkammare på boulevard Montparnasse nr 103. Den tjugoettåriga nyblivna modern Françoise visade upp sin förstfödda för sin man. Georges Bertrand de Beauvoir såg in i ett par ögon lika blå som Delftporslin och valde namn som var passande för en ung flicka av god familj: Simone Lucie Ernestine Marie. Hon verkade förutbestämd till ett privilegierat liv. Familjen Beauvoirs eleganta våning låg en trappa upp med utsikt över boulevard Raspail, en högst respektabel borgerlig gata på vänstra stranden. Bortsett från den vitlackerade sängkammaren gick inredningen övervägande i rött och svart. ”Möblerna var klädda med röd plysch, matsalen i renässansstil var röd, de mönstrade sidenkapporna över de blyinfattade glasdörrarna var röda och sammetsgardinerna i pappas arbetsrum var också röda”, erinrade sig Simone. Varmt och tryggt som i livmodern, och de djupröda sofforna och möblerna av svart päronträ var lika beständiga som hennes dagliga rutin. Varje morgon klädde barnsköterskan Louise på Simone, plockade papiljotterna ur håret på henne och talade om för henne vilken tur hon hade som begåvats med den ovanliga kombinationen blå ögon och mörkbrunt hår. Om nätterna sov Louise i barnkammaren. Sin far Georges såg Simone inte så mycket av. Varje morgon begav han sig iväg till domstolen med portföljen under armen, men när han kom hem om kvällarna kunde han trolla enfrancsmynt ur näsan på sin dotter och ge sin unga hustru en bukett Parmavioler. Under denna första tid skrattade och kysstes det unga paret, och försvann ofta in i sängkammaren. Två och ett halvt år senare föddes en dotter till, Hélène, blond, foglig och söt. Simone kallade sin syster Poupette, lilla dockan. Familjen var fulltalig men redan började sprickorna i fasaden att synas. Dessa symboliserades av deras våning som likt janusansiktet vette åt två håll. Balkongen av gjutjärn på konsoler där Simone satt uppflugen med en kikare och spionerade på de förbipasserande hade inte


24  •  En farlig förbindelse bara utsikt över den eleganta boulevard Raspail utan också över den legendariska Carrefour Vavin, korsningen vid slutet av den vulgära delen av boulevard Montparnasse. Faktum var att nr 103 låg granne med ett kollager varifrån koldammssvärtade, halvnakna män dök upp med säckar på ryggen. Och värre blev det när ett stökigt, nytt café, La Rotonde, öppnade rakt under våningen endast två år efter Simones födelse. Caféet var fullt av utlänningar, ”defaitister och pacifister”, som hennes högersinnade far kallade immigrant­målare som Pablo Picasso som senare brukade betala sina barnotor med någon teckning. Nattetid sipprade ljudet av musik och bråkiga gäster upp till Beauvoirs våning: ryssar krossade glas, fulla amerikaner stöp omkull. Och Georges de Beauvoir var inte den aristokrat han hade tyckts vara när han först uppvaktade Françoise Brasseur, dottern till en rik bankir. Under sextonhundratalet hade en viss Sébastien, baron av Murat och herre till Beauvoir, varit kunglig rådsherre och överuppsyningsman på slottet Fontainebleau. Han ståtade med en stilig vapensköld där ett gyllene lejon stod på bakbenen mot ett silverfärgat fält under en fransk lilja i guld. En annan Beauvoir hade blivit halshuggen under revolutionen, men det fanns inga släktband mellan någon av dessa aristokrater och Georges. Som Simone så plågsamt ärligt skrev: ”I den högre aristokratin, dit han sökte tillträde, sågs han över axeln; de-et i hans namn tydde visserligen på att han var adlig, men namnet var okänt och öppnade inte automatiskt dörrarna till de bästa klubbarna och de finaste salongerna.” Men även om han inte var en sann adelsman var Georges de Beauvoir fast besluten att leva som en sådan. Han föddes den 25 juni 1878 som sonson till uppbördskommissarien François-Narcisse Bertrand de Beauvoir, vars äldste son Ernest-Narcisse också var ämbetsman och gift med en arvtagerska från Arras, Léontine Wartele. Paret bodde på boulevard Saint-Germain och Georges glänste i elitskolan Collège Stanislas tills hans mor dog när han var tretton år. Han växte upp till en dandy som tillbringade sin tid med skådespelerskorna på Comédie Française och själv spelade amatörteater. Under sina juridikstudier kunde Georges inte besvära sig med att skriva den obligatoriska avhandlingen. I stället började han arbeta som sekreterare åt den välkände advokaten Alphonse Deville.


Att bli  •  25 Han ringaktade framgångar som vunnits genom hårt arbete och ansträngning. Var man ”välboren”, besatt man väl automatiskt alla de väsentliga egenskaperna – spiritualitet, talang, charm och anor.

Amatörskådespeleriet gav honom tillträde till aristokratins salonger och arvet efter hans föräldrar jämnade vägen för honom. Medan hans äldre bror Gaston försörjde sig på kapplöpningsbanan köpte Georges in sig i societeten. Fram emot 1907 började hans tillgångar sina. Georges kunde inte förmå sig till att sitta och skriva föredragningar åt sin chef så hans yrkeskarrär stannade upp. Det var dags att hitta en rik fru. I den fashionabla badorten Houlgate arrangerades ett möte mellan Georges och Françoise. Det enda han visste om henne var att hon var dotter till Gustave Brasseur, den belgiske grundaren av Banque de Meuse som fått sitt namn efter floden som rinner igenom Verdun i västra Lorraine. Den långa, mörka och musikaliska Françoise, som växt upp i överflöd, hade hoppats få gifta sig med sin kusin Charles Champigneulles, arvtagare till ett blomstrande företag som tillverkade målade glasfönster. Men när ryktet om korruption inom morbroderns bank spred sig i Verdun försvann han omedelbart. Georges, som just kommit från Paris och var omedveten om att Brasseur stod på konkursens brant, lockades genom utsikten till en rejäl dot – en ansenlig hemgift – till att uppvakta den motvilliga landsortsbrunetten som alltid hade fått spela andra fiolen i förhållande till sin blonda syster Lili. Françoise, en from katolik som gått i den högt ansedda klosterskolan Couvent des Oiseaux, blev till sin häpnad plötsligt och passionerat förälskad i den charmerande advokaten med det aristokratiskt klingande namnet, kanske också för att han kunde erbjuda henne en flykt från en olycklig tillvaro i föräldrahemmet. Inom några månader var de gifta. Men medan Georges satsade sina smekmånadspengar på hästkapplöpning i Nice drog panikslagna investerare tillbaka sina pengar från svärfaderns bank. I juli 1909 gick banken i konkurs. Brasseur hamnade i fängelse. Efter frigivningen tog han sin tillflykt till slumområdet kring järnvägsstationen Montparnasse och flyttade så småningom in i en lägenhet på rue Denfert på östra sidan av Montparnassekyrkogården. De blev utfrysta av sina gamla vänner. Françoise påverkades djupt. ”Hon ansåg sig vanärad, till den grad att hon bröt med alla sina släktingar i


26  •  En farlig förbindelse Verdun”, erinrar sig Simone. ”Den utlovade hemgiften betalades aldrig.” Även om Georges inte öppet förebrådde sin hustru kände hon sig alltid skyldig till familjens fall ned till relativ fattigdom. Simone förnekade effekten av skandalen och invände: ”Jag var mycket lycklig. Min barndom påverkades aldrig av detta drama.” Men det fick stora konsekvenser. Ofta vägrade hon att äta. ”En sked för mamma och en sked för mormor”, lirkade hennes mor, men barnet brast i gråt inför åsynen av mjölkpudding och skrek inför flottet från fett kött. När hon kände den råfuktiga smaken av skaldjur kräktes hon. Då barnsköterskan Louise gick ut på promenad med henne stod Simone med näsan tryckt mot sötsaksbutikernas fönster och stirrade på de kanderade frukterna och syrliga karamellerna och vägrade att gå till parken. I desperation stötte Françoise brända mandlar i en mortel och trugade sin gottegris till dotter med dem och dubbla portioner vispgrädde tills Simone gick med på att doppa skeden i blandningen och äta upp vad som fanns i skålen. På kvällarna när föräldrarna hade gäster satte sig modern vid flygeln. Hennes av kristallkronor upplysta profil återspeglades mångdubbelt i de förgyllda salongsspeglarna. Simone gömde sig bakom soffan. Eftertänksamt bet hon i en kanderad aprikos och kände dess exploderande sötma. Att äta var både utforskning och erövring. Kanske var det på grund av sin bristande aptit som Simone växte så långsamt. Men hennes lilla gestalt dolde en vilja av järn. Hennes farfar, Ernest-Narcisse de Beauvoir, som härskade över lantegendomen Meyrignac och 500 tunnland kastanjedungar i Limousin, hans äldste son Gaston med hustru Marguerite, hans dotter Hélène med make Maurice i det närliggande slottet La Grillère, alla dyrkade henne. Faster Lili som bodde i närheten av Simones föräldrar, renskrev med sin prydliga klosterhandstil Simones första berättelse som hon hittade på vid sju års ålder: ”Historien om kaninen Jeannot.” Men den lilla flickan kunde få raseriutbrott om hon inte fick sin vilja fram: ”Jag får ett stort rött plommon och börjar skala det. ’Nej’, säger mamma och jag kastar mig skrikande på terrassgolvet.” I Luxembourgträdgården väckte Simones raseri de andra mödrarnas och barnsköterskornas missledda medkänsla. ”Pauvre petite”, stackars liten, sade en dam och bjöd henne på en karamell. Som tack fick damen en spark på smalbenet. I onåd blev Simone sparkande och skrikande inlåst i städskrubben tills det var läggdags. Hennes våldsamhet skrämde modern Françoise. Hon bannade henne men daskade sällan till henne.”Om


Att bli  •  27 man så mycket som lyfter ett finger mot Simone blir hon knallröd i ansiktet”, sade hon förtvivlad. ”Simone är envis som en åsna”, instämde fadern inte utan stolthet. Ingen talade om för Simone och Poupette att deras värld var i upplösning. Det enda de visste var att deras föräldrar började gräla. Simones raserianfall kan ha varit en bidragande orsak till den försämrade atmosfären i hemmet. Outtalade förebråelser, spetsade läppar och åsynen av Françoise bekymrat böjd över sin svarta kassabok medan hennes man gick ut på Café de Versailles efter att ha lovat vinna i kortspel för att betala räkningarna. Barnet gömde sig under faderns skrivbord i arbetsrummet och kröp ihop på den röda mattan med sin favoritbok, tröstad av den prydliga ordning med vilken pennor och läskpapper stod uppställda på den glänsande ytan. Françoise passade inte in i Parissocieteten även om hon gjorde sitt bästa och varje sommar följde med sin man till kasinot i Divonne-lesBains där han uppträdde med en grupp amatörskådespelare. Bakom hennes rygg skrattade Georges flotta vänner åt henne. ”Hon var en osofistikerad lantlolla i denna sant parisiska miljö, folk log åt hennes tafatthet”, skrev Beauvoir i Avled stilla, hennes memoarbok om modern. Françoise tvingades uthärda hånfulla viskningar och menande tve­ tydigheter när hon var värdinna för sin mans älskarinnor, ty Georges hade för vana att ligga med sina vänners fruar. En gång avlägsnade hon gråtande ett foto av hans senaste älskarinna från hans skrivbord, en kvinna som ofta besökte deras hem. ”Du har gömt undan kortet av henne”, anklagade Georges Françoise. Hon böjde huvudet över sin sömnad. ”Jag har inte rört det.” Hennes stilige make skrattade och tvinnade sin mustasch. I början följde Georges författaren Marcel Prevosts regel att ”man bör behandla en ung hustru med samma glöd som en älskarinna”. Simone glömde aldrig den morgonen då hon vid sex eller sju års ålder fick syn på sin mor i ett tunt vitt nattlinne och med bara fötter mot den röda mattan. Den lilla flickan slogs av sin mors sensuella leende som på något mystiskt sätt hade samband med sovrummet som hon just hade kommit ut ifrån. Om kvällarna uppenbarade sig Françoise – en mer fjärran och nyckfull gestalt än Simones barnsköterska – i en grön tyllklänning, prydd med en enda malvafärgad blomma, eller statuarisk i svart sammet som glittrade av gagat, och tog sin dotter i sina mjuka, parfymerade armar och kysste henne god natt. Men allteftersom tiden gick förlorade


28  •  En farlig förbindelse Françoise sin fräschör och Georges blev likgiltig. Från trettiofem års ålder tvingades hon sova intill en man som hon älskade men som aldrig rörde henne. Hennes personlighet förändrades; det blev örfilar, skrik, scener, också offentligt. ”Nu bråkar monsieur och madame igen”, sa Louise. ”Françoise har ett jäkla humör”, anförtrodde Georges sina vänner. Ryktet gick att Georges fru var neurotisk och hysterisk. ”Jag började drunkna i samma slags kaos som föregick skapelsen”, skrev Simone. Hon älskade sin boulevardier (ung tumlare) till far med romantisk glöd och tog hans parti. ”Jag klandrar inte min far”, skrev hon och drog en slutsats av dessa äktenskapliga stridigheter som hon alltid skulle bära med sig: ”Chez l’homme, l’habitude tue le désir. För männen dödar vanan begäret.” För att återuppliva sin sexuella aptit började Georges gå till prostituerade. Från femton års ålder brukade Simone stöta ihop med sin alkoholstinkande far när han lullade hem vid åttatiden på morgonen efter en natt på Sphinx, Paris mest berömda bordell. I köket kunde hon höra hans frammumlade ursäkter till Françoise – han påstod till exempel att han hade spelat bridge – och lyssna när modern låtsades tro honom. Föräldrarnas exempel ”var nog för att övertyga mig om att borgarklassens äktenskap var mot naturen”, skrev Simone. Den nedåtgående spiralen i paret Beauvoirs äktenskap gick hand i hand med deras ekonomiska fall. Georges blev 1914 inkallad till armén som korpral och fick en hjärtinfarkt vid trettioåtta års ålder. När han blivit hemförlovad lät han sig återigen luras av sin svärfar. Brasseur övertalade honom att satsa resten av sitt kapital i en skofabrik, men den gick omkull 1919. Georges ryska aktier blev värdelösa och han degraderades till att bli annnonsackvisitör. I oktober samma år, när Simone var elva år, flyttade familjen till en mindre och billigare lägenhet på rue de Rennes nr 71. De hade slutit sig till de nyfattigas skara, sade Georges. Françoise bestämde sig för att klara sig utan tjänstefolk. Att tvingas göra hela hushållsarbetet under en tid då en tjänsteflicka var absolut minimum till och med i medelklassen, var ett chockerande steg för en kvinna som uppfostrats till att gå på baler och jaktfester i parklandskapet runt Verdun. Hennes svägerskor Marguerite och Hélène och hennes svärföräldrar i Meyrignac hade tjänstefolk för både inomhusoch utomhussysslor. Inte långt bort, på rue Le Goff, fick ett annat brådmoget barn som var tre år äldre än Simone och hette Jean-Paul


Att bli  •  29 Sartre sin minsta nyck tillfredsställd av tre tjänare samt en hängiven mor och morföräldrar. ”Jag offrade mig”, blev Françoises mantra. Men martyrskapet födde bitterhet. Hon skrubbade bort synden som hennes man drog hem i huset, men hon kunde inte skrubba bort sitt raseri. För Simone blev hon som en enda stor mun när hon och Poupette gömde sig för moderns criailleries, hennes ständiga skrikande och plötsliga raseriutbrott. Det kom inte på fråga att Françoise skulle ta något arbete. Konventionen förbjöd det, så hon hängav sig åt att värna om de unga liven i hennes vård. ”Jag har aldrig varit någon egoist”, rättfärdigade hon sig inför sin äldsta dotter. ”Jag har levt för andra.” Men också genom andra, noterade Simone bittert om sin besittningstagande, dominerande mor som inte tillät någon av sina flickor vare sig privatliv eller ensamhet. En sommar på La Grillère, när Simone grillade krabba tillsammans med sina kusiner Robert och Madeleine som var fem och tre år äldre än hon, tornade hennes mors gestalt, den enda vuxna i närheten, upp sig framför dem. ”Jag har faktiskt rätt att äta tillsammans med er”, sade hon barskt. Tonåringarna förvandlades till sten, lika säkert som om de hade träffats av gorgonens blick. Men Françoise stannade, hur ovälkommen hennes närvaro än var. ”J’ai bien le droit, jag har rätt att …” blev ett hot som Simone fasade för när modern följde henne till hennes privata katolska skola, Cours Adeline Désir på rue Jacob (då hon också tillhöll henne att se rakt fram och inte låtsas om vare sig les putains¸ hororna, på trottoaren eller kolbärarnas blinkningar och svettiga överkroppar), satt med på lektionerna, lärde sig latin för att kunna hjälpa Simone med läxorna och öppnade hennes brev. För att Françoise skulle kunna vara en god katolsk mor måste Simone vara en plikttrogen dotter. Hennes moral måste vara lika ren som den vita sängkammaren med krucifixet i våningen som de hade måst lämna. Dekorum kunde i alla fall upprätthållas även om pengarna var förlorade. Om och om igen talade Françoise om för Simone att de båda var lika: mörkhåriga, komplicerade, olika sina soliga blonda systrar. Snart slutade hennes äldsta dotter upp med sina lynnesutbrott, hon kräktes inte längre av smaken på skaldjur, för skaldjur hade blivit en sällsynt läckerhet. Nu skulle hon vara snäll, så snäll hon bara kunde. Det fanns varken badrum eller rinnande vatten i den nya lägenheten som låg på femte våningen utan hiss. På vintern var det iskallt och familjen kurade ihop sig runt kaminen i faderns arbetsrum. Françoise fick spara och gneta och utkämpade ett ständigt krig för att hålla skenet


30  •  En farlig förbindelse uppe. ”Ingenting förfors någonsin hemma, inte en brödkant, ett kex eller en bit tvål, inte en snörstump en gång”, erinrade sig Simone. Fribiljetter och gratis måltider grep man girigt efter. Flickorna bar sina kläder tills de var trådslitna och längre ändå. Françoise var ständigt sysselsatt med att sticka, sy och lappa. Till och med på tunnelbannan virkade hon, ”slog frivoliteter”, för att kanta flickornas underkjolar. Overksamhet var en synd, arbete en plikt. En eftermiddag hjälpte Simone motvilligt till i köket: [Mamma] diskade tallrikarna och jag torkade; genom fönstret kunde jag se hyreskasernernas väggar och andra kök där kvinnor skurade sina kastruller eller skalade rotfrukter. Lunch och middag vareviga dag, likaså disk. Alla dessa timmar, dessa ändlöst återkommande timmar som inte ledde någon vart: hur skulle jag kunna leva så? … Nej, sade jag till mig själv medan jag ställde in en hög tallrikar i skåpet; mitt liv kommer att leda någonstans.

Det var ett avgörande ögonblick för hennes vilda beslutsamhet att undkomma. Simones avsky för husligt slitgöra återkommer i en novell där hon skildrar sig själv som ”Marguerite”, en askunge, en piga bland potatisskalen. Detta barn, såväl känslomässigt som ekonomiskt utsvultet, levde i Beauvoirs hjärta för resten av hennes liv. Vi bodde på femte våningen och varje kväll efter middagen var det min uppgift att gå ned med sophinken. Den var för liten – mamma hade lovat att köpa en ny i flera år – och flottigt papper, kålbitar och potatisskal föll ofta över kanten och hamnade på trappan. Jag petade tillbaka dem i hinken med tårna men ibland måste jag ta upp dem med händerna. Till och med det var mindre motbjudande än att känna det kalla, flottiga metallhandtaget mot fingrarna.

När Simone stod där på gården bakom rue de Rennes nr 17 och tömde sophinken i soptunnan och den gula askan från kaminen blåste tillbaka i hennes ansikte funderade hon på hur hon skulle kunna bryta sig loss från föräldrarna som hade givit henne karljobbet att gå ut med soporna, som klagade över att om hon bara hade varit en pojke skulle hon kunnat komma in på École Polytechnique, och som skällde på henne för att hon hade en ”manlig” hjärna men ändå klamrade sig fast


Att bli  •  31 vid fantasi­f öreställningen om ”ett gott gifte” för sin dotter. Var det för att hon skulle bli den son de hade önskat sig? Fattigdomen skärpte hennes studieambitioner. Simone började komma till skolan en halvtimme för tidigt, och blev retad för att vara plugghäst. I klassrummet arbetade hon som besatt och täckte varenda centimeter av papperet med pytteliten handstil tills lärarna frågade Françoise om hennes dotter möjligen var lite ”gniden”. Läxan att man måste ta vara på allt – även sig själv – till det yttersta var nu outplånligt inpräntad i hennes personlighet. Hon tog extralektioner i engelska, pianospel och katekesen. Framgång stärkte, misslyckande förskräckte. I det lilla rum som hon delade med Poupette fans det inte plats för ett skrivbord. ”Bortsett från min säng fanns det inte en vrå som jag kunde kalla min egen”, erinrade sig Simone. ”Jag fann det plågsamt att aldrig kunna dra mig undan för mig själv.” Genom att Simone läste läxor när hennes mor hade dambesök lärde hon sig att arbeta mot en ständig bakgrund av röster. Detta blev en sådan vana att hon i framtiden sällan skrev inne i sitt eget rum utan föredrog att arbeta vid ett cafébord där värmen från krogvärdens kamin i lokalen och surret från gästerna utgjorde en lugnande bakgrund för författandet. ”Min far var helt ruinerad”, erinrade sig Beauvoir. ”Men ju svårare Georges liv blev, desto mer tyckte hans dotter synd om honom. Han hade inte glömt att jouer la comédie, spela teater. När han på scenen framställde en nedgången tidningsmurvel, nedtyngd av penningbekymmer och en extravagant hustru, rördes hon till tårar. Faderns melankoliska resignation gjorde att han växte i hennes ögon och hon övertygade sig om att han ägde en överlägsen karaktär som stod över pengar och framgång som han avsiktligt hade lämnat därhän. Hon var tacksam mot honom för stunderna av munterhet och de vilda historier som förde henne långt ifrån den dystra lägenhetens tristess. Det var bara Georges – han som hade lärt Simone att läsa och skriva, som dikterade Victor Hugo för henne och läste högt ur Rostands teaterpjäser – som svarade på hennes forskande frågor utan någon nedlåtenhet. Han behandlade henne som en jämlike. ”Pappa brukade stolt säga: ’Simone har ett manligt intellekt, hon tänker som en man, hon är en man.’” Det ansågs självklart att mannens hjärna var överlägsen: den var sätet för förnuft och skärpa som av naturen kvalificerade honom för det offentliga livet. Kvinnans hjärna, detta svaga redskap för känslor och sinnesrörelser, gjorde henne lämpad endast för den privata sfären där


32  •  En farlig förbindelse det mesta hon kunde hoppas på var att bli en ”härdens ängel”. Men det kändes frustrerande för Simone att alla, trots hennes brådmogenhet, fortfarande behandlade henne som en liten flicka. Det var genom männen i familjen, hennes far och hennes kusin Jacques Champigneulles, som frestande historier från litteraturens och politikens stängda värld trängde in i hemmet. ”Vad jag längtade efter att utforska världen!” skrev hon trånande när hon lyssnade på dem då de diskuterade Montaigne eller La Rochefoucauld. Georges och Jacques avskydde Den tredje republiken och bad för monarkins återinförande. Visserligen prenumererade Georges inte precis på den rojalistiska extremhögertidningen L’ Action Française, men han hade många vänner i rojalisternas ungdomsrörelse Les Camelots du Roi, anhängare till den reaktionäre politikern Charles Maurras. Han delade deras åsikt att det i Frankrike inte fanns plats för judar som Dreyfus, vars skuld var en lika given sak för honom som Guds existens varför hennes mor. Vad patriotismen beträffade sade denne ultranationalist: ”Den är min enda religion” och Simone lyssnade trollbunden när hennes hedniske far introducerade henne i ordens magi. Tillsammans slog de upp de tjocka pärmarna på böckerna som Simone lånade hem från biblioteket och tillsammans vände de fräscha vita sidorna. Detta fromma kyrkans barn som hade gått till sin första nattvardsgång i vit klänning och en rosenkrans på huvudet, absorberade nu förbjudna tankar. Förgäves ryckte Françoise Claudine i skolan ur händerna på Simone och häftade ihop flera kapitel av Wells Världarnas krig för att Simone inte skulle läsa dem. Hennes dotter utvecklade sina egna strategier. Hon gömde Colettes böcker under madrassen och valde i stället engelska romaner, som hennes mor uppfattade som lämplig läsning eftersom det tog Simone längre tid att ta sig igenom dem med hjälp av en ordbok. Hennes första hjältinna var pojkflickan Jo March i Louisa Alcotts Unga kvinnor, en annan flicka som var besviken för att hon inte hade fötts som pojke. Likt Simone och Poupette var systrarna March fattiga och bodde i ett enkelt hem. Visserligen var de protestanter och måste läsa Kristens resa i stället för Imitatio Christi, men likt flickorna Beauvoir fick de lära sig att ett bildat förstånd och äkta gudfruktighet var mer värt än pengar. Vilken medkänsla Simone hyste för Jo och Meg när de måste gå på en matinéföreställning i bruna poplinklänningar när alla de andra flickorna var klädda i siden – det var ju exakt samma situation som hennes.


Att bli  •  33 Utstyrda i illasittande plagg som de ärvt efter sina kusiner Madeleine och Jeanne hade Simone och Poupette ofta rodnat av förlägenhet på tillställningar hos sina rika skolkamrater. De andra små flickorna kråmade sig i taft och satäng och hon och Poupette stod där tafatta i sina smutsfärgade ylleklänningar. Simones största förödmjukelse ägde rum en dag på gymnastiken då hennes mor hade utrustat henne med ett par alldeles för trånga, långa benkläder medan de andra flickorna var klädda i blekblå jerseytrikåer under veckade små kjolar och hon i sitt inre hörde faster Marguerite viska: ”Simone ser ut som en liten apa.” Jag kände mig plötsligt klumpig och ful … en liten apa, det var säkert så de andra barnen måste ha uppfattat mig. De föraktade mig, värre ändå, de ignorerade mig. Jag var det hjälplösa vittnet till … min egen utplåning.

Simone var tretton år. Hon var inte söt längre, fick finnar i ansiktet och led av nervösa ryckningar. Hennes far flyttade över sin tillgivenhet till Poupette. Från Françoise fanns ingen hjälp att få. Hon hade alltmer börjat förakta kroppen och dess köttsliga lustar och struntade till och med i grundläggande hygien. Fnysande av irritation lindade hon ett hårt bandage kring Simones knoppande bröst för att hon skulle kunna ha sin urvuxna klänning på en kusins bröllop. Fotografierna bekräftade vad den klumpiga tonåringen redan misstänkte: hon var inte bara illa klädd, hon var ful. ”Ne gratte pas tes boutons. Riv inte på finnarna, rynka inte på näsan”, sa Georges. ”Min stackars flicka, vad ful du kan vara!”


9789137133959